Anjontransportproteiner är membranproteiner som aktivt transporterar anjoner, negativt laddade joner, genom cellytan för att underhålla cellens homeostas och hjälpa till med olika fysiologiska processer som signalsubstansernas neurotransmission och celldifferentiering.
Sulfobromftalein (BSP) är ett syntetiskt, icke-radioaktivt färgämne som använts historiskt inom medicinen som en indikator av leverfunktion. Det absorberas i tarmen och excreteras nästan uteslutande via gallan. En långsam borttagning av BSP från blodbanan kan vara ett tecken på lever- eller gallvägssjukdom. Idag används dock andra, mer känsliga metoder för att bedöma leverfunktionen.
Organic anion transport polypeptide C (OATP1B1, släktnamn SLCO1B1) är ett protein som fungerar som en transporterare för organiska anjoner, dvs negativt laddade molekyler, in i leverceller. Det hör till superfamiljen av ATP-beroende transportörer (ABC-transporter). OATP1B1 transporterar ett brett spektrum av läkemedel och endogena substanser över cellmembranet, vilket påverkar deras farmakokinetik och effektivitet. Polymorfism i OATP1B1-genen kan leda till individuella variationer i läkemedelsrespons och biverkningar.
Organic anion transporter protein 1 (OATP1) refers to a specific type of membrane transport protein that is responsible for the active uptake of organic anions, such as drugs and other xenobiotics, into cells. It is primarily expressed in the sinusoidal membrane of hepatocytes in the liver, where it plays a crucial role in the hepatic clearance and disposition of various medications and toxins. OATP1 also transports endogenous compounds like bile acids and bilirubin. Its dysfunction or inhibition can lead to altered drug pharmacokinetics and potential drug-drug interactions, making it an important factor in personalized medicine and drug development.
Negativt laddade atomer, radikaler eller atomgrupper som vandrar till anoden eller den positiva elektroden (pluspolen) vid elektrolys.
Ett utbrett membrantransportprotein, som förekommer i plasmamembranet till olika typer av celler och vävnader, samt i cellkärnemembran, mitokondriemembran och Golgimembran. Det är det vanligaste membrantransportproteinet hos erytrocyterna och utgör 25% av allt protein i erytrocyternas membran. Det bildar dimerer och fungerar som en kanal för transport av bikarbonat genom membranet i utbyte mot klorjoner.
Organiska anjontransportörer är proteiner i cellmembranet som aktivt transporterar negativt laddade molekyler, så kallade anjoner, in eller ut ur cellen. Dessa transportörer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, såsom elektrolytbalans, neurotransmission och några toxins eliminering.
P-aminohippursyra (PAH) är ett diuretiskt medel som används för att mäta glomerulär filtrationsrate (GFR), ett mått på njurarnas funktion, i en undersökningsmetod känd som PAH-clearance. Det är en organisk syra som naturligt förekommer i kroppen i mycket låga koncentrationer. När PAH används diagnostiskt ges det intravenöst och underlättar sedan avdunsten av urinen genom att hämma reabsorptionen av vatten och natriumjoner i de tubulära cellerna i njurarna.
Probenecid är ett läkemedel som används för att behandla gikt (hyperurikemi) och förebygga njursten. Probenecid fungerar genom att minska nivåerna av urat i kroppen genom att hämma dess återupptag i urinvägarna, vilket underlättar dess utsöndring via urinen. Det används också ibland som en del av behandlingen för vissa infektionssjukdomar, då det kan öka koncentrationerna av vissa antibiotika i blodet genom att hämma deras utsöndring.
Organiska anjontransportörer, natriumoberoende, refererar till specifika proteiner i cellmembranet som aktivt transporterar organic anjoner (negativt laddade molekyler) in eller ut från celler, oberoende av natriumjoner. Detta är en viktig transportmekanism för att underhålla homeostasen i kroppen genom att reglera koncentrationen av organic anjoner i celler och kroppsvätskor.
4-Acetamido-4'-isotiocyanatostilben-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound that is a derivative of stilbene, a type of organic compound with two benzene rings joined by a double bond. In this compound, the stilbene backbone has been modified with several functional groups. There are sulfonic acid groups (-SO3H) at the 2 and 2' positions, which make the compound water-soluble and give it acidic properties. There is also an acetamido group (-NHCOCH3) at the 4 position, which is a derivative of an amide and makes the compound more chemically stable. The 4' position has an isothiocyanate group (-N=C=S), which can react with amines to form thioureas and is often used in chemical synthesis. Overall, this compound is likely to be used in research or chemical synthesis rather than in medical applications.
Förflyttning av ämnen, inkl. biokemiska substanser och läkemedel, genom cellmembran och epitellager, vanligen med passiv diffusion.
Den halvgenomträngliga, yttre delen av den röda blodkroppen. Efter hemolys bildar membranet en "spökcell".
4,4'-Diisothiocyanostilbene-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound used in research and industrial applications. It is a type of stilbene derivative that has been modified with isothiocyanate groups at the 4 and 4' positions and sulfonic acid groups at the 2 and 2' positions. This compound is often used as a reagent for labeling proteins and other biomolecules, as well as in materials science research for the development of new materials with unique properties. It is also known by its abbreviated name, DIDS.
Små, äggläggande fiskar av familjen Cyprinodontidae. De är vanligen svartstrimmiga eller svartbandade och används för myggbekämpning och som akvariefiskar. Populära akvariefiskar är Fundulus heteroclitus och Fundulus diaphanus (bandad killi).
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Ett trassligt nätverk av blodkärl i tredje, fjärde och de laterala hjärnventriklarna. Det reglerar tilldels produktion och sammansättning av cerebrospinalvätskan.
Stilbener är en typ av organisk förening som innehåller två bensenringar som är kopplade till varandra genom en etenbindning (-C=C-). De är naturligt förekommande i vissa växter och har visat sig ha potentiala som antioxidanter, antiinflammatoriska och antibakteriella medel. Resveratrol är ett exempel på en känd Stilben som finns i rödvin, jordnötter och choklad.
En indikatorftalfärg som är gulgrön i utstryk av normal tårvätska och klargrön i en mer alkalisk lösning, som t ex kammarvatten, och används därför både terapeutiskt och för diagnos i samband med hornhinneskador.
Oorganiska föreningar härrörande från saltsyra och innehållande en Cl-jon.
Utsöndring av urinsyra, medel för, kan definieras som den normala fysiologiska processen där urinsyra, ett slutprodukt vid nedbrytningen av puriner, elimineras från kroppen via njurarna och utsöndras i urinen.
Förflyttning av ämnen genom cellmembran och epitellager mot en elektrokemisk gradient, på bekostnad av metabolisk energi.
Ett rödfärgämne, pH-indikator och ett diagnostiskt hjälpmedel vid kontroll av njurfunktion. Det används även vid undersökning av mag-tarmsystemet och andra system.
Den njurkanal som utgår från Bowmans kapsel i njurbarken och in i njurmärgen. Den proximala kanalen består av ett kapslat avsnitt i njurbarken och ett rakt, distalt segment som leder ned i märgen, där den bildar den U-formade Bowmans slynga.
Tardigrada, colloquially known as water bears or moss piglets, are microscopic animals characterized by their ability to survive extreme environments, including high radiation levels, temperature extremes, and dehydration. They have a segmented body, four pairs of legs with claws, and a unique ability to enter a state called cryptobiosis, allowing them to endure harsh conditions by shutting down their metabolism.
Jonförflyttning genom energigenomsläppliga cellmembraner. Transporten kan vara aktiv, passiv eller understödd. Joner kan förflytta sig en åt gången (uniport) eller som grupper om två eller fler joner i samma (symport) eller motsatt (antiport) riktning.
En sekvensbesläktad underfamilj av ABC-bärare som aktivt transporterar organiska ämnen. Trots att proteinerna betraktas som bärare av organiska anjoner har en underordnad grupp av proteiner i denna familj visat sig förmedla resistens mot neutrala organiska läkemedel. Deras cellulära funktioner kan ha klinisk betydelse för kemoterapi, eftersom de transporterar en rad olika antitumörmedel.
(2,4-diklorfenoxy)ättiksyra. Ett växtgift med irriterande effekter på ögat och det gastrointestinala systemet.
Sulfinpyrazone is a medication that functions as a uricosuric agent and a non-steroidal anti-inflammatory drug (NSAID). It works by lowering the levels of uric acid in the body, which makes it useful for treating gout and preventing kidney stones. Additionally, Sulfinpyrazone has antiplatelet properties, meaning that it can help prevent blood clots from forming. This makes it helpful in managing certain cardiovascular conditions.
Membranproteiner, vars främsta uppgift är att underlätta transport av molekyler genom ett biologiskt membran. Till denna stora grupp hör proteiner som medverkar i aktiv transport, passiv transport och jonkanaler.
En metabolit av östradiol med svagare biologisk verkan. Den finns i urin från gravida kvinnor och dräktiga ston, i moderkakan hos kvinnor, samt i urin från tjurar och hingstar.
Taurocholsårs syndrome, eller primär skovsmuldssjukan, är en sällsynt genetisk leversjukdom orsakad av en mutation i TAT-genen, vilket leder till onormalt höga nivåer av taurocholsyra i gallan. Detta kan resultera i skovsmuldsliknande skador på levercellerna och eventuell progressiv leverinsufficiens.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Fettsyratransportproteiner är proteiner som transporterar fettsyror i kroppen, främst i blodomloppet. De hjälper till att transportera fettsyror från områden där de absorberats eller syntetiserats, till celler där de kan användas som energikälla eller byggstenar för cellemembran och hormoner. Exempel på fettsyratransportproteiner är lipoproteinlipas, albumin och ApoL1.
Ett organ i kroppen som filtrerar blod för utsöndring av urin och reglerar jonkoncentration.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
En familj membrantransportproteiner som kräver ATP-hydrolys för transport av ämnen genom membran. Proteinfamiljen har fått sin benämning från den ATP-bindande domänen på proteinet.
Stort organ i bukhålan med flera viktiga ämnesomsättningsfunktioner.
Oorganiska salter som innehåller -HCO3-radikalen. De är av betydelse för bestämmande av blodets pH. Halten av bikarbonatjoner regleras av njurarna, och nivåerna i blodet utgör en indikator på alkalire serven och buffringskapaciteten.
I en enkel medicinsk definition är en sulfat ett salt eller estrar av svavelig syra (H2SO4). Sulfater innehåller ofta svavel i oxidationstillstånd +6 och kan ha diverse farmakologiska effekter beroende på vilket ämne de är bundna till. Exempel på läkemedel som innehåller sulfatgrupper är magnesiumsulfat och natriumsulacrylat.
Adenosin-5´-(tetravätetrifosfat). En adeninnukleotid innehållande tre fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel. Adenosintrifosfat har en betydande roll i ämnesomsättningen och som neurotransmitt or.
Färgämnen som avger ljus vid bestrålning. Våglängden hos det utsända ljuset är vanligtvis längre än hos det infallande. Fluorokromer är färgämnen som tillsätts andra ämnen för att få dessa att fluorescera, och används som markörer inom biokemi och immunologi.
Ett mått på en lösnings surhetsgrad.
Membranbundna glykoproteiner som svarar för transport av två olika molekyler eller joner genom ett membran samtidigt och i motsatta riktningar.
En stor grupp membrantransportproteiner som för monosackarider genom cellmembran.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Organiska anjontransportproteiner är membranproteiner som aktivt transporterar negativt laddade organiska ioner, såsom dianionerna suksinat och klorid, genom cellmembranet med hjälp av ATP-hydrolys.
Erytrocyter med protoplasmautskott som ger dem ett taggigt utseende.
'Natrium' er en kjemisk betegnelse for det som engelskspråklige lærebøker og artikler ofte refererer til som "sodium". I medicinsk sammenheng vil man oftest finne termen natrium brukt i forbindelse med ionsamlinger, elektrolytbalanse eller i sammenheng med bestemte sykdommer.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Membranproteiner vars huvudsaklkiga uppgift är att underlätta transport av positivt laddade molekyler (katjoner) genom biologiska membran.
Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner bliver transporteret gennem cellemembraner for at nå deres destination indenfor eller udenfor cellen. Dette sker ved hjælp af specielle transportproteiner, som kender vej og kan genkende de forskellige typer proteiner. Proteintransport er en nødvendig proces for at sikre, at cellen fungerer korrekt og at proteinerne kan udføre deres biologiske funktioner på det rigtige sted i organismen.
I medicinen, är en transportör ett protein som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel, näringsämnen och andra substanser, genom cellmembranet. Transportörer kan vara specifika för en viss substans eller klasser av substanser och de kan verka aktivt genom att använda energi för att transportera molekyler uppåt koncentrationsgradienten, eller passivt genom diffusion. Transportörer är viktiga för cellers funktion och homeostasis, och deras störningar kan leda till sjukdomar och medicinska biverkningar.
Organiska anjontransportörer, natriumberoende, refererar till specifika proteiner i cellmembranet som aktivt transporterar organic anjoner (negativt laddade molekyler) in eller ut från cellen, driven av deras egen energiproduktion snarare än med hjälp av natriumgradienten över membranet.
En proteinkinas C-hämmare och kompetitiv hämmare av glukostransporten över erytrocytmembranet. Kemisk formel är C15H14O5.
Transport av organeller eller molekyler längs ett nervcellsutskott, antingen anterograd (bort från cellen) eller retrograd (mot cellen). Så sprids t ex rabiesvirus.
*Xenopus laevis* är ett grodartat vattenlevande laboratoriedjur, ursprungligen från Afrika, som används inom biomedicinsk forskning på grund av sin tolerans mot labormiljö och snabba reproduktion. Det är känt för sina läppknölar och används ofta i utvecklingsbiologi för att studera embryonal utveckling, genetik och toxikologi.
Chloride-Bicarbonate Antiporterer är ett slags membranproteiner som aktivt transporterar klorid- och bikarbonatjoner över cellmembranet i motsatt riktning till varandra, för att hjälpa till att balansera elektrolyter och underhålla pH-homöostas inne i cellen.
Fina intracellulära kanaler i levern som leder galla till leverlobernas gallgångar. Syn. canaliculi biliares.
En reversibel kemisk reaktion mellan ett fast ämne, ofta ett jonbytesharts, och en vätska, varvid joner kan förflyttas från ett ämne till ett annat. Tekniken tillämpas för vattenrening, inom forskning och industri.
En oöcyt (singular form av oocyter) är ett äggcell som mognar inne i en honas äggstock (ovarium). Den är den största cellen i den mänskliga kroppen och kan delas in i olika stadier baserat på dess utveckling. Oöcyten består av två delar: den haploida kärnan, som innehåller halva antalet kromosomer jämfört med en vanlig diploid cell, och den omgivande zonapellucidamembranen. När oöcyten har nått full mognad är den redo för befruktning och utvecklas sedan till en zygot och fortsätter att dela sig och utvecklas till ett embryo.
Dikarboxylsyror är organiska syror som innehåller två karboxylgrupper (-COOH). Exempel på dikarboxylsyror är oxalsyra (C2H2O4), malonsyra (C3H4O4), och succinsyra (C4H6O4). Dessa molekyler har viktiga funktioner inom kroppens energiproduktion och stoffomsättning.
Ett reaktionsmedel som är starkt selektivt för modifiering av arginylrester. Det används för att selektivt hämma olika enzym och motverkar energiöverföring vid fotofosforylering.
Ochratoxin A (OCA) är ett mycotoxin, eller en giftig substans producerad av vissa slags svampar, som kan förekomma i livsmedel som spannmål, kakao, kaffe, vin och torr frukt. Det är ett av de mest studerade mykotoxinerna på grund av sin potentiala toxicitet för djur och människor. OCA kan orsaka skada på lever, njurar och immunsystemet, och anses vara en möjlig cancerframkallande substans av IARC (Internationella cancerforskningsagenturen).
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
"Complementary RNA" refers to a single-stranded RNA molecule that is complementary in sequence to another RNA or DNA strand, meaning it can bind to it through base pairing (A-U and G-C), forming a double-stranded structure. This concept is fundamental in molecular biology, particularly in the processes of transcription and translation, where complementary RNA molecules play crucial roles as templates or regulatory elements.
En förmåga hos cellmembran att släppa igenom lösningar in i eller ut ur celler.
Cellmembranglykoproteiner som är selektiva för kloridjoner.
En familj av organiska jontransportörer som specifikt transporterar dikarboxylsyror, som t ex alfa-ketoglutarsyra, genom cellulära membran.
Konjugatet av leukotrien A4 och glutation. Det är den dominerande arakidonsyrametaboliten i såväl makrofager och mänskliga mastceller som antigenaktiverad lungvävnad. Det stimulerar slemutsöndring i lungorna och ger sammandragning av glatt muskelvävnad, även en del glatt kärlmuskulatur.
Produkter av glutarsyra. Ibland används glutarat synonymt med glutarsyra.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Teoretiska modeller som efterliknar förlopp hos biologiska processer eller sjukdomar. För sjukdomsmodeller hos levande djur
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Tillförsel av molekyler av rekombinant DNA från prokaryota eller eukaryota källor till replikationsvektorer, så som plasmider eller virus, och införande av de härvid erhållna hybridmolekylerna i mottagarceller, utan att livsdugligheten hos dessa celler ändras.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Ytterst tunna, luddliknande utskott från cellmembran som avsevärt utökar ytarean hos cellen.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
En tripeptid som spelar många roller i celler. Den konjugerar med läkemedel så att dessa kan göras mer lösliga för utsöndring, verkar som koenzym, deltar i ändringar i proteindisulfidbindningar och reducerar peroxider.
Det viktigaste sialoglykoproteinet i människans erytrocytmembran. Det består av åtminstone två sialoglykopeptider med 60% kolväten (inkl. sialinsyra) och 40% protein. Proteinet ingår i ett antal olika biologiska processer, som bl a omfattar bindning av MN-blodgrupper, influenzavirus, fytohemagglutinin och vetegroddsagglutinin.
De reaktiva områden på en makromolekyl som är direkt envolverade i dess specifika sammankoppling med en annan molekyl.
En grupp derivat av spiro(isobensofuran-1(3H),9'-(9H)xanten)-3-on. De används som färgämnen, som metallindikatorer och som fluorescerande markörer i immuntester.
"Oxalate" är ett organiskt salt eller estrar av oxalsyra, och kan hittas i vissa livsmedel som spenat, rabarber, sockerbetor och choklad. Överskott av oxalater i kroppen kan leda till att de kristallerar ut och bildar kidneysten.
Oorganiska, binära föreningar med jod eller jodjonen.
Njurens ytterskikt, beläget under njurkapseln och bestående av njurnystan, distala och proximala njurkanaler.
Sodium-Phosphate Cotransporter Proteins, Type I, refer to a group of membrane proteins that facilitate the transport of sodium and phosphate ions across cell membranes in a coupled manner. These proteins play crucial roles in various physiological processes, including intracellular signaling, bone metabolism, and kidney function. In mammals, there are two major types of sodium-phosphate cotransporters: Type I and Type II.
En emulgerande substans som produceras i levern, ansamlas i gallblåsan och utsöndras i tolvfingertarmen. Vätskan innehåller gallsyror och -salter, kolesterol och elektrolyter, och underlättar spjälkni ngen av fett i tarmen.
"Cystic fibrosis transmembrane conductance regulator" är en kloridkanal som reglerar utsöndringen i många exokrina vävnader. Avvikelser i CFTR-genen har visat sig ge upphov till cystisk fibros.
P-glykoprotein (P-gp) är ett transmembranprotein som fungerar som aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa typers substanser, särskilt läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i vår kropp, framförallt i barrierorgan såsom hjärnan (hjärnbarriären), tarmen och levern. P-gp bidrar till att skydda kroppen från skadliga substanser genom att begränsa deras absorption och försvaga deras effekter. När ett läkemedel är subjekt för aktiv transport av P-gp, kan det minska läkemedlets koncentration i celler och påverka dess farmakologiska verkan.
'Vesicular Transport Proteins' refererar till specifika proteiner som fungerar som transportörer under cellens membrantransport via vesiklar. Dessa proteiner hjälper till att transportera olika substanser, såsom näringsämnen, hormoner och neurotransmittorer, mellan olika kompartment inom cellen eller mellan celler genom att forma små blåsor (vesiklar) som avgränsas av ett lipidbilaga. Genom att binda specifikt till vesikelmembranet och/eller transportbanans membran, underlättar vesikulära transportproteiner frakt, fusion och innehållsutbytet mellan olika kompartment i cellen. Exempel på vesikulära transportproteiner inkluderar SNARE-proteiner, coatomer och kinesin.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Medfödd rubbning av bilirubinomsättningen, vilket leder till onormalt höga halter av bilirubin i det cirkulerande blodet, antingen pga ökad produktion av bilirubin, eller pga fördröjd eliminering av bilirubin från blodet.
Spänningsskillnaderna över ett membran. För cellmembran beräknas de genom att spänningen uppmätt på utsidan membranet subtraheras från den spänning som uppmätts innanför membranet. Potentialskillnaderna beror på olikheter i koncentrationen av kalium, natrium, klorid och andra joner utanför och innanför membranen hos celler eller organeller. För retningsbara celler varierar membranens vilopotential mellan -30 och -100 mV. Fysikaliska, kemiska eller elektriska stimuli kan bidra till att öka den negativa potentialen (hyperpolarisering) eller minska den (depolarisering).
3-butylamino-4-fenoxi-5-sulfamylbensoesyra. Det är ett urindrivande sulfamylpreparat.
Ett grundämne tillhörande alkalimetallerna. Det har kemiskt tecken K och atomnummer 19. Atomvikten är 39,10. Kalium är den dominerande katjonen i den intracellulära vätskan i muskelvävnad och mellan andra celler. Kaliumjonen är en kraftig elektrolyt och spelar en avgörande roll i regleringen av vätskevolym och upprätthållande av vatten-elektrolytbalansen.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Steroida syror och salter. Primära gallsyror fås från kolesterol i levern och sammankopplas med glycin eller taurin. Sekundära gallsyror modifieras av bakterier i tarmen. De spelar en viktig roll i sp jälkningen och absorptionen av fettämnen, och har även använts farmakologiskt för behandling av gallsten.
Reglerade, jonselektiva glykoproteiner som förflyttar sig genom membran. Den jonkanalstyrande stimuleringen kan utgöras av membranpotentialen, läkemedel, cytoplasmatiskt signalämne eller mekanisk belastning. Jonkanaler som utgör inbyggda delar av jonotropa neurotransmitterreceptorer räknas inte hit.
En epitelcellinje som ursprungligen kommer från svinnjurar. Cellerna används för läkemedelsstudier och studier av metabolism.
Oorganiska salter av fosforsyra.
Proteiner som binder till och deltar i omsättningen av fosfatjoner.
En viktig process i cellens energiomsättning. Förloppet då elektroner transporteras från ett reducerat substrat till molekylärt syre.
Organic anion transporters (OATs) are a family of membrane proteins that facilitate the active transport of organic anions across extra- and intracellular membranes. The ATP-dependent OATs, also known as solute carrier family 22 members (SLC22A), utilize the energy from ATP hydrolysis to move organic anions against their concentration gradient, making it an active process. These transporters play crucial roles in the elimination of various drugs and xenobiotics, as well as endogenous metabolites, from the body, and are important targets for pharmacological intervention in diseases such as cancer and neurodegenerative disorders.

Anjontransportproteiner är proteiner som aktivt transporterar anjoner, dvs. negativt laddade joner, genom cellytan eller inne i cellen mellan olika kompartment. Dessa proteiner hjälper till att reglera saltbalansen, pH och osmotisk tryck i cellen samt är viktiga för nervernas funktion då de transporterar signalsubstanser som neurotransmittorer över cellytan. Ett exempel på ett anjontransportprotein är den bicarbonat-transporterande proteinkomplexet (SLC4) som hjälper till att reglera cellens pH genom att transportera bikarbonatjoner (HCO3-) och väteioner (H+).

Sulfobromftalein (SPF) är ett diagnostiskt medel som använts vid undersökningar av leverfunktionen. Det är ett syntetiskt förening som, när det ges intravenöst, normalt bör tas upp av levern och elimineras från kroppen via gallan.

En fördröjd elimination av SPF kan vara ett tecken på leverfunktionsstörningar, såsom levercirros eller leverinsufficiens. Emellertid används SPF inte längre i klinisk praktik på grund av sina biverkningar och den utvecklingen av mer säkra och effektiva diagnostiska metoder.

'Organisk anjontransportpolypeptid C' refererar till ett protein som kodas av genen SLC26A3. Detta protein är involverat i aktiv transport av negativt laddade anjoner, såsom bikarbonat, sulfat och klorid, över cellmembranet. Det spelar en viktig roll i elektrolytbalansen och pH-regleringen i kroppen. Mutationer i genen SLC26A3 kan leda till olika typer av sjukdomar, såsom congenital chloride diarrhea, en ärftlig störning som kännetecknas av kronisk diarré orsakad av ett för högt halter av klorid i tarmen.

Organic anion transport protein 1 (OATP1) är ett protein som fungerar som en transporterare för organiska anjoner, det vill säga negativt laddade molekyler, in i celler. Det finns olika typer av OATP-proteiner och OATP1 är specifikt namnet på en viss typ som uttrycks i flera olika vävnader, till exempel lever, njurar och hjärta.

OATP1 transporterar ett brett spektrum av substanser, bland annat läkemedel, biljurstoffer och hormoner. Genom att aktivt transportera dessa substanser in i celler kan OATP1 påverka deras farmakologiska effekter, absorption, distribution och elimination.

Det är viktigt att notera att den exakta funktionen och substratspecifiteten av OATP1 kan variera beroende på vilket vävnad där det uttrycks.

Anjoner är inom biokemi och cellbiologi negativt laddade subatomära partiklar inne i celler. De bildas när ett atom klorider, fluorider, sulfat- eller fosfatjoner binder till ett protein. Anjonernas funktion är att hjälpa till med cellers elektriska ledning, receptoraktivering och enzymernas katalytiska aktivitet. De kan också vara involverade i cellytorers homeostas och transport av molekyler genom cellmembranet.

Anjonbytesprotein 1, erytrocyt, även känt som Band 3 protein eller SLC4A1, är ett transmembrant protein som uttrycks i de röda blodkropparna (erytrocyterna). Proteinet spelar en viktig roll i transporten av bikarbonatjoner (HCO3-) och kloridjoner (Cl-) över cellmembranet, vilket är en del av den fysiologiska buffringsprocessen i kroppen. Det fungerar som en anionexchanger och hjälper till att reglera pH-värdet i blodet. Mutationer i SLC4A1 kan leda till olika former av arvsamma anemi, såsom hereditar spherocytos och distal renal tubulär acidos.

Organiska anjontransportörer (OAT) är en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner, det vill säga negativt laddade molekyler, över cellmembranen i kroppen. Dessa transportörer finns främst i njurarna och levern och har en viktig roll i att reglera koncentrationerna av olika substanser i kroppen, såsom läkemedel, toxiner och hormoner.

OAT-proteinerna är exempel på aktiva transportörer, vilket betyder att de använder energi för att transportera molekyler mot ett koncentrationsgradient. De flesta OAT-proteinerna transporterar en rad olika substanser och kan ha olika substratspecificiteter beroende på vilket protein som är inblandat.

Exempel på substanser som kan transporteras av OAT-proteiner inkluderar läkemedel som probenecid, penicillin och frusemide, toxiner som paraquat och uratsalter, samt hormoner som estradiol och testosteron. Dysfunktion i OAT-proteinerna kan leda till förändringar i farmakokinetiken hos läkemedel och ökat utsatthet för toxiner, vilket kan ha kliniska konsekvenser.

P-aminohippursyra (PAH) är ett syntetiskt ämne som används som diagnostiskt verktyg inom medicinen. Det är en vanlig komponent i läkemedel som används för att mäta njurarnas klarning och blodflöde, ett test som kallas PAH-clearance.

PAH är en organisk syrabaserad förening med formeln C9H10N2O2. Den är lättlöslig i vatten och har en svagt sur reaktion. När PAH ges intravenöst, filtreras den fritt genom glomerulus i njuren och absorberas sedan av de tubulära epitelcellerna i njurarna. Därefter pumpas PAH tillbaka till blodomloppet och utsöndras i urinen.

PAH-clearancet beräknas genom att mäta koncentrationen av PAH i både plasma och urin under en given tidsperiod, och används för att uppskatta den totala glomerulära filtrationshastigheten (GFR) hos patienter med njursjukdomar.

Probenecid är ett läkemedel som används för att behandla gikt (hyperurikemi) och vissa former av smärta och inflammation i lederna (arthralgier). Det fungerar genom att minska nivåerna av urat i kroppen, vilket kan hjälpa att förebygga giktattacker. Probenecid är en uricosurisk läkemedel, vilket betyder att det ökar utsöndringen av urat via njurarna.

Läkemedlet ges vanligen som tablett eller kapsel och intas två till fyra gånger per dag. Doseringen bestäms av läkaren beroende på patientens individuella behov och hälsotillstånd.

Vanliga biverkningar av probenecid inkluderar mag- och tarmbesvär, yrsel, huvudvärk och hudutslag. I sällsyna fall kan det orsaka allvarligare biverkningar som njurskador eller blodproppar.

Innan du börjar ta probenecid ska du informera din läkare om alla andra mediciner du tar, eftersom det kan interagera med andra läkemedel och påverka deras effektivitet eller orsaka oönskade biverkningar.

Organiska anjontransportörer, natriumoberoende, refererar till en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner (negativt laddade molekyler) genom cellmembranet utan att involvera natriumjoner i processen. Dessa transportörer är viktiga för att reglera koncentrationen av olika organiska anjoner inne i celler, såsom kloraftonater, sulfater och nitriter.

Det finns flera olika typer av natriumoberoende organiska anjontransportörer, som kodas för av olika gener. Exempel på sådana transportörer inkluderar SLC26-familjen av proteiner och OAT-familjen (organisk anion transporter). Dessa transportörer kan variera i sin specifika funktion och substratspecificitet, men de delar alla en mekanism där de aktivt transporterar organiska anjoner över cellmembranet.

Felfunktioner av natriumoberoende organiska anjontransportörer kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom cystisk fibros, renal tubulär acidos och diabetes insipidus.

4-Acetamido-4'-isothiocyanatostilbene-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound that is not a common term in medical terminology. It is a type of organic compound with the following structure:


CH3CONHCO2C6H4S(=S)C6H4NCS


This compound contains a stilbene backbone, which is a type of chemical structure consisting of two phenyl rings connected by an ethylene bridge. The stilbene backbone has been modified with various functional groups, including acetamido (CH3CONH-), isothiocyanato (NCS), and disulfonic acid (-SO3H) groups.

While this compound may have potential uses in medical research or drug development, it is not a commonly used medical term and does not have a specific definition within the field of medicine.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

Erytrocytmembran, även kallat röda blodkropparnas cellmembran, är en medicinsk term som refererar till den yttre barriären av en röd blodkropp (erytrocyt). Cellmembranet består av en dubbel lipidlager med inbäddade proteiner och karboxylater som reglerar vad som kan passera in och ut ur cellen.

Proteinerna i erytrocytmembranet har flera funktioner, bland annat att ge strukturell stöd, underlätta transport av molekyler och underhålla cellens form. De viktigaste proteiner som finns i erytrocytmembranet är band 3, glykoforin, ankyrin, spectrin och aktin. Dessa proteiner arbetar tillsammans för att ge membranet sin integritet och flexibilitet, så att det kan klara av de mekaniska påfrestningarna som uppstår under blodets cirkulation genom kroppen.

Abnormaliteter i erytrocytmembranet kan leda till sjukdomar som till exempel hereditär sfäroidocytos, hereditär elliptocytos och stomatocytos. Dessa sjukdomar påverkar cellens form och funktion, vilket kan leda till anemi, hemolys och andra komplikationer.

4,4'-Diisothiocyanostilbene-2,2'-disulfonic acid is a chemical compound that is not commonly used in medicine. However, it can be used in laboratory settings for research purposes. Here is the general definition of the compound:

4,4'-Diisothiocyanostilbene-2,2'-disulfonic acid is an organic compound with the formula O2S(C6H3(SH)CSN)=S(C6H3(SH)CSN)=SO2. It is a derivative of stilbene, which is a type of aromatic hydrocarbon. The compound features two isothiocyanate groups (-N=C=S) at the 4 and 4' positions, and two sulfonic acid groups (-SO3H) at the 2 and 2' positions. This gives the compound its acidic properties and allows it to form salts or esters.

The compound is used in research as a reagent for the modification of proteins and other biomolecules. The isothiocyanate groups can react with amino groups in proteins to form thiourea bonds, which can be used to label or modify the protein in various ways. However, it is important to note that this compound is not approved for use in humans or animals as a drug or therapeutic agent.

Jag kan inte hitta någon allmänt accepterad medicinsk definition av begreppet "killifisk", eftersom det vanligtvis används inom akvariehobbyn och zoologin för att referera till en grupp små sötvattensfiskar, istället än inom medicinen.

Killifiskar är en grupp benfiskar som oftast lever i stillastående eller långsamt rinnande vatten och kännetecknas av deras livscykel, där de vanligtvis lägger ägg på land eller i växter och har ett generationscykel som varierar från en till två år. De är ofta populära bland akvarieentusiaster på grund av deras färgglada utseende och lätta skötsel.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

'Plexus choroideus' er en del av hjernens vannsystem, som består av et kompleks nettverk av blodkar i de fire ventriklerne (huler) i hjernen. Plexus choroideus dannes av specialisierte cellsitter (ependymale celler) som vokser inn i venntriklene og formes til et tett nettverk av blodkar. Dette nettverket er direkte forbundet med det cerebrospinalvæske (CSF), som fyller opp ventriklerne og omgir hjernen og rygmarven. Plexus choroideus er ansvarlig for produksjonen av CSF, som fungerer som en slags kjedebuffert som skaper en beskyttende og næringsrig miljø for centralnervesystemet (CNS).

Stilbener är en typ av organisk förening som innehåller två benzenringar som är kopplade till varandra genom en eten-dubbelbindning. Det finns många olika slag av stilbener, men de flesta har en struktur där de två benzenringarna är substituerade med en eller flera hydroxigrupper (-OH). Exempel på kända stilbener inkluderar resveratrol och pinosylvin.

Resveratrol, som finns i röd vin, har fått mycket uppmärksamhet för sina potentiala hälsoeffekter, såsom att motverka åldrande, minska inflammation och förebygga kardiovaskulära sjukdomar. Pinosylvin finns i tall och har visat sig ha antiinflammatoriska, antioxidativa och neuroprotektiva effekter.

Det är värt att notera att stilbener också kan ha biverkningar och ska inte användas som en ersättning för konventionell medicinsk behandling utan först diskuteras med en läkare eller farmaceut.

Fluorescein är ett fluorescerande, gulorangefärgat ämne som används inom medicinen, bland annat inom oftalmologi (ögonläkekonst) och i diagnostiska procedurer för att påvisa skador eller abnormaliteter i kroppen.

I oftalmologin används fluorescein ofta som en färgande lösning som droppas in i patientens öga för att underlätta undersökning av ögonytan och det övriga ögonvävnadssystemet. När fluoresceinet exponeras för blått eller ultraviolett ljus lyser det upp med en karakteristisk grönaktig färg, vilket gör att oregelbundenheter och skador i ögonens ytor kan upptäckas och undersökas.

Fluorescein används också inom andra medicinska områden, exempelvis som ett kontrastmedel under flurescensangiografi (en typ av röntgenundersökning) för att visualisera blodkärl och läckage i kroppen. Det kan också användas för att upptäcka skador på huden eller slemhinnor, samt för att undersöka urinvägarna och mag-tarmsystemet.

'Klorider' är en samling kemiska föreningar som innehåller kloratomen. Kloridion (Cl-) är den enklaste formen av klorid, och är en anjon med negativ laddning. Den bildas när kloratom i molekylen Cl2 reagerar med ett annat element eller jon som donerar elektroner för att forma en jonbindning.

Många naturligt förekommande substanser och kommersiella produkter innehåller klorider, inklusive salt (natriumklorid), vinäger (ättiksyraklorid) och vissa typer av läkemedel. Klorider kan också förekomma som en biprodukt vid vissa industriella processer eller som en del av luft- och vattenföroreningar.

'Utsöndring av urinsyra, medel för' kan definieras som en behandling med målet att öka utsöndringen av urinsyra i kroppen. Urinsyra är ett slags kristaller som kan bildas i njurarna och blåsan när syra-basbalansen i kroppen störs. Detta kan orsaka smärta, besvär och i vissa fall skada njurarna.

Behandlingar som kan användas för att öka utsöndringen av urinsyra inkluderar:

1. Förhöjd vätskeintag: Dricka tillräckligt med vätska, särskilt vatten, kan hjälpa att tvätta bort urinsyrakristaller från njurarna och minska risken för njursmärta och skador.

2. Alkaliserande behandling: Vissa läkemedel eller dietförändringar kan användas för att alkalinera urinen, vilket kan hjälpa att lösa upp urinsyrakristaller och underlätta deras utsöndring.

3. Potassiumcitrat: Detta är ett läkemedel som kan preskrivas för att öka pH-värdet i urinen och underlätta utsöndringen av urinsyra.

4. Allopurinol: Detta är ett läkemedel som används för att behandla hyperurikemi, ett tillstånd där kroppen producerar för mycket urinsyra. Allopurinol minskar produktionen av urinsyra i kroppen och underlättar dess utsöndring.

Samtidigt bör man undvika vissa livsmedel som kan öka syrahalten i urinen, till exempel kött, fisk, jordnötter, spenat, socker och alkohol.

"Aktiv biologisk transport" refererer til en type transportmechanisme i levende organismer, hvor energikonsumérer (som ATP) bruges for at transportere molekyler mod eller imod et koncentrationsgradient. Dette står i kontrast til passiv transport, hvor molekyler diffunderer langs med et koncentrationsgradient uden behov for energikonsumtion.

Et eksempel på aktiv biologisk transport er natriumpumpen (Na+/K+-pumpen), som findes i cellemembranerne hos mange levende organismer. Denne pump transporterer natrium- og kaliumioner imod deres respektive koncentrationsgradient, hvilket kræver energikonsumtion for at fungere korrekt. Dette er en vigtig proces for at opretholde homeostase i cellen og i organismen som helhed.

Fenolsulfoftalein (PSP, fenol sulfonaftalein) är ett syntetiskt organisk förening som används som ett laboratorie-reaktiv i medicinsk diagnostik. Det är en gul kristallinsk substans som löser sig väl i vatten och bildar en intensivt blåaktig lösning under sura förhållanden.

I klinisk praxis används fenolsulfoftalein ofta som ett indikatorämne vid diagnostiska tester, såsom fenolsulfoftalein-testet för leverfunktion. När levern fungerar korrekt bryts fenolsulfoftaleinet ner till sin sulfonerade form och utsöndras i urinen. Om levern inte fungerar korrekt kan föreningen inte brytas ned och kommer istället att stanna kvar i blodomloppet, vilket kan indikera en skada eller en sjukdom i levern.

Det är värt att notera att användningen av fenolsulfoftalein som ett diagnostiskt reagens har minskat på grund av dess toxicitet och möjliga biverkningar, såsom hudirritationer och andningsbesvär. Idag används ofta andra, mindre toxiska indikatorämnen i stället.

"Proximalnefron" eller "proximala njurkanaler" refererar till de första tubulära delarna i nefronet, det grundläggande funktionella enheten i en nyckelkörtel (njure). Proximala njurkanaler är ansvariga för att reabsorba upp till 65-80% av filtrerat plasma som passerar genom glomerulus, inklusive vatten, glukos, aminosyror och salter. Dessa tubuli börjar vid urinminneskärlets (Bowmans kapsels) utgång och fortsätter till den plats där distala tubuli börjar. Proximala njurkanaler är väsentliga för att hålla homeostas i kroppen genom att balansera vatten, elektrolyt- och syra-basnivåer.

Tardigrader, även kända som vattenbärare eller mjukmaskar, är en grupp små, robusta och extremofila djur som tillhör stammen Arthropoda. De flesta arter av tardigrader är mycket små, oftast mindre än 1 mm i längd, och lever i fuktiga miljöer såsom mossor, lavar, sediment och djupt vatten.

Tardigrada kännetecknas av sina fyra par ben, som är försedda med klor eller kloformade utskott. De har också en tjock, skyddande hud (kutikula) och ett segmenterat kroppsskelett. Tardigraderna kan överleva under extrema förhållanden, såsom mycket höga eller låga temperaturer, högt tryck, lägre syremängder och uttorkning. De kan till och med överleva i rymden under vissa förhållanden.

Tardigrader är hermafroditer, det vill säga de har både hanliga och honliga könsorgan. De reproducerar sig genom att lägga ägg, som kläcks efter några dagar till veckor. Tardigraderna livnär sig på vätskor från växter eller andra djur, och de kan svälja upp celler och organismer större än dem själva genom att utvidga sin munhåla.

Trots deras litenhet och förmåga att överleva under extrema förhållanden är tardigraderna ett viktigt objekt för forskning inom bland annat astrobiologi, klimatförändringar och miljöövervakning.

I Jontransport (eller sodium-kalium-pumpen) refererer vi til et transportprotein i cellemembranen som pumper natrium (Na+) ud af cellen og potassium (K+) ind i cellen. Dette sker imod deres koncentrationsgradient, hvilket betyder at Na+ har en højere koncentration inde i cellen end udenfor, og K+ har en lavere koncentration inde i cellen end udenfor.

Jontransporten kræver energi for at fungere, som kommer fra ATP-hydrolyse (ATP er adenosintrifosfat, et molekyle der indeholder højt energipotentiale). Denne proces hjælper til at opretholde homeostasen i cellelementer og sørger for at ionerne holdes i balance.

Denne transportmekanisme er essentiel for mange cellulære processer, herunder nerveimpulsers overførsel, muskelkontraktion og cellevæskens osmotiske balance.

Multiresistensassocierade proteiner (MRAP) är en typ av protein som har visat sig vara involverade i utvecklingen av bakteriers resistens mot antibiotika. Dessa proteiner kan hjälpa till att reglera aktiviteten hos andra proteiner som transporterar antibiotika in eller ut ur bakterierna, och på så sätt påverka hur effektiva antibiotikan är mot dessa mikroorganismer.

MRAP-proteinerna kan orsaka att bakterier blir multiresistenta, vilket betyder att de är resistenta mot flera olika typer av antibiotika. Detta kan göra infektioner mycket svårare att behandla och öka risken för komplikationer och dödlighet. MRAP-proteinerna har identifierats hos en rad olika bakteriestammar, inklusive stafylokocker, enterokocker och pseudomonas aeruginosa.

Det är viktigt att utveckla nya strategier för att hantera infektioner orsakade av multiresistenta bakterier, och forskare fortsätter att studera MRAP-proteinernas roll i resistensutvecklingen för att hitta nya mål för behandling.

2,4-Dichlorophenoxyacetic acid (2,4-D) er en selektiv herbicid brukt til å kontrollere ukrudt i jordbruk og landskapsformåling. Det er ein syntetisk hormonlikt kjemikalie som fungerer ved å støre veksthormonbalansen i planter, først og fremst i ukrudt, slik at de dør.

Her er en litt mer detaljert medisinsk definisjon av 2,4-D:

2,4-Dichlorophenoxyacetic acid (C8H6Cl2O3) er ein aromatisk klorert syre som brukes som herbicid. Det er en selektiv herbicid, det vil si at den vanligvis dræper ukrudt uten å skade ønskede planter. 2,4-D fungerer ved å simulerere virkninga av auxiner, naturlige veksthormonar i planter. Den styrer planternes vekst og utvikling, og på den måten fører det til ubalanse i ukrudtplanternes hormonsystem og deretter til deres død. 2,4-D er effektiv mot en bred vifte av ukrudtarter, inkludert flere som er resistent mot andre herbicider. Dessutan har det en relativt lav toxicitet for mennesker og dyr når det brukes i rette koncentrasjoner.

Sulfinpyrazone är ett läkemedel som tillhör gruppen antiinflammatoriska medel och används främst för att behandla gikt (inflammation i leden på grund av höga nivåer av urinsyra). Sulfinpyrazon fungerar genom att minska produktionen av urinsyra i kroppen och underlätta dess utschelningsprocess. Det kan också användas för att behandla visst slags hjärtklappning (flimmeranfall) eftersom det verkar på samma sätt som ett annat läkemedel, kinidin, men har mindre biverkningar.

Sulfinpyrazon är en föreskriftsläkemedel och bör endast användas under läkares övervakning. Det kan orsaka allvarliga biverkningar som magsår, blod i urinen, leverfunktionsstörningar och allergiska reaktioner.

Membrantransportproteiner är proteiner som spänner över cellytans membran och aktivt transporterar molekyler, joner eller vattenmolekyler genom membranet. Dessa proteiner kan vara specifika för en viss substans och kan verka som aktiva transportörer (där energibeslutas används för att pumpa substansen upp- eller nedför ett koncentrationsgradient) eller passiva transportörer (där substansen transporteras med gradienten). Membrantransportproteiner är väsentliga för cellens homeostas och kommunikation med sin omgivning.

Estrone är en steroidhormon och en typ av östrogen som produceras naturligt i kroppen. Det är ett sekundärt könshormon som främst produceras i fettvävnad, men kan också produceras i mindre utsträckning i äggstockarna och testiklarna. Estrone är en av de tre huvudsakliga naturliga östrogenerna hos människor, tillsammans med estradiol och estriol.

Estrone spelar en viktig roll i regleringen av kvinnors menstruationscykler och under graviditeten. Det kan också ha effekter på skelettet, hjärtat, blodkärlen och hjärnan. Nivåerna av estrone tenderar att öka under menopausen när äggstockarnas funktion minskar och produktionen av estradiol minskar kraftigt.

I medicinskt bruk kan syntetiska former av estrone användas för att behandla symtom relaterade till lägre nivåer av östrogen, såsom heta flashes och sömnproblem under menopausen. Dessa behandlingar bör dock endast användas under övervakning av en läkare på grund av potentiala risker och biverkningar.

Taurocholsårs syndrome, eller einfach sagt "Taurocholsyre", er en type av gallesykel som kan oppstå i leveren. Det er en art av sykdom som kjennetegnes av akkumulering (oppkumulering) av taurocholsyrer i levercellene, som kan skade leveren og forårsake skader på andre organer også.

Taurocholsyren er en slags gallesyre som produseres i leveren og hjelper til å bryte ned fedtstoffer i kroppen. Når det akkumulerer seg i levercellene, kan det forstyrre den normale funksjonen av leveren og føre til skader på andre organer som lever, hjerte, lunger og hjernen.

Taurocholsårs syndrome kan være assosiert med annen leversykdom, som galstenssjukdom, hepatitis og levercirrhose. Symptomene på Taurocholsårs syndrome kan variere fra milde til alvorlige, og inkluderer trøbbel med matspisning, mage- eller bakenpine, gulsikte, været trøtt og utmattet, forvirring og desorientering.

Behandlingen av Taurocholsårs syndrome kan variere alt etter sværhetsgraden av sykdommen og andre faktorer som tilstede leversykdommer. Behandlingen kan inneholde ændringer i kosthold, medisinsk behandling for å reducere mengden taurocholsyrer i leveren, og i værste fall, levertransplantasjon.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

Fettsyretransportproteiner (FSP) er ein type proteiner som hjelper med å transportere fettsyre molekyler i kroppen. Det finnes ulike typer FSP, men de mest viktige er lipoproteinløsninger, som inkluderer low-density lipoprotein (LDL), high-density lipoprotein (HDL) og very low-density lipoprotein (VLDL). Disse løsningene transporterer hovedsakelig kolesterol og triglycerider i blodet. LDL er også kjent som « dårlig kolesterol» fordi for høye nivå kan føre til årsaker til hjerte-karsykdommer. HDL er kjent som «godt kolesterol» fordi det hjelper med å avføre eksessivt kolesterol fra kroppen. VLDL transporterer triglycerider og omdannes til LDL under nedbrytingen sin. Andre typer FSP inkluderer albumin, apolipoproteiner og fettsyrebindingsproteiner. Albumin er ein viktig transportør for frie fettsyrer i blodet, mens apolipoproteinerne er komponenter av lipoproteinløsningene som hjelper med å regulere lipidmetabolismen og kroppens respons til disse løsninger. Fettsyrebindingsproteinet transporterer fettsyrer i blodet og er viktig for fettsyrenes oppsparing og bruk i kroppen.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.

Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Bikarbonater är en grupp joner som inkluderar bikarbonatjonen (HCO3-). Bikarbonater är viktiga i kroppen eftersom de hjälper till att reglera kroppens surhetsgrad (pH), särskilt i blodet. De fungerar som buffertsystem genom att neutralisera syra eller bas i kroppen och hålla pH-värdet inom ett normalt intervall. Bikarbonater produceras naturligt i kroppen av en reaktion mellan kolsyra (H2CO3) och bikarbonatjoner.

'Sulfater' är ett medicinskt begrepp som refererar till en grupp enzymer som hjälper till att bryta ned (metabolisera) specifika substanser i kroppen. Dessa enzymer är involverade i sulfatering, en process där en svavelgrupp (SO42-) adderas till en molekyl.

Sulfater deltar i en rad olika biologiska processer, inklusive nedbrytningen av vissa hormoner, neurotransmittorer och giftiga substanser. Dysfunktion eller nedsatt aktivitet hos sulfater kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd, såsom certainarvliga metaboliska störningar och neurologiska förhållanden.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

"Antiportör" är ett begrepp inom cellbiologi och refererar till en typ av transportprotein som hjälper till att transportera två olika joner eller molekyler i motsatta riktningar över cellytmembranet. Proteinet fungerar som en slags "lift" för de två substanserna, där en av dem binds och transporteras in i cellen medan den andra simultant transporteras ut.

Processen kallas också för "exchange diffusion" eller "ion exchange", och antiportörerna är viktiga för att underhålla jonbalansen och näringsomsättningen i celler. De kan vara specifika för en viss typ av jon eller molekyl, och deras funktion kan regleras beroende på cellens behov.

Monosackaridtransportproteiner är proteiner som hjälper till att transportera monosackarider, det vill säga enkla sockerarter, genom cellmembranet. Dessa proteiner finns vanligen i cellytan och de hjälper till att reglera intaget av olika sorters sockerarter in i cellen. Monosackaridtransportproteiner kan variera i sin specificitet och vissa är specialiserade på att transportera specifika sockerarter, medan andra kan transportera en bredare varierad uppsättning sockermolekyler.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Organiska anjontransportproteiner är en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner, såsom kolsyra, nitrat och sulfat, genom cellmembranet. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla homeostasen i kroppen, eftersom de hjälper till att reglera koncentrationen av olika substanser inne i celler och organ. Organiska anjontransportproteiner kan variera i sin specificitet och kan transportera en eller flera olika typer av organiska anjoner. De aktiveras ofta av gradienter över membranet, vilket innebär att de tenderar att transportera substanser från områden med högre koncentration till områden med lägre koncentration.

Akantocyter är en typ av deform cellkärna som kan ses i blodprover hos personer med neurologiska sjukdomar, särskilt demenssjukdomar. En akantocyt har en oregelbunden, utstickande form med tydliga utskott (akanter) på cellmembranet. Denna deformation uppstår när cellmembranets lipid- och proteinhalter förändras, vilket kan bero på genetiska mutationer eller påverkan från yttre faktorer som näringsbrist eller toxiner. Akantocyter ses ofta i blodprover hos personer med neurodegenerativa sjukdomar som Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom.

'Natrium' er ein grunnleggjande mineral og er kjent som Natrium (Na) på engelsk. I medisinsk sammenheng, refererer Natrium ofte til Natrium-jonen (Na+), som er en viktig elektrolytt i kroppen. Natrium spiller en viktig rolle i å holde vannbalansen i kroppen, og bidrar også til å regulere blodtrykket og hjertets funksjon. Natriumforsyningen i kroppen kommer främst fra saltet (NaCl) som vi konsumerer i vår daglige kost.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Katjonttransportproteiner, även kallade cationtransportproteiner, är proteiner som hjälper till att transportera katjoner (positivt laddade joner) genom celldelar eller cellmembran. Dessa proteiner är viktiga för att underhålla jonbalansen i celler och organeller, och de spelar också en viktig roll i signaltransduktion och homeostas.

Exempel på katjonttransportproteiner inkluderar natrium-kalciumutbytare (NCX), som hjälper till att pumpa ut exciterade calciumjoner från cellen efter en aktionspotential, och sodium-kloridsymporter (NCC), som hjälper till att reglera saltbalansen i kroppen.

Felaktigheter i katjonttransportproteiner kan leda till olika sjukdomar, såsom neurologiska störningar, muskelsjukdomar och hjärtsjukdomar.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

I medicinen refererar transportörer (engelska: transporters) till specifika proteiner som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel och andra endogena substanser, in eller ut av celler eller över cellytan. Dessa proteiner är ofta belägna i celldelar som membran och kan vara specifika för vissa substanser eller ha bredare substratspecificitet. Transportörerna kan vara aktiva, där de använder energi från ATP (adenosintrifosfat) för att transportera molekyler mot deras koncentrationsgradient, eller passiva, där de transporterar molekyler med eller mot deras koncentrationsgradient utan egen energikälla. Transportörer spelar en viktig roll i absorptionen, distributionen, metabolismen och exkretionen (ADME) av läkemedel och har därför stor betydelse för farmakokinetiken och farmakodynamiken hos läkemedel.

Organiska anjontransportörer, natriumberoende, refererar till specifika proteiner i cellmembranet som transporterar organic anjoner (negativt laddade molekyler) genom att använda sig av natriumjonsgradienten över membranet. Dessa transportörer är viktiga för att underhålla homeostasen inom celler och hjälper till att reglera olika fysiologiska processer, såsom neurotransmission, excitation-kontraktion-koppling i muskelceller och eliminering av xenobiotika (främmande ämnen) från kroppen. Ett exempel på en natriumberoende organic anjontransportör är den natrium-vitamin C-cotransportören, som transporterar ascorbat (vitamin C) in i celler genom att utnyttja den natriumjonsgradient som finns över cellmembranet.

Floratin är ett flavonoid, ett sorts antioxidanter som förekommer naturligt i växter. Det finns i höga koncentrationer i äpplen och har studerats för sin potential att motverka inflammation, minska risken för hjärt-kärlsjukdomar och ha cancerförebyggande egenskaper. Floratin kan också ha en positiv inverkan på immunsystemet, blodkärlsfunktionen och cellernas livscykel.

Axonal transport is the controlled movement of organelles, vesicles, and proteins within axons, which are the long, thin extensions of neurons (nerve cells) that transmit electrical signals. This intracellular transport system is essential for maintaining the structural and functional integrity of axons, allowing them to grow, repair, and adapt in response to various stimuli.

There are two primary types of axonal transport:

1. Anterograde transport: This refers to the movement of materials from the cell body (soma) towards the synaptic terminals, which are the sites where neurons release neurotransmitters to communicate with other cells. Anterograde transport is typically slower than retrograde transport and occurs at speeds ranging from 0.2 to 5 µm/sec.
2. Retrograde transport: This type of axonal transport moves materials from the synaptic terminals back towards the cell body (soma). Retrograde transport is usually faster than anterograde transport, occurring at speeds up to 10 µm/sec.

Axonal transport relies on two main types of molecular motors: kinesins for anterograde transport and dyneins for retrograde transport. These motor proteins bind to specific organelles or vesicles and move along microtubule tracks, which are polarized structures that run the length of axons. The coordinated action of these motor proteins enables the precise movement of intracellular cargoes, ensuring proper neuronal function and communication.

Defects in axonal transport have been implicated in various neurodegenerative disorders, such as Alzheimer's disease, Parkinson's disease, Huntington's disease, and amyotrophic lateral sclerosis (ALS). Understanding the mechanisms of axonal transport is crucial for developing potential therapeutic strategies to treat these debilitating conditions.

'Xenopus laevis' är ett amfibieväxt som tillhör släktet Xenopus och familjen pipagrodor. Denna art är ursprungligen hemmahörande i subsahariska Afrika, där den förekommer i stillastående eller långsamt flytande vattensamlingar.

Xenopus laevis är en tvåbensegellös grodart som blir cirka 10-15 cm lång och kännetecknas av sin robusta byggnad, grönaktiga till bruna färger och sina tydligt framträdande, knölformade parotidkörtlar bakom ögonen.

Denna art är välkänd inom forskningen, speciellt inom molekylärbiologi och genetik, eftersom den har en lång livslängd i fångenskap (upp till 15 år) och är lätt att hantera och föröka. Xenopus laevis används ofta som ett modellorganism för att studera utvecklingsbiologi, neurobiologi och immunologi.

Chloride-bicarbonate antiporters, also known as chloride-bicarbonate exchangers, are membrane transport proteins that facilitate the exchange of chloride and bicarbonate ions across a biological membrane. These transporters play a crucial role in maintaining acid-base balance and electrical neutrality within cells and organelles.

In general, when chloride ions (Cl-) move down their electrochemical gradient through the antiporter, they are exchanged for bicarbonate ions (HCO3-) moving against their gradient. This exchange process helps to regulate intracellular pH, cell volume, and membrane potential.

There are several types of chloride-bicarbonate antiporters found in various tissues and organisms, including:

1. Band 3 protein (anion exchanger 1 or AE1): This is the most well-known and extensively studied chloride-bicarbonate antiporter, primarily located in the plasma membrane of erythrocytes (red blood cells). It plays a critical role in facilitating CO2 transport between tissues and lungs.

2. SLC4 family: This family of proteins includes several isoforms of chloride-bicarbonate antiporters, such as AE2, AE3, and AE4, which are expressed in various tissues like the kidney, gastrointestinal tract, and brain. They contribute to pH regulation, electrolyte balance, and fluid secretion or absorption.

3. SLC26 family: This family of proteins includes several anion exchangers that can transport chloride and bicarbonate ions, as well as other anions like sulfate and iodide. They are involved in various physiological processes, such as intestinal absorption, renal tubular reabsorption, and maintaining acid-base balance.

Dysfunction of chloride-bicarbonate antiporters has been implicated in several diseases, including metabolic acidosis, alkalosis, and certain forms of anemia.

"Gallkapillärer", även kända som bilekapillärer, är små blodkärl i levern där gallan från gallaflüssighetsproducerande celler (hepatocyter) transporteras in i. Gallkapillärerna är en del av den hepatopancreatiska exokrina sekretdifferentialvägen, där de utgör den slutliga delen innan gallan når tolvfingertarmen via gallgångarna.

Det är viktigt att notera att termen "Gallkapillärer" inte används i den medicinska litteraturen så ofta som andra termer relaterade till lever och gallvägar.

"Jonbyte" är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. Uttrycket används ibland informellt för att beskriva en oavsiktlig stick- eller snittskada orsakad av exempelvis en injektionsnål, ett skalpell eller ett annat skärande instrument under en medicinsk procedur. Det är viktigt att notera att allvarliga komplikationer som infektioner och blödningar kan uppstå som följd av en sådan händelse. Dessa ska tas på allvar och behandlas omedelbart av en läkare eller sjuksköterska.

En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.

Dikarboxylsyror är en grupp organiska syra molekyler som innehåller två karboxylgrupper (–COOH). De två karboxylgrupperna gör att dessa syror har starkare surhetsgrad än enkarboxylsyror, som endast har en karboxylgrupp. Exempel på dikarboxylsyror inkluderar oxalsyra (C2H2O4), malonsyra (C3H4O4), och succinsyra (C4H6O4). Dikarboxylsyror har många användningsområden inom biokemi, medicin och industri.

Fenylglyoxal är en organisk förening med formeln C6H6O2. Det är en aromatisk aldehyd och keton som består av en fenylgrupp (C6H5) kovalent bunden till en glyoxalgrupp (O=CH-CH=O). Fenylglyoxal är ett reaktivt ämne som används inom organisk syntes och kan ingå i olika biokemiska processer. Det kan också bildas som en biprodukt vid vissa former av karamellisering av sockerarter.

Ochratoxin A (OTA) är ett skadligt ämne som produceras av vissa mögelsvampar och kan förekomma i olika livsmedel, särskilt i spannmål, kaffe, choklad, vin och torrda frukter. Det är ett potentellt cancerogent ämne och kan även orsaka skada på njurarna. Ochratoxin A är den mest förekommande och välstuderade av de olika typerna av okratoxiner (OTA, OTB, OTC), som alla produceras av olika mögelsvampar i samma släkte.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

"Complementary RNA" refererar till en RNA-molekyl som är komplementär till en annan RNA-molekyl eller en DNA-sekvens. Det betyder att deras baspar har perfekt komplementaritet, det vill säga att varje adenin (A) i den ena sekvensen matchar en uracil (U) i den andra sekvensen, och varje guanin (G) matchar en cytosin (C).

Ett exempel på komplementärt RNA är kopiering av DNA till mRNA under transkriptionen. I detta fallet är varje nukleotid i den DNA-molekylen parat med ett komplementärt nukleotid i den resulterande mRNA-molekylen. Ett annat exempel är syntesen av siRNA (small interfering RNA) som är en del av RNAi-mechanismen (RNA-interference), där komplementära RNA-strängar binder till varandra och bildar en dubbelsträngad RNA-struktur som sedan kan leda till nedbrytning av motsvarande mRNA-molekylen.

Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.

In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.

Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.

Kloridkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och membran i kroppens celler. De tillåter negativt laddade klorgasioner (Cl-) att diffundera genom cellmembranet. Dessa kanaler är viktiga för att reglera elektrolytbalans, pH och vätskebalans i kroppen.

Det finns olika typer av kloridkanaler, inklusive voltagemässigt styrda kanaler, ligandstyrda kanaler och mekaniskt styrda kanaler. Dessa olika typer av kanaler aktiveras av olika signaler och är involverade i olika fysiologiska processer som nervsignalerering, muskelkontraktion och sekretion av saltsyror.

Abnormaliteter i kloridkanaler kan leda till olika sjukdomar, inklusive cystisk fibros (CF), en ärftlig lungsjukdom som orsakas av mutationer i CFTR-genen, som kodar för en speciell typ av kloridkanal.

Dikarboxylsyratransportörer (eng. Dicarboxylate transporters) är en typ av membranproteiner som transporterar dikarboxylsyror, såsom succinat och malat, över cellytorna i både eukaryota och prokaryota celler. De är viktiga för cellers metabolism, särskilt för citronsyracykeln (även känd som Krebs-cykeln eller citronacidcykeln).

Det finns två huvudsakliga familjer av dikarboxylsyratransportörer: SLC13 och SLC25. SLC13-familjen inkluderar transportörerna NaDC1, NaDC3 och Pat1, som transporterar dikarboxylsyror i utbyte mot en natriumjon (Na+). Dessa transportörer finns främst i nyre-, hjärn- och leverceller.

SLC25-familjen inkluderar mitokondriella dikarboxylsyratransportörer, såsom Citric acid transporter 1 (CAT-1) och 2 (CAT-2), som transporterar dikarboxylsyror över mitokondriens inner membran. Dessa transportörer är viktiga för att underhålla citronsyracykeln och produktionen av ATP i mitokondrien.

Förkortningarna SLC, NaDC, Pat och CAT står för:

* SLC (Solute Carrier): En familj av membranproteiner som transporterar olika små molekyler över cellytorna.
* NaDC (Sodium-dependent dicarboxylate cotransporter): En grupp av transportörer som transporterar dikarboxylsyror i utbyte mot en natriumjon.
* Pat (Proton-assisted amino acid transporter): En familj av transportörer som använder sig av protoner för att transportera olika ämnen över cellytorna, inklusive dikarboxylsyror.
* CAT (Citric acid transporter): En grupp av mitokondriella transportörer som transporterar citronsyra och andra dikarboxylsyror över mitokondriens inner membran.

Leukotriene C4 (LTC4) är en lipidmediator som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. Det produceras av granulocyter och mastceller under aktivering av den immunologiska systemet. LTC4 är ett derivat av arakidonsyra och utgör en del av leukotrien-sammanhangen, som även inkluderar LTD4 och LTE4. Dessa substanser är kända för att orsaka konstriktion av luftvägar och ökad sekretion av slem i samband med astma och andra allergiska reaktioner.

Glutarater är en organisk syra som normalt förekommer i små mängder i kroppen. Det är en fem-kolsyra med två karboxylgrupper, och den kan fungera som en intermediär i metabolismen av vissa aminosyror. I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av glutarat i kroppen vara associerade med olika genetiska störningar, till exempel Glutarsyraacidurian (GAI) eller Glutarsyraaciduri Typ II (Reyes syndrom). Dessa tillstånd kan orsaka allvarliga hälsoeffekter som neurologisk skada och i värsta fall död.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Mikrovilli är små, fingerliknande utskott som sticker ut från ytan på cellernas apikala membran (den del av cellmembranet som är vänd mot lumen eller det inre av en organism). De förekommer hos flera olika djurceller, men de är särskilt vanliga hos epitelceller i tarmen, där de bildar ett strukturellt och funktionellt komplex som kallas för tarmtunntarmen eller brushborder.

Mikrovilli ökar cellernas yta och underlättar på så sätt näringsupptaget från lumen till blodomloppet. De innehåller också en uppsättning proteiner, bland annat aktinfilament och myosin, som hjälper till att transportera näringsmolekyler genom cellmembranet. Mikrovilli är mycket viktiga för att underhålla homeostasen i kroppen genom att hjälpa till med näringsabsorption och elektrolytbalans.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Glutation (glutathion) är en tripeptid som består av tre aminosyror: cystein, glutaminsyra och glycin. Det förekommer naturligt i de flesta levande celler och är viktigt för att skydda cellerna mot skada från fria radikaler och andra toxiner. Glutation hjälper också till att stödja immunsystemet, reglera signalering mellan celler och underlätta näringsomsättningen i celler. Det är en kraftfull antioxidant som hjälper till att försvara cellerna mot oxidativ stress, vilket kan orsaka åldrande och sjukdomar.

Glykoforiner är en typ av membranproteiner som är rika på karbohydratstrukturer och förekommer hos röda blodkroppar (erytrocyter). De är integrala membranproteiner som sitter i den transmembrana delen av cellmembranet. Glykoforinerna deltar i cell-cell-igenkänning och interagerar med andra proteiner och sockerstrukturer på cellens yta. De kan också spela en roll i immunförsvaret genom att fungera som receptorer för patogener, såsom bakterier och virus. Glykoforinerna är också involverade i cell-cell-adhesion och bildar komplexa sockerstrukturer som kan variera mellan individer, vilket kan ge upphov till individuella blodgrupper.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Fluoresceiner är ett fluorescerande ämne som används som markör i diagnostiska tester, särskilt inom oftalmologi och urinanalys. Det är en gul kemisk förening som absorberar ljus vid violetta våglängder (kring 390-490 nm) och emitterar det i form av grönaktigt ljus (kring 510-530 nm).

I oftalmologi används fluorescein ofta som en del av Fluorescein angiografi, ett undersökningsmetod där fluoresceinet injiceras i blodomloppet och sedan följs med hjälp av en specialkamera för att studera blodflödet i ögat. Detta kan användas för att detektera skador på näthinnan, retinavaskulär sjukdom eller andra ögonrelaterade problem.

I urinanalys används fluoresceiner ofta som en del av dipsticktest där en teststrecka doppas i urinen för att upptäcka närvaron av protein, blod eller glukos. När fluoresceinet kommer i kontakt med dessa substanser kommer det att lysa upp under ultraviolett ljus, vilket indikerar en positiv testresultat.

'Oxalater' är ett medialt begrepp inom medicinen och refererar till oxalat, som är en organisk syra som förekommer naturligt i vissa livsmedel, såsom spenat, rabarber, sockerbetor, choklad, nötter och visst grönt. Överskott av oxalat i kroppen kan leda till bildning av njurstenar, eftersom oxalat lätt binder till calcium och bildar en fast, kristallin substans som kan ansamlas i njuren. Vissa personer med förhöjda nivåer av oxalat i urinen eller med en predisposition för att utveckla njurstenar kan rekommenderas att begränsa sin intag av livsmedel som är rika på oxalat.

Iodider är kemiska föreningar som innehåller jonerna jodid (I-) eller polyjodider. Jodid är en anion som bildas när jod (I2) reagerar med ett elektronegativt element och tar upp en elektron.

I medicinsk kontext är jodider välkända för sin användning som desinfektionsmedel och som en del av behandlingen av skildrat tyreoideasjukdom, där patienten får ta in jodidpreparat för att påverka tyreoideaklanderans funktion. Jodider används också som kontrastmedel inom radiologi, där de är kapabla att absorbera röntgenstrålning och ge en tydligare bild av strukturer i kroppen.

'Njurbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre, icke-cellulära strukturen i njurarna som utgör en barriär mellan det inre vävnadsmassan (kortikalis) och det yttre höljet (kapsylen). Njurbarken består av ett komplext nätverk av blodkärl, lymfkärl, nerver och bindväv. Den innehåller också Bowmans kapsel, som omger de små njurfunktionella enheterna, nefron. Njurbarken har flera viktiga funktioner, bland annat att filtrera blodet och producera urin.

Sodium-phosphate cotransporter proteins, type I (NaPi-I) are a group of membrane transport proteins that facilitate the active transport of sodium and phosphate ions across the cell membrane. They play a crucial role in regulating phosphate homeostasis in the body by controlling the amount of phosphate reabsorbed from the primary urine in the kidney.

NaPi-I cotransporters are located in the brush border membrane of the proximal tubule cells in the kidney and operate as a sodium-phosphate symporter, meaning that they transport both sodium and phosphate ions in the same direction. The energy required for this active transport process is derived from the electrochemical gradient of sodium ions across the cell membrane.

There are two major types of NaPi cotransporters, type I and type II, which differ in their molecular structure, functional properties, and regulatory mechanisms. Type I NaPi cotransporters consist of three isoforms (NaPi-IA, NaPi-IB, and NaPi-IC) that share a common structure but have distinct transport kinetics and expression patterns.

Mutations in the genes encoding type I NaPi cotransporters can lead to genetic disorders such as hereditary hypophosphatemic rickets, which is characterized by impaired renal phosphate reabsorption, low serum phosphate levels, and skeletal abnormalities. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of NaPi-I cotransporters is essential for developing therapeutic strategies to treat phosphate homeostasis disorders.

'Galla' er ein medisinsk terminu som oftest refererer til gallen, en fluktatørleg opptatt av sekrett fra leveren og andre stoffer. Gallen hjelper ved fordøyelsen av fedtstoffer i magen og inneholder ofte oppsurt saltsyre som gir gallen sin typiske grønne eller brune farge.

I noen tilfelle kan 'galla' også referere til en abnormal samling av galletannin, et kjemisk stoff som produseres i visse plantearter og som kan være skadelig hvis det ingesteres. Men i medisinsk kontekst er det vanligere å referere til gallen når man bruker terminologien 'galla'.

CFTR står för cystic fibrosis transmembrane conductance regulator, som är en protein som kontrollerar salt- och vattentransporten i cellmembranet. Mutationer i CFTR-genen kan leda till sjukdomen cystisk fibros (CF), som kännetecknas av lunginflammation, kronisk hosta och förhöjd sältkoncentration i svett.

P-glykoprotein (P-gp) är ett protein som fungerar som en aktiv transportör och hjälper till att pumpa vissa substanser, till exempel läkemedel, ut från celler. Det förekommer naturligt i kroppen och hittas bland annat i cellmembranet hos celler i tarmen, levern, njurarna och hjärnan. P-gp har en viktig funktion i att skydda kroppen från främmande substanser, men kan också påverka hur väl läkemedel absorberas, distribueras och elimineras i kroppen. I vissa fall kan överaktivitet eller underaktivitet hos P-gp leda till resistens mot vissa läkemedel.

'Vesicular transport proteins' refererer til klasse af proteinmolekyler som er involveret i intracellulær transport og fordeling av vesikler, små blærer der indeholder forskellige molekyler, inklusive neurotransmittere, hormoner og enzymer. Disse proteiner hjælper med at transportere vesiklerne fra én del af cellen til en anden, såsom fra endoplasmatisk reticulum til Golgiapparatet eller fra Golgiapparatet til cellemembranen.

Der findes to hovedtyper af vesicular transport proteins: vesikelklæbeproteiner (v-SNAREs) og targetmembranproteiner (t-SNAREs). V-SNAREs er placeret på vesiklens overflade, mens t-SNAREs findes på overfladen af det membran, som vesikeln skal fusionere med. Når v-SNARE og t-SNARE proteinerne interagerer, hjælper de med at sikre en præcis sammenfletning mellem vesikel og målmembran, så molekylerne i vesikeln kan frigives til deres destination.

Vesicular transport proteins spiller dermed en essentiel rolle for cellens normale funktion, herunder nogenlunde korrekt syntese, lagring og udskillelse af proteiner og andre molekyler.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Hyperbilirubinemia är ett tillstånd där individen har förhöjda nivåer av bilirubin i blodet. Bilirubin är en gul-grön pigment som produceras när hemoglobin, det proteinet som transporterar syre i röda blodkroppar, bryts ned. Normalt tar levern hand om att bryta ned bilirubinet och avlägsna honom från kroppen.

Ärftlig hyperbilirubinemi är en speciell form av hyperbilirubinemi som orsakas av genetiska mutationer som påverkar leverns förmåga att bryta ned bilirubinet. Det finns två huvudtyper av ärftlig hyperbilirubinemi:

1. Gilbert's syndrom: Denna typ av ärftlig hyperbilirubinemi orsakas av en defekt i enzymet UDP-glucuronosyltransferas 1A1 (UGT1A1), som hjälper levern att bryta ned bilirubinet. Gilbert's syndrom är vanligt och tenderar att vara mildare jämfört med andra typer av ärftlig hyperbilirubinemi.
2. Dubins-Johnson-syndrom: Denna typ av ärftlig hyperbilirubinemi orsakas av en defekt i kanalen som transporterar bilirubinet ut från leverceller. Detta leder till att bilirubinet ansamlas inuti levercellerna och ger upphov till höga nivåer av konjugerad bilirubin i blodet. Dubins-Johnson-syndrom tenderar att vara mer allvarligare än Gilbert's syndrom, men det är fortfarande en mild sjukdom som inte tenderar att orsaka några komplikationer.

Ärftlig hyperbilirubinemi kan leda till gulsot (icterus), vilket innebär att huden och ögats vita delar får en gulaktig ton. Gulsot orsakas av höga nivåer av bilirubin i blodet, som sedan ansamlas i levern och kan leda till skada på levercellerna om det inte behandlas.

'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.

I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.

Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.

Bumetanide är ett starkt kaliuretiskt och natriuretiskt lågspecifikt diuretikum, som verkar genom att blockera den natrium-klorid-transport som sker i den thick ascending limb av loop of Henle i nefronet. Detta leder till en ökad utsöndring av natrium, klorid och vatten i urinen, vilket kan vara användbart vid behandling av ödem och högt blodtryck. Bumetanide är ungefär tusen gånger starkare än traditionella lågspecifika diuretika som furosemid.

'Kalium' er ein betegnelse for ein elementar ion eller ein grundstoff som i kjemisk forbindelseer ofte forekommer som K+. Kalium er et viktig elektrolytt og spesielt viktig for dei funksjonane til musklane og hjertet i menneskekroppen. Den normale verdi for kalium i blodet er mellom 3,5 og 5,0 milliequivalenter per liter (mEq/L). For lavt eller for høyt innhold av kalium kan føre til ulika helseproblemer.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

'Gallsyror' och 'gallsalter' är två typer av ämnen som förekommer i galan, en vätska som produceras i levern. Gallsyror är organiska syror med en hydroxylgrupp (-OH) och en karboxylgrupp (-COOH), medan gallsalter är salt av gallsyror.

Gallsyran kolsyradeoxycholat (CDCA) är den mest aktiva gallsyran i galan och har visat sig ha effekt mot höga kolesterolvärden, non-alcoholisk fetma och vissa typer av leverinflammation. Andra exempel på gallsyror inkluderar chenodeoxycholat (CDC), cholsylglycin och deoxycholat.

Gallsalter bildas när en gallsyra reagerar med en bas, vilket resulterar i att hydroxylgruppen (-OH) ersätts av en grupp med positiv laddning (kation). Gallsalter är viktiga för att underlätta fettabsorptionen i tarmarna genom att sänka fetternas löslighet och underlätta deras upptagande i blodomloppet.

I allmänhet är gallsyror och gallsalter viktiga för leverns funktion och hälsa, men höga nivåer av dem kan leda till problem som gallsten eller andra leverrelaterade sjukdomar.

I medically, "Jonkanaler" refers to a type of connection between the right and left sides of the heart that is present in some newborns. This term is actually an abbreviation for "persistent truncus arteriosus communis," which is a congenital heart defect where a single large vessel comes out of the heart instead of separate pulmonary and aortic arteries.

Normally, during fetal development, the great arteries (the aorta and pulmonary artery) are connected to the heart through separate vessels called the aortic and pulmonary valves. However, in cases of persistent truncus arteriosus communis, these vessels fail to separate completely, resulting in a large vessel that receives blood from both the right and left ventricles and supplies it to the systemic and pulmonary circulations.

This condition can lead to various complications, such as cyanosis (bluish discoloration of the skin), congestive heart failure, and pulmonary hypertension. Treatment typically involves surgical correction, which may include placing a patch to separate the truncus into two vessels or using a conduit to connect the right ventricle to the pulmonary artery.

LLC-PK1-celler är en typ av immortaliserad cellinje som isolerats från kidneyn ( njurar ) hos unga grisar ( Sus scrofa ). Detta är en epitelial cellinje som används inom forskning, speciellt för att studera cellytorp, transport av substanser över celldelar och toxicitet. LLC-PK1-celler har en hög kapacitet att transportera proteiner och andra molekyler genom sina cellmembran, vilket gör dem användbara för att studera absorption, distribution, metabolism och exkretion (ADME) av läkemedel.

'Fosfater' är ett samlingsnamn för oorganiska salter och estrar av fosfor syra. De förekommer naturligt i kroppen och är viktiga komponenter i flera biologiska processer, till exempel i ben- och tandvävnad, energiproduktion och signalsubstanser i celler.

I medicinsk kontext kan höga nivåer av fosfat i blodet (hyperfosfatemia) vara ett tecken på njursjukdom eller avstängning av njurarna, medan låga nivåer (hypofosfatemia) kan ses vid malabsorption, överdriven urinering eller förlorande sjukdomar. Fosfatnivåer i kroppen måste hållas i balans eftersom för höga värden kan leda till utkristallisering av fosfat i blodet och leda till komplikationer som njursvikt och kalkavlagringar i kroppsvävnader.

Fosfatbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda fosfatgrupper, vanligtvis i form av anjoner av mineraliska fosfater eller organiska fosfater. Dessa proteiner kan hittas inne i celler och i extracellulärt matrixmaterial. Deras funktioner är varierande, men de spelar ofta en viktig roll i regleringen av minerala metabolism, signaltransduktion och celladhesion. Exempel på fosfatbindande proteiner inkluderar kalmodulin, calcium-beroende proteinkinaser och osteopontin.

Elektrontransport är en biokemisk process som sker inne i celler och är en viktig del av cellandningen, eller celldygnets process. Det är en serie av redoxreaktioner där elektroner passerar mellan olika molekyler, vilket genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat).

I mitokondrierna, de subcellulära organellerna som är ansvariga för cellandningen, sker elektrontransporten i den så kallade elektrontransportkedjan. Denna kedja består av en serie komplexa proteiner och koenzym som sitter inbäddade i mitokondriens inre membran. Elektroner från reducerade coenzym, till exempel NADH och FADH2, passerar genom denna kedja och överförs till syre, vilket är det slutliga elektronacceptorn. Under transporten frigörs energi, som används för att pumpa protoner (H+) över mitokondriens inre membran, vilket skapar ett koncentrationsgradient. ATP-syntas, ett enzymkomplex beläget i mitokondriens inre membran, använder sedan denna gradient för att syntetisera ATP från ADP och fosfat.

I alltså är elektrontransporten en viktig process som genererar energi i celler genom en serie av redoxreaktioner där elektroner passerar mellan olika molekyler, vilket leder till skapandet av ATP.

Organiska anjontransportörer, ATP-beroende, refererar till specifika proteiner i cellmembranet som aktivt transporterar organic anjoner (negativt laddade molekyler) över membranen med hjälp av ATP (Adenosintrifosfat). Detta är en form av aktiv transport, där energiförrådet i ATP används för att pumpa molekyler upphill mot ett koncentrationsgradient. Organiska anjontransportörer spelar en viktig roll inom cellers homeostas och transporterar exempelvis molekyler som klorid, bikarbonat och formiat.