Oftalmoskopi är en metod för att direkt eller indirekt undersöka ögats bakre delar, inklusive pupillen, linsen, nätan och pannuskammen. Det görs vanligtvis med hjälp av ett oftalmoskop, ett slags lampa som riktas in i patientens pupill för att titta på ögats bakre delar. Denna undersökningsmetod används ofta för att diagnostisera och övervaka olika ögonåkommor såsom grön starr, diabetesrelaterade ögonsjukdomar och andra tillstånd som kan påverka ögat.

En oftalmoskop är ett medicinskt instrument som används för att undersöka ögats bakre delar, inklusive näthinnan, blodkärlen och optiska nerver. Det består av en lampa och en linser som fästes framför observerarens öga. Oftalmoskopet kan användas för att upptäcka olika sjukdomar och skador på ögat, såsom grå starr, diabetesrelaterade skador och papillasödema. Det finns både direkta och indirekta oftalmoskop, där de direkta är handhållna och används för att titta rakt in i ögat, medan de indirekta kräver en annan linser som placeras mellan oftalmoskopen och patientens öga.

'Fundus Oculi' er en medisinsk terminologi som refererer til bakendelen av øyet, også kalt øynesfonden. Denne området inkluderer synsnerven, macula, optisk disk (hvor synsnerven kommer fra hjernen), blodkar og andre strukturer som kan være viktige for å evaluere øyens helse og funksjon. En undersøkelse av fundus oculi gjennomføres vanligvis ved bruk av en oftalmoskop, en slags lys som skiner inn i øyet og gjør det mulig for lege eller annen medisinsk personale å se strukturerne på bakendelen av øyet.

Laer er en forkortelse for "Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation". Det betyr at laser er en type lys som genereres ved hjelp av en proces kalt stimulert emisjon. Lasereffekten oppnås ved å sende elektromagnetisk stråling gjennom et medium, som kan være en gas, en væske eller en fast stoff. Når strålingen passerer igjennom mediet, absorberes noen av fotonene i mediet og fører til at andre elektroner blir opphevet til et høyere energinivå. Disse opphevede elektroner vil så returnere tilbake til det lavere energienivået ved å sende ut en foton med samme bølgelengde og fase som den innkommende strålingen. Dette resulterer i at et stort antall fotoner produseres samtidig, og disse vil alle have samme bølgelengde, fase og retning, noe som gir en laserstråle sine unike egenskaper.

I medisinen brukes lasere blant annet til å behandle øyensykdommer, å foreta hudbehandlinger, å utføre kirurgiske ingrep og å sterilisere medisinsk utstyr. Lasere kan også brukes til å analysere biologiske prøver i forskning og diagnose.

I medicinsk kontext är "fotografering" ett sätt att dokumentera olika aspekter av en patients medicinska tillstånd genom att ta bilder med hjälp av en kamera. Det kan användas för att dokumentera allt från yttre skador och sår till inre strukturer och funktioner, beroende på vilken typ av medicinsk fotografering som används.

Det finns olika typer av medicinsk fotografering, inklusive:

1. Dermatologisk fotografering: Används för att dokumentera hudförhållanden och lääsioner över tiden. Det kan hjälpa till att diagnosticera och övervaka behandlingen av olika hudsjukdomar.
2. Oftalmologisk fotografering: Används för att dokumentera ögonens inre strukturer och funktioner. Det kan användas för att diagnostisera och övervaka behandlingen av olika ögonsjukdomar.
3. Endoskopisk fotografering: Används för att ta bilder av inre organ och strukturer i kroppen med hjälp av en endoskop, som är ett flexibelt rör med en kamera på änden. Det kan användas för att diagnostisera och behandla olika sjukdomar i mag-tarmkanalen, lungorna och andra organ.
4. Radiologisk fotografering: Används för att ta bilder av inre strukturer med hjälp av röntgenstrålar eller andra former av strålning. Det kan användas för att diagnostisera och övervaka behandlingen av olika sjukdomar, som brustna ben eller cancer.

I allmänhet måste medicinska fotograferingar utföras med stor precision och noggrannhet för att ge korrekta resultat. Det kan kräva speciell utbildning och erfarenhet för att utföra och tolka bilderna korrekt.

Fluoresceinangiografi (FA) är en diagnostisk undersökningsmetod inom oftalmologi, som används för att undersöka blodflödet i ögats retina och kringliggande blodkärl. Metoden bygger på att man injicerar ett fluorescerande färgmedel, vanligtvis fluorescein, in i patientens blodomlopp. Färgämnet absorberas av blodkärlen och under stimulans med ljus av en viss våglängd kommer det att fluorescera, det vill säga avge ljus av en annan våglängd.

Genom att använda en specialkamera som är utrustad med ett filter som blockerar den ursprungliga ljuskällan och endast tillåter det fluorescerande ljuset att nå kamerans sensor, kan man fånga bilder av retinas blodkärl. Dessa bilder ger oftalmologen information om eventuella skador, sjukdomar eller avvikelser i ögats blodkärlsystem, såsom retinopati, åderbrist, diabetesrelaterade komplikationer och andra tillstånd som kan påverka ögats hälsa.

Fluoresceinangiografi är ett viktigt verktyg inom oftalmologisk diagnos och efterföljande behandling, särskilt vid granskning av komplexa sjukdomstillstånd eller vid övervakning av behandlingsresultat.

"Ögonsjukdomar" eller "näthinnesjukdomar" (ofta används de båda uttrycken synonymt) är en samlande beteckning för en grupp medicinska tillstånd som primärt berör ögats näthinna (koroid och retina). Dessa sjukdomar kan orsaka synförlust, skuggor i synfältet, flytningar i synen och andra besvär. Exempel på näthinnesjukdomar inkluderar åldersskörbblindhet (age-related macular degeneration), diabetisk retinopati, retinal vaskulit, retinoschisis och retinitis pigmentosa.

Photoacoustic techniques, även kända som optoakustiska tekniker, är en grupp av icke-invasiva biomedicinska bildningsmetoder som kombinerar ljus och ljud för att generera avbildningar av strukturer och funktioner inne i levande vävnader.

I dessa tekniker absorberas en kort laserpuls av ett målobjekt, vilket orsakar termisk expansion och därmed en akustisk vågrörelse eller ljudimpuls. Denna signal kan detekteras utanför objektet och korreleras tillbaka till den ursprungliga platsen för absorption i objektet, vilket möjliggör skapandet av en två- eller tredimensionell bild.

Photoacoustic techniques har visat sig vara särskilt användbara för att avbilda blodflöde, syrehalt, kemisk sammansättning och struktur hos vävnader på cellulär nivå. Dessa tekniker kan också användas för att detektera och karakterisera tumörer, inflammation och andra sjukdomar. Exempel på vanliga photoacoustic-tekniker inkluderar photoacoustic tomografi (PAT), optoakustisk mikroskopi (OAM) och termoakustisk spektroskopi (TAS).

Optisk koherens tomografi (OCT) är en icke-invasiv medicinsk bilddiagnostisk teknik som används för att erhålla högupplösta tvärsnittsbilder av det interna strukturella layountet hos olika typer av vävnader, framförallt i ögats näthinne och retina. Tekniken bygger på principen om partiell koherens speckleinterferometri och ger information om optisk bakgrundsreflektivitet och fasinformation från de skikt som reflekterar ljuset i vävnaden.

I en OCT-untersökning av ögat skannas ögats näthinne med en laser, vilket genererar ett stort antal reflexioner från de olika skikten i näthinnan och retina. Genom att analysera dessa reflektioner kan en högupplöst tvådimensionell bild av näthinnans och retinans inre struktur erhållas, vilket gör det möjligt att upptäcka skador, sjukdomar eller andra avvikelser i vävnaden.

Optisk koherens tomografi används ofta inom oftalmologin för att diagnostisera och monitorera olika former av ögonsjukdomar, såsom åldersrelaterad makuladegeneration (AMD), diabetisk retinopati och glaukom.

'Synnervspapill' er en medisinsk betegnelse for papilla optica, som er den del av øyet der synnerven (nervus opticus) forlater øyeballen. Synnervspapillen er stedet der det indre laget av øyeballens hvite del (sclera), som kaller seg lamina cribrosa, har en åpning gjennom hvilken synnerven passerer.

Synnervspapillen kan observeres ved å se inn i øyet med en oftalmoskop, og er viktig å undersøke fordi forskjellige tilstander kan påvirke utseendet og funksjonen av den. For eksempel, kan forstørrelsen av synnervspapillen være et tegn på glaukom, en sykdom som kan føre til permanent skade på synet hvis det ikke behandles tidlig og riktig.

Eye diseases, also known as ocular diseases, refer to a range of conditions that affect the eye or its surrounding structures and impair vision. These may include:

1. Refractive errors: These are common vision problems that can be corrected with glasses, contact lenses, or surgery. Examples include myopia (nearsightedness), hyperopia (farsightedness), astigmatism, and presbyopia.
2. Cataracts: A clouding of the eye's lens that leads to blurry vision and increased sensitivity to light. Cataracts are typically age-related but can also occur due to injury, disease, or medication use.
3. Glaucoma: A group of eye conditions that damage the optic nerve, often due to high pressure inside the eye. Glaucoma can lead to permanent vision loss if left untreated.
4. Age-related macular degeneration (AMD): A progressive eye disease that affects the central part of the retina, called the macula, and impairs sharp, straight-ahead vision. AMD is a leading cause of vision loss in people over 50.
5. Diabetic retinopathy: A diabetes complication that affects the blood vessels in the retina, causing them to leak or bleed and distorting vision. If left untreated, diabetic retinopathy can lead to blindness.
6. Retinal detachment: A serious eye condition where the retina separates from the tissue around it, leading to permanent vision loss if not treated promptly.
7. Amblyopia (lazy eye): A condition that occurs when one eye doesn't develop normal vision, often due to a lack of proper visual stimulation during early childhood.
8. Strabismus (crossed eyes): A misalignment of the eyes where they point in different directions, which can lead to double vision and other vision problems.
9. Conjunctivitis (pink eye): An inflammation or infection of the conjunctiva, the thin membrane that covers the inside of the eyelids and the white part of the eye.
10. Keratoconus: A progressive eye condition where the cornea thins and bulges outward into a cone shape, causing distorted vision.

These are just a few examples of common eye conditions and diseases that can affect your vision. Regular eye exams with an eye care professional can help detect these issues early on and prevent or manage them effectively.

Hypertensive retinopathy är en tillstånd där ögats blodkärl (retinaartärierna och venerna) skadas på grund av högt blodtryck (hypertension). Det kan orsaka förändringar i de små blodkärlen som förser näthinnan med syre och näringsämnen.

Graden av hypertensiv retinopathi kan variera från mild till allvarlig, beroende på hur länge patienten har haft högt blodtryck och hur väl det har behandlats. I milda fall kan det finnas en smalning av artärernas lumen (svällning i väggarna) och/eller påträffas så kallade "copper wiring" eller "silver wiring", som är ett tecken på att blodkärlen har förtjockats. I mer allvarliga fall kan det finnas blödningar, ödem (vätskeansamling) eller papilledem (pådrivning av pappersskärmen), vilket kan leda till synnedsättning eller permanent synförlust om det inte behandlas.

Hypertensiv retinopathi kan vara ett tecken på att patienten har onormalt högt blodtryck och bör undersökas av en läkare för att bedöma behandlingsbehovet.

Elektroretinografi (ERG) är en medicinsk undersökningsmetod där man mäter elektrisk aktivitet från näthinnan i ögat. Metoden används för att diagnostisera och bedöma skada på näthinnan, till exempel vid arvsfel, sjukdomar som drabbar näthinnan eller skador på ögat.

Under en ERG-undersökning placeras en kontaktlinse med elektroder på patientens öga. Elektroden registrerar de elektriska signalerna som genereras när ljus stimulerar näthinnan. Signalerna analyseras sedan för att bedöma hur väl näthinnan fungerar.

ERG-undersökningen ger information om både den centrala och perifera delen av näthinnan, och kan hjälpa läkaren att fastställa diagnosen och planera behandlingen för patienten.

"Näthinnekärlet" (latin: *vasa vasorum*) är ett kapillärt blodkärl som försörjer stora och medelstora arteriernas väggar med näring och syre. Dessa kärl finns i den mittersta tunica media-skiktet hos de större och medelstora arteriellas väggar. Näthinnekärlen är väsentliga för att underhålla och bibehålla strukturen och funktionen hos artärväggarna, särskilt i de områden där det är svårare för syre- och näringsriktat blod att nå.

'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.

Visual field testing är en undersökningsmetod inom oftalmologi och neurologi som mäter det centrala och perifera synfältet hos ett individuellt öga. Det görs vanligtvis genom att patienten fokuserar på en fast punkt i mitten av sin syn och pekar på en ljusstark punkt som visas in i olika positioner inom det synfältet. Testet mäter patientens förmåga att upptäcka den ljusstarka punkten inom sitt synfält, vilket ger en karta över det centrala och perifera synfältet.

Det finns olika typer av visual field tests, men de två vanligaste är konfrontationsvisuell fälttestning och automated perimetri. Konfrontationsvisuell fälttestning utförs ofta under en klinisk undersökning där läkaren visar en hand med olika fingerpositioner inom patientens synfält och frågar patienten om de kan se dem. Automated perimetri är en mer sofistikerad testmetod som använder en automatiserad apparatur för att projicera ljuspunkter på olika positioner inom det synfältet, och patienten trycker en knapp varje gång de ser en ljuspunkt.

Visual field tests används ofta för att diagnostisera och övervaka sjukdomar som kan påverka det centrala och perifera synfältet, såsom glaukom, neurodegenerativa sjukdomar och hjärnskador.

Synnervssjukdomar, även kända som neuro-ophthalmologiska tillstånd, är en grupp sjukdomar som påverkar nervsystemet och synsinnet. Dessa sjukdomar kan orsaka problem med synen, rörelserna hos ögonen eller andra symtom som beror på skador eller avvikelser i nervsystemet.

Exempel på vanliga synnervssjukdomar inkluderar:

1. Optisk neurit: En inflammation eller skada på optiska nerven, som kan orsaka synförlust, smärta eller andra symtom.
2. Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom som orsakar skador på myelin, den tjocka skyddande membran som omger nerverna i hjärnan och ryggmärgen, inklusive de som styr synen.
3. Amyotrofisk lateralskleros (ALS): En degenerativ sjukdom som orsakar skador på motorneuronerna, vilket kan leda till svaghet, spasticitet och muskelsvårigheter, inklusive ögonmuskler.
4. Parkinsons sjukdom: En neurologisk rörelsesjukdom som orsakas av skador på dopaminproducerande nervceller i hjärnan, vilket kan leda till symtom som rörelsekoordinationssvårigheter och stelhet. Parkinsons sjukdom kan också påverka synen genom att orsaka problem med fokusering, djupseende och andra synfunktioner.
5. Sklerodermi: En autoimmun sjukdom som orsakar förhärdning och skleros av huden och andra vävnader, inklusive blodkärl i ögat, vilket kan leda till synförlust eller andra synproblem.
6. Diabetes: En metabolisk sjukdom som orsakas av höga nivåer socker i blodet, vilket kan skada små kärl i ögat och leda till synskador eller blindhet.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever symtom på någon av dessa sjukdomar eller andra neurologiska eller ögonrelaterade problem. Tidig behandling kan hjälpa att förhindra komplikationer och underlätta symptomen.

Retinopati hos prematura är en ögonsjukdom som kan drabba barn födda för tidigt. Det orsakas av att blodkärlen i näthinnan (retina) inte utvecklas normalt. Symptomen kan variera, men ofta uppmärksammas sjukdomen genom rutinmässiga ögonundersökningar hos för tidigt födda barn. I vissa fall kan retinopatins progression leda till allvarliga komplikationer som blindhet. Behandlingen beror på sjukdomens svårighetsgrad och kan bestå av observation, laserbehandling eller injektioner med mediciner i ögat.

'Glaskroppen' (latin: corps vitreum) är ett geléartat substance som fyller ut det mellersta och största delen av ögats bollform. Den består till stor del av vatten, men även av en speciell typ av proteiner som kallas collagen. Glaskroppen hjälper till att ge ögat dess form och sitter fast vid ögonbotten och kräver därför ingen blodförsörjning. Den är helt transparent och reflekterar ljuset så att den bakre delen av ögat kan ses genom den, inklusive näthinnan och de blodkärl som förser näthinnan med syre och näringsämnen.

'Gula fläcken' är ett begrepp inom neurologi och anatomi som refererar till en liten, rund formad struktur i hjärnbarken som är involverad i synsinnet. Den gula fläcken, även känd som V4-regionen eller den färgkänsliga regionen, är en del av det visuella systemet i hjärnan och bidrar till bearbetningen och tolkningen av färginformation från det retinala signalsystemet. Den gula fläcken är belägen i occipitalloben, som är den bakre delen av hjärnbarken, och gränsar till de andra delarna av det visuella systemet, såsom V1 (den primära visuella cortex) och V2.

'Pupillvidgande medel', även kända som mydriatika, är en grupp av läkemedel som orsakar dilatering (vidgning) av pupillen. De aktiverar muskeln i iris som orsakar pupillens vidgande respons, vilket kallas för den parasympatetiska nervsystemets inhibition.

Detta kan användas inom oftalmologi för att underlätta ögonundersökningar och diagnostik av olika ögonåkommor. Pupillvidgande medel kan också användas inom vissa former av kirurgi, såsom kataraktkirurgi, för att underlätta operationen.

Exempel på pupillvidgande medel är atropin, tropikamid och fenylefrin. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan leda till biverkningar som försämrad syn vid närsiktighet, ökat ljuskänslighet och ökat hjärtrytmsintervall. Därför bör de endast användas under medicinsk övervakning och efter specifik indikation.

'Synskärpa' (visual acuity) är ett mått på den skarpaste distinkta seende förmågan hos ett öga, vanligtvis uppmätt som hur väl en person kan upplösa horisontella linjer av motsatta färger. Det mäts ofta som antal bokstäver på en standardiserad optotypisk tabell (t.ex. Snellen-tabell) som en person kan identifiera korrekt vid en given avstånd och storlek. Normalt synskärpa är vanligtvis 20/20 eller 6/6 i olika måttenheter, vilket innebär att individen kan se detaljer på samma avstånd som en normalögd person med normalsyn ska kunna se dem.

Retinoskopi är en undersökningsmetod inom oftalmologi, som används för att objektivt bestämma patientens refraktiön (dioptri) och därmed hitta den korrekta linsspecifikationen för att korrigera deras syn. Metoden involverar en instrument, kallat retinoskop, som projicerar ett ljust plan av ljus in i patientens pupill. Genom att observera rörelserna hos det reflekterade ljuset från nätan (retina) kan en skicklig undersökare uppskatta graden och typen av refraktiön, till exempel när- eller fjärrsightedness eller astigmatism.

Retinoskopin är ett viktigt verktyg för oftalmologer och optometrister under en ögonundersökning, särskilt för barn och andra patienter som kan ha svårt att kooperera under subjektiva tester. Den ger en snabb, noggrann och objektiv uppskattning av patientens refraktiön, vilket gör den till ett effektivt verktyg för att hjälpa till att fastställa behandlingsplaner för korrektion av synen, inklusive glasögon eller kontaktlinser.

Oftalmologi är den gren inom medicinen som handlar om diagnostisering, behandling och prevention av sjukdomar relaterade till ögat och synnerven. Oftalmologer är läkare som specialiserat sig på detta område och kan behandla ett brett spektrum av ögonproblem, från vanliga problem som grön starr (grön astigmatism) och näthinneförändringar till mer komplexa sjukdomar såsom åldersrelaterad makuladegeneration och glaukom. De kan också utföra kirurgiska ingrepp, till exempel kataraktoperationer och LASIK-kirurgi.

Geografisk atrofi (GA) är en progressiv ögonsjukdom som orsakas av åldersrelaterad makuladegeneration (AMD). Det är en form av torr AMD och kännetecknas av synligt avgränsade, flatare områden av atrofi (skralning) av det yttre skiktet i centrala delen av näthinnan, retinal pigmentepitelet (RPE). GA leder till progressiv förstörelse av fotoreceptorcellerna och kan orsaka allvarlig synnedsättning eller blindhet i mitten av synfältet.

En skiktrostengen (skikt- eller planskivarostengen) är en typ av röntgenundersökning där patienten exponeras för en mycket liten stråldos. Den används ofta som en del av en klinisk undersökning för att hjälpa läkare att diagnostisera sjukdomar i bröstet, såsom cancer.

Under en skiktrostengen placeras patientens bröst mellan en blysska och en röntgenkälla. Blyskivan håller röntgenstrålningen tillbaka från de flesta delarna av kroppen, men låter igenom en tunn strålningsdos som träffar bröstet. Detta gör att man kan få skarpa bilder på bröstets inre struktur utan att behöva exponera patienten för höga doser av röntgenstrålning.

Skiktrostengens förmåga att upptäcka små tumörer i ett tidigt stadium gör den till en värdefull metod för att screena bröstcancer hos kvinnor med hög risk för sjukdomen. Det är dock viktigt att notera att det finns också andra riskfaktorer och screeningmetoder som bör tas i beaktande vid bedömningen av en individuals behov av bröstcancerscreening.

"Centralgropen" er en uoffisiell betegnelse for en del av hjernestammen, som inkluderer talteilet ( Broca- området og Wernicke-området) og de områder i hjernen som styrer kroppens sensoriske og motoriske funksjoner. Disse områdene er viktige for spraak, høring, smak, sansing og bevegelse. Ordet "centralgropen" er ikke en offisiell medisinsk term, men blir noen ganger brukt i populærmedisin for å beskrive disse områdene samlet.

Diagnostiska tekniker inom oftalmologi (ögonsjukvård) är metoder och verktyg som används för att diagnostisera olika ögonrelaterade sjukdomar och tillstånd. Några exempel på dessa tekniker inkluderar:

1. Oftalmoskopi: En metod där oftalmologen använder ett oftalmoskop för att titta djupt in i ögat och undersöka sjukdomar som kan påverka näthinnan, glaskroppen eller ögonbotten.
2. Visometri: En metod där oftalmologen mäter patientens synskärpa med hjälp av en visusmätare för att diagnostisera synfel och andra ögonrelaterade tillstånd.
3. Korneometri: En metod som mäter tjockleken och krökningsradien av hornhinnan med hjälp av en korneometer.
4. Tonometri: En metod som mäter trycket inne i ögat med hjälp av ett tonometer, vilket kan vara användbart för att diagnostisera glaukom.
5. Fluoresceinangiografi: En metod där en fluoresceinfärgning injiceras i blodomloppet och sedan fotograferas när den passerar genom ögat, vilket kan vara användbart för att diagnostisera sjukdomar som påverkar blodkärlen i ögat.
6. Ultrasonografi: En metod där ultraljud v waves skickas in i ögat och reflekteras tillbaka, vilket kan ge information om strukturen och funktionen hos olika delar av ögat.

Dessa är några exempel på de diagnostiska tekniker som används inom oftalmologi för att ställa en korrekt diagnos och ge patienten den bästa möjliga vården.

Glaskroppsavlossning, även känd som vitreus detachment (VD) eller posterior vitreous detachment (PVD), är ett tillstånd där den transparenta geléartade substansen i ögat, glaskroppen, separerar från näthinnan. Den bakre ytan av glaskroppen är vanligtvis fastsatt till näthinnan med hjälp av tunna fibrer. Med tiden kan dessa fibrer degenerera och försvagas, vilket orsakar en separation mellan glaskroppen och näthinnan.

När detta händer kan det resultera i en upplevelse av flyktiga flimmer eller blixtrande ljus (fotopsier) i synfältet, speciellt när man ser sig rörligt mot en ljus bakgrund. I de flesta fallen är glaskroppsavlossning en naturlig del av åldrandeprocessen och orsakar inga andra komplikationer eller besvär än nämnda synfenomen.

I vissa fall kan dock glaskroppsavlossning leda till komplikationer som blödningar i ögat, tråkiga synförändringar eller i sällsynta fall skada näthinnan och orsaka en permanent synnedsättning. Om du upplever några av dessa symtom rekommenderas du att konsultera en ögonläkare (oftalmolog) för att utvärdera din situation och få råd om behandling om det behövs.

Näthinneblödning, även känd som subkonjunktival blödning, är en relativt vanlig händelse som innebär att ett litet blodkärl under ögonlockets slemhinna brister och blöder. Detta orsakar ofta en röd fläck på det vita partiet av ögat (skleran). Näthinneblödningar tenderar att vara små, självläkande och försvinner vanligtvis inom en vecka eller två.

De flesta näthinneblödningarna orsakas av ökad intracranialtryck (ICP), som kan uppstå till följd av hosta, niagelböjning, halskontorsion eller andra aktiviteter som ökar ICP. Andra möjliga orsaker kan vara trauma, blodbrist (anemii), högt blodtryck (hypertension) och vissa läkemedel, inklusive antikoagulantia och antiinflammatoriska medel.

I de flesta fallen behöver inte näthinneblödningar behandlas, men om de är ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada bör patienten få vård av en läkare.

Diabetic neuropathy, också känt som diabetic retinopathy, är en komplikation av diabetes som drabbar ögats näthinne (retina). Den orsakas av skador på de små blodkärlen i näthinnan som försämras av höga nivåer av glukos i blodet över en längre tid. Detta kan leda till svullnad, blödning, nybildning av blodkärl och eventuell skada på näthinnan, vilket kan resultera i synförlust eller blindhet om det inte behandlas.

Symptomen på diabetic neuropathy kan vara subtila i början och inkluderar ofta försämrad nattseende, flyktig syn, dova färger, suddig syn och flimmer i synfältet. Senare stadier av sjukdomen kan leda till skuggor i synfältet, synförlust eller blindhet.

Behandlingen för diabetic neuropathy inkluderar att kontrollera blodsockret och andra faktorer som diabetesrelaterade faktorer som blodtryck, kolesterol och vikt. Laserbehandling, injektioner med läkemedel i ögat och i vissa fall kirurgi kan också vara nödvändiga för att förhindra ytterligare skada på näthinnan och bevara synen.

"Grön starr", eller med den internationella nomenklaturen "Glaukom congenitum primarium", är en mycket sällsynt genetisk ögonsjukdom som orsakas av en defekt i de delar av ögat som producerar och dränerar ögonvattnet. Detta leder till en ökad intraokulär trycknivå (IOP), vilket kan skada det optiska nervernas nervefibrer och leda till synförlust, särskilt i ytterkanterna av synfältet. Symptomen kan vara närvarande vid födseln eller uppenbara under de första levnadsåren. Behandlingen innebär ofta kirurgi och/eller medicinsk behandling för att minska IOP och förhindra fortsatt skada på det optiska nerverna.

Open-angle glaucoma, även känt som primär öppen vinkelglaukom eller primärt ökat ögondruck, är en typ av glaukom som långsamt skadar det optiska nervet i ögat och kan leda till synförlust eller till och med blindhet om det inte behandlas. Detta sker vanligtvis på grund av att ögonvätskan (humor aqueous) inte cirkulerar korrekt genom ögat, vilket orsakar en ökning av ögondruck över tiden.

Vid open-angle glaucoma är ögonframtiden (iris) normalt formad och öppnad, men det finns ett fel i den del av ögat som reglerar utflödet av ögonvätska, vilket kallas trabekelmet. Detta orsakar en försämrad drenering av ögonvätskan och en ökning av ögondrucket. I de flesta fallen orsakar inte ögondrucket några symptom under lång tid, så det är viktigt att regelbundet besöka en ögonläkare för att screena för glaukom och andra ögonproblem.

Det finns olika behandlingsalternativ för open-angle glaucoma, inklusive mediciner som minskar ögondrucket, laserbehandlingar och kirurgiska ingrepp. Behandlingen avglöms ofta efter patientens individuella behov och svårighetsgrad av sjukdomen. Det är viktigt att följa din läkares instruktioner för att kontrollera glaucomat och förhindra ytterligare skada på det optiska nervet.

'Skotom' är ett medicinskt begrepp som refererar till ett hål eller en blindfläck i synfältet, ofta orsakad av en skada på näthinnan eller själva synnerven. Skotomet kan vara absolut, vilket innebär att personen inte ser någonting alls i det aktuella området, eller relativt, vilket innebär att personen har nedsatt syn i det aktuella området. Skotomet kan uppstå till följd av olika sjukdomar eller skador, såsom grön starr, diabetes, hjärnblödning eller trauma.

'Synfält' betecknar det synliga fältet för ett visst öga, och definieras som den area som individen kan uppfatta med klar syn när man tittar rakt fram. Det är ungefär lika med det centrala området av vad som projiceras på näthinnan (retinan).

Synfältet delas vanligen upp i centralt och peripheralt synfält. Centralt synfält, även kallat maculfältet, är den innersta delen av synfältet och sträcker sig ungefär 10-15 grader från centrum. Detta område innehåller en hög koncentration av fotoreceptorceller (stavar och tappar) och är ansvarigt för detaljerad, skarp syn och färgseende.

Periferalt synfält, däremot, är den yttre delen av synfältet och sträcker sig från centralt synfält till kanten av vad som kan uppfattas. Detta område innehåller färre fotoreceptorceller och är ansvarigt för bredare, mindre detaljerad syn och rörelsesensorik.

För att mäta synfältet används ofta en apparat som kallas perimeter. Denna används inom oftalmologi och optometri för att diagnostisera och övervaka sjukdomar som kan påverka synfältet, såsom grön starr (glaukom) och åldersrelaterad maculad degeneration (AMD).

Choroid diseases refer to a group of medical conditions that affect the choroid, a layer of blood vessels located between the retina and the sclera in the eye. The choroid plays a crucial role in providing nutrients and oxygen to the outer layers of the retina. Choroid diseases can cause vision loss or impairment by affecting the normal functioning of the retina. Here are some examples of choroid diseases:

1. Choroidal neovascularization (CNV): This is a condition where new blood vessels grow from the choroid into the retina, leading to fluid accumulation and distortion of vision. CNV can occur in age-related macular degeneration, myopia, and other eye conditions.
2. Chorioretinitis: This is an inflammation of the choroid and retina that can be caused by infections, autoimmune diseases, or trauma.
3. Central serous retinopathy (CSR): This is a condition where fluid accumulates under the retina, causing vision loss or distortion. CSR often affects the macula, the central part of the retina responsible for sharp, detailed vision.
4. Polypoidal choroidal vasculopathy (PCV): This is a condition characterized by abnormal blood vessels in the choroid that can leak fluid or blood, causing vision loss. PCV often occurs in conjunction with age-related macular degeneration.
5. Choroideremia: This is a genetic disorder that affects the choroid and retina, leading to progressive vision loss. Choroideremia primarily affects males and is caused by mutations in the CHM gene.
6. Multiple evanescent white dot syndrome (MEWDS): This is a condition characterized by small white spots on the retina that can cause vision loss or distortion. MEWDS often affects young women and resolves on its own within a few weeks or months.
7. Serpiginous choroiditis: This is a rare inflammatory condition that affects the choroid and retina, leading to progressive vision loss. Serpiginous choroiditis often affects both eyes and can be difficult to treat.

En näthinneperforation är en medicinsk term som betyder att det finns en liten öppning eller ett hål i näthinnan, den tunna membranen som skiljer ögats främre och bakre delar. Näthinnan är viktig för att fokusera ljus på näthinnans yta, där ljuskvantitet och -kvalitet omvandlas till nervsignaler som sedan tolkas av hjärnan som syn.

Näthinneperforationer kan orsakas av olika faktorer, inklusive skador, sjukdomar eller kirurgiska ingrepp. De kan också vara en komplikation till följd av högt tryck i ögat, som i diabetesskador eller glaukom. I vissa fall kan de vara asymptomatiska och upptäckas av slumpen under en rutinmässig oftalmoskopi (ögonundersökning). I andra fall kan de orsaka symtom som inkluderar synförändringar, smärta eller ljuskänslighet.

Behandlingen av näthinneperforationer beror på orsaken till perforationen och dess storlek. I vissa fall kan de stängas spontant medan i andra fall kan kirurgiskt ingrepp behövas för att stänga eller reparera hålet.

"Drusen" är en medicinsk term som används för att beskriva små, vita till gula fett- eller proteinavlagringar som kan bildas under den transparenta membranen som täcker den yttre delen av ögat, kallad "ögonlinsen". Drusen är ofta associerade med åldersrelaterad makuladegeneration (AMD), en ögonsjukdom som kan leda till synförlust eller blindhet.

"Drusennäthinna" refererar till när drusorna bildas i näthinnan, den del av ögat som innehåller ljuskänsliga celler och är ansvarig för att uppfatta synen. Drusen i näthinnan kan orsaka skada på de ljuskänsliga cellerna och leda till progressiv synnedsättning, särskilt om drusorna är stora eller belägna under den centrala delen av näthinnan, som kallas makulan.

Det är viktigt att notera att inte alla personer med drusen i näthinnan kommer att utveckla AMD eller någon form av synnedsättning. Men om du upplever symtom som försämrade synskärpa, distorsioner av raka linjer eller en tom fläck mitt i din synfält, bör du genast kontakta din ögonläkare för att utvärdera ditt tillstånd och diskutera behandlingsalternativ.

Indocyaningrön är ett diagnostiskt färgmedel som används vid olika medicinska undersökningar, framför allt inom oftalmologi och kardiologi. När indocyaningrönt administreras till en patient absorberas det av blodplasmabanan och fluorescerar när det exponeras för infraröd strålning. Detta gör att man kan följa dess utbredning i kroppen, vilket är användbart vid undersökningar av blodflöde, blodgenomströmning och läkemedelsfördelning.

I oftalmologi används indocyaningrönt bland annat för att undersöka retinas blodförsörjning och det kan hjälpa till att diagnostisera olika sjukdomar som exempelvis åderbrist, diabetesrelaterade ögonsjukdomar och maculadegeneration.

I kardiologi används indocyaningrönt för att undersöka hjärtats blodgenomströmning och det kan hjälpa till att diagnostisera olika hjärtsjukdomar som exempelvis koronara hjärtklaffmissbildningar, angina pectoris och myokardinfarkt.

'Optik' och 'fotonik' är två närbesläktade områden inom fysiken som handlar om ljus och dess beteende, men de betonar olika aspekter av detta fenomen.

Optik kan definieras som läran om ljus, inklusive dess generering, transmission, refraktion, reflexion och absorption. Optik handlar ofta om studiet av ljusets interaktion med materia på makroskopisk nivå och hur det kan användas för att skapa bilder, mäta avstånd och analysera materialegenskaper.

Fotonik är en vidareutvecklad gren av optik som fokuserar mer specifikt på de kvantmekaniska aspekterna av ljus och dess användning i tekniska tillämpningar. Fotonik kan definieras som läran om generation, manipulation, transmission och detektion av ljuskvanta (fotoner) och deras användning i informationsbehandling, kommunikation, sensorer, lasrar och andra tekniska system.

I korthet kan man säga att optik är den grundläggande vetenskapen om ljus, medan fotonik är en tillämpad vetenskap som utvecklar och använder optiska principer för att skapa avancerade tekniska system.

'Högt ögontryck' (eller 'högt blodtryck i kapillärerna runt ögat') är ett medicinskt tillstånd där trycket i kapillärerna runt ögat är högre än normalt. Detta mäts i millimeter kvicksilver (mmHg) och en normal värde ligger vanligtvis mellan 10-21 mmHg. Om ögontrycket överstiger 21 mmHg talar man om högt ögontryck.

Det är viktigt att notera att högt ögontryck ofta inte ger några symptom, men kan öka risken för glaukom, en ögonsjukdom som kan leda till synförlust om den inte behandlas. Glaukom orsakas av skada på optisk nerven, vilket kan vara relaterat till högt ögontryck. Därför är regelbundna ögonundersökningar viktiga för att upptäcka och behandla eventuella problem med ögontrycket i tid.

Näthinnan (Cornea) är den transparenta membranen som täcker framsidan av ögat och låter ljus passera in i ögat. Näthinneförtvining (Corneal dystrophy) är en grupp olika medfödda eller acquireda tillstånd som orsakar opaciteter (dimsyn) eller andra förändringar i näthinnan. Dessa förändringar kan leda till nedsatt syn, smärta, fotofobi (ljuskänslighet) och i vissa fall till visionförlust.

Det finns många olika typer av näthinneförtviningar, men de flesta är ärftliga och beror på genetiska mutationer. Näthinneförtviningar kan drabba alla delar av näthinnan, inklusive näthinnans yta, stroma (den mellersta delen) och näthinnans baksida.

Exempel på olika typer av näthinneförtviningar är:

* Fuchs endothelial dystrophy: den vanligaste typen av näthinneförtvining som orsakas av en defekt i näthinnans baksida. Den drabbar främst äldre vuxna och kan leda till grumlingar eller blåsor på näthinnan.
* Keratoconus: en progressiv förändring av näthinnan som orsakas av en svaghet i näthinnans struktur. Detta leder till att näthinnan blir tunnare och mer utbuktande, vilket kan leda till synförlust.
* Lattice dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma proteiner i näthinnans stroma. Detta leder till grumlingar eller nät på näthinnan.
* Map-dot-fingerprint dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma celler i näthinnans yta. Detta leder till grumlingar eller mönster på näthinnan.

Behandlingen av näthinneförtviningar beror på typen och svårighetsgraden av förtviningen. I vissa fall kan kontaktlinser eller glasögon vara tillräckliga för att korrigera synfel, medan andra behöver mer invasiva behandlingar som laserbehandling eller kirurgi.

'Synstörningar' är ett samlingsbegrepp för olika former av problem med synen. Det kan vara nedsatt förmåga att se klart, korrekt tolka färger eller form, rörelser i omgivningen eller att uppfatta kontraster. Synstörningar kan orsakas av olika faktorer som åldrande, skador på ögat eller hjärnan, genetiska förutsättningar eller sjukdomar som diabetes. Exempel på specifika synstörningar inkluderar närsynthet, färglöshet, glaukom och diabetisk retinopati.

Parasitic eye infections are caused by microscopic parasites that invade the eye or surrounding tissues. These infections can cause a range of symptoms, including redness, pain, discharge, and vision changes. Some common types of parasitic eye infections include:

* Acanthamoeba keratitis: This infection is caused by a free-living amoeba called Acanthamoeba. It typically affects contact lens wearers and can cause severe pain, redness, and sensitivity to light.
* Toxoplasmosis: This infection is caused by the parasite Toxoplasma gondii and can be transmitted through contaminated food or cat litter. It can cause inflammation and scarring of the retina.
* Leishmaniasis: This infection is caused by a protozoan parasite called Leishmania and is transmitted through the bite of infected sandflies. It can cause inflammation, ulcers, and scarring of the cornea.
* Onchocerciasis: Also known as river blindness, this infection is caused by a filarial nematode worm called Onchocerca volvulus and is transmitted through the bite of infected blackflies. It can cause inflammation, scarring, and eventually blindness if left untreated.

Parasitic eye infections are often difficult to diagnose and treat, and may require specialized care from an ophthalmologist or infectious disease specialist. Treatment typically involves the use of anti-parasitic medications, which can be given orally, topically or intravenously. In some cases surgery is required to remove the parasites or repair any damage caused by the infection. Prevention measures such as good hygiene and avoiding contact with contaminated materials are also important in preventing these types of infections.

Scanning Laser Polarimetry (SLP) är en icke-invasiv teknik för att diagnostisera och monitorera skador på nervfibrerna i näthinnan, särskilt i samband med glaukom. Den använder sig av en laser som lyser upp ögat och polariserad ljus för att mäta reflekterad ljus från nervfibrer i näthinnan. Genom att analysera skillnader i polarisationsriktningar kan tekniken upptäcka skador på nervfibrerna och följa deras progression över tid. Detta ger läkaren värdefull information för att bedöma sjukdomens allvarlighet och planera behandling.

En "synundersökning" är en medicinsk undersökning som utförs av en läkare eller annan ögonvårdsspecialist för att bedöma en persons synhälsa och se om det finns några tecken på sjukdomar eller skador i ögat eller synnerven.

Under en vanlig synundersökning kan det ingå:

* En anteckning av den medicinska historien, inklusive eventuella symptom och familjemedicinsk historia relaterad till ögonhälsa.
* En bedömning av synskärpan (visual acuity) med hjälp av en synskärpeprova som ofta innebär att patienten läser bokstäver från ett visst avstånd på ett öga i taget.
* En bedömning av ögonrörelser, pupillreaktioner och fält av syn.
* En undersökning av ögats yta med en lampa för att upptäcka tecken på skador eller sjukdomar som till exempel röda ögon, hornhinneinflammation eller grå stjärnhinna.
* En undersökning av ögats bakre del med hjälp av en ophtalmoskop för att upptäcka tecken på sjukdomar som till exempel grön starr, diabetesrelaterade skador eller glaukom.

Det kan också ingå ytterligare tester beroende på patientens ålder, medicinska historia och symptom. Dessa kan inkludera tonometri för att mäta ögats tryck, slitlampa-undersökning av främre ögonkammaren eller fluoresceinangiografi för att undersöka blodflödet i ögat.

Linsler är en typ av korrektionslins som används inom optometri och oftalmologi för att korrigera synfel eller förbättra synskärpan hos personer med ögonsjukdomar eller skador på ögat. De tillverkas vanligtvis av glas eller speciella plastmaterial som har formad yta för att bryta ljusstrålar in i olika vinklar och därmed korrigera refractionsfel, såsom närsynthet (miopi), fjärrsyn (hypermetropi) eller astigmatism.

Linsmaterialet är ofta transparent och kan ha ytbehandlingar som skyddar mot skador, smuts och bakterier. Linsen placeras vanligtvis i en ram eller en kontaktlins, beroende på typen av korrektion som behövs.

Det finns också speciella linsmodeller som används inom operationer för att korrigera synfel, såsom refraktiv kirurgi där en laser används för att forma korrektionslinsen direkt på ögats yta.

Retinal Ganglion Cells (RGCs) är nervoceller i näthinnan (retina) i ögat som mottar information från fotoreceptorcellerna (stavar och tappar) och skickar den vidare till synbanorna i hjärnan. RGCs har långa axoner som bildar en nervbundel, optisk nerven, som leder informationen från ögat till syn barken i hjärnan där det bearbetas och tolkas som synsinnet.

RGCs är viktiga för att uppfatta olika aspekter av synen, inklusive form, rörelse, färg och djup. Skador på RGCs kan leda till synförlust eller andra synrelaterade sjukdomar som grön starr (glaukom).

The choroid is a part of the eye located between the retina and the sclera, which is the white, protective outer coating of the eye. It is a vascular layer that contains a large number of blood vessels that supply oxygen and nutrients to the outer layers of the retina. The choroid plays a critical role in maintaining the health and function of the retina, particularly the photoreceptor cells that are responsible for vision.

Damage to the choroid can lead to serious eye conditions such as age-related macular degeneration (AMD), polypoidal choroidal vasculopathy (PCV), and central serous chorioretinopathy (CSC). These conditions can cause vision loss or impairment, making it essential to maintain the health of the choroid through regular eye exams and good overall eye health practices.

Proliferative Vitreoretinopathy (PVR) är en komplikation till sjukdomar som orsakar skador på näthinnan (retina), såsom diabetisk retinopati och retinala sår. PVR uppstår när celler från det glatta muskulaturskiktet bakom ögat, ciltärnskroppen, migrerar in i vitreumhålan (den geléartade substansen som fyller ut ögats baksida) och bildar membran på retinas yta. Dessa membran kan skapa traktion på retina och orsaka att den viks in eller lossnar från ögonväggen, vilket kan leda till synnedsättning eller blindhet.

PVR kategoriseras i grader beroende på svårighetsgraden av sjukdomen. Graden bestäms genom att undersöka membranens utbredning, komplexitet och lokalisation samt retinas läge och integritet. Behandlingen för PVR innefattar ofta kirurgisk korrektur med vitrektomi, en operation där ögonläkaren tar bort delar av vitreumhålan och skrapar bort membranen från retinas yta. I vissa fall kan laserbehandling eller medicinska injektioner behövas för att minska cellväxten och traktionen på retina.

"Näthinnepigmentepitel" är ett medicinskt terminologi som refererar till den pigmenterade epitelvävnaden i regnbågshinnan (iris) i ögat. Denna typ av epitel har en funktion att producera och lagra melanin, det pigment som ger ögats iris dess unika färg. Variationer i mängden och typen av melanin i näthinnepigmentepitelet kan resultera i de olika irisfärgerna hos människor, från ljust blå till mörkt brunt.

Intraocular pressure (IOP) är det tryck som finns inne i ögat. Det mäts vanligtvis i enheten millimeter kvicksilver (mmHg). IOP regleras genom ett balans mellan produktion och avflöde av kamretinasvätska, som fyller upp främre delen av ögat. Normalvärdet för IOP ligger vanligtvis mellan 10-21 mmHg, men värden kan variera mellan individer. Ökat IOP är en vanlig orsak till grön starr (glaukom), som kan leda till permanent synskada om det inte behandlas.

"Optiske fenomener" er en samlebetegnelse for de forskjellige lysfænomener som kan oppstå når lyset interagerer med forskjellige typer overflater, materialer eller strukturer. Dette inkluderer refleksion (lys som reflekteres tilbake fra en overflate), refraksjon (endaring av lysbane når det passerer fra et medium til ett annet, for eksempel fra luft til glass), diffraktion (avbøyning av lysbølger rundt små objekter eller gjennom small huller), interferens (forstærkelse eller utslaging av lysbølger når de sammenfelles) og polarisering (begrensning av lysets svingsretning). Disse optiske fenomenene kan føre til mange forskjellige effekter, som bøying av lysstråler, skiftende farger, speilvirkninger og andre interessante synseindrk.

'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.

"Drusen papilla" er en betegnelse for en tilstand der innebærer at det ydre lag (lamina cribrosa) i øjenpapillen bliver deformeret og udposet på grunn av en akkumulering av materiale under membranan Bruch's. Dette kan føre til kompromittering av nervernes gjennomgang gjennom papillen og eventuelt synsnedsatthet. Drusenpapiller er ofte forbundet med sykdommen åldersrelatert maculadegenerasjon (AMD).

"Näthinnepigmentepitel" är ett medicinskt terminologi som refererar till den pigmenterade epitelvävnaden i regnbågshinnan (iris) i ögat. Denna typ av epitel har en funktion att producera och lagra melanin, det pigment som ger ögats iris dess unika färg. Variationer i mängden och typen av melanin i näthinnepigmentepitelet kan resultera i de olika irisfärgerna hos människor, från ljust blå till mörkt brunt.

Fotoreceptorceller hos ryggradsdjur är speciella celler som är ansvariga för det initiala steget i synprocessen. De finns i ögats näthinna och är känsliga för ljus. Det finns två huvudsakliga typer av fotoreceptorceller hos ryggradsdjur: stavar och tappar.

Stavarna är ansvariga för mörkerseende och sköter det skärpa vi uppfattar i våra synfält. De är mer känsliga för ljus än tapparna, men ger inte en så klar bild som tapparna gör.

Tapparna är specialiserade för färgseende och ger oss skarpare detaljer i våra synfält. De kräver starkare ljus än stavarna för att fungera effektivt.

Båda typerna av fotoreceptorceller har en del av sin cellstruktur som kallas ett synbart, vilket innehåller ett protein som kallas opsin. När ljus träffar opsinet i synbarten aktiveras det och startar en elektrokemisk signal som sedan förs vidare till nästa nervcell i synbanan.

Gonioskopi är en undersökningsmetod inom oftalmologi ( ögonsjukvård) som används för att studera den del av ögat som kallas kammaren, där regnbågshinnan och iris möts. Denna metod ger oftalmologen information om omfattningen av glaukom (grön starr) risk genom att undersöka om det finns några anatomiska avvikelser eller förträngningar i kammaren som kan påverka utflödet av ögonvätskan och leda till ökat tryck i ögat.

Under en gonioskopi-undersökning placeras en kontaktlins med en lins som har en ljuskälla och en spegel monterad på den, direkt på patientens öga. Kontaktlinsen används för att få bättre syn på kammaren och spegeln reflekterar ljuset så att oftalmologen kan se strukturen klart.

Denna undersökning är viktig för att diagnostisera, behandla och övervaka glaukom, eftersom detta sjukdomstillstånd kan leda till permanent skada på synnerven och allvarlig synförlust om det inte behandlas korrekt.

Eye injuries refer to any damage or trauma caused to the eye or its surrounding structures, such as the eyelid, eye socket, or muscles that control eye movement. These injuries can result from various sources, including blunt force trauma, penetrating injuries, chemical exposure, radiation, or thermal burns. The severity of eye injuries may range from mild irritations to severe damage that could potentially lead to vision loss or blindness.

Common types of eye injuries include:

1. Corneal abrasions - scrapes or scratches on the clear surface of the eye (cornea)
2. Corneal foreign bodies - particles or objects trapped in the cornea
3. Hyphema - bleeding inside the anterior chamber of the eye, often caused by a direct blow to the eye
4. Orbital fractures - breaks in the bones surrounding the eye
5. Chemical burns - damage caused by exposure to harmful chemicals
6. Thermal burns - injury resulting from hot objects or flames coming into contact with the eye
7. Photokeratitis (flash burn) - temporary blindness caused by overexposure to UV light, often from welding or tanning beds

Prompt medical attention is crucial for treating eye injuries and minimizing potential damage. If you experience any symptoms of an eye injury, such as pain, redness, blurred vision, sensitivity to light, or a foreign body sensation, seek immediate medical care from an ophthalmologist or other healthcare professional.

'Utrustningsdesign' (engelska: 'Medical Device Design') är ett område inom produktutveckling som fokuserar på att skapa, utforma och ta fram medicinska enheter och tillbehör. Enligt FDA (US Food and Drug Administration) är en medicinsk enhet något som:

1. är avsett för användning i människor diagnostiskt eller terapeutiskt, och
2. inte åstadkommer sin verkan genom kemiska aktivitet eller metabolism i eller på kroppen och som inte är en farmakologisk, immunologisk eller genetisk produkt.

Exempel på medicinska enheter inkluderar pacemakers, defibrillatorer, proteser, ortopediska instrument, katetrar, operationsbord och annan sjukvårdsutrustning.

Utrustningsdesign innefattar ett brett spektrum av aktiviteter, från behovsanalys, konceptutveckling, detaljerad design, prototypning, tillverkning och verifiering/validering enligt medicinska enhetsregleringsmyndigheters krav. Utrustningsdesigner måste ha kunskap inom områden som biokompatibilitet, användarcentrerad design, riskhantering, materialval och systemintegrering för att skapa säkra, effektiva och tillförlitliga medicinska enheter.

En näthinneinflammation, även kallad uveit eller uveitis, är en inflammatorisk reaktion i näthinnan (uvea) i ögat. Näthinnan består av tre delar: iris, cilliarkroppen och korgbindeminet. Vid näthinneinflammation kan alla dessa delar vara inflammerade eller endast en del.

Symptomen på näthinneinflammation kan inkludera rodnad i ögat, smärta, ljuskänslighet, förändrad syn och nedsatt synskärpa. I vissa fall kan det även förekomma flytningar i ögat.

Näthinneinflammation kan orsakas av olika faktorer som infektioner, autoimmuna sjukdomar eller skada på ögat. Behandlingen beror på vilken typ av näthinneinflammation det är och vilka symtom personen har. Vanligtvis behandlas näthinneinflammation med antiinflammatoriska läkemedel som kortikosteroider eller immunosuppressiva mediciner. I vissa fall kan operation behövas för att behandla komplikationer orsakade av näthinneinflammation.

Medicinskt kan makuladegeneration definieras som en progressiv och ofta med åldern relaterad ögonsjukdom som orsakar skada på den centrala synen. Det sker till följd av att det centrala området i näthinnan, kallat gula fläcken eller makulan, börjar degenerera.

Makuladegeneration kan delas in i två typer: torr (atrofisk) och fuktig (neovaskulär). Torr makuladegeneration är den vanligaste formen och kännetecknas av att ljuskänsliga celler i näthinnan bryts ned. Fuktig makuladegeneration är mer aggressiv och orsakas av nybildning av blodkärl under näthinnan som läcker och skapar ödem, vilket kan leda till snabb försämring av synen.

Symptomen på makuladegeneration inkluderar nedsatt central synskärpa, svårigheter att urskilja kontraster, distorsion av raka linjer och en försämrad förmåga att läsa eller känna igen ansikten. Även om det inte finns någon botande behandling för torr makuladegeneration, kan fuktig makuladegeneration behandlas med mediciner som injiceras direkt i ögat för att reducera nybildningen av blodkärl och stabilisera synen.

Eye abnormalities, also known as ocular anomalies, refer to any structural or functional abnormality of the eye or visual system. These abnormalities can be present at birth (congenital) or acquired later in life due to injury, disease, or aging. Some examples of eye abnormalities include:

1. Strabismus: a misalignment of the eyes, where they point in different directions.
2. Amblyopia: also known as "lazy eye," it is a decreased vision in one or both eyes due to abnormal development during infancy and childhood.
3. Nystagmus: involuntary rapid movement of the eyes.
4. Cataracts: clouding of the lens inside the eye that can lead to blurry vision.
5. Glaucoma: a group of eye conditions that damage the optic nerve, often caused by high pressure in the eye.
6. Retinal disorders: including retinal detachment, macular degeneration, and diabetic retinopathy.
7. Corneal abnormalities: such as keratoconus, where the cornea becomes thin and bulges outward.
8. Orbital abnormalities: including tumors or other growths in the eye socket.
9. Optic nerve abnormalities: such as optic neuritis, which is inflammation of the optic nerve.
10. Color vision deficiencies: also known as color blindness, it is a reduced ability to distinguish between colors, usually reds and greens.

These are just a few examples of eye abnormalities that can affect the structure or function of the eye or visual system. It's important to have regular eye examinations to detect any eye abnormalities early and receive appropriate treatment.

En medicinsk definition av 'injektioner' är när man ger en patient läkemedel eller andra substanser genom att införa dem direkt in i kroppen med hjälp av en nål. Detta kan göras på olika sätt, beroende på vilket område av kroppen som behandlas. Några exempel är subkutan injektion (under huden), intramuskulär injektion (in i muskelvävnaden) och intravenös injektion (direkt in i en ven). Injektioner används ofta när det behövs snabb verkan av läkemedlet, när patienten har svårt att svälja tabletter eller kapslar, eller när substansen annars inte skulle kunna absorberas tillräckligt väl genom magsäcken.

Medicinsk bilddiagnostik är en gren inom medicinen som använder olika tekniker för att generera visuella avbildningar av patients kropp eller dess delar. Dessa avbildningar används sedan för att ställa diagnoser, planera behandlingar och bedöma effekterna av behandlingar. Exempel på tekniker inom medicinsk bilddiagnostik är röntgenstrålning, magnetresonanstomografi (MRT), datortomografi (CT), ultraljud och scintigrafi.

Näthinnesavllosning, eller "Descemet's Membrane Detachment" på engelska, är ett ovanligt ögonläkarterm som betecknar när näthinnan (Descemet's membrane) lossnar från iris och/eller kroppen cillaris i ögat. Näthinnan är en tunn, transparent membran som täcker överögonlinsen och skyddar ögats inre strukturer.

Näthinneavlossning kan orsakas av olika faktorer, såsom trauma, ögonkirurgi eller sjukdomar som Fuchs' endotelial dystrofi. Symptomen på näthinneavlossning kan inkludera smärta, rodnad, ljuskänslighet och försämrad syn. Behandlingen av näthinneavlossning beror på orsaken och svårighetsgraden av tillståndet, men kan omfatta observation, mediciner eller ytterligare kirurgi.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

'Blindhet' er en tilstand der en persons synsevne er så sterk reduceret at de ikke kan se klart nok til å kategorisere seg som seende. I medisinsk sammenheng defineres blindhet vanligvis som synsfelt under 20/200 i beste øye, selv med korreksjon (glasser eller kontaktlinser). Dette betyr at en persons synsfelt er så begrenset at de kun kan se klart på en avstand av 6 meter det som en person med normal synsevne kan se på en avstand av 60 meter. Blindhet kan være fullstendig eller delvis og kan være resultatet av forskjellige medisinske tilstander, så som grøn stær, årsaklig katarakt, glaukom, diabetes, hjerne skade eller andre sykdommer.

Makulaödem definieras inom medicinen som en ovanligt ökad accumulering av vätska under eller i makulan, det centrala området i gula fläcken i ögat. Makulan är ansvarig för vår skarpa central seende förmåga och en påverkan på den kan leda till nedsatt synklarhet eller till och med synnedsättning. Ödemet orsakas vanligtvis av sjukdomar som diabetes, åldersrelaterad makuladegeneration (AMD) eller ögoninflammationer som uveit. Behandlingen för makulaödem beror på underliggande orsaken och kan innefatta läkemedel, laserterapi eller kirurgi.

Tonometri är ett medicinskt instrument eller metod som används för att mäta trycket inne i ögat, även kallat intraokulärt tryck (IOP). Detta är viktigt vid screening, diagnos och follow-up av glaukom, en ögonförhöjning som orsakas av högt IOP.

Det vanligaste sättet att mäta IOP med tonometri är med kontaktmetoden, där en pappliknande spets (ofta gjord av plast eller glas) trycks lätt mot ögats yta efter att ögat har bedövats med droppar. Denna metod kallas ofta för applanationstonometri och mäter direkt det tryck som behövs för att flata en del av ögonytan.

Det finns också icke-kontaktmetoder, till exempel så kallad reboundtonometri där en liten metallklump fälls ut och sedan studsar tillbaka när den träffar ögats yta. Genom att mäta tiden och avståndet för studsen kan man beräkna IOP.

I allmänhet krävs speciell medicinsk utbildning för att korrekt utföra tonometri och tolka resultaten.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

Retinitis pigmentosa (RP) är en grupp genetiska sjukdomar som orsakar skada på det ljuskänsliga lagret (nervcellskiktet) i ögat, retina. Detta ljuskänsliga skikt innehåller celler som kallas stavar och tappar, vilka är viktiga för att uppfatta ljus, rörelser och se detaljer.

Vid RP börjar cellerna i det yttre lagret av retinan (stavarna) att degenerera och dö, vilket leder till en progressiv försämring av synen. De tidigaste symptomen inkluderar nattblindhet och en minskad förmåga att uppfatta rörelser i det perifera synfältet (sidovisionen). Symptomen kan variera från person till person, men de flesta drabbade kommer att utveckla tunnelvision och till slut bli nästan helt blinda.

Det finns ingen botad läkning för RP, men vissa behandlingsmetoder som genoterapi, stammcellsterapi och elektronisk synhjälpmedel kan hjälpa att fördröja eller mildra de progressiva synförsämringarna.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.