'Paraffin' er i medisinsk sammenheng oftest en betegnelse for et stoff som brukes som smøremiddel og som består av fast, vitt eller gulaktig petroleum. Det er en blanding av kolwasserstoffer med kjeden lengre enn fire carbonatomer og er ofte brukt i behandlingen av hudrelaterte tilstander på grunn av sine embolliente egenskaper, som betyr at det er godt til å gjenopplive og beskytte huden.

Paraffin kan også være en del av produkter som brukes i operasjonsrommet for å holde instrumenter sterile under kirurgiske fremføringer. I disse tilfellene er det oftest tale om et sterilt, vitt eller gulaktig voks som har blitt behandlet for å eliminere alle bakterier og andre mikroorganismer.

Det er viktig å nevne at paraffin også kan forekomme naturlig i naturen, og det finnes for eksempel paraffinkrystaller som kan dannes når vannet i en sø fryser under bestemte forhold. Disse typer paraffin er imidlertid ikke vanlige i medisinsk sammenheng.

"Paraffininbäddning" är en metod inom medicinen som används för att lindra smärta och styva upp ledband eller muskler. Den innebär att man doppar den drabbade kroppsdelen i varmt, flytande paraffin (vaselin) ett antal gånger, varefter den svalnar något och sedan tas bort. Paraffinet skapar en isolerande barriär som hjälper till att hålla kroppsdelen varm och minskar smärtan. Behandlingen upprepas ofta flera gånger i samband med massage eller andra former av fysisk terapi för att få maximal effekt.

'Vävnadsfixering' är ett medicinskt begrepp som refererar till metoder för att stabilisera och bevara vävnader eller organ så att de kan undersökas noggrannare efter att ha tas bort från kroppen. Detta görs ofta genom att behandla vävnaden med olika lösningar som fryser, fixerar och konserverar cellstrukturen. Ett vanligt exempel är att använda formeldio, en formaldehydlösning, för att fixera vävnaden så att den kan behandlas och undersökas senare, till exempel vid mikroskopi.

Formaldehid är ett organisk förening med den kemiska formeln CH2O. Det är en färglös, illaluktande gas vid rumstemperatur, men den kan också finnas i flytande form under vissa förhållanden. Formaldehid används inom många industrier, bland annat inom produktionen av konserveringsmedel, lim och harts. Den är även känt för sin bakteriedödande effekt och används därför som desinfektionsmedel inom vården. Långvarig eller upprepad exponering för formaldehid kan dock vara skadlig för människors hälsa och orsaka symptom som irritation av ögon, näsa och svalg samt astmaartade besvär.

I en medicinsk kontext refererar "fixermedel" vanligtvis till ett medel som används för att fixera, stabilisera eller fästa ett medicintekniskt produkt, en kateter eller ett trauma. Det kan också vara en term för ett läkemedel som används för att behandla opioidberoende, även kallat substitutionsbehandling, där metadon eller buprenorfin är exempel på vanligt använda fixermedel. Dessa mediciner hjälper till att reducera illegal droganvändning och relaterade hälsoproblem hos personer med opioidberoende.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

'Frysta vävnadssnitt' refererar till en histopatologisk preparationsmetod där ett vävnadsprov tas och omedelbart placeras i ett lösningsmedel som fryser ner vävnaden. Det vanligaste lösningsmedlet är Tissue-Tek eller liknande, som innehåller vatten och en freeze-protective kemikalie. När vävnaden är fryst kan den skivas till tunna skivor med en kyla cryostat och placeras på ett glasslid för further staining and examination under a microscope.

Denna metod används ofta när det behövs snabba resultat, till exempel vid onkologiska diagnostiseringar där det är viktigt att snabbt fastställa om en tumör är malign eller benign. Den kan också användas för immunhistokemisk färgning och andra specialfärgningsmetoder som inte går att utföra på formellinfixerad, paraffinembedd vävnad.

"Mikrotomi" är ett medicinskt och histologiskt begrepp som refererar till en apparat eller en metod för att slica (skära) mycket tunt, i någon fall endast några få mikrometer tjocka, avsnitt från ett preparat, ofta en histologisk provslika. Mikrotomen används ofta för att skapa tunnare avsnitt som kan användas för ljusmikroskopi eller elektronmikroskopi. Den består vanligtvis av ett fast klippblock där preparatet placeras, en kniv som används för att slica preparatet och en mekanism för att röra klippblocket framåt i mycket små steg efter varje snitt.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

I'm sorry for any confusion, but "fotogen" is not a medical term in English or Swedish. The term may be used in other contexts, such as in photography or media, to describe something or someone that looks good in photographs or on camera. However, it does not have a specific meaning within the field of medicine.

'Vaxa' är ett slangord som ofta används som förkortat för "vaccineras" eller "få en vaccination". Medicinskt sett refererar vaccinering till processen att ge en individ en vaccine för att skydda dem mot en specifik infektionssjukdom. Vaccinen stimulerar immunsystemet att utveckla immunitet mot patogenen som orsakar sjukdomen, så att om den individen senare exponeras för samma patogen är deras kropp bättre rustad för att bekämpa det och undvika sjukdomen.

Tissue banking, eller vävnadsförvaring, är ett samlingsbegrepp för kontrollerade processer som innefattar donation, behandling, lagring och distribution av mänskliga kroppsvävnader och celler. Dessa vävnader kan användas i medicinska behandlingar såsom transplantationer eller för forskningsändamål. Vävnadsförvaring regleras ofta av lagar och etiska riktlinjer för att säkerställa donators integritet, sundheten och informerade samtycke, samt att mottagaren får korrekt information om vävnaden.

Plastinbäddning är ett histologiskt preparationssätt där vävnad eller hela preparat konserveras genom att ersätta vatten i cellerna med ett plastmaterial, till exempel polymerer som metylmetakrylat. Detta gör preparaten hårdare och längre hållbara än traditionella histologiska färgningsmetoder. Plastinering används ofta för att konservera tresidiga vävnader eller hela embryon/foster, eftersom de kan behålla sin form och struktur bättre än med andra metoder. Det är också möjligt att klippa tjockare avsnitt av preparatet efter plastineringen för att undersöka det mer i detalj under mikroskop.

Cytologisk prepareringsteknik (cytological preparation technique) refererar till de metoder och tekniker som används för att förbereda celler från ett levande vävnadsprov för mikroskopisk undersökning. Detta inkluderar ofta steg som innebär att skapa en monolayer av celler på ett glasobjekt, färga cellerna så att de blir synliga under mikroskop och fixera cellerna för att bevara deras struktur.

En vanlig metod för cytologisk preparering är exfoliativ teknik, där celler samlas från ytan av ett slags sekret eller vätska, till exempel sputum, urin eller vaskalvätska. Andra metoder innebär att tar en finnålsbiopsi (FNB) eller en grovnålsbiopsi (GNB) av vävnaden för att direkt placera cellerna på ett glasobjekt.

Efter att cellerna har placerats på objektet, torkas de ofta i rumstemperatur eller genom att använda en varm luftfläkt. Sedan färgas cellerna med en färglösning som färgar DNA och protein i cellerna så att de blir synliga under mikroskop. De vanligaste färgmetoderna är Papanicolaou (Pap) och Hematoxylin-Eosin (HE). Slutligen fixeras cellerna permanent på objektet med hjälp av en lösning som förhindrar att cellstrukturen förändras över tiden.

Mineral oil er en overordnet betegnelse for olier som udelukkende består af mineraliske forbindelser, der er dannet ved forvitringen af døde plante- og dyrelegemer under millioner af år. Mineralolie anvendes ofte i medicinske sammenhænge som laxativ (til at mindske forstoppelse) på grund af sin evne til at mindske overfladen spænding i tarmen og lette opstød. Der findes to typer mineralolie: paraffinolie og liquider paraffin. Paraffinolie er en fast form, der oftest anvendes som laxativ, mens liquider paraffin er en flydende form, der kan anvendes til at behandle tørre hudproblemer.

Det er vigtigt at bemærke, at overdrevent brug af mineralolie som laxativ kan forstyrre kroppens evne til at absorbere fedtstoffer og vitaminer fra maden, og derfor bør det anvendes med forsigtighed. Lægemidler med mineralolie skal altid anvendes under lægevidenskabelig vejledning.

'Vävnadsinbäddning' (engelska: 'Tissue embedding') är ett begrepp inom histologi och patologi som refererar till en metod där vävnad prov tas och placeras i ett fast material, vanligtvis paraffin, för att sedan skiva tunna skivor av vävnaden för mikroskopisk analys.

Den process som används för att inbädda vävnad i ett fast material kallas också formellinbäddning och inkluderar följande steg:

1. Fixering: Vävnaden behandlas med en fixeringsvätska, ofta formaldehyd, för att stabilisera vävnadens struktur och bevara proteiner och nukleinsyror i deras naturliga form.
2. Dehydrering: Vävnaden tinas ut med en gradvis ökning av alkoholkoncentrationer för att avlägsna vatten.
3. Klarning: Vävnaden behandlas med ett klarningsmedel, ofta xylen eller toluol, för att ersätta alkoholen och ge vävnaden en transparent yta.
4. Inbäddning: Vävnaden placeras i smält paraffin och står stilla under vakuum för att få bort luft som kan orsaka bubblor eller andra felaktigheter i inbäddningen. När paraffinet har stelnat skärs vävnaden till tunna skivor med en mikrotom.

Dessa skivor kan sedan färgas och analyseras under ett ljusmikroskop för att studera vävnadens struktur, cellulära detaljer och eventuella sjukdomar eller skador.

"Decalcification technique" är en metod som används inom patologi och histologi för att avlägsna mineralen, vanligtvis calcium, från ett preparat eller ett vävnadsprov. Detta görs ofta före infärgning av vävnaden, eftersom mineraler kan störa den kemiska reaktionen mellan färglösningen och vävnaden.

Den vanligaste decalcificeringstekniken involverar att man placerar vävnadsprovet i en lösning som innehåller syra, till exempel formalinakvasolutionsyra eller edetatdissiationssyra. Syrligheten i lösningen löser upp de mineraliska avlagringarna i vävnaden under en viss tidsperiod, beroende på storleken och densiteten av de mineraliska avlagringarna. Efter att decalcificeringen är klar kan vävnadsprovet fortsätta behandlas för infärgning eller andra analysmetoder.

Det är viktigt att kontrollera decalcificeringsprocessen regelbundet, eftersom överdrivet lång tid i decalcifieringslösningen kan skada vävnaden och påverka efterföljande analyser negativt.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Hematoxylin är ett naturligt förekommande pigment som utvinns från växten hetoxylin, även känd som blåbärsträdet. Det används vanligen i kombination med en oxidationsmedel, exempelvis ferrisyran, för att bilda hematoxylin-fosfat som är ett viktigt histologiskt färgmedel.

I denna form används hematoxylin ofta för att färga cellkärnor i vävnadsprover, eftersom det har en stark affinitet till basiska proteiner som till exempel histoner och DNA. När hematoxylin-fosfat reduceras av reduktionsmedel i cellen, bildas ett blått färgkomplex med järnjoner (Fe3+) som kallas hematein. Detta ger en distinkt blå färg åt cellkärnan och gör det möjligt att observera strukturen hos cellkärnan under mikroskopi.

Hematoxylin är ett mycket använt färgmedel inom patologi och histologi, eftersom det ger mycket skarpa och distinkta avgränsningar av cellkärnor och kan hjälpa till att identifiera olika typer av vävnader och celler.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Den medicinska definitionen av 'Nucleolus Organizer Region' (NOR) är de kromosomregioner i cellkärnan som innehåller uppsättningar av genetisk information, specifikt ribosomalt DNA (rDNA), som är involverade i syntesen av ribosomer. NOR:erna är viktiga för celldelningen och proteinsyntesen eftersom de utgör platsen där ribosomen bildas innan de transporteras ut till cytoplasman. I människor finns NOR:er på de korta armarna av akrocentriska kromosomer, det vill säga kromosom 13, 14, 15, 21 och 22.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Lipidpneumoni är en lungsjukdom som orsätts av inandning och accumulering av lipider (fett) i lungorna. Det kan inträffa när någon av misstag sväljer flytande fett, till exempel efter en matblödning eller vid medicinska procedurer, vilket gör att fettet kommer in i luftvägarna och når alveolerna i lungorna. Ibland kan lipidpneumoni också orsakas av infektioner med organismer som producerar läckande lipider eller vid aspiration av fetthaltiga näringsprodukter hos personer med särskilda medicinska tillstånd. Symptomen på lipidpneumoni kan inkludera hosta, andfåddhet, feber och bröstsmärta. Behandlingen består vanligtvis av antibiotika för att behandla eventuella infektioner och stödjande vård för att underlätta andningen. I allvarliga fall kan mekanisk ventilation vara nödvändig.

'Oljor' i medicinsk kontext refererar sig ofta till vegetabiliska oljor som används inom komplementär och alternativ medicin. Exempel på sådana användningsområden kan vara terapi mot muskelvärk, ledvärk eller hudinflammationer. Oljan extraheras vanligtvis från frön eller frukter från växter som ses ha potential för att erbjuda medicinska fördelar.

Det är viktigt att notera att effekterna och säkerheten av användning av olika oljor i medicinskt syfte kan variera, och det rekommenderas att alltid konsultera en läkare eller annan legitimerad hälsoexpert innan man börjar använda någon form av alternativ behandling.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).

Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.

I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

'Tonsiller' är ett par läppar som finns på sidorna av svalget (farynx) i halsen. De består av lymfvävnad och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fånga bakterier och virus som andas in via näsa och mun. Tonsillerna kan bli inflammerade och smitta, vilket kallas tonsillit eller svalgtupp. I vissa fall kan de också vara för stora och orsaka problem med sväljning eller andning, vilket kan kräva en operation för att ta bort dem (tonsillektomi).

Eosin Y, även känt som Eosin Yellowish (C.I. 45380), är ett fluorescerande, röd-orange till brunt pigment som används inom histologi och mikroskopi som en akvous färglösning för att färga celler och vävnader. Det binder huvudsakligen till basiska proteiner i cellkärnan och cytoplasman, vilket ger upphov till en intensiv rödaktig färg vid mikroskopi. Eosin Y används ofta tillsammans med hematoxylin för att skapa en kontrastrik färgning av vävnader och hjälper till att framhäva strukturella detaljer under mikroskopisk observation.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

Molecular pathology är ett område inom patologi som studerar struktur och funktion på molekylär nivå i celler, vävnader och biologiska fluider för att förstå mekanismer bakom sjukdomar, utveckla diagnosmetoder och bedöma prognoser. Det inkluderar tekniker som DNA-sekvensering, genuttrycksprofilering och proteometri för att upptäcka specifika genetiska mutationer, epigenetiska förändringar eller abnorma molekylära mönster som är associerade med olika sjukdomstillstånd.

Molekylär patologi används ofta i klinisk praktik för att stödja diagnoser, graderingar och klassificeringar av cancer och andra komplexa sjukdomar, samt för att utvärdera svar på behandling och övervaka rekurrenser. Det bidrar också till forskning kring sjukdomsmekanismer, möjliga terapeutiska mål och personifierad medicin.

'Silverfärgning' är ett begrepp inom histologi och cytologi, som refererar till en metod för att färga celler eller vävnader med silverreaktiv substans, vilket kan framhäva strukturer som är svåra att se med vanliga färgningstechniker. Detta används ofta för att visualisera myelina i nervceller (särskilt axoner) eller bakterier.

Processen innebär att vävnaden först behandlas med en reducerande lösning, vilket gör silverjonerna reaktiva och sedan exponeras de för silverjoner som reduceras till metalliskt silver när de kommer i kontakt med de reaktiva strukturerna. Detta resulterar i att de strukturerna blir synliga som mörka partiklar eller linjer under mikroskopi.

Det är värt att notera att det finns olika typer av silverfärgningsmetoder, som används beroende på vilken typ av struktur som ska visualiseras.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

"Ploidie" refererer til antallet af kromosomer som findes i en celle. Normalt har mennesker 46 kromosomer, fordelt på 23 par, hvoraf 22 par er autosomale kromosomer og et par er kønskromosomer (X-kromosomet og Y-kromosomet). Når en celle har det samme antal kromosomer som de normale diploide celler, siges den at være diploid.

Der findes imidlertid også celler med forskellig ploidi, herunder:

* Haploid: En celle med halvt antal kromosomer i forhold til de normale diploide celler. Menneskets haploide celler har 23 kromosomer og findes f.eks. i sædcellerne (spermatozoider).
* Triploid: En celle med tre gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 69 kromosomer. Dette forekommer sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.
* Tetraploid: En celle med fire gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 92 kromosomer. Dette forekommer også sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.

Ploidien spiller en vigtig rolle i cellecyklussen, cellevækst, differentiering og celledød. Forstyrrelser i ploidien kan have alvorlige konsekvenser for organismens udvikling, vækst og funktion.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

Tissue microarray (TMA) analysis är en teknik inom patologi och forskningsmedicin som möjliggör simultan analys av gener eller proteinuttryck i hundratals olika vävnadsprover. Denna metod innebär att små cylindriska prover tas från formellainbalsamerade, paraffinembedda vävnader och placeras i en enda mottagarblock. Därefter skärs tunna sektioner av detta block och används för immunhistokemisk eller fluorescensin situhybridisering (FISH) färgning, för att sedan analyseras med hjälp av ett mikroskop.

TMA-analys är användbar inom cancerforskning och personifierad medicin, då den möjliggör jämförelse av gener eller proteinuttryck mellan olika individers tumörer och normala vävnader. Den kan också användas för att undersöka samband mellan molekylära markörer och kliniska utfall, såsom överlevnad eller respons på behandling.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Tillvävnadsbanker, även kallade vävnadsdonationsbanker eller biologiska banker, är en organisation eller en del av ett sjukvårdsystem som samlar, processar, lagrar och distribuerar human vävnad och celler för transplantation och terapeutisk användning.

Vävnadsbanker kan innehålla en mängd olika typer av human vävnad, såsom hud, benmärg, lever, lungor, hjärta, njurar, binjurar, hornhinna, senor och äggstockar. Dessa vävnader kan komma från levande donatorer eller avlidna donatorer, beroende på vilken typ av vävnad det är och de regler och riktlinjer som gäller för respektive land och region.

Vävnadsbanker arbetar ofta tätt tillsammans med sjukvårdsinstitutioner, forskare och läkare för att möjliggöra transplantationer och terapeutiska behandlingar för mottagare som lider av allvarliga sjukdomar eller skador. De följer strikta riktlinjer och procedurer för att säkerställa att vävnaden är säker, effektiv och kompatibel med mottagaren.

Det är viktigt att notera att vävnadsbanker skiljer sig från blodbanker, som samlar, testar, ställer in och distribuerar blod och blodprodukter istället för vävnad.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

Microwaves är en form av elektromagnetisk strålning med våglängder mellan 1 millimeter och 1 meter, vilket motsvarar frekvenser mellan 300 megahertz (MHz) och 300 gigahertz (GHz). I medicinska sammanhang används ofta specifika frekvensband inom mikrovågsområdet för olika tillämpningar, såsom diatermi och hypertermibehandlingar av tumörer. Mikrovågor kan genereras med hjälp av speciella kretsar och användas i en mängd olika applikationer, inklusive kommunikationssystem (till exempel mobiltelefoner), uppvärmningsapparater (som mikrovågsugnar) och medicinska behandlingar.

"Adenofibrom" er en sammensatt betegnelse for en type godartet (non-kancerøs) vævsvækst i kroppen. Det består af to typer celler:

1. Adeno-delen refererer til epitelceller, som danner skinnende lag eller glanduler i kroppen.
2. Fibrom-delen refererer til fibroblaster, som er typen af celler som producerer støttetissuer i kroppen.

Adenofibromer kan forekomme overalt i kroppen, men de er særlig almindelige i brystvævet hos kvinder. I brystet vil en adenofibrom være en blanding af glandulær- og fibrotisk væv.

Det er viktig å understreke at dette er en medisinsk definisjon av en begrep, og at det kan være nødvendig med ytterligere undersøkelser for å fastslå en diagnose. Hvis du har bekymringer eller spørsmål om din helse bør du alltid kontakte en læge eller annen sundhetsfagperson.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

Sjævrektalcancer, også kendt som skivepitelcancer, er en type kræft der dannes i slimhinden (den mukøse membran) i fordøjelsessystemet. Navnet "skivepitelcancer" kommer fra det faktum at cellerne i slimhinden er organiseret i lag, hvor de øverste celler danner et fladt lag, der minder om en skive (eller "flade epitel").

Skivepitelcancer opstår som regel i tyktlejet eller endetarmen, men kan også forekomme andre steder i fordøjelsessystemet. Faktorer såsom tobacco ryging, alkohol misbrug, infektion med humane papillomavirus (HPV) og en historik om inflammatoriske tarmsygdomme kan øge risikoen for at udvikle skivepitelcancer.

Symptomer på skivepitelcancer kan inkludere blødninger fra endetarmen, ændret afføringsmønster, vægttab, træthed og mavesmerter. Hvis kræften er i en tidlig fase, kan den ofte behandles med kirurgi alene, mens avanceret stadie kræft kan kræve kombineret behandling med kirurgi, strålebehandling og/eller kemoterapi.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

Digoxigenin är ett steroidliknande kolhydratmolekyll som hittas i den giftiga växten Digitalis lanata, även känd som vårfrossrot. Det används inom biomedicinsk forskning som en detektionsmarkör vid immunohistokemi och immunofluorescens för att spåra specifika proteiner eller andra molekyler i celler och vävnader. Digoxigenin kan kopplas till antikroppar, så att dess närvaro kan upptäckas med hjälp av en motsvarande antidigoxigeninantikropp som är konjugerad till ett fluorescerande eller enzymatiskt markeringssystem.

Perjodsyra-Schiffreaktionen är en typ av kemisk reaktion som involverar en condensationsreaktion mellan ett α-aminosyrarester och ett karboxylsyrerester, i närvaro av perjodsyra (HIO3). Reaktionen leder till bildandet av en β-diketon.

Denna typ av reaktion är uppkallad efter den tyska kemisten Hugo Schiff, som först rapporterade den år 1864. Perjodsyra används ofta som oxidationsmedel för att aktivera karboxylsyrerester och underlätta reaktionen.

Perjodsyra-Schiffreaktionen är en viktig metod inom organisk syntes, eftersom den kan användas för att skapa komplexa kolväteföreningar med hög selektivitet och utbyte. Den har tillämpats i syntesen av en mängd olika naturliga produkter och läkemedel.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

En emulsion är en heterogen blandning av två icke-lösliga faser, vanligtvis bestående av vatten och olja, som är stabiliserad med hjälp av ett emulgeringsmedel. Det finns två huvudtyper av emulsioner: olja-i-vatten (O/V) och vatten-i-olja (V/O). I en O/V-emulsion är små droppar av olja dispergerade i en vattenfas, medan det i en V/O-emulsion är tvärtom. Emulgeringsmedlen består ofta av surfaktanter, som sänker ytspänningen mellan de två faserna och hjälper till att stabilisera emulsionen. Emulsioner förekommer naturligt i vissa livsmedel, kosmetiska produkter och läkemedel, men kan också skapas konstligen för olika industriella applikationer.

"Diathermy" är en medicinsk term som refererar till användning av värmeenergi för att behandla sjukdom eller skada i kroppen. Det kan uppnås genom att använda högfrekventa elektriska strömmar (elektrisk diatermi) eller med hjälp av energirika, fokuserade ljusstrålar (laserdiatermi).

Elektrisk diatermi orsakar värmeproduktion i vävnaden genom att elektriska strömmar passerar igenom den. Denna metod används ofta för att lindra smärta, öka blodflödet och underlätta läkningen av muskel- och skelettskador.

Laserdiatermi använder sig av högintensiva laserstrålar för att värma upp specifika områden i kroppen, vilket kan leda till att celler förstörs eller påverkas på annat sätt. Denna metod används ofta inom kirurgin för att koagulera blodkärl, avlägsna tumörer och skära bort vävnad.

Det är viktigt att notera att diatermi ska endast utföras under kontroll av en läkare eller annan certifierad medicinsk personal, eftersom det kan finnas risker relaterade till felaktig användning eller överdosering.

Histologie är läran om strukturen hos biologiska vävnader på cellulär och subcellulär nivå. Det inkluderar studiet av olika typer av celler, deras interaktioner och deras speciella funktioner i olika kroppsdelar. Histologisk analys utförs vanligtvis genom att undersöka tissulor under ett mikroskop efter att de har färgats för att framhäva olika strukturer. Denna metod används ofta inom forskning och klinisk medicin för att diagnostisera sjukdomar och skada, såsom cancer, infektioner och autoimmuna tillstånd.

HPV (Human Papillomavirus) är ett DNA-virus som infekterar huden och slemhinnor. Det finns över 200 olika typer av HPV-virus, varav några kan orsaka könsvätskor, analkörtlar, mun, svalg och struphuvud. Vissa HPV-typer kan också orsaka cancer, till exempel livmoderhalscancer, anuscancer och munslemhinnscancer. HPV är en sexuellt överförbar infektion (STI) som sprids genom könsutförande, men vissa typer kan också spridas via hudkontakt eller kläder.

Estrogenreceptorer (ER) är proteiner som finns inne i eller på cellens yta och binder specifikt till östrogener, vilket är en typ av sexuell hormon. När ett estrogennukleotid binder till ER aktiveras receptorn, vilket leder till att genuttryck och celldifferentiering påverkas. Detta process är viktig för regleringen av celltillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och homeostas i reproduktiva organ, men även i andra typer av vävnader som ben, hjärta och hjärna.

Det finns två huvudsakliga typer av estrogenreceptorer: ERα och ERβ, båda tillhör superfamiljen av nukleära receptorer. ERα och ERβ har olika funktioner och förekommer i olika proportioner i olika vävnader. ERα är vanligare i reproduktiva organ, medan ERβ är vanligare i andra typer av vävnader som lever, lungor och prostatakörtel.

Estrogenreceptorer spelar en viktig roll i patofysiologiska processer såsom cancerutveckling, där östrogenreceptorpositiv bröstcancer är den vanligaste formen av bröstcancer hos kvinnor. Behandling med antiöstrogener är ett vanligt behandlingsalternativ för ER-positiv bröstcancer.

I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).

Keratin-13 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och är huvudsakligen beläget i yttre lagret av huden (epidermis) samt i slemhinnor i mun, näsa och ögon. Det är ett intermediärt filamentprotein som bidrar till strukturen och mekaniska styrkan hos dessa celler. Keratin-13 spelar en viktig roll för att hålla tillsammans de döda yttre cellerna i epidermis, vilket är viktigt för att skydda kroppen mot utomstående skador och infektioner. I slemhinnor hjälper keratin-13 till att forma ett effektivt bariärskydd och underlättar samtidigt cellytning, vilket är viktigt för att hålla slemhinnorna fuktiga och friska.

T-cells lymfom är en typ av non Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar det immunförsvarande systemet. T-cells lymfom utvecklas från ovanligt växte och onormalt fungerande T-celler, en sorts vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

Det finns två huvudtyper av T-cells lymfom: perfektakeltyp T-cells lymfom och T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp. Perfektakeltyp T-cells lymfom är vanligare hos barn och unga vuxna, medan T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp oftast drabbar äldre vuxna.

Symptomen på T-cells lymfom kan inkludera utbuktningar i halsen, under armarna eller i ljumskarna, feber, nattsvett, trötthet och viktminskning. Behandlingen för T-cells lymfom kan bestå av kemoterapi, strålbehandling, immunterapi eller stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på typen av T-cells lymfom och dess utbredning när den diagnostiseras.

Duktal carcinoma i bröstet (DCIS) är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulära vävnadslaget i brösten, kallat bröstductus. DCIS betecknar cancerceller som är begränsade till duktusvävnaden och inte har spritt sig till omgivande vävnad eller lymfkörtlar. Detta är en icke-invasiv form av bröstcancer, men den kan i vissa fall utvecklas till en invasiv form av bröstcancer om den inte behandlas. Symptomen på DCIS kan vara ospecificerade och upptäckas ofta vid mammografi som en klump eller densitet i brösten, eller kalciumavlagringar som ses som vita prickar på mammografibilden. Behandlingen för DCIS innefattar vanligtvis operation, radioterapi och möjligen hormonbehandling.