Neuropeptid Y (NPY) är ett neuroaktivt peptidhormon som verkar som en neurotransmittor och neuromodulator i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människan. Det är beläget i och produceras av kärnor i hjärnbalken och kan påverka en rad fysiologiska processer som aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner. NPY har också visat sig vara involverat i stressreaktioner och regulering av energibalansen i kroppen.
Neuropeptide Y-receptorer är en typ av G-proteinkopplade receptor som binder neurotransmittorn Neuropeptid Y (NPY) i centrala nervsystemet och perifera vävnader. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, såsom hungerkontroll, blodtryck, hjärtfrekvens, kognition och emotionell respons.
Peptid YY (PYY) är ett hormon som produceras i tarmen och reglerar aptiten genom att signalera till hjärnan när mag-tarmtrakten är full efter en måltid. Detta leder till en minskad känsla av hunger och en minskad födointag. PYY är ett peptidhormon som består av 36 aminosyror och är en del av neuropeptid Y-familjen.
Neuropeptider är signalmolekyler som består av korta aminosyrekedjor och fungerar som neurotransmittorer eller neuromodulatorer i det centrala nervsystemet och det perifera nervsystemet. De bildas som en del av posttranslatorisk modifiering av proteiner och är involverade i en rad olika fysiologiska processer, inklusive smärtperception, hunger, sömn, minne och emotionella respons. Neuropeptider binder till specifika receptorer på cellytan och utlöser en kaskad av intracellulära händelser som påverkar cellens funktion och aktivitet.
Neuropeptidreceptorer är proteiner på cellytan som binder till neuropeptider, kemiska signalmolekyler som frisläpps från nervceller och påverkar funktionen hos andra celler i centrala nervsystemet. När ett neuropeptid binds till sin specifika receptor aktiveras den och utlöser en biokemisk kaskad inne i cellen, vilket kan leda till ändringar i cellens funktion, till exempel i samband med smärta, hunger, humör och minnesbildning.
1) Synonym till bakre periventrikulärkärnan, den ventrala delen av ventrala posteromediala kärnan i talamus, där fibrerna från gustatoriska nervtrådarna och andra trigeminala stråket slutar; 2) ett ce llaggregat i hypotalamus, i nedre delen av infundibulum.
Sidopartiet av mellanhjärnan, vilket sträcker sig från synnervskorsningen till svansdelen av mamillarkropparna och bildar tredje ventrikelns nedre väggar och sidoväggar.
"Agouti-relaterat protein (AGRP) är ett neuropeptid som fungerar som en kraftfull hungerstimulerande hormon i hjärnan, och spelar därför en viktig roll i regleringen av aptit, energiintag och kroppsvikt."
En peptid med 29 aminosyror som finns i både det centrala och det perifera nervsystemet. Den hämmar glukosutlöst insulinutsöndring, utsöndring av acetylkolin och glutamat (men inte gamma-aminosmörsyra) från hippocampus, sänker retningsnivån i ryggmärgen och dämpar urladdningen i nervcellerna i locus caeruleus. Den stimulerar fettupptagning och växthormonutsöndring vid tillförsel i hypotalamus eller intracerebroventrikulärt.
Pancreatic polypeptide (PP) is a hormone that is produced and released by the pancreas, specifically by the scattered PP cells in the islets of Langerhans. It plays a role in regulating several physiological functions, including appetite, gastric emptying, and pancreatic exocrine secretion. PP is a 36-amino acid polypeptide that was first identified in 1979. It is released into the circulation in response to food intake, particularly protein-rich meals, and its levels increase after vagal stimulation or insulin-induced hypoglycemia. PP acts on specific receptors in the central nervous system and peripheral tissues to modulate various physiological responses, including satiety, gastrointestinal motility, and pancreatic enzyme secretion.
Preparat för att öka matlusten; de används regelmässigt för behandling av anorexi i samband med cancer och AIDS.
Proopiomelanokortin (POMC) är ett protein som bildas inne i kroppen och är beläget i hypofysen, en liten endokrin glandula lokaliserad vid basen av hjärnan. POMC bryts ned till flera olika peptider, inklusive adrenokortikotrop hormon (ACTH), beta-endorfin och melanocytstimulerande hormon (MSH). Dessa peptider har varierande funktioner i kroppen, såsom att reglera hunger, metabolism, sinnesstämning och hudpigmentering.
"Vasoaktivt intestinellt peptid (VIP) är ett neuropeptidhormon som utövar relaxerande och vasodilaterande effekter på glatta muskulatur i blodkärl och bronki, samt stimulerar sekretion av vatten och elektrolyter i tarmen."
Substans P är ett neuropeptid som fungerar som en signalsubstans och neuropeptidhormon inom centrala nervsystemet (CNS) och det autonoma nervsystemet (ANS). Det utsöndras naturligt i kroppen och har en rad olika funktioner, främst involverad i smärta, inflammation och reglering av blodtrycket. Substans P är också associerat med emotionella reaktioner, minnesbildning och andra kognitiva processer. Det produceras huvudsakligen i cellkropparna hos nervceller (neuroner) och lagras i deras utskott (axoner), innan det frisätts i samband med olika signalsubstanser som påverkar andra neuron eller muskel- eller körtelceller.
I en enskild medicinsk betydelse kan "eating" definieras som processen där en individ intar och förtär föda för att få i sig näringsriktiga substanser till kroppen. Detta inkluderar insaliven, smältandet och nedbrytningen av födan i mag-tarmkanalen, samt absorptionen och assimilationen av de upplösta näringsämnena i blodomloppet för att användas som energikälla eller byggmaterial för cellväxt och -reparation.
En 37-aminosyrorspeptid som är en produkt av kalcitoningenen och som uppkommer genom alternativ behandling av mRNA från denna gen. Neuropeptiden är utbredd i hjärnans nervvävnad, i tarmen, i perivasku lära nerver och i annan vävnad. Den har ett flertal biologiska effekter och har verkan på både cirkulation och på signalöverföring. I synnerhet som endogen kärlvidgande substans har den kraftig verkan .
Injicering i hjärnventriklarna.
En nervpåverkande peptid från blötdjur som väcker en snabb depolariserande reaktion, tack vare direkt aktivering av amiloridkänsliga natriumkanaler.
Hormoner från hypotalamus som styr andra organ, främst hypofysen. Till de mest välkända hör hypofyshormonfrisättande hormoner och hypofyshämmande hormoner. Vasopressin och oxytocin, vilka produceras i den bakre hypofysen kan även utsöndras av hypotalamus, men tas här inte med i gruppen hypotalamushormoner.
Signal substance receptors, also known as ligand-gated ion channels or metabotropic receptors, are proteins located on the cell membrane that bind to specific signal molecules (neurotransmitters, hormones, or drugs) and trigger a series of intracellular events. These receptors play a crucial role in intercellular communication and regulation of various physiological processes.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Intag av större mängder föda än nödvändigt.
"Nervceller, eller neuroner, är de specialiserade cellerna som utgör det fundamentala building blocket i nervsystemet hos djur. De är ansvariga för bearbeta, överföra och lagra information genom elektriska och kemiska signaler."
Somatostatin är ett hormon och neuropeptid som hämmar sekretion och motilitet i mag-tarmkanalen, samt har effekter på flera andra fysiologiska processer som glukosmetabolism, immunförsvar och nerveuppslagning. Det produceras naturligt i kroppen, främst i hypotalamus och tarmarna. Somatostatin binder till specifika receptorer och utövar sin verkan genom att hämma utsöndringen av andra hormoner som gastrin, sekretingranulocyt-hormon (GHRH), insulin, glukagon och samt neurotransmittorers frisättning.
Olika beteenden förknippade med ätande, som t ex sätt att äta, ätrytm och tidsintervall.
Ett 16 kD-peptidhormon som utsöndras av vita fettceller och som medverkar i regleringen av födointaget och energibalansen. Leptin avger den viktigaste afferenta signalen (insignalen) från fettceller i det svarssystem som reglerar kroppens fettlager.
En essentiell aminosyra som är fysiologiskt aktiv i L-formen. Den har haft diagnostisk användning som indikering på hypofysfunktion.
En neuropeptid från hypotalamus som stimulerar utsöndring av kortikotropin från främre hypofysloben.
The paraventricular hypothalamic nucleus (PVN) is a collection of neurons located in the hypothalamus, adjacent to the third ventricle, that plays a crucial role in regulating various autonomic functions such as cardiovascular regulation, fluid and electrolyte balance, and energy homeostasis, as well as endocrine function through the release of neurohormones such as oxytocin and vasopressin.
Preparat som används för att minska matlusten.
Anorexi.
Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor som produceras i kroppen. Det spelar en viktig roll i kroppens "kvävningsrespons", som aktiveras i stresssituationer. Noradrenalin orsakar bl.a. ökat hjärtrytmo, ökat andningsfrekvens och ökat blodtryck, för att förbereda kroppen för att hantera en stressfylld situation.
"Sympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that functions to prepare the body for the 'fight or flight' response, by increasing heart rate, breathing rate, and releasing stress hormones."
Fysiologiska mekanismer för reglering av matlusten.
Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som sträcker sig ut från hjärnan och ryggraden till resten av kroppen). Dessa signalsubstanser överför signaler genom att diffundera över synapsgapet, den lilla luftfyllda luckan mellan två nervceller, och binder till specifika receptorer på målcellens (eller postsinaptiska cellens) membran. Detta inducerar en biokemisk respons som orsakar en förändring i membranpotentialen och kan leda till excitering eller inhibition av målcellen. Exempel på neurotransmittersubstanser inkluderar dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat och acetylkolin.
Wistar rats are an outbred albino strain of laboratory rats that are widely used in biomedical research due to their genetic diversity and generalizability of research findings to humans.
En samling celler i mittersta hypotalamus, bakom ventromediala kärnan och intill den tredje ventrikeln.
Sekretogranin II är ett proteiner som förekommer naturligt i kroppen och primärt lagras inom synapska vesiklar hos neuroendokrina celler, där det bidrar till regleringen av sekretoriska granuls utveckling och neuropeptidernas lagring.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Hormoner producerade av hypofysen, inkl. den främre loben (adenohypofysen), den bakre loben (neurohypofysen) och den dåligt definierade mittloben. Strukturellt består de av små peptider, proteiner och glykoproteiner. De styrs av nervsignalsubstanser eller neuroendokrina signalämnen (hypotalamushormoner) från hypotalamus, samt av återsignallering från målorganen i form av t ex binjurebarkhormoner, androgener och östrogener.
"Alpha-MSH (Alpha-Melanocyte Stimulating Hormone) är ett neuropeptidhormon som produceras och secretetas av hypofysens bakkropp (neurohypofysen) och har en varierad biologisk aktivitet, inklusive att stimulera melaninproduktionen i huden och ha ett undertryckande inflytande på aptit och hungerkänslor."
Naturlig matlust.
Föreningar med utbredd användning inom biomedicinen, bl a som dopaminagonister.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Hypothalamic pituitary adenylate cyclase-activating polypeptide (HP-ACTH) är ett neuropeptid som stimulerar release av ACTH från hypofysens framlob. Det fungerar som en neurotransmittor och/eller neuromodulator i centrala nervsystemet.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
Gastrointestinalhormonsreceptorer refererar till specifika proteiner på cellytan (membranreceptorer) eller inuti cellerna (intracellulära receptorer) som binder till gastrointestinalhormoner. Gastrointestinalhormoner är signalsubstanser som produceras och sekreteras av celler i mag-tarmkanalen och reglerar en mängd fysiologiska processer, såsom ämnesomsättning, hunger och sättningskänsla, immunförsvar och neuroendokrina funktioner. När ett gastrointestinalhormon binder till sin respektive receptor aktiveras en signalkaskad som leder till olika cellulära responsar, exempelvis sekretion av andra hormoner eller enzymer, celldifferentiering eller celldelning. Exempel på gastrointestinalhormoner inkluderar gastrin, secretin, cholecystokinin (CCK), somatostatin
Svarsförslag:
Ghrelin är ett hormon som produceras i magsäcken och styr aptiten, kroppsvikten och energibalansen. Det ökar känslan av hunger och stimulerar insulinfreisättning från bukspottkörteln.
Purinergic P2Y1 receptors are a type of G protein-coupled receptor that bind to and are activated by extracellular nucleotides such as adenosine triphosphate (ATP) and related compounds. These receptors play important roles in various physiological processes, including platelet activation, smooth muscle contraction, and neurotransmission. Specifically, the P2Y1 receptor is known to mediate platelet aggregation and vascular smooth muscle contraction, among other functions. It should be noted that the function of these receptors can vary depending on the cell type and context in which they are expressed.
Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod som innebär att man använder elektriska impulser för att stimulera muskler eller nerver. Genom att placera elektroder på huden nära den aktiva muskeln eller nerven skickas små elektriska signaler genom kroppen, vilket orsakar en kontraktion av muskeln eller en aktivering av nerven.
Neurosekretoriska systemet är ett nervsystem som producerar, lagrar och sekreterar neurohormoner direkt in i blodomloppet, vilket påverkar funktionen hos andra endokrina organ och regulerar homeostasen i kroppen.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
G-protein-kopplade receptorer (GPCR) är en typ av proteiner som spänner över cellytan och fungerar som sensorers för olika signalmolekyler, såsom hormoner, neurotransmittorer och luktämnen. När en signalmolekyl binder till GPCR aktiveras den och startar en signalkaskad inne i cellen genom att interagera med ett G-protein, som består av tre underenheter: α, β och γ.
En peptid av 33 aminosyror som utsöndras från slemhinnan i den övre delen av tarmen, och som också återfinns i det centrala nervsystemet. Den orsakar sammandragning av gallblåsan, frigörande av exokrina bukspottskörtelenzymer och påverkar andra funktioner i mag-tarmkanalen. Kolecystokinin kan vara mättnadsförmedlare.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
"Nervvävnadsproteiner" refererar till de proteiner som utgör strukturella och funktionella komponenter hos nervceller (neuron) och deras stödjande celler (glialceller) i nervsystemet. Dessa proteiner är involverade i en rad olika processer, inklusive signaltransduktion, cellytiska processer, neurotransmission och homeostas. Exempel på nervvävnadsproteiner är neurofilament, tubulin, aktin, laminer, GFAP (glial fibrillär acidisk protein) och diverse receptorer och kanaler.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
Detta område gränsar medialt mot det mamillotalamiska stråket och den främre valvpelaren. Den mittre kanten av den inre kapseln och det subtalamiska området bildar dess sidoavgränsning. Det innehåller den laterala hypotalamuskärnan, den tuberomamillära kärnan, den laterala tuberkärnan, och trådar tillhörande mellersta framhjärnans bunt.
Amygdala (corpus amygdaloideum). Mandelformad ansamling av grå substans i främre delen av hjärnans tinningslob. Amygdala utgör en del av det limbiska systemet.
En individs kroppsmassa eller tyngd, uttryckt i enheterna pund eller kilogram.

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som initialt upptäcktes i centrala nervsystemet (CNS), men har sedan dess visat sig vara utbrett överflödigt i andra delar av kroppen, inklusive det perifera nervsystemet och flera olika typer av endokrina celler. Det är ett av de mest förekommande neuropeptiderna i CNS hos däggdjur och har en rad olika funktioner, bland annat roller i regleringen av aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner.

NPY består av 36 aminosyror och är kodad av NPY-genen som finns på kromosom 7p15.1-p14.1 hos människor. Det bildas som ett propeptid, som sedan klipps upp till sin aktiva form av en prohormonklippase.

NPY utövar sina effekter genom att binda till och aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer, vilka kallas NPY1R, NPY2R och NPY5R. Dessa receptorer finns på cellmembranet hos en mängd olika cellder i både CNS och det perifera nervsystemet.

När NPY binder till dessa receptorer utlöses en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en rad fysiologiska responsar, inklusive ökning av cellvätskeinnehållet, ökad neurotransmitterutsläpp och förändringar i andningen.

Då NPY är involverat i så många olika funktioner har det blivit en omfattande forskning kring dess roll i olika sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska tillstånd som depression och ångest, samt metabola störningar som fetma och diabetes.

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som förekommer i centrala och perifera nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det binder till och aktiverar G-proteinkopplade receptorer, vilket leder till en varierad biologisk respons beroende på receptorundergruppen.

Det finns fem kända undergrupper av NPY-receptorer: Y1, Y2, Y4, Y5 och Y6 (eller receptorundergruppen Y5 uttrycks inte i människor). Dessa receptorer är kodade för av olika gener och uttrycks i olika delar av centrala nervsystemet och perifera vävnader.

NPY-receptorerna spelar en viktig roll i regleringen av flera fysiologiska processer, till exempel hungerkontroll, blodtryck, hjärtfrekvens, kognition, smärta och emotionell regulering. Dysfunktion i NPY-systemet har visats vara involverat i patofysiologiska tillstånd som ångest, depression, epilepsi, essentiell högt blodtryck, matvanor och neurodegenerativa sjukdomar.

Peptid YY (PYY) är ett hormon som produceras i tarmen och utsöndras i samband med matspjälkning. Det består av 36 aminosyror och har som funktion att reglera aptiten genom att signalera till hjärnan när mag-tarmkanalen är fylld efter en måltid. Detta sker genom att PYY hämmar hungernerverna i hjärnan, vilket leder till en minskad aptit och känsla av näringsfullhet.

PYY är ett så kallat enteroendokrint hormon, vilket betyder att det produceras av celler i tarmens slemhinna som är specialiserade på att producera hormoner och neurotransmittorer. Dessa celler kallas enteroendokrina celler och de kan identifiera när mat passerar genom tarmen och svara på detta med att utsöndra olika hormoner, däribland PYY.

PYY har visat sig ha potential som ett terapeutiskt mål för behandling av fetma och andra tillstånd relaterade till övervikt, då forskning har visat att personer med lägre nivåer av PYY tenderar att äta mer och ha en högre risk för övervikt och fetma.

Neuropeptider är signalmolekyler som består av korta aminosyrekedjor och fungerar som neurotransmittorer eller neuromodulatorer i det centrala nervsystemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De produceras inne i neuron och är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom smärtperception, aptitreglering, minnesbildning och emotionella respons.

Neuropeptider binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en biologisk respons. Exempel på välkända neuropeptider inkluderar substance P, endorfiner, oxytocin och vasopressin.

I medicinska sammanhang kan förändringar i neuropeptidernas uttryck och funktion vara associerade med olika sjukdomszustånd, såsom smärtsyndrom, neuropsykiatriska störningar och neurologiska skador.

Neuropeptidreceptorer är proteiner som finns i cellmembranet och binder specifikt till neuropeptider, små protein- eller peptidmolekyler som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet. När en neuropeptid binder till sin respektive receptor aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som får effekter som exempelvis att påverka neuronsens elektriska excitation, sekretion av signalsubstanser eller cellväxt och differentiering. Neuropeptidreceptorer spelar därför en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som smärta, hunger, sömn, minne, emotioner och homeostas.

I'm sorry, there seems to be a typo in the term you are looking for. I believe you may be referring to "Atlantoaxial joint," which is the joint between the first and second vertebrae (C1 and C2) in the spine, also known as the "atlas" and "axis." The term "arkuatuskärna" does not have a direct medical translation, but "arkuatus" means "curved like a bow" or "arched" in Latin, which could be referring to the shape of the atlas vertebra. If you meant something else, please let me know!

Den hypothalamus är ett strukturellt och funktionellt delområde i hjärnan som utgör en viktig del av det endokrina systemet. Den hypothalamus har en central roll i att reglera och kontrollera flera kroppsliga funktioner, inklusive:

* Termoreglering (kroppstemperatur)
* Homöostasreglering (t.ex. vatten- och elektrolytbalans, hungerkänslor och näringsintag)
* Sömn-vakenhetscykeln
* Hormonella funktioner (till exempel produktion av hormoner som styr hypofysens funktion)
* Kardiovaskulära funktioner (t.ex. hjärtrytm och blodtryck)
* Stressrespons och affektiva tillstånd (t.ex. depression, rädsla och ilska)

Den hypothalamus är belägen i det ventrala delen av diencephalon och gränsar till tredje ventrikeln. Den består av flera nuclei (kärnor) med olika funktioner, inklusive supraoptiska kärnan, paraventriculariska kärnan, ventromediala kärnan och laterala hypotalamiska kärnan. Dessa kärnor kommunicerar med varandra och med andra delar av hjärnan via nervbanor och neurotransmittorer.

Den hypothalamus producerar också flera neuropeptider och hormoner, inklusive TRH (tyreoideastimulerande hormonfrisättande hormon), CRH (kortikotropinfrisättande hormon), GnRH (gonadotropinfreisättande hormon) och somatostatin. Dessa hormoner reglerar bland annat hypofysens produktion av tyreoideahormoner, kortisol, könshormoner och prolaktin.

Agouti-relaterat protein (AGRP) är ett protein som fungerar som en hungerstimulerande neuropeptid i hjärnan. Det produceras huvudsakligen i hypotalamus, en region i hjärnbarken som är involverad i regleringen av aptit och energibalans. AGRP binder till och aktiverar melanocortinreceptor 3 och 4 (MC3R och MC4R), vilket leder till ökad aptit och minskat energiförbrukning. Dessa receptorer finns också i hypotalamus, där de hjälper till att reglera kroppsvikten genom att påverka hungern, aptiten och energiomsättningen.

AGRP-nivåerna ökar vid energifattigdom eller underväxthet, vilket leder till en större aptit och en tendens att äta mer för att kompensera för den energimangel som orsakas av undernäring. Vid övervikt och fetma är AGRP-nivåerna lägre än normalt, vilket kan leda till minskad aptit och svårigheter att tappa vikt. Forskning pågår för att undersöka möjliga sätt att modulera AGRP-aktiviteten som en strategi för behandling av fetma och övervikt.

'Galanin' är ett neuropeptid, som i kroppen produceras av nervceller och fungerar som en signalsubstans. Det påträffades först 1983 och har sedan dess visat sig ha en rad olika effekter i centrala och perifera nervsystemet hos djur och människor.

Galaninet binder till specifika receptorer (GAL-R1, GAL-R2 och GAL-R3) i kroppen och påverkar därmed en rad olika funktioner som smärta, aptit, sömn, minne, humör och blodtryck. Det har också visat sig ha potential som terapeutisk mål för behandling av neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson och Alzheimer.

I medicinsk kontext kan galanin vara intressant att studera i samband med forskning och utveckling av läkemedel, men det används inte direkt som ett läkemedel självt.

Pancreatic polypeptide (PP) är ett hormon som produceras i bukspjälkens (pancreas) så kallade PP-celler, vilka finns i de små körtelklasar som omger de större Langerhanss cellklasarna. PP-cellerna tillhör de neuroendokrina cellerna och utsöndrar hormonet i samband med matintag.

PP har flera funktioner, men dess främsta roll är att hämma den enzymatiska sekretionen från bukspjälkens exokrina del samt minska gallgångens tonus och motilitet (rörelse). Detta bidrar till en optimal kontroll av den enzymatiska processen som sker under nedbrytningen av maten i tarmen.

Även om pancreatisk polypeptid inte har direkta kliniska tillämpningar, kan mätningar av PP-nivåer användas som ett komplementärt verktyg vid diagnostisering och monitorering av neuroendokrina tumörer i bukspjälken.

En aptitstimulerande medicin är ett läkemedel som används för att öka aptiten och hungern. Dessa mediciner kan vara specifika preparat som påverkar hjärnans signalsubstanser relaterade till aptit och matintag, eller de kan vara mer allmänt verksamma medel som exempelvis kortikosteroider.

Ett vanligt aptitstimulerande medel är den syntetiska hormonen cyproheptadin (Periactin), som blockerar histamin-H1-receptorer i hjärnan och på så sätt ökar aptiten. Andra exempel på aptitstimulerande medel inkluderar dronabinol (Marinol), en syntetisk form av tetrahydrocannabinol (THC) som finns naturligt i cannabis, och megestrolacetat (Megace), ett syntetiskt gestagen som påverkar aptithormonet leptin.

Det är viktigt att notera att användning av aptitstimulerande medel bör övervägas noga och ska endast ske under medicinsk kontroll, eftersom de kan ha potentiala biverkningar och inte är lämpliga för alla patienter. Dessutom behöver orsaken till minskad aptit behandlas specifikt för att få en optimal effekt.

Proopiomelanokortin (POMC) är ett protein som bildas inuti kroppens celler. Det produceras främst i hypofysen, en endokrin (hormonproducerande) Drüsa lokaliserad i hjärnan. POMC bryts sedan ner till olika peptider, däribland:

1. Adrenocorticotrop hormon (ACTH): Styr kortisolproduktionen i binjurarna.
2. Melanocytstimulerande hormon (MSH): Reglerar hudens pigmentering och har också en roll i hungerkontrollen.
3. Beta-endorfin: Har en smärtstillande, lugnande och belöningsrelaterad effekt på centrala nervsystemet.
4. Gammas-lorfrin: Har en opioidaktivitet och kan påverka smärta, humör och appetit.

POMC har därför en viktig roll i regleringen av flera kroppsliga funktioner som inkluderar stressrespons, hungerkontroll, pigmentering och smärtkänslighet.

Vasoaktivt intestinalt peptid (VIP) är ett neuropeptidhormon som har funktioner både som neurotransmittor och vasodilator. Det utsöndras av nervceller i mag-tarmsystemet, hjärnan och andra delar av kroppen. VIP verkar främst genom att binda till specifika receptorer på blodkärlens yta, vilket orsakar vasodilation (dilatering av blodkärlen) och ökar blodflödet i de drabbade områdena. Det har också visat sig ha effekter på immunsystemet, ämnesomsättningen och celltillväxten. VIP är involverat i en rad fysiologiska processer, däribland regleringen av magsaftssekretion, tarmrörelser och blodflöde i mag-tarmsystemet.

Substans P är ett neuropeptid som initialt isolerades från häst- och oxbränsveri. Det består av 11 aminosyror och är involverat i smärta, inflammation och hedomodulering. Substans P verkar genom att binda till G-proteinkopplade receptorer, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som orsakar smärta och ökad blodgenomströmning. Det är också involverat i regleringen av aptit, sömn och minnesfunktioner. Substans P har undersökts för sin potential som terapeutiskt mål för behandling av smärta, depression och andra sjukdomar.

Eating, in a medical context, refers to the process of consuming food. It involves the physical act of taking food into the mouth, chewing, and swallowing, as well as the digestive processes that occur in the body to break down and absorb nutrients from the food. Proper eating is essential for maintaining good health, growth, and energy levels, and can help prevent various medical conditions such as malnutrition, obesity, and chronic diseases.

Kalcitonin-relaterat peptid (CRP, Calcitonin-related peptide) är ett neuropeptid som initialt identifierades i sköldkörteln hos frisk och sjuk djur. Det upptäcktes att CRP har en struktur som liknar kalcitonin, ett hormon som produceras av C-celler i sköldkörteln och hjälper till att reglera kalciumhomöostas.

I det centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS) har CRP visat sig ha en viktig roll som en neurotransmittor och neuromodulator. Det är involverat i smärtreglering, vasoreglering, inflammation och neuroprotektion.

CRP verkar binder till specifika receptorer på nervceller och blodkärl, vilket orsakar en varierad biologisk respons som inkluderar smärtrelief, vasodilatation och anti-inflammatoriska effekter. Dessutom har CRP visat sig ha en neuroprotektiv effekt genom att minska skador på nervceller vid ischemisk skada eller trauma.

I slutändan kan CRP vara ett viktigt terapeutiskt mål för behandling av smärta, inflammation och neurologiska sjukdomar som Parkinson's sjukdom och Alzheimer's sjukdom.

Intraventrikulära injektioner är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller annan substans direkt införs in i en av de laterala ventriklarna i hjärnan, vanligtvis som en del av behandlingen av centrala nervösa system (CNS) störningar som hydrocefalus eller cerebral sjukdom.

Denna typ av injektioner kräver ofta specialiserad medicinsk utrustning och skicklighet, eftersom den innebär att en tunn nål införs genom kraniet och insätts i det specifika området i hjärnan. Det är viktigt att notera att intraventrikulära injektioner är en invasiv procedur och medför vissa risker, inklusive infektion, blödning och skada på hjärnan eller nervsystemet. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar av behandlingen innan en sådan procedur genomförs.

FMRFamid är ett neuropeptid som först isolerades från bläckfisken (Sepia officinalis) och består av aminosyrasekvensen Phe-Met-Arg-Phe-NH2. Det upptäcktes ursprungligen i hjärnan på bläckfiskar, men har sedan dess visat sig förekomma hos många djur, inklusive ryggradsdjur som människor. FMRFamid är involverad i en rad olika fysiologiska processer, till exempel reglering av hjärtats frekvens och blodtryck, smärta, hunger och minnesbildning. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som får effekter på cellens funktion. FMRFamid är ett exempel på en neuropeptidfamilj där flera närbesläktade peptider delar den gemensamma aminosyrasekvensen Arg-Phe-NH2.

Hypothalamus hormones refer to a group of hormones that are produced and released by the hypothalamus, a small but critical region of the brain. The hypothalamus is responsible for regulating many bodily functions, including temperature, hunger, thirst, fatigue, sleep, and circadian rhythms.

Hypothalamus hormones can be classified into two main groups: releasing hormones and inhibiting hormones. These hormones regulate the release of other hormones from the pituitary gland, a small gland located at the base of the brain.

Releasing hormones stimulate the pituitary gland to release specific hormones, while inhibiting hormones prevent the pituitary gland from releasing certain hormones. Some examples of hypothalamus hormones include:

* Thyroid-releasing hormone (TRH): stimulates the release of thyroid-stimulating hormone (TSH) from the pituitary gland, which in turn regulates the production and release of thyroid hormones.
* Growth hormone-releasing hormone (GHRH): stimulates the release of growth hormone (GH) from the pituitary gland, which plays a critical role in growth and development.
* Gonadotropin-releasing hormone (GnRH): stimulates the release of follicle-stimulating hormone (FSH) and luteinizing hormone (LH) from the pituitary gland, which regulate reproductive function.
* Corticotropin-releasing hormone (CRH): stimulates the release of adrenocorticotropic hormone (ACTH) from the pituitary gland, which regulates the stress response.
* Prolactin-inhibiting hormone (PIH): inhibits the release of prolactin from the pituitary gland, which regulates lactation.

Overall, hypothalamus hormones play a critical role in maintaining homeostasis and regulating many bodily functions. Dysregulation of these hormones can lead to various endocrine disorders and diseases.

Signal substance receptors, også kendt som signalmolekyler receptorer eller ligander, er proteiner på cellemembranen eller i cytoplasmaet, der binder specifikt til en given signalkomponent (ligand), såsom et hormon, neurotransmitter, vækstfaktor eller lignende. Disse receptorer aktiveres, når de binder til deres respektive ligander, hvilket fører til en kaskade af intracellulære signalveje, som kan regulere en række cellulære processer, herunder cellevækst, differentiering, apoptose (programmeret celldød) og andre funktioner.

Signal substance receptorer kan inddeles i to hovedgrupper: metabotiske og ionotriske receptorer. Metabotiske receptorer er proteiner, der aktiverer intracellulære signalveje via G-proteiner eller andre intracellulære sekundærmessenger-systemer. Ionotriske receptorer, også kendt som ionkanalreceptorer, er proteiner, der fungerer som ionkanaler og ændrer deres konformation, når de binder til deres ligander, hvilket resulterer i en direkte passage af ioner gennem cellemembranen.

Et eksempel på en signalkomponent og dens respektive receptor er insulin og insulinreceptoren. Insulin er et hormon, der produceres i bugspytkirtlen og spiller en vigtig rolle i reguleringen af blodsukkeret. Når insulin binder til insulinreceptoren på cellemembranen, aktiveres en intracellulær signalvej, der fører til øget glukoseoptagelse i cellerne og regulering af andre metaboliske processer.

I medicinsk sammenhæng er forståelsen af signalkomponenter og deres respektive receptorer vigtig for udviklingen af nye lægemidler og behandlingsmetoder. Lægemidler kan enten virke ved at efterligne en naturlig signalkomponent (agonister) eller blokere en given signalvej (antagonister).

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Hyperphagia är ett medicinskt begrepp som betyder "oöverdrivet eller onormalt hungerskäl" och definieras ofta som en patologisk hunger som leder till överätning. Det kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, såsom ämnesomsättningssjukdomar, neurologiska störningar eller psykiska tillstånd som Prader-Willi syndrom och BED (bulimia nervosa med utan kastning). Vid hyperphagia kan individen ha svårigheter att kontrollera sitt hungerskäl och äta mycket stora mängder mat på en gång, vilket kan leda till övervikt eller fetma.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Somatostatin är ett hormon och neurotransmittor som produceras naturligt i kroppen. Det utsöndras bland annat från hypofysen, tarmarna och bukhinnan (perifera nerver). Somatostatin har en inhibiterande effekt på flera kroppsliga processer, till exempel insulin- och glukagonutsöndring i buken samt mag-tarmsystemets motorik. Det används även som läkemedel vid behandling av vissa typer av tumörer, då det kan minska eller stoppa celldelningen hos dessa tumörer.

Feeding behavior kan definieras som de mentala, emotionella och fysiska processer som styr hur individen letar upp, förbereder, konsumerar och tillfredsställs av sin näringsintag. Detta inkluderar instinkter, aptitreglering, smakpreferenser, matval, mättnadskänsla och sociala aspekter som matvanor och tabun. Feeding behavior kan påverkas av en rad faktorer som ålder, kognition, emotionell status, kultur, erfarenheter och fysiska tillstånd som sjukdomar eller skador.

Leptin är ett hormon som produceras av fettvävnaden och hjälper till att regulera aptiten och energibalansen i kroppen. Det fungerar genom att signalera till hjärnan när kroppen har fått tillräckligt med energi i form av näringsintag, vilket hjälper till att minska aptiten och öka den termiska effekten (den energi som kroppen använder för att producera värme). Leptin påverkar också andra kroppsfunktioner såsom immunförsvaret, reproduktionen och ämnesomsättningen. Nivåerna av leptin i blodet kan variera beroende på mängden fettvävnad som en person har, samt andra faktorer såsom hormonella förändringar och stress.

Arginin, eller 2-Amino-5-guanidinopentansyra, är en konditionellt essentiell aminosyra, vilket betyder att den kan syntetiseras i kroppen men under vissa förhållanden kan behövas tillföras via kosten. Arginin är en av de 20 standardaminosyrorna som är byggstenarna i proteiner.

Arginin har flera funktioner i kroppen, bland annat är det en prekursor till syntesen av polyaminerna, såsom ornitin och citrullin, samt till syntesen av kväveoxid (NO), ett signalsubstans som spelar en viktig roll i regleringen av blodflödet och immunförsvaret. Arginin har också visat sig ha potential som behandlingsvätska för diverse sjukdomszustånd, såsom hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, skador efter stroke, och kronisk njursvikt.

Kortikotropinfrisättande hormon (CRH), även känt som corticotropinreleasing hormon, är ett hypothalamushormon som styr aktiviteten hos hypofysens framlob (adenohypofysen). CRH stimulerar frisläppandet av adrenokortikotropt hormon (ACTH) från framlobben, vilket i sin tur leder till sekretion av glukokortikoider som cortisol från binjurebarken. Denna hormonkaskad är en del av stressaxeln och hjälper till att reglera homeostasen i kroppen under olika former av stress.

Paraventrikulära hypothalamiska kärnan (PVN) är en grupp av neuroner i hypothalamus, en region i hjärnan som spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner som hunger, tirst, sömn, kroppstemperatur och homeostas. PVN är beläget nära den tredje ventrikeln (en hjärnventrikel) och innehåller neuroner som producerar neurohormoner och neuropeptider som har effekt på autonoma nervsystemet, endokrina systemet och beteende.

PVN är indelat i två delar: den magra delen (magnocellular) och den parva delen (parvocellular). Den magra delen innehåller neuroner som producerar oxytocin och vasopressin, hormoner som har en viktig roll i regleringen av vatten- och elektrolytbalansen i kroppen. Den parva delen innehåller neuroner som producerar neuropeptider som CRH (corticotropin-releasing hormone), TRH (thyrotropin-releasing hormone) och GnRH (gonadotropin-releasing hormone), som alla har en viktig roll i regleringen av stressaxeln, ämnesomsättningen och reproduktiva funktioner.

Förkortningar:
PVN = Paraventrikulära hypothalamiska kärnan
magnocellular = magra delen
parvocellular = parva delen
CRH = corticotropin-releasing hormone
TRH = thyrotropin-releasing hormone
GnRH = gonadotropin-releasing hormone

"Aptitdämpande medel" är en term som ofta används för att beskriva läkemedel som minskar aptiten. Den medicinska termen för sådana läkemedel är "apetitsuppressorer". De verkar genom att påverka signalsubstanser i hjärnan som reglerar hungern och matintaget, vilket kan hjälpa till att minska kaloriintaget och understödja viktminskning. Exempel på aptitdämpande medel inkluderar phentermine och lorcaserin. Det är viktigt att notera att dessa läkemedel bör användas under medicinsk övervakning, eftersom de kan ha potentiala biverkningar och inte ska användas utan rekommendation från en läkare.

'Aptitlöshet' kan definieras som en minskad känsla av hunger eller förlorad aptit. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom sjukdomar, stress, depression, vissa mediciner och äldre ålder. I allvarliga fall kan aptitlöshet leda till onormalt låg kroppsvikt eller näringsbrist.

I medicinsk kontext används ofta termen 'anorexia' istället för aptitlöshet, särskilt när det rör sig om en sjukdomstillstånd som karaktäriseras av en kraftig och outredd aptitlöshet. Anorexia kan vara ett symtom på en underliggande sjukdom eller ett sjukdomstillstånd i sig självt, såsom anorexia nervosa.

Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.

Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.

I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

"Appetite regulation" refers to the physiological and psychological processes that control hunger and satiety, or the desire to eat and the feeling of fullness. This complex system involves a variety of hormones, neurotransmitters, and brain regions that work together to help maintain energy balance and regulate body weight.

The hypothalamus in the brain plays a key role in appetite regulation. It contains several groups of neurons that respond to signals from the digestive tract, fat cells, and other organs to influence feelings of hunger and satiety. For example, when the stomach is empty, hormones such as ghrelin are released into the bloodstream and signal the hypothalamus to increase appetite. After eating, hormones such as cholecystokinin (CCK) and peptide YY (PYY) are released to promote satiety and decrease appetite.

In addition to these hormonal signals, other factors can also influence appetite regulation, including emotions, stress, sleep patterns, and activity levels. Disruptions in any of these areas can lead to changes in appetite and eating behavior, which can contribute to weight gain or loss.

Overall, the regulation of appetite is a complex and dynamic process that involves multiple physiological and psychological factors working together to help maintain energy balance and support overall health.

Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.

När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.

Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Den dorsomediala hypothalamuskärnan (DMH) är en region i hypothalamus, en del av hjärnan som spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner såsom aptit, sömn, kroppstemperatur och homeostas.

DMH är belägen i den dorsomediala delen av hypothalamus och består av flera olika neuronpopulationer som har kapaciteten att producera och sekretera olika neuropeptider och neurohormoner. DMH är involverad i en mängd olika fysiologiska processer, inklusive regleringen av aptit, energihomöostas, sömnen, smärta, emotionella respons och stressrespons.

Forskning har visat att DMH kan ha en viktig roll i regleringen av kroppsvikten genom att påverka aptiten och energibalansen. DMH innehåller neuron som producerar neuropeptid Y (NPY) och agouti-relaterade peptid (AGRP), två hormoner som stimulerar aptiten, samt proopiomelanocortin (POMC)-neuron, som producerar anorexiga hormoner såsom α-melanocyte-stimulating hormone (α-MSH). Dessa neuronpopulationer i DMH interagerar med varandra och med andra hjärnregioner för att reglera aptiten och energibalansen.

DMH är också involverad i regleringen av sömnen och vakenheten. Forskning har visat att skador på DMH kan orsaka störningar i sömn-vakningscykeln, och att stimulering av DMH kan leda till insomni och ökad vakenhet. DMH innehåller också neuron som är involverade i smärtreglering och stressrespons.

I summa, DMH är en komplex hjärnregion som deltar i regleringen av flera fysiologiska processer, inklusive aptit, energibalans, sömn-vakningscykel, smärta och stress. Dess roll i dessa processer är fortfarande under forskning, men det är tydligt att DMH spelar en viktig roll i regleringen av kroppens homeostas.

Sekretogranin II, också känd som chromogranin C, är ett protein som finns i sekreterade vesiklar i neuroendokrina celler och kromaffinvävnader. Det används som en markör för att identifiera dessa celler och har också visat sig ha en roll i regleringen av exocytosprocessen, där det transporteras till vesikelmembranet och bidrar till utlösandet av sekretion. Sekretogranin II kan spjälkas ned till flera biologiskt aktiva peptider som har olika funktioner, inklusive vasoaktivitet och immunmodulering.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Hypofyshormoner, även kallat hypopituitarism, är ett tillstånd där produktionen och sekretionen av ett eller flera hormoner från hypofysen, en pecanformad endokrin gland som hänger från basen av hjärnan, är nedsatt. Hypofyshormonerna inkluderar:

1. Tyreoideastimulerande hormon (TSH): Styr produktionen och sekretionen av tyroidhormoner från sköldkörteln.
2. Adrenokortikotropa hormon (ACTH): Styr produktionen och sekretionen av kortisol, aldosteron och andra steroidhormoner från binjuremärgen.
3. Prolaktin (PRL): Styr mjölkkörtelns produktion och sekretion av bröstmjölk under amningstiden.
4. Follikelstimulerande hormon (FSH) och luteiniserande hormon (LH): Styr reproduktionshormoncykeln hos båda könen, inklusive ägglossning och spermieproduktion.
5. Tillväxthormon (GH): Styr tillväxten och metabolismen av kroppen.
6. Melanocytstimulerande hormon (MSH) och östraotropin (OXT): Har olika funktioner, inklusive reglering av aptit, smärta och socialt beteende.

Nedsatt funktion i hypofysen kan orsakas av en rad olika tillstånd, såsom tumörer, trauma, infektion, inflammation, blödningar eller förändringar i cirkulationssystemet som påverkar blodförsörjningen till hypofysen. Behandlingen av hypofyshormoner beror på vilket hormon som är drabbat och kan innebära substitutionsbehandling med det aktuella hormonet.

'Alpha-MSH' (α-MSH) er en peptidhormon som produseres i hypofysens bakre løkke (neurohypofysen) og mellemhjerne (intermediært del af hjernen). Den dannes ved nedbrydning af et andet peptidhormon kaldet proopiomelanocortin (POMC).

Alpha-MSH består af 13 aminosyrer og har en vigtig rolle i reguleringen af appetit, fedtstofmetabolisme, hudpigmentering og smertestilling. Den binder sig til specifikke receptorer (melanocortinreceptorer) i kroppen for at uøve sine effekter. I særligt har α-MSH en undertrykkende virkning på appetitten, hvilket gør det interessant som potentialt terapeutisk mål i behandlingen af overvægt og fedme.

In medical terms, appetite is the desire to eat or drink something. It is a complex process that involves several factors such as psychological, sensory, and physiological factors. Appetite is regulated by a part of the brain called the hypothalamus, which receives signals from the digestive system and other organs in the body. These signals help to regulate hunger and fullness, and maintain energy balance.

A loss of appetite can be a symptom of various medical conditions such as infections, cancer, gastrointestinal disorders, neurological disorders, and mental health disorders. On the other hand, an excessive appetite can also be a sign of certain medical conditions such as diabetes, hyperthyroidism, and Prader-Willi syndrome.

It is important to maintain a healthy appetite to ensure adequate nutrient intake for growth, repair, and overall health. If you experience changes in your appetite or have concerns about your eating habits, it is recommended that you consult with a healthcare professional for further evaluation and guidance.

Bensazepiner är en grupp av atypiska antipsykotiska läkemedel som används för att behandla psykiatriska sjukdomar, såsom schizofreni och bipolär sjukdom. Dessa mediciner fungerar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket kan hjälpa att reducera positiva symtom som hallucinationer och psykoser samt negativa symtom som social tillbakadragande och apati.

Exempel på bensazepiner inkluderar:

* Klorazepat
* Oxazepam
* Lorazepam
* Temazepam
* Diazepam

Det är värt att notera att bensazepiner också kan ha en viss sedativ, muskelavslappnande och antikonvulsiv effekt. De används ibland för att behandla ångest, sömnsörtsproblem och epilepsi.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Hypofysär adenylcyklasaktiverande polypeptid (Hypothalamic releasing hormone, HcG, TRH) är ett hypotalamt neurohormon som stimulerar frisättning av prolaktin och till viss del TSH från hypofysens framlob. Det verkar genom att aktivera adenylcyklas i adenohypofysen, vilket leder till en ökad produktion och sekretion av dessa hormoner. Hormonet är involverat i regleringen av flera kroppsliga funktioner, inklusive ämnesomsättning, termoreglering och reproduktiv system.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Gastrointestinalne hormonsreceptorer refererer til specielle proteiner belægte celler i fordøjelseskanalen (gastrointestinal tract) som binder til forskellige gastrointestinale hormoner. Disse hormoner produceres og udskilles af forskellige celler i fordøjelseskanalen i respons på fødeindtagelse, og de hjælper med at regulere forskellige aspekter af fordøjelsen, såsom motilitet (muskelbevægelse), sekretion (udsondring) og appetit.

Der findes mange forskellige typer af gastrointestinale hormoner, herunder gastrin, secretin, cholecystokinin (CCK), somatostatin, glukagon-lignende peptid-1 (GLP-1) og motilin. Hver type hormon binder til sin specifikke receptor for at udløse en bestemt respons i cellen.

For eksempel binder CCK sig til CCK-receptorer for at reducere appetitten, stimulere pankreassekretionen og regulere galleduktes kontraktioner. GLP-1 binder sig til GLP-1-receptorer for at stimulere insulinsekretion, hæmme glukagonsekretion og reducere appetitten.

Receptorerne for gastrointestinale hormoner er vigtige mål for lægevidenskaben, da de kan moduleres med medicin for at behandle en række sygdomstilfælde, herunder diabetes, fedme og forskellige typer mave-tarm-sygdomme.

Den Y-kromosomen är ett av de två könskromosom som en människa kan ha. Den andra är X-kromosomen. Medan de flesta kroppscellerna har 46 kromosomer i par (23 från modern och 23 från fadern), har män normalt sett 46 kromosomer, men med en Y-kromosom och en X-kromosom. Kvinnor har två X-kromosomer istället för en Y-kromosom och en X-kromosom.

Y-kromosomen är viktig för att bestämma kön hos ett foster under utvecklingen. Om fostret får en Y-kromosom från fadern kommer det att bli en pojke, och om fostret inte får en Y-kromosom kommer det att bli en flicka.

Y-kromosomen innehåller också gener som är viktiga för mänsklig reproduktion och könsspecifika drag hos män, såsom skäggväxt och djupare röst.

'Ghrelin' er ein hormon som produseres i magsystemet, mer specifikt i magsækkens sider og i fundus. Ghrelin er kjent for sin rolle i stimuleringen av appetitt og hungerkontroll. Det øker også voksenvokterhormonets (GH) sekretion og har effekter på innlegging av fedt og glukosmetabolisme. Ghrelin er ofte referert til som «hungerhormonet» på grunn av sin rolle i stimuleringen av appetitt og hungerkontroll.

Purinergic P2Y1 receptors are a type of G-protein coupled receptor (GPCR) that bind to purine nucleotides, such as ATP and ADP. Specifically, the P2Y1 receptor is activated by ADP and has been shown to play a role in various physiological processes, including platelet aggregation, smooth muscle contraction, and neurotransmission.

The activation of the P2Y1 receptor leads to the activation of G proteins, which in turn activate downstream signaling pathways, such as the phospholipase C (PLC) pathway. This ultimately results in the release of intracellular calcium ions and the activation of protein kinases, leading to a variety of cellular responses.

In a medical context, P2Y1 receptors have been studied as potential targets for the development of drugs to treat various conditions, including thrombosis, hypertension, and chronic pain. However, more research is needed to fully understand the role of these receptors in human health and disease.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

G-protein-kopplade receptorer (GPCR) är en typ av proteiner i cellmembranet hos eukaryota celler som spelar en viktig roll i signalsignaltransduktion. De tillhör den största familjerna transmembrana receptorer och utgör målet för uppemot 30-50% av alla läkemedel på marknaden idag.

GPCR består av en enkel polypeptidkedja som sträcker sig genom cellmembranet sju gånger, med ett extracellulärt bindningsområde för ligander (signalerande molekyler) och ett intracellulärt område som interagerar med G-proteiner. När en ligand binder till det extracellulära bindningsområdet induceras en konformationsförändring i receptorn, vilket aktiverar dess förmåga att interagera med G-proteinet.

G-proteinet består av tre underenheter: α, β och γ. När G-proteinet är inaktivt är guanosindifosfat (GDP) bundet till α-underenheten. När GPCR aktiveras fungerar den som en GTP-växel, vilket leder till att GDP ersätts av guanosintrifosfat (GTP) på α-underenheten och att underenheterna skiljs från varandra. Den aktiverade α-underenheten interagerar sedan med effektorproteiner som utlöser en intracellulär signalsignal, medan β- och γ-underenheterna stannar kvar i membranet och kan aktivera andra signaltransduktionsvägar.

Efter att signalsignalen har utlöst returnerar α-underenheten till sin inaktiva form genom hydrolys av GTP till GDP, vilket leder till att den återförenas med β- och γ-underenheterna och signaltransduktionsvägen avslutas.

Kolecystokinin (CCK) är ett hormon och neurotransmittor som produceras i tunntarmen och gallblåsan hos däggdjur. Det utsöndras i samband med matintag, särskilt vid konsumtion av fet mat, och har flera funktioner relaterade till digestionen.

CCK orsakar kontraktioner av gallblåsan, vilket hjälper till att släppa ut gallan in i tarmen för att underlätta fettupptaget. Det stimulerar också produktionen av enzymer i bukspottkörteln och kan påverka sättet som mat intas genom att orsaka känslor av mättnad. Dessa effekter gör att CCK är viktigt för den normala mag-tarmfunktionen och kan spela en roll i regleringen av aptit och kroppsvikt.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

Den laterala delen av hypothalamus är ett område i hjärnan som har en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom aptit, sömn, och kroppstemperatur. Den laterala hypotalamus består av flera olika nervcellsgrupper och neurotransmittorsystem som arbetar tillsammans för att hålla kroppen i homeostas.

Den laterala delen av hypothalamus innehåller bland annat två viktiga strukturer: det laterala hypotalamus och den ventromediala hypotalamus. Det laterala hypotalamus är involverat i regleringen av aptit och kroppsvikt, medan den ventromediala hypotalamus är involverad i regleringen av hungerkänslor och energibalans.

Den laterala delen av hypothalamus tar emot information från olika delar av kroppen och bearbetar denna information för att producera en adekvat respons. Exempelvis kan den laterala hypotalamus aktiveras av lägre än normala nivåer av glukos i blodet, vilket leder till en ökad aptit och en minskad kroppsvikt. På samma sätt kan den laterala hypotalamus inhiberas av högre än normala nivåer av leptin, ett hormon som produceras av fettvävnaden och som hjälper till att reglera aptiten.

I summa, är den laterala delen av hypothalamus en viktig del av hjärnan som hjälper till att reglera olika kroppsliga funktioner genom att bearbeta information från kroppen och producera en adekvat respons.

"Mandelkärna" (tonsillar crypts) refererar till de fåror eller gropar som finns på ytan av tonsillerna, som är lymfatiska strukturer belägna bakom och ovanför tungans bas i munhålan. Mandelkärnorna kan vara ett normalt anatomiskt kännetecken, men de kan även bli infekterade eller inflammerade, vilket kan leda till problem som tonsillit eller mandelinflammation. I vissa fall kan stora och djupa mandelkärnor också vara en indikation på ett tillstånd som kallas chronic tonsillitis eller kryptisk tonsillar hyperplasi.

'Kroppsvikt' refererer til den totale vektet av en persons kropp. Denne vekten måles vanligvis i enheten kilogram (kg) eller pund (lb), og inkluderer alle deler av kroppen, inklusiv muskler, ben, organer, blod, fedt, væske og knogler. Kroppsvekt er en viktig fysisk parametere som ofte måles og overvåkes i medisinske sammenhenger for å evaluere helse status, kroppsfunksjon og risiko for medisinske tilstander som f.eks. overvikt og fedme.

... , NPY, är en peptid som används som signalsubstans i centrala och perifera nervsystemet. NPY är associerad med ett ... Utsöndring av neuropeptid Y verkar hämma nociception, det vill säga upplevelsen av smärta. Inom forskningen har höga nivåer av ... Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Neuropeptide Y, 24 november 2011. ( ...
... är en neuropeptid som förekommer rikligt i muskel- och hjärnvävnad. Substansen upptäcktes av den ryske kemisten V. ...
En annan neuropeptid, cholecystokinin, påverkas också av opiateffekter och kan vara modifierande. När neuropeptider arbetar på ...
... är ett hormon och neuropeptid som stimulerar utsöndring av bukspott till tarmen. Sekretin avges till blodet från ...
... är en neuropeptid som finns i hypotalamus som verkar i perifera och centrala nervsystemet. Den reglerar sannolikt ...
... (VIP) är ett peptidhormon och neuropeptid som också fungerar som ett gastrointestinalt hormon. VIP ...
... är en typ av hormon och neuropeptid som bildas under koagulationsprocessen då ett blodkärl går sönder. Bradykinin ...
... är ett 32 aminosyror långt, linjärt polypeptidhormon och en neuropeptid som huvudsakligen produceras av C-cellerna i ...
För att definieras som en neuropeptid krävs att molekylens uppgift i kroppen är att kommunicera mellan nervceller, och att ...
Gastrin Ghrelin Neuropeptid Y (NPY) Sekretin Somatostatin 28 Huvudartikel: Njure Njurarna påverkas av flera olika hormoner och ...
... , ADH eller argininvasopressin, AVP, är ett peptidhormon och neuropeptid som ingår i kroppens långsiktiga ...
Neuropeptid Y, NPY, är en peptid som används som signalsubstans i centrala och perifera nervsystemet. NPY är associerad med ett ... Utsöndring av neuropeptid Y verkar hämma nociception, det vill säga upplevelsen av smärta. Inom forskningen har höga nivåer av ... Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Neuropeptide Y, 24 november 2011. ( ...
Dessa nervceller tillverkar en neuropeptid som kallas hypokretin, även kallat orexin. Tidigare har man i djurstudier av hundar ...
Neuropeptid Y halsband i silver 925. 1,200.00 kr Lägg i varukorg. * Orexin-A halsband i silver 925. 1,500.00 kr Lägg i varukorg ...
Metoden har nu testats på en neuropeptid-receptor och har visat sig kunna förutsäga både effekterna av mutationer och ...
Både neuropeptid Y och kortikotropinfrisättande hormon ökar aptiten. Det blir så att säga motsägande signaler som individen ... Lågkaloridieter ökar produktionen av stresshormonet kortisol vilket ökar produktionen av en signalsubstans kallad neuropeptid Y ...
Neurotensin är en så kallad neuropeptid, som har effekter på blodtryck och glukosfrisättning. Merparten av kroppens neurotensin ...
En liknande studie med positiva resultat har tidigare genomförts med neuro peptid Y, men detta är första studien på mänsklig ...
Andra adaptogener kan exempelvis hjälpa cellerna att producera mer neuropeptid Y, som spelar en stor roll för att reglera humör ...
"Snake Venom Peptides", en biologiskt aktiv polypeptid som klassificeras som en neuropeptid som är utformad för att efterlikna ...
... hungerhormnerna ghrelin och neuropeptid Y, stresshormonet kortisol, mättnadshormonet leptin m.fl. samt en mängd nervimpulser ...
Antidiuretiskt hormon, ADH eller argininvasopressin, AVP, är ett peptidhormon och neuropeptid som ingår i kroppens långsiktiga ...
hämning av frisättning av vasoaktiv neuropeptid genom trigeminusterminaler som innerverar intrakraniella kärl och dura mater. ... hämning av frisättning av vasoaktiv neuropeptid genom trigeminusterminaler som innerverar intrakraniella kärl och dura mater. ...
Oxytocin är en så kallad neuropeptid som utsöndras i kroppen vid exempelvis massage, i samband med förlossning eller vid amning ...
Det är ett hormon och en neuropeptid som cirkulerar i nervsystemet. När man analyserar blodprov från migränpatienter ser man ...
Motsatt ger en injektion av neuropeptid Y att de ökar i vikt och i bukomfång. Det finns alltså en medicinsk hypotes bakom som ... Om man ger mössen en antikropp mot neuropeptid Y, så går de kraftigt ner i vikt och får mindre midjemått. ... Stress+energiöverskott i maten ger alltså kraftig viktökning! Stressen ledde till utsläpp av neuropeptid Y, som i sin tur ...
CombiGene använder en genterapivektor, ett adenoassocierat virus (AAV), för att administrera en kombination av neuropeptid Y ( ...
Det är en så kallad neuropeptid som reglerar sömn och vakenhet. *Medicin & hälsa ...
Innovativ Gold Award-ingrediens, Neuromed, som aktiverar frisättningen av en naturlig lugnande neuropeptid för att lugna ner ... Innovativ Gold Award-ingrediens, Neuromed, som aktiverar frisättningen av en naturlig lugnande neuropeptid, hjälper huden att ... Innovativ Gold Award-ingrediens, Neuromed, som aktiverar frisättningen av en naturlig lugnande neuropeptid, hjälper huden att ... Innovativ Gold Award-ingrediens, Neuromed, som aktiverar frisättningen av en naturlig lugnande neuropeptid, hjälper huden att ...
  • Lågkaloridieter ökar produktionen av stresshormonet kortisol vilket ökar produktionen av en signalsubstans kallad neuropeptid Y samt ökar produktionen av hormonet Kortikotropinfrisättande hormon. (perfekthalsa.se)
  • Set point är summan av signalerna till hjärnstammen från de olika system som kroppen har att signalera till hjärnan med: hungerhormnerna ghrelin och neuropeptid Y, stresshormonet kortisol, mättnadshormonet leptin m.fl. (gbobesitas.com)
  • Neuropeptid Y, NPY, är en peptid som används som signalsubstans i centrala och perifera nervsystemet. (wikipedia.org)
  • Antidiuretiskt hormon , ADH eller argininvasopressin , AVP , är ett peptidhormon och neuropeptid som ingår i kroppens långsiktiga reglering av främst osmoreglering samt blodplasmans koncentration av natrium , samt som en följd av detta blodvolymen . (wikipedia.org)