Polyribosomer, även känt som polysom eller ergasom, är en struktur i cellen där ribosomer sitter bundna till varandra med mRNA-strängar emellan. Varje ribosom i en polyribosom översätter en specifik sekvens av mRNA till en sekvens av aminosyror, vilket resulterar i syntesen av ett protein. Polyribosomer förekommer främst i cytoplasman hos eukaryota celler, men kan även hittas i prokaryota celler. De är aktiva platser för proteinsyntes och deras aktivitet kan användas som en indikator på cellens proteinproduktion.

Ribosomer är en organell som förekommer i både prokaryota och eukaryota celler. Deras främsta funktion är att syntetisera proteiner genom att tolka informationen från RNA till att bygga upp aminosyror i rätt ordning för att bilda en proteinmolekyl. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som båda är uppbyggda av ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. Storleken på ribosomer varierar mellan olika arter, men de hos människan har en diameter på cirka 25 nanometer. De kan finnas i fria former i cytoplasman eller bundna till endoplasmatiska retiklet i eukaryota celler.

Gradientcentrifugering är en laboratorieteknik inom biologi och medicin som används för att separera olika typer av partiklar baserat på deras differens i sedimentationshastighet, som i sin tur beror på partikelns storlek, form och densitet.

Den vanligaste typen av gradientcentrifugering är ultracentrifugering i en gradient av t.ex. sockerlösning eller saltlösning, där den högre densiteten är närmast rotorn och den lägre längst bort. När centrifugeringen sker accelereras partiklarna genom lösningen och sedimenterar därefter i gradienten. Partiklar med högre densitet kommer att sedimentera snabbare än partiklar med lägre densitet, vilket möjliggör en separation av olika partiklar baserat på deras egenskaper.

Gradientcentrifugering används bland annat för att separera olika typer av celler, virus, ribosomer och andra organeller från varandra eller från det medium de befinner sig i. Det är en viktig teknik inom molekylärbiologi, virologi och cellbiologi.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

Puromycin är ett antibiotikum som produceras av bacterien Streptomyces alboniger. Det används vanligtvis inom molekylärbiologi som ett selektivt medel för att döda celler som inte har integrerat en specifik plasmid eller virus i sitt genomet korrekt.

Puromycin fungerar genom att efterlikna de tre sista aminosyrorna i en peptidlänk och binda till den växande peptidkedjan under proteinsyntesen. När det gör detta stoppar puromycin proteinsyntesen, vilket orsakar att cellen dör.

I medicinskt hänseende har puromycin använts för att behandla vissa typer av cancer, men det används inte längre på grund av dess toxicitet och biverkningar.

Peptidbiosyntese refererer til den proces, hvor flere aminosyrer kombineres for at danne et peptidbindingsmønster og dermed skabe en peptidkæde eller et protein. Denne proces foregår normalt i cellerne under kontrol af ribosomer, som læser genetisk information fra mRNA-molekyler (messenger RNA).

I denne process samles aminosyrerne ved ribosomen, hvor de forbinder sig med hinanden via deres carboxylgrupper og aminogrupper. Dette skaber en peptidbinding mellem dem, og derved dannes en kort eller lang peptidkæde. Når hele proteinet er syntetiseret, bliver det foldet korrekt for at kunne udføre sine funktioner i cellen.

Det skal bemærkes, at der findes andre typer af peptidbiosyntese, som ikke foregår ved ribosomer, men disse er mere specielle og sjældne.

Cell fractionation är ett biologiskt laboratorieförfarande som innebär att celler delas upp i sina olika komponenter eller organeller. Detta görs vanligtvis genom att cellmembranet klyvs med hjälp av mekanisk, enzymatisk eller kemisk metoder, vilket får cellens olika beståndsdelar att separera sig från varandra. Genom att använda olika tekniker och metoder kan forskare isolera och rena specifika organeller såsom mitokondrier, kärnor, ribosomer, lysosomer och endoplasmatiska retikulum för vidare studier. Cellfraktionering är en viktig metod inom cellbiologi och molekylär biologi eftersom den möjliggör att forskare kan studera de olika komponenterna i cellen separat och upptäcka deras unika funktioner och interaktioner.

'Poly A' är ett vanligt förekommande begrepp inom molekylärbiologi och refererar till en sekvens av adenin-baserade nukleotider som får en RNA-molekyl att bli "polyA-taggad". Detta är en posttranskriptionell modifikation där ett antal adenin-nukleotider (ofta 50–250) fogas till 3'-slutet av en mRNA-molekyl. PolyA-svansen hjälper till att stabilisera mRNA, underlättar transporten av mRNA från cellkärnan till cytoplasman och bidrar till translationsinitieringen.

Leucin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tillföras kroppen genom kostintag eftersom den inte kan syntetiseras själv. Leucin är en av de tre grenade aminosyrorna och spelar en viktig roll i proteiners syntes och nedbrytning, samt i regleringen av cellväxthormonet insulin. Det finns också vissa bevis som tyder på att leucin kan ha en positiv effekt på muskelproteinsyntesen efter träning.

A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.

Exempel på cell-free system är:

1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.

Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

"Koli-" är ett prefix som härstammar från grekiskan och betyder "tjocktarm". "Isotop" är ett ord som kommer från både grekiska och engelska, med grekiska "isos" (lika) och engelska "top" (plats), vilket tillsammans betyder "samma plats".

En kolisotop är alltså en radioaktiv isotop som används inom medicinen, oftast för att undersöka funktionen hos tjocktarmen. Den vanligaste kolisotopen som används är koldioxid-14 (C14). Patienten får då dricka en vätska med den radioaktiva isotopen, och sedan kan man följa dess väg genom tjocktarmen med hjälp av en gammakamera. Detta kallas för en kolisotoskopi eller en C14-taggning.

Ribonucleas (RNas) är en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av RNA-molekyler genom att hydrolysellt klippa sönder fosfodiesterbindningarna mellan ribos och dekolibera nukleotider eller oligonukleotider. Det finns två huvudtyper av RNas: endoribonucleaser, som klipper RNA-molekylen i flera bitar mitt i sekvensen, och exoribonucleaser, som tär bort en nucleotid i taget från slutet av RNA-molekylen. RNas har viktiga funktioner inom cellulära processer såsom RNA-processering, nedbrytning och kvalitetskontroll.

Ribosomalt RNA (rRNA) är en typ av RNA som är en viktig komponent i ribosomer, de subcellulära partiklar där proteinsyntesen sker inne i celler. rRNA utgör den strukturella basen för ribosomen och hjälper till att katalysera formationen av peptidbindningar mellan aminosyror under proteinsyntesen. Det finns olika typer av rRNA, inklusive 5S, 5.8S, 18S och 28S rRNA hos eukaryota celler, och 16S och 23S rRNA hos prokaryota celler. Dessa olika typer av rRNA har olika funktioner i ribosomen och är viktiga markörer för taxonomisk klassificering inom molekylär systematik.

I en medicinsk kontext refererar ett membran till en typ av struktur som består av tunna, skiktade celler eller icke-cellulära material som skiljer två vätskor eller kompartment från varandra. Membraner kan vara semipermeabla, vilket betyder att de låter vissa substanser passera genom sig medan andra stoppas. Detta är viktigt för att reglera och kontrollera utbyte av molekyler, elektrolyter och gaser mellan olika kroppsdelar eller kompartment. Exempel på membran inkluderar cellytan hos celler (cellmembran), blod-hjärnbarriären, njurarnas glomerulusmembran och hornhinne membranet.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Retikulocyter är ett ungt rödt blodkroppar (erytrocyter) som finns i benmärgen. De är nästan fullt utvecklade, men ännu inte helt färdigutbildade. Retikulocyterna saknar fullständigt hemoglobin och har en kvarbliven nätverksliknande struktur i cytoplasman, bestående av ribosomer och annan cellular apparat. När retikulocyterna lämnar benmärgen och kommer in i blodomloppet, förlorar de snart denna nätverksliknande struktur och blir till fullt utvecklade röda blodkroppar. Retikulocytantalet kan användas som en indikator på benmärgens förmåga att producera röda blodkroppar, och ökar vid exempelvis blodbrist (anemi).

Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.

Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

FMRP-proteinet (Fragile X Mental Retardation Protein) er et protein som produseres av genen FMR1 (Fragile X Mental Retardation 1). Dette proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av synaptisk plastisitet, dvs. den måten hvorpå nervesystemet endrer seg og lærer på grunnlag av erfaringer. FMRP-proteinet gjør dette ved å binde til og regulere oversatte RNA-molekyler som transporteres ut i synapser, de smale hullene mellom nervecelleutskjutninger (axoner) og deres målceller. Ved mutasjoner eller forandringer i FMR1-genen kan det oppstå en mangel på FMRP-protein, som igjen kan føre til utviklingen av Fragile X-syndromet, som er den vanligste arvelige formen for intellektuell funksjonsevne nedsatthet og autisme.

"Pulvinus" er en latin term som betyr "puderpude" eller "polstring". I anatomisk sammenheng refererer det til en særlig type forstærket led, der oftest findes i planteriget. Pulvinus består af specielle celler som kan ændre sin turghøjde og dermed muliggøre bevægelser hos visse planteorganer, fx blade og blomster. Disse bevægelser kan være tilpasningsmæssige, for eksempel når mørke- og lysforhold ændres, eller refleksive, som i tilfælde af berøring.

I medicinsk sammenhæng anvendes termen "pulvinus" ikke særligt ofte, men den kan i sjældne tilfælde bruges i forbindelse med beskrivelser af visse typer ledforstyrrelser eller sygdomme i menneskekroppen.

Pactamycin är ett antibiotiskt medel som isolerats från en aktinobakterie, Streptomyces pactum. Det har visat sig ha verkan mot vissa gram-positiva bakterier och vissa parasiter, men används inte kliniskt på grund av dess toxicitet för djurceller. Pactamycin är ett polypeptid-baserat medel som fungerar genom att störa proteinsyntesen hos bakterier och parasiter. Det har också visat sig ha potential som en antitumöragent, men forskningen pågår fortfarande inom detta område.

Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.

Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.

Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.

Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.

I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.

Uridin är ett nucleosid som består av en pyrimidinbas (uracil) kopplad till en ribosemolekyul. Det förekommer naturligt i RNA och har en viktig roll i cellers proteinsyntes och andra biokemiska processer. Uridin kan också ingå i vissa koenzymer och andra biomolekyler.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Translationell peptidkedjeförlängning är ett begrepp inom proteinforskning och syftar på processen att utöka en given peptids (en kort protein- eller polypeptidkedja) längd genom att tillfoga ytterligare aminosyror i enlighet med genetisk information. Detta görs ofta för att undersöka funktionella egenskaper hos den utökade peptiden, såsom dess bindning till specifika proteiner eller cellulära receptorer, dess potentiala farmakologiska effekter eller för att studera strukturella förändringar som orsakas av den nya aminosyrasekvensen.

Translation är en central process inom cellbiologi och proteinsyntes, där information kodad i DNA-sekvenser konverteras till en motsvarande aminosyrasekvens genom transkription och translation. I det här fallet använder man sig av en artificiell translationsprocess för att skapa den längre peptiden, där man kan välja vilka aminosyror som ska ingå i den nya sekvensen. Detta görs vanligtvis med hjälp av olika typer av rekombinant DNA-teknik och in vitro-translationssystem.

'Lumikolkiciner' är ett medicinskt termer som betyder ljusstimulerade kolonkapsler. Det handlar om en behandlingsform där patienten sitter i en speciell kammare med en kontrollerad miljö och utsätts för en viss typ av ljus, ofta blått eller vitaktigt ljus, under en viss tidsperiod. Behandlingens syfte är att aktivera ett kemiskt ämne i kroppen som heter serotonin, vilket kan hjälpa att lindra symptom på säsongsbunden depression eller andra former av depression och ångest.

Lumikolkiciner har visat sig vara effektiva för vissa patienter med säsongsbunden depression (SAD), även kallad vinterdepression, då det saknas tillräckligt med naturligt solljus under vintern. Dock behövs mer forskning för att fastställa exakt huruvida ljusbehandling är lika effektiv som traditionell farmakologisk behandling av depression och ångest.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

'Fenylalanin' är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv. Fenylalanin är en aromatisk aminosyra som ingår i de 20 standardaminosyrorna som bygger upp proteiner.

Det är viktigt att reglera fenylalanintaget hos individer med en speciell genetisk rubbning, fenylketonuri (PKU). Vid PKU saknas ett enzym som behövs för att bryta ned fenylalanin till tyrosin, vilket leder till en påfrestning på kroppen och kan orsaka allvarliga hjärnskador om det inte behandlas. Därför rekommenderas ofta en speciell diet med begränsat fenylalanintag för personer med PKU.

Cykloheximid är ett antibiotikum som hämmar protein syntesen i eukaryota celler. Det används ofta inom forskning för att inhibera celldelningen hos svampar och andra eukaryota organismer, medan det tenderar att vara mindre skadligt för prokaryota celler som bakterier. Cykloheximid fungerar genom att binda till 60S-underenheten av ribosomen och på så sätt förhindra peptidbindningsprocessen under protein syntesen.

Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.

Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.

Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:

I'm sorry for any inconvenience, but I was unable to find a precise medical definition for "Dikarbetoxidihydrokollidin." It is possible that there may be a mistake in the spelling or it could be a term that is not commonly used in the medical field.

If you meant "Dicarbouxydihydrocollidine," I still couldn't find any relevant medical definition for this compound. However, dicarbouxydihydrocollidine appears to be a chemical compound with the formula (CH3)2Si(OH)COOH·2H2O. It is not a term commonly used in medical terminology.

If you have further information or clarification about the term, I'd be happy to help you look for more details!

'Kolradioisotoper' refererer til isotoper (varianter) av kulstof-atomet som har ustabil nucleus og som sender ut ioniserende stråling, noe som gjør dem anvendelige i medisinsk kontekst. Et velkjent eksempel er kulstoff-14 (^14C), som kan brukes i en type radiokarbondatering. I medisinen kan kolradioisotoper brukes til å merke ut forskjellige organismer eller stoffer, slik at de kan følges opp innen kroppen ved hjelp av en gammakamera etter at de er injiserte, inhalert eller ingestert. Dette kan være nyttig i diagnostisk testing for å avdekke for eksempel skjult blodtapt, infeksjoner, tumorer eller andre abnormaliteter.

Ribosomer är komplexa maskinerier som består av flera proteiner och RNA-molekyler, som tillsammans utför proteintranslationsprocessen i celler. Proteinerna i ribosomen kallas för ribosomproteiner. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till att läsa av aminosyrasekvensen från ett messenger RNA-molekyl och bygga upp en polypeptidkedja genom att koppla ihop aminosyror i den rätta ordningen.

Ribosomer finns i två delar: en stor subenhet och en liten subenhet. Varje subenhet innehåller sina egna ribosomproteiner, som tillsammans med RNA-molekylerna bildar ett aktivt komplex. Det finns olika typer av ribosomer i cellen, men de flesta eukaryota celler har cirka 80 olika ribosomproteiner i sin cytoplasma och ytterligare några hundra i mitokondrierna och kloroplasterna.

Ribosomproteinerna är viktiga för att garantera en korrekt proteintranslationsprocess, eftersom de hjälper till att stabilisera ribosomen och underlätta den korrekta positioneringen av aminosyrorna i polypeptidkedjan. Vissa ribosomproteiner har också andra funktioner, såsom att reglera translationsprocessen eller skydda ribosomen från skada.

Kaliumklorid (KCl) är ett mineral salt som används inom medicinen. Det är en form av kalium, ett elektrolyt som är viktigt för hjärtmuskulaturens funktion och cellers normala funktion i kroppen.

Kaliumklorid används ofta som ett behandlingsmedel vid lågt kaliumspår i blodet (hypokalemi), eftersom det kan hjälpa att ersätta de kaliumbrist som orsakar symptomen. Det kan också användas för att behandla muskelkramper, rytmrubbningar i hjärtat och andra tillstånd som kan orsakas av lågt kaliumspår.

I vissa fall kan Kaliumklorid användas som en del av en dödlig injektion som används för att avrätta dömda brottslingar i vissa delstater i USA. Detta är mycket kontroversiellt och har ifrågasatts på grund av riskerna för felbehandling och smärta under avrättningen.

RNA-bindande proteiner (RBPs) är proteiner som binder till RNA-molekyler och spelar en viktig roll i regleringen av RNA-processering, transport, lokalisation och traduction. Dessa proteiner har olika strukturella domäner som möjliggör deras bindning till specifika sekvenser eller strukturer hos RNA. Genom att interagera med RNA kan RBPs påverka dess stabilitet, sönderdelning, och dess förmåga att interagera med andra proteiner och ribonukleoproteinpartikel (RNP) komplex. RBPs är involverade i en rad cellulära processer såsom splicing, transport, lokalisation, stabilitet och översättning av mRNA, samt i regleringen av miRNA-funktioner.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

"Zonal centrifugation" är en teknik inom laboratoriemedicin och biologisk forskning som används för att separera olika komponenter i ett heterogent lösningsmedium baserat på deras densitet och storlek.

I denna teknik placeras ett prov, ofta en suspension av partiklar eller celler, i ett speciellt typ av centrifugtub som innehåller ett gradient av olika densiteter, skapad med hjälp av olika typer av kolloidala lösningar. När tuben sedas i en centrifugmaskin skapas en kraft som driver de lägre densiteterna och mindre partiklarna uppåt, medan de högre densiteterna och större partiklarna dras neråt.

Genom att välja lämpliga gradienter och centrifugationskrafter kan man skapa en zon av relativt ren separation av olika komponenter i provet, beroende på deras densitet och storlek. Detta gör tekniken användbar inom många områden, till exempel för att separera olika organeller inuti celler, viruset från värdcellens komponenter eller för att renodla olika typer av celler i en blandning.

I medicinsk kontext kan zonal centrifugation användas för att rena och koncentrera olika biologiska ämnen, såsom virus, exosomer eller cellfraktioner, inför fortsatta analyser som till exempel molekylärbiologi, strukturell biokemi eller immunologi.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementärt kodon på en mRNA-molekyl under translationen.

tRNAs är relativt korta RNA-molekyler, vanligtvis med en längd på omkring 70-90 nukleotider. De har en speciell tertiär struktur som inkluderar tre loopar och två stjälpar, vilket ger upphov till en klöverbladsliknande form. Denna struktur är viktig för att tRNA ska kunna binda till både aminosyror och mRNA under proteinsyntesen.

Varje celltyp i ett levande väsen har en uppsättning unika tRNAs som kan koda för alla de olika aminosyrorna som behövs för att bygga upp proteiner. Under translationen hjälper tRNA:erna till att korrekt översätta den genetiska koden i mRNA till en sekvens av aminosyror som bildar ett protein.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

"Peptide bond beginning, translational" refererar till den process där aminosyror kemiskt binder sammana varandra till en peptidkedja under proteintranslationsprocessen i cellen. Proteintranslationsprocessen sker i cytoplasman efter att informationen om sekvensen av aminosyror i proteinet har överförts från DNA till mRNA genom transkriptionsprocessen. När mRNA låter ribosomen läsa av kodon (triplett av nukleotider) i mRNA-molekylen, väljs en specifik aminosyra ut och binds till den växande peptidkedjan genom en peptidbindning. Denna process fortsätter tills hela proteinet har syntetiserats, vilket innebär att alla aminosyror i proteinet är bundna till varandra via peptidbindningar i en specifik sekvens. Translationen av mRNA till protein sker kontinuerligt under hela livscykeln hos cellen och är en nödvändig process för att cellen ska kunna producera de proteiner som behövs för att fungera korrekt.

Ultracentrifugering är en teknik inom biokemi och molekylärbiologi som används för att separera olika typer av molekyler baserat på deras storlek, form, densitet eller elektrisk laddning. Den grundläggande principen bakom ultracentrifugering är att en heterogen blandning placeras i ett rotor och sedan accelereras till höga varv runt en axel.

Det finns två huvudsakliga typer av ultracentrifugering: sedimentationscentrifugering och flotationscentrifugering. Vid sedimentationscentrifugering accelereras molekyler genom centrifugalkraften nedåt mot roteringsaxeln, medan de vid flotationscentrifugering accelereras uppåt bort från axeln.

I en ultracentrifuge kan mycket höga rotationshastigheter uppnås, vilket ger upphov till starka centrifugalkrafter som kan nå upp till miljoner gånger tyngdkraften. Dessa krafter är tillräckliga för att separera mycket små partiklar och molekyler från varandra.

En vanlig applikation av ultracentrifugering är att separera olika komponenter i en cell, såsom ribosomer, mitokondrier och DNA. Den kan även användas för att renodla virus, subcellulära organeller, membrankomplex och andra stora molekyler som proteiner och nukleinsyror.

I klinisk medicin kan ultracentrifugering användas för att separera olika komponenter i blodet, såsom plasma och cellfraktioner. Den kan även användas för att koncentrera viruspartiklar från infekterade patienter som behandlas med antivirala läkemedel.

Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.

Fragile X-syndrom är ett genetiskt tillstånd orsakat av mutationer i FMR1-genen, som leder till att kroppen producerar för lite eller ingen protein som kallas FMRP. Detta protein spelar en viktig roll i hjärnans utveckling och funktion.

Fragile X-syndrom är den vanligaste arvsförändringen som orsakar intellectual disability och autismspektrumstörningar (ASS). Symptomen kan variera från milda till allvarliga och inkluderar ofta kognitiva svårigheter, sociala svårigheter, tanke- och beteendeproblem, speciella intressen och förmågor, ansiktsuttryck som kan vara svåra att tolka, rörelsekoordinationssvårigheter och eventuellt fysiska tecken såsom stora öron, långt ansikte och flexibla fingerleder.

Det är värt att notera att Fragile X-syndrom kan ha en varierande påverkan på individer och att det finns olika behandlingsalternativ som kan hjälpa att hantera symtomen, inklusive specialutbildning, terapi och medicinsk behandling.

Aurintricarboxylic acid, även känt som 6,6'-dihydroxythaleerediksomsyra, är en organisk syra med formeln C10H8O8. Det är en polyphenol med två hydrokinoner och två karboxylgrupper i sin struktur. Aurintricarboxylic acid är känt för sina förmågor som en kraftfull reduktant, metalbindare och antioxidativt ämne. Det har också visat sig ha antibakteriella, antivirala och antitumöraktiviteter i vissa studier.

Trichodermin är ett toxin som produceras av vissa svampar i släktet Trichoderma. Det är ett sekundärt metabolit som kan ha negativ effekt på andra svampar och används kommersiellt som biologiskt bekämpningsmedel mot växtsvampar. Det finns inga etablerade medicinska användningsområden för trichodermin.

"Centrifugering" er en laboratorieteknikker som ofte brukes innen medisinsk forskning og diagnostisk testing. Den involverer plassering av en prøve, såsom blod eller urin, i et instrument kjent som en centrifuge. Centrifugen roterer prøven rundt med høy hastighet, genererende en kraft kalt "centrifugalkraft" som presser de tungere komponentene i prøven ned til bunden av beholderen.

Denne teknikken er viktig for å separere forskjellige bestanddele i prøven, for eksempel serum eller plasma fra blodprøver. Disse kan deretter brukes i ytterligere testing eller analyser for å diagnosticere sykdommer eller forstå fysiologiske prosesser.

I tillegg kan centrifugering også brukes for å rense prøver fra partikler og andre urenheter ved å skille dem fra væsken de er opløst i. Denne metoden er viktig for å sikre presisjon og nøyaktighet i mange typer medisinsk testing.

'Fosforisotoper' refererer til forskjellige former av fosfor-atom som har forskjellig antall neutroner i kjerneen. Dette fører til at de har forskjellige atommasser. Den mest alminnelige fosforisotopen er fosfor-31, som har 15 protoner og 16 neutroner i kjerneen. Andre fosforisotoper, som fosfor-30 og fosfor-32, forekommer naturlig i sporetrakker, men de er veldig sjeldne. Fosforisotoper kan også produseres i laboratoriet ved hjelp av kjernereaksjoner. Disse isotopene har forskjellige fysiske og kjemiske egenskaper som kan gjøre dem anvendelige i forskjellige sammenhenger, for eksempel i medisinen og industrien.

I medicinsk kontext, kan ‘metoder’ syfta på de tekniker, procedurer eller processer som används för att undersöka, diagnostisera eller behandla sjukdomar och hälsa. Detta kan omfatta allt från laboratorietester och avbildningsstudier till kirurgiska tekniker och medicinsk behandling. Exempel på metoder inkluderar blodprover, röntgenundersökningar, operationer och läkemedelsbehandlingar. Metoder kan vara baserade på vetenskaplig forskning och erfarenheter och används för att underlätta en korrekt diagnos och behandling av patienter.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Orotsyra, eller pyridoxin, är ett vattenlösligt vitamin som spelar en viktig roll i ämnesomsättningen. Det är speciellt involverat i proteinmetabolismen och produktionen av neurotransmittorer i hjärnan. Vitamin B6 hjälper också till att reglera blodsockernivåer, stödjer immunförsvaret och underhåller hud, hår och naglar. Orotsyra förekommer naturligt i en mängd livsmedel, däribland fisk, kött, ägg, grönsaker och frukt.

Medicinskt kan 'nervcellsförgreningar' översättas till 'neuriterna' eller 'nerveutskotten'. Det handlar om utskott som sträcker sig från nervcellens (neuronets) cellkropp och fungerar som kommunikationskanaler för att skicka och ta emot signalsubstanser, såsom neurotransmittorer.

Det finns två typer av neuriter: dendriter och axoner. Dendriterna är kortare utskott som tar emot signaler från andra nervceller, medan axonet är det längre utskottet som skickar signaler till andra nervceller eller muskler.

I vissa fall kan en neurit bli skadad eller förloras, vilket kan leda till neurologiska symtom beroende på var i nervsystemet skadan har inträffat. Exempelvis kan skador på axoner i ryggraden orsaka känsel- och rörelseförluster i kroppen.

'Poly U' är ett slanguttryck inom molekylärbiologi och genetik som står för en polymer av uracil-baser. Det är en sekvens av DNA eller RNA där flera nukleotider (baser) i raden är uracil. I DNA-molekyler är uracil sällsynt och förekommer främst som en felaktig bas som ersatt thymin, men i RNA-molekyler är uracil en av de fyra standardbaserna.

Ett exempel på en Poly U-sekvens i RNA kan se ut så här: 5'-AUGUUGGUUCUUAACAAAAAA-3'. I denna sekvens ser du att det finns en lång sekvens av åtta adenin (A) baser som följs av en Poly U-sekvens med tio uracil (U) baser.

Det är värt att notera att Poly U-sekvenser kan spela en viktig roll i cellulära processer, såsom reglering av genuttryck och virusreplikation.

'EDTA' står för Etiylendiamintetraessigsyran och är en organisk syras salt som används inom medicinen, bland annat som ett kärlvidgande medel vid behandling av hyperkalcemi (förhöjda värden av kalcium i blodet) samt för att binde tungmetaller och andra toxiska substanser i blodomloppet. EDTA används också som konserveringsmedel inom laboratoriemedicinen för att förhindra oxidation av blodprover.

Papperskromatografi är en typ av adsorbtionskromatografi som använder sig av filtrepaper som stationär fas. Det är en enkel och billig metod att separera och identifiera olika komponenter i en blandning baserat på deras differens i rörlighet på papperet.

I paperskromatografi appliceras en liten volym av den probeföring som ska analyseras, ofta i form av en droppe, nära ett hörn på ett filtrepaper. Papperet placeras sedan vertikalt i en liten behållare med ett löst lager av ett lösningsmedel, vanligen vatten eller en organisk vätska. När systemet är inställt korrekt kommer den kapillära kraften att dra upp lösningsmedlet i papperet och draga med sig de olika komponenterna i probeföringen med olika hastigheter, beroende på deras interaktion med papperet och lösningsmedlet.

Efter separationen kan man undersöka resultatet genom att titta på det färgade mönstret som bildats på papperet eller använda ytterligare tekniker, såsom UV-spektroskopi eller spåranalys, för att identifiera och kvantifiera de olika komponenterna.

Papperskromatografi är en enkel och lätthanterlig metod som ofta används i undervisning och grundläggande forskning, men den har blivit allt mindre vanlig inom mer avancerad forskning och industriell tillämpning på grund av dess begränsade upplösning och reproducerbarhet jämfört med andra kromatografiska metoder som HPLC (högprestationsflüssigkromatografi) eller GC (gaschromatografi).

Deoxyadenosine är en nukleosid som består av den sugarsubstansen deoxyribose och basen adenin. Det saknar en oxygenatom jämfört med den vanligare nukleosiden adenosin, där ribosen istället förekommer. Deoxyadenosin är en viktig building block inom DNA-syntesen.

Elektrofores är en laboratorieteknik som används för att skilja, identifiera och analysera olika biomolekyler baserat på deras laddning, storlek och form. Denna teknik är speciellt användbar för separation och analys av proteiner, DNA och RNA.

I elektrofores använder man ett elektriskt fält för att driva biomolekyler genom ett gelartat medium, som exempelvis agaros eller polyacrylamid. Laddade biomolekyler migrerar genom gelen under inflytande av det elektriska fältet, där positivt laddade molekyler (som de flesta proteiner) rör sig mot negativt polat slut, medan negativt laddade molekyler (som DNA och RNA) rör sig mot positivt polat slut.

Protein elektrofores använder ofta SDS-PAGE (Sodium dodecyl sulfate polyacrylamide gel electrophoresis) tekniken, där proteiner denatureras och får en standardiserad negativ laddning med hjälp av detergenten SDS. Dessa proteinmolekyler separeras sedan baserat på deras molekylmassa under elektrofores. Efter separationen kan proteiner visualiseras med hjälp av färgning, exempelvis med komplexa formationer med koagulering av proteinbindande färgämnen som Coomassie Brilliant Blue eller silverfärgning.

DNA-elektrofores använder ofta agaros geler och kan användas för att separera DNA-fragment baserat på deras storlek. Små fragment migrerar snabbare igenom gelen än stora fragment, vilket möjliggör separation av DNA-fragment med olika storlekar. Efter elektroforesen kan DNA visualiseras med hjälp av fluorescensfärgning eller radioaktiv markering.

Svält definieras som en allvarlig undernäringstillstånd som orsakas av brist på tillgång till tillräckliga mängder näringsrika livsmedel. Det är karaktäriserat av ett kraftigt nedsatt kroppsvikt, muskelsvind, svaghet och ofta också av inflammation och infektion. Svält kan även leda till allvarliga hälsoeffekter som organpåverkan, försämrad immunfunktion och i slutändan till döden om den inte behandlas.

Svält orsakas vanligtvis av fattigdom, konflikter, naturkatastrofer eller andra former av kriser som stör livsmedelsproduktionen, distributionen och tillgången. Den kan också vara relaterad till sociala, ekonomiska och politiska orsaker som diskriminering, brist på utbildning och arbete, och brist på tillgång till hälso- och sjukvård.

"Diskelektrofores" är ett medicinskt begrepp som refererar till en laboratorietest där man analyserar ett prov på ryggradsvätska (cerebrospinalvätska) för att undersöka nervcellernas funktion och struktur. Testet innebär att man låter cerebrospinalvätskan passera genom ett geléartat material under en elektrisk spänning, vilket gör att olika proteiner separerar sig efter storlek och laddning. Genom att analysera dessa proteinseparationer kan man upptäcka eventuella skador eller sjukdomar i nervsystemet, till exempel multipel skleros eller Guillain-Barrés syndrom.

Organoid är en typ av levande cellkultur som består av organliknande strukturer och funktioner. De skapas genom att låta stamceller eller progenitorceller från ett specifikt organ växa och differensiera i tre dimensioner under kontrollerade laboratorieförhållanden. Organoiden kan efterbilda vissa aspekter av det ursprungliga organets arkitektur, funktion och patologi, inklusive svar på läkemedel. De används ofta i forskning för att studera människors sjukdomar och utveckling av nya terapier.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Placentalaktogen är ett hormon som produceras av moderkakan (placenta) under graviditet. Det hjälper till att stödja fostrets tillväxt och utveckling genom att reglera ämnesomsättningen i moderns kropp. Placentalaktogen påminner om hormonet prolaktin, som är viktigt för produktionen av modersmjölk efter födseln. Placentalaktogen har också immunosuppressiva egenskaper, vilket kan hjälpa till att förhindra avstötning av fostret under graviditeten.

Peptidil-dipeptid A (PDB-A), även känt som angiotensin-konverterande enzym 1 (ACE1), och neutrofil granulär peptidil-dipeptid B (PGPH/NGPB) är två exempel på peptidnitieringsenzymer. Dessa enzymer katalyserar nedbrytningen av peptider genom att klippa bort en dipeptidkedja från proteinkedjan, vilket orsakar aktivering eller inaktivering av olika biologiska signalmolekyler. Peptidnitieringsfaktorer är därför viktiga regulatörer av olika fysiologiska processer som blodtryck, immunresponser och neurotransmission. Dysfunktion eller överaktivitet hos dessa enzymer har visats korrelera med flera sjukdomstillstånd, till exempel högt blodtryck, hjärtsvikt och kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).

Subcellulära fraktioner refererar till de olika delarna eller kompartmenten inom en cell som kan separeras från varandra baserat på deras biokemiska och fysikaliska egenskaper. Exempel på subcellulära fraktioner inkluderar cellytan, kärnan, mitokondrier, endoplasmisk retikulum, Golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelettet och cytosolen. Genom att separera dessa subcellulära fraktioner kan forskare studera deras unika egenskaper och funktioner i isolation, vilket kan ge insikter om cellulär processer som reglerar cellers tillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och sjukdomar som påverkar cellfunktionen.

Gelkromatografi (GC) är en typ av kromatografi som används för att separera, identifiera och kvantifiera små molekyler, ofta organiska föreningar. GC använder en stationär fas, som är en vätska eller en fast substans inlagd i en tunn film på ett inert material, exempelvis glas eller metall. Den stationära fasen har vanligtvis en porös struktur och består av polymerer med olika egenskaper, såsom polaritet och molekylstorlek.

Den mobila fasen i GC är en gas, ofta helium eller kväve, som förflyttar sig genom den stationära fasen och tar med sig de små molekyler som ska separeras. Varje molekyl interagerar på olika sätt med den stationära fasen beroende på dess kemiska och fysiska egenskaper, vilket leder till att vissa molekyler förflyttar sig snabbare än andra genom kolonnen. På så sätt kan en blandning av molekyler separeras i olika fraktioner som kan samlas in och analyseras ytterligare med hjälp av olika detektorer, till exempel en flammiogenerisk detektor (FID) eller en masspektrometer (MS).

GC är ett kraftfullt verktyg inom analytisk kemi och används inom många olika områden, såsom miljöanalys, livsmedelskontroll, läkemedelsutveckling och kriminalteknik.

Magnesium är ett essentiellt mineral som spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, såsom hjärt- och muskelaktivitet, nervfunktion, immunförsvar, och energiproduktion. Det förekommer naturligt i flera livsmedel som gröna bladgrönsaker, nötter, frön, havserter, torkade frukter och vattenrika fiskar. Magnesium är också tillgängligt som kosttillskott och kan användas som läkemedel för att behandla eller förebygga magnesiumbrist. Normal spann för serum-magnesiumnivåer ligger vanligtvis mellan 1,7 och 2,5 millimol per liter (mmol/L).

Rauscher virus (RV) är ett retrovirus som tillhör gammaretrovirusgruppen och orsakar leukemi hos möss. Viruset upptäcktes ursprungligen hos möss av den amerikanske virologen Dr. Howard M. Temin på 1950-talet och har sedan dess använts som ett viktigt forskningsverktyg för att studera retrovirusinfektioner och cancer. RV är nära besläktat med många andra patogena retrovirus, inklusive mjuk tumörvirus (MMTV) och human immunodeficiency virus 1 (HIV-1).

RV infekterar främst vissa typer av vita blodkroppar, såsom T-celler och B-celler, genom att integrera sitt genetiskt material i värdcellens DNA. Detta kan leda till onkogenes aktivering eller inaktivering, vilket i sin tur kan orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. RV är därför ett exempel på en oncovirus, det vill säga ett virus som har förmågan att orsaka cancer.

Det är värt att notera att Rauscher virus inte infekterar människor och inte utgör någon direkt fara för mänsklig hälsa. Det används dock fortfarande flitigt i forskning för att undersöka grundläggande mekanismer kring retrovirusinfektioner, cancerutveckling och immunologi.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Nukleoproteiner är komplexa molekyler som består av ett protein som är kovalent bundet till nukleinsyra, det vill säga DNA eller RNA. Proteinet fungerar ofta som en strukturell komponent och hjälper till att packa och organisera nukleinsyran på ett sätt som skyddar den från skada och underlättar transporten av den inom cellen. Nukleoproteiner spelar också en viktig roll i cellens replikations- och transkriptionsprocesser, samt i virus' livscykel. Exempel på nukleoproteiner är histonerna, som hjälper till att organisera eukaryota cellers DNA, och kapsidproteinerna hos många olika slags virus.

Excuse me, I believe you are asking for a medical definition of "peptide-extending factors." In the field of molecular biology and genetics, peptide-extending factors, also known as elongation factors, are crucial components in the process of protein synthesis. Specifically, peptide-extending factors assist in the addition of amino acids to a growing polypeptide chain during translation.

In prokaryotic cells, there are two main types of elongation factors: EF-Tu and EF-G. EF-Tu plays a role in delivering the appropriate aminoacyl-tRNA (transfer RNA) to the ribosome, ensuring that the correct amino acid is added to the polypeptide chain. EF-G, on the other hand, facilitates the translocation of the mRNA and tRNAs within the ribosome after peptide bond formation, allowing for the next codon to be exposed and ready for the next aminoacyl-tRNA to bind.

In eukaryotic cells, there are analogous elongation factors, such as EF1A (the equivalent of prokaryotic EF-Tu) and EEF2 (the equivalent of prokaryotic EF-G). These factors perform similar functions in the protein synthesis process.

It is important to note that while peptide-extending factors are essential for life, they can also be targeted by certain antibiotics to inhibit bacterial growth. For example, erythromycin and its derivatives bind to EF-Tu in prokaryotic cells, preventing the formation of the ternary complex (EF-Tu-GTP-aminoacyl-tRNA) and thus halting protein synthesis.

Peptidväxthormonet Peptidförlängningsfaktor 2, eller i sin engelska förkortning PEA-2, är ett hormon som produceras huvudsakligen i mag-tarmkanalen. Det utvecklas från det prekursorprotein Prolaktinreleaserinsulinliknande peptid (PRLIP) och verkar stimulera celltillväxt och proteinsyntes i olika vävnader, bland annat i muskler. PEA-2 har också visat sig ha en viktig roll i ämnesomsättningen och glukosmetabolismen. Dessutom kan det spela en roll i regleringen av aptit och matintag, liksom i immunförsvaret.

Chemical precipitation är en process inom kemi där ett lösligt ämne omvandlas till ett olösligt through a chemical reaction. This can occur when two ions in a solution react together to form a solid, which then falls out of solution as a precipitate. The reaction is often initiated by changing the conditions of the solution, such as pH, temperature, or concentration, which allows the previously soluble ions to come together and form an insoluble compound.

In a medical context, chemical precipitation may be used in diagnostic tests or therapeutic interventions. For example, certain chemicals may be added to a patient's urine sample to precipitate out any excess proteins, allowing for the measurement of protein levels in the urine and helping to diagnose kidney disease. Similarly, chemical precipitation may be used in the treatment of poisoning or overdose, where specific chemicals are administered to bind to and precipitate out harmful substances, making them easier to remove from the body through filtration or other means.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

Deoxycholsäure ist eine Gallensäure, die im menschlichen Körper als ein Stoffwechselprodukt der Cholesterinabbauvorgänge in der Leber entsteht. Sie wird hauptsächlich im Dünndarm absorbiert und dann über die Galle wieder ausgeschieden. Deoxycholsäure spielt eine Rolle bei der Fettaufnahme im Darm, indem sie emulgierende Eigenschaften besitzt und so die Mizellbildung fördert, wodurch Fette besser vom Körper aufgenommen werden können.

Es ist jedoch zu beachten, dass eine übermäßige Anhäufung von Deoxycholsäure im Körper mit verschiedenen Erkrankungen in Verbindung gebracht wird, wie zum Beispiel Dickdarmentzündungen (Colitis) und Lebererkrankungen. In letzter Zeit wird Deoxycholsäure auch als Inhaltsstoff in kosmetischen Produkten verwendet, insbesondere zur Fettreduktion und Cellulite-Behandlung, allerdings ist die Wirksamkeit und Sicherheit dieser Anwendungen noch umstritten.

Själva termen "sfäroplast" används sällan inom medicinen, men den kan hänvisa till en tunn, sfärisk membranstruktur som skapas runt en cell eller en encellig organism med hjälp av biokemiska metoder. Detta görs ofta i forskningssyfte för att studera cellytor eller interaktioner mellan celler inom en kontrollerad miljö.

I vissa fall kan "sfäroplast" också användas för att beskriva en encellig organisms naturliga, sfäriska form, särskilt i kontexten av protozoer och andra mikroorganismer. Emellertid är det inte en term som vanligtvis används inom klinisk medicin eller diagnos.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

'Uracilnukleotider' är en typ av nukleotider som innehåller den nucleobasen uracil. Nukleotider är byggstenarna i DNA och RNA, där varje nukleotid består av en nucleobas (uracil, adenin, timin, guanin eller cytosin), en sockerdel (ribosa eller deoxyribosa) och en fosfatgrupp. I DNA-molekyler är uracil inte en vanlig förekommande nucleobas, utan det är thymin som istället ingår i par med adenin. Emellertid spelar uracil en viktig roll i RNA, där det istället är i par med adenin.

Uracilnukleotider kan också ingå i andra biomolekyler och ha olika funktioner inom cellen. Till exempel spelar de en viktig roll i DNA-reparationsprocesser, där uracilnukleotider som har bildats genom spontan eller skadad desaminering av cytosin kan leda till att felaktiga basparningar uppstår. Dessa felaktiga basparningar kan sedan korrigeras genom processen som kallas för basexcisionsreparation.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Papperselektrofores (tissue paper electrophoresis) är en laboratoriemetod som används för att separera och identifiera proteiner i en biologisk prov. Metoden bygger på principen att proteiner har olika laddningar och rör sig med olika hastighet när de utsätts för ett elektriskt fält.

I papperselektrofores används vanligen filterpapper som underlag, där provet appliceras i en droppe lösning vid startpunkten. När ett elektriskt fält appliceras kommer proteiner att röra sig genom pappret och separeras beroende på deras laddning och storlek. Efter separationen kan proteiner detekteras med olika färgreaktioner eller genom kemiluminiscens.

Metoden är enkel, billig och snabb att utföra, men ger inte alltid så högupplösta resultat som andra elektroforesmetoder, till exempel SDS-PAGE (sodium dodecyl sulfate polyacrylamide gel electrophoresis). Papperselektrofores används därför främst för enkla separations- och identifieringsuppgifter.

'Onkogenvirus' er ein type av virus som kan føre til at kreftceller utviklas. Disse viruses har evnen til å endre gener i vårt DNA eller RNA, slik at cellene de infiser kan bli kreftceller. Onkogenvirus innefatter for eksempel humane papillomvirus (HPV), hepatitis B-virus (HBV) og human immunodeficiency virus 1 (HIV-1).

Det er viktig å merke seg at ikke alle infeksjoner med onkogenvirus fører nødvendigvis til kreft. Faktorer som individets alder, immunforsvar og andre miljø- eller levestilsfaktorer kan spille ein rolle for om en infeksjon vil utvikle seg til kreft eller ikkje.

Saccharose, ofta kallat sackaros, är ett disacharid som består av två monosackarider, glukos och fruktos, som är kopplade till varandra via en glykosidbindning. Saccharose förekommer naturligt i många sockerrika livsmedel, såsom sockerbetor, sockerrör och flera olika frukter. När vi äter livsmedel som innehåller saccharose spjälkas det upp av vår kropp till glukos och fruktos, vilka kan användas som energikälla.

Ehrlichium är ett genus av små, intracellulära bakterier som orsakar olika former av zoonotiska sjukdomar, även kända som ehrlichioser. Dessa sjukdomar överförs vanligtvis genom fästingbett och kan vara allvarliga eller i värsta fall dödliga om de inte behandlas tidigt och adekvat.

En Ehrlichium-tumör är dock inte en etablerad medicinsk diagnos. Det finns dock vissa typer av cancer som kan ha en associering med infektioner orsakade av bakterier i Ehrlichium-släktet, men detta är ovanligt och mer forskning behövs för att fullständigt förstå denna association.

I vissa fall har det rapporterats om en sällsyн förekomst av cancer hos patienter med ehrlichios, men det finns inga vetenskapliga bevis som stödjer ett direkt samband mellan Ehrlichium-infektion och cancereutveckling.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Kloramfenikol är ett bredspektrumantibiotikum som verkar genom att hämja bakteriens protein syntes. Det används för behandling av olika infektioner orsakade av känsliga bakterier, till exempel i samband med mjältbrandsinflammation, meningit, lunginflammation och hudinfektioner.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som tablett, beroende på typen av infektion och patientens hälsotillstånd. Liksom med alla antibiotika kan överanvändning eller felaktig användning av kloramfenikol leda till resistens hos bakterier. Dessutom kan kloramfenikol ha allvarliga biverkningar, särskilt på benmärgen och blodbildande organ, varför det endast ska användas när andra antibiotika inte är lämpliga eller har visat sig verka otillräckligt.

Globaler är ett medicinskt termin som refererar till en typ av protein som innehåller en speciell struktur med två identiska peptidkedjor, kända som subenheter, som är sammanlänkade till varandra för att bilda en sfärisk (globulär) form. Globuler är vanligtvis hydrofila, vilket betyder att de kan lösas i vatten, och de utför ofta viktiga funktioner inom kroppen, särskilt inom blodet.

Ett exempel på ett globulärt protein är hemoglobin, som är den huvudsakliga proteinen i röda blodkroppar och har en viktig roll i transporten av syre och kolmonoxid i kroppen. Andra exempel på globulära proteiner inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att försvara kroppen mot främmande ämnen, och transferrin, som transporterar järn i blodet.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

Polynukleotider är långa kedjor av nukleotider, som är byggstenarna i nucleinsyror såsom DNA och RNA. Varje nukleotid består av en sockerhaltig del (ribose eller deoxyribose), en fosfatgrupp och en av fyra olika baser: adenin, timin/uracil och guanin/cytosin. I DNA-molekyler är baserna parade två och två, så att adenin alltid sitter jämte timin, och guanin jämte cytosin. I RNA-molekyler är uracil istället parad med adenin. Polynukleotider har en central roll i lagring, överföring och tolkning av genetisk information inom celler.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

Bacterial RNA (bakteriellt RNA) refererar till de RNA-molekyler (Ribonukleinsyra) som produceras och fungerar i bakterier. Det finns tre huvudsakliga typer av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA) och transfer RNA (tRNA). Alla dessa RNA-typer spelar viktiga roller i den genetiska informationens flöde från DNA till protein. I bakterier produceras dessa RNA-molekyler av bakteriens DNA genom transkription. Det bakteriella RNA:t skiljer sig något i sin struktur och funktion jämfört med eukaryota cellers RNA, eftersom bakterier saknar cellkärna och andra organeller som förekommer hos eukaryoter.