Rodopsin
Sensoriska rodopsiner
Rodopsiner, mikrobiella
Näthinnepigment
G-Protein-Coupled Receptor Kinase 1
Rod Cell Outer Segment
Transducin
Retinaldehyd
Rod Opsins
Ljus
Halorodopsiner
Eye Proteins
Schiffbaser
Nötkreatur
Retinitis pigmentosa
Mörkeradaptation
Recoverin
Fotoreceptorerceller, ryggradslösa djur
Näthinna
Näthinneförtvining
Syn
Octopodiformes
Natronobacterium
Hippocalcin
Fotokemi
Fotoreceptorceller, ryggradsdjur
Bakteriorodopsiner
Mörker
Hydroxylamin
Aminosyrasekvens
Molekylsekvensdata
Spektrofotometri
Nattblindhet
Halobacterium salinarum
Isomeri
Modeller, molekylära
Opsiner
Proteinkonfiguration
Proteinstruktur, sekundär
3`5`-cykliskt GMP-fosfodiesteras
Phototransduction
Mikrospektrofotometri
Spektralanalys
GTP-bindande proteiner
Norisoprenoider
Mutation
Halobacterium
Decapodiformes
Retinoider
Halobacteriaceae
Tappar (Näthinna)
Receptors, G-Protein-Coupled
Proteinbindning
Ranidae
Rodopsin är ett protein i näthinnan i ögat som spelar en viktig roll för mörkerseende och skuggsyn. Det är ett G-proteinkopplat receptorprotein, även känt som en "ljuskänslig proteinkomplex," som består av två huvuddelar: ett protein som kallas opsin och en ljuskänslig prostetisk grupp som kallas retinal. När ljus träffar på retinalet i rodsopsinet, förändras dess form, vilket orsakar en konformationsförändring av opsinet som aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till att nervimpulser skickas till hjärnan. Denna process möjliggör synen i låga ljusnivåer. Rodopsin är ett exempel på ett så kallat fotopigment, eftersom det är känsligt för ljus och orsakar en biokemisk respons när det utsätts för ljus. Det finns i speciella celler i näthinnan som kallas stavar, som är specialiserade för att uppfatta ljusintensitet snarare än färg.
Sensoriska rodopsiner är en typ av G-protein-kopplade receptor (GPCR) som innehåller ett retinalprostetisk grupp i sitt aktiva centrum. De förekommer naturligt i sensoriska celler hos djur, såsom fotoreceptorer i ögat och chemosensoriska celler i olfaktiva organ. Sensoriska rodopsiner är involverade i det sensorylla systemet för att uppfatta ljus, smak, lukt och kemiska signaler från omgivningen. De aktiveras när retinalet isomeriseras till all-trans-retinalsyra efter exponering för ljus av en viss våglängd, vilket orsakar en konformationsförändring i receptorn som initierar en signalkaskad inne i cellen. Detta kan leda till en kemisk signal som påverkar cellens funktion eller aktivitet.
Rodopsiner hos mikroorganismer är ljuskänsliga proteiner som innehåller retinal, ett kromofor som kan isomerisera när det exponeras för ljus. Denna isomerisering får rodopsinet att byta form, vilket resulterar i en signal som kan uppfattas av cellen. Mikrobiella rodopsiner är viktiga för många mikroorganismer, till exempel cyanobakterier och arkéer, eftersom de hjälper dem att uppfatta ljus och därmed navigera i sin miljö eller generera energi genom fotosyntes. Ett exempel på ett mikrobiellt rodopsin är bakteriorodopsin, som finns hos vissa arter av halofila bakterier.
'Näthinnepigment' (ofta benämnt oculärt pigment eller ögonpigment) refererar till de pigment som finns i ögats regnbågshinna (iris) och har som funktion att bestämma individens ögonfärg. De två huvudsakliga pigmenten är eumelanin, som ger bruna toner, och pheomelanin, som ger gula till röda toner. Den unika kombinationen och mängden av dessa pigment bestämmer den individuella ögonfärgen hos en person. Vissa sjukdomar eller skador kan orsaka förändringar i näthinnan och påverka ögonpigmentet, vilket kan ha inverkan på synen.
G-protein-coupled receptor kinase 1 (GRK1) är ett enzym som desensiterar G-proteinkopplade receptorer genom att fosforylera deras aktiveringslösa former. Detta leder till att bindningen av arrestiner förekommer, vilket förhindrar ytterligare signalering och möjliggör internalisering av receptorn. GRK1 är specifikt involverat i synprocessen genom att reglera rhodopsinaktiveringen i retinala fotoreceptorceller. Mutationer i GRK1 kan orsaka nacht-lila syndrom, en ärftlig sjukdom som kännetecknas av nattblindhet och synförsämring under mörker.
Rod cell outer segment er en del av en fotoreceptorcell (stavformet synере) i øynen. Det er et langt, smalt og tilbakeryktert område som inneholder de fotosensitive membraner der lys reaksjoner skjer. Disse membraane inneholder rhodopsin, et protein som absorberer lys og iganger en kjede av hendelser som fører til synseinntrykk. Rod cell outer segments er særlig viktige for mørkeadaptasjon og skarpt se i lavt lys. De er også et av de områder i øynen som kan bli påvirket hos visuelle sykdommer som retinitis pigmentosa.
Transducin är ett G-protein som spelar en viktig roll i den fototransduktiva signalvägen i retinalceller i ögat. När ljus absorberas av rhodopsin, en ljuskänslig protein i det yttre segmentet av retinalcellen, aktiveras transducin, vilket orsakar en kaskad av händelser som slutligen leder till en nervimpuls som skickas via optisk nerve till hjärnan.
Specifikt är transducin komponerat av tre underenheter: α, β och γ. När rhodopsin aktiveras av ljus, binder det till transducins α-enhet och orsakar en konformationsförändring som får α-enheten att separera sig från β- och γ-enheterna. Den frisatta α-enheten kan sedan aktivera ett enzym kallat cGMP-fosfodiesteras, vilket sänker nivåerna av cGMP i cellen och orsakar en stängning av jonkanaler i cellmembranet. Detta leder till en depolarisering av retinalcellen och en nervimpuls som skickas via optisk nerve till hjärnan.
Transducin är därför ett centralt protein i synprocessen och har blivit intensivt studerat för att förstå mekanismerna bakom ljusresponsen i ögat.
Retinalsyre, også kjent som retinaldehyd, er en form av vitamin A som spiller en viktig rolle i synesystemet. Det er et aktivt intermediat i visuelt cyklus, der konverteres til det fotosensitivt pigmentet rodopsin i stangcellene i øynen. Når rodopsinet absorberer lys, blir det aktivert og sender signaler til hjernen for å oppfatte lys og skape synseindrukker. Retinalsyre er også involvert i andre cellulære prosesser som cellevekst og differensiasjon.
Rod opsiner är ett slags fotopigment som finns i stavarna i näthinnan hos djur, inklusive människor. De är en del av det visuella systemet och spelar en viktig roll i mörkerseendet. Rod opsinerna absorberar ljus med en våglängd av cirka 500 nanometer, vilket motsvarar grönt ljus. När ljus absorberas av rod opsinet aktiveras det och startar en signalserie som slutligen leder till att vi uppfattar ljuset. Rod opsiner är relaterade till koneropsiner, som finns i de fotoreceptorceller som kallas käglor och som är viktiga för färgseendet och detaljrikedomen i synen.
I medicsin används termen "ljus" ofta för att beskriva olika former av elektromagnetisk strålning, som kan användas diagnostiskt eller terapeutiskt. Det kan handla om:
1. Visuellt ljus: Det vanliga ljuset som vi ser med ögat, består av elektromagnetisk strålning i våglängder mellan ungefär 400 och 700 nanometer (nm).
2. Laserljus: Koncentrerad, samfälld och intensiv stråle av synligt ljus eller annan elektromagnetisk strålning, som kan användas inom medicinen för att exempelvis skära bort vävnad eller aktivera vissa läkemedel.
3. Röntgenljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus, som används inom medicinen för att ta röntgenbilder och undersöka skelett, lungor och andra inre organ.
4. Ultraviolett (UV) ljus: Elektromagnetisk strålning med kortare våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla hudsjukdomar och bakterier.
5. Infrarött (IR) ljus: Elektromagnetisk strålning med längre våglängd än synligt ljus som används inom medicinen för att exempelvis behandla muskel- och ledsmärtor samt öka blodgenomströmningen.
Det är viktigt att notera att olika typer av ljus kan ha både nyttiga och skadliga effekter, beroende på dos, exponeringstid och andra faktorer.
Fotoreceptorerceller är specializeda nervceller i ögats näthinna (retina) som reagerar på ljus och konverterar det till elektriska impulser, vilka sedan skickas via nerver till hjärnan för bearbetning och tolkning som syn. Det finns två typer av fotoreceptorerceller: stavar och tappar. Stavarna är ansvariga för mörkerseende och detaljrik gråskalebild, medan tapparna ger oss färgseende och skarp seende i dagsljus.
Halorodopsiner är en typ av membranprotein som innehåller ett aktivt centrum med ett jonbindningsställe. Detta protein fungerar som en jonkanal och transporterar kloridjoner (Cl-) in i cellen när det aktiveras. Halorodopsiner hittas naturligt i arkebakterier och kan användas för att generera elektrisk spänning genom att pumpa klora ions över celmembranet. Detta gör halorodopsiner användbara inom optogenetiken, där de kan användas för att styra neurala aktivitet med ljus.
Eye proteins, also known as ocular proteins, are vital components that make up the different parts of the eye. These proteins play crucial roles in maintaining the structure, function, and health of the eyes. They are involved in various biological processes, such as vision, immune response, and protection against oxidative stress.
Some examples of eye proteins include:
1. Crystallins: These are the major structural proteins found in the lens. There are three types - alpha, beta, and gamma crystallins. They contribute to the transparency and refractive properties of the lens, allowing it to focus light on the retina.
2. Opsins: These are light-sensitive proteins present in photoreceptor cells (rods and cones) in the retina. Two main types of opsins are involved in vision - rhodopsin in rods for low-light vision and photopsins in cones for color vision.
3. Collagens: These are structural proteins that provide support and elasticity to various tissues, including the eye. They are found in the cornea, sclera, and other parts of the eye.
4. Enzymes: Various enzymes are present in the eye, such as superoxide dismutase (SOD), catalase, and glutathione peroxidase, which protect the eye from oxidative stress by breaking down harmful reactive oxygen species (ROS).
5. Immunoglobulins: These are antibodies that help protect the eye from infections and foreign substances. They are produced by immune cells present in the eye and surrounding tissues.
6. Complement proteins: These are part of the innate immune system, which helps eliminate pathogens and damaged cells. They play a role in maintaining the health of the eye and protecting it from infections.
7. Transport proteins: Various transport proteins are present in the eye, such as aquaporins (water channels) and glucose transporters, which facilitate the movement of water, nutrients, and ions across different ocular tissues.
These are just a few examples of the many proteins that make up the complex structure and function of the eye. Understanding their roles can help researchers develop new treatments for various eye diseases and conditions.
'Schiff's bases' er kemiske forbindelser som dannes når en primær amin (R-NH2) reagerer med en karbonylgrupp (R'-CO-R'') i en såkalt nucleofil additionsreaktion. Det resulterende produktet er en kemisk forbindelse der inneholder en fungional gruppe bestående av en imin (RC=NR') eller en enamin (R-CR''=NR') funktion. Schiff's bases har ofte interesse i organisk syntese, farmakologi og andre kemiske områder på grunn av deres varierte egenskaper og anvendelser. De kan for eksempel være fluorescente, fargeendringsfølsomme eller ha metalbindingskapasitet, som gjør dem aktive i katalytiske reaksjoner.
I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.
Retinitis pigmentosa (RP) är en grupp genetiska sjukdomar som orsakar skada på det ljuskänsliga lagret (nervcellskiktet) i ögat, retina. Detta ljuskänsliga skikt innehåller celler som kallas stavar och tappar, vilka är viktiga för att uppfatta ljus, rörelser och se detaljer.
Vid RP börjar cellerna i det yttre lagret av retinan (stavarna) att degenerera och dö, vilket leder till en progressiv försämring av synen. De tidigaste symptomen inkluderar nattblindhet och en minskad förmåga att uppfatta rörelser i det perifera synfältet (sidovisionen). Symptomen kan variera från person till person, men de flesta drabbade kommer att utveckla tunnelvision och till slut bli nästan helt blinda.
Det finns ingen botad läkning för RP, men vissa behandlingsmetoder som genoterapi, stammcellsterapi och elektronisk synhjälpmedel kan hjälpa att fördröja eller mildra de progressiva synförsämringarna.
Mörkeradaptation är en process som inträffar i ögat när det exponeras för mörka förhållanden. Det innebär att kroppens synnervsystem, specifikt stavarna i näthinnan, reagerar på den minskade ljusintensiteten genom att bli mer känsliga för det ljus som finns tillgängligt. Denna process kan ta några minuter att utvecklas fullt ut och under tiden kan individen ha nedsatt synskärpa och förmåga att skilja på olika färger. Mörkeradaptationen gör det möjligt för ögat att se bättre i mörka förhållanden än vad det kan göra under dagtid. När individen sedan exponeras för ljus igen, behöver ögat en tid för att återanpassa sig, ett tillstånd som kallas ljusadaptation.
Recoverin är ett protein som hittas i retina i ögat. Det fungerar som en kalmodulinbindande protein och spelar en viktig roll i att reglera aktiviteten hos ett enzym som kallas fotoreceptor kinase (PKC). Recoverin hjälper till att kontrollera den ljuskänsligheten i de ljuskänsliga cellerna i ögat, så kallade fotoreceptorer. Proteinet är också involverat i att skydda fotoreceptorcellerna från skada vid höga nivåer av ljusexponering. Vid vissa ögonförhållanden, som exempelvis åldersrelaterad makulär degeneration (AMD) och retinitis pigmentosa, kan nivåerna av recoverin vara rubbade, vilket kan bidra till sjukdomens progression.
Fotoreceptorceller hos ryggradslösa djur är speciella celler som reagerar på ljus och möjliggör synförmåga. De kan vara primitiva eller mer avancerade beroende på djurgrupp. Exempel på fotoreceptorceller hos ryggradslösa djur inkluderar:
1. Ocelli (ögonfläckar): Enkla ljuskänsliga organ hos leddjur som kan uppfatta skillnader i ljusintensitet och hjälpa till att reglera djurets beteende, till exempel söka skydd under mörker eller bli mer aktivt under dagsljus.
2. Komplexare ögon: Hos vissa ryggradslösa djur, som blötdjur och räkor, finns det mer avancerade fotoreceptorceller organiserade i komplexa ögon som kan uppfatta bilder och skilja mellan olika former, storlekar och riktningar på objekt.
3. Mikrovilli: Hos vissa ryggradslösa djur, som havsmaneter och många evertebrater, finns fotoreceptorceller med utskott kallade mikrovilli som reagerar på ljus och hjälper till att uppfatta skuggor eller andra förändringar i ljusförhållanden.
I allmänhet är fotoreceptorcellerna ansvariga för att detektera ljus och överföra denna information till det centrala nervsystemet, där den bearbetas och tolkas som visuell information. Denna information kan användas för att hjälpa djuret att navigera i sin miljö, undvika predatorer eller hitta föda.
'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.
Näthinnan (Cornea) är den transparenta membranen som täcker framsidan av ögat och låter ljus passera in i ögat. Näthinneförtvining (Corneal dystrophy) är en grupp olika medfödda eller acquireda tillstånd som orsakar opaciteter (dimsyn) eller andra förändringar i näthinnan. Dessa förändringar kan leda till nedsatt syn, smärta, fotofobi (ljuskänslighet) och i vissa fall till visionförlust.
Det finns många olika typer av näthinneförtviningar, men de flesta är ärftliga och beror på genetiska mutationer. Näthinneförtviningar kan drabba alla delar av näthinnan, inklusive näthinnans yta, stroma (den mellersta delen) och näthinnans baksida.
Exempel på olika typer av näthinneförtviningar är:
* Fuchs endothelial dystrophy: den vanligaste typen av näthinneförtvining som orsakas av en defekt i näthinnans baksida. Den drabbar främst äldre vuxna och kan leda till grumlingar eller blåsor på näthinnan.
* Keratoconus: en progressiv förändring av näthinnan som orsakas av en svaghet i näthinnans struktur. Detta leder till att näthinnan blir tunnare och mer utbuktande, vilket kan leda till synförlust.
* Lattice dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma proteiner i näthinnans stroma. Detta leder till grumlingar eller nät på näthinnan.
* Map-dot-fingerprint dystrophy: en ovanlig typ av näthinneförtvining som orsakas av abnorma celler i näthinnans yta. Detta leder till grumlingar eller mönster på näthinnan.
Behandlingen av näthinneförtviningar beror på typen och svårighetsgraden av förtviningen. I vissa fall kan kontaktlinser eller glasögon vara tillräckliga för att korrigera synfel, medan andra behöver mer invasiva behandlingar som laserbehandling eller kirurgi.
'Syn' er ein medisinsk termin som refererer til evnen til å se eller den fysiologiske funksjonen i øyet som gjør det mulig å oppfatte lys og skape synlig innsikt. Synprosessen involverer flere komplekse trinn, inkludert lysbrytning i cornea, akkommodasjon av linse for å fokusere lys på retina, samt bearbeiding og tolkning av informasjonen i hjernen. Synnedsatthet eller blindhet kan oppstå som en følge av skader eller sykdommer i øyet eller visuell sentralnervsystem.
Octopodiformes är en systematisk grupp (klad) av blötdjur som innehåller två ordningar: vampyrbläckfiskar (Vampyromorphida) och tioarmade bläckfiskar (Octopoda). Tioarmade bläckfiskar är den mest kända gruppen, inklusive arter som bläckfisken.
Gruppen karaktäriseras av vissa morfologiska drag, såsom en välutvecklad siphon för att spruta vatten och bläck, samt ett centralt nervsystem med en stor hjärna som kontrollerar de komplexa beteendemönstren.
Octopodiformes är en av flera grupper inom den större kladen Coleoidea, som också inkluderar bläckfiskarna (Teuthida) och pungbläckfiskarna (Sepiida).
Elektroretinografi (ERG) är en medicinsk undersökningsmetod där man mäter elektrisk aktivitet från näthinnan i ögat. Metoden används för att diagnostisera och bedöma skada på näthinnan, till exempel vid arvsfel, sjukdomar som drabbar näthinnan eller skador på ögat.
Under en ERG-undersökning placeras en kontaktlinse med elektroder på patientens öga. Elektroden registrerar de elektriska signalerna som genereras när ljus stimulerar näthinnan. Signalerna analyseras sedan för att bedöma hur väl näthinnan fungerar.
ERG-undersökningen ger information om både den centrala och perifera delen av näthinnan, och kan hjälpa läkaren att fastställa diagnosen och planera behandlingen för patienten.
Natronobacterium är ett släkte av archaea som tillhör gruppen halofila, vilket betyder att de trivs i höga saltkoncentrationer. Dessa organizmer förekommer naturligt i salthaltiga miljöer som saltträsk och saltrika sjöar, såsom Wadi Natrun i Egypten där släktet först isolerades och fick sitt namn från.
Natronobacterier är strikt anaeroba, vilket betyder att de inte kan leva i närvaro av syre. De är också extremofila, eftersom de trivs i mycket extrema miljöer med höga pH-värden och höga saltkoncentrationer. Dessa archaea har utvecklat speciella anpassningar för att kunna överleva under dessa hårda livsvillkor, till exempel har de en celldel som kallas halomor, vilket är ett organell som skyddar dem från den höga saltkoncentrationen i deras omgivning.
Natronobacterier spelar också en viktig roll i den globala kolcykeln genom att de kan fånga upp och metanisera koldioxid, vilket är ett grönhousegas. Dessa archaea har därför blivit föremål för forskning som rör bioremediering av miljöproblem relaterade till klimatförändringar.
I'm sorry for any inconvenience, but I need to clarify that the term "Ge" at the beginning of your question is not familiar to me. If you are asking for a medical definition of "Hippocalcin," I would be happy to help!
Hippocalcin is a type of neuronal calcium sensor protein that is primarily expressed in the brain, particularly in the hippocampus and cerebellum. It belongs to the family of EF-hand calcium-binding proteins and plays a crucial role in regulating intracellular calcium signaling pathways. Hippocalcin has been implicated in various physiological functions, including neuronal excitability, synaptic plasticity, and neurotransmitter release. Additionally, dysregulation of hippocalcin expression and function has been associated with several neurological disorders, such as epilepsy, Alzheimer's disease, and Parkinson's disease.
'Fotokemi' er ein grensefag som handler om interaksjonen mellom lys og kjemisk forandring. Det kan også være definert som studiet av hvordan lys påverkar kjemiske reaksjoner og hvordan kjemiske forandringer kan føre til opphavet til lys. Fotokemiske reaksjoner kan forekomme når ein molekyl absorberer en foton, som er ein liten pakke av energii i form av lys. Denne absorgeringen kan føre til at elektroner i molekylet blir eksiterte og overgår til ein høyere energinivå. Dette kan resultere i en reaksjon der ein eller fleire kjemiske bindinger blir brudd eller nye bildes. Fotokemi har mange praktiske anvendelsar, for eksempel i fotosyntesen hos planter, i farger og litografi, samt i medisinsk behandling som fototerapi.
Fotoreceptorceller hos ryggradsdjur är speciella celler som är ansvariga för det initiala steget i synprocessen. De finns i ögats näthinna och är känsliga för ljus. Det finns två huvudsakliga typer av fotoreceptorceller hos ryggradsdjur: stavar och tappar.
Stavarna är ansvariga för mörkerseende och sköter det skärpa vi uppfattar i våra synfält. De är mer känsliga för ljus än tapparna, men ger inte en så klar bild som tapparna gör.
Tapparna är specialiserade för färgseende och ger oss skarpare detaljer i våra synfält. De kräver starkare ljus än stavarna för att fungera effektivt.
Båda typerna av fotoreceptorceller har en del av sin cellstruktur som kallas ett synbart, vilket innehåller ett protein som kallas opsin. När ljus träffar opsinet i synbarten aktiveras det och startar en elektrokemisk signal som sedan förs vidare till nästa nervcell i synbanan.
Bakteriorodopsin är ett protein som huvudsakligen förekommer hos arkéer, och är välkänt för sin roll i solenergiomsättning. Det fungerar som en ljuskänslig protonpump, vilket innebär att det absorberar ljus och använder den energin för att pumpa protoner (H+) över cellmembranet från cytoplasman till utsidan av cellen. Detta skapar ett elektrokemiskt gradient som kan konverteras till kemisk energi genom ATP-syntas, en process som kallas fotofosforylering.
Bakteriorodopsin består av sju transmembrana α-helixar och innehåller ett retinal molekyl i sin aktiva centrum. När ljus absorberas av retinalet, induceras en konformationsförändring i proteinet som får protonpumpen att fungera. Bakteriorodopsin är ett exempel på ett så kallat rhodopsin-liknande protein (RLP), och det har studerats intensivt som ett modellsystem för att förstå de grundläggande mekanismerna bakom ljuskänsliga proteiner.
'Mörker' är inte en medicinsk term, utan snarare en allmän term som används för att beskriva frånvaron av ljus eller dålig synbarhet. I medicinskt sammanhang kan man dock tala om "nattsyn" (night vision), vilket är ett mått på hur väl ögat fungerar i mörker. Nattsyn kan vara nedsatt hos vissa personer, till exempel på grund av åldring, näthinneförändringar eller vissa sjukdomstillstånd. Det finns också medicinska instrument som använder sig av intensifierad ljusförstärkning för att underlätta synen i mörker, så kallade nattsynsgranater eller nattsikten.
Hydroxylamin är ett reaktivt ämne med den kemiska formeln NH2OH. Det är en förening av kväve och väte, där kvävet har en oxidationstillstånd på +1. Hydroxylamin är en stark reducerande agent och kan under vissa förhållanden agera som en syra eller bas.
I medicinsk kontext används hydroxylamin sällan direkt, men det finns några läkemedel som innehåller hydroxylaminderivat. Dessa kan användas för behandling av sjukdomar som beror på brist på syre i kroppen, till exempel cyanidförgiftning. Vissa forskare har också studerat möjligheten att använda hydroxylamin för att behandla neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson och Alzheimer, men det finns ännu inga etablerade behandlingsmetoder som bygger på denna substans.
En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.
Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.
Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.
Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.
DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.
Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.
'Fotolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där en molekyl splittras upp i två eller flera mindre delar som resultat av att absorbera ljusenergi. Detta kan inträffa när kroppen utsätts för ultraviolett strålning, såsom solens UV-strålar. Fotolysprocessen kan leda till skador på celler och DNA, vilket kan öka risken för hudcancer och andra hudskador.
Ett exempel på fotolys i en medicinsk kontext är när det förekommer fotolys av vitamin D i huden under exponering för solens UV-B-strålar, vilket leder till bildandet av provitamin D3 (7-dehydroklorokolesterol), som sedan kan omvandlas till aktivt vitamin D3 inne i kroppen.
Specifikalt within medical field, spektrofotometri er en laboratoriemetode for å måle absorpsjonen av lys av ulike bølgelengder som passerer gjennom et prøvemateriale. Metoden brukes ofte i biokjemisk analyse til å bestemme konkentrasjonen av en substans, som f.eks. et kjemisk eller biologisk stoff, i en prøve ved å måle absorpsjonen av lys av en spesiell bølgelengde som er karakteristisk for dette stoffet.
I simplifisert termer, spektrofotometri innebærer at man sender en stråle med ulike bølgelengder av lys gjennom et prøvemateriale og måler hvor mye lys som absorberes ved hver bølgelengde. Dette gir en spektral signatur eller kurve som kan sammenlignes med referansespektre for å identifisere og kvalitativt eller kvantitativt bestemme eksisterende stoffer i prøven.
Denne teknikken er viktig innen områder som f.eks. klinisk biokjemisk analyse, farmakologi, mikrobiologi og miljøanalyse.
Nattblindhet, även känt som nyctalopi, är en ögonsjukdom där individen har svårt att se i mörker eller sämre ljusförhållanden. Det beror på en genetisk mutation som orsakar en nedsatt funktion hos fotopigmentet rhodopsin i stavarna, de celler i ögat som är specialiserade för att uppfatta ljusstyrka. Nattblindhet kan vara ett isolerat tillstånd eller förekomma tillsammans med andra ögonproblem, såsom grönstar eller myopi (kortsynthet). Tillståndet är oftast ärvligt och finns i två former: komplett nattblindhet, där individen saknar all förmåga att se i mörker, och inkomplett nattblindhet, där individen har en nedsatt men inte obefintlig förmåga att se i mörker.
'Halobacterium salinarum' er ein art av archaea, som tilhører klassen Halobacteria og fylket Euryarchaeota. Disse organismene er extremofile, noe betyr at de kan overleve under ekstreme vanninger. 'Halobacterium salinarum' foretrekker å leve i søte eller saltvann med høy koncentrasjon av natriumklorid (NaCl), og kan overleve i opp til 32% NaCl-løsning. De er også termofile, noe betyr at de foretrekker varme temperaturer og kan overleve mellom 15 og 50°C.
Denne bakterien har en unik egenskap kalt "bacteriorhodopsin", som er ein proteinkjempe i bakteriens membran som absorberer lys og konverterer det til energi i form av ATP (adenosintrifosfat). Dette gjør at 'Halobacterium salinarum' kan overleve i lysfattige miljøer.
I tillegg har denne bakterien også en annen unik egenskap kalt "purple membrane", som inneholder store mengder bacteriorhodopsin og gir bakterien sin lilla farge. Disse organismene spiller også en viktig rolle i nedbryting av organiske stoffer i søte og saltvann.
Hydroxylamin är ett reaktivt ämne med den kemiska formeln NH2OH. Det är en förening av kväve och väte, där kvävet har en negativt laddad syreatom och väteatomen är bundet till kvävet genom en kovalent bindning. Hydroxylamin är en stark reducerande agent och används inom organisk syntes för att introducera hydroxyl-grupp (-OH) i olika molekyler. Det kan också bildas som en biprodukt vid nedbrytning av vissa kemikalier och läkemedel i kroppen, men dess koncentration är vanligtvis mycket låg.
Isomeri är ett begrepp inom kemi och betyder att två eller flera molekyler har samma summaformel, men differerar i deras struktur. Det finns olika typer av isomeri, såsom konformationell isomeri, funktionell isomeri och strukturell isomeri. Exempel på isomerer är glukos och fruktose, som båda har summaformeln C6H12O6 men differerar i struktur och hur de är arrangerade.
Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.
En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.
Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.
'Pruritus' är den medicinska termen för juckrets symptom. Det definieras som en obehaglig känsla eller irritation på huden som får en person att vill skrapa eller klia sig. Pruritus kan vara lokaliserad till en viss del av kroppen eller generell och kan ha olika orsaker, inklusive hudtorka, allergier, inflammation, infektioner, huddysplasier och neurologiska sjukdomar.
Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.
Sekundärstruktur på ett protein refererar till den lokala, geometriska formen som delar av proteinets peptidkedja antar, vanligtvis som en konsekvens av vätebindningar mellan polära funktionella grupper i proteinet. De två vanligaste formerna av sekundärstruktur är alfa-helix och beta-flak (beta-sheet). I en alfa-helix är peptidkedjan vriden runt sig med omkring 3,6 aminosyror per varv, med vätebindningar mellan varje fjärde aminosyra. I en beta-flak ligger de polära delarna av peptidkedjorna parallellt eller antiparallellt bredvid varandra och är stabiliserade av vätebindningar mellan dem. Sekundärstrukturen kan bestämmas genom tekniker som cirkulär differentialskanning (CD) och tvådimensionell nukleär magnetisk resonansspektroskopi (2D-NMR).
I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:
1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.
Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.
'Phototransduction' är ett medicinskt begrepp som refererar till den biokemiska process som sker i fotoreceptorceller (stavar och tappar) i ögat när de utsätts för ljus. Denna process omvandlar ljuskvalitet, intensitet och tidskontinuerlighet till elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan.
Processen inleds med att ljuset absorberas av ett protein, rhodopsin, i fotoreceptorcellens yttre segment. Rhodopsinet består av två delar: ett kromoforprotein, opsin, och en ljuskänslig prostetisk grupp, retinal. När ljus träffar retinalet förändras dess konformation, vilket leder till att det aktiverar G-proteinet transducin. Aktiverat transducin aktiverar i sin tur enzymet cGMP-fosfodiesteras (PDE), som bryter ner cGMP till GMP. När cGMP-nivåerna minskar stängs jonkanaler i cellmembranet, vilket leder till ett fall i intracellulärt calciionkoncentration och en hyperpolarisering av fotoreceptorcellen. Denna elektriska signal leds sedan via nervceller till hjärnan där den tolkas som syn.
Phototransduktion är en mycket känslig process, med en extrema ljuskänslighet och snabb responshastighet, vilket gör det möjligt för oss att se i mycket svaga ljusförhållanden.
Mikrospektrofotometri är en teknik inom analytisk kemi och fysik som används för att bestämma ett provs materialets optiska egenskaper, såsom absorption och reflektion, på mycket små skalor, ofta i nanometer- eller mikrometer-skala.
Tekniken innebär att man använder en spektrofotometer, ett instrument som kan mäta absorptions- och reflektionsspektra över ett visst våglängdsområde, för att analysera ett mycket litet provområde. Detta görs genom att fokusera ljusstrålar till en mycket smal bana och sedan mäta den resulterande absorptionen eller reflektionen av det ljuset efter att ha passerat igenom eller reflekterats från provmaterialet.
Mikrospektrofotometri används ofta inom forskning och utveckling för att studera materialegenskaper på cell- eller subcellulär nivå, såsom att undersöka biokemiska processer i levande celler eller analysera struktur och sammansättning av olika material. Den kan även användas inom klinisk medicin för att exempelvis diagnostisera sjukdomar genom att analysera biopsier eller andra kroppsvätskor.
Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.
Spectral analysis är ett samlingsbegrepp inom signalbehandling och analys för att bestämma frekvensinnehållet hos en given tidskontinuerlig signal eller diskret tidseriesekvivalenta. Det görs genom att bryta ned signalen i sina grundläggande frekvenskomponenter, vilket ger en frekvensdomän representation av den ursprungliga tidsdomän signalen.
I medicinsk kontext kan spectral analysis användas för att analysera biomedicinska signaler, såsom elektrokardiografi (ECG), elektroencefalografi (EEG) och magnetoencefalografi (MEG) signalspektrum. Detta kan hjälpa till att identifiera olika frekvensband och deras relativa intensiteter, vilka kan korreleras med olika fysiologiska tillstånd eller sjukdomar.
Till exempel i EEG-signaler, kan delta (0,5-4 Hz), theta (4-8 Hz), alpha (8-13 Hz), beta (13-30 Hz) och gamma (över 30 Hz) frekvensband användas för att klassificera olika medvetandetillstånd, såsom sömn, vakenhet, koncentration och sammanhangsfattande.
Samtidigt kan spectral analysis i kombination med andra metoder, som Fouriertransformen eller Wavelettransformen, användas för att identifiera patologiska frekvensmönster eller abnormiteter i biomedicinska signaler, vilket kan vara av värde inom diagnostik och behandling.
GTP (Guanosintrifosfat) är ett nukleotid som deltar i cellers energimetabolism och signaltransduktion. GTP-bindande proteiner är proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP till GDP (Guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp.
Denna process används ofta som ett on/off-switchn för att reglera proteinaktiviteten inom celler. När GTP är bundet till proteinet är det aktiverat, medan när GTP hydrolyseras till GDP så inaktiveras proteinet igen.
Exempel på viktiga GTP-bindande proteiner inkluderar Ras-proteiner, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i cancer, samt G-proteiner, som är involverade i signalsystemet för många hormoner och neurotransmittorer.
"Archaeal proteins" refer to the proteins that are expressed in archaea, which are a domain of single-celled organisms lacking a nucleus and membrane-bound organelles. Archaeal proteins are often adapted to extreme environments, such as high temperatures, acidic or alkaline conditions, or high salt concentrations. They share structural and functional similarities with both bacterial and eukaryotic proteins, but also have unique features that reflect the distinct evolutionary history and adaptations of archaea. Some archaeal proteins are of particular interest for biotechnological applications due to their stability and catalytic properties under harsh conditions.
I'm sorry, I couldn't find a medical definition for "norisoprenoids." Norisoprenoids are a group of compounds that are derived from the degradation of carotenoids, which are pigments found in plants. They are not typically classified as a medical term, but rather a term used in biochemistry and natural product chemistry.
Norisoprenoids have been studied for their potential role in the development of aromas and flavors in foods and beverages, such as wine and beer, as well as for their potential biological activity. However, they are not commonly associated with medical terminology or definitions.
En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.
Halobacterium är ett släkte av archaea, som tillhör den extremofila gruppen halofiler. De lever i mycket saltrika miljöer, såsom saliner och saltvattendammar, och kan tåla koncentrationer upp till 32% natriumklorid (salt). Halobacterium-arterna är också kända för sin förmåga att producera ett pigment som kallas bacterioruberin, vilket ger dem en rödaktig färg. Detta pigment fungerar också som en ljuskänslig protein, som används i deras sätt att generera energi genom ett process som kallas fototrofi.
Decapodiformes är en systematisk grupp bland blötdjuren (Mollusca) och inkluderar de tioarmade bläckfiskarna. Termen betyder "tio ben-former" på latin, och syftar på att djurgruppen kännetecknas av att ha tio extremiteter: åtta armar och två simben (eller "flikar").
Decapodiformes inkluderar flera välkända bläckfiskgrupper, såsom pungbläckfiskar (Sepiida), flygbläckfiskar (Teuthida) och vampyromorfar (Vampyromorphida). Dessa djur lever ofta i djuphavet och har en rad anpassningar för att överleva i denna miljö, såsom bioluminiscens och speciella simorgan.
Det är värt att notera att termen Decapodiformes inte längre används inom alla taxonomiska system, eftersom det finns olika uppfattningar om hur bläckfiskarna ska klassificeras. I några system delas gruppen upp i flera mindre undergrupper, medan andra system behandlar Decapodiformes som en parafyletisk grupp.
Retinoider är en grupp av kemiska substanser som är relaterade till vitamin A. De används inom medicinen för behandling av olika hudåkommor, såsom akne och psoriasis, samt för att förebygga åldrande av huden. Retinoider verkar genom att påverka cellernas differentiering och tillväxt, och kan hjälpa till att reducera inflammation och öka cellernas död (apoptos). De finns tillgängliga som både receptbelagda och receptfria preparat i form av creamar, geléer och lösningar. Exempel på vanligt använda retinoider inom medicinen är tretinoin, adapalen och isotretinoin.
Halobacteriaceae är en familj av arkéer som tillhör klassen Halobacteria. Dessa organizmer är extremofila och trivs bäst i mycket saltrika miljöer, såsom saltvatten och saltrika sjöar. De flesta arterna inom denna familj kräver höga koncentrationer av natriumklorid (koksalt) för att kunna växa och reproduceras. Halobacteriaceae är kända för sin förmåga att producera ett pigment som kallas bacterioruberin, vilket ger dem en rödaktig färg. Dessa organizmer har också en unik metabolism där de kan generera energi genom att oxidera organiska ämnen under anoxiska (syrefria) förhållanden.
G-protein-kopplade receptorer (GPCR) är en typ av proteiner i cellmembranet hos eukaryota celler som spelar en viktig roll i signalsignaltransduktion. De tillhör den största familjerna transmembrana receptorer och utgör målet för uppemot 30-50% av alla läkemedel på marknaden idag.
GPCR består av en enkel polypeptidkedja som sträcker sig genom cellmembranet sju gånger, med ett extracellulärt bindningsområde för ligander (signalerande molekyler) och ett intracellulärt område som interagerar med G-proteiner. När en ligand binder till det extracellulära bindningsområdet induceras en konformationsförändring i receptorn, vilket aktiverar dess förmåga att interagera med G-proteinet.
G-proteinet består av tre underenheter: α, β och γ. När G-proteinet är inaktivt är guanosindifosfat (GDP) bundet till α-underenheten. När GPCR aktiveras fungerar den som en GTP-växel, vilket leder till att GDP ersätts av guanosintrifosfat (GTP) på α-underenheten och att underenheterna skiljs från varandra. Den aktiverade α-underenheten interagerar sedan med effektorproteiner som utlöser en intracellulär signalsignal, medan β- och γ-underenheterna stannar kvar i membranet och kan aktivera andra signaltransduktionsvägar.
Efter att signalsignalen har utlöst returnerar α-underenheten till sin inaktiva form genom hydrolys av GTP till GDP, vilket leder till att den återförenas med β- och γ-underenheterna och signaltransduktionsvägen avslutas.
Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.
Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:
* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.
Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.
I'm sorry for any confusion, but "Ranidae" is not a medical term. It is a taxonomic category in biology, specifically the name of a family of frogs commonly known as "true frogs." Members of this family include a wide variety of familiar species such as the American green frog and the European common frog.
If you have any questions about a medical term, I would be happy to help with that instead.