Organförvaring
Organförvaringslösningar
Raffinos
Struphuvudtumörer
Skivepitelkarcinom
Hjärndöd
Huvud- och halstumörer
Kombinationsterapi
Biologisk konservering
Bukspottkörteltransplantation
Frysförvaring
Fluorouracil
Cisplatin
Mannitol
Fertility Preservation
Reperfusionsskada
Genomspolning
Levertransplantation
Strålbehandling, understödjande
Transplantatöverlevnad
Organgivare
Hydroxiurea
Behandlingsresultat
Kombinationsterapi med cellgifter
Strålbehandlingsdos
Adenosin
Hjärttransplantation
Glutation
Salvage-terapi
Tumörstadieindelning
Njurtransplantation
Transplantatavstötning
Survival Analysis
Vävnads- och organanskaffning
Organtransplantation
Survival Rate
Retrospektiva studier
Uppföljningsstudier
Sjukdomsfri överlevnad
Sädesförvaring
Livsmedelskonservering
Flerorgansvikt
Organstorlek
Organspecificitet
Cortis organ
Köldischemi
Frystorkning
Tidsfaktorer
Blodförvaring
Organförvaring är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att bevara organ, såsom hjärta, lungor, lever, njurar och bukspottkörtlar, efter att de har avlägsnats från en donator. Detta görs vanligtvis med syfte att bevara organens funktionella och strukturella integritet så länge som möjligt innan transplantation till en mottagare.
Det vanligaste sättet att bevara organ är genom kylning till en temperatur på 4-8 grader Celsius, ett tillstånd som kallas hypotermisk lagring. Denna metod kan användas under en period upp till sex timmar för de flesta organen, beroende på deras storlek och typ.
En annan metod är så kallad masugnsbehandling, där organen placeras i ett speciellt lösning som skyddar dem från skada under den korta perioden av varm ischemisk tid, det vill säga tiden då blodflödet till organet har stoppats. Denna metod används ofta när organen behöver transporteras över längre avstånd eller när transplantationen inte kan ske omedelbart efter att organet har avlägsnats.
I vissa fall kan organ även bevaras genom kryokonservering, där de placeras i ett speciellt medium och frysas till mycket låga temperaturer, ofta ned till -196 grader Celsius med hjälp av flytande kväve. Denna metod används sällan eftersom det finns en risk att iskristaller som bildas under frysprocessen kan skada organens celler och strukturer.
Organförvaring är en mycket viktig del av transplantationsprocessen, eftersom det direkt påverkar organets funktionella kapacitet och överlevnadschansen hos mottagaren. Det krävs mycket skicklighet och kunskap för att utföra denna process korrekt, och det finns ständiga forsknings- och utvecklingsarbete pågående för att förbättra metoderna och öka chansen till framgångsrik transplantation.
Organförvaringslösningar, även kända som konservationslösningar eller på engelska "preservation solutions", är lösningar som används för att bevara organ, vävnader eller celler under en viss tid innan transplantation. Detta görs vanligtvis för att förhindra skada orsakad av ischemisk påverkan och för att bevara organets funktionella kapacitet.
Det finns olika typer av organförvaringslösningar, beroende på vilket slag av organkonservation som skall användas:
1. Hypotermisk konservation (4-12°C): Denna metod använder sig av en kylskåpsliknande temperatur för att sakta ned cellens metabolism och på så sätt minska syrebehovet. Lösningar som används vid hypotermisk konservation innehåller ofta buffertämnen, colloider, energisubstrat och electrolyter för att skydda cellmembranen och underlätta transporten av syre till organet. Exempel på sådana lösningar är University of Wisconsin (UW) solution, Custodiol och Histidine-Tryptophan-Kinetic (HTK) solution.
2. Kryokonservation (-196°C): Vid kryokonservering av celler eller vävnader använder man lägre temperaturer, vanligtvis flytande kväve. I detta fall är iskristaller ett stort problem som kan skada cellerna. För att förhindra skador orsakade av iskristaller använder man kryoprotektanter, som är ämnen som minskar iskristallbildningen och/eller dess effekter på cellmembranen. Exempel på kryoprotektanter inkluderar glycerol, dimetylsulfoxid (DMSO) och polyetylenglykol (PEG).
Det är viktigt att notera att kryokonservering av hela organ inte är rutinmässigt möjligt på grund av skador orsakade av iskristaller, även om det finns forskning pågående för att utveckla metoder för att övervinna dessa problem.
En laryngektomi är en typ av kirurgisk behandling där större delen eller hela struphuvudet (larynx) tas bort. Detta kan vara nödvändigt vid behandlingen av cancer i struphuvudet. Efter operationen kommer patienten att ha en permanent andningsöppning i halsen, kallad stoma, och kommer att tala med hjälp av en elektronisk språkapparat eller en annan metod för alternativ kommunikation.
Raffinosa är ett kolhydrat som består av fyra sockermolekyler förenade tillsammans: tre molekyler sackaros (socker) och en molekyl galaktos. Det finns naturligt i vissa grönsaker, till exempel bönor, lök och morot, men kan också tillsättas som sockersubstitut i vissa livsmedel.
Många människor har problem med att bryta ner raffinosa på grund av brist på ett enzym som kallas alpha-galaktosidase. Detta kan leda till symptom som gas, buksmärtor och diarré. Personen får då ofta diagnosen med raffinosintolerans.
Det är värt att notera att raffinosa inte bör förväxlas med raffinad socker, som istället är ett övergripande begrepp för olika sorters bearbetade sockerprodukter.
Struphuvudtumörer, också kända som halsbands tumörer, är en grupp av sjukdomar som drabbar struphuvudet, vilket är den övre delen av halsen och inkluderar stämbanden, stimmkord, stylopharyngeusmuskeln och de översta luft- och matstrupen. Struphuvudtumörer kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna).
Maliga struphuvudtumörer är cancer som ofta orsakas av abnormalt celldelning i de celler som bildar stämbanden, slemhinnan eller andra strukturer i området. Det finns flera olika typer av maliga struphuvudtumörer, men de vanligaste är squamous cell carcinoma (en form av hud- och slemhinnesscancer), adenocarcinoma, larynxcancer och sarcoma.
Riskfaktorer för att utveckla maliga struphuvudtumörer inkluderar rökning, alkoholmissbruk, exponering för vissa kemiska ämnen och förekomst av human papillomavirus (HPV). Symptomen på struphuvudcancer kan vara heshet, hosta, svårigheter att svälja, smärta i halsen, andnöd och en förändrad röst.
Diagnos av struphuvudtumörer ställs vanligen genom en kombination av fysisk undersökning, bilddiagnostik som datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), och biopsi för att fastställa celltyp och malignitet. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålterapi, kemoterapi eller en kombination av dessa.
Hypofarynxtumörer är cancerartade sjukdomar som utgår från strukturer i hypofarynx, det undre delen av svalget. Detta inkluderar strukturer som bassefinkanalen (laryngofaryngeal mukosa), laterala väggarna, posteriora väggen och pyriforma fossor (sidogropar). De flesta hypofarynxtumörerna är squamösa cellcancer (SCC) och uppstår ofta i patienter med riskfaktorer som tobaksrökning och alkoholmissbruk. Tumörerna kan vara asymptomatiska under tidiga stadier, men kan ge upphov till symptom som dysfagi (svälkningsbesvär), odyssfagi (smärta vid sväljning), disfoni (röstförändringar) och halsont. Senare stadium kan ge upphov till mer allvarliga symtom som andningsproblem, struphuvudslukning eller metastaser till regionala lymfkörtlar eller avlägsna organ. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörstadiet och patientens allmäntillstånd.
Allopurinol är ett läkemedel som används för att behandla hyperurikemi, en tillstånd där individen har höga nivåer av uric acid i blodet. Det orsakas vanligtvis av ett överskott av puriner, kemiska föreningar som finns naturligt i vår kropp och i vissa livsmedel som kött, fisk och grönsaker.
När purinerna bryts ned i kroppen bildas uric acid som normalt utsöndras via njurarna. Vid hyperurikemi kan kroppen inte avlägsna tillräckligt med uric acid, vilket kan leda till att den ansamlas och bildar kristaller i lederna och vävnaderna, vilket orsakar smärta och inflammation.
Allopurinol fungerar genom att hämma enzymet xantinoxidase, som är involverat i produktionen av uric acid i kroppen. Genom att minska produktionen av uric acid kan allopurinol hjälpa till att förhindra bildning av kristaller och lindra symtomen av hyperurikemi. Det används också ofta preventivt för att förebygga giktanfall hos personer med återkommande gikt.
Faryngektomi är en medicinsk term som refererar till en operation där bakre delen av svalget, även känd som farynx, delvis eller helt tas bort. Detta kan vara nödvändigt vid behandlingen av vissa typer av cancer, såsom hals- och strupcancer.
Under operationen kommer kirurgen att ta bort de drabbade lymfknutorna i halsområdet också, vilket kallas modifierad neck dissection. Efter operationen kan patienten ha svårigheter med att sluka och behöva en tids tubföödan för att ge svalget tid att läka. Rösten kan också bli raspigare eftersom stämbanden inte längre har svalgets vävnad att vibrera mot.
Sjævrektalcancer, også kendt som skivepitelcancer, er en type kræft der dannes i slimhinden (den mukøse membran) i fordøjelsessystemet. Navnet "skivepitelcancer" kommer fra det faktum at cellerne i slimhinden er organiseret i lag, hvor de øverste celler danner et fladt lag, der minder om en skive (eller "flade epitel").
Skivepitelcancer opstår som regel i tyktlejet eller endetarmen, men kan også forekomme andre steder i fordøjelsessystemet. Faktorer såsom tobacco ryging, alkohol misbrug, infektion med humane papillomavirus (HPV) og en historik om inflammatoriske tarmsygdomme kan øge risikoen for at udvikle skivepitelcancer.
Symptomer på skivepitelcancer kan inkludere blødninger fra endetarmen, ændret afføringsmønster, vægttab, træthed og mavesmerter. Hvis kræften er i en tidlig fase, kan den ofte behandles med kirurgi alene, mens avanceret stadie kræft kan kræve kombineret behandling med kirurgi, strålebehandling og/eller kemoterapi.
Hjärndöd är ett medicinskt tillstånd där hjärnans högre funktioner har upphört och inte kan återfås. Det innebär att individen saknar alla medvetna erfarenheter, är oförmögen att andas självständigt och saknar alla spår av hjärnstamreflexer. Hjärndödens diagnos ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska observationer och specialiserade undersökningar som elektroencefalografi (EEG) och bedömning av hjärtflödesvolymen i hjärnan med hjälp av dopplersonografi eller annan bilddiagnostik.
Det är viktigt att skilja mellan livsuppehållande behandling och livshotande tillstånd, eftersom det finns en skillnad mellan att vara hjärndöd och vara i ett vegetativt tillstånd eller koma. En person som är hjärndöd har inga möjligheter till återhämtning av sina hjärnfunktioner, medan det kan finnas vissa begränsade möjligheter till förbättring i andra tillstånd där individen inte är hjärndöd.
Huvud- och halstumörer är en allmän kategori för olika typer av tillväxter eller tumörer som utvecklas i strukturer som hör till huvudet och halsen. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer. De kan uppstå i olika vävnader, såsom skelett, muskler, bindevävnad, körtlar eller nerver. Exempel på huvud- och halstumörer inkluderar meningiomer (tumörer i hjärnhinnan), gliomer (tumörer i hjärnan eller ryggmärgen), akustisk neurinom (tumör i balanceorganet i inner ORL), kärlkroppstumörer, schwannomer (tumör i nervernens skyddande yttre skikt) och skivepitelcancer (halscancer). Symptomen kan variera beroende på vilken typ av huvud- och halstumör det är och var den är belägen, men exempel på symtom inkluderar hufvudvärk, yrsel, syn- eller hörselförlust, sväljningssvårigheter, hosta och smärtor. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa beroende på typen och graden av tumören.
Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.
Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.
I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.
I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.
"Biologisk konservering" refererer til metoder og praksisser som anvendes for å forlænge holdbarheten og bevare kvaliteten av biologiske materialer, såsom væv, celler, gener og biomolekyler, under lagring eller transport. Dette gjøres ved å forebygge degradering av disse materialene pga. fysiske, kjemiske og biologiske prosesser. Konserveringsmetodene kan inkludere forskjellige typer av løsninger, temperatur- og gassambestemte miljøer, iltutsluttning og kryopreservasjon.
En medisk definisjon av "biologisk konservering" vil være:
"Biologisk konservering er en praksis som innebærer bruk av forskjellige metoder for å forlænge holdbarheten og beskytte biologiske materialer mot degradering, ved å kontrollere fysiske, kjemiske og biologiske prosesser under lagring eller transport. Dette omfatter bruk av løsninger, temperatur- og gassambestemte miljøer, iltutsluttning og kryopreservasjon."
En bukspottkörteltransplantation är en medicinsk proceduren där en ny, frisk bukspottkörtel transplanteras till en patient vars egen bukspottkörtel inte fungerar korrekt. Detta kan ske på grund av sjukdomar som typ 1-diabetes, cystisk fibros eller cancer. Den nya körteln kan komma från en levande donator, oftast en nära anhörig, eller en död donator.
Transplantationen innebär att patienten får en fungerande bukspottkörtel som kan producera hormoner och enzymer som behövs för kroppens normala funktion. Detta kan hjälpa till att lindra symtomen av den ursprungliga sjukdomen och förbättra patientens livskvalitet. Emellertid medför transplantationen också en risk för komplikationer som avstötningsreaktioner, infektioner och biverkningar av immunsuppressiva läkemedel som behövs för att förhindra avstötningsreaktioner.
'Frysförvaring' (frysbehandling) är ett sätt att bevara livsmedel och andra varor genom att sänka temperaturen till under fryspunkten, vanligtvis -18°C eller lägre. Detta förhindrar bakteriell tillväxt och nedbrytning av materialet. Frysförvaring kan förlänga hållbarheten av livsmedel betydligt och är en viktig metod inom livsmedelsindustrin, restauranger och hemmaköken.
Fluorouracil är ett cancerläkemedel som tillhör gruppen antimetaboliter. Det används vanligen för att behandla carcinom, en typ av cancer som bildas i skinn- eller slemhinnesceller. Fluorouracil fungerar genom att hämta cellernas förmåga att dela och växa, vilket stoppar cancerns tillväxt.
Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som en salva som appliceras direkt på huden. Några av de vanliga biverkningarna av fluorouracil inkluderar illamående, kräkningar, diarré, hudirritation och munulcerationer.
Det är viktigt att notera att fluorouracil kan vara toxiskt i höga doser och bör endast användas under en läkares övervakning.
Cisplatin är ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en platinakomplex, vilket betyder att det innehåller en atom av metallen platinum. Cisplatin fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och dödar cellerna.
Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion (dropp) och används ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som del av en kombinerad behandling. Cisplatin kan användas för att behandla flera olika typer av cancer, till exempel testikelcancer, livmoderhalscancer, äggstockscancer och huvud- och halscancer.
Samtliga läkemedel har biverkningar och cisplatin är inget undantag. Några vanliga biverkningar av cisplatin inkluderar illamående, kräkningar, hörselförlust, nefropati (skada på njurarna) och nervskador. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och behöver i allmänhet hanteras aktivt under behandlingen.
Mannitol är ett slags sugarsubstanser som används inom medicinen. Det är en typ av sockeralkohol som kan användas som en osmotisk diuretikum, vilket betyder att det hjälper till att öka urinproduktionen genom att öka mängden vätska i njurarna som passerar ut i urinen.
Mannitol kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) för att hjälpa att reducera trycket inne i hjärnan (intrakraniellt tryck) hos patienter med allvarliga skalltrauman eller andra tillstånd som orsakar ökat intrakranielt tryck. Det kan också användas för att hjälpa att skydda njurarna under operationer där kontrastmedel används, eftersom mannitol kan hjälpa att förhindra skada på njurarna genom att minska mängden kontrastmedel som absorberas av kroppen.
Vanliga biverkningar av mannitol inkluderar ökad törst, uttorkning och ökad urinproduktion. I vissa fall kan det orsaka allvarligare biverkningar som elektrolytrubbningar eller överdosering, särskilt om det ges i för höga doser eller om patienten har några speciella hälsoproblem som gör dem känsligare för dess effekter.
Fertility preservation refers to the medical procedures and treatments used to help individuals or couples safeguard their ability to have biological children in the future, typically before undergoing medical treatments that may compromise their fertility. This can include options such as egg, sperm, or embryo freezing, ovarian tissue cryopreservation, or testicular tissue banking. The goal of fertility preservation is to allow individuals to maintain reproductive autonomy and have the opportunity to start a family when they are ready, despite potential fertility-threatening circumstances.
Reperfusionsskada är skador eller skadegörande processer som uppstår när blodflödet till en organism, ett organ eller vävnad återställs efter en period av ischemi eller minskat blodflöde. Denna skada kan inträffa på grund av en atherosklerotisk händelse, som en hjärtinfarkt eller stroke, där ett område har varit utan syre för en längre tid och sedan får tillbaka syretillförseln genom återetablering av blodflödet.
Reperfusionsskadan orsakas av en kombination av olika mekanismer, bland annat oxidativ stress, inflammation, calciumöverbelastning och excitotoxicitet. Dessa processer kan leda till celldöd, celldamage och funktionell nedsättning i det drabbade området.
För att förhindra eller mildra reperfusionsskador används ofta terapeutiska strategier som ischemiaprotektion, exempelvis genom att ge läkemedel som skyddar cellmembranen eller reducerar oxidativ stress, samt genom mekanisk återöppning av kärl med hjälp av tekniker som trombolys eller angioplasti.
"Genomspolning" (engelska: "genome sequencing") är en teknik inom genetiken som möjliggör bestämning av den exakta sekvensen av baspar i DNA:t i ett individuellt genom. Det innebär att man kan fastställa den specifika ordningen av de fyra grundläggande building blocken (nukleotiderna) – adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C) – som tillsammans utgör en persons genetiskt material. Genomspolning kan användas för att undersöka allt DNA i en cell, vilket kallas "whole genome sequencing", eller endast vissa delar av det, till exempel "exome sequencing" som begränsar analysen till de områden i genomet som kodar för proteiner. Genomspolning kan vara användbar inom forskning, medicinsk diagnostik och personlig genetisk information.
En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.
Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.
Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.
"Strålbehandling, understödjande" (palliativ strålbehandling) är en typ av cancerbehandling som används för att lindra symtom och förbättra kvaliteten på livet för patienter med obotlig cancer. Denna behandlingsform har inte till syfte att bota cancern eller förlänga patientens liv, utan istället att minska smärta, andningssvårigheter, blödningar och andra besvär som kan uppstå när cancern spridit sig.
Understödjande strålbehandling kan ges antingen externt, där strålar riktas mot tumören från utsidan, eller intern, där en radioaktiv substans placeras nära tumören. Behandlingens längd och intensitet varierar beroende på patientens individuella behov och cancertyp.
Det är viktigt att notera att understödjande strålbehandling inte är samma sak som kurativ strålbehandling, där syftet istället är att eliminera cancerceller och bota sjukdomen.
Transplantatöverlevnad är ett begrepp inom transplantationsmedicin och refererar till den tid som en transplanterad organ eller vävnad fortfarande fungerar hos mottagaren. Det kan exempelvis röra sig om ett nytt hjärta, lever, lungor, njurar eller benmärg.
Transplantatöverlevnaden mäts ofta i tidsenheter som månader eller år efter transplantationen och kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats samt andra faktorer såsom mottagarens ålder, allmänna hälsotillstånd och omkompatibilitet med donatorn.
En längre transplantatöverlevnad kan vara ett tecken på att transplantationen har varit framgångsrik och att mottagaren har en god livskvalitet efter operationen. Dock kan även andra faktorer som infektioner, avstötning eller komplikationer under eller efter operationen påverka transplantatöverlevnaden negativt.
Organpålägg (engelska: organ graft) är inom transplantationsmedicin ett kirurgiskt ingrepp där man överför en eller flera organ från en donator till en mottagare. Organen som tas bort från den avlidne donatorn kallas för organdonation och det organ som läggs till patienten kallas för organgivare.
Organpålägg kan vara livräddande för dem som har organ failure, såsom lever- eller njurfailure. Andra exempel på organtransplantationer inkluderar hjärt-, lung- och bukspottkörteltransplantationer. För att organgivare ska vara lämplig måste de uppfylla vissa kriterier, till exempel ha en kompatibel blodgrupp och vara fri från infektioner som kan spridas till mottagaren.
Organgivare kan vara antingen levande eller avlidna. Levande donationer är möjliga för vissa organ, såsom levern och ena nieren, där en del av organet kan tas bort från den levande donatorn utan att skada deras hälsa. Avlidna donatorer är oftast de som har avlidit i olyckor eller av sjukdomar som inte påverkat deras organ.
Organgivare måste ge sitt samtycke till donationen och det är viktigt att respektera deras önskemål och familjs önskemål angående organdonation. I många länder finns lagar som reglerar organdonation och transplantation för att säkerställa att processen är etisk, rättvis och trygg för både donatorer och mottagare.
Hydroxiurea är ett läkemedel som används huvudsakligen för att behandla sjukdomar relaterade till överskott av celler i kroppen, såsom sjukdomar som påverkar blodet och benmärgen. Det är en form av cytostatikum, vilket betyder att det hämmar celldelningen.
Specifikt används hydroxiurea ofta för att behandla kronisk myeloisk leukemi (CML), essentiell trombocytemii (ET) och sällsynta former av sjukdomar där patienten har för höga nivåer celler i blodet. Det kan också användas för att behandla sjukdomar som orsakas av överaktiva immunsystem, såsom autoimmuna hemolytiska anemi och sällsynta former av hudsjukdomar.
Hydroxiurea fungerar genom att minska produktionen av celler i benmärgen, vilket kan hjälpa att kontrollera symptomen och förebygga komplikationer relaterade till dessa sjukdomar. Läkemedlet intas vanligen oralt, ofta en gång per dag.
Samtidigt bör nämnas att användning av hydroxiurea kan leda till vissa biverkningar, såsom trötthet, huvudvärk, illamående och förstoppning. I vissa fall kan det också orsaka mer allvarliga biverkningar som skada levern eller blodet. Därför bör patienter under övervakning av en läkare vara när de använder hydroxiurea och rapportera omedelbart alla misstänkta biverkningar.
"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.
Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.
Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:
* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.
Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.
Strålbehandlingsdos definieras som mängden ioniserande strålning som absorberats av ett preparat eller levande vävnad under en given tid. Dosen mäts vanligtvis i Gray (Gy), där 1 Gy är lika med absorptionen av 1 Joule av energi per kilogram. I klinisk medicinsk kontext, används ofta ekvivalentdos som en bättre indikator på biologisk skada, som mäts i Sievert (Sv). Strålbehandlingsdosen är en viktig variabel i strålterapi för cancerbehandling och måste balanseras mot potentialen för skador på normalt vävnad.
Adenosin är ett endogent nukleosid som består av en nucleotidbase (adenin) som är kovalent bundet till en pentos (ribose) via en β-N1-glykosidbindning. Adenosin har en central roll inom celldelenas energihushållning, då det fungerar som prekursor till adenosintrifosfat (ATP) och adenosindifosfat (ADP).
Utöver sin roll i energimetabolismen är adenosin också en viktig neurotransmittor och modulerande signalsubstans inom det centrala nervsystemet. Det fungerar som en inhibitorisk neurotransmittor och har en dämpande effekt på exciterade neuroner. Adenosinreceptorerna är måltavlor för flera läkemedel, till exempel vid behandling av arytmier (hjärtrytmrubbningar) och smärta.
I kroppen kan adenosin bildas genom nedbrytning av ATP eller genom direkt syntes från inosinmonofosfat (IMP). Nivåerna av adenosin i blodet är höga vid fysisk aktivitet och stress, då energiförbrukningen ökar. Vid sänkta nivåer av syre tillgänglighet, som under hypoxi eller ischemisk skada, kan adenosin bildas i större utsträckning genom en process som kallas för hypoxantisk nedbrytning.
I medicinsk kontext kan adenosin användas som ett läkemedel vid diagnostisering och behandling av olika hjärtsjukdomar, till exempel för att inducerara atrioventrikulär blockad eller för att behandla paroxysmal supraventrikulär tachykardi (PSVT). Adenosin ges ofta som en snabb intravenös bolus injektion och verkar genom att bromsa sinusknuten och atrioventrikulära noden, vilket kan korrigera oregelbundna hjärtrytmer eller sänka frekvensen vid tachykardi.
En hjärttransplantation är en medicinsk procedur där ett skadat eller funktionshindrat hjärta ersätts med ett friskt och fungerande donatorhjärta. Detta är vanligtvis den sista behandlingsalternativet för personer med allvarlig hjärtsvikt som inte har avhjälpats av andra behandlingar, såsom mediciner eller mekaniska hjälpmedel.
Under en hjärttransplantation tas det skadade hjärtat bort och ersätts med ett nytt från en givare som nyligen har avlidit. Efter operationen måste patienten ta immunsuppressiva läkemedel för resten av sitt liv, för att förhindra att kroppen avstöter det nya hjärtat.
Hjärttransplantation är en komplex och tekniskt krävande procedur som utförs av erfarna kirurger i specialiserade sjukhus. Även om operationen kan rädda livet på patienter med allvarlig hjärtsvikt, finns det vissa risker och komplikationer som är associerade med proceduren, inklusive infektioner, blödningar och avstötningsreaktioner.
Glutation (glutathion) är en tripeptid som består av tre aminosyror: cystein, glutaminsyra och glycin. Det förekommer naturligt i de flesta levande celler och är viktigt för att skydda cellerna mot skada från fria radikaler och andra toxiner. Glutation hjälper också till att stödja immunsystemet, reglera signalering mellan celler och underlätta näringsomsättningen i celler. Det är en kraftfull antioxidant som hjälper till att försvara cellerna mot oxidativ stress, vilket kan orsaka åldrande och sjukdomar.
'Salvage therapy' är en term inom medicinen som används för att beskriva behandlingsalternativ som används när första linjen av behandling har misslyckats eller when previous treatment options have failed. Detta kan till exempel vara i situationer där en cancer inte har svarat på den initiala behandlingen, såsom kemioterapi, strålbehandling eller kirurgi. Syftet med salvage therapy är att försöka kontrollera sjukdomen och förbättra patientens prognos, även om chansen till fullständig bot kan vara låg. Behandlingarna som används i salvage therapy kan vara mer aggressiva eller innebära högre risker än de behandlingar som används i den initiala behandlingsfasen, men de kan fortfarande vara effektiva för att förlänga patientens överlevnad och förbättra deras livskvalitet.
Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:
1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.
En njurtransplantation är en medicinsk procedure där en persons skadade eller funktionshindrade nära är ersatta med en frisk nära från en annan person, som kallas en donator. Detta är vanligtvis en livräddande behandling för personer med slutstadium njursvikt.
Under operationen transplanteras den fungerande nieren till patientens buk, där den ansluts till blodkärlen och urinvägssystemet. Efter operationen kommer patienten att behöva ta immunosuppressiva läkemedel för resten av sitt liv för att förhindra avstötning av den nya nären.
Njurtransplantation kan vara en källa till betydande förbättringar i patientens livskvalitet och livslängd, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med proceduren. Dessa inkluderar bland annat risken för avstötning av den nya nären, infektioner, blödningar och andra komplikationer relaterade till kirurgin.
Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.
Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.
'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.
'Vävnads- och organaffning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där vävnader eller organ i kroppen successivt ersätts av ämnen som inte har samma funktion eller struktur. Detta kan ske på grund av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocessen. I vissa fall kan vävnads- och organaffning leda till försämrad funktion och eventuell organskada. Exempel på sådana tillstånd inkluderar fibros (förtjockning och skleros av bindväv), ateroskleros (förtjockning och härdning av artärernas väggar) och cirros (förändringar i leverstrukturen som orsakas av fibros).
Organtransplantation är en medicinsk procedure där ett eller flera organ från en donator överförs till en mottagare som behöver ett nytt fungerande organ. Detta kan ske antingen från en levande donator, oftast en nära familjemedlem, eller från en avliden donator, även känt som en död donation. Organtransplantation utförs vanligtvis när en persons eget organ har slutat fungera på grund av sjukdom, skada eller ålder. Några exempel på organ som kan transplanteras inkluderar levern, hjärtat, lungorna, njurarna, bukspottkörteln och benmärgen. Organtransplantation är en komplex procedur som kräver noggrann matchning av blodtyp, storlek och antigen mellan donator och mottagare för att undvika avstossningsreaktioner. Efter transplantationen behöver mottagaren livslång medicinsk behandling med immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstossning av det nya organet.
Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:
Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.
'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.
Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.
Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.
Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.
"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.
I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.
Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.
Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.
Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.
Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.
Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.
Sädesförvaring är ett medicinskt begrepp som refererar till att män lagrar sperma, ofta med hjälp av kryogen konservering, för senare användning i reproduktionssyfte. Detta kan vara användbart för män som kommer att genomgå behandlingar som kan påverka deras fertilitet, såsom cancerbehandlingar, eller för par som vill skjuta upp barnandet av olika anledningar. Sperman konserveras vanligtvis i en sädesbank och kan vara lagrad under mycket låga temperaturer (-196°C) under en längre tid utan att förlora sin vitalitet eller fertilitet.
Livsmedelskonservering definieras som processer och metoder som används för att förlänga hållbarheten och säkerställa säkerheten hos livsmedel, genom att förhindra eller fördröja kemiska, fysiska och mikrobiella förändringar som kan leda till förruttnelse, skada eller sjukdom. Detta kan uppnås genom olika metoder såsom termisk behandling (till exempel pasteurisering och större upphettning), torkning, saltning, syrning, tillägg av konserveringsmedel och försegling under modifierad atmosfär. Syftet med livsmedelskonservering är att förhindra förruttnelse, förlänga hållbarhetstiden och minska risken för matförgiftning.
"Flerorgansvikt" (multi-organ weight gain) är ett medicinskt tillstånd där flera olika organ i kroppen ökar i vikt. Detta kan bero på en rad olika orsaker, inklusive hjärtsvikt, njurssjukdom, leverinflammation eller andra sjukdomsförloppet som påverkar flera organsystem. I vissa fall kan det vara relaterat till ökad vätskeansamling i kroppen (edem) orsakad av hjärt- och/eller njurssvikt.
Det är viktigt att undersöka orsaken till flerorgansvikt för att ge adekvat behandling och förbättra patientens prognos. Behandlingen kan innefatta mediciner, dietförändringar, livsstilsförändringar eller i vissa fall kirurgiska ingrepp.
Organstorlek är ett mått på storleken på olika organ i kroppen, ofta uttryckt i volymen (till exempel i kubikcentimeter, cm3) eller i vikt (till exempel i gram, g). Organens storlek kan variera mellan individer beroende på en rad faktorer som kön, ålder, genetiska faktorer och hälsostatus. I vissa fall kan organens storlek användas som ett sätt att bedöma hälsan hos en individ, till exempel när man mäter storleken på levern för att undersöka om den är utsatt för skada eller sjukdom.
Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.
"Cortisol's organ" refers to the adrenal glands, specifically the outer portion called the adrenal cortex. The adrenal glands are small, triangular-shaped glands located on top of each kidney. They are responsible for producing several hormones that are essential for various bodily functions, including cortisol. Cortisol is a steroid hormone that helps regulate metabolism, reduce inflammation, and assists the body in responding to stress. The adrenal cortex produces cortisol in response to signals from the pituitary gland, which is located at the base of the brain.
"Köldischemi" är ett begrepp som saknar en entydig och allmänt accepterad medicinsk definition. Termen används ibland informellt för att beskriva en känsla av stelhet, smärta eller spasmer i musklerna efter exponering för kyla, särskilt i halsen och nacken. Detta kan vara relaterat till ett fenomen kallat "nervöst köldsskäl" (cold-induced nerve excitability), som orsakas av att nervändar blir hypersensitiva på grund av kyla. Men det är viktigt att notera att det inte finns några vetenskapliga bevis som stödjer att detta fenomen orsakar allvarlig sjukdom eller komplikationer.
'Frystorkning' (engelska: "Cryosurgery") är en medicinsk behandlingsmetod där lägre temperaturer används för att förstöra abnorma eller skadade celler i kroppen. Detta görs vanligtvis genom att frysa ut cellerna med hjälp av ett kylmedel, såsom kväveånga (-196°C), till en temperatur som är dödlig för cellerna.
Frystorkning används ofta för att behandla olika former av cancer, såsom hudcancer och prostatacancer, men det kan även användas för att behandla andra medicinska tillstånd som ärrbildningar och ögonproblem. Under behandlingen appliceras kylmedlet på eller nära den skadade cellen eller tumören, vilket orsakar isbildning i cellerna och en efterföljande celldöd.
Det är viktigt att notera att frystorkning inte alltid är en kurativ behandling, men det kan vara ett effektivt sätt att minska smärta, blödningsrisk och tumörstorlek. Behandlingen kan även användas i kombination med andra typer av cancerbehandlingar, såsom strålterapi och kirurgi.
I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:
1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.
I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.
"Blodförvaring" refererar till de organ och system som är involverade i lagring, transport och cirkulation av blod i kroppen. Detta inkluderar hjärtat, artärer, vener, kapillärer och blodkärlen i levern.
Hjärtat pumpar blodet genom kroppens cirkulatoriska system via artärerna till olika delar av kroppen, där syre och näringsämnen tas upp och koldioxid och avfallsprodukter avges. Kapillärerna är de små blodkärlen som möjliggör utbyte av syre, näringsämnen och avfallsprodukter mellan blodet och cellerna i olika vävnader.
Efter att syret och näringsämnena har tagits upp av cellerna, transporteras blodet tillbaka till hjärtat via venerna. Blodet passerar sedan genom lungorna där koldioxid avges och syre tas upp igen innan det pumpas tillbaka ut i cirkulationssystemet.
Livern har också en viktig roll i blodförvaringen, eftersom den fungerar som ett reservoar för blod. Cirka 10% av blodvolymen lagras i levern och kan snabbt frisättas till cirkulationssystemet vid behov, till exempel vid blödning eller under fysisk aktivitet.