Periplasmiska proteiner är proteinmolekyler som finns i det periplasmiska rummet hos gramnegativa bakterier. Det periplasmiska rummet är ett kompartment mellan cellmembranet och yttre membranet hos dessa bakterier. Periplasmiska proteiner utövar ofta viktiga funktioner som katalysör av biokemiska reaktioner, transporter av näringsämnen eller toxiner, samt strukturella komponenter i cellens yttre membran. Exempel på periplasmiska proteiner inkluderar betalactamaser, alkalifosfatas och poriner.

Periplasm är ett utrymme som finns mellan cellmembranet och yttre membranet hos gramnegativa bakterier. Det innehåller en blandning av extracellulära fluider och intracellulära proteiner, vilket gör det till en unik kompartment i bakterien. Periplasman är viktig för flera cellulära processer, såsom näringsupptag, sekretion av proteiner och avgiftning av toxiska substanser. Det är också platsen där många antibiotikaverksamheter sker.

Periplasmiska bindande protein (PBP) är en typ av protein som förekommer hos Gram-negativa bakterier och är belägna i periplasman, det smala rummet mellan bakteriens cellmembran och yttre cellvägg. Dessa proteiner har en viktig roll i uppbyggnaden av bakteriens cellvägg, specifikt genom att katalysera reaktioner som leder till syntesen av peptidoglykan, ett viktigt beståndsdel i bakteriens cellvägg.

Peptidoglykan är en polymer av sockermolekyler och peptider som ger bakterien struktur och skyddar den från osmotisk tryck. PBP:er katalyserar två huvudsakliga reaktioner i syntesen av peptidoglykan: transpeptidation, där peptider kopplas samman för att stärka cellväggen, och karboksipeptidation, där en aminosyrarest i peptiden klipps bort.

PBP:er delas vanligtvis in i två kategorier: klass A och klass B. Klass A-PBP:er är högaktiva penicillinbindande protein som ansvarar för den huvudsakliga syntesen av peptidoglykan, medan klass B-PBP:er har lägre penicillinbindningsaktivitet och ansvarar för mer specifika funktioner i cellväggens uppbyggnad.

Antibiotika som verkar genom att hämma PBP:er, till exempel betalactamer och glykopeptider, är viktiga verktyg inom medicinen för behandling av bakteriella infektioner. Dessa antibiotika fungerar genom att binda till aktiva platser på PBP:erna och hämma deras förmåga att katalysera reaktioner i peptidoglykansyntesen, vilket leder till celldöd.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

'Escherichia coli' är en art av gramnegativa, aeroba, encapsulereda, stavformade bakterier som normalt förekommer i människans tarm. Det finns många olika serotyper och stammar av E. coli, varav vissa kan orsaka sjukdom hos människor och djur.

'Escherichia coli-proteiner' refererar till proteiner som produceras eller finns i E. coli-bakterier. Dessa proteiner har en rad olika funktioner och är viktiga för bakteriens överlevnad, tillväxt och patogenicitet. Några exempel på E. coli-proteiner inkluderar:

* Flagellin: ett protein som utgör strukturen i bakteriens flageller (svansar), vilket möjliggör bakteriens rörelse och motilitet.
* Fimbrier: proteiner som bildar små hårstrån på bakteriens yta, vilka underlättar bakteriens adhesion till celler i värden.
* Hemolysin: ett toxin som orsakar celldöd och skador på vävnader.
* Shiga-like-toksin: ett toxin som kan orsaka allvarliga njursjukdomar, blodproppar och till och med dödsfall hos människor.

Escherichia coli-proteiner är viktiga i forskning och utveckling av diagnostiska tester, vacciner och behandlingsmetoder för E. coli-relaterade sjukdomar.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

Maltose-binding proteins (MBPs) are a type of protein that are capable of binding to maltose, which is a disaccharide made up of two glucose molecules. MBPs are found in many different organisms, including bacteria, plants, and animals. In bacteria, MBPs play a role in the uptake and metabolism of maltose as a source of energy. They function by specifically recognizing and binding to maltose, which then triggers a series of events that leads to its transport into the cell and subsequent breakdown.

MBPs are often used as model systems for studying protein-ligand interactions due to their high affinity and specificity for maltose. They have also been studied for their potential use in various biotechnological applications, such as in the development of biosensors for detecting the presence of maltose or other sugars.

It's worth noting that while MBPs are primarily known for their ability to bind to maltose, some members of this protein family may also be able to bind to other ligands, such as maltodextrins (oligosaccharides derived from starch) or other sugars. The specificity and function of MBPs can vary depending on the organism in which they are found.

Bakteriella yttermembranproteiner, också kända som bakteriecellväggsproteiner eller bakteriemembranproteiner, är proteiner som är integrerade i den yttre membranen hos Gram-negativa bakterier och den enda membranen hos Gram-positiva bakterier. Dessa proteiner spelar en viktig roll i bakteriens överlevnad och patogenicitet, genom att vara involverade i processer som cellväxt, celldelning, näringsupptag, sekretion av toxiner och andra virulensfaktorer, samt skydd mot defensiva mekanismer hos värden.

Bakteriella yttermembranproteiner kan vara klassificerade som integrala membranproteiner eller perifera membranproteiner beroende på deras interaktion med membranet. Integrala membranproteiner är kovalent bundna till lipidbilagan i membranet och sträcker sig genom hela membranet, medan perifera membranproteiner är lösliga proteiner som associerar till membranets yta via icke-kovalenta interaktioner.

Exempel på bakteriella yttermembranproteiner inkluderar poriner, som bildar kanaler genom membranet och reglerar transporten av molekyler över membranen, samt autolysiner, enzymer som bryter ned peptidoglykan i cellväggen och bidrar till celldelning och morfologi. Andra exempel är toxinproteiner, som används av patogena bakterier för att infektera värden, och effluxpumpproteiner, som exporterar toxiska substanser från cellen.

"Bacterial generation" is not a standard medical term, but I believe you are asking for a definition of "bacterial growth."

Bacterial growth refers to the reproduction and increase in numbers of bacterial cells over time. Bacteria typically reproduce through a process called binary fission, where a single cell divides into two identical daughter cells. This process can occur rapidly under favorable conditions, such as when there is an adequate supply of nutrients and moisture, and the temperature is within the optimal range for bacterial growth.

Bacterial growth can be measured in various ways, including by counting the number of colonies formed on a culture plate or by measuring the increase in optical density using a spectrophotometer. The rate of bacterial growth can also be affected by several factors, such as pH, moisture, temperature, and the presence of inhibitory substances like antibiotics.

It is important to note that uncontrolled bacterial growth can lead to infections and other health problems, making it essential to maintain good hygiene practices and take appropriate measures to prevent bacterial contamination and proliferation.

Protein disulfide isomerases (PDI) är ett slags enzym som hjälper till att folda proteiner korrekt inne i celler. Specifikt hjälper PDI till att bilda, bryta och omstrukturera disulfidbindningar mellan cysteinresterna i proteinerna. Disulfidbindningar är en typ av kemisk bindning som stabiliserar proteins tridimensionella struktur och hjälper till att ge proteinerna deras funktionella form. PDI-enzymen finns främst i endoplasmatiska retiklet (ER), ett membranomslutet kompartment inne i eukaryota celler, där proteinfaltning och modifiering sker.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Membrantransportproteiner är proteiner som spänner över cellytans membran och aktivt transporterar molekyler, joner eller vattenmolekyler genom membranet. Dessa proteiner kan vara specifika för en viss substans och kan verka som aktiva transportörer (där energibeslutas används för att pumpa substansen upp- eller nedför ett koncentrationsgradient) eller passiva transportörer (där substansen transporteras med gradienten). Membrantransportproteiner är väsentliga för cellens homeostas och kommunikation med sin omgivning.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Alkalisk fosfatas (ALP) är ett enzym som förekommer i många olika djur- och vävnadstyper, inklusive lever, ben, tarmslemhinnor och njurar. Det har en viktig roll i organismens metabolism, särskilt vid nedbrytningen av fosfater i kroppen.

ALP är ett serummarkör som används för att diagnostisera och övervaka olika sjukdomar och skador på lever, ben och andra organ. Nivåerna av ALP kan öka vid lever- eller gallvägssjukdomar, skelettskador, vissa cancerformer och under vissa fysiologiska tillstånd som till exempel graviditet.

Det är viktigt att tolka ALP-värden i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska data, eftersom en ökning av ALP kan ha olika orsaker och behöver inte alltid vara patologisk.

'Reglering av genuttryck, bakterier' refererer til den biologiske prosessen hvorved celler kontrollerer hvilke gener som aktiveres og deaktiveres i bakteriers genom. Genuttrykk er den proces hvorved information i DNA-strengen oversatt til proteinsyntese. I bakterier kan regleringen av genuttryck styres ved forskjellige mekanismer, inkludert:

1. Operon-regulering: Her brukes en operon, som er en gruppe relaterte gener som kontrolleres av en enkelt promotor og terminatorsignal. Regulatorproteinet binder seg til operonens promotor for å enten aktivere eller inaktivere transkripsjonen av alle gener i operonen.

2. Repressor-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og forhindrer transkripsjonen av et gener. Når repressoren blir inaktivert, tillates transkripsjonen å skje.

3. Activator-proteiner: Disse proteinet binder seg til DNA-strengen og aktiverer transkripsjonen av et gener ved å hjelpe RNA-polymerasen til å starte transkripsjonen.

4. Attenuering: Dette er en mekanisme der regulatorproteinet påvirker transkripsjonsprosessen ved å endre strukturen av mRNA-molekylet under transkripsjonen.

5. Bakteriens respons til ytre stimuli kan også regulere genuttrykk, for eksempel ved å aktivere two-component systems der består av en sensor og en responseregulator. Når sensoren oppfanger et ytterlig stimuli, blir den aktivert og aktiverer responseregulatorproteinet som deretter kan påvirke genuttrykk.

Regleringen av genuttrykk er viktig for bakteriers å overleve i forskjellige miljøer og tilpas seg til endringer i omgivelsene.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Själva termen "sfäroplast" används sällan inom medicinen, men den kan hänvisa till en tunn, sfärisk membranstruktur som skapas runt en cell eller en encellig organism med hjälp av biokemiska metoder. Detta görs ofta i forskningssyfte för att studera cellytor eller interaktioner mellan celler inom en kontrollerad miljö.

I vissa fall kan "sfäroplast" också användas för att beskriva en encellig organisms naturliga, sfäriska form, särskilt i kontexten av protozoer och andra mikroorganismer. Emellertid är det inte en term som vanligtvis används inom klinisk medicin eller diagnos.

Protein Sortering refererer til den proces, hvor proteiner transporteres og lokaliseres korrekt inden for eller udenfor cellen, baseret på signaler i deres aminosyresekvens. Denne proces sørger for at proteinet ender op i det rette subcellulære kompartment, fx cellemembranen, cytoplasmaet, mitokondrier, endoplasmatisk reticulum eller kernen. Protein Sortering involverer flere forskellige mekanismer, herunder chaperon-assisteret foldning, transport gennem cellemembranen via transportproteiner og lokaliseringssignaler, samt nedbrydning af fejlagtigt foldede eller degraderingsmærkede proteiner.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Isomeraser är en typ av enzym som katalyserar omvandlingen av en molekyl till en annan molekyl med samma atomkomposition, men med en annorlunda struktur eller konformation. Detta kallas också för en isomerisering. Isomeraser kan vara specialiserade att katalysera omvandlingar mellan specifika isomerer, eller de kan ha bredare substratspecificitet och kunna katalysera flera olika isomeriseringar. De kan hitta användning inom biokemi, medicin och industriella processer.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

'Maltos' är ett kolhydrat som består av två glukosenheter som är kopplade till varandra med en glykosidbindning. Det är ett disackarid som bildas när stärkelse bryts ned under digestionen eller i livsmedelsindustrin. Maltos förekommer naturligt i vissa frukter och är också vanligt förekommande i matvaror som till exempel malt, socker, bröd och potatis.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

'Brucella suis' är en bakterieart som orsakar sjukdomen brucellos hos grisar och kan även infektera människor. Bakterien överförs vanligtvis till människor genom kontakt med infekterade djur eller konsumtion av oprocessat djurprotein, som rått kött eller opastöriserad mjölk från infekterade djur. Sjukdomen hos människor kan vara allvarlig och ge upphov till symtom som feber, trötthet, svullnad av lymfkörtlar, muskel- och ledsmärtor samt neurologiska symptom. Behandlingen av brucellos hos människor innebär ofta långvarig antibiotisk behandling med kombinationer av olika typer av antibiotika.

"ABC-bärare" är ett medicinskt begrepp som står för "Acetylgrupp-bindande proteiner", även kända som "Acetyltransferaser". Dessa enzymer har förmågan att överföra en acetylgrupp från en donator, ofta en acetyl-koenzym A (acetyl-CoA), till ett acceptorprotein eller en annan biomolekyl.

Acetyltransferaser spelar en viktig roll i olika cellulära processer, såsom reglering av genuttryck, metabolism och cellsignalering. I synnerhet, histonacetyltransferas (HAT) är en undergrupp av ABC-bärare som specifikt överför acetylgrupper till histonproteiner i kromatin, vilket leder till förändringar i kromatinstrukturen och genuttryck. Dysfunktion eller oreglerad aktivitet hos ABC-bärare har visats vara involverade i patofysiologiska processer som relateras till många sjukdomstillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och metaboliska störningar.

"Disulfides" er ein type av kjemisk binding som ofte forekommer i proteiner. I denne typen av binding har to svømlelegger i proteinets oppbygging – ofte to sulfhydrylgrupper (–SH) – reagert med hverandre og formet en disulfidbinding (–S–S–). Disulfidbindinger stabliserer proteinet ved å holde de to svømleleggerne i en fast, foldet konfigurasjon. Disulfidbindinger er vanlige i utenforholdsholdende proteiner som finnes i blodet og i fedtet, men de kan også forekomme i andre typer av proteiner.

"Poriner" er en betegnelse for små, membranproteiner som fungerer som kanaler gjennom cellevæggene hos bakterier og andre encelled organismer. Disse poriner tillater passegen av vann, ioner og små molekyler mellom det interne cellemiljøet og omgivelsen. Porinene spiller en viktig rolle i transporten av næringsstoffer og andre nødvendige molekyler inn i cellen, samt i utskillelse av avfallsmolekyler og toksiner fra cellen. Det finnes forskjellige typer poriner som er spesifikke for bestemte substrater eller størrelser på molekyler. Porinene kan også være involvert i resistens mot antibiotiske lægemidler og andre skadelige faktorer i cellens omgivelse.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Glycerofosfater är en grupp av lipider som innehåller glycerol (ett slags alkohol) som backbone, med en eller flera fosfatgrupper och ofta även en eller flera fettsyror kopplade till sig. De är viktiga beståndsdelar i cellmembranet hos levande organismer och fungerar också som energilager, särskilt i form av di- och triacylglycerofosfater (även kallat fosfolipider och triglycerider). Glycerofosfater deltar också i signaltransduktionsprocesser inom cellen.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

I et genetiskt system hos prokaryota celler, är ett operon en grupp av genar som transkriberas tillsammans som en enhet under kontroll av en enda promotor och terminator. Operonerna innehåller ofta genar som kodar för proteiner som är involverade i samma metaboliska väg eller cellulära process, såsom lactoseoperonet hos E. coli, vilket inkluderar gener som kodar för proteiner involverade i nedbrytningen och transporten av laktos. Operonkonceptet är centralt för regleringen av genuttryck hos prokaryoter.

Proteinveckning, eller proteinföldning, är ett biokemiskt fenomen där en proteinmolekyl får en naturlig, tresidig struktur genom att vecka sig i en specifik konformation. Detta sker genom att de olika delarna av proteinmolekylen, som består av aminosyror, interagerar med varandra och bildar sekundär-, terciär- och kvartärstruktur. Proteinveckning är en nödvändig process för att proteiner ska kunna utföra sina funktioner korrekt inuti eller utanför cellen. Felet i proteinveckningsprocessen kan leda till sjukdomar som exempelvis Alzheimers, Parkinsons och kreft.

"Kassetmutagen" är ett samlingsbegrepp inom genetisk toxicologi för kemiska ämnen som kan orsaka skada på DNA i cellkärnan. Begreppet kommer från "Ames-testet", en metod för att screening av mutagena ämnen, där man använder bakterier i en liten behållare (på engelska: "cassette") som innehåller ett genetiskt modifierat stam av bakterien Salmonella typhimurium.

Kassetmutagener är ämnen som kan orsaka mutationer i DNA-sekvensen hos levande organismer, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer och genetiska defekter. Dessa ämnen kan förekomma naturligt eller kan vara syntetiska och kan finnas i vardagsprodukter, industrier eller miljön.

Det är värt att notera att en kassetmutagen inte nödvändigtvis kommer att vara cancerogent, men det finns en korrelation mellan mutagena ämnen och cancerutveckling.

Salmonella Typhimurium är en specifik serotyp av bakterien Salmonella enterica, som orsakar sjukdomen salmonellos hos människor och djur. Denna bakteriestam är en av de vanligaste orsakerna till matburna infektioner hos människor världen över. Sjukdomen som orsakas av Salmonella Typhimurium visar sig ofta som akut gastroenterit med diarré, buksmärtor och feber. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten som innehåller bakterierna.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

Monosackaridtransportproteiner är proteiner som hjälper till att transportera monosackarider, det vill säga enkla sockerarter, genom cellmembranet. Dessa proteiner finns vanligen i cellytan och de hjälper till att reglera intaget av olika sorters sockerarter in i cellen. Monosackaridtransportproteiner kan variera i sin specificitet och vissa är specialiserade på att transportera specifika sockerarter, medan andra kan transportera en bredare varierad uppsättning sockermolekyler.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Cell division" refers to the process by which a single eukaryotic cell divides into two daughter cells, each with its own nucleus and cytoplasm. This is a fundamental process that allows organisms to grow, maintain their tissues, and repair damaged ones. There are two main types of cell division: mitosis and meiosis.

During mitosis, the genetic material in the form of chromosomes is replicated and then equally divided between the two daughter cells. This type of cell division occurs in somatic cells (cells other than sex cells) and results in two identical daughter cells.

Meiosis, on the other hand, is a type of cell division that occurs only in sex cells (gametes). It involves two rounds of division, resulting in four haploid daughter cells, each with half the number of chromosomes as the original diploid cell. This process ensures genetic diversity by shuffling and randomly assorting the genetic material from both parents during fertilization.

In summary, 'cellavdelning' refers to the biological process by which a single cell divides into two or more daughter cells, either through mitosis or meiosis.

Molekylära chaperoner är proteiner som hjälper till att folda andra proteiner korrekt i cellen. De gör detta genom att binda till de nyss syntetiserade, ofullständigt foldeda proteinerna och hjälper dem att följa den naturliga foldningsvägen så att de kan bilda sin tredimensionella struktur korrekt.

Molekylära chaperoner finns i alla levande celler och är speciellt viktiga under stressförhållanden, då cellen utsätts för högre temperaturer eller andra faktor som kan störa proteinernas foldning. Chaperonerna skyddar också proteiner från att aggregera eller klumpa ihop sig till icke-funktionella aggregerat strukturer.

Exempel på molekylära chaperoner inkluderar Hsp70, Hsp90 och GroEL/GroES i bakterier. Dessa proteiner har olika mekanismer för att hjälpa till med proteinfoldning, men de arbetar alla tillsammans för att säkerställa att cellens proteiner är korrekt foldeda och funktionella.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

Oxidoreduktaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar o oxidations-reduktionsreaktioner, där elektroner överförs från ett ämne (donator) till ett annat (acceptor). I dessa reaktioner ändras donatorns oxidationstal medan acceptorns oxidationstal minskar. Oxidoreduktaser delas in i olika klasser baserat på de aktiva centra där elektronöverföringen sker, till exempel:

1. Oxidas (EC 1) - använder molekylär syre som acceptor
2. Dehydrogenaser (EC 1.1) - överför väteatomer mellan substrat och NAD+/NADP+ eller FAD
3. Reduktaoser (EC 1.2) - använder kemiska reduktanter som acceptorer
4. Oxidoreduktaser som överför elektroner till metalljoner (EC 1.16-1.19)

Oxidoreduktaserna är viktiga för cellens energiproduktion, metabolism och homeostas.

"Bakterie-DNA" refererer til det genetiske materiale i form av DNA (desoxyribonukleinsyre) som findes i bakterier. DNA består av to stränge av nukleotider som er forbundet til hverandre med basepar som er komplementære, dvs. A-T og G-C. Disse basepara koder for genene som styrer bakteriens funksjoner og egenskaper. Bakterie-DNA kan variere mye mellom forskjellige arter av bakterier og er ein viktig del av molekylærbiologien og -genetikken.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.

Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Lipoproteiner är komplexa partiklar som består av lipider (fetter) och protein. Deras huvudsakliga funktion är att transportera lipider, såsom kolesterol och triglycerider, i blodomloppet från en del av kroppen till en annan.

Det finns olika typer av lipoproteiner, beroende på deras densitet:

1. Chylomicroner: De är de största och lättaste lipoproteinerna och transporterar triglycerider från tarmen till andra delar av kroppen.
2. VLDL (Very Low-Density Lipoproteins): De transporterar triglycerider från levern till olika celler i kroppen.
3. IDL (Intermediate-Density Lipoproteins): De bildas när VLDL förlorar triglycerider och innehåller högre koncentrationer av kolesterol.
4. LDL (Low-Density Lipoproteins): Kallas ofta "dåligt kolesterol" eftersom de transporterar kolesterol från levern till celler, men för mycket LDL kan leda till atheroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.
5. HDL (High-Density Lipoproteins): Kallas ofta "gott kolesterol" eftersom de transporterar överskott av kolesterol från celler tillbaka till levern för utsöndring.

I allmänhet är ett balanserat lipoproteinprofil viktigt för hälsa, och onormalt höga eller låga nivåer av olika lipoproteiner kan vara riskfaktorer för olika sjukdomar.

Röntgenkristallografi är en teknik inom strukturbiologi och fysikalisk kemi som används för att bestämma tre-dimensionella strukturer av molekyler, ofta proteiner och andra biologiska makromolekyler. Den bygger på att utnyttja diffraktionen av röntgenstrålning när den passerar genom en kristall av det ämne vars struktur ska bestämmas.

I en kristall är atomer och molekyler ordnade i ett periodiskt mönster, vilket gör att de agerar som en diffraktionsgitter när de utsätts för röntgenstrålning. Genom att mäta intensiteten och fasen på de diffraktionerade strålarna kan forskaren rekonstruera den elektroniska densitetsfördelningen i kristallen, vilket ger information om var atomerna befinner sig i förhållande till varandra. Genom att analysera denna information kan man bestämma molekylens tresidiga struktur på atomnivå.

Röntgenkristallografi är en mycket kraftfull metod inom strukturbiologin och har haft en stor betydelse för vetenskapens förståelse av biologiska processer på molekylär nivå. Metoden används bland annat för att studera proteiner som är involverade i sjukdomar, för att utveckla läkemedel och för att undersöka materialegenskaper hos oorganiska material.

Cytokrom c är ett proteinskt enzymsystem som deltar i cellandningen, eller celldygnaden, i mitochondrier. Det består av en hemgrupp och två proteinkedjor och har en viktig roll i den elektrontransportkedjan där det hjälper till att generera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat). Cytokrom c kan även vara involverat i apoptos, eller programmerad celldöd. Det är lokaliserat i mitochondriernas intermembranrum och har en molekylvikt på cirka 12 kDa.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Oxidation-reduction, också känt som redoxreaktioner, är en process där elektroner överförs från ett molekyl eller jon till ett annat. Det består av två delprocesser: oxidation och reduction.

Oxidation definieras som förlusten av elektroner eller ökning av oxidationstallet hos ett atom eller molekyler. Reduction är motsatsen, där det finns en vinst av elektroner eller minskning av oxidationstalet hos ett atom eller molekyler.

I allmänhet är oxidationen kopplad till en ökning i oxidationsgraden och reductionen med en minskning i oxidationsgraden. Detta kan illustreras genom följande exempel:

2Na (s) + Cl2 (g) -> 2NaCl (s)

I denna reaktion är natrium (Na) oxiderat, eftersom det förlorar en elektron och bildar Na+. Chlor (Cl2) är reducerat, eftersom det vinner elektroner och bildar Cl-. Detta visar hur oxidation och reduction sker samtidigt i samma reaktion, vilket kallas en redoxreaktion.

Cysteine är en svagt luktande sulfhydrylgrupp (SH)-bärande proteinogen aminosyra. Den har den kemiska formeln HO2CCH(NH2)CH2SH. Cystein kan bilda disulfidbindningar (-S-S-) med andra cysteiner, vilket är viktigt för tredimensionell struktur hos vissa proteiner. I enzymer spelar cystein ofta en roll som nukleofil i katalytiska reaktioner.

I medicinsk kontext, betyder "järn" ett essentiellt spårmineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner. Järn är en viktig komponent i hemoglobin, det protein i röda blodkroppar som transporterar syre från lungorna till celler i kroppen. Det är också en del av myoglobin, ett protein som lagras syre i musklerna.

Järn finns i två former i kroppen: den hemiska järnformen, som används för att transportera syre, och den icke-hemiska järnformen, som deltar i en rad biokemiska processer, inklusive andningsprocessen och immunförsvaret.

Järnbrist är en vanlig näringsbrist som kan orsaka anemi, trötthet, svaghet och andningssvårigheter. Överdriven järnutgång kan också vara skadligt för hälsan och leda till skador på lever, hjärta och endokrina systemet.

I medically related context, 'copper' refererar vanligtvis till det kemiska grundämnet med atomnummer 29 på periodiska systemet. Copper är ett metalliskt grundämne som förekommer naturligt i naturen och har en karakteristisk röd-orange färg. Det används ofta inom medicinen, till exempel som en del av vissa enzymer i kroppen eller som ett koagulant i vissa medicinska behandlingar. Copper kan också förekomma i vattenleveranser och kan orsaka en sjukdom vid långvarig exponering, känd som 'copper toxicity'.

'Pseudomonas aeruginosa' är en gramnegativ, aerob bakterie som förekommer i miljöer som vatten, jord och på planteringar. Den kan också koloniseras hos människor, särskilt hos dem med nedsatt immunförsvar eller vid långvarig sjukhusvistelse.

'Pseudomonas aeruginosa' är känd för sin förmåga att orsaka en bred vätska av infektioner, inklusive hud- och sårinfektioner, lunginflammation, blodförgiftning och kateterrelaterade infektioner. Den producerar ett antal virulensfaktorer som hjälper den att undvika värdimmunsvaret och skada vävnader. Exempel på sådana faktorer inkluderar exotoxiner, elastaser, proteaser och en speciell typ av lipopolysackarid i cellmembranet som skyddar den mot komplementaktivering och fosfolipas för att bryta ner lungsurfaktant.

Infektioner med 'Pseudomonas aeruginosa' kan vara svåra att behandla på grund av dess resistens mot många antibiotika, särskilt mot betalactam- och aminoglykosidklassen. Multiresistenta stammar av bakterien har identifierats och utgör en allvarlig hotbild i sjukvården världen över.

En nitratreduktas är ett enzym som katalyserar reduktionen av nitrat (NO3-) till nitrit (NO2-). Det finns två typer av nitratreduktaser: assimilatoriska och dissimilatoriska. Assimilatoriska nitratreduktaser förekommer hos växter, alger och vissa bakterier och används för att konvertera kväve till en form som kan användas för att bygga upp aminosyror och andra organiska molekyler. Dismimilatoriska nitratreduktaser förekommer hos vissa bakterier och används för att oxidera organiska ämnen under syrefria förhållanden, vilket resulterar i produktionen av kvävegas som en slutprodukt.

'Campylobacter jejuni' är en gramnegativ, spiralformad, mikroaerofil bakterie som orsakar gastroenterit, även känd som mag-tarminflammation. Den är en av de vanligaste orsakerna till matburna sjukdomar i världen och förekommer ofta hos fåglar, framförallt höns, men kan även påträffas hos nötkreatur, grisar och hundar. Bakterien sprids vanligen via kontaminerad mat eller vatten, särskilt rå eller halvråa köttprodukter som hönskött, mjölk och osten. Symptomen på infektion kan variera från milda till allvarliga, inklusive diarré, buksmärtor, feber och kräkningar. I sällsynta fall kan infektionen leda till komplikationer som Guillain-Barrés syndrom, en allvarlig nervsjukdom.

'Serinendopeptidaser' er en type enzym, som bryter ned proteiner og peptider i kroppen. Navnet kommer af at de indeholder en serin-aminosyre i deres aktive site, som spiller en vigtig rolle i katalysen af proteolytisk nedbrydning. Disse enzymer bryder specifikt peptidbindinger, hvor den karboxylterminale sidekæde er en hydrofil aminosyre, såsom serin, threonin eller cystein. Serinendopeptidaser inkluderer enzymer som trypsin, chymotrypsin og elastase, som alle spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af protein i kroppen.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Osmolaritet är ett mått på koncentrationen av osmotiskt aktiva partiklar i en lösning, vanligtvis uttryckt i osmoler per liter (osmol/L). Osmolariteten beräknas genom att summera koncentrationen av alla osmotiskt aktiva partiklar i lösningen, inklusive joner som kommer från lösta salter.

I en medicinsk kontext kan osmolaritet ha betydelse för exempelvis hur en lösning kommer att påverka vattenbalansen i kroppen, särskilt när det gäller intravenösa infusioner. En hög osmolaritet i en infusionslösning kan leda till att vätska dras ut från blodkärlen och in i cellerna, medan en låg osmolaritet kan leda till att vätska dras in i blodkärlen från cellerna. Detta kan ha konsekvenser för blodtrycket, volymen av extracellulärt vatten och funktionen hos olika organ.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

Tvådimensionell gelelektrofores (2DE) är en teknik inom proteomik som används för att separera och analysera komplexa proteinblandningar. Den bygger på två olika elektroforesmetoder som utförs i två dimensioner.

I den första dimensionen separeras proteiner baserat på deras isoelektriska punkter (pI) genom isoelektrisk fokusering (IEF). Proteinerna appliceras till ett gelmedium bestående av en pH-gradient, varefter ett elektriskt fält appliceras. Proteiner migrerar då mot den elektriska polen med motsatt laddning tills de når en position i gelen där deras laddning är neutraliserad, det vill säga vid deras isoelektriska punkt.

I den andra dimensionen separeras proteiner baserat på deras molekylvikt genom SDS-PAGE (sodiumdodecylsulfat-polyacrylamidgel-elektrofores). Proteinerna behandlas med SDS, ett detergent som ger proteinerna en negativ laddning och standardiserar deras form till en rak stav. Sedan appliceras ett elektriskt fält vinkelrätt mot den första dimensionen, varvid proteiner separeras baserat på deras molekylvikt.

Efter tvådimensionell gelelektrofores kan proteiner detekteras och visualiseras med olika metoder, exempelvis genom färgning eller immunoblotting. Detta möjliggör en högupplöst separation av komplexa proteinblandningar och är därför användbart inom forskning och diagnostik.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

En nitratreduktase är ett enzym som katalyserar reduktionen av nitrat (NO3-) till nitrit (NO2-). Detta enzym förekommer naturligt i vissa bakterier, växter och djur, inklusive människan. I människokroppen är nitratreduktaser involverade i metabolismen av vissa läkemedel och kemikalier.

Det finns två huvudtyper av nitratreduktaser:

1. Den första typen, assimilatoriska nitratreduktas, hittas hos växter och bakterier som använder sig av denna process för att tillgodogöra sig kväve från miljön. Detta enzym finns i kloroplasten hos växter och reducerar nitrat till nitrit, vilket sedan kan konverteras till ammoniak och införlivas i aminosyror.

2. Den andra typen, dissimilatoriska nitratreduktas, återfinns hos vissa bakterier som använder nitrat som ett elektronacceptor under anaeroba förhållanden. Detta enzym är involverat i den process som kallas denitrifikation, där kväveoxider reduceras till gasformig kväve (N2).

Det är värt att notera att överexponering för nitratreduktaser kan vara skadligt eftersom höga nivåer av nitrit kan orsaka metemoglobinemi, en sjukdom där blodets förmåga att transportera syre minskar.

Betalaktamaser är en grupp enzymer som produceras av bakterier och har förmågan att bryta ned betalaktamringen i betalaktambasede antibiotika, vilket gör dem resistenta mot dessa läkemedel. Exempel på betalaktamaser inkluderar bl.a. beta-lactamase 1, cefalosporinaser, oxacillinaser och carbapenemaser.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

DNA-sekvensanalys är en metod inom genetiken och bioinformatiken som används för att bestämma den exakta ordningsföljden (sekvensen) av nukleotider (baser) i en DNA-molekyl. Genom att undersöka och jämföra dessa sekvenser kan man få information om individens genetiska make-up, evolutionära härstamning och samband med olika arvsbundna sjukdomar eller andra genetiska egenskaper. DNA-sekvensanalys används också för att identifiera mikroorganismer såsom bakterier och virus genom att jämföra deras genetiska sekvenser med kända exemplar i databaser.

Vätejonkoncentration, även känd som pH, är ett mått på hur sur eller basiskt ett vätskemedium är. Det specificerar protonaktiviteten (H+) i en lösning, vilket är relaterat till mängden hydrogenjoner (H+) per liter.

En lägre pH-värde (7) indikerar lägre vätejonkoncentration och mer basisk miljö. Vatten har en neutral pH på 7.

I medicinsk kontext kan förändringar i vätejonkoncentration ha betydelsefulla kliniska konsekvenser. För hög eller för låg pH kan störa normal cellfunktion och leda till acidos eller alkalos, respektive. Dessa störningar kan påverka olika fysiologiska processer, inklusive andningen, hjärt-kärlsystemet, njurarnas funktion och ämnesomsättningen.

"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Peptidylprolyl isomerase (PPIase) är ett enzym som katalyserar rotationen runt peptidbindningen mellan prolin och föregående aminosyrares α-kolon. Denna rotation, eller isomerisering, är en relativt långsam process på grund av den extra ringstruktur som prolin har, vilket gör att det kan vara ett flaskhalsstepp i proteinveckningen. PPIaser katalyserar därför denna reaktion och accelererar proteinfoldning. Ett exempel på ett PPIase är Cyclophilin.

'Spirochaeta' är ett släkte av spiralformade bakterier som tillhör familjen Spirochaetaceae. Dessa bakterier är kännetecknande genom sin långsmala, spiralformade morfologi och sin rörliga, undulanta (vågrörelse) eller snurrande rörelse. De flesta arterna av Spirochaeta lever i anaeroba eller mikroaerofila miljöer, vilket betyder att de trivs bäst i syrefria eller syrgasfattiga förhållanden.

Spirochaeter är ofta kopplade till olika sjukdomar hos människor och djur. Till exempel orsakas Lymes sjukdom av en spirochaet, *Borrelia burgdorferi*, som överförs via fästingbett. En annan välkänd spirochaet är *Treponema pallidum*, som orsakar syfilis hos människor.

Det är viktigt att notera att inte alla Spirochaeta-arter är skadliga för människor eller djur, och många lever fredligt i olika miljöer som jord, sötvatten och marina ekosystem.

'Brachyspira hyodysenteriae' är en bakterie som orsakar grisars tjocktarmssjuka, även känd som dysenteri. Denna sjukdom karaktäriseras av svår diarré, vattniga fekalier och mag-tarmlidande hos drabbade djur. Bakterien lever i tjocktarmen och orsakar inflammation och skador på tarmens slemhinna, vilket leder till de symptom som observeras vid sjukdomen.

Det är viktigt att notera att 'Brachyspira hyodysenteriae' inte är den enda bakterien som kan orsaka tjocktarmssjuka hos grisar, och andra arter av Brachyspira-bakterier kan också vara involverade. Dessa andra arter kan dock orsaka mildare former av diarré och är inte alltid kopplade till dysenteri.

I et medicinskt sammanhang refererar "flagell" till den smala, vitiforma strukturen som kan förekomma på bakterier och protozoer. Flagellen fungerar som ett slags "svans" som hjälper dessa mikroorganismer att röra sig och förflytta sig i sin omgivning.

Bakteriers flageller är oftast uppbyggda av ett protein kallat flagellin, och de kan vara enskilda eller förekomma i flera exemplar på samma cell. Protozoernas flageller är däremot ofta mer komplexa och kan innehålla olika strukturer som hjälper till att styra rörelsen.

Det är värt att notera att det finns andra betydelser av ordet "flagell" utanför medicinska sammanhang, såsom den lilla piska som används i kyrkor eller den del av en människas spermie som liknar en svans.

Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).

'Paracoccus' är ett släkte av gramnegativa, aeroba bakterier som tillhör familjen Rhodobacteraceae. Dessa bakterier är kemoorganotrofa och kan oxidera en rad olika organiska ämnen som kolkälla. De flesta arterna i släktet Paracoccus är också fototrofa, vilket betyder att de kan använda solljus som energikälla genom fotosyntes.

Paracoccus-bakterier förekommer vanligtvis i vattenmiljöer och kan hittas i sötvatten, bräckt vatten och marina miljöer. De kan också påträffas i jord och i association med växter och djur.

Ett välkänt exempel på en art inom släktet Paracoccus är P. denitrificans, som är känd för sin förmåga att reducera kväve till gasformigt kväve (N2) under syrebrist, ett process som kallas denitrifiering. Denna bakterie används kommersiellt inom avloppsbehandling och i andra industriella processer där det behövs avlägsnas överflödigt kväve.

Hydrogenase är ett enzym som katalyserar omvandlingen av väte (H2) till protoner och elektroner eller vice versa. Det finns två typer av hydrogenaser: vanliga ([Fe-Fe]-hydrogenas) och adliga ([Ni-Fe]-hydrogenas). Dessa enzymer förekommer hos bakterier, arkéer och vissa eukaryota celler, som exempelvis grönalger. Hydrogenaser är viktiga i mikroorganismernas energibalans och kan användas för produktion av vätegas som en förnybar energikälla.

Glukaner är en typ av polysackarider, som består av flera monosackarider (socker) som glukos enheter. Glukaner kan ha olika struktur och molekylmassa beroende på hur de är sammanlänkade. De kan vara lineära eller grenade, och glukosenheterna kan vara förbundna med varandra via alfa- eller beta-glykosidbindningar.

Glukaner förekommer naturligt i många livsmedel, till exempel i spannmål, potatis och vissa frukter. De kan också produceras syntetiskt genom enzymatisk behandling av stärkelse eller andra kolhydrater.

Glukaner har olika funktioner beroende på deras struktur och molekylmassa. Några glukaner har förmågan att stimulera immunsystemet, medan andra kan ha en prebiotisk effekt och främja tillväxten av vissa bakterier i tarmen. Glukaner används också inom industrin som tjockningsmedel, stabilisatorer och emulgeringsmedel.

Endopeptidase K är ett enzym som bryter ned proteiner genom att spjälka av peptidbindningar inuti proteinmolekylen, istället för att bryta ner de terminala ändarna. Det är specifikt känt för att klista sönder virusproteiner hos vissa typer av herpesvirus. Endopeptidase K tillhör serinproteasklassen och kräver aktivering genom en speciell process innan det kan börja spjälka proteinerna.

'Paracoccus denitrificans' är en gramnegativ, aerob bakterie som normalt förekommer i vattenmiljöer. Den har förmågan att utföra denitrifikation, ett biologiskt process där kväveoxider reduceras till gasformig kväv till följd av brist på syre (O2). Detta gör att bakterien kan leva i miljöer med lågt syrehalt och är användbar inom avloppsbehandling och bioremediering. 'Paracoccus denitrificans' kan också oxidera en rad kolväteföreningar som en del av sin ämnesomsättning, vilket gör att den kan användas inom biobränsleproduktion.