Radioisotoprentgenografi, eller nukleär medicin, är en typ av undersökning där man använder små mängder radioaktiva ämnen (radioisotoper) för att producera bilder som visar hur olika kroppsfunktioner och organ fungerar. Denna typ av undersökning kallas också för scintigrafi.

Under en radioisotoprentgenografi får patienten injicera, inandas eller svälja ett radioaktivt ämne som samlas upp av de specifika celler eller organ som ska undersökas. Detta ämne ger ifrån sig små mängder gammastrålning, som kan detekteras av en gammakamera. Kameraresulaten visas sedan som tvådimensionella bilder på en datorskärm eller som en tredimensionell modell av kroppen.

Radioisotoprentgenografi används ofta för att undersöka olika sjukdomar och skador, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, skelettskador, endokrina störningar och cancer. Den är en icke-invasiv metod, vilket betyder att den inte kräver några snitt eller ingrepp i kroppen.

Teknetium Tc 99m-mertiatid är ett radiomärkt ämne som används inom medicinen, särskilt inom nuklearmedicin. Mertiatid är en organisk förening som binds till teknetiumisotopen Tc 99m, vilket är en gammastrålande isotop med en halveringstid på cirka 6 timmar. När Teknetium Tc 99m-mertiatid injiceras i kroppen kan man följa dess distribution med hjälp av en gammakamera, eftersom den utsänder gammastrålning som kan detekteras av utrustningen.

Denna teknik används ofta för att undersöka olika funktioner i kroppen, till exempel hjärtfunktion, njurfunktion och skelettskador. Varierande typer av preparat med Teknetium Tc 99m-mertiatid används beroende på vilken typ av undersökning som ska göras.

Iodlaktatsyra är en organisk syra som innehåller en bensenring med en hydroxylgrupp (–OH) och en kolsyrederivatgrupp (–COOH), samt en sidokedja med en tiolgrupp (–SH) som är bundet till en jodatom. Den kemiska formeln för iodlaktatsyra är C6H4IH3O3S. Det är ett relativt sällsynt förekommande ämne som kan användas inom organisk syntes, men det har inga kända medicinska användningsområden.

'Teknetium Tc 99m-pentetat' er ein radioaktivt medisinsk isotop som brukes i diagnostiske tilsikringar for å undersøke hjertets blodgjennomstrøming og andre organers funksjon. Isotopen 'Teknetium Tc 99m' er koblet til en organisk fosfatkompleks kalt 'pentetat'. Når denne radiokemiske forbindelsen injecteres i kroppen, absorberes den av erytrocyttene (røde blodceller) og distribueres rundt i kroppen.

Gammakameraer brukes deretter til å detektere gammastrålingen fra 'Teknetium Tc 99m-pentetat' for å produsere bilder av hjertets pumpingeffektivitet og blodgjennomstrøming, samt andre organers funksjon. Dette hjelper med å stille en diagnose og planlegge behandling for en rekke medisinske tilstander som koronarartériens forsnuringssykdom (koronarsjreklamring), hjertesvikt, blodkløyning og tumorer.

'Hydronefros' är ett medicinskt tillstånd där urinansamling i njuren orsakar en ökning av trycket och ledde till en abnormt uppsvällning av den. Detta händer när urinen inte kan rinna fritt genom urinvägarna, ofta på grund av en obstruktion någonstans i systemet. Hydronefros kan vara associerad med smärta, urinvägsinfektioner eller skada på njuren om det lämnas obehandlat.

Radioisotoper, även kända som radioaktiva isotoper eller radionuklider, är varianter av grundämnen där atomkärnan har för få eller för många neutroner jämfört med den stabila formen. Detta gör att de är instabila och sönderfaller genom radioaktivt sönderfall, under vilket de emitterar ioniserande strålning i form av alfa- eller betapartiklar eller gammastrålning. Radioisotoper används inom en rad olika områden, till exempel medicin (till exempel för diagnostiska och terapeutiska syften), industri, forskning och militärt bruk.

Renovasculär hypertoni är ett tillstånd där det uppstår högt blodtryck som orsakas av skada eller sjukdom i de blodkärlen som förser njurarna med blod (renala arterierna). Detta kan leda till en förträngning eller blockering av de små blodkärlen inne i njurarna, vilket kan påverka njurarnas förmåga att reglera salt- och vattenbalansen i kroppen. Detta kan i sin tur leda till ett ökat tryck i det renala kapillärsystemet och därmed höjd blodtryck i hela kroppen. Renovasculär hypertoni är en av de vanligare orsakerna till sekundärt eller andraffektat högt blodtryck.

Zink-radioisotoper är isotoper (varianter) av grundämnet zink. De inkluderar olika former av radioaktivt zink, vilket betyder att de saknar stabil jämvikt och sönderfaller naturligt över tiden genom att avge formen av strålning som är karakteristisk för respektive isotop.

Exempel på Zink-radioisotoper inkluderar:

* Zink-65, som sönderfaller till kobolt-65 med en halveringstid på 244 dagar och avger en gamma-strålning.
* Zink-72, som sönderfaller till koppar-72 med en halveringstid på 41,7 timmar och avger både beta-partikelstrålning och gamma-strålning.
* Zink-75, som sönderfaller till gallium-75 med en halveringstid på 360 dygn (cirka 1 år) och avger en gamma-strålning.

Zink-radioisotoper används inom medicinen för att diagnostera och behandla sjukdomar, till exempel genom att injicera en patient med en liten mängd radioaktivt zink och sedan följa dess spridning i kroppen med hjälp av bildtekniker som SPECT eller PET. Dessa tekniker möjliggör detaljerade avbildningar av olika organ och vävnader, vilket kan vara användbart för att upptäcka skador, tumörer eller andra abnormaliteter.

'Uretärhinder' är ett medicinskt begrepp som refererar till någon form av obstruktion eller förträngning i urinledaren (uretra), den tub som transporterar urin från urinblåsan och ut genom urinröret. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, inflammation, cystor, tumörer, stenar eller skador.

Uretärhinder kan vara akuta eller kroniska och kan leda till symptom som svårigheter att urinera, smärta under urinering, oförmåga att tömma blåsan fullständigt, urinvägsinfektioner och i allvarliga fall njurskada. Behandlingen beror på orsaken till hinderet men kan innefatta mediciner, sondplacerande eller kirurgi.

Kaptopril är ett läkemedel som tillhör en grupp av blodtrycksmediciner kallade ACE-hämmare (angiotensinconvertingenzyms inhibitorer). Kaptopril används vanligen för att behandla högt blodtryck, hjärtsvikt och kronisk njursjukdom.

Läkemedlet fungerar genom att hindra en speciell substans i kroppen, angiotensin II, från att verka som ett vasokonstriktor (en substans som orsakar blodkärlen att förträngas), vilket leder till sänkt blodtryck. Kaptopril kan också hjälpa att skydda hjärtat och näsan genom att minska vätskeansamling i kroppen.

Det är viktigt att följa din läkares instruktioner när du tar Kaptopril eller någon annan medicin, och att rapportera om alla biverkningar eller symptom som du upplever under behandlingen.

Furosemid är ett loopdiuretikum, som används för att behandla vattenansamling i kroppen orsakad av hjärtsvikt, levercirros och njursjukdomar. Det fungerar genom att öka urinproduktionen och på så sätt minska svullnaden i kroppen. Furosemid gör detta genom att blockera den naturliga återupptagningen av salt och vatten i njurarna, vilket leder till en ökad utsöndring av urin. Medicinen kan också användas för att behandla högt blodtryck och glaukom.

Iodradioisotoper är radioaktiva isotoper av grundämnet jod. Jod är ett essentialt spårämne för människan och ingår i till exempel sköldkörtelhormonerna. I medicinskt syfte används ofta jodradioisotopen I-131 som terapi vid behandling av sjukdomar som påverkar sköldkörteln, såsom giftstruma och sköldkörtelcancer.

I-131 har en halveringstid på ungefär 8 dagar och emitterar betastrålning som kan förstöra cancerceller i sköldkörteln. Behandlingen med I-131 är vanligtvis smärtfritt och utförs ambulant, men efter behandlingen kan det uppstå biverkningar såsom trötthet, hosta och förändrad smakuppfattning under en tid.

'Njurartärhinder' (renal artery stenosis) är ett medicinskt tillstånd där det finns en förträngning eller blockering i den artäriella blodflödet till en eller båda njurarna. Detta orsakas oftast av åderförkalkning (ateroskleros) eller fibromuskulär dysplasi, en bindvävsväxt som kan påverka det glatta muskelvävnätet i artären.

Njurartärhinder kan leda till högt blodtryck (hypertension), njursvikt och underlivsinfarkt. Symptomen kan variera, men inkluderar ofta svårigheter att kontrollera blodtrycket, återkommande besvär med huvudvärk, yrsel eller andningssvårigheter samt edem i benen och annan vätskaansamling i kroppen.

Diagnosen ställs vanligen genom ultraljud, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), och kan bekräftas med en angiografisk undersökning av njurartären. Behandlingen kan bestå av mediciner för att kontrollera blodtrycket och kolesterolet, men i vissa fall kan en operation eller en mindre invasiv procedur som ballongdilatation eller stentplacering behövas för att öppna upp den förträngda artären.

Diethylentriaminepentaacetic acid (DTPA) is a synthetic, aminopolycarboxylic compound that is often used in medicine as a chelating agent. A chelating agent is a molecule that can bind to metal ions and form stable, water-soluble complexes, which can then be excreted from the body through the kidneys.

DTPA is particularly useful for binding to certain radioactive metals, such as plutonium, americium, and curium, that may accumulate in the body following exposure to nuclear accidents or weapons testing. By forming a stable complex with these metals, DTPA can help to reduce their toxicity and promote their excretion from the body.

DTPA is also used in some medical imaging procedures, such as positron emission tomography (PET) scans, to help remove unwanted radioactive substances from the body following the scan. It may also be used in the treatment of heavy metal poisoning, such as lead or mercury toxicity, by helping to remove these metals from the body.

In summary, DTPA is a synthetic chelating agent that can bind to certain metal ions and promote their excretion from the body. It has a variety of medical uses, including the treatment of heavy metal poisoning and the reduction of toxicity following exposure to radioactive materials.

Radiofarmaka är en term som används inom medicinen och kärntekniken. Det refererar till preparat som innehåller radioaktiva isotoper, som används i diagnostiska eller terapeutiska syften. I en medicinsk kontext kan radiofarmaka definieras som:

"Preparat av kemiska substance som innehåller en eller flera radioaktiva isotoper, antingen naturligt förekommande eller skapade i en kärnreaktor eller accelerator. De används primärt inom medicinen för att undersöka, diagnostisera och behandla sjukdomar, genom att utnyttja de radioaktiva strålarnas förmåga att interagera med levande vävnad."

Radiofarmaka kan användas på olika sätt inom medicinen. I diagnostiska syften injiceras de till patienten för att följa deras distribution och interaktion med kroppen, ofta med hjälp av bilddiagnostik som SPECT eller PET-scanning. I terapeutiska syften används radiofarmaka för att behandla olika former av cancer genom att rikta in sig på tumörceller och utnyttja strålningens förmåga att skada eller döda dem.

Teknetium (^{99m}Tc) är ett radionuclid, det vill säga en isotop med ostadig balans mellan antal protoner och neutroner, som används flitigt inom medicinsk diagnostik. Isotopen har en halveringstid på ungefär 6 timmar, vilket gör den lämplig för korttidssökningar.

I kliniska sammanhang används ^{99m}Tc ofta som ett radioträcelement i olika slag av scintigrafi, en typ av medicinsk undersökning där patienten exponeras för en liten mängd radioaktiv strålning. När teknetium-99m sönderfaller avger det gamma-strålning som kan detekteras utanför kroppen med hjälp av en gammakamera.

Teknetium-99m används ofta för att undersöka olika organ och system i kroppen, till exempel hjärtat, lungorna, skelettet, levern, gallgångarna och njurarna. Det kan även användas för att leta efter tumörer eller infektioner.

Flödesmätning med radioisotop, även känd som radiokärnflödesmätning, är en teknik för att mäta volymflödet i olika typer av medicinska tillämpningar. Denna metod innebär att man inför ett radioaktivt isotopmärkt ämne (radioisotop) i blodomloppet eller annat vätskeflöde och sedan mäter dess koncentration med hjälp av en gammakamera eller en annan typ av detektor.

I denna metod används ofta radioisotoper som krypton-85, xenon-133 eller teknetsium-99m. Dessa ämnen har kort halveringstid och avger gamma-strålning när de sönderfaller. När de införs i blodomloppet eller ett annat vätskeflöde kan man mäta deras koncentration med en gammakamera, som registrerar de utsända gammastrålningarna. Genom att känna till koncentrationen och hur snabbt isotopen försvinner från området kan man beräkna flödet i det aktuella området.

Flödesmätning med radioisotop används ofta inom medicinska specialiteter som kardiologi, neurologi och radiologi för att diagnostisera och bedöma olika sjukdomstillstånd, till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, njursjukdomar och neurologiska störningar. Det är en icke-invasiv metod som inte kräver någon operation eller injektion av kontrastmedel.

Strontiumradioisotoper är isotoper (varianter) av grundämnet strontium, som har olika antal neutroner i kärnan och därmed också olika massa. Strontiumradioisotoper är instabila och sönderfaller naturligt genom emission av radioaktiv strålning i form av alfa- eller betastrålning. Exempel på strontiumradioisotoper inkluderar strontium-89, som används inom medicinen för behandling av benmetastaser vid cancer, och strontium-90, som har använts i nukleära vapen och är en komponent i vissa typer av radioaktivt avfall.

Krypton (kr) är ett ädla gas med atomnummer 36 i periodiska systemet. Det finns flera radioaktiva isotoper av krypton, däribland:

1. Kr-85: har en halveringstid på 10,756 år och används som säkerhetsmarkör inom industrin.
2. Kr-87: har en halveringstid på 76,34 minuter och produceras naturligt i jordens atmosfär genom nukleär decay av rubidium-87.
3. Kr-85m: har en mycket kort halveringstid på 4,42 timmar och är en exciterad tillstånds isomer av Kr-85.

Kryptonradioisotoper används inom olika områden som medicinsk bilddiagnostik, industriell kontroll och forskning.

'Njurbäcken' (renal pelvis en engelska) är den centrala, expanderande delen av urinvägssystemet i njuren där urinen samlas innan den transporteras till urinblåsan. Det är en slags trattformad struktur som har formen av en bägare och leder urinen från de två njurarnas funktionella enheter, de små nieren (nefron), till uretärerna och sedan till urinblåsan. Njurbäckens väggar är gjorda av muskulatur som hjälper till att transportera urinen genom peristaltiska rörelser.

'Urindrivande medel' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som ökar urinproduktionen och underlättar mjölkkörtlarnas avflöde, ofta använda för att behandla vattenansamling i kroppen (ödem) orsakade av hjärt- eller njurproblem. De verksamma substanserna i urindrivande medel kan vara exempelvis diuretika som hjälper till att eliminera överskott av salt och vatten från kroppen genom att öka urinproduktionen i nyckelorganet nefron i njurarna. Andra substanser som kan ingå i urindrivande medel är antispasmodika, vilka lindrar muskelspasmer i urinvägar och mjölkkörtlar, och antiinflammatoriska medel som reducerar inflammation och smärta.

Clormerodrin är ett läkemedel som tillhör gruppen muskelrelaxantia och används vid operationer för att inducir muskelrelaxation, det vill säga lätta musklernas spänning. Det är en ester av acetylkolin och kloridjoner och fungerar genom att blockera signalsubstanser i nervsystemet som orsakar muskelsammandragningar.

Läkemedlet administreras vanligen intravenöst under kontrollerade förhållanden, såsom under operationer, då det behövs tillsammans med bedövningsmedel och andningsstöd för att säkerställa patientens trygghet.

Sidan kan innehålla viktig information om biverkningar, kontraindikationer och andra viktiga faktorer som ska tas i beaktande när man använder läkemedlet. Det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller apotekstekniker för att få specifik information om ett läkemedel och dess användning.

Indium-111 (^111In) är ett medicinskt använt radionuklid, det vill säga en radioaktiv isotop av grundämnet indium. Indium-111 har en halveringstid på 2,8 dagar och emitterar gamma-strålar med en energimaximum på 171 keV och 245 keV.

Indium-111 används ofta i diagnostiska syfte inom kärnmedicin, där det kopplas till olika molekyler eller proteiner för att skapa radionuklidmärkta läkemedel. Dessa kan sedan användas för att undersöka olika funktioner i kroppen, exempelvis blodflöde, inflammation eller tumöraktivitet. Ett vanligt användningsområde är att följa upp cancerbehandlingar och detektera eventuell metastasering.

Ett exempel på ett indium-111-baserat preparat är indium-111-oxine, som används för att märka vita blodkroppar (leukocyter) och därmed kunna diagnostisera infektioner eller inflammationer.

Natriumradioisotoper är isotoper (varianter) av grundämnet natrium, som har extra neutroner i kärnan jämfört med den vanligaste stabila isotopen natrium-23. Natriumradioisotoper sönderfaller på olika sätt och avger då energi i form av radiation. Exempel på natriumradioisotoper är natrium-22 och natrium-24, som används inom medicinen för diagnostiska och terapeutiska ändamål.

Renalt plasmaflöde (RPF) är ett medicinskt mått som används för att beskriva volymen av plasma som pumpas genom nefron, de grundläggande enheterna i njurarna, per tidsenhet. Det är ett viktigt mått på njurens funktion och kan användas för att diagnostisera och övervaka olika njursjukdomar.

RPF beräknas vanligtvis genom att mäta den effektiva glomerulära filtrationshastigheten (eGFR) och multiplicera det med det plasmavolymförhållande som finns i blodet som passerar genom njurarna. Plasmaflödet är högre än blodflödet eftersom en del av blodvolymen består av röda blodkroppar och andra celler som inte passerar glomerulus, medan allt plasma gör det.

RPF kan påverkas av olika faktorer, inklusive njurens blodtryck, kärlresistens i njurarna och njurens strukturella integritet. Sänkt RPF kan leda till en minskad förmåga att filtrera skräpstoffar från blodet och orsaka symtom som proteinuri (protein i urinen), ödem (vätskeansamlingar) och azotemi (höga nivåer av kvävehaltiga ämnen i blodet).

Radioaktivitet definieras som ett fenomen där instabila atomkärnor sönderfaller spontant och emitterar hö energetiska partiklar och/eller vågor, såsom alfa-partikel (heliumkärnor), beta-partikel (elektroner eller positroner) och gamma-strålning (elektromagnetisk strålning av hög frekvens). Denna process resulterar i att atomkärnan blir mindre laddad och/eller har en annan kemisk identitet, vilket kan leda till ytterligare sönderfall tills en stabil atomkärna uppnås. Radioaktiva isotoper, också kända som radionuklider, är atomer med instabila kärnor och kan hittas naturligt eller skapas syntetiskt. Exponering för höga nivåer av radioaktivitet kan vara farlig för levande organismer, eftersom den kan orsaka skada på DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan leda till cancer och andra hälsoproblem.

Bariumradioisotoper är radioaktiva isotoper (varianter) av grundämnet barium. När bariumintaget administreras till en patient i form av en lösning eller suspension, absorberas det vanligtvis inte systemiskt och passerar istället genom tarmarna utan att bindas till vävnader. Genom användning av radioaktiva isotoper av barium kan medicinsk personal följa dess passage genom kroppen med hjälp av en gammakamera, vilket ger information om tarmarnas funktion och struktur.

Exempel på vanligt använda bariumradioisotoper inkluderar barium-133 (^133 Ba) och barium-75 (^75 Ba). Dessa isotoper har olika halveringstider och emissionskärnor, vilket gör dem användbara för olika diagnostiska syften. Bariumradioisotopstudier är vanliga inom områden som radiologi och nuclearmedicin.

Urografi är ett medicinskt undersökningsförfarande som används för att undersöka urinvägarna, det vill säga njurarna, urinledare och urinarytblandningsorganen. Den består av intravenös kontrastmedelsgivning följt av serier av röntgenbilder som tas för att studera hur kontrastmedlet passerar genom urinvägarna.

Det finns också en variant av urografi som kallas retrograde urografi, där kontrastmedlet införs direkt in i urinledaren via en tunn slang som leder in i urinblåsan under cystoskopi.

Urografi används ofta för att diagnostisera strukturella eller funktionella avvikelser i urinvägarna, såsom njursjukdomar, tumörer, stenar och andra abnormaliteter.

Radionuklidavbildning är en medicinsk undersökningsmetod som använder små mängder radioaktiva ämnen, så kallade radionuklider, för att producera detaljerade bilder av organ och kroppsfunktioner. Metoden bygger på att man injicerar, inandas eller tillämpar ett radionuklidmarkert preparat på patienten. Sedan kan en gammakamera användas för att detektera de gammastrålar som avges när radionukliden sönderfaller. Genom att tolka de upphämtade signalerna kan man skapa tvådimensionella eller tredimensionella bilder som ger information om bl.a. blodflöde, kemisk sammansättning, celldelning och vävnadens funktion i olika delar av kroppen. Exempel på radionuklidavbildning inkluderar skelettscintigrafi, myokardskelettscintigrafi och posita emissions tomografi (PET).

'Yttriumradioisotoper' refererer til forskjellige radioaktive varianter av grundstoffet yttrium. Yttrium er et metallisk grunnstoff med atomnummer 39 i det periodiske systemet. Når et yttriumatom blir radioaktivt, betyr det at det har en ustabil atomkjerne som henfaller til en stabil kjerne ved å sende ut stråling.

Det er flere forskjellige yttriumradioisotoper, og de kan ha forskjellige halveringstider og strålingsformer. Et eksempel er Yttrium-90, som har en halveringstid på 64,1 timer og henfaller ved å udsende beta-partikler. Yttriumradioisotoper kan brukes i medisinen til å behandle kræft, for eksempel ved å innebygge dem i radioaktive medicinske produkter (RMP) som sendes inn i kroppen for å ødelegge kræftceller.

Tenn (symbol: Ag) är ett grundämne med atomnummer 47 i periodiska systemet. Tennradioisotoper är isotoper av grundämnet tenn. Isotop är en form av ett grundämne som har samma antal protoner i sin kärna, men skiljer sig åt när det gäller antalet neutroner.

Det vanligaste stabila isotopen av tenn är Ag-107 med 47 protoner och 60 neutroner i sin kärna. Det finns dock också en rad olika radioisotoper av tenn, som alla är instabila och sönderfaller naturligt över tid. Exempel på tennradioisotoper inkluderar Ag-105, Ag-106, Ag-108, Ag-109, Ag-110, Ag-111, Ag-112 och Ag-115. Dessa radioisotoper har olika halveringstider och sönderfallsprocesser, inklusive beta-plus-sönderfall, beta-minus-sönderfall och elektroninfångning.

Tennradioisotoper används i vissa medicinska tillämpningar, såsom diagnostiska procedurer och behandlingar av sjukdomar. Exempelvis kan Ag-110 användas som en radioträcesubstans för att undersöka njurfunktionen hos patienter. Dessutom har forskare visat intresse för möjligheten att använda tennradioisotoper i behandlingar av cancer, eftersom de kan vara effektiva i att döda cancerceller och minska skadan på omgivande vävnader.

'99mTc-DMSA' er en radiokemisk forbindelse som ofte brukes i nuklearmedisin. Den består av technetium-99m (en radioaktiv isotop av grundstoffet technetium) og den organisk syrer DMSA (dimerkaptosuccininsyre).

I klinisk sammenheng brukes '99mTc-DMSA' som et kontrastmedium for å utføre en nuklearmedisinsk undersøkelse kalt renal skanning. Denne type undersøkelsen hjelper med å avklare sårbarheten til nyrene og eventuelle skader på nyrebarken ved å fargeut markere nyrene og vise om det er noen arealer som absorberer mindre kontrastmedisin enn normalt. Dette kan være et tegn på skade eller infeksjon i nyrene.

Ikke nødvendigvis en "medicinsk definisjon", men dette er en forklaring av hvordan '99mTc-DMSA' brukes innenfor nuklearmedisin.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Patologisk utvidgning (pathological expansion) refererer til en abnorm forstørrelse eller øget pladstagelse av et virksomhet, struktur eller område i kroppen som følge av en sykdomsprosess. Dette kan skyldes mange forskjellige mekanismer, for eksempel cellulær proliferasjon, akkumulering av vaskulært vann eller andre flyttevare, eller infiltrering av fremmede substanser eller celler. Patologisk utvidgning kan observeres i mange forskjellige organismer og kan påvirke alle typer virksomheter, inkludert epiteliale, muskulære, og konnektive virksomheter. Den patologiske utvidningen kan føre til en rekke komplikasjoner, både lokalt og systemisk, og er ofte et teken på en underliggende sykdomsprosess som må behandles for å forebygge yderligere skade eller skader.

'Kolradioisotoper' refererer til isotoper (varianter) av kulstof-atomet som har ustabil nucleus og som sender ut ioniserende stråling, noe som gjør dem anvendelige i medisinsk kontekst. Et velkjent eksempel er kulstoff-14 (^14C), som kan brukes i en type radiokarbondatering. I medisinen kan kolradioisotoper brukes til å merke ut forskjellige organismer eller stoffer, slik at de kan følges opp innen kroppen ved hjelp av en gammakamera etter at de er injiserte, inhalert eller ingestert. Dette kan være nyttig i diagnostisk testing for å avdekke for eksempel skjult blodtapt, infeksjoner, tumorer eller andre abnormaliteter.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

Organometallföreningar är en kemisk term som definierar föreningar som innehåller en direkt bindning mellan kolatom (C) och ett metallatom (M). Dessa föreningar kan vara antingen organiska eller icke-organiska beroende på om de också innehåller kovalenta bindningar till väteatomer (H) eller inte. Exempel på vanliga organometallföreningar är grignardreagensen (RMgX), metallalkyler (R-M) och metallocener ([RM]2). Dessa föreningar har en rad användningsområden inom olika områden av kemin, såsom organisk syntes, katalys, materialvetenskap och farmakologi.

Järnradioisotoper är isotoper (varianter) av grundämnet järn (Fe), där atomkärnan innehåller ett instabilt radioaktivt tillstånd. Dessa isotoper sönderfaller naturligt över tid genom att emittera radiation i form av alfa- eller betastrålar och/eller gammafotoner. Exempel på järnradioisotoper är Fe-55, Fe-59 och Fe-60. Dessa isotoper används inom olika områden, till exempel i forskning, medicin och industri.

Renal hypertoni, även känt som sköldkörtelhypertoni, är ett tillstånd där njurarna producerar urin med högre koncentration av salt (natrium) än normalt. Detta leder till en ökad mängd vätska som absorberas tillbaka till kroppen och en ökning av blodvolymen, vilket i sin tur kan leda till högt blodtryck (hypertoni).

Det är värt att notera att renal hypertoni inte ska förväxlas med primärt högt blodtryck eller essentiell hypertoni, som orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. I stället är renal hypertoni ett sekundärt tillstånd som orsakas av någon underliggande sjukdom eller skada, såsom njursjukdomar, vissa läkemedel eller hormonella rubbningar.

För att diagnostisera renal hypertoni behövs vanligen en kombination av kliniska tester och undersökningar, inklusive blod- och urinprov, bilddiagnostik och ibland speciella funktionstester på njurarna. Behandlingen av renal hypertoni beror på underliggande orsaken till tillståndet, men kan innefatta förändringar i livsstilen, ändringar i medicinering och i vissa fall specifika behandlingsmetoder för den underliggande sjukdomen.

Copper radioisotopes refer to unstable forms of the element copper that emit radiation as they decay into more stable elements. These isotopes are often used in medical imaging and treatment due to their ability to be detected by medical equipment and their emission of therapeutic radiation. Common copper radioisotopes used in medicine include copper-64 and copper-67, which have half-lives of approximately 12.7 hours and 2.5 days, respectively. Copper-64 is often used in positron emission tomography (PET) scans to visualize the distribution of the isotope within the body, while copper-67 has been explored as a potential therapeutic agent for cancer treatment due to its emission of beta particles and gamma rays.

'Fosforradioisotoper' refererer til radioaktive varianter (isotoper) av grundstoffet fosfor. Fosfor har flere forskjellige isotoper, og noen av dem er ustabile og vil hencefalls bli radioaktive. Nogle av de mest brukte fosforradioisotopene inkluderer:

* P-32 (fosfor-32): har en halveringstid på 14,26 dager og utsender en beta-partikkel under henfallet. Denne isotopen brukes ofte i medisinen til å behandle kræftlignende tilstander som myeloma og leukemia.
* P-33 (fosfor-33): har en kort halveringstid på 25,34 dager og utsender både gamma-stråling og beta-partikler under henfallet. Denne isotopen brukes i forskning og med diagnosticering av kræft.

Radioaktive isotoper inkludert fosforradioisotoper kan være farlige å handle med, og de bør kun brukes av skjøttede fagpersoner som har undergått relevant utdanning og traning.

En njurartär är ett blodkärl som försörjer njuren med syre och näringsämnen. Det finns två typer av njurartärer: den yttre och den inre. Den yttre njurartären, även kallad renals arteria, är en gren från buken som delar sig i flera mindre artärer som förser olika delar av njuren med blod. Den inre njurartären, eller arteria renalis profunda, är en gren som går in i njuren och delar sig i kapillärnätverket, glomerulus, där blodet filtreras för att producera urin.

'Beta particles' är en term inom medicinsk fysik och radioaktivitet som refererar till en typ av subatomär strålning som utsänds från ett radionuklid under en process som kallas beta-förfall.

Specifikt avser 'beta particles' elektroner (-1 betapartikel) eller positroner (+1 betapartikel), beroende på typen av radioaktivt sönderfall. När ett neutron i atomkärnan sönderfaller, omvandlas det till en proton och en elektron som accelereras till höga hastigheter och kastas ut från atomkärnan som en beta-partikel. På motsvarande sätt kan en proton i atomkärnan sönderfalla till ett neutron och en positron, vilket också ger upphov till en beta-partikel.

Beta-strålning har hög penetrantkraft jämfört med andra typer av subatomär strålning som alfa-strålning, men kan fortfarande blockeras av tunna skikt av material som papper eller plast. När beta-partikeln passerar genom materia kan den orsaka direkt skada på levande vävnad genom att kollidera med atomkärnor och frigöra energi, vilket kan leda till mutationer och cellskador som kan vara cancerframkallande.

Urinanalys, även kallat urinprov eller urinupsamling, är ett vanligt laboratorietest som används för att undersöka olika aspekter av urinen, inklusive dess utseende, kemiska sammansättning och eventuellt påvisande av mikroorganismer eller andra substanser.

En urinutsöndring (urinalysis with sediment examination) är en del av en urinanalys där man undersöker det fasta beståndet i urinen, även kallat urinsediment. Detta inkluderar celler som kan påträffas i urinen, såsom röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och epitelceller, samt också kristaller, slaggämnen och eventuella bakterier eller parasiter.

Denna undersökning görs vanligen genom att centrifugera en urinprovet för att koncentrera de fasta partiklarna i botten av provröret. Sedan tas en liten del av den koncentrerade vätskan upp och undersöks under ett mikroskop för att identifiera och räkna antalet olika celler, kristaller och andra partiklar.

Urinutsöndringen kan ge värdefull information om patientens njurfunktion, eventuella infektioner eller inflammationer i urinvägar samt andra sjukdomar som kan påverka urinproduktionen och utsöndringen.

En gammakamera är ett diagnostiskt instrument som används inom nuclearmedicin för att undersöka olika delar av kroppen. Den fungerar genom att detektera gammastrålning som utsänds från en radioaktiv substans, kallad radionuklid, som injicerats i patientens kropp.

Radionukliden accumulerar sig i specifika organ eller vävnader beroende på vilken typ av undersökning som ska göras. Gammakameran, som består av en skärm och ett antal detektorer, placeras över patienten och registrerar de gammastrålar som passerar igenom kroppen. De erhållna data bearbetas sedan för att producera bilder som visar hur radionukliden fördelats i kroppen, vilket kan ge information om olika sjukdomstillstånd eller funktionella störningar.