Pulpaförkalkning, även kallad dental caries eller tandcancer, är en progressiv, kaviterande sjukdom orsakad av mikroorganismer som metaboliserar kolhydrater och producerar syra, vilket sänker pH-värdet i tandplacken och leder till demineralisering av tandhartsets emalj och dentin, med efterföljande infektion och inflammation av pulpan.
Rikligt kärl- och nervförsett bindväv av mesodermalt ursprung i tandens centrala hålighet, omgivet av dentin och av betydelse för tandens utveckling, näringstillförsel, känsel och skydd.
"Bitewing radiography" är en typ av dental röntgenundersökning där patienten biter hårt på en film eller en digital sensor medan ett par rader av tänder simultant exponeras för att producera images av de övre och undre molara- och premolara tänderna. Detta ger information om karies, tandköttsinflammation och andra strukturella problem i mellanrummen mellan tänderna och kontrollera kvaliteten på eventuella fillings eller kronor.
Salter eller joner av kolsyra, med radikalen CO2(3-). Karbonater bryts lätt ned av syror. Alkalimetallkarbonater är vattenlösliga. Kalciumkarbonat och magnesiumkarbonat är naturligt förekommande, berg artsbildande mineral.
En non-vital tand är en tand där pulpan, det inre viktiga vävnadslager som innehåller blodkärl och nerver, har skadats eller dött till följd av karies, trauma eller andra orsaker. Denna skada kan resultera i att tanden blir obekväm, smärtsam eller förlorar sin vitalitet, vilket gör att den inte svarar på temperatur- eller beröringssimulatorer. I vissa fall behandlas en non-vital tand med en rotbehandling för att avlägsna infektionen och rädda tanden från extraktion.
Patologisk avsättning av kalciumsalter i vävnader.
Applicering av ett skyddande medel på en exponerad pulpa (direkt överkappning) eller på ett tunt, resterande skikt av dentin över pulpan (indirekt överkappning) för att pulpan skall kunna tillfriskna och återfå sina normala funktioner.
Pulpainflammation, eller pulpit, är en smittsam inflammation i tandpulpanen, det vitala vävnadsområdet inne i tanden som innehåller blodkärl och nerver. Den orsakas vanligtvis av karies eller skada på tanden som exponerar pulpanen för bakterier från munhålan.
'Odontoblast' är en typ av cell som finns i tanden och bildar tandemaljen, även kallad tandhylsa eller odontogen epitel. Odontoblasterna är specialiserade celler som producerar dentin, ett mineraliserat vävnadsstruktur som utgör huvuddelen av tanden. Dessa celler har långa utskott, axonliknande prolongeringar, som sträcker sig in i det dentina de själva producerar. När odontoblasterna är aktiva i dentinproduktion kallas de primära odontoblaster, medan de som överlever efter att tandemaljen har bildats och fortsätter att underhålla och reparera dentinet kallas sekundära odontoblaster.
Vascular calcification är processen där mineraler, främst kalcium, sedimenterar och ackumuleras i vaskulära vävnader som artärer och hjärtklaffar. Detta orsakar förändringar i vävnadens struktur och funktion, vilket kan leda till komplikationer såsom hårt slagfall, hjärtsvikt och njurssjukdomar. Vascular calcification kan delas in i två typer:
Det totala utbudet av tjänster för diagnos, förebyggande och behandling av tandsjukdomar eller tandskador.
Exponering av tandpulpan till följd av nedbrytning av tandens hårdvävnad, orsakad av karies, mekaniska faktorer eller skada, varvid pulpan kan utsättas för bakterieangrepp.
Tandpulpa är det levande, känsliga vävnadsmaterialet inne i en tands rotkanal. Tandpulpasjukdomar är en benämning på olika tillstånd som kan drabba denna tandpulpa och orsakas av olika faktorer, såsom tooth decay (tandcaries), skada eller trauma.
En process som innebär att organisk vävnad hårdnar genom att kalciumsalter avsätts i den.
Dentin som bildas av normal pulpa sedan rotspetsen färdigutvecklats.

'Pulpaförkalkning' (dental pulp calcification) är ett tillstånd där det normala vävnadsmönstret i tandpulpan, den mjuka vävnaden inne i en tands rotkanal, förändras på grund av avlagringar av mineralrik hartsubstans. Detta kan orsakas av åldrande, trauma, karies eller andra skador på tanden. I vissa fall kan pulpaförkalkning leda till att tanden blir livlös och behöver tas bort. Men i andra fall kan det vara asymptomatiskt och inte behöva behandlas alls.

'Tandpulpa' refererar till den mjuka vävnaden som finns inne i en tands rotkanal och kronan. Den består av blodkärl, nerver, bindväv och lymfkärl. Tandpulpan är mycket känslig för smärta eftersom den innehåller nervändar. Smärta i tandpulpan kan uppstå till följd av karies, skada på tanden eller andra orsaker som utsätter pulpan för irriterande substanser.

'Radiografi, bitewing' er en type tandradiografi som viser de øvre og nedre fortænderne (hagene) og de bagerste tænder i overkæben. Under en bitewing-radiografi bider patienten på en lille plastisk vinge, der holder tænderne i den rette position under optagelsen.

Denne type radiografi anvendes primært til at undersøge eksistensen af karies (tandhuler) mellem tænderne og under fyldninger, da det er svært at se disse områder ved en almindelig mundundersøgelse. Bitewing-radiografier viser også tandens højde og tilstand af tandkronen og rødderne, hvilket kan være nyttigt for at diagnosticere andre mundsundhedsproblemer som parodontose (tandkødsbetændelse).

En bitewing-radiografi tager normalt kun et par minutter at udføre, og strålingen er minimal. Det anbefales at have en bitewing-radiografi hvert 12 til 24 måneder, afhængigt af patientens kariesrisiko og mundhygiejne.

In medicine, karbonater refererer til salte af carbonisk syre (H2CO3). Disse salte indeholder ionen hydrogenkarbonat (HCO3-), der også kaldes bikarbonat. Karbonater spiller en vigtig rolle i kroppens bufferingkapacitet og hjælper med at opretholde en normal pH-værdi i blodet. De findes naturligt i mange fødemidler, herunder grøntsager og mælkeprodukter, og de kan også gives som medicin for at behandle forskellige sygdomstilstande, såsom syre-base-forstyrrelser og magens suret indhold.

"Non-vital tooth" är en terminologi inom tandvård som används för att beskriva en tand som har förlorat sin blodförsörjning och nervrespons. Detta kan inträffa till följd av skada, sjukdom eller en framgångsrik behandling av en inflammerad pulpa (tandkött). En non-vital tand saknar ofta känselreaktion då nervcellerna har dött. I vissa fall kan den bli mörkare i färgen och vara mer benägen att utsättas för karies eller andra infektioner. Rutinmässiga tandvårdsbesök är fortfarande viktiga för en non-vital tand, eftersom dess tillstånd kan påverka den omkringliggande mjukvävnaden och benstrukturen i käken.

Förkalkning, eller "calcification" på engelska, är ett medicinskt tillstånd där kroppens vävnader eller organ innehåller oönskade kalciumavlagringar. Detta kan orsaka hårda, stela formationer som kan påverka funktionen hos det drabbade området. Förkalkning kan förekomma i flera olika kroppsdelar, inklusive artärer, hjärta, lungor, bröst och binjurar. I vissa fall kan förkalkning vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller störning i kroppen. I andra fall kan orsaken vara okänd. Behandlingen beror på typen av förkalkning och dess allvarlighetsgrad.

"Dental pulp capping" är en medicinsk term som refererar till en behandlingsmetod inom tandvård där man söker bevara den levande tandpulpan (den del av tanden som innehåller nervceller och blodkärl) när den utsatts för skada eller infektion.

Syftet med pulpacapping är att stimulera tillväxten av ny, hälsa tandpulpa genom att applicera en speciell medicinsk massa (pulpacapp) direkt på den skadade ytan. Denna massa innehåller vanligtvis en kalciumhydroxid-baserad substans som skapar ett skyddande lager och stimulerar tillväxten av odontblaster (tandens stamceller).

Pulpacapping kan användas när tandpulpan utsatts för mindre skador, till exempel vid en liten karies eller efter att en liten del av tandpulpan avslöjats under ett rutinmässigt fyllningsförfarande. Behandlingen kan vara framgångsrik om den utförs korrekt och om patienten har en frisk, vital tandpulpa.

Efter pulpacapping behandlas den skadade ytan vanligtvis med ett kompositfyllningsmaterial eller en krona för att skydda den nybildade tandpulpan och förhindra ytterligare skador eller infektioner.

Pulpainflammation, även kallat endodontisk inflammation, är en inflammation i tandpulpan (den levande kärnan inne i tanden). Den kan orsakas av bakterieinfektion som kommer in i pulpan via karies eller skada på tanden. Symptomen kan vara smärta vid hetta, kyla, söta eller starka beröringar, eller svullnad och rodnad i det omkringliggande vävnaden. Behandlingen för pulpainflammation innebär oftast en rotbehandling där pulpan tas bort och kanalen desinficeras och fylls med ett inert material.

Odontoblast är en typ av cell som finns i tanden och är ansvarig för att producera dentin, ett hårt, mineraliserat material som utgör huvuddelen av tanden. Odontoblasterna ligger nära pulpan, den mjuka vävnad som finns inuti tanden, och sträcker sig genom den tunnare tubulära strukturen i dentinet. När tanden utsätts för skada eller smärta kan odontoblasterna reagera genom att producera substanser som aktiverar smärtreceptorer. Dessa celler är viktiga för att hålla tänderna friska och skydda dem från skador och infektioner.

Vascular calcification är ett medicinskt tillstånd där kalksalter ackumulerats i vaskulära vävnader, vanligtvis i artärernas media- och intimala lager. Detta kan leda till hårt förkalkat blodkärl, vilket kan orsaka en minskad blodflöde, ökat tryck och sämre syresättning av kroppens vävnader. Vaskulära calcificeringar kan vara relaterade till åldrande, ateroskleros, diabetes, högt blodtryck, njursjukdomar och andra sjukdomsförhållanden. I vissa fall kan det leda till allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke eller kärlkramp.

'Tandvård' (odontologi) refererar till prevention, diagnostisering och behandling av sjukdomar och skador relaterade till tänder, munhåla och käkben. Denna omfattar bland annat tandrengöring, fluoridering, fyllningar, rotbehandling, extrahering (borttagande) av tänder, behandling av parodontit (tandlossning), tandreglering och preventiva åtgärder för att undvika skada på tänderna. Tandvård är en viktig del av allmän hälsa eftersom munhåla-relaterade infektioner kan ha en betydande inverkan på kroppens övergripande hälsa.

'Pulpablottning' är ett begrepp inom tandmedicin och betyder ungefär 'pulpfastsättning'. Pulpán är det mjuka vävnadsmaterialet som finns inne i en tands rotkanaler. Om en tand skadas svårt, till exempel vid en djup karies eller en allvarlig skada, kan pulpan bli inflammerad och orsaka smärta.

Vid pulpablottning avlägsnas det inflammerade pulpamaterialet och rotkanalerna desinficeras och fylls med ett material som förhindrar att bakterier tränger in i tanden igen. Detta gör att smärtan minskar och tandens struktur bevaras, så att den kan fixeras med en krona eller en annan typ av tandfyllning.

Det är viktigt att notera att pulpablottning inte alltid är möjlig att genomföra om skadan är för omfattande eller om inflammationen har spridit sig till käkbenet. I sådana fall kan en tandutvining eller en extraktion behövas istället.

Tandpulpasjukdomar är sjukdomar som drabbar tandens inre del, pulpan. Pulpan består av blodkärl, nerver och bindväv. Tandpulpasjukdomar kan orsakas av karies, skada eller annan skada på tanden som gör att bakterier kan nå pulpan.

Det finns två huvudsakliga typer av tandpulpasjukdomar: reversibel pulpit och irreversibel pulpit. Reversibel pulpit innebär att inflammationen i pulpan kan behandlas och tillståndet kan revertas tillbaka till normalt. Irreversibel pulpit innebär att inflammationen inte kan behandlas och pulpan måste avlägsnas genom en rotbehandling eller extrahering av tanden.

Andra typer av tandpulpasjukdomar inkluderar pulpagängrän, pulpnekros och apikala abscesser. Pulpagängrän orsakas av en djup karies som når pulpan och orsakar nekros. Pulpnekros innebär att pulpan är död och inte kan återställas till normalt tillstånd. Apikala abscesser orsakas av infektion i pulpans rotkanaler som sprider sig till käkbenet och bildar en absCESS.

I allmänhet behöver tandpulpasjukdomar behandlas av en tandläkare för att undvika komplikationer som smärta, infektion eller eventuell förlust av tanden.

Fysiologisk förkalkning, även känd som dystrofisk calcificering, är ett naturligt fenomen som kan uppstå i kroppen när viss typ av cellskador eller ämnesomsättningsrubbningar sker. Det innebär att mineraler, främst kalcium, sedimenterar och ackumuleras i vävnader och organ som normalt inte innehåller sådana mineraler.

Detta fenomen är vanligt förekommande i hjärtmuskeln efter en hjärtinfarkt, där döda celler ersätts med kalk. Även brosk och senor kan bli förkalkade, liksom vissa körtelvävnader som bröstkörtlar och thyroidea (sköldkörteln).

I de flesta fallen är fysiologisk förkalkning ofarlig och orsakar inga symptom. I vissa fall kan det dock leda till komplikationer, beroende på var i kroppen som förkalkningen sker och hur omfattande den är. Behandling av fysiologisk förkalkning behövs vanligtvis inte, men i vissa fall kan läkare välja att övervaka patientens tillstånd för att säkerställa att det inte uppstår några komplikationer.

Den engelska termen "secondary dentin" refererar till en typ av tandvävnad (dentin) som bildas kontinuerligt under hela individens liv. Det skiljer sig från primärt dentin, som är den första typen av dentin som bildas under fosterutvecklingen och de tidiga stadierna av ett barns liv.

Sekundärt dentin bildas när odontoblasterna (de celler som producerar dentin) nära pulpan (den mjuka vävnaden i tandens kärna) reagerar på skador eller irritationer, såsom karies eller tandbeläggning. Detta resulterar i en progressiv nedbrytning av pulpakammaren och en minskad känslighet för hetta, kyla och smärta över tiden.

Sekundärt dentin har också en lägre mineralhalt än primärt dentin, vilket gör det mer poröst och mindre hårt. Detta kan påverka den mekaniska styrkan hos tanden och öka risken för sprickor eller skador.

Senaste inlägget av ►►► ✅ Would You Make A Great Career Online? https://is.gd/CAmo59 « ...