Paraneoplastiska endokrina syndrom (PES) definieras som en grupp av symptom orsakade av oväntad produktion av hormoner eller andra biologiskt aktiva substanser från cancerceller, vilket leder till en störning i kroppens homeostas. Detta skiljer sig från den vanliga situationen där cancer kan orsaka symptom genom att invadera och förstöra vävnader eller metastaserar till andra delar av kroppen.

PES kan förekomma i samband med många olika typer av cancer, men de är vanligare vid visstida cancersjukdomar som småcellig lungcancer, endokrina cancer och lymfom. Symptomen på PES varierar beroende på vilket hormon eller substans som överproduceras, men kan inkludera bland annat hyperglykemi (högt blodsocker), hypokalcemi (lågt kalciumnivå i blodet), Cushings syndrom och syndrom X.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla PES så snart som möjligt, eftersom det kan förbättra patientens prognos och livskvalitet. Behandlingen av PES består ofta av att behandla den underliggande cancersjukdomen, men i vissa fall kan även specifik behandling av hormonstörningen vara nödvändig.

Paraneoplastisk syndrom är en grupp symtom och sjukdomstillstånd som orsakas av substanser som produceras av cancerceller eller av den immunologiska responsen på cancer, istället för att vara direkta resultat av cancercellernas invasion och spridning. Dessa syndrom kan påverka olika organ och system i kroppen, inklusive nervsystemet, endokrina systemet, muskulatur och hud. Paraneoplastiska syndrom kan vara en indikation på att cancer finns eller har funnits, och det är viktigt att diagnostisera och behandla både sjukdomen och dess underliggande orsak, i detta fall cancer.

Paraneoplastiska syndrom är en grupp symtom och sjukdomar som orsakas av att cancerceller producerar antikroppar eller andra substanser som påverkar kroppens normala funktion. När det gäller nervsystemet kan paraneoplastiska syndrom orsaka en rad olika symtom, beroende på vilka nerver eller delar av centrala nervsystemet som påverkas.

Exempel på paraneoplastiska syndrom i nervsystemet inkluderar:

1. Perifera neuropati: Skador på de perifera nerverna som kan orsaka känsel- eller smärtsensationsförluster, muskelsvaghet eller kramp.
2. Encefalit: Irritation och inflammation av hjärnbarken som kan orsaka symtom som huvudvärk, feber, förvirring, minnesförlust, humörsvängningar och i vissa fall till och med koma.
3. Myelopati: Skador på ryggmärgen som kan orsaka muskelsvaghet, känselbortfall eller koordinationsproblem.
4. Autonom nervsystemsskada: Skador på det autonoma nervsystemet som kan orsaka symtom som blodtrycksfall, svettningar, pupillförändringar och urinvägs- eller tarmfunktionsstörningar.
5. Limbiska encefalit: En sällsynt form av encefalit som kan orsaka förvirring, minnesförlust, humörsvängningar och i vissa fall epilepsi.

Det är viktigt att notera att paraneoplastiska syndrom inte är cancer själva, utan snarare en komplikation till följd av cancerns påverkan på kroppen. Behandlingen av paraneoplastiska syndrom inkluderar ofta behandling av underliggande cancer samt symtomatisk behandling för att lindra de både mentala och fysiska symptomen som orsakas av sjukdomen.

Paraneoplastisk polyneuropati (PNP) är en komplikation till cancer, där den tumörburna sjukdomen orsakar en autoimmun reaktion som skadar nervsystemet. Detta leder till en symmetrisk och progressiv neuropati, det vill säga en skada på de perifera nerverna som förmedlar känsel- och rörelsefunktioner i kroppen.

Symptomen på paraneoplastisk polyneuropati kan inkludera:

* Sensorisk neuropati: Förlust av känsel, smärta och temperaturkänslighet, ofta i händer och fötter först.
* Motorisk neuropati: Svaghet eller förlamning i muskler, också vanligtvis börjar i extremiteterna.
* Autonoma nervsystemssymptom: Hjärtrytmrubbningar, svårigheter att svälja, tarm- och blåshindersjukdomar.

Paraneoplastisk polyneuropati kan förekomma i samband med olika cancerformer, exempelvis småcellig lungcancer, bröstcancer, lymfom och multipel myelom. Behandlingen av paraneoplastisk polyneuropati inriktar sig på att behandla den underliggande cancertumören, ofta med kemoterapi, strålbehandling eller immunterapi. I vissa fall kan även symtomspecifik behandling vara aktuell, exempelvis fysioterapi och smärtbehandling.

Paraneoplastisk cerebellär degeneration (PCD) är ett sällsynt tillstånd där patienten utvecklar neurologiska symtom orsakade av en autoimmun reaktion mot tumörer i kroppen. Detta sker när antikroppar som produceras för att bekämpa cancercellerna istället attackerar hjärnbarken (cerebellum) och orsakar en degeneration av nervcellerna där.

PCD kan föregå diagnosen av underliggande cancer eller uppstå samtidigt som cancer. Det är vanligtast associerat med tumörer i lungorna, bröstet, ovarierna och tungan. Symtomen på PCD inkluderar koordinationssvårigheter, sluddrighet i talet, svårigheter att gå och balansera samt nystagmus (osäker blickrörelse).

Det är viktigt att diagnostisera PCD tidigt och behandla underliggande cancer för att förhindra fortsatt skada på hjärnbarken. Behandlingen av PCD kan innebära immunosuppressiva läkemedel, men prognosen är ofta dålig eftersom skadan på nervcellerna i hjärnbarken kan vara irreversibel.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

Limbisk encefalit är en autoimmun inflammatorisk hjärnsjukdom som orsakas av att kroppens immunförsvar felaktigt angriper det limbiska systemet, en del av hjärnan som styr emotionella respons, minne och beteende. Sjukdomen kan vara associerad med antikroppar mot cellmembranproteinet VGKC (voltagegated potassium channel). Symptomen på limbisk encefalit kan inkludera:

* Krampanfall
* Förändringar i beteende och personlighet
* Förvirring och minnesförlust
* Hallucinationer
* Ökad aggressivitet eller irritabilitet
* Epileptiska anfall
* Talsvårigheter
* Muskelrelaxering (hypoton)
* Ökat sömnbehov

Limbisk encefalit kan drabba personer av alla åldrar, men den är vanligare hos unga vuxna och barn. Behandlingen för limbisk encefalit består ofta av immunmodulerande terapi, som kortikosteroider, immunglobulin eller plasmautbyte, samt antiepileptika för att kontrollera epileptiska anfall. I vissa fall kan också behandling med immunosuppressiva läkemedel vara nödvändig.

Paraneoplastic syndromes are a group of rare disorders that occur in some patients with cancer. These syndromes are caused by substances (like antibodies or hormones) produced by the tumor that affect distant organs and tissues. Paraneoplastic ocular syndromes refer to those affecting the eye or vision.

Paraneoplastic ocular syndromes can include:

1. Paraneoplastic retinopathy (PNR): A degeneration of the retina caused by an immune response against cancer antigens that cross-react with retinal proteins. This can lead to symptoms such as visual loss, night blindness, and light sensitivity.
2. Paraneoplastic optic neuritis: Inflammation of the optic nerve resulting from an autoimmune reaction triggered by a cancer. It can cause sudden vision loss in one or both eyes.
3. Cancer-associated retinopathy (CAR): A degenerative disorder affecting the photoreceptors and retinal pigment epithelium, caused by antibodies against tumor antigens that cross-react with retinal proteins. Symptoms include progressive vision loss, night blindness, and visual field defects.
4. Melanoma-associated retinopathy (MAR): A rare paraneoplastic syndrome associated with melanoma, characterized by night blindness, visual loss, and photopsias (flashes of light).
5. Opsoclonus-myoclonus syndrome: A neurological disorder characterized by rapid, involuntary eye movements (opsoclonus) and muscle jerks (myoclonus), which can be associated with various cancers, including breast, lung, and ovarian cancer.

These syndromes are often difficult to diagnose due to their rarity and the nonspecific nature of symptoms. A definitive diagnosis typically requires a combination of clinical evaluation, imaging studies, and laboratory tests, such as detecting specific antibodies in the blood or cerebrospinal fluid. Treatment usually involves managing the underlying cancer and may include immunosuppressive therapy to control the autoimmune response.

Endokrina körtlar är kroppens inre sekretionsorgan som producerar, lagrar och avgiver hormoner direkt in i blodomloppet. Dessa signalsubstanser transporteras sedan runt i kroppen och påverkar målceller i olika vävnader och organ. Exempel på endokrina körtlar är sköldkörteln, bukspottkörteln, binjuremärgen och hypofysen. Deras funktion är att hålla kroppens hormonella balans i jämvikt och reglera olika fysiologiska processer som tillväxt, ämnesomsättning, fosterstammens utveckling, sexualdrift, immunförsvar och stressrespons.

Lambert-Eaton myasthenic syndrome (LEMS) är en autoimmun neuromuskulär störning som orsakas av antikroppar som stör signalöverföringen mellan nervceller och muskelceller. Detta leder till svaghet och trötthet i skelettmuskulatur, särskilt i benen och armar.

I LEMS kan antikropparna rikta sig mot voltagegated kalciumkanaler (VGCC) på presynaptiska terminaler av neuron som förmedlar impulser till muskelceller. Detta resulterar i en nedsatt frisättning av acetylkolin, en signalsubstans som behövs för att aktivera muskeln.

LEMS kan förekomma ensamt eller i kombination med cancer, särskilt småcellig lungcancer. Den kan också vara relaterad till andra autoimmuna sjukdomar. Behandlingen av LEMS inkluderar behandling av underliggande sjukdom (om det finns en), symtomatisk behandling med läkemedel som ökar frisättningen av acetylkolin och immunmodulerande behandling för att reducera autoimmuna reaktioner.

Den endokrina systemet är ett sammanhangsorganiserat nätverk av körtlar och celler som producerar, lagrar och sekreterar hormoner direkt in i blodomloppet. Detta system reglerar en rad viktiga fysiologiska processer i kroppen, såsom tillväxt, metabolism, homeostas, sömn-vakenhetscykler och reproduktion.

Exempel på endokrina körtlar inkluderar hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, bukspottkörteln, binjurarna, könskörtlarna och de interna sekreterande cellerna i tarmen. Varje endokrin körtel producerar specifika hormoner som påverkar målceller och organ i kroppen för att upprätthålla homeostas och balans inom olika fysiologiska system.

Den endokrina systemet kommunicerar ofta med det nervösa systemet genom neuroendokrina signalering, vilket möjliggör en snabb och flexibel reglering av kroppens funktioner i olika situationer.