'Punktion' är ett medicinskt förfarande där en tunn nål används för att ta prover eller dränera vätska från en kroppsdel, som en cysta eller en led. Det kan även användas för att injicera läkemedel eller andra substanser in i kroppen. Exempel på olika slags punktioner är:

* Lumbarpunktion (ryggvätskan tappas från ryggraden för att undersöka till exempel infektioner eller cancer)
* Ascitepunktion (avlopp av vätska i bukhålan vid ascites)
* Artropunktion (avlopp av ledvätska vid ledinflammation)
* Biopsipunktion (prover tas från olika organ eller vävnader för undersökning)

En spinalpunktion, även känd som lumbar punktion, är en medicinsk procedur där en tunn nål införs i ryggraden (i den lumbala regionen) för att insamla cerebrospinalvätska (CSF). CSF är en klar, färglös fluid som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och hjälper till att skydda dem från skador.

Under en spinalpunktion kan läkaren mäta trycket på CSF, insamla prov för att undersöka eventuella infektioner eller andra sjukdomar som berör centrala nervsystemet, och ge mediciner direkt in i CSF. Proceduren utförs vanligen under lokalbedövning och kan orsaka lätt smärta eller obehag. Risken för komplikationer är låg, men de kan omfatta bl a infektion, blödning eller hjärnskador ifall proceduren utförs felaktigt.

Postdural puncture headache (PDPH) är en typ av huvudvärk som kan uppstå efter att en lumbar punktion har utförts, vilket innebär att en tunn nål har placerats i den lumbala ryggraden för att dränera cerebrospinalvätska eller utföra andra medicinska ingrepp.

PDPH orsakas av ett läckage av cerebrospinalvätska från ryggmärgsrummet, vilket leder till att hjärnan sjunker nedåt i skallen och pressar mot den kraniala nervtratten. Detta kan leda till en intensiv, pulsatil huvudvärk som ofta förvärras av upp-och-nedgående rörelser eller stående position. Andra symtom som kan vara associerade med PDPH innefattar hörsel- och jukseproblem, yrsel, minnesförlust och i vissa fall även synproblem.

I allmänhet lindras PDPH av sig själv över tiden, men i vissa fall kan behandling vara nödvändig för att lindra symtomen. Behandlingen kan innefatta smärtstillande medel, kaffeintag eller i vissa fall epidurala blodpatches.

I medicinska sammanhang är "nålar" oftast en förkortning för "injektionsnålar". Det är smala, spetsiga och sterila instrument som används för att ge injektioner med läkemedel eller andra vätskor under huden, i musklerna eller in i en ven. Nålarna finns i olika längder, tjocklekar och typer beroende på användningsområde. De kan vara försedda med automatiska spjälknivar för att underlätta injektionerna eller ha ventiler för att kontrollera injektionshastigheten.

Sepsis är en livshotande systemisk inflammatorisk respons orsakad av infektion. Det definieras som existensen av infektion tillsammans med två eller fler av följande kriterier:

1. Kroppstemperatur över 38°C (100,4°F) eller under 36°C (96,8°F)
2. Hjärtslag per minut över 90
3. Respirationsfrekvens över 22 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Förhöjda värden av vita blodkroppar (>12 000/mm3) eller förändrad procentandel neutrofiler (>80%)
5. Förhöjd nivå av sura substanser i blodet (baseunderskott > -2 mEq/L)
6. Nedsatt njurfunktion, definierat som kreatininnivå över 0,5 mg/dL högre än förra värdet eller urinproduktion under 200 ml på 8 timmar
7. Förändringar i medvetandegraden, från en lätt förvirrad till koma
8. Svullnad av extremiteter, hudbrist (mjukis) eller purpura (fläckvis blodstelning under huden)
9. Lågt blodtryck som inte svarar på behandling med vätska (shock).

Sepsis är en allvarlig tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling, inklusive antibiotika och stödjande vård för att hjälpa kroppen att återhämta sig.

En epidural blodinjektion är en medicinsk procedur där medicinskt vätska, i det här fallet blod, injiceras in i epiduralrummet, som är ett utrymme mellan ryggmärgens hårda hinna och den omgivande benvävnaden i ryggraden. Detta görs vanligtvis med hjälp av en nål som införs genom ryggkotorna i ryggraden.

Den vanligaste anledningen till en epidural blodinjektion är att behandla ett tillstånd som kallas subaraknoidalblödning, vilket innebär att det finns blod i det underliggande subaraknoidala utrymmet runt ryggmärgen. Blodinjektionen kan hjälpa till att minska trycket på ryggmärgen och förhindra ytterligare skador på nervsystemet.

Det är viktigt att notera att en epidural blodinjektion bör utföras av en kvalificerad medicinsk professionell, såsom en anestesiolog eller en neurolog, eftersom det finns risker relaterade till proceduren, inklusive infektion, blödning och skada på ryggmärgen.

'Blindtarm' er en medisinsk betegnelse for den del af tyktarmen som ligger closest to tarmens begyndelse. Den kaldes også caecum. Blindtarmen har form som et slyngeformet, blindt sidesving og er forbundet til det øvrige tyktarms system via en smal passage kaldet ileocecal valv (Bauhins klap).

Blindtarmen har en gennemsnitlig længde på cirka 3-4 centimeter og er beliggende i den nedre del af mavesystemet, hvor den hjælper med at absorbere vand og elektrolytter fra afføringen. I blindtarmen findes også en stor mængde bakterier, der spiller en vigtig rolle i fordøjelsen af visse kostkomponenter, herunder komplekse kulhydrater og proteiner.

Visse sygdomme kan ramme blindtarmen, herunder blindtarmsbetændelse (appendicitis), hvor der dannes et inflammatorisk respons i blindtarmens slimhinde, ofte som følge af en forsnævring eller obstruktion af blindtarmens lysning. Andre sygdomme omfatter blindtarmscancer (appendiceal cancer) og blindtarmsulvus (appendiceal diverticulitis).

Förmaksseptum är den vävnadsmassa som separerar de två övre kamrarna (förmak) i hjärtat. Det består av muskel- och bindväv och har till uppgift att förhindra att syrerikt blod från det ena förmaket blandas med syrefattigt blod i det andra förmaket. Ett hål i förmaksseptum kallas för atrial septaldefekt (ASD) och kan orsaka problem med hjärtfunktionen.

Huvudvärk definieras inom medicinen som en obehaglig känsla eller smärta i huvudet eller halsen. Den kan variera i styrka, från mild till stark, och kan kännas utlöst av olika orsaker såsom spänningar i musklerna i halsen och huvudet, blodbrist i hjärnan, infektioner eller andra sjukdomar. Huvudvärkar kan vara akuta eller kroniska, beroende på om de varar under en kortare eller längre tidsperiod. Symtomen kan också variera, inklusive tryck eller smärta, stickningar, pulseringar eller brännande känslor i huvudet. I allvarliga fall kan huvudvärk vara ett tecken på en livshotande sjukdom och kräver då akut medicinskt ingripande.

Penetrating wound, på svenska "penetrerande sår", är en medicinsk term som refererar till en typ av skada orsakad av ett trauma där ett objekt tränger igenom huden och djupare vävnader. Detta kan inträffa när någonting skär, sticker eller skjuter igenom kroppen, vilket orsakar en ingående väg av skada.

Penetrerande sår kan variera i djup och svårighetsgrad beroende på vad som orsakat skadan och hur djupt objektet tränger in. De kan potentiellt skada vitala strukturer såsom blodkärl, nerver, muskler, ben, eller inre organ, beroende på var skadan inträffar.

Vård av penetrerande sår kan kräva akut medicinsk behandling, inklusive rengöring, stängning och eventuell operation för att reparera skadade vävnader eller organ. Prognosen för en persons hälsotillstånd efter en penetrerande skada kan variera mycket beroende på typen av skada, platsen där den uppstod och omfattningen av skadan.

'Fotskada' är ett samlingsbegrepp för skador eller skador på foten. Det kan vara allt från små snitt och slitage till allvarliga skador som frakturer (benbrott), luxationer (ledbandsslitningar) eller amputationer (avskiljande av en kroppsdel). Fotskador kan orsakas av olyckor, sportrelaterade skador, arbetsskador eller sjukdomar som påverkar blodförsörjningen till foten. Symtomen varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad av skadan, men kan inkludera smärta, svullnad, blåmärken, besvärlighet att gå eller stå och förlorad känsel i foten.

Struphuvud, konstgjort, är en typ av medicinsk implantat som används under kirurgiska ingrepp i halsområdet. Det är en ringformad konstruktion, oftast gjord av ett flexibelt material som biokompatibelt, till exempel silikon eller plast, och används för att hålla luftvägen öppen under operationer såsom tyreoidektomi (kirteldiffrering) och andra kirurgiska ingrepp i nacken.

Struphuvudet placeras runt luftstrupen (trachean) och hålls på plats med suturer eller annan fastgörande metod. Det underlättar för kirurgen att operera i närheten av luftvägen utan risk för skada eller komplikationer relaterade till andning. Efter operationen tas struphuvudet bort.

'Underbinding' är ett medicinskt begrepp som kan översättas till "underspytning" på svenska. Det avser en situation där en individ har för lite mag- eller tarminnehåll, ofta orsakat av att de inte kan äta tillräckligt mycket eller inte kan behålla det de äter. Det kan vara relaterat till olika medicinska tillstånd som exempelvis sjukdomar i mag-tarmkanalen, neurologiska problem, psykiska störningar eller kirurgiska ingrepp. Underbindning kan leda till symptom som viktminskning, muskelatrofi, näringsbrist och i allvarliga fall även organsvikt.

Perifer kateterisering är en medicinsk procedur där en smal, böjlig tub (kateter) införs in i en artär eller ven i ett extremitet (t.ex. arm eller ben), vanligtvis för att administrera läkemedel, fluider eller för att genomföra diagnostiska tester. Detta skiljer sig från central kateterisering, där katetern placeras in i en stor vena nära hjärtat, till exempel subklaviakateterisering eller jukstakanalerar kateterisering. Perifer kateterisering används ofta för kortvarig behandling och är vanligt förekommande inom både akut- och planerad vård.

Den hårda hjärnhinne som ofta refereras till inom medicinen är den yttre, sklerotiska hinna som omger hjärnan. Den kallas på medicinska latin "dura mater". Den består av tätt packade kollagenvävnader och elastinfibrer, och har en funktion som skyddar hjärnan från mekanisk skada.

Det är värt att notera att termen 'hård hjärnhinna' kan vara något missvisande eftersom det inte är speciellt hårt i förhållande till andra vävnader i kroppen, men det är hårt i jämförelse med de andra två hinningarna som omger hjärnan - den mjuka hjärnhinne ("pia mater") och den spännbara hjärnhinne ("arachnoidea mater").

Hemostatiska tekniker är metoder och procedurer som används för att kontrollera och stoppa blödningar under kirurgiska ingrepp. Detta kan uppnås genom mekaniska, elektriska eller kemiska medel. Några exempel på hemostatiska tekniker inkluderar:

1. Kompression: Användning av tryck för att stoppa blödningen från en skadad blodkärl.
2. Ligatur: Användning av en speciell typ av tråd (ligatur) för att knyta av och stänga av ett blodkärl.
3. Elektrokauterisering: Användning av elektrisk ström för att bränna igen och stänga av ett blodkärl.
4. Hemostatiska klipp: Användning av en liten klammer (klipp) som trycker ihop ändarna på ett blodkärl för att stoppa blödningen.
5. Hematisk lim: Användning av speciella limmedel som hjälper till att stänga av blodkärlen.
6. Argon-plasma-koagulation (APC): En metod där argon gas leds genom en elektrisk spark för att koagulera (torka ut) blodet och stoppa blödningar.

Dessa tekniker används ofta under kirurgiska ingrepp för att minimera blodförlusten och förbättra patientens säkerhet och komfort.

En ryggbedövning, även känd som spinalanestesi eller subarachnoidalbedövning, är en form av lokalbedövning där smärtstillande läkemedel injiceras i det lågsta delarna av ryggraden (ryggmärgen) för att blockera smärta i underlivet och nedre extremiteterna. Det görs vanligtvis genom att en tunn nål placeras i den lilla utrymmet mellan ryggkotorna i nedre delen av ryggraden, vanligtvis på L4-L5-nivån.

Ryggbedövning används ofta under kirurgiska ingrepp som kräver stillasittande, till exempel vid operationer på buken, benen eller underlivet, såsom cesareansektion (kejsarsnitt). Det kan också användas för smärtlindring efter operationer och för vissa medicinska procedurer som kräver att patienten ligger stilla.

Vid en lyckad ryggbedövning känner patienten inga smärtor under den tiden läkemedlet är verksamt, men kan uppleva tryck eller vibrationer. Patienten kan också uppleva en varm känsla i benen och nedre extremiteterna efter att läkemedlet har injicerats. Efter bedövningen kan patienten få försämrad andning, blodtrycksfall eller feber, men dessa biverkningar är sällsynta.

Hjärnhinneinflammation, även känd som meningit, är en infektion som orsakas av virus eller bakterier och som drabbar hjärnhinnan, de membraner som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: hårda hjärnhinnan (dura mater), spindelvävshjärnhinnan (arachnoidea mater) och blodhjärnhinnan (pia mater).

Vid en hjärnhinneinflammation blir hjärnhinnorna inflammerade, vilket kan orsaka symtom som hög feber, intensiv huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, stel nacke, ljuskänslighet, förvirring och i vissa fall medvetandeslag. I allvarliga fall kan infektionen leda till komplikationer som hjärnskador, döva öronsjukdomar eller andra kroniska sjukdomar.

Hjärnhinneinflammation behandlas vanligen med antibiotika om den orsakas av bakterier, och med antivirala läkemedel om den orsakas av virus. I vissa fall kan operation vara nödvändig för att dränera vätska som har ansamlat sig i hjärnrummet. Prevention av hjärnhinneinflammation inkluderar vaccination, god handhygien och undvikande av exponering för infektioner.

Operationshandskar är en typ av skyddshandskar som används under kirurgiska ingrepp. De är oftast gjorda av latex, vinyl eller nitril och är designade för att reducera riskerna för smitta och kontamination under operationer. Operationshandskar ska vara sterila, ha en perfekt pasform och erbjuda hög känslighet och flexibilitet så att kirurgen kan känna och se structures hos patientens kropp. De är en viktig del av en kirurgisk scrub-procedur och hjälper till att förhindra spridning av bakterier, virus och andra mikroorganismer från händer till patienten.

Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.

Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.

En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.

Fluoroscopi är en typ av medicinsk undersökningsmetod som använder lågdoser joniserande strålning för att producera realtidsbilder av rörliga strukturer och handlingar inne i kroppen. Den används ofta under andra procedurer, såsom injektioner eller operationer, för att guida verktyg och positionera implantat korrekt. Fluoroskopi kan också användas för att diagnostisera sjukdomar och skada i rörliga strukturer som ledgångar, muskler och tarmsystemet. Under en fluoroskopi-undersökning får patienten ofta placera sig under ett rörligt röntgenstrålningsskärm, medan en tekniker eller läkare manövrerar ett rörligt röntgenstrålningskälla runt patienten för att få en tydlig bild av det som undersöks.

Bakteriell hjärnhinneinflammation, även känd som bakteriell meningit, är en allvarlig infektion som orsakas av bakterier som penetrerar hjärnhinnorna, de membraner som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Den vanligaste orsaken till bakteriell hjärnhinneinflammation är meningokocker (Neisseria meningitidis), streptococcus pneumoniae (pneumokocker) och haemophilus influenzae type b (Hib).

Infektionen orsakar inflammation av hjärnhinnorna, särskilt den yttre hjärnhinnan (pia mater) och den spinnkörtel-liknande inre hjärnhinnan (arachnoidea), samt kan leda till allvarliga komplikationer som hjärnskador, döva ställen, amputationer och i värsta fall död. Symptomen på bakteriell hjärnhinneinflammation kan inkludera plötslig feber, stark huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, trötthet, stel nacke, ljuskänslighet, förvirring och ibland ett rödaktigt eller purpurfärgat utseende på huden (meningokockhinneinflammation).

Behandlingen av bakteriell hjärnhinneinflammation består vanligen av antibiotika, intravenöst fluidersättning och ibland kirurgiskt avlägsnande av infekterat vävnad. För att förebygga bakteriell hjärnhinneinflammation rekommenderas vaccinationer mot de vanligaste orsakerna till sjukdomen, särskilt för barn och äldre eller andra personer med försvagat immunsystem.

Medicinskt talat är 'halsvener' ett samlingsbegrepp för de blodkärl som transporterar blod till och från halsen. Detta inkluderar både artärer, som tar oxygenerat blod ifrån hjärtat och förser halsen med syre, och vener, som returnerar det avsvalade, syrefattiga blodet tillbaka till hjärtat.

I halsen finns det fyra stora par av blodkärl:

1. Karotidartärerna: Dessa är de huvudsakliga artärerna som förser halsen, huvudet och hjärnan med syre- och näringsriktigt blod. De delar sig vanligtvis i två grenar, den yttre karotidartären som försörjer ansiktet, skallen och halsen, och den inre karotidartären som förser hjärnan med syre.

2. Vertebralartärerna: Dessa är två små artärer som går upp genom ryggraden och försörjer hjärnbarken med syre.

3. Jugularveinerna: Dessa är de stora venorna i halsen som returnerar det avsvalade, syrefattiga blodet från huvudet och halsen tillbaka till hjärtat. De har också en koppling till lymfkärlen i halsen och hjälper till att dränera den vätska som produceras av huvudet och halsen.

4. Subklaviavenerna: Dessa är de stora venorna som går under klaviklarna (skulderbladen) och förbinder halsvenerna med överkroppsvenerna. De returnerar det avsvalade, syrefattiga blodet från övre extremiteterna tillbaka till hjärtat.

Epiduralbedövning, även känd som epiduralanalgesi eller endidymaal analgesi, är en typ av smärtlindring som används under sjukhusvård. Den innebär att en lokalbedövningsmedel injiceras i ryggmärgens epiduralrum, det vill säga utrymmet mellan den hårda yttre skalet och den mjuka inre kärnan av ryggraden.

Denna metod används ofta under förlossningar för att ge smärtlindring till den som föder barnet, men kan även användas under andra typer av operationer i mag-tarmsystemet, bröstkorgen eller nedre extremiteterna. Epiduralbedövningen fungerar genom att blockera nervimpulserna från de smärtsignaler som skickas till hjärnan, vilket gör att patienten upplever en minskad smärta i det berörda området.

Det är viktigt att notera att epiduralbedövning inte påverkar medvetandet eller andningen och att den kan ges som kontinuerlig infusion av läkemedel för att upprätthålla smärtlindringen under en längre period.

'Ultraljudsundersökning, interventionell' refererar till användandet av ultraljud (ekodoppler) som en guide för att genomföra en medicinsk procedure eller behandling. Ultraljuden ger realtidsbilder av olika vävnader och organ i kroppen, vilket gör det möjligt för läkaren att se precisely var den interventionella behandlingen ska utföras.

Detta kan exempelvis innebära att en radiolog eller kirurg använder ultraljuden som en guide när de placerar nålar, katetrar eller andra instrument in i kroppen för att behandla sjukdomar eller skada. Interventionell ultraljudsundersökning kan användas för en rad olika procedurer, till exempel dränering av abscesser eller cystor, injicering av lokalanestetika eller läkemedel, biopsier och minimalt invasiva kirurgiska ingrepp.

Fördelarna med interventionell ultraljudsundersökning inkluderar att den är icke-invasiv, säker, smärtfritt och ofta kan utföras på en ambulant basis. Den ger också direkt feedback till läkaren under proceduren, vilket kan hjälpa till att minska komplikationer och förbättra resultaten av behandlingen.

'Armhåleven' refererer til den hule, trekanterede formede rum under skulderen, hvor overarmen (humernes) overflade møder de to forreste muskler i overarmsregionen (biceps brachii og coracobrachialis). Dette område indeholder også lymfeknuder, som er en del af kroppens immunforsvar. På engelsk kaldes det 'axilla' eller 'armpit'.

'Blodprovstagning' er en medisinsk procedur der innebærer å ta et blodprøve fra en person for å analysere det for medisinske eller biokjemiske egenskaper, slik som blodceller, kolesterol, sukker, elektrolyttar, syre/base-balanse, hormonnivåer, alkohol, narkotiske stoffer og andre substance eller infeksjonsagens spor. Blodprovstagning kan også brukes til å overvåke virkningen av medisinsk behandling eller for å foreta transfusjoner. Prosedyren utförs vanligvis ved å stikke en nål inn i en vene, oftest i armsvenen, og lating blodet flyte inn i et prøvetub.

Interventionell radiografi är en subspecialitet inom radiodiagnostik som innebär att läkare utför minnläkarprocedurer med hjälp av röntgenstrålning och kontrastmedel. Procedurerna kan vara diagnostiska eller terapeutiska i naturen och inkluderar ofta att placera katetrar, spetsar eller andra instrument i kroppens blodkärl eller håligheter under direkt visuell kontroll med hjälp av röntgenstrålning.

Exempel på interventionella radiografiska procedurer är:

* Angiografi: en undersökning där kontrastmedel injiceras i blodkärlen för att studera deras struktur och funktion.
* Embolisation: en terapeutisk procedur där blödning stoppas eller onormal blodflöde reduceras genom att blockera ett blodkärl med hjälp av spetsar, koiler eller andra material.
* Dränage: en terapeutisk procedur där vätska eller luft dräneras från en kroppshålighet eller cysta med hjälp av en kateter.
* Biopsi: en diagnostisk procedur där ett vävnadsprov tas för att undersöka och fastställa en diagnos på en sjukdom.

Interventionell radiografi kräver speciell utbildning och skicklighet inom både radiodiagnostik och interventionell teknik, samt en god förståelse av anatomi, fysiologi och patofysiologi.

"Likvortryck" er en medisinsk betegnelse for forhøyet trykk i likvor, det klare væske som findes i hjernens og ryggmærkes huler. Likvor har normalt et lavt trykk og fungerer som en amortisør for hjernen og ryggmærket.

Likvortryck kan stige av flere årsaker, inkludert hjerneblødning, infeksjon, hodeskade, tumor eller andre sykdommer som påvirker hjernen. Høyt likvortrykk kan føre til hodensvulst, hodepine, syns- og hukommelsesproblemer, desorientering og i værste fall koma. Behandling av likvortrykk vil typisk innebære å behandle underliggende årsaken, samt eventuelt behandling for å reducere trykket i likvor, f.eks. med løkkelaksasjon eller operasjon.

'Tal, alaryngealt' refererer til en kommunikationsmetode hvor taleproduktionen sker uden involvering af stemmebåndene (larynx). I stedet for at anvende stemmebåndene for at producere lyd, benyttes andre metoder såsom en elektronisk talegerør eller en særlig type syntetisk stemme.

Alaryngeal tal er ofte associeret med patienter som har haft en total laryngektomi, dvs. fjernelse af hele larynxen, enten på grund af kræft eller andre alvorlige lidelser i området. Efter en total laryngektomi er patientens evne til at tale på normale vis permanent tabt, og de må derfor anvende alternative metoder for at kommunikere.

Der findes flere forskellige typer af alaryngealt, herunder esofageal tal, trakeoesofageal fistel tal, elektronisk talegerør (ETT) og andre typer syntetiske stemmeproduktion. Hver metode har sine fordele og ulemper, og valget af metode afhænger ofte af patientens individuelle behov, ønsker og fysiske evner.

Central venös kateterisering (CVC) är en invasiv medicinsk procedur där en tunn plastslang (kateter) införs in i en central ven i kroppen, oftast i halsen, bröstet eller högra övre extremitet. CVC används vanligen för att administrera läkemedel, närings- och vätskelösningar, att mäta centralt vens tryck eller för att ta blodprover. Det är viktigt att CVC placeras korrekt och hanteras steroilt för att undvika komplikationer som infektioner, blödningar eller skador på kärlväggen.

'Kateterisering' är inom medicinen en procedure där en slang, kallad kateter, placeras in i en kroppsdel eller hålighet. Detta görs oftast för att underlätta avflödet av vätskor, ge kontrasterande medel under undersökningar som röntgen eller CT-scan, administrera läkemedel eller mäta tryck i kroppsvätskor.

Exempel på olika typer av kateterisering inkluderar:

* Urinkateterisering (placerandet av en kateter i urinblåsan)
* Hjärtkateterisering (placerandet av en kateter i hjärtat för att mäta tryck eller utföra andra procedurer)
* Central venkateterisering (placerandet av en kateter i en central ven för att ge intravenös behandling)
* Angiografisk kateterisering (placerandet av en kateter i ett artärsystem för att utföra en angiografisk undersökning eller behandla ett vaskulärt tillstånd).

Lårbensartären (latin: arteria femoralis) är en av kroppens stora blodkärl och förser benet med syre- och näringsriktigt blod. Den delar sig vanligen upp i tre grenar: profunda femoralis, superficialis femoralis och lateralis circumflexa femoris. Profunda femoralis förser musklerna i lårets framsida med blod, medan superficialis femoralis fortsätter ner i benet som poplitealartären. Lateralis circumflexa femoris förser höftmuskulaturen med blod.

Bukhinneinflammation, också känd som appendicitis, är en inflammation av blindtarmen (appendix vermiformis). Detta är en smal, tunn, blindsäckliknande struktur som hänger från den större ändtarmen (colon) på den nedre högra sidan av buken.

Inflammationen orsakas vanligtvis av en obstruktion i lumen (håligheten) av blindtarmen, ofta på grund av en hårda massa av fekalier (fecalith), tumörer eller främmande kroppar. Obstruktionen kan leda till ökad tryck i blindtarmen och minskad blodförsörjning, vilket i sin tur kan orsaka nekros (död) av vävnaden och infektion.

Symptomen på bukhinnesinflammation inkluderar plötslig smärta i naveln eller den nedre högra sidan av buken, som kan vara värre vid rörelse, hostning eller djup andning. Andra symtom kan vara illamående, kräkningar (oftast inte kännetecken på appendicitis), förlust av aptit, låggradig feber och förstoppning.

Behandlingen för bukhinnesinflammation är oftast kirurgisk, där man tar bort den inflammerade blindtarmen genom en operation som kallas appendektomi. Den kan utföras som en öppen kirurgi eller laparoskopisk (minimalt invasiv) kirurgi. Antibiotika ges vanligtvis före och efter operationen för att behandla eventuell infektion.

Neurosyfilis är en komplikation till sjukdomen syfilis, som orsakas av spiroketten Treponema pallidum. Neurosyfilis uppstår när spirocheterna invaderar centralnervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Detta kan leda till en rad neurologiska symptom, såsom demens, huvudvärk, förlamning, humörsvängningar och störningar i känsel- och smärtförmåga. Neurosyfilis kan drabba individer som har haft obehandlad syfilis under en längre tid, ofta flera år efter att den ursprungliga infektionen uppstått. För att diagnostisera neurosyfilis används vanligen lumbarpunktion för att taga cerebrospinalvätska (CSF) och analysera det för tecken på infektion, såsom ökad celldelning och höga proteinnivåer. Behandlingen består ofta av intravenös penicillin under en längre tidsperiod.

'Bloodletting' är en historisk medicinsk behandlingsmetod som innebär att avsiktligt dra ut blod från en persons kropp, ofta för att minska ett påstått överskott av kroppsvätskor eller "humörer" som ansågs orsaka sjukdom. Behandlingen har varit i bruk under tusentals år, från antik tid till början av 1900-talet, och har använts för att behandla en rad olika sjukdomar och symptom, inklusive feber, inflammation, smärta och mental ohälsa.

Det vanligaste sättet att utöva blodlettning var att öppna en åder med ett skalpell eller en lansett, men det gjordes också med hjälp av blödslinser, sugkoppar och blodiglar. Även om blodlettning idag anses vara en föråldrad behandlingsmetod, har den fortfarande en viss plats inom medicinen, till exempel vid behandling av polycytemi vera och hemokromatos.

Epiduralrum (epidural space) är en definierad anatomisk rumslighet i människans ryggrad. Det är beläget utanför den yttre hinna (dura mater) som omsluter ryggmärgen och innehåller fett, blodkärl och nervrötter.

Epiduralrummet är en vanlig plats för smärtlindring vid förlossning och andra operationer i buken och nedre extremiteterna. Smärtlindring ges genom att en kateter placeras i rummet och läkemedel som lokalbedövningsmedel eller opiater injiceras. Detta orsakar en temporär nervblockad och minskar smärtan i området.

Febrikusler, eller feberkramper, är ett symtom som kan uppstå hos barn under fem år när de har feber. Det innebär att barnet får allvarliga kramper eller stelhet i musklerna, ofta tillsammans med höjd andningsfrekvens och förändrad medvetandenivå. Symptomen kan vara skrämmande att uppleva, men de är vanligtvis inte farliga i sig själva. Febrikusler kan dock vara ett tecken på att barnet har en allvarlig infektion som behöver behandlas. I allmänhet bör du söka vård omgående om din barn har feberkramper, särskilt om det är första gången eller om barnet inte är fullt medvetet under attacken.

"Bedövning vid förlossning" refererar till användandet av lokalbedövning i vulvanregionen hos en person under förlossningsprocessen. Detta görs vanligtvis med hjälp av en typ av läkemedel som kallas lokalanestetika, vilket hindrar smärtimpulser från att nå nervcellerna i ryggmärgen.

Denna metod används ofta under en vaginal förlossning när en person behöver en episiotomi (en snitt i vulvanregionen för att underlätta förlossningen) eller när det behövs manuell manipulation av barnet för att underlätta dess utdelning. Bedövningen hjälper till att minska smärtan som känns under dessa procedurer.

Det är viktigt att notera att bedövningsmetoder kan variera beroende på olika faktorer, inklusive patientens preferenser, läkarens rekommendationer och specifika omständigheter under förlossningen.

En laryngektomi är en typ av kirurgisk behandling där större delen eller hela struphuvudet (larynx) tas bort. Detta kan vara nödvändigt vid behandlingen av cancer i struphuvudet. Efter operationen kommer patienten att ha en permanent andningsöppning i halsen, kallad stoma, och kommer att tala med hjälp av en elektronisk språkapparat eller en annan metod för alternativ kommunikation.

Myelografi är en diagnostisk radiologisk undersökning där kontrastvätska införs i ryggradskanalen (spinalt kana) för att få klarare bilder på hjärnhinnan (dura mater), nervrötter och ryggmärgens struktur. Det görs vanligen med hjälp av en liten kateter som införs i ryggradskanalen via en smal tunnbindel, så kallad lumbarpunktion.

Under myelografi får patienten ofta ligga på en speciell undersökningsbord med ett sluttande plan för att hjälpa kontrastvätskan att sprida sig jämnt inom ryggradskanalen. Sedvanligen tas flera röntgenbilder efteråt i olika positioner för att studera rörelserelationerna mellan ryggmärgen och den omgivande strukturen.

Myelografi används ofta när andra icke-invasiva undersökningar inte gett tillräckligt mycket information eller är osäkra, för att hjälpa till att fastställa diagnoser på olika tillstånd som kan påverka ryggraden och nervsystemet, såsom diskbråck, tumörer, infektioner eller annan skada.

En subaraknoidalblödning (SAB) är en medicinsk term som betecknar en typ av blödning i hjärnan. Det sker när det blodfyllta rummet mellan hjärnhinnorna, den subaraknoida rymden, fylls med blod på grund av ett rupturat blodkärl.

Detta kan orsaka en plötslig och stark huvudvärk, ofta jämförd med att bli slagen i bakhuvudet, samt andra symtom som yrsel, kräkningar, förändrad medvetandenivå, synproblem och i värsta fall koma eller död. SAB är en allvarlig medicinsk nödsituation och behandlas vanligtvis på sjukhus, ofta på en neurointensiv vårdavdelning. Behandlingen kan innebära operation för att stoppa blödningen, läkarbehandling för att kontrollera ökat tryck i hjärnan och rehabilitering för att hantera eventuella varaktiga skador.

Subaraknoidalt rum är det mellersta av de tre membran som omsluter hjärnan och ryggmärgen, känt som hjärnhinnorna (meningerna). Det subaraknoidala rummet ligger mellan den innersta hinna, pia mater, och den mittersta hinnan, arachnoidea.

Rummet innehåller cerebrospinalvätska (CSF), en klar, färglös vätska som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen och agerar som ett skyddande kudd av vätska som amorterar stötar. Det subaraknoidala rummet sträcker sig över hela centrala nervsystemet, från storhjärnan till filum terminale i nedre delen av ryggraden.

Ett subaraknoidalt blödning är ett allvarligt medicinskt tillstånd som inträffar när det subaraknoidala rummet fylls med blod, ofta orsakat av enrupturad cerebral artär (aneurysm). Det kan leda till huvudvärk, krampanfall, förvirring och i värsta fall koma eller död.

Epiduralt smärtlindring är en metod för smärtbehandling som innebär att lokalbedövningsmedel injiceras i ryggmärgens epiduralrum. Detta ger en kraftig smärtreduktion och används ofta under och efter operationer samt vid vissa typer av smärtlindring behandlingar, till exempel vid förlossning.

Den vanligaste typen av läkemedel som används är opioider tillsammans med lokalbedövningsmedel som bupivacain eller ropivacain. Opioiderna verkar på smärtnerverna och minskar smärtan, medan lokalbedövningsmedlen orsakar en temporär förlust av känsel och rörelseförmåga i det område där de injiceras.

Epiduralsmärtlindring är ofta en mycket effektiv metod för att kontrollera smärtan, men den kan också ha vissa biverkningar och komplikationer, såsom hudrodnad, lågt blodtryck, feber och i sällsynta fall infektion eller skada på ryggmärgen. Dessa komplikationer är dock ovanliga och behandlas vanligtvis effektivt om de uppstår.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

'Nålsticksskada' är ett samlingsbegrepp inom medicinen som används för att beskriva skador orsakade av nålar, spjut eller andra skarpbladiga föremål. Dessa skador kan vara olycksfall orsakade under exempelvis sjukvårdsbehandling, injektioner eller akupunktur, men även i vardagliga sammanhang som när man klär sig och sticker sig på en nål i kläderna.

Nålsticksskador kan variera från små skråmärken till allvarligare sår som kan blöda kraftigt eller bli infekterade. I värsta fall kan de leda till livshotande komplikationer, särskilt om nålen träffar en vital struktur som en artär, en nerver eller ett organ.

Ibland kan nålsticksskador också överföra smitta och orsaka infektionssjukdomar, till exempel HIV, Hepatit B eller C, om nålen har varit i kontakt med en smittad persons blod. Därför är det viktigt att alltid använda sterila nålar och skärvor under injektioner och andra medicinska behandlingar, och att behandla alla nålsticksskador som smittafarliga tills man har fått en negativ blodtest för eventuella infektionssjukdomar.

'Morganella morganii' är en gramnegativ, stavformad bakterie som tillhör familjen Enterobacteriaceae. Den förekommer naturligt i djurs och människors tarmflora, men kan också orsaka infektioner i såväl djur som människor.

I människor kan 'Morganella morganii' orsaka en rad olika infektioner, bland annat urinvägsinfektioner, blodförgiftning (sepsis), lunginflammation (pneumoni) och hud- och sårinfektioner. Bakterien är ofta resistent mot flera antibiotika, vilket kan göra behandlingen av infektioner mer komplicerad.

Det är värt att notera att 'Morganella morganii' inte är en vanlig orsak till infektioner i jämförelse med andra bakterier som ingår i familjen Enterobacteriaceae, såsom Escherichia coli och Klebsiella pneumoniae.

Flebotomi, även känt som blodlettning, är ett medicinskt ingrepp där en vårdgivare tar bort en del av patientens blod från en eller flera av deras venösa blodkärl. Detta har traditionellt använts som en behandlingsmetod för olika sjukdomar under historiens lopp, men idag är det inte längre en vanlig behandling i den moderna medicinen. I vissa fall kan blodlettning fortfarande användas som en terapi, till exempel vid behandling av hemokromatos, en sjukdom där kroppen absorberar för mycket järn från maten och lagrar det i kroppens vävnader.

Protesimplantation är ett medicinskt ingrepp där ett konstgjort implantat, oftast ett kopolymermaterial eller en metall, placeras i en led för att återställa dess funktion och/eller reducera smärta. Det används vanligtvis när ledkartilagen har skadats eller förtjockats till följd av artrit eller trauma, och konventionell behandling har visat sig vara otillräcklig.

Protesimplantationen kan involvera ersättning av en del eller alla komponenter i en led, beroende på skadan och patientens individuella behov. Det finns olika typer av implantat, inklusive totala ledproteser (som ersätter både lårbenet och lårets yta) och delvisa ledproteser (som endast ersätter en del av ledytan).

Protesimplantationen utförs vanligtvis under anestesi och kan kräva en till två timmar att genomföra, beroende på komplexiteten. Efter operationen behöver patienten ofta följa en rehabiliteringsplan för att stärka musklerna kring leden och återfå rörligheten.

Smärtlindring vid förlossning, även känd som obstetrikal analgesi eller smärtbehandling under förlossning, är användandet av läkemedel, tekniker och strategier för att minska eller eliminera smärtan under arbetssömnen och förlossningen. Det vanligaste sättet att uppnå smärtlindring under förlossning är genom epiduralbedövning, där smärtstillande medel injiceras i ryggraden nära ryggmärgen. Andra metoder inkluderar spinalanestesi, paracervikalblock, LOR-block (lokal infiltration av läkemedel och sedering) och nitroglycerin. Smärtlindring vid förlossning används ofta för att hjälpa den födande kvinnan att känna mindre smärta under arbetssömnen och förlossningen, vilket kan hjälpa till att minska stressnivåer, öka samarbete med personalen och förbättra den övergripande förlossningsupplevelsen.

'Intrakraniell hypotoni' är ett medicinskt begrepp som refererar till ett lägre än normalt tryck inne i skallbenet. Det intra Kraniala trycket (ICP) mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och det normala värdet varierar beroende på individen, men ligger vanligtvis mellan 5 och 15 mmHg.

Intrakraniell hypotoni kan orsaka en rad symtom, inklusive huvudvärk, yrsel, synproblem, förvirring och i allvarliga fall kan det leda till koma eller död. Det kan vara associerat med olika sjukdomar eller skador som påverkar hjärnan eller cerebrospinalvätskan (CSF), såsom subarachnoidalblödning, meningit, hydrocefalus och andra neurologiska störningar.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla intrakraniell hypotoni i tid för att förebygga skada på hjärnan och förbättra patientens prognos. Behandlingen kan innefatta läkemedel, operation eller andra terapeutiska metoder beroende på underliggande orsaken till sjukdomstillståndet.

Cardiac catheterization is a medical procedure where a thin, flexible tube called a catheter is inserted into the blood vessels or heart. This procedure is typically performed to diagnose and treat various cardiovascular conditions such as:

1. Coronary artery disease (CAD): To evaluate the extent of blockages in the coronary arteries and determine if any revascularization procedures, like angioplasty or bypass surgery, are necessary.
2. Valvular heart disease: To assess the function and structure of heart valves and determine the need for surgical repair or replacement.
3. Cardiomyopathy: To evaluate the pumping ability of the heart and identify any underlying causes.
4. Congenital heart defects: To diagnose and plan treatment for structural abnormalities present at birth.
5. Blood clotting disorders: To assess blood flow in the heart and determine if there is a risk of blood clots forming.
6. High blood pressure in the lungs (pulmonary hypertension): To evaluate the cause and severity of the condition.

During cardiac catheterization, various measurements and tests can be performed, including:

1. Coronary angiography: A dye is injected into the coronary arteries to visualize any blockages or narrowing.
2. Left ventriculography: A dye is injected into the left ventricle (the heart's main pumping chamber) to assess its function and contractility.
3. Hemodynamic measurements: Pressures within the heart chambers and blood vessels are measured to evaluate cardiovascular function.
4. Electrophysiology studies: To diagnose and treat abnormal heart rhythms (arrhythmias).

Cardiac catheterization is usually performed under local anesthesia, with sedation to help the patient relax. The procedure typically takes 30 minutes to a few hours, depending on the complexity of the case. After the procedure, patients are monitored for several hours and may need to stay in the hospital overnight. Possible risks include bleeding, infection, damage to blood vessels or heart structures, and allergic reactions to the contrast dye used during the procedure.

En nervblockad är en medicinsk procedur där ett lokalanestetikum (en sorts smärtstillande läkemedel) injiceras i närheten av en nerv för att blockera smärtsignaler från att nå hjärnan. Detta gör att området som den berörda nerven innerverar blir känsel- och smärtlöst under en viss tid. Nervblockader används ofta inom smärtbehandling, men kan även användas under operationer för att minska eller eliminera smärtan. Det finns olika typer av nervblockader, beroende på vilken nerv eller del av kroppen som ska blockeras.

Medicinskt sett definieras en "sjukdom orsakad av läkares åtgärder" (engelska: iatrogenic disease) som en negativ konsekvens eller komplikation till en medicinsk behandling, diagnos- eller preventionsförfarande. Det kan handla om biverkningar till läkemedel, skador orsakade under operationer, infektioner som insjuknanden fått under vårdtillfälle eller felaktig diagnostisering och behandling.

Det är viktigt att notera att inte alla negativa utfall av medicinska åtgärder räknas som iatrogena sjukdomar, eftersom det kan finnas andra orsaker till dessa utfall. För att klassificera en sjukdom som iatrogen måste det finnas ett tydligt samband mellan läkares ingripande och den skadan eller sjukdomen som uppstått.

"Ljumske" är ett adjektiv som används på svenska för att beskriva en smärta eller obehaglig känsla av köld i kroppen. Det finns inget direkt motsvarande medicinskt begrepp med ordet "ljumske", men det kan vara relaterat till saknad av termoreglering, perifert blodflöde eller neuropati. I en medicinsk kontext kan smärtan och obehaget beskrivas som "cold-induced pain" eller "cold-sensitive neuropathy".

I medicinska sammanhang definieras “häl” ofta som ett tillstånd av fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande, där en individ är kapabel att fungera optimalt i sin miljö. Hälsan innefattar inte bara frånvaro av sjukdom eller skada, utan även ett positivt, balanserat tillstånd av välbefinnande. Denna definition kommer ursprungligen ifrån Världshälsoorganisationen (WHO) och publicerades redan år 1948.

Sålunda, enligt WHO:s definition är häl: “Hälsan är ett tillstånd av fullständig fysisk, mental och social välbefinnande och inte endast frånvaro av sjukdom eller invaliditet.”

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

"Benigne intrakraniell tryckökning" (engelska: "benign intracranial hypertension") är ett medicinskt tillstånd där det ökar trycket inne i hjärnan utan att det finns någon underliggande sjukdom eller skada som orsakar det. Tillståndet kännetecknas av högt tryck inne i liquorvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen, men utan att det finns några andra tecken på skada på hjärnan eller nervsystemet.

Personer med "benigne intrakraniell tryckökning" kan uppleva symtom som huvudvärk, synproblem (såsom synnedsättning, dubbelseende eller undervisning), yrsel och ljud i öronen. Även om tillståndet kallas "benign", kan det fortfarande vara allvarligt och behöva behandlas för att förebygga permanenta skador på synnerven. Behandlingen kan innebära mediciner som minskar produktionen av liquorvätska eller ökar dess avflöde, samt viktminskning och andra livsstilsförändringar.

En hjärnhinneinflammation orsakad av en svampinfektion kallas för en mykotisk meningit. Hjärnhinningarna (meningerna) är membraner som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Vid en hjärnhinneinflammation blir dessa membran inflammerade, vanligtvis på grund av infektion. I detta fall orsakas inflammationen av en svamp, istället för de mer vanliga bakterier eller virus. Mykotisk meningit är relativt ovanlig jämfört med andra typer av hjärnhinneinflammationer och orsakas ofta av opportunistiska svampar som redan finns i kroppen, såsom candida albicans, eller av externt insjuknande svampar som aspergillus fumigatus. Symptomen på mykotisk meningit kan inkludera feber, huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, förändrad medvetandenivå och i vissa fall fotosensitivitet. Behandlingen av mykotisk meningit består vanligtvis av antimykotiska läkemedel som ges intravenöst, samt stödjande vård för att hantera symtom och komplikationer.

Hjärtseptumet är en anatomisk struktur i hjärtat som delar hjärtkammaren i två delar: vänster och höger. Det består av två skilda delar - septum primum och septum secundum. Septum primum är den första septala structuren som bildas under fostrets utveckling, medan septum secundum är en senare struktur som bildas ovanför septum primum.

Septum primum och septum secundum lämnar en öppning mellan sig kallad foramen ovale, som under fostertiden tillåter blod att passera fritt från höger hjärtkammare till vänster hjärtkammare. Efter födelsen stängs foramen ovale ofta av självt när trycket i lungkretsloppet ökar, men kan ibland vara öppet och orsaka ett hjärtfel som kallas för foramen ovale persistens.

I allmänhet är hjärtseptumets funktion att separera blodet i höger och vänster hjärtkammare så att det kan pumpas till olika delar av kroppen via lungslingan respektive systemkretsloppet.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

En perkutan nefrostomi är ett medico-tekniskt tillbehör som används inom urologi och interventionsradiologi. Det innebär en tunn, flexibel tub som införs perkutant (genom huden) in i nedre delen av njurbäckenet (pyelen), oftast med hjälp av ultraljuds- eller röntgenguidning.

Den primära användningen av en perkutan nefrostomi är att underlätta drenering av urin från njuren när normal urindränage är blockerad eller ej möjlig, till exempel på grund av njursten, tumörer, inflammation eller skada. När tuben är placerad korrekt i njurbäckenet kan den hjälpa till att avlasta trycket i urinvägarna och minska risken för infektioner, smärta och andra komplikationer. Perkutana nefrostomier används ofta som ett akut ingrepp, men kan också vara aktuella som en del av långsiktig vård vid vissa medicinska tillstånd.

'Stickskada' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en skada på en muskel, sen eller annan vävnad i kroppen orsakad av direkt tryck eller trubbig trauma. Det kan inträffa när en hård yta pressar mot kroppen under en längre tid eller vid en plötslig påkörning, som i en trafikolycka. Stickskador kan orsaka smärta, svullnad, blåmärken och skada vävnaden djupt inne i kroppen. I allvarliga fall kan stickskador leda till komplikationer som blodproppar eller nervskador.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Cisterna magna är en anatomisk struktur i människans centrala nervsystem. Det är en utbuktning av subarachnoidalrummet, den spårformade rumsmellan hjärnhinnorna, och innehåller cerebrospinalvätska (CSF). Cisterna magna ligger bakom hjärnbalken och under pons, en del av hjärnbryggan. Den har formen av en stor säck och är en plats där flera stora nerver passerar, inklusive glossopharyngeal nerve, vagus nerve och accessory nerve.

'Nyckelbensven' (latin: Vena subclavia) är en viktig blodåder i kroppen som transporterar blod från överkroppen till hjärtat. Den bildar en fortsättning på axillarven och går under nyckelbenet (clavicula), därav namnet, innan den mynnar upp i venerna i halsen (Vena jugularis interna/externa) och bildar venerna brachiocephalica dextra och sinistra. Dessa två blodådror mynnar sedan samman och bildar Vena cava superior som transporterar blodet till höger atrium i hjärtat.

'Paraphimosis' är ett medicinskt tillstånd där förhuden (prepucien) över ollonet hos en man eller pojke inte kan dras tillbaka efter att den har dragits tillbaka bakom ollonet. Detta kan orsaka svullnad och blåsa upp av förhuden, vilket gör det ännu svårare att återföra den till sin normala position. Paraphimosis är ett akut medicinskt tillstånd som kräver omedelbar behandling för att undvika allvarlig skada på penis och möjliga komplikationer, såsom infektion eller nekros (död cellsvävnad). Behandlingen kan innebära manuell reduktion av förhuden, läkemedelsbehandling eller i vissa fall kirurgisk behandling.

Likvorproteiner, även kända som cerebrospinalvätskeproteiner (CSF-proteiner), är proteiner som finns i det klara vätskan som cirkulerar runt hjärnan och ryggmärgen, kallad cerebrospinalvätska (CSF). Denna vätska agerar som en kudde för att skydda hjärnan och ryggmärgen, stödja deras funktioner och transportera bort avfall.

Likvorproteinerna utgörs av olika typer av proteiner, inklusive albumin, immunoglobuliner (antikroppar) och andra specifika proteiner som är involverade i hjärnans homeostas och skydd. Proteinkoncentrationen i likvor kan ge värdefull information om olika tillstånd och sjukdomar i centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg).

Exempel på sådana tillstånd är infektioner, neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom, inflammatoriska sjukdomar, trauma och tumörer. Vidare analys av likvorproteiner kan hjälpa till att ställa en diagnos, övervaka behandling och förutsäga prognoser.

Hematom är en medicinsk term som betecknar en blödning under huden eller i ett organ, där blod samlas in och bildar en massa. Orsaken kan vara trauma eller skada som får blodkärlen att bursta och blod att läcka ut. Hematomet kan variera i storlek, från små punkter till stora knölar under huden, och de kan vara små och lokala eller mer omfattande och systemiska. Symptomen på hematom kan inkludera svullnad, smärta, blåmärken och värk i området där blödningen har inträffat. I allvarliga fall kan hematomet orsaka andra komplikationer, såsom tryck på nerver eller organ, och behandlingen kan vara från avvaktande till kirurgiskt ingrepp beroende på allvarlighetsgraden.

'Kateterablation' är en medicinsk term som refererar till en procedure där en speciell typ av kateter (en böjlig, smal tub) används för att leverera energi i form av värme (radiofrekvens ablation) eller kyla (kryoablation) till ett specificerat område i hjärtat. Detta görs vanligtvis med hjälp av realtidsbilddiagnostik som exempelvis eko eller magnetresonanstomografi (MRT).

Under proceduren leds katetern in i blodkärlen genom en ven i armarna eller benen, och guidas sedan till det specifika området i hjärtat där avvikande elektriska signaler orsakar ett abnormalt hjärtrytmrubbning (exempelvis förebyggande av flimmer/fibrillation). När katetern når den rätta platsen, tillförs energi för att skapa en liten ärrbildning på det berörda vävnadsområdet. Ärrbildningen stör sedan den abnormala elektriska signalens transmission och kan hjälpa till att återställa en normal hjärtrytmmönstring.

Kateterablation är ett etablerat behandlingsalternativ för vissa typer av hjärtrytmrubbningar, särskilt när de inte svarar på läkemedelsbehandling eller om patienten inte tål läkemedel.

'Vattenskalle' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. Uttrycket används ibland informellt för att beskriva någon som är stur, envis eller oöm på huvudet, men det finns ingen direkt motsvarighet i den professionella medicinska terminologin. I vissa fall kan termen användas metaforiskt för att beskriva en persons beteende eller inställning, men det är inte en diagnos som ställs av en läkare eller annan medicinsk expert.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th revision), som används för att klassificera sjukdomar och andra hälsoproblem, definieras "Injektioner, spinala" som följande:

"Procedur där en injektion ges i den subarachnoidala rymden, vanligtvis genom att sticka in behandlingsmedlet i ryggmärgen via ländryggen. Detta kan användas för att ge smärtstillande medel, läkemedel eller andra substanser direkt till centrala nervsystemet."

I vardagligt tal kallas detta ofta för en ryggmärksbedövning eller en subarachnoidalpunktering. Det är en medicinsk procedur som används för att ge smärtstillande medel, läkemedel eller andra substanser direkt till den subarachnoidala rymden i ryggmärgen. Denna typ av injektion kan användas under operationer eller för att behandla olika sjukdomar och smärttillstånd.

Paracentes är ett medicinskt ingrepp där en tunn nål eller tub sätts in i bukhölen för att dränera ascites, det vill säga ödematös vätska som har accumulerats i bukhålan. Detta görs vanligtvis när patienten har en stor mängd ascites och det orsakar obehag eller andningssvårigheter. Under proceduren kan provtagning av ascites göras för att analysera vätskan och hjälpa till att fastställa diagnosen på underliggande sjukdom.

Likvor är en klar, lysande vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och hjälper till att skydda dessa organ genom att absorbera stötar och skapa ett buffert mot tryckvariationer. Likvorshuntar är abnorma anatomiska förbindelser mellan likvorvätskan och blodomloppet eller annan kroppsvätska, vilket orsakar en onormalt hög flöde av likvor från centrala nervsystemet till andra delar av kroppen. Detta kan leda till ett underskott av likvor i hjärnan och ryggmärgen, vilket kan orsaka en rad symtom som exempelvis huvudvärk, yrsel, balansstörningar och i vissa fall neurologiska skador. Likvorshuntar kan vara inneboende eller uppstå till följd av skada eller sjukdom, till exempel hjärntumörer eller trauma. Behandlingen för likvorshuntar kan bestå av kirurgiska ingrepp, medicinsk behandling eller både och.

Intrakraniellt tryck (ICP) är det tryck som finns inom kraniehålan, som innehåller hjärnan, cerebrospinalvätska och blod. Normalt ligger ICP mellan 5 och 15 mmHg. Ökat intrakraniellt tryck kan orsaka skada på hjärnan och är därför en viktig medicinsk parameter att övervaka, särskilt efter skalltrauma eller vid andra tillstånd som kan påverka hjärnans blod- och vätskeomsättning.

'Wound Closure Techniques' refer to the various medical procedures and methods used to bring together the edges of a wound or incision in order to promote healing and minimize scarring. The goal is to approximate the wound edges accurately, creating a stable environment that reduces the risk of infection and promotes optimal tissue regeneration.

There are primarily two categories of wound closure techniques:

1. Primary Closure: This method is used for acute wounds that are clean and have minimal tissue loss. It involves approximating the wound edges directly using sutures (stitches), staples, or adhesive tapes. The choice of closure material depends on various factors such as wound location, tension, and patient characteristics.

2. Secondary Closure: This method is used for wounds with significant tissue loss, infection, or contamination. It involves allowing the wound to heal through a process called granulation, where new tissue forms from the base of the wound. Delayed primary closure may also be employed, in which the wound is cleaned and allowed to heal for a few days before undergoing primary closure.

Additional wound closure techniques include:

* Skin Adhesives: Also known as surgical glue or tissue adhesive, these are liquid substances that polymerize upon application, forming a flexible seal over the wound. They are often used for simple wounds and lacerations in areas with low tension.
* Tissue Adhesion: This method uses special glues to bond the wound edges together at the microscopic level, promoting healing while minimizing scarring.
* Mechanical Closure Devices: These include skin closure strips or staples that can be applied quickly and easily, often used for wounds under low tension.
* Flap Closure: This method involves moving a piece of tissue from an adjacent area to cover the wound, providing both coverage and vascular supply.
* Skin Grafting: In this technique, a thin layer of skin is taken from a donor site and attached to the wound, promoting healing and reducing scarring.

The choice of wound closure technique depends on various factors such as wound type, location, size, tension, contamination, patient characteristics, and surgeon preference. Proper wound care and follow-up are essential for optimal healing and minimizing complications.

'Utrustningsdesign' (engelska: 'Medical Device Design') är ett område inom produktutveckling som fokuserar på att skapa, utforma och ta fram medicinska enheter och tillbehör. Enligt FDA (US Food and Drug Administration) är en medicinsk enhet något som:

1. är avsett för användning i människor diagnostiskt eller terapeutiskt, och
2. inte åstadkommer sin verkan genom kemiska aktivitet eller metabolism i eller på kroppen och som inte är en farmakologisk, immunologisk eller genetisk produkt.

Exempel på medicinska enheter inkluderar pacemakers, defibrillatorer, proteser, ortopediska instrument, katetrar, operationsbord och annan sjukvårdsutrustning.

Utrustningsdesign innefattar ett brett spektrum av aktiviteter, från behovsanalys, konceptutveckling, detaljerad design, prototypning, tillverkning och verifiering/validering enligt medicinska enhetsregleringsmyndigheters krav. Utrustningsdesigner måste ha kunskap inom områden som biokompatibilitet, användarcentrerad design, riskhantering, materialval och systemintegrering för att skapa säkra, effektiva och tillförlitliga medicinska enheter.

'Blödning' kan definieras som en oönskad utflöde av blod från kroppens blodkärl, till följd av skada eller sjukdom. Det kan vara inre blödningar, där blodet samlas inne i kroppen, eller yttre blödningar, där blodet kommer ut genom huden eller slemhinnor. Blödningsgraden kan variera från små punkteringar till livshotande blödningar beroende på orsaken och platsen för blödningen.

"Genomförbarhetsstudier", eller "feasibility studies", är en typ av klinisk forskning som utförs för att undersöka hur en kommande större studie kan planeras, koordineras och genomföras på ett effektivt sätt. Dessa studier har ofta som syfte att testa olika aspekter av en framtida klinisk prövning, till exempel rekryteringsprocessen, datainsamlingen, datahanteringen och -analysen, samt deltagarnas tålamod och acceptans för studiens design och genomförande.

Genomförbarhetsstudier är vanligtvis mindre i skala än en fullskalig klinisk prövning och inkluderar ofta ett begränsat antal deltagare. Dessa studier kan hjälpa forskarna att identifiera och lösa eventuella problem eller utmaningar som kan uppstå under en kommande större studie, vilket i sin tur kan leda till en mer effektiv och framgångsrik genomförande av den slutliga kliniska prövningen.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Antrakosilikos är en medicinsk term som refererar till när silika (kiseldioxid) har avlagrats i lungorna, ofta orsakad av inandning av silikatpartiklar över en längre period. Det kan leda till en lungsjukdom som kallas silikos eller stendammarbetssjukan. Symptomen på antrakosilikos kan vara andfåddhet, hosta och trötthet. Sjukdomen är ofta förknippad med yrken där man arbetar med stendammpulver, som exempelvis gruvarbete eller stenhuggeri.

Terapeutisk embolisering är en medicinsk behandlingsmetod där ett embolisationsmaterial, till exempel mikrokoaguleringspartiklar eller spiraler, injiceras in i en blodkärl för att stoppa blödningar eller avsluta blodförsörjningen till en tumör. Detta görs med hjälp av en kateter som leds genom artärerna till den specifika blodkärlen som ska behandlas.

Syftet med terapeutisk embolisering är att reducera eller eliminera blodflödet till ett målområde, vilket kan orsaka nekros (död) av det omgivande vävnaden och på så sätt behandla olika medicinska tillstånd som till exempel:

* Tumörer, både cancerartade och icke-cancerartade, genom att avsluta blodförsörjningen till tumören och därmed minska dess storlek och påverka dess tillväxt.
* Obestäld blödningar, exempelvis i mag-tarmsystemet eller lungorna, genom att blockera de blodkärl som orsakar blödningen.
* Arteriovenös malformationer (AVM), det vill säga oregelbundna förbindelser mellan artärer och vener, genom att stänga av dessa förbindelser och på så sätt förhindra onormalt flöde av blod.

Terapeutisk embolisering är en minimalinvasiv behandlingsmetod som ofta utförs under bildguidning med hjälp av röntgen, ultraljud eller datortomografi (CT). Den kan användas ensam eller i kombination med andra behandlingsmetoder som kirurgi, strålbehandling eller medicinell behandling.

'Utrustningsfel' (eng. equipment failure) är inom medicinsk kontext en term som refererar till att ett medicinskt eller sjukvårdsrelaterat maskin- eller systemverktyg har misslyckats eller inte fungerar korrekt, vilket kan ha en negativ påverkan på patientens vård och säkerhet. Detta kan bero på flera faktorer, till exempel slitage, felaktig användning, underhållsbehov eller designbrister.

En utrustningsfel kan potentiellt leda till allvarliga konsekvenser för patienten, såsom skada, sjukdom eller död, beroende på vilken typ av utrustning som är inblandad och hur länge felet varar. Därför är det viktigt att ha rutiner och procedurer i placering för att regelbundet kontrollera, underhålla och reparera medicinsk utrustning för att undvika sådana incidenter.

En kvarkatetran är en hypotetisk partikel som består av fyra kvarkar, bindibara subatomära partiklar. Det finns sex olika sorter av kvarkar, vanligtvis betecknade som upp (u), ned (d), charm (c), strange (s), top (t) och bottom (b). En kvarkatetran skulle kunna teoretiskt bestå av en kombination av dessa.

Emellertid har inga direkta observationer av kvarkatetrar gjorts hittills, och de existerande experimentella bevisen stöder inte deras existens som stabila partiklar under normala förhållanden. Därför är det fortfarande en öppen fråga inom fysiken om kvarkatetrar verkligen kan existera eller inte.

"Hemostas, kirurgisk" refererar till den aktiva processen att kontrollera och stoppa blödning under eller efter ett kirurgiskt ingrepp. Det innebär att använda sig av olika tekniker och metoder för att mekaniskt stänga av blodkärlen, såsom att använda klipp, knopar, ligaturer eller elektrisk ström (elektrokauterisering), för att stoppa blodflödet.

Ibland kan läkemedel som verkar hemostatiska användas för att underlätta blodstillningen, till exempel med hjälp av trombin, absorbabla hemostatiska material eller andra hemostatiska preparat.

Således är syftet med kirurgisk hemostas att minimera blodförlusten under och efter operationer, förhindra komplikationer som blödningar och underlätta patientens återhämtning.

Parestesi är en medicinsk term som betecknar en kvalifikation av särskilda känselkänslor. Det handlar om en spontan, ofta stickande eller brännande känselupplevelse i huden eller i vissa kroppsdelar, utan någon påtaglig yttre orsak. Andra beskrivningar kan vara formuleringar som "kittlande", "pirrande" eller "nedsatt känsel".

Parestesier kan uppstå till följd av en nervskada, tryck på en nerv, skador på ryggraden, diabetes, multipel skleros eller andra neurologiska sjukdomar. Ibland kan de också vara relaterade till vissa läkemedelsbehandlingar eller åldrandeprocessen.

Det är viktigt att konsultera en läkare om man upplever parestesier, särskilt om de är kroniska eller förekommer tillsammans med andra symptom som kan tyda på en underliggande neurologisk sjukdom.

Lokalbedövningsmedel, även känt som lokalanestetika, är en typ av läkemedel som används för att temporarily numb a specific area of the body to block pain during certain medical procedures. These medications work by blocking nerve signals in the area where they are administered, which prevents the feeling of pain from being transmitted to the brain.

Exempel på vanliga lokalbedövningsmedel inkluderar lidocain, prilocain, bupivacain och mepivacain. Dessa kan ges som injektioner, creams, gels eller sprays beroende på användningsområdet.

Lokalbedövningsmedel används ofta under små kirurgiska ingrepp, tandbehandlingar och andra procedurer där smärta kan orsaka obehag. De är vanligtvis säkra att använda när de ges i rätt dos och under professionell medicinsk övervakning.

"Huvudvärksproblem" är inte en etablerad medicinsk diagnos, men huvudvärk kan vara ett återkommande eller bestående symptom hos en individ med olika underliggande orsaker. Enligt International Classification of Headache Disorders (ICHD) delas huvudvärkar in i primära och sekundära huvudvärksstörningar.

Primära huvudvärksstörningar är de som inte har någon underliggande sjukdom eller skada som orsak, exempelvis:

1. Migrän: En återkommande typ av huvudvärk som ofta associeras med ögonont tyngd, illamående, kräkningar och/eller ljuskänslighet eller ljudkänslighet. Det finns olika former av migrän, inklusive klassisk migrän (med aura) och vanlig migrän (utan aura).
2. Tensionstyp huvudvärk: Den vanligaste typen av huvudvärk som kännetecknas av tryck eller smärta på båda sidor av huvudet, ofta i nacken och skuldrorna. Smärtan tenderar att vara lindrig till måttlig och kan kännas som en band runt huvudet.
3. Klusterhuvudvärk: En sällsynt men mycket smärtsam typ av huvudvärk som ofta upplevs i anfall, vanligen på samma sida av huvudet, och kan vara förknippad med tårflöde, rinnande näsa eller ögonrodnad.

Sekundära huvudvärksstörningar orsakas av en underliggande sjukdom eller skada, exempelvis:

1. Huvudvärk på grund av hjärt-kärlsjukdom
2. Huvudvärk på grund av infektion
3. Huvudvärk på grund av trauma
4. Huvudvärk på grund av neurologisk sjukdom
5. Huvudvärk på grund av substansmissbruk eller medicinskt behandling

Om du lider av återkommande huvudvärk eller en huvudvärk som är ovanligt stark eller annorlunda än vanligt, bör du söka vård hos din läkare för att utreda orsaken och få rätt behandling.

Intervertebral Disc Degeneration (IDD) är en naturlig åldersrelaterad förändring som sker i de mjuka skivarna (intervertebrala diskar) mellan varje ryggkotstock (vertebra) i ryggraden. Disken består av ett yttre skikt av tuffare bindväv, annulus fibrosus, och ett inre geléartat skikt, nucleus pulposus.

IDD innebär en nedbrytning av dessa skikten, vilket kan leda till smärta, stelhet och sämre rörlighet i ryggen. Denna process kan påverka disken mekaniska egenskaper, som exempelvis förmågan att absorbera stötar och utsätta ryggkotorna för ökat slitage. IDD kan också orsaka andra åkommor såsom bandscheibssjukan (disc herniation) eller led Degenerativa skador.

Värt att notera är att IDD inte alltid orsakar symtom och det finns många individer som har en viss grad av degenerering utan att uppleva några besvär alls. Även om ålder är den största riskfaktorn för IDD, kan faktorer såsom övervikt, rökning, brist på motion och olyckor också bidra till dess utveckling.

Ett falskt aneurysm (även kallat en pseudoaneurysm) är en oregelbunden utbuktning av blodkärlsväggen, vanligtvis orsakad av en skada eller svaghet i arterialväggen. I kontrast till ett sann aneurysm, där alla lagren av kärlväggen är inblandade, består falskt aneurysm endast av ett lager av blodomslutet fibrin och blodceller som bildar en pseudo-kapsel runt den aktiva blödningen. Detta kan leda till en hög risk för ruptur och allvarliga komplikationer om det inte behandlas i tid. Falska aneurysm kan uppstå som en komplikation efter invasiva medicinska procedurer, trauma eller infektion.

'Käkhålesinuit', även kända som parotidkörtlarna, är en pari av stora speicheldrüser belägna framför och under örat. De utsöndrar salthaltig saliv i munhålan för att hjälpa till med smak- och näringsupptagningen. 'Käkhålesinuit' kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas parotit eller käkhalsinflammation.

Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel refererar till ointentionala utsläpp eller spill av medicinska preparat som används för att ställa diagnoser, behandla sjukdomar eller lindra symtom. Detta kan inträffa under olika omständigheter, såsom felaktig administration, brister i utrustning eller dåligt lagring av mediciner.

Exempel på läckage av diagnostiska medel kan innefatta kontrastmedel som används under bilddiagnostiska tester, såsom datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Om kontrastmedlet läcker ut kan det orsaka skada på huden, vävnaden eller andra organ.

Terapeutiska medel som kan läcka innefattar läkemedel som injiceras eller ges via en infusionslinje. Om en injektionsnål eller en infusionsslang är skadad eller om det finns en felaktig anslutning kan läkemedlet rinna ut och orsaka skada på patienten eller andra personer i omgivningen.

Läckage av diagnostiska och terapeutiska medel kan vara farligt och orsaka allvarliga skador, så det är viktigt att ha rutiner och procedurer i place för att förebygga, upptäcka och hantera läckage så snart som möjligt.

Medicinskt sett kan en "kramp" definieras som oväntat, ofrivilligt och plötsligt sammandragning eller kontraktion av en muskel eller en grupp av muskler. Krampar kan orsakas av ett brett spektrum av medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, elektrolytbrist, skador och vissa läkemedel. De kan också uppstå som en reaktion på intensiv fysisk aktivitet eller utmattning. I vardagligt tal används termen "kramp" ofta för att beskriva en kraftig smärta eller spasmer i magmuskulaturen, men medicinskt sett är det inte samma sak som en muskelkramp.

'Blodådror' (på engelska 'veins') är rörformiga strukturer i kroppen som transporterar blod till hjärtat. Det skiljer sig från artärer, som transporterar blodet bort från hjärtat. Blodådrorna har tunnare muskel- och elastisk vävnad än artärerna, vilket gör att de är mer slappa och kan expandera för att hålla mer blod. De flesta blodådrorna innehåller också valvulära strukturer som förhindrar att blodet rinner tillbaka när hjärtat slår.

En nålbiopsi är en medicinsk undersökningsmetod där en tunn, hålformad behandlingsnål används för att ta ett vävnadsprov från ett organ eller en lymfkörtel. Provet används sedan för att diagnostisera olika sjukdomar, som till exempel cancer. Under proceduren guidas nålen med hjälp av ultraljud, röntgenstrålar eller datorstyrning till den specifika platsen där vävnaden ska tas ut. Nålbiopsin är en relativt smärtfri procedur och kräver ofta endast lokalbedövning.

'Subduralvätskeutgjutning' refererar till en samling av vätska i subduralrummet, som är det smala utrymme mellan hjärnbarken (cerebral cortex) och den stela hinna som täcker hjärnan (dura mater). Denna tillstånd kan orsakas av en skada eller sjukdom som får vätska, oftast blod eller cerebrospinalvätska, att accumulera i det subdurala utrymmet.

Subduralvätskeutgjutningar kan vara akuta eller kroniska beroende på orsaken och hastigheten med vilken vätskan accumulerar. Akuta subduralvätskeutgjutningar uppstår ofta plötsligt till följd av en traumatisk händelse, som ett slag eller fall, och kan leda till snabbt ökande tryck inne i skallen med allvarliga konsekvenser om de inte behandlas omedelbart. Kroniska subduralvätskeutgjutningar utvecklas långsamt över tid, ofta på grund av en underliggande sjukdom eller förändring i hjärnan som gör att vätska lättare kan accumulera i det subdurala utrymmet.

Symptomen på en subduralvätskeutgjutning kan variera beroende på storleken och hur snabbt den utvecklas, men kan inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, svårigheter att tala eller svälja, förändringar i synen, ökad sömnighet, muskelsvaghet och i värsta fall koma eller död. Behandlingen kan innebära kirurgisk avloppstillförsel eller dränering av vätskan, samt behandling av underliggande orsaken om det finns någon.

Peritoneal dialysis (peritoneal polning) är en form av behandling för patienter med slutstadium njursvikt. Det innebär att en speciell vätska pumpas in i bukhinnan (peritoneum), där den sedan absorberar sköldkörtelns avfallsprodukter genom osmos. Den utsöndrade vätskan kan sedan tömmas ur kroppen och ersättas med en ny, ren vätska. Processen upprepas flera gånger om dagen eller under natten med hjälp av en maskin. Peritoneal dialys behöver ofta utföras på ett regelbundet schema för att vara effektiv.

Elektrokoagulering är en metod för att med hjälp av elektrisk ström ställa om blödande blodkärl till ett fast tillstånd, vilket kan användas vid vissa typer av operationer. Den medicinska definionen på elektrokoagulering är:

"En metod för att med hjälp av elektrisk ström ställa om blödande blodkärl till ett fast tillstånd genom att koagulera (sammanfalla) proteiner i vävnaden. Detta kan uppnås genom att använda en speciell elektrod som appliceras på det blöda området under operation, varvid den elektriska strömmen orsakar koagulering av blodkärlen och minskar blödningen. Elektrokoagulering kan användas vid olika typer av kirurgiska ingrepp, till exempel vid prostatektomi (borttagning av prostata) eller kolonresektion (borttagning av en del av tjocktarmen)."

En epidural injection är en typ av injektion där lokalbedövningsmedel eller andra läkemedel administreras direkt i det epidurala utrymmet, som är ett rum mellan hårda hinna som omsluter ryggraden (durahinnan) och den inre ytan av de bakre kotpelarna.

Denna typ av injektion används ofta för att lindra smärta orsakad av en rad tillstånd, inklusive ryggsmärtor, skador på ryggraden, cancerrelaterad smärta och förlossningssmärta. Epidurala injektioner kan också användas under operationer i buken eller nedre extremiteterna för att ge smärtlindring och muskelavslappning.

Epidurala injektioner utförs vanligtvis av en särskilt utbildad läkare, såsom en anestesiolog eller en smärtspecialist. Proceduren innebär att patienten ofta får ligga på sidan eller på magen med ryggen böjd framåt för att öka utrymmet mellan kotpelarna. Sedan desinficeras huden och lokalbedövning ges i området där injektionen ska ges.

En tunn, smal nål placeras därefter i det epidurala utrymmet med hjälp av en fluoroskopi eller en C-arm X-ray-maskin för att guida nålen till rätt plats. När nålen är på rätt plats pumpas läkemedlet in i det epidurala utrymmet, vilket lindrar smärtan genom att blockera nervimpulserna som orsakar smärtan.

Epidurala injektioner kan vara effektiva för att lindra smärta, men de kan också ha vissa biverkningar och komplikationer, såsom infektion, blödning, ryggmärgsbristning eller skada på nerven. Dessa komplikationer är dock sällsynta när proceduren utförs av en erfaren läkare.