Sarcoma, Ewing
Sarkom
Sarkom, synovialt
Sarkom, Kaposis
RNA-Binding Protein EWS
Protonkogenproteiner c-fli-1
Fågelsarkomvirus
Sarkom, experimentell
Sarkom 180
Mussarkomvirus
Mjukdelstumörer
Fågelsarkom
Onkogenproteiner, fusion
Histiocytiskt sarkom
Sarkom, myeloisk
Stromasarkom i livmoderslemhinnan
Klarcellssarkom
Neuroektodermala tumörer, primitiva, perifera
Neuroektodermala tumörer, primitiva
Sarkom, Yoshida
Kirsten-mussarkomvirus
Osteosarkom
Moloneys mussarkomvirus
Kattsarkomvirus
Rous sarkomvirus
Sarkom, småcelligt
Rabdomyosarkom
Sarcoma, Alveolar Soft Part
Leiomyosarkom
Tumörcellinje
Herpesvirus 8, humant
Translokation, genetisk
Alfaretrovirus
Epiduraltumörer
Människokromosomer, par 22
Celltransformation, viral
Harvey-mussarkomvirus
Celltransformation, neoplastisk
Gammaretrovirus
Histiocytom, malignt fibröst
Kondrosarkom
Doxorubicin
Liposarkom
Kalmodulinbindande proteiner
Reglering av genuttryck, tumörer
Nanodiamonds
Sarkom 37
Kombinationsterapi
Vinkristin
Histiocytom, benignt fibröst
Omvänt transkriptaspolymeraskedjereaktion
Bassekvens
Prognos
Keratin-17
Langerhanscellssarkom
Kärltumörer
Retroperitoneala tumörer
Kycklingembryo
Tumörer, sekundära primära
Behandlingsresultat
Daktinomycin
Receptor, IGF typ 1
Follikulärt dendritcellsarkom
Hjälpvirus
Tumörrecidiv, lokalt
Kombinationsterapi med cellgifter
Chromosome Breakpoints
Cellinje
Muskeltumörer
Tumörceller, odlade
Tumörtransplantation
Transkriptionsfaktorer
Aviärt leukosvirus
Möss, nakna
Etoposid
Tumörmarkörer, biologiska
Hemangiosarkom
Cellgifter
Retroviridae
Retrospektiva studier
Fibrosarkom
Ewing sarcoma är en typ av cancer som vanligtvis utvecklas i ben eller vävnader kring benen. Det är en ovanlig form av cancer som främst drabbar barn och unga vuxna. Sarcomatum, Ewing definieras som en malign tumör som uppstår från mesenchymala stamceller, vilket betyder att den utgår ifrån celler som bildar bindväv, muskler och blodkärl.
Ewing sarcoma kännetecknas av specifika genetiska förändringar, där det ofta förekommer en typ av genetisk rubbning kallad ett (11;22) translokation. Det innebär att två olika kromosomer byter plats med varandra och bildar en ny gen som bidrar till cancerns utveckling.
Typiska symtom på Ewing sarcoma kan inkludera smärta, svullnad eller rodnad i området där tumören finns, trötthet, feber och viktminskning. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av röntgenundersökningar, magnetresonanstomografi (MRT), computed tomography (CT) och biopsi för att undersöka tumörvävnaden.
Behandlingen för Ewing sarcoma består vanligtvis av kombinationer av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi för att eliminera cancercellerna och försöka förhindra återfallsrisk. Prognosen varierar beroende på flera faktorer som till exempel tumörstadiet vid diagnos, patientens allmänt tillstånd och ålder samt behandlingsrespons.
'Sarkom' er ein begrep som brukes om å beskrive ein gruppe av kreftar som oppstår i våre kroppens støtte- og bindesystem, som inkluder bindevæv, muskler, knutar og fedttiss. Sarkomene kan utvikle seg i alle deler av kroppen, men de er mest vanlige i arms- og benen. Det finnes over 70 forskjellige typer sarkomer, og de kan variere mye i sin art og alvorlighetsgrad.
Sarkomene kan være lokaliserte til ein enkelt sted i kroppen eller de kan spre seg (metastaserer) til andre områder i kroppen, oftest til lungene eller leveren. Symptomene på sarkom kan variere, men inkluder vanligvis en vondhet, svelling eller ein klump under huden, stikk i ledd og/eller ben, trangt å sove og vektforlust.
Behandlingen av sarkom kan involvere kirurgi, strålebehandling og/eellers kjemoterapi, alt depending på typen av sarkom og hvor langt det har spred seg. Prognosen for ein person med sarkom vil avhenge av flere faktorar, inkludert typen av sarkom, stadi og behandlingsmulighetene.
Sarkom, synovialt är en sällsynt form av cancer som utgår från bindvävskomponenter i leden. Det kallas också för synoviellt sarkom eller glandsarkom och drabbar vanligtvis unga vuxna mellan 15 och 40 år, även om det kan uppstå hos äldre individer också. Sjukdomen karaktäriseras av abnorma cellyta i ledens synovialmembran eller i annan vävnad runt leden, som kan infiltrera och förstöra omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på synovialt sarkom kan variera beroende på var sjukdomen finns lokaliserad, men de kan inkludera smärta, tumörbildning, svullnad eller funktionsnedsättning i det drabbade området. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på sjukdomens utsträckning och allvarlighetsgrad.
Kaposi's sarkom är en sjukdom som orsakas av ett virus kallat humant herpesvirus 8 (HHV-8). Sjukdomen påverkar vanligtvis huden och/eller slimhinnor, men kan även spridas till andra delar av kroppen, inklusive lymfkörtlar, ben, lever, lungor och hjärta. Kaposi's sarkom visar sig oftast som röda, blå eller purpurfärgade knölar eller läsa på huden, men kan också vara symptomlöst.
Det finns fyra huvudtyper av Kaposi's sarkom:
1. Klassisk Kaposi's sarkom: Den vanligaste formen av sjukdomen som främst drabbar äldre män av medelhavsländsk, judisk eller östeuropeisk härkomst.
2. Endemic Kaposi's sarkom: Den aggressivaste formen av sjukdomen som förekommer i subsahariska Afrika och främst drabbar barn och unga vuxna.
3. Immunsuppressiv Kaposi's sarkom: En form av sjukdomen som förekommer hos personer med nedsatt immunförsvar, till exempel organtransplantationsmottagare eller HIV-infekterade personer.
4. AIDS-relaterad Kaposi's sarkom: Den vanligaste formen av Kaposi's sarkom hos personer med HIV/AIDS.
Behandlingen för Kaposi's sarkom beror på typen och svårighetsgraden av sjukdomen, men kan innefatta kemoterapi, strålbehandling, operation eller immunmodulerande behandlingar.
EWS (Ewing sarcoma breakpoint region 1) är ett protein som binder till RNA. Det kodas för av genen EWSR1 och spelar en viktig roll i celldelningen, transkriptionen och sönderdelningen av RNA. EWS kan interagera med andra proteiner och bilda komplexa med RNA, vilket påverkar RNA:s stabilitet, lokalisation och översättning till protein.
Mutationer i genen EWSR1 har associerats med flera olika typer av cancer, inklusive Ewings sarcoma, ett sällsynt cancerform som ofta drabbar barn och unga vuxna. I Ewings sarkoma kan EWS proteinet bilda en abnormal fusionprotein tillsammans med ett annat protein, vilket påverkar celldelningen och kan leda till cancero utveckling.
"c-Fos-Familjemedlemmet Interaktivt Leukemi Genetisk Onkoprotein 1" (c-Fli-1) är ett transkriptionsfaktorprotein som tillhör AP-1 familien. Det kodas av protoonkogenet c-fos och spelar en viktig roll i cellytocyklerna, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Ofta ses överaktivering eller överexpression av c-Fli-1 i olika typer av cancer, såsom leukemi och sarcom. Dessa förändringar kan leda till onkogen transformaton och tumörutveckling.
Fågelsarkomvirus (avisine sarcoma virus) är ett retrovirus som orsakar cancer hos fåglar, framförallt hos hönsfåglar. Viruset inducerar främst sarcomer, men kan också orsaka andra typer av cancersjukdomar. Fågelsarkomvirus tillhör retrovirussläktet Alpharetrovirus tillsammans med människosjukdomen infektös mononukleos och vissa däggdjursrelaterade sarcomvirus.
'Sarkom' refererer til en type medisinsk betegnelse for en gruppe af sjeldene former for kræft, der udvikler sig i bindevæv og støttevæv i kroppen, såsom muskler, fedtvæv, knogler, blodkar og lymfekar. Ordet 'sarkom' kommer fra græsk og betyder "slidende kød".
Den term 'experimentell sarkom' er ikke en officiel medicinsk diagnose, men snarere en beskrivelse af en forskningsmodel eller et laboratorieforsøg. I denne konteksten kan 'experimentel sarkom' referere til en kunstig tumor, der er opstået i et laboratorieforsøg med det formål at studere de biologiske og molekylære mekanismer, der styrer sarkomers udvikling, vækst og spredning.
Disse eksperimentelle modeller kan hjælpe forskerne med at forstå mere om sarkomer og eventuelt udvikle nye behandlingsmetoder til denne type kræft. Det er vigtigt at understrege, at en 'experimentel sarkom' ikke er det samme som en 'sarkom', der diagnosticeres hos en patient.
Sarkom 1
Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.
Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.
Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:
* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.
Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.
Musselckomvirus, också känt som Mytilus galloprovincialis chlorovirus (Mygchi), är ett stort dsDNA-virus som tillhör gruppen nucleocytoplasmic large DNA viruses (NCLDV) och familjen Phycodnaviridae. Det upptäcktes i musslan Mytilus galloprovincialis och har sedan dess påträffats hos andra musselarter. Viruset är relativt stor med en diameter på cirka 180-205 nm och innehåller ett stort genom bestående av dubbelsträngat DNA som är uppemot 360 kbp långt. Mussarkomvirus anses vara ett icke-patogent virus hos musslor, men det kan orsaka cytopatiologiska effekter i värdceller under en infektion. Viruset har potentialen att påverka ekosystemet och musslornas livscykel, men ytterligare forskning behövs för att klargöra detta.
'Mjuka delstumörer' (soft tissue tumors) är en övergripande benämning på godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mjukvävnad i kroppen. Mjukvävnad innefattar allt ifrån muskler, bindväv, fettvävnad till nerver och blodkärl.
Godartade mjuka delstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande vävnader eller genom att de blir så stora att de stör rörelser eller funktioner.
Elakartade mjuka delstumörer däremot kan växa snabbt, sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka skada i omgivande vävnader. De behandlas ofta aggressivt med kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.
Det är viktigt att diagnostisera och behandla både godartade och elakartade mjuka delstumörer tidigt för att förhindra komplikationer och förbättra prognosen.
FågelSarkom är en sällsynt typ av cancer som utvecklas i blodkärlen (vaskulära tumörer). Ordet "fågel" i namnet kommer från det faktum att den första beskrivna fallen av denna cancertyp hittades hos fåglar. Senare har det visat sig att den kan drabba människor också, även om det fortfarande är mycket ovanligt.
FågelSarkom kallas även för Angiosarkom och kan uppstå i olika delar av kroppen, men de flesta fallen utvecklas i huden eller i mjuktissarna under huden. Symptomen kan variera beroende på var tumören sitter, men ofta visar sig en rodnad, svullnad eller smärta i området där tumören finns.
Det är viktigt att notera att fågelSarkom är en mycket sällsynt cancer och att det råder stor osäkerhet kring orsakerna till den. Forskning pågår för att bättre förstå sjukdomen och utveckla effektiva behandlingsmetoder.
'Onkogenproteiner, fusion' refererer til proteiner som dannes som følge af genetiske endringer (mutationer) der fører til at to forskellige gener slås sammen og danne et nyt hybridgen. Dette kan ske ved en række mekanismer, herunder translokation, inversion eller insertion af genetisk materiale. Når de to gener slås sammen, kan de give anledning til produktionen af en onkogenprotein, der kan medvirke til udviklingen af kræft.
Fusion af onkogene og normale gener kan føre til overproduktion eller aktivering af onkoproteinet, hvilket kan give cellerne evnen til at vokse og dele sig u kontrollerede måder. Dette kan medføre udviklingen af kræftlignende tilstande, herunder leukemi, lungekræft og brystkræft.
Onkogene proteiner, fusion er et vigtigt område for kræftforskning, da de kan anvendes som mål for nye terapeutiske strategier, herunder små molekyler og monoklonale antistoffer, der er designet til at inaktivere onkoproteinet og forhindre yderligere kræftvækst.
Histiocytic sarcoma (HS) är en mycket sällsynt cancerform som drabbar immunsystemet. Det utgör mindre än 1% av all maligna histiocytiska sjukdomar. HS uppstår när histiocyter, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen, ombildas till cancerceller.
HS kan drabba personer av vilken ålder som helst, men det är vanligast hos vuxna mellan 50 och 60 år. Det kan uppkomma i alla delar av kroppen, inklusive lymfknutor, lever, lungor, hjärta, muskler, ben och hud. Symptomen varierar beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men kan inkludera svullnad, smärta, trötthet, feber och viktminskning.
HS diagnostiseras vanligen genom en biopsi av den drabbade vävnaden, följt av immunohistokemisk och genetisk analys för att bekräfta diagnosen. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi, men prognosen är generellt dålig, med en median överlevnad på mindre än ett år efter diagnos.
'Myeloid sarcoma' är en ovanlig tumörform som består av abnormalt diffusa infiltrationer av immature myeloider celler i mjuk vävnad utanför benmärgen. Myeloid sarcoma kan uppstå som en manifestation av akut myeloisk leukemi (AML), myelodysplastiskt syndrom (MDS) eller myeloproliferativt neoplasi (MPN). Ibland kan myeloid sarcoma vara den första manifestationen av leukemi, innan blodbilden är rubbad.
Tumörcellerna i myeloid sarcoma har potentialen att utvecklas till olika typer av blodceller, såsom vita blodkroppar, röda blodkroppar och blodplättar. Symptomen på myeloid sarcoma kan variera beroende på var tumörerna är belägna, men de kan inkludera svullnad, smärta, rodnad eller funktionsnedsättning i det berörda området. Behandlingen av myeloid sarcoma består ofta av kemoterapi, strålbehandling eller transplantation av stamceller från benmärgen.
Stromasarkom i livmoderslemhinnan, också känt som endometriala stromasarkom, är en sällsynt cancer som utgår från stromacellerna i den inre lagret (endometriet) av livmoderslemhinnan. Stromasarkomer är en subtyp av sarcom, vilket är en ovanlig typ av cancer som utvecklas i bindväv och muskulatur istället för i epitelceller, som är vanliga celltyper i flertalet cancersjukdomar.
Stromasarkomer i livmoderslemhinnan tenderar att drabba postmenopausala kvinnor, men kan också förekomma hos förklimakteriska och yngre kvinnor. Symptomen på sjukdomen kan variera, men de vanligaste symptomen innefattar ofta utflöde, blödningar efter menopaus eller mellanmenscykler, smärta i underlivet och tryckkänsla i buken.
Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av biopsi och bilddiagnostik, som kan innefatta ultraljud, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen består ofta av kirurgi, där livmodern tas bort genom en operation som kallas hysterektomi. I vissa fall kan även äggstockarna och lymfkörtlar i buken behöva tas bort. Strålbehandling och/eller kemoterapi kan också användas som kompletterande behandling beroende på sjukdomens omfattning och aggressivitet.
Klarcellssarkom, även känt som Choriocarcinoma in situ (CIS) eller malign gestational trophoblastic neoplasm (GTN), är en sällsynt cancerform som utgår från placentacellerna. Det karaktäriseras av att det bildas klara, upphöjda celler med en distinkt morfologi och immunhistokemisk profil.
Cancercellerna i klarcellssarkom producerar humant koriocgonadotropin (hCG), ett hormon som kan användas som markör för att följa sjukdomens aktivitet och behandlingsrespons. Klarcellssarkom är en aggressiv cancerform som kan metastasera till andra delar av kroppen, särskilt lungorna, levern och hjärnan.
Behandlingen för klarcellssarkom inkluderar ofta kemoterapi med mediciner som metotrexat eller etoposid, men även operation och strålbehandling kan användas beroende på sjukdomens utbredning och allvarlighetsgrad. Prognosen för klarcellssarkom varierar beroende på flera faktorer, inklusive cancerstadiet, graden av sjukdom och patientens allmänt tillstånd.
Neuroektodermala tumörer, primitiva, perifera (Peripheral primitive neuroectodermal tumors, PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neurala stamceller i det perifera nervsystemet. Dessa tumörer karakteriseras av att de består av små, rundliga celler med högt mitotiskt index och ofta infiltrerar omgivande vävnader aggressivt.
PNET-tumörer kan uppstå var som helst i kroppen, men de är vanligast i lungorna, bukhinnan, levern och benen. Symptomen varierar beroende på var tumören finns och kan inkludera smärta, svullnad, trötthet och viktminskning.
Diagnosen ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av tumörcellerna, som visar typiska morfologiska och immunhistokemiska drag för PNET-tumörer. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.
Det är värt att notera att termen "PNET" har ifrågasatts som en separat entitet och det finns debatt om omfattningen och definitionen av denna diagnos. I vissa fall kan tumörer som tidigare diagnosticerats som PNET nu istället klassificeras som Ewing sarkom, ett annat slags neuroektodermal tumör.
Neuroektodermala tumörer, primitiva (PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neuroektodermal vävnad, vilket är ett slags embryonal vävnad som under fostertiden utvecklas till nervsystemet. PNET-tumörer kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (CNS), men de flesta förekommer i hjärnbarken eller i ryggraden.
PNET-tumörer kännetecknas av snabb celldelning och kan infiltrera omgivande vävnad. De är ofta aggressiva och har hög risk för recidiv (återfall). Symptomen varierar beroende på var tumören sitter, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, synproblem, svaghet eller förlamning på ena sidan av kroppen och förändrat beteende eller medvetande.
Diagnosen ställs vanligen genom magnetresonans- eller datortomografisk undersökning (MRI eller CT) följt av biopsi eller operation för att ta ut en tumörprov. Behandlingen innefattar ofta kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.
Det är värt att notera att termen "PNET" har fallit ur bruk som en officiell diagnos och ersatts av andra mer specifika diagnoser beroende på var tumören sitter i CNS, till exempel medulloblastom för tumörer i hjärnbarken och atypisk teratoid/rhabdoid tumör (ATRT) för tumörer i ryggraden.
Jag antar att du söker en medicinsk definition av "Yoshida-sarkom". Detta är dock inte en allmänt erkänd diagnos inom onkologi och det finns inga publikationer eller vetenskapliga studier som stödjer användningen av termen "Yoshida-sarkom" i medicinsk kontext.
Det är viktigt att undvika förväxling med Yoshida-syndromet, ett mycket sällsynt endokrint tillstånd som kännetecknas av multipel neoplasia och endokrina störningar.
Om du har några frågor eller behöver mer information rekommenderar jag att du kontaktar en läkare eller en medicinsk fackperson för att få svar på dina specifika frågor eller bekymmer.
Kirsten-mussarkomvirus (Kirsten rat sarcoma virus, KRSV) är ett retrovirus som kan orsaka cancer hos gnagare. Viruset upptäcktes ursprungligen i en laboratorieförsöksmus med sarkom, en typ av cancer. Kirsten-mussarkomvirus har potentialen att integrera sin genetisk kod in i värdcellens DNA och orsaka onkogena förändringar som kan leda till oreglerad celldelning och cancertillväxt. Detta virus används ofta i forskningssyfte för att studera mekanismerna bakom cancerutveckling.
Osteosarcoma är en malign (cancerartad) ben tumör som karaktäriseras av abnormalt celldelning och celldifferentiering, vilket leder till att osteoid (benvävnad i ett tidigt stadium av utvecklingen) bildas inuti tumören. Detta ger upphov till benliknande vävnad som är ovanlig och fungerar inte på samma sätt som normalt ben. Osteosarkom tenderar att drabba snabbväxande benvävnader, oftast i områden nära tillväxtplattorna hos unga individer under puberteten eller äldre vuxna med skelettrelaterade sjukdomar som Pagets sjukdom. Tumören kan vara extremt smärtsam och leda till svullnad, rodnad och varmhet i det drabbade området. Osteosarkom metastaserar ofta tidigt till lungorna eller andra ben, vilket gör att den kan vara svår att behandla och har en relativt hög dödlighetsgrad. Behandlingen innefattar vanligen kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att eliminera eventuella resterande cancerceller.
Moloney's Murine Leukemia Virus (Mo-MLV) är ett typ av retrovirus som primärt infekterar möss. Det är uppkallat efter den forskare, John Moloney, som upptäckte viruset under 1960-talet. Mo-MLV kan orsaka leukemi och andra cancerartade tillstånd hos möss. Viruset består av en RNA-sträng som omvandlas till DNA när det infekterar en värdcell, vilket sedan integreras i värdcellens genetiska material med hjälp av ett enzym kallat reverst transkriptas. Mo-MLV används ofta som ett modellsystem inom molekylärbiologi och virologi.
Kattsarkomvirus, även känt som Feline Sarcoma Virus (FeSV), är ett retrovirus som orsakar olika typer av cancer hos katter, främst fibrosarkom (en typ av cancertumör). Det finns två huvudtyper av Kattsarkomvirus: feline leukemiavirus-inducerat Kattsarkomvirus och independent Kattsarkomvirus. Det förra är en rekombinant form av feline leukemiavirus (FeLV) och en endogen harmlös retrovirus, medan det senare är en självständig entitet som inte orsakas av FeLV-infektion. Båda typerna av Kattsarkomvirus kan orsaka maligna cancertumörer hos katter, ofta i huden eller muskulaturen.
Rous sarkomvirus (RSV) är ett retrovirus som först isolerades av Peyton Rous 1910 och orsakar sarcom i höns. Det var det första virus som visade sig kunna orsaka cancer hos djur och Peyton Rous fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1966 för sin upptäckt. RSV är en typ av retrovirus som kan integrera sitt genetiska material in i värddjurets DNA, vilket kan leda till onkogenesis och cancerutveckling. Idag används RSV ofta som ett modellsystem för att studera mekanismerna bakom retroviral onkogenes och cancerutveckling.
Ifosfamid är ett cellgift som används vid behandling av olika sorters cancer, till exempel sarcomer och lymfom. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancercellerna så att de inte kan dela sig och växa. Ifosfamid ges vanligen som en intravenös infusion över en period av timmar.
Som med alla cellgifter har ifosfamid en rad biverkningar, inklusive risk för blodbrist (nedsatt rödblodskörtlarfunktion), infektioner (nedsatt vitblodskörtlarfunktion) och blekning av håret. Andra biverkningar kan vara illamående, kräkningar, diarré, blåmärken och blödningar. I vissa fall kan ifosfamid orsaka skada på njurarna, lungorna eller centrala nervsystemet.
Patienter som behandlas med ifosfamid bör övervakas noga för att upptäcka tidigt tecken på biverkningar och komplikationer. Läkare kan anpassa dosen och behandlingsplanen baserat på patientens respons och biverkningar.
'Små cellssarkom' är en undergrupp av sarkomer, vilket är en benämning på en grupp av ovanliga cancerformer som utgör maligna tumörer i stödjevävnad (bindväv, muskler och kärl). Små cellssarkom kännetecknas av att cancercellerna är små, rundade till oregelbundna, med lite cytoplasma och en hög celldensitet. Dessa tumörer tenderar att växa snabbt och sprida sig tidigt till andra delar av kroppen. Små cellssarkom kan uppstå i olika delar av kroppen, men är vanligast i lungorna (där det kallas för små cellig lungcancer) och i huden (där det kallas för Merkelcellsk cancer).
Rabdomyosarkom (RMS) är en sällsynt typ av cancer som utgår från celler som normalt utvecklas till skelettmuskel. Det kan uppstå var som helst i kroppen, men det är vanligast att det upptäcks i huvud och hals, urinblåsan eller könsorganen. RMS delas ofta in i två huvudgrupper: embryonala RMS och alveolära RMS, beroende på vilken typ av cell som cancercellen ser ut att vara. Symptomen kan variera beroende på var tumören finns belägen, men kan omfatta smärta, svullnad eller en massa som du kan känna. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.
Alveolar Soft Part Sarcoma (ASPS) er en sjeldn form for kreft som oppstår i bløtleggene i kroppen. Denne typen sarcoma utvikles vanligvis i muskler og blodkjøtt i områder som armene, bena, hoften eller baken. ASPS karakteriseres av unormal vokst og spredning av celleveseler (sarcomeceller) i det bløte væv i kroppen.
I en histopatologisk sammenheng defineres ASPS ved hjelp av følgende kriterier:
1. Unormal celledeling og vekst: Sarcoma-cellene i ASPS viser tegn på ukontrollert cellevokst og deling, som fører til dannelse av en tumor.
2. Karakteristisk cellemorfologi: ASPS-celler er ofte store med en klar cytoplasmaomriss og inneholder tynde, rødlig-pink farvede strikker kalt rosetter eller pseudorosetter.
3. Unormalt generprofil: ASPS har typisk en translokation involverende chromosomer 12 og 16 (t(X;17)(p11;q25)), som fører til dannelse av en abnormal genfusion mellom ASPSCR1- og TFE3-gener. Denne genfusjonen bidrar til onkogenesen og kreftutviklingen i ASPS.
4. Lokal invaderende og spredningsmønster: Selv om ASPS ofte vokser lokalt og kan innta store områder av bløtleggene, har den en tendanse til langsomme, men stadige spredning (metastaser) til andre dele av kroppen, særlig lungene og hjernen.
I tillegg til disse definisjonene vil en diagnose av ASPS typisk innebare en kombinasjon av kliniske undersøkelser, billeddiagnostiske metoder som MRI eller CT-scanning, samt biopsi og molekylær analyse for å bekrefte genetisk abnormalitet.
Leiomyosarcoma är en sällsynt typ av cancer som utgår från glatt muskulatur, vilket är en typ av muskel som kontrolleras omedvetet och hjälper till att forma strukturer som blodkärl och mag-tarmsystemet. Leiomyosarcoma kan uppstå var som helst där det finns glatt muskulatur i kroppen, men de flesta fallen utvecklas i buken, mag-tarmsystemet eller i blodkärlen.
Leiomyosarcoma kännetecknas av abnorma celldelningar och växt av glatt muskelceller, vilket kan leda till att en tumör bildas. Tumören kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign), och leiomyosarcoma är en form av elakartad tumör som kan sprida sig till andra delar av kroppen genom metastaser.
Symptomen på leiomyosarcoma varierar beroende på var tumören sitter, men de kan inkludera smärta, svullnad, blödning eller onormal funktion i det drabbade området. Behandlingen av leiomyosarcoma består vanligen av kirurgiskt tillfällighetssättande, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek, läge och omfattning.
En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.
Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.
Herpesvirus 8, human (HHV-8) er ein bakteriel virus som er assosiert med kaposi's sarkom, en sjeldn type av kreft. Viruset er også kjent som Kaposi's sarcoma-associert herpesvirus (KSHV). HHV-8 kan infekte forskjellige typer av celler i kroppen, men er særlig assosiert med endoteliale cellsystemet, som liner blod- og lymfeflusser.
HHV-8 kan overføres gjennom seksuell kontakt, men kan også spredes ved andre veier, som f.eks. via speisevann og transplantasjon av infiserte organer. Mange mennesker er bærerne av viruset uten å ha noen tegn på sykdom. Imidlertid kan HHV-8 føre til alvorligere helseproblemer hos personer med svækket immunsystem, som f.eks. HIV-positive personer og transplantasjonsmodtarer.
Foruten kaposi's sarkom er HHV-8 også assosiert med andre sjeldne sykdommer, som f.eks. primær effusiv lymfom og multicentr kollagenose.
"Translokation, genetisk" refererer til en type genetisk mutation hvor der forekommer en overførsel eller udveksling af store dele (eller hele) af en kromosom med en anden. Denne proces kan resultere i to typer translokationer:
1. Reciprok translokation: Her sker der en ømsesidig udveksling af genetisk materiale mellem to forskellige kromosomer. Det vil sige, at et bestemt segment fra én kromosom byttes ud med et segment fra en anden kromosom.
2. Robertsoniansk translokation: Her fusionerer to akrocentriske kromosomer (kromosomer med korte arme) ved deres centromere, hvilket resulterer i en større kromosom og et mindre antal kromosomer i alt.
Translokationer kan være konsekvensen af fejl under celledeling eller udvikle sig som følge af skade på DNA-molekylet, for eksempel ved eksponering for ioniserende stråling eller kemiske stoffer. Nogle translokationer kan være asymptomatiske og ikke have nogen negativ effekt, mens andre kan føre til genetiske sygdomme, udviklingsforstyrrelser eller cancer.
Alfaretrovirus är en genus inom familjen Retroviridae, en grupp av virus som kännetecknas av att ha en dubbelsträngad RNA-genom. Alfaretrovirus innefattar djurvirus som orsakar leukos (leukemier) och sarcomer (cancer i bindväv och brosk). Exempel på alfaretrovirus är feline leukemiavirus (FeLV), canine visna virus (CVV) och simiav viruses (SVV). Dessa virus överförs ofta via direkt kontakt mellan djur, såsom bett eller skumsprutning.
Epidural tumorer är en allmän term för en tumör eller ett neoplastiskt växt som utvecklas i epiduralrummet, det rum som omger den yttre hårda hjärnhinnan (dura mater) i ryggraden. Dessa tumörer kan vara primära, vilket betyder att de har sin ursprungliga plats i epiduralrummet, eller sekundära, vilket innebär att de har spridit sig från en annan del av kroppen (t.ex. bröstcancer eller lunscancer).
Primära epiduraltumörer kan delas upp i tre olika typer:
1. Meningeom: En tumör som utvecklas från de membran (meningerna) som omger och skyddar hjärnan och ryggraden.
2. Neurinom: En långsamväxande, benign tumör som utvecklas från celler i den yttre hårda hinnan (dura mater).
3. Sarcom: En ovanlig form av cancer som utvecklas från bindväv, muskler eller blodkärl i epiduralrummet.
Sekundära epiduraltumörer orsakas vanligtvis av cancer som har spridit sig (metastaserat) från en annan del av kroppen. De allmänna symtomen på epiduraltumörer innefattar smärta, svaghet, kvalare i extremiteterna och sensoriska förändringar. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek och placering.
Människokromosompar 22, även kända som autosomala homologa kromosompar 22, är de två identiska kromosomerna i människans cellkärna som bär på samma arvsmassa och är av samma storlek och form. De tillhör de 22 par av autosomala kromosomer (icke- könsrelaterade kromosomer) som alla människor har, med undantag för könskromosomparne X och Y som bestämmer individens kön.
Kromosomen 22 är den näst minsta av de 23 par av kromosomer som finns hos människan. Den innehåller cirka 50 miljoner baspar och bär på cirka 1 500 gener, vilket är ungefär 5-6% av det totala antalet gener i människokroppen. Kromosom 22 innehåller också ett antal välkända genregioner som är involverade i flera sjukdomar och tillstånd, såsom regionen q11.2 där genen för neurofibromatosis typ 1 finns, och regionen q13.12 där genen för retinska pigmentepitelcellsförändring (RP) typ 12 finns.
Varje individ har två kopior av varje autosomal kromosom, en från modern och en från fadern. Vid befruktning bildar könscellerna (ägg- och spermieceller) genom meios antingen 22 autosomala kromosomer eller ett par könskromosomer. När en ägg- eller spermiecell möter en annan vid befruktningen, resulterar det i en zygot som har två uppsättningar av varje autosomal kromosom och två könskromosomer, totalt 46 kromosomer.
'Cell transformation, viral' refers to the process by which a virus causes normal cells to become cancerous or malignant. This occurs when the genetic material of the virus integrates into the DNA of the host cell and alters its regulation and function, leading to uncontrolled cell growth and division. Examples of viruses that can cause cell transformation include human papillomavirus (HPV), hepatitis B virus (HBV), and Epstein-Barr virus (EBV). These viral infections are associated with various types of cancer such as cervical, liver, and nasopharyngeal carcinomas.
Harvey-muscular virus (HHV) är ett påssjukevirus som tillhör familjen Herpesviridae och orsakar infektion hos människor. Viruset upptäcktes första gången 1975 av två forskare, Sara E. Sawyer och Yuan Chang, i en tumör hos en patient med cancer. HHV är ett dubbelt stängt DNA-virus som kan infektera olika typer av celler i kroppen, inklusive muskelceller, B-celler och makrofager.
HHV är associerat med vissa former av cancer, framförallt en typ av lymfom som kallas Kaposis sarkom. Detta cancerform förekommer ofta hos personer med nedsatt immunförsvar, till exempel hos HIV-positiva personer eller personer som tar immunsuppressiva läkemedel efter en organtransplantation. HHV kan också orsaka andra sjukdomar, såsom panniculit och febersjukdomar hos barn.
Harvey-muscular virus är ett onkogent virus, vilket betyder att det kan påverka cellers tillväxt och förökar sig i dem genom att störa deras normala funktioner. Viruset gör detta genom att producera proteiner som styr cellcykeln och blockerar apoptosen (programmerad celldöd). Dessa påverkan kan leda till onkogen transformation av infekterade celler, vilket innebär att de blir cancerceller.
Det finns inget botemedel mot Harvey-muscular virus, men det finns behandlingar som kan hjälpa att lindra symtomen och förhindra komplikationer. Behandlingen består ofta av antivirala läkemedel, såsom acyclovir eller ganciclovir, som minskar virussamverkan och förhindrar spridning av infektionen. I vissa fall kan immunosuppressiva behandlingar vara nödvändiga för att kontrollera sjukdomen.
Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.
The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.
Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.
Gammaretrovirus är ett släkte av retrovirus som orsakar olika djursjukdomar. De har en diameter på cirka 80-100 nanometer och innehåller en enkelsträngad RNA-genom. Gammaretrovirus överförs vanligen genom kontakt med infekterat kroppsvätskor, som blod, sperma eller vaginalsekret. Några exempel på sjukdomar orsakade av gammaretrovirus inkluderar feline leukemi- virus (FeLV) hos katter och visna- virus (MaVI) hos fåglar. Det finns inga kända gammaretrovirus som infekterar människor.
Malignt fibrous histiocytom (MFH) är en sällsynt typ av cancer som drabbar bindvävstissue i kroppen. Den utgör cirka 3-10% av alla mjukvävstumörer och kan uppstå varsomhelst i kroppen, men vanligtvis ses den i ben eller extremiteter. MFH karakteriseras av onormala celldelningar och tillväxt av histiocyter, en typ av cell som ingår i kroppens immunförsvar.
MFH delas ofta upp i tre olika subtyper beroende på vilka typer av celler som dominerar:
1. Storcellig MFH: Denna subtyp karaktäriseras av stora, oregelbundet formade celler med myoglobin och andra muskelproteiner.
2. Skivecellig MFH: Denna subtyp innehåller skivformade eller platta celler som ofta ser ut som fibroblaster (en typ av bindvävscell).
3. Infarktrelaterad MFH: Denna subtyp är associerad med ärrvävnad och uppstår ofta efter en trauma eller skada på området.
MFH tenderar att växa snabbt och sprida sig till andra delar av kroppen, vilket gör den till en aggressiv cancerform. Behandlingen innefattar vanligtvis kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att förstöra eventuella kvarstående cancerceller. Prognosen varierar beroende på graden och utbredningen av cancern vid diagnos, men i allmänhet är den sämre än för andra typer av mjukvävstumörer.
Kondrosarkom är en sällsynt typ av cancer som utgår från broskvävnaden i kroppen. Det är en malign tumör som karaktäriseras av abnormt celldelning och växt i broskvävnaden, vanligtvis i leder eller ledpannor. Kondrosarkom kan vara av två typer: centralt (inuti brosket) eller yttre (vid broskets yta). Symptomen på kondrosarkom kan inkludera smärta, svullnad och stelhet i den drabbade regionen. Behandlingen består ofta av kirurgi för att avlägsna tumören, möjligen följt av strålbehandling eller cellgiftsbehandling (kemoterapi) beroende på typ och omfattning av cancern.
Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.
Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).
Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.
Liposarkom är en typ av mjukvävnads sarcom (ont cancer), som utgår från fettvävnad. Det finns flera olika undertyper av liposarkom, beroende på hur cellerna ser ut och hur de växer. De vanligaste undertyperna är:
1. Well-differentiated/dedifferentiated liposarcoma: Denna typ har en långsam till måttlig tillväxt och kan vara av relativt låg malignitet (onkologisk elakartad sjukdom).
2. Myxoid/round cell liposarcoma: Denna typ växer snabbare än well-differentiated/dedifferentiated liposarcoma och har en högre risk för att sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser).
3. Pleomorphic liposarcoma: Denna är den mest ovanliga undertypen, men också den mest aggressiva med snabb tillväxt och hög risk för metastaser.
Liposarkom kan drabba alla åldersgrupper, men är vanligare hos vuxna över 40 år. Det kan uppstå var som helst i kroppen där det finns fettvävnad, men de flesta fallen upptäcks i benen eller buken. Behandlingen består ofta av kirurgi för att ta bort tumören, och ibland behandlas patienter även med strålbehandning och/eller cellgiftsbehandling (kemoterapi) beroende på undertyp och omfattning av sjukdomen.
Calmodulin-binding proteins are a group of proteins that have the ability to bind to calmodulin, a ubiquitous calcium-binding messenger protein. Calmodulin plays a crucial role in various cellular processes, including signal transduction, gene regulation, and cytoskeleton dynamics, by binding to and modulating the activity of its target proteins in a calcium-dependent manner.
Calmodulin-binding proteins contain calmodulin-binding domains (CBDs) that are responsible for their interaction with calmodulin. The CBDs can be located in various regions of the protein, and their sequences and structures can vary significantly among different proteins. Calmodulin binding typically involves the formation of a complex between the CBD and the calcium-bound form of calmodulin, leading to conformational changes in the target protein that modulate its activity.
The interaction between calmodulin and its target proteins is highly dynamic and can be regulated by various factors, including calcium concentration, phosphorylation, and subcellular localization. Dysregulation of calmodulin-binding proteins has been implicated in various diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and cardiovascular diseases. Therefore, understanding the molecular mechanisms underlying calmodulin-protein interactions is essential for developing novel therapeutic strategies for these diseases.
"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.
I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.
I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.
Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.
Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.
I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og
Nanodiamonds refer to synthetic diamond particles that have at least one dimension in the nanometer range (typically less than 100 nm). They are composed of diamond, a form of carbon known for its exceptional hardness and thermal conductivity. Nanodiamonds have unique properties such as high surface area-to-volume ratio, chemical stability, and biocompatibility, making them useful in various medical applications.
In the field of medicine, nanodiamonds are being explored for their potential use in drug delivery systems, gene therapy, diagnostics, and tissue engineering. They can be functionalized with different molecules to target specific cells or tissues, and they have shown promise in improving the efficacy and safety of various therapies.
However, it's important to note that while nanodiamonds have shown potential in preclinical studies, more research is needed before they can be widely used in clinical settings.
Sarkom 37, även känt som osteosarkom, är en typ av cancer som utgår från benet eller brosket i kroppen. Ordet "sarkom" kommer från grekiskan och betyder "flecksjuka", och numret "37" refererar till den specifika undergruppen av sarkomer inom World Health Organization's (WHO) klassificering av ben- och broskcancer.
Osteosarkom är en aggressiv form av cancer som oftast drabbar barn och unga vuxna mellan 10 och 30 år, men kan även förekomma hos äldre personer. Den vanligaste platsen för osteosarkom är i de långa rörbenen nära knäet eller höften, men den kan också uppstå i andra ben, skallen, revbenen eller pelvisen.
Symptomen på osteosarkom inkluderar smärta och svullnad i området där tumören finns, begränsad rörlighet, trötthet och viktminskning. Diagnosen ställs vanligtvis genom röntgen, magnetresonansundersökning (MRI), computed tomography (CT) eller positron emission tomography (PET) scanningar, samt biopsi för att bekräfta cancercellernas närvaro.
Behandlingen av osteosarkom består vanligtvis av kirurgi för att ta bort tumören och eventuellt ersätta det drabbade benet med en protes, kombinerat med kemoterapi för att döda cancerceller som kan ha spridits till andra delar av kroppen. Strålbehandling används sällan eftersom den kan påverka benets styrka och integritet negativt.
Prognosen för osteosarkom beror på flera faktorer, inklusive storleken och placeringen av tumören, om det har spridits till andra delar av kroppen, patientens allmänna hälsotillstånd och ålder. Med tidig diagnos och behandling kan femåriga överlevnadsprognosen vara så hög som 70-80%.
Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.
Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.
I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.
I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.
Vincristine är ett kemoterapeutiskt läkemedel som tillhör gruppen vinkaalkaloider. Det isoleras från växten Catharanthus roseus (tidigare kallad Vinca rosea). Vincristine verkar genom att störa cellcykeln i snabbt delande celler, vilket gör det effektivt mot cancerceller. Det används vanligen för behandling av leukemi, lymfom och hjärntumörer.
Läkemedlets exakta mekanism innebär att det stör polymeriseringen av tubulin till mikrotubuli, vilket är en viktig del av cellens kärn- och celldelning. Detta leder till apoptos eller programmerad celldöd hos cancerceller.
Vincristine administreras vanligen som intravenös infusion och kan ha biverkningar såsom neuropati (skada på nerver), illamående, kräkningar, muskelvärk och förändringar i blodbilden.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Benignt fibrös histiocytom (BFH) är ett relativt ovanligt tillstånd som kännetecknas av överdriven vävnadsbildning och ansamling av histiocyter, en typ av cell som ingår i kroppens immunförsvar. Tillståndet kan drabba huden eller andra vävnader i kroppen.
BFH delas ofta in i två typer: dermatofibrom och dermatofibrosis lenticularis disseminata (DFS). Dermatofibrom är den vanligaste formen och visar sig som en eller flera små, hårda knölar under huden, ofta på benen. DFS är sällsyntare och kännetecknas av många små knölar över hela kroppen.
Det är värt att notera att BFH i allmänhet betraktas som ett godartat tillstånd, men det kan i sällsynta fall utvecklas till en ondartad form av histiocytos. Om du eller någon annan upplever symptom som kan tyda på BFH rekommenderar vi att ni söker vård hos en läkare för en korrekt diagnos och behandling.
Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.
Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.
PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.
RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.
"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.
En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.
Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.
'Buktumör' är en benämning på en tumör eller neoplasi som bildas i buken, även känd som intraperitoneal rummet. Buktumörer kan vara maligna (cancer) eller benigna (godartade). De kan uppstå från olika typer av vävnader inne i buken, till exempel tarm, lever, gallblåsa, äggstock eller livmoder. Symptomen på en buktumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men kan inkludera smärta, viktminskning, illamående, kräkningar och förstoppning. Behandlingen av en buktumör kan bestå av kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling eller kombinationer av dessa.
'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.
Keratin-17 är ett protein som tillhör keratinfamiljen och förekommer naturligt i huden, särskilt i hårsäckar och naglar. Det spelar en viktig roll i att ge mekanisk styrka och skydda dessa strukturer. Keratin-17 kan också produceras i ökad mängd som ett svar på irritation, inflammation eller skada, vilket kan leda till förändringar i hudens struktur och funktion. I vissa fall av hudsjukdomar, såsom psoriasis och eksem, kan överaktivitet i keratin-17-produktionen spela en roll i sjukdomens patologi.
Langerhans cell sarcoma är en mycket sällsynt och aggressiv cancerform som drabbar vissa typer av vita blodkroppar, nämligen dendritiska celler, som normalt har till uppgift att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner. I en person med Langerhans cell sarcoma utvecklas dock dessa celler på ett onormalt sätt och börjar dela sig snabbt, vilket leder till bildning av tumörer.
Detta cancertyp kan drabba personer av alla åldrar, men är vanligast hos vuxna mellan 20 och 40 år. Symptomen kan variera beroende på var tumören växer, men kan inkludera rodnad, svullnad eller smärta i det berörda området. Langerhans cell sarcoma kan metastasera (spreda) till andra delar av kroppen och behandlingen består vanligtvis av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi. Prognosen för denna cancertyp är generellt sett dålig, men kan variera beroende på flera faktorer som till exempel graden av cancern, dess placering och om det har spridits eller inte.
Kärltumörer, även kända som gonadala tumörer, är abnorma tillväxtar i äggstockarna (ovarium) hos kvinnor eller testiklarna (testis) hos män. Dessa tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och deras orsaker kan variera.
Godartade kärltumörer växer långsamt och är mindre benägna att sprida sig till andra delar av kroppen jämfört med elakartade kärltumörer. De flesta kärltumörerna hos kvinnor är godartade, medan de flesta hos män är elakartade.
Elakartade kärltumörer kan sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka allvarliga komplikationer om de inte behandlas i tid. Risken för att utveckla en elakartad kärltumör är lägre hos kvinnor än hos män, men det är viktigt att upptäcka och behandla både godartade och elakartade kärltumörer så tidigt som möjligt för att minimera komplikationerna.
Symptomen på kärltumörer kan variera beroende på typ, storlek och plats på tumören. Vissa vanliga symtom inkluderar smärta eller en klump i testikeln eller äggstocken, smärta i magen eller bäckenet, svullnad eller ömhet i bröstet hos män, och oregelbunden menstruation eller blödning hos kvinnor. Om du upplever några av dessa symtom rekommenderar vi dig att söka medicinsk vård så snart som möjligt för en fullständig undersökning och behandling.
Retroperitoneala tumörer är abnorma massor eller tillväxtar som utvecklas i det retroperitoneala området, vilket är den bakre delen av bukhålan. Detta område innehåller flera viktiga organ och strukturer, såsom levern, mjälten, nieren, urinblåsan, tarmsystemet och stora blodkärl.
Retroperitoneala tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på deras potential att sprida sig till andra delar av kroppen. De kan uppstå från olika typer av vävnader, såsom bindväv, muskler, nerver, blodkärl och körtelvävnad.
Exempel på retroperitoneala tumörer inkluderar liposarkom (godartad fettvävstumör), leiomyosarkom (elakartad muskelvävstumör), neurofibrom (godartig nervvävstumör) och sarcom (allmän benämning på elakartade vävnadsbildande tumörer). Andra typer av tumörer som kan förekomma i retroperitoneala området är lymfom, neuroendokrina tumörer och metastaser från andra cancerformer.
Symptomen på retroperitoneala tumörer kan variera beroende på storleken och platsen på tumören, men de vanligaste symptomen inkluderar buksmärta, illamående, viktminskning, trötthet och en känsla av tryck eller tunga i magen. I vissa fall kan dessa tumörer upptäckas av en slump under rutinmässiga undersökningar, som exempelvis en CT-scan eller MRI. Behandlingen för retroperitoneala tumörer innefattar ofta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av cancer.
Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.
"Sekundära primära tumörer" är ett begrepp inom onkologi som refererar till nya, separata primära cancerer som utvecklas i en individ som redan har haft en tidigare cancer. Dessa tumörer uppstår ofta som metastaser från den ursprungliga cancern, men kan dock uppträda oberoende av varandra och ha olika histologi och biologiskt beteende.
Det är viktigt att skilja mellan å ena sidan recidiv (återfall) av den ursprungliga cancern och å andra sidan utvecklingen av en ny, separat primärtumör. Sekundära primära tumörer är ovanliga, men kan förekomma, särskilt hos patienter som har en historia av cancer och som har varit utsatta för cancerbehandlingar som kan öka risken för nya cancerutvecklingar.
Exempel på behandlingsmetoder som kan öka risken för sekundära primära tumörer innefattar kemoterapi, radioterapi och immunterapi. Även vissa ärftliga genetiska faktorer kan öka risken för att utveckla flera primära cancerer under livstiden.
"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.
Daktinomycin, även känt som aktinomycin D, är ett antibiotikum och ett typiskt medel i en grupp av substanser kallade cytotoxiska antibiotika. Det används vanligtvis som en cancerbehandling, särskilt för behandling av sarcom, vissa typer av karciном och germ cell tumörer.
Daktinomycin fungerar genom att binda till DNA i cancerceller och stoppa celldelningen, vilket orsakar celldöd. Det kan också ha en negativ effekt på normala celler, men dessa celler tenderar att ha en högre förmåga att reparera sig själva än cancerceller.
Sidan på är ett medicinskt lexikon där du kan hitta mer information om Daktinomycin:
IGF-1 (Insulin-like Growth Factor 1) Receptor Type 1 är en typ av receptor som binder till liganden IGF-1 och stimulerar celltillväxt och celldelning. Denna receptor är en transmembranprotein med tyrosinkinasaktivitet och består av två extracellulära domäner, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IGF-1 binder till den extracellulära domänen aktiveras receptorns tyrosinkinaseaktivitet, vilket leder till autofosforylering av receptorn och aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar flera intracellulära signalkaskader. Dessa signaleringsvägar är viktiga för cellcykeln, celldifferentiering, överlevnad och apoptos (programmerad celldöd). Genen för IGF-1 Receptor Type 1 kallas IGF1R och finns på kromosom 15q26.3.
Follikulært dendritcellsarkom (FDC-sarkom) er en sjelden, malign tumor som utvikles fra follikulære dendritceller i lymfknutene. Disse cellene er en del av immunsystemet og hjelper til å aktivere B-lymphocytene i samband med produksjonen av antistoffer. FDC-sarkom oppstår vanligvis i lymfknutene i hals-hovedområdet eller i de øvre luftveiene, men kan også forekomme i andre områder av kroppen.
Tumoren karakteriseres av abnormalt vokst og akkumulering av follikulære dendritceller, som opprettholder en organisert struktur i form av noduler eller diffuse infiltrasjoner. I allmennhet har pasientene ingen klare symptomer, men tumoren kan være forbundet med lokal komplikasjoner som trykksmerter, svelling og muligheten for infeksjoner.
FDC-sarkom er en meget sjeldn diagnose, og det forekommer oftest hos voksne over 50 år. Prognosen varierer, men i allmennhet har pasientene en bedre prognose enn andre typer av lymfom. Behandlingen består vanligvis av kirurgi for å fjerne tumoren og strålebehandling eller kjemoterapi for å redusere risikoen for rekker.
'Hjälpvirus' är ett informellt och icke-medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva ett virus som hjälper till att underlätta infektion eller replikation av ett annat virus. Detta sker genom att det primära viruset behöver den assisterande virus' hjälp för att fullborda sin livscykel eller öka sin patogenicitet. Det finns dock inget etablerat medicinskt eller vetenskapligt begrepp som exakt matchar termen 'hjälpvirus'. I vissa fall kan detta fenomen kallas för viral interaktion, mutualism eller samverkan.
'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.
Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.
Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.
Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:
* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.
Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.
Chromosome breakpoints refer to specific locations on a chromosome where a chromosomal breakage or rearrangement has occurred. These breaks can lead to various types of genetic changes, such as deletions, duplications, inversions, or translocations, which can have consequences for gene function and regulation.
In a chromosomal translocation, for example, breakpoints on two different chromosomes can become joined together, resulting in the exchange of genetic material between the two chromosomes. This type of rearrangement can lead to the formation of abnormal fusion genes, which may contribute to the development of certain types of cancer or genetic disorders.
Identifying and characterizing chromosome breakpoints is an important area of research in medical genetics, as it can provide insights into the underlying causes of various genetic diseases and help guide diagnostic and therapeutic strategies.
"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).
En muskeltumör är en abnorm growth or mass of tissue in a muscle. Muskeltumörer kan vara either benign (godartad) eller malign (elakartad), även kallat cancer. De flesta muskeltumörerna är godartade och tenderar att växa långsamt, medan elakartade muskeltumörer är ovanligare men kan vara aggressiva och sprida sig till andra delar av kroppen.
Godartade muskeltumörer inkluderar bland annat fibromatosis, leiomyom, och lipom. Dessa tumörer behöver inte alltid behandlas om de är små och orsakar inga besvär, men kan ibland kräva operation eller strålbehandling om de växer tillräckligt stora eller pressar på omgivande strukturer.
Elakartade muskeltumörer inkluderar bland annat rhabdomyosarkom och leiomyosarkom. Dessa tumörer kan sprida sig till ben, lungor, levern och andra organ, och behandlas vanligen med kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi. Prognosen för elakartade muskeltumörer varierar beroende på typen, storleken och placeringen av tumören, samt om den har spridit sig till andra delar av kroppen.
'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.
Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.
Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.
Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.
Medicinskt kan muskuloskeletala systemet definieras som det sammanhang där skelettet, musklerna och de kopplande bindvävsskalarna (senor, ligamenter och brosk) interagerar för att producera rörelse och stödja kroppen. Detta system innefattar alla ben, lederna, muskler, senor, ligamenter, brosk och annan bindväv i kroppen.
Musklerna i muskuloskeletala systemet arbetar tillsammans med skelettet för att producera rörelse. Varje gång en muskel kontraheras (kontrollerat förkortas) drar den på ett ben eller annat struktur som är fäst vid muskeln, vilket orsakar rörelse i kroppen. Lederna, som är de flexibla förbindelserna mellan benen, tillåter också rörelse och ger kroppen flexibilitet.
Det muskuloskeletala systemet är viktigt för att underhålla strukturellt stöd för kroppen, att möjliggöra rörelse och att skydda de inre organen. Problem med det muskuloskeletala systemet kan orsaka smärta, svårigheter med rörelse och andra funktionsnedsättningar.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.
Jag kan hjälpa dig att översätta denna medicinska term till engelska, som är "Avian leukosis virus" (ALV). Detta är en typ av retrovirus som kan infektera höns och andra fåglar. Det finns flera subtyper av ALV, och de kan orsaka olika former av cancer och immunförsvagning hos drabbade djur. Det är värt att notera att detta virus inte kan smitta människor eller andra djur som inte tillhör familjen Gallus gallus (t.ex. kycklingar).
Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.
Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.
Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.
Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.
Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.
Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).
Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.
Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.
Hemangiosarkom är en sällsynt, aggressiv och oftast elakartad cancertumör som utgår från blodkärlens endotelceller. Den kan uppstå i vilket organ som helst i kroppen, men är vanligast i huden, levern, hjärtat och mjukdelarna under huden. Hemangiosarkom tenderar att sprida sig snabbt till andra delar av kroppen och kan vara svår att behandla. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbadt, men kan inkludera blödningar, svullnad, smärta och allmän sjukdom. Behandlingen består oftast av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.
"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.
During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.
The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.
'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.
Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.
Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.
Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.
Fibrosarkom är en sällsynt typ av mjukvävnads sarcom, som utgår från bindvävsceller (fibroblaster) och vanligtvis bildas i armar eller ben. Det karakteriseras av oregelbunden tillväxt av fibroblaster som bildar ett opålitligt, invasivt tumörvävnad med stor potential att metastaserat till andra kroppsdelar. Fibrosarkom tenderar att drabba vuxna mellan 30 och 60 år, men kan förekomma i alla åldrar. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att reducera risken för återfalls- eller metastaseringsrisk.
Heterogena kärnribonukleoproteiner (heterogeneous nuclear ribonucleoproteins, hnRNPs) är en grupp av ribonukleoproteiner som finns i cellkärnan hos eukaryota celler. De består av proteiner som binds till RNA-molekyler och hjälper till att reglera deras processing, transport och translation.
HnRNPs är "heterogena" eftersom de består av en mängd olika proteiner med varierande funktioner. De flesta hnRNP-proteinerna har en domän som binder till RNA och en eller flera domäner som interagerar med andra proteiner, vilket gör att de kan bilda komplexa ribonukleoproteinkomplex.
HnRNPs spelar en viktig roll i den posttranskriptionella modifieringen av RNA, inklusive splicing, 3'-ändslutning och transport från kärnan till cytoplasman. Dessa proteiner kan också interagera med andra regulatoriska molekyler som mikroRNA och långa icke-kodande RNA (lncRNA) för att hjälpa till att koordinera genuttrycket i cellen.
I allmänhet är hnRNPs involverade i en rad olika cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering och apoptos. Dysfunktion eller mutation av hnRNP-proteiner har kopplats till flera olika sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och genetiska sjukdomar som ärvs autosomalt dominant.