Propidium är ett fluorescensfärgämne som används inom molekylärbiologi och cellbiologi. Det kan penetrera döda eller skadade celler, men normalt inte levande celler med intakt cellyta. När propidium binds till DNA i cellkärnan får det röd fluorescens, vilket gör att man kan använda det för att differentiera döda och levande celler i en population. Det är därför vanligt att använda propidium i kombination med ett blått fluorescerande färgämne som exempelvis DAPI eller Hoechst, för att ställa sig sure på celldödhet genom att jämföra cellkärnornas fluorescens i två olika spektralområden.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Annexin V är ett protein som binder till fosfolipider, specifikt fosfatidylserin, i cellmembranet. Det används ofta som en markör för apoptos (programmerad celldöd) eftersom fosfatidylserin normalt finns på insidan av cellmembranet och endast exponeras på ytan under apoptos. När annexin V binder till de exponerade fosfatidylserinen kan det identifieras och kvantifieras med hjälp av fluorescensmikroskopi eller flow cytometri, vilket gör att man kan upptäcka apoptotiska celler.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

I medicinskt sammanhang kan "färger" (engelska: "colors" eller "colours") referera till användning av färgkoder för att kommunicera viktig information, särskilt inom områden som laboratoriediagnostik och medicinsk bild.

I laboratoriediagnostiken kan olika färger användas för att indikera olika resultatnivåer av en analys. Till exempel kan ett blodprovet som testats för glukosnivåer kanske ha olika färger på resultatet beroende på om glukosnivån är normal, låg eller hög.

Inom medicinsk bild används ofta färger för att kontrastera olika strukturer och hjälpa till att tolka bilderna korrekt. Till exempel kan en MRI-skanning av hjärnan visas i olika färger för att skilja grå substans från vit substans, eller för att markera områden med skada eller sjukdom.

Det är viktigt att notera att användningen av färger kan variera mellan olika laboratorier och kliniker, så det är alltid viktigt att tolka resultaten korrekt och i sammanhang med patientens symptom och andra tester.

I en medicinsk kontext refererar "färgning och märkning" ofta till tekniker som används för att identifiera, lära ut om, eller undersöka strukturer och funktioner hos celler, vävnader eller andra biologiska preparat.

Färgning innebär vanligtvis användandet av färgämnen eller fluorescerande markörer för att skapa kontrast mellan olika strukturer i ett preparat, vilket underlättar dess observation och analys under ett mikroskop. Det finns många olika typer av färgningsmetoder som används beroende på vad det är man vill undersöka, till exempel hematoxylin-eosin (HE)-färgning för att generellt framhäva cellkärnor och cytoplasma, eller immunfluorescens för att detektera specifika proteiner.

Märkning innebär vanligtvis användandet av markörer som binder till specifika molekyler i ett preparat, vilket gör att de kan ses och lokaliseras under mikroskopi. Detta kan vara användbart för att studera distributionen och interaktionerna av olika biologiska molekyler inom celler eller vävnader. Exempel på markörer inkluderar fluorescerande proteiner, antikroppar och aptamer.

Sammantaget kan färgning och märkning vara användbara verktyg för att undersöka struktur och funktion hos biologiska system på cell- eller vävnadsnivå.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

Mikrobial livsduglighet (eng. Microbial viability) refererar till förmågan hos en mikroorganism, som en bakterie eller svamp, att fortleva och reproducera sig under specifika förhållanden. Det inkluderar både cellens strukturella integritet och dess metaboliska aktivitet.

En livsduglig mikroorganism är en som kan växa, dela sig och genomföra sina cellulära processer under givena miljöförhållanden. Detta innebär att den har tillgång till näringsriktiga substance, syre (om den behöver det) och lämplig temperatur, pH och tryck.

Det är viktigt att notera att mikrobial livsduglighet inte nödvändigtvis betyder att en mikroorganism är farlig eller patogen. Det betyder bara att den kan överleva och reproducera sig under specifika förhållanden.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

Cell membrane permeability refers to the ability of various substances, such as ions, molecules, or drugs, to pass through the cell membrane. The cell membrane is a lipid bilayer that surrounds the cell and regulates the movement of materials in and out of the cell. The permeability of the cell membrane can be influenced by several factors, including the size and charge of the substance, as well as the presence of specialized transport proteins in the membrane.

In general, small, uncharged molecules can pass through the lipid bilayer of the cell membrane by simple diffusion, while larger or charged molecules require the assistance of transport proteins to cross the membrane. Some substances can also disrupt the integrity of the cell membrane and increase its permeability, allowing for the passive diffusion of otherwise impermeable substances.

Abnormalities in cell membrane permeability have been implicated in a variety of diseases and conditions, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Understanding the factors that influence cell membrane permeability is an important area of research with potential applications in drug development, diagnostics, and therapeutics.

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

DNA fragmentation refererar till den skada eller nedbrytning som kan ske i DNA-strängarna. Detta är en normal och viktig process vid celldelning, där DNA fördelas mellan dottercellerna. Men om DNA-fragmenteringen är onormalt hög eller inträffar spontant, kan det leda till skador på cellens integritet och förekomsten av fragmenterat DNA används som en indikator på celldöd, apoptos eller nekros.

I medicinskt sammanhang kan onormalt hög DNA-fragmentering vara associerad med olika sjukdomstillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och åldersrelaterade skador.

"Azider" är ett begrepp inom kemi och refererar till salter eller estrar av hydrazin med en azidgrupp, N3-, bunden till kol- eller kväveatom. Azider är instabila och kan potentiellt vara explosiva.

I medicinsk kontext kan "azider" också referera till läkemedel som innehåller en azidgrupp, men detta är mycket ovanligt. Det finns dock vissa läkemedel som innehåller en azidgrupp och används i medicinska sammanhang, såsom kontrastmedel vid bilddiagnostiska undersökningar. Ett exempel på ett sådant kontrastmedel är Fenazopyridin-azid (Phenazopyridine Azide), som används för att underlätta diagnostisering av urinvägsinfektioner genom att färga urinen röd.

Det är viktigt att notera att medicinsk användning och tillverkning av azider skall ske under kontrollerade och säkra förhållanden på grund av deras potentiella explosiva natur.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

Bisbenzimidazoler är en grupp av läkemedel som används som antivirala och antibakteriella medel. De verkar genom att binda till DNA i virus eller bakterier, vilket förhindrar deras reproduktion. Ett exempel på ett bisbenzimidazol är den antivirala medicinen ganciclovir, som används för behandling av cytomegalovirusinfektioner hos immunosvaga patienter, såsom HIV-positiva personer och organtransplantationsmottagare.

Ibland kan bisbenzimidazoler också användas som fluorescensmärkningar inom biologisk forskning för att identifiera specifika DNA-sekvenser i celler och vävnader.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Etidium är ett organisk förening som används inom molekylärbiologin, specifikt i metoden etidiumbromid-staining. Etidiumbromid är en fluorescentförening som binder till DNA-molekyler och under ultraviolett ljus ger ifrån sig en starkt rosa fluorescens. När etidiumbromid används i kombination med agarosagel-elektrofores, gör detta möjligt att visualisera och detektera DNA-band på gelen.

Det medicinska användningsområdet för etidium är därför begränsat till användning inom forskning och diagnostik, särskilt vid analys av DNA-struktur och storlek. Det bör inte användas som ett läkemedel eller terapeutisk behandling.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Mitocondriellt membranpotential (MMP) är ett elektrokemiskt potentialskillnad över mitokondriens inre membran. Det uppstår på grund av en ojämn fördelning av joner, främst hydrogen- och kalciumjoner, över membranet. MMP är ett viktigt mått på mitokondriernas funktion och hälsa, eftersom det ger information om den aktuella nivån av cellandningen (oxidativ fosforylering) och ATP-syntes.

Under normala förhållanden är MMP negativt, vilket innebär att membranet har en högre koncentration av negativa joner än den omgivande cytoplasman. Denna skillnad skapar ett elektriskt potential som driver protoner (H+) genom ATP-syntasen, vilket leder till produktion av ATP, det viktigaste energibäraren i cellen.

Vid störningar i mitokondriella funktioner eller under stressförhållanden kan MMP minska eller till och med inväxlas, vilket kan leda till ett stopp av ATP-syntesen och cellskada. Därför är det viktigt att kunna mäta MMP för att övervaka mitokondriell funktion och hälsa i forskning och kliniska sammanhang.

TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

Fluoresceiner är ett fluorescerande ämne som används som markör i diagnostiska tester, särskilt inom oftalmologi och urinanalys. Det är en gul kemisk förening som absorberar ljus vid violetta våglängder (kring 390-490 nm) och emitterar det i form av grönaktigt ljus (kring 510-530 nm).

I oftalmologi används fluorescein ofta som en del av Fluorescein angiografi, ett undersökningsmetod där fluoresceinet injiceras i blodomloppet och sedan följs med hjälp av en specialkamera för att studera blodflödet i ögat. Detta kan användas för att detektera skador på näthinnan, retinavaskulär sjukdom eller andra ögonrelaterade problem.

I urinanalys används fluoresceiner ofta som en del av dipsticktest där en teststrecka doppas i urinen för att upptäcka närvaron av protein, blod eller glukos. När fluoresceinet kommer i kontakt med dessa substanser kommer det att lysa upp under ultraviolett ljus, vilket indikerar en positiv testresultat.

'Azulfärg' är ett begrepp inom medicinen som ofta används för att beskriva en speciell blå färg som kan ses i kroppen under vissa omständigheter. Den blå färgen orsakas av en kopparhaltig protein-komplex, kallad ceruloplasmin, som är löslig i kroppens vätskor och har en stark blå färg.

Azulfärg kan ses vid vissa sjukdomstillstånd, till exempel i huden eller slemhinnorna hos personer med Wilson's sjukdom, en ärftlig störning som orsakas av en förhöjd kopparhalt i kroppen. Vid denna sjukdom kan ceruloplasmin-nivåerna bli för höga, vilket orsakar att kroppsvätskorna får en blåaktig färg.

Azulfärg kan också ses i urinen hos personer som tar certaina läkemedel, till exempel methenamin-mandelsyra (Mands), ett antibiotikum som används för att behandla urinvägsinfektioner. När Mands bryts ned i kroppen bildas en blå färgämne som kan ses i urinen.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

'Nitrosomonas europaea' är en art av ammoniakoxiderande bakterier som tillhör släktet Nitrosomonas i familjen Micrococcaceae. Dessa bakterier är autotrofa, vilket betyder att de kan producera sin egen mat genom fotosyntes eller kemosyntes. I detta fall använder Nitrosomonas europaea kemosyntes för att oxidera ammoniak (NH3) till nitrit (NO2-) med hjälp av syre (O2), en process som kallas nitrifikation. Denna reaktion kan skrivas som följer:

2 NH3 + 3 O2 ---> 2 NO2- + 2 H2O + energi

Bakterien använder den frigjorda energin för att producera ATP, en universell energibärare i celler. Nitrosomonas europaea är viktiga i naturen eftersom de hjälper till att bryta ned ammoniak och andra kväveföreningar i marken och vattnet, vilket bidrar till en balanserad kvävecykel. De används också inom avloppsbehandling för att rena avloppsvatten genom att konvertera ammoniak till nitrit och sedan vidare till nitrat, en process som kallas den biologiska nitarbetelet.

Fluorescein-5-isotiocyanat (FITC) är ett fluorescerande markeringsmolekyul som används inom biomedicinsk forskning. Det är en förening av fluorescein, ett fluorescerande pigment, och isotiocyanatgruppen, vilket gör det möjligt att koppla FITC till antikroppar eller andra proteiner för att specificera målproteinet i celler eller vävnader. När FITC exciteras med ljus av en viss våglängd (t.ex. blått ljus) kommer det att emittera ljus av en annan våglängd (t.ex. grönt ljus), vilket gör att man kan studera dess subcellulära distribution och interaktioner med andra molekyler.

Kinoliniumföreningar är en grupp organiska föreningar som innehåller ett kinolinium-kation, som består av en kinolinstruktur med en positivt laddad kolatom. Kinolinet är en heterocyklisk komponent med två benzening rings och en piperidinring.

Kinoliniumföreningar har fått stor betydelse inom medicinen, särskilt som läkemedel, eftersom de kan interagera starkt med biologiska system. Exempel på kinoliniumföreningar som används terapeutiskt innefattar kinidin, som används för behandling av hjärtrytmrubbningar, och kinine, som används som smärtstillande medel och febernedsättande medel. Andra exempel är chinolin, ett antimalariamedel, och clorokin, som används för behandling av autoimmuna sjukdomar.

Det är värt att notera att vissa kinoliniumföreningar kan ha toxic effekter vid högre koncentrationer eller långvarig exponering, så deras användning måste skötas med försiktighet.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Acetylcholinesterase (AChE) er ein enzym som spesielt bryter ned neurotransmitteren acetylcholin i nervesystemet. Acetylcholin er ein viktig signalstoff for muskelaktivitet og kognisjon. AChE fungerer ved å avleire seg på synapser, steder der neuroner kommuniserer med hverandre eller med muskelceller. Når acetylcholin frigis i synapsen, binder det til reseptorer på den mottaende cellen og sier til den å aktiveres. AChE bryter ned acetylcholin i situasjonen slik at signalet ikke blir forstærkt eller forlengt, noe som kan føre til ubalanse i nervsystemet.

I medisinsk sammenheng er AChE viktig for å forstå og behandle en rekke medisinske tilstander, blant annet muskelrelaterte lidelser og neurodegenerative sykdommer som Alzheimers. Inhibitorer av AChE brukes som legemiddel i behandlingen av Alzheimers-sykdommen for å øke mengden acetylcholin i synapsene og forbedre kognisjonen.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

L-Laktatdehydrogenas (LDH) er ein forkjølig enzym som finns i mange celler i kroppen, særlig i hjerte, lever, muskler, røde blodceller og hvite blodceller. LDH er involvert i prosessen med celleandning (aerob respisjon) og konverterer L-laktat til pyruvat under denne prosessen. Når celler skader eller dør, frigjores LDH fra cellene og kan måles i blodet. Høye nivåer av LDH i blodet kan være ein indikator på skade på celler eller vesentlig sykdom, som f.eks. hjerteanfall, leversykdom, infeksjoner, kreft og andre tilstander.

'Indikatorer' och 'reagenser' är två begrepp som ofta används inom klinisk analys och diagnostik för att hjälpa till att fastställa närvaro eller frånvaro av specifika substanser, molekyler eller biologiska processer i ett prov.

En indikator är en substans som ändrar sin färg eller andra egenskaper vid ett visst värde eller förändring i pH, temperatur eller koncentration av specifika joner eller molekyler. Indikatorer används ofta för att övervaka reaktioner och processer inom kemi och biologi. I en medicinsk kontext kan indikatorer användas för att fastställa pH-värdet i blod, urin eller andra kroppsv likvider, vilket kan vara viktigt för att övervaka patienters hälsotillstånd och behandling.

En reagens är en substans som reagerar med ett visst ämne eller molekyl för att producera en synlig eller mätbar effekt, såsom en färgförändring, bildning av en precipitat eller utvecklande av fluorescens. Reagenser används ofta i klinisk analys för att identifiera specifika substanser eller molekyler i ett prov, till exempel glukos, protein, vita blodkroppar eller bakterier.

Exempel på indikatorer och reagenser som används inom klinisk analys är:

* pH-indikatorer: Substanser som ändrar färg vid specifika pH-värden, till exempel litmuspapper, fenolftalein och metylröd.
* Glukosreagenser: Substanser som reagerar med glukos för att producera en synlig eller mätbar effekt, till exempel reduktionsreagenser (som ger en färgförändring) och enzymatiska reagenser (som katalyserar en kemisk reaktion).
* Proteinreagenser: Substanser som reagerar med protein för att producera en synlig eller mätbar effekt, till exempel Coomassie Brilliant Blue och Bradford-assay.
* Bakteriereagenser: Substanser som reagerar med bakterier för att identifiera dem, till exampel gramfärgning, oxidasreduceringstest (Oxidase) och katalasreaktion.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Sädesförvaring är ett medicinskt begrepp som refererar till att män lagrar sperma, ofta med hjälp av kryogen konservering, för senare användning i reproduktionssyfte. Detta kan vara användbart för män som kommer att genomgå behandlingar som kan påverka deras fertilitet, såsom cancerbehandlingar, eller för par som vill skjuta upp barnandet av olika anledningar. Sperman konserveras vanligtvis i en sädesbank och kan vara lagrad under mycket låga temperaturer (-196°C) under en längre tid utan att förlora sin vitalitet eller fertilitet.

Fosfatidylseriner är en typ av fosfolipid som förekommer naturligt i cellmembranet hos levande väsen, inklusive människor. Det är ett viktigt strukturellt och funktionellt komponent av cellytan, speciellt i hjärnan där det spelar en roll i signalering och kommunikation mellan neuroner. Fosfatidylseriner deltar också i regleringen av cellcykeln, apoptos (programmerad celldöd) och immunresponsen.

Chemiskt sett består fosfatidylseriner av en glycerolbacke med två fettsyror bundna till kolatomerna C1 och C2 och en fosfatgrupp och serinaminosyra bundna till kolatom C3. Den negativt laddade fosfat- och seringruppen är riktad in mot cellens cytosol, medan de två fettsyrorna utgör den hydrofoba ytan som är vänd utåt i vätskefasen.

Fosfatidylseriner kan också användas som ett markör för celldöd och stress, eftersom det under vissa omständigheter kan bli exponerat på cellens yta under apoptos eller när cellmembranet är skadat. Detta upptäcks fenomen har potentialen att användas som en markör för att identifiera och undersöka sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska tillstånd.

Butyrylcholine er en ester dannet af butyrisyre og kolesterol, som kan fungere som en neurotransmitter i hjernen. Det er involveret i memory-funktioner og andre kognitive processer. Butyrylcholin kan også findes i visse slags fødevarer, herunder æggeblommer og grøntsager som broccoli og spinat.

I en medicinsk kontekst, er butyrylcholine ikke direkte anvendt som et lægemiddel. Men det kan være relevant i forbindelse med sygdomme eller tilstande, der påvirker neurotransmitter-systemet, såsom Alzheimer's sygdom og anden demens.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Edrofonium är ett kuraremedel som används inom medicinen. Det är en kortverkande reversibel acetylkolinesterasinhibitor, vilket betyder att den hindrar nedbrytningen av signalsubstanser i nervsystemet som kallas acetylkolin.

När edrofonium administreras till en patient som har blivit förgiftad med en muskarinreceptorantagonist, till exempel som kan orsakas av vissa former av giftiga växter eller djur, så kommer edrofonium att öka mängden acetylkolin i nervsystemet och hjälpa till att motverka effekterna av förgiftningen.

Det är viktigt att notera att användning av edrofonium bör övervakas av en läkare på grund av dess potential att orsaka allvarliga biverkningar, särskilt vid felaktig dosering eller i patienter med vissa hälsozustånd.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

MITOKONDRIER: Mitokondrier är subcellulära organeller som återfinns i de flesta eukaryota celler och har en central roll i celldelning, tillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och energiproduktion. De innehåller sin egen DNA (mitokondriellt DNA eller mtDNA), ribosomer och dubbelmembran. Deras främsta funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, ett process där elektroner från matspjälkningen av näringsämnen överförs till syre och frigör energi som lagras i ATP. Mitokondrier delar sig själva genom en process som liknar binär fission hos prokaryota celler, men deras arvedelning kan också ske på ett icke-mendeliskt sätt via utbyte av mitokondriellt DNA mellan celler. Dessa organeller är dynamiska och kan förändra sin form och storlek genom fusion och fission, vilket bidrar till deras homeostas och funktion. Mitokondrier har också en viktig roll i andra cellytiska processer som kalciumreglering, hemosyntes och lipidsyntes. Dysfunktionella mitokondrier kan leda till en rad sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, cancer och åldersrelaterade skador.

"Sveplasercytometri" (flow cytometry) är en laboratoriemetod som används för att analysera och sortera celler baserat på deras fysikaliska och kemiska egenskaper. Metoden bygger på att celler passerar genom ett laserljus, varvid deras fluorescens- och skenbar storlek mäts. Dessa data kan sedan användas för att identifiera olika celldefinerande karakteristika, såsom cellytor, celldelning, apoptos och specifika proteinexpressioner. Sveplasercytometri är en mycket känslig och specificerad metod som används inom flera områden inom medicinen, till exempel för att diagnostisera olika blodcancerformer, studera immunförsvaret och utvärdera effekterna av olika läkemedelsbehandlingar.

Spermier är den hos mannen producereda reproduktiva cellen, även kallad spermatozoon. Den bildas i Hodis tubuli seminiferi genom en process som kallas spermatogenes. Spermien består av ett huvud, en midje och en svans. Huvudet innehåller arvsmassan (DNA) och är täckt av en skyddande hölje kallad akrosom. Midjan innehåller mitokondrier som ger energi till spermiernas rörelse. Svansen består av 9 + 2 mikrotubuli och är ansvarig för spermiernas rörelse genom kvinnan livmodercervix, livmodern och äggledare till ägget där befruktning kan ske.

Fenantridiner är en grupp organiska föreningar som innehåller ett fenantridin-skelett, vilket består av tre bensenringar konjugerade med varandra. Fenantridin självt är aromatisk och har reaktiva positioner som kan undergå kemiska reaktioner, till exempel elektrofila substitutioner.

Fenantrider förekommer naturligt i vissa växter och djur, men de flesta fenantrider som används inom medicinen är syntetiska. De har visat sig ha potential inom olika områden, till exempel som antimalarika, antiinflammatoriska och analgetiska medel.

Ett exempel på en fenantridin som används inom medicinen är kinin, ett alkaloid förening som utvinns från kinabarken och har länge använts som smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriskt medel.

Desinfektion är en process som minskar populationen av patogena mikroorganismer på ett föremål, yta eller vätska till ett säkert nivå. Det innebär eliminering eller dödandet av de flesta, men inte nödvändigtvis alla, mikroorganismer, till exempel bakterier, virus och svampar. Desinfektionsmedlen kan vara i form av vätskor, gaser eller fasta material som appliceras på ytan eller objektet för att eliminera de skadliga mikroorganismerna. Det är viktigt att notera att desinfektion inte är samma sak som sterilisering, som eliminerar alla livsformer av mikroorganismer och är vanligtvis krävs inom sjukvården och forskning.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

"Ploidie" refererer til antallet af kromosomer som findes i en celle. Normalt har mennesker 46 kromosomer, fordelt på 23 par, hvoraf 22 par er autosomale kromosomer og et par er kønskromosomer (X-kromosomet og Y-kromosomet). Når en celle har det samme antal kromosomer som de normale diploide celler, siges den at være diploid.

Der findes imidlertid også celler med forskellig ploidi, herunder:

* Haploid: En celle med halvt antal kromosomer i forhold til de normale diploide celler. Menneskets haploide celler har 23 kromosomer og findes f.eks. i sædcellerne (spermatozoider).
* Triploid: En celle med tre gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 69 kromosomer. Dette forekommer sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.
* Tetraploid: En celle med fire gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 92 kromosomer. Dette forekommer også sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.

Ploidien spiller en vigtig rolle i cellecyklussen, cellevækst, differentiering og celledød. Forstyrrelser i ploidien kan have alvorlige konsekvenser for organismens udvikling, vækst og funktion.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Elektroporering är en teknik där celler eller vävnader utsätts för korta, höga elektriska impulser. Detta leder till att cellmembranets permeabilitet ökar, vilket gör det möjligt för stora molekyler, som DNA, att transporteras in i cellen. Elektroporering används vanligen för att införa genetiskt material i celler inom forskning och medicin, till exempel vid genteknik och cancerbehandlingar.

'Euphorbia' är ett släkte inom familjen törelväxter (Euphorbiaceae) som består av omkring 2000 arter. Släktet har en global utbredning och innehåller både örter, buskar och träd. Många arter inom släktet är kända för sina giftiga milksaften som kan orsaka irritation på huden och i ögonen hos människor och djur. Några exempel på arter inom släktet 'Euphorbia' är puckellönnsväxt (Euphorbia peplus), svärdslilja (Euphorbia tirucalli) och medusaväxter (Euphorbia mammillaris).

Tetrazolsalter är en sorts kemisk förening som innehåller en tetrazolring, en aromatisk heterocyclisk ring bestående av fyra kväveatomer och en kolatom. Tetrazoler är näraliggande isoelektroniska med nitrogruppen (-NO2) och har därför liknande reaktivitet. De är explosiva i ren form och används kommersiellt som initiativ Explosivmedel eller i detonatorer. I biomedicinsk forskning används tetrazoler ofta som markörer för cell- och molekylär livaktighet, eftersom de bildar blå färg vid reduktion av vissa tetrazoler till en förening som kallas formazan.

Organiska kemikalier definieras som kolbaserade föreningar som innehåller kovalenta bindningar mellan kolatomer och vanligtvis även väteatomer. Dessa kan också inkludera syre, kväve, svavel, halogener och andra kolbaserade eller icke-kolbaserade grupper. Många organiska kemikalier förekommer naturligt i levande organismer, däribland socker, fetter, proteiner, narkotika och vitaminer, medan andra är syntetiska och produceras i laboratorium eller industriella processer. Exempel på syntetiska organiska kemikalier inkluderar plast, färg, läkemedel och kemikalier som används i hushållsrengöringsmittel.

Eosin Y, även känt som Eosin Yellowish (C.I. 45380), är ett fluorescerande, röd-orange till brunt pigment som används inom histologi och mikroskopi som en akvous färglösning för att färga celler och vävnader. Det binder huvudsakligen till basiska proteiner i cellkärnan och cytoplasman, vilket ger upphov till en intensiv rödaktig färg vid mikroskopi. Eosin Y används ofta tillsammans med hematoxylin för att skapa en kontrastrik färgning av vävnader och hjälper till att framhäva strukturella detaljer under mikroskopisk observation.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är en proteinkedja som hör till BCL-2 familien och spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd. Proteinet upptäcktes ursprungligen som ett protein som interagerar med BCL-2, ett protein som skyddar celler från apoptos.

BAX är ett proapoptotiskt protein och fungerar genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket orsakar frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cellkärnan. Detta aktiverar en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos.

Regleringen av BAX-aktivitet är mycket viktig för att upprätthålla homeostas i celler och ett obalanserat uttryck av BAX kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer eller neurodegenerativa sjukdomar.

Rodamin 123 är ett fluorescerande färgmedel som används som ett membranpotentialsfärgmedel inom cellbiologi och neurofysiologi. Det absorberar blått ljus vid en våglängd av 490 nanometer och fluorescerar gult-grönt vid en våglängd av 535 nanometer. Rodamin 123 används för att mäta mitokondriell membranpotential i levande celler, eftersom det akkumuleras inne i aktiva mitokondrier med hög membranpotential. När mitokondriernas membranpotential minskar, som vid apoptos eller celldöd, släpps rodamin 123 ut och kan mätas för att bedöma cellens hälsotillstånd.