Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.

När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.

Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.

Neurotransmittertransportproteiner är proteiner som transporterar neurotransmittorer, såsom serotonin, dopamin och noradrenalin, över cellmembranet. Dessa proteiners huvudsakliga funktion är att avsluta signalsubstansernas effekt i synapsen genom att transportera dem tillbaka in i den presynaptiska neuronen eller glialcellen. Processen kallas återupptagande (engelska: reuptake) och är en viktig regleringsmekanism för neurotransmittornas koncentration i synapsen. Vissa läkemedel, såsom antidepressiva, verkar genom att hämma återupptagandet av specifika neurotransmittorer, vilket ökar deras koncentration i synapsen och kan på så sätt modifiera signalsubstansernas effekter på den postsynaptiska neuronen.

'Plasma membrane neurotransmitter transport proteins' are specialized proteins that are embedded in the lipid bilayer of the plasma membrane of neurons and other cells. These proteins are responsible for the active transport of neurotransmitters, which are chemical messengers that transmit signals across the synapse or junction between two neurons, from the extracellular space into the cytoplasm of the presynaptic neuron.

The transport of neurotransmitters is an energy-dependent process that involves the movement of ions and neurotransmitters against their concentration gradient. The transport proteins are selective for specific neurotransmitters, and they play a critical role in regulating the concentration of neurotransmitters in the synaptic cleft, which is the narrow space between the presynaptic and postsynaptic neurons.

There are two types of plasma membrane neurotransmitter transport proteins: sodium-dependent transporters and sodium-independent transporters. Sodium-dependent transporters use the energy from the electrochemical gradient of sodium ions to move neurotransmitters across the membrane, while sodium-independent transporters do not require sodium for transport.

Plasma membrane neurotransmitter transport proteins are important targets for drugs used in the treatment of various neurological and psychiatric disorders. For example, selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs) are a class of drugs that block the sodium-dependent serotonin transporter, increasing the concentration of serotonin in the synaptic cleft and enhancing its signaling effects. Similarly, cocaine is known to block the dopamine transporter, leading to an accumulation of dopamine in the synapse and contributing to its addictive properties.

Signal substance receptors, også kendt som signalmolekyler receptorer eller ligander, er proteiner på cellemembranen eller i cytoplasmaet, der binder specifikt til en given signalkomponent (ligand), såsom et hormon, neurotransmitter, vækstfaktor eller lignende. Disse receptorer aktiveres, når de binder til deres respektive ligander, hvilket fører til en kaskade af intracellulære signalveje, som kan regulere en række cellulære processer, herunder cellevækst, differentiering, apoptose (programmeret celldød) og andre funktioner.

Signal substance receptorer kan inddeles i to hovedgrupper: metabotiske og ionotriske receptorer. Metabotiske receptorer er proteiner, der aktiverer intracellulære signalveje via G-proteiner eller andre intracellulære sekundærmessenger-systemer. Ionotriske receptorer, også kendt som ionkanalreceptorer, er proteiner, der fungerer som ionkanaler og ændrer deres konformation, når de binder til deres ligander, hvilket resulterer i en direkte passage af ioner gennem cellemembranen.

Et eksempel på en signalkomponent og dens respektive receptor er insulin og insulinreceptoren. Insulin er et hormon, der produceres i bugspytkirtlen og spiller en vigtig rolle i reguleringen af blodsukkeret. Når insulin binder til insulinreceptoren på cellemembranen, aktiveres en intracellulær signalvej, der fører til øget glukoseoptagelse i cellerne og regulering af andre metaboliske processer.

I medicinsk sammenhæng er forståelsen af signalkomponenter og deres respektive receptorer vigtig for udviklingen af nye lægemidler og behandlingsmetoder. Lægemidler kan enten virke ved at efterligne en naturlig signalkomponent (agonister) eller blokere en given signalvej (antagonister).

'Synaptic blisters' är ett elektronmikroskopiskt fenomen som kan ses i nervceller (neuron) och är associerade med neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom. De består av små, sfäriska utbuktningar på presynaptiska terminals, vilka är de delar av neuronen som frisätter neurotransmittorer (kemiska signalsubstanser) in i synapsen för att kommunicera med en annan nervcell.

Synaptiska blåsor uppstår när vesiklar, små membrankapslade strukturer som innehåller neurotransmittorer, på ett ovanligt sätt börjar ansamlas under neuronets cellmembran. Detta kan leda till en förändring i den normalt regelbundna releasen av neurotransmittorer och påverka nervcellens funktion och överlevnad.

Även om synaptiska blåsor är ett viktigt forskningsområde inom neurovetenskap, behövs mer forskning för att fullt ut förstå deras roll i patofysiologiska processer och deras potentiala som möjliga terapeutiska mål.

'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.

Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.

Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.

Glutaminsyra är en ämiljäsyra som spelar en viktig roll i centrala nervsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Det är den vanligaste exciterande aminosyran i centrala nervsystemet och fungerar som en neurotransmittor, vilket innebär att det hjälper till att överföra signaler mellan neuroner (hjärnceller). Glutaminsyra är också involverad i flera andra biologiska processer, såsom metabolism, buffring av syrabalansen och produktion av andra aminosyror. Anormalt höga nivåer av glutaminsyra kan vara skadliga för nervceller och ha en roll i neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom och multipla skleros.

Gamma-Aminobutyric acid (GABA) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervceller i hjärnan och nerverna. Det fungerar som ett inhibitoriskt transmissionsmedel, vilket betyder att det hjälper till att minska excitationen i centrala nervsystemet (CNS). GABA är en av de vanligaste neurotransmittorerna i nervsystemet hos däggdjur och spelar en viktig roll i reglerandet av muskeltonus och styrkan på signaler som skickas mellan nerverna.

GABA produceras i kroppen från aminosyran glutaminsyra, vilket är den vanligaste excitatoriska neurotransmittorn i CNS. Genom en process som kallas decarboxylering konverteras glutaminsyra till GABA med hjälp av ett enzym som kallas glutamatdecarboxylas (GAD). När GABA binder till sina receptorer i synapserna mellan nervcellerna, öppnas kloridkanaler och det kommer till inflöde av kloridjoner till cellen. Detta leder till en hyperpolarisering av membranpotentialen, vilket gör att det blir svårare för nervcellen att nå spänningsnivån som krävs för att skapa en aktionspotential och därmed sända signaler vidare i CNS.

Abnormaliteter i GABA-systemet har visats vara relaterade till flera neurologiska sjukdomar, inklusive epilepsi, spasmodisk torticollis, panikångest och alkoholberoende. Vissa läkemedel som används för att behandla dessa tillstånd fungerar genom att påverka GABA-receptorerna i olika delar av CNS.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Presynaptiskt terminal är en del av en neuron som innehåller vesiklar fyllda med neurotransmittorer. Detta är den delen av en nervcell som är direkt kopplad till synapsen, det vill säga den smala gapet mellan två nerver eller mellan en nerv och en muskel. När ett aktionspotential når presynaptiska terminalen triggas release av neurotransmittorerna varvid de diffunderar över synapsen för att påverka den efterföljande neuronen eller muskeln.

En synaps är en struktur i nervsystemet där nervceller (neuron) kan kommunicera med varandra och utbyta elektriska eller kemiska signaler. En synaps består vanligtvis av en presynaptisk neuron, en synaptisk spalt och en postsynaptisk neuron.

En definition av 'synapser' är:

"Den strukturella och funktionella kontakten mellan två nervceller eller mellan en nervcell och ett effektororgan, där neurotransmittor molekyler frisätts från den presynaptiska neuronen och diffunderar över synaptisk spalt för att binda till receptorer på den postsynaptiska neuronen eller effektororganet, vilket leder till en elektrisk eller kemisk signal som påverkar cellens funktion."

Serotonin, också känt som 5-hydroxtryptamin (5-HT), är ett signalsubstans i centrala nervsystemet hos djur och i vissa typer av växter. Serotonin produceras naturligt i kroppen och fungerar som en neurotransmittor, vilket betyder att det hjälper till att överföra signaler mellan nervceller. Det är involverat i en rad olika kroppsliga processer, inklusive sömnschema, aptit, smärta, humör och minnesfunktioner. Serotonin har också en viktig roll i regleringen av blodtrycket och blodkoaguleringen. I hjärnan är serotonin involverat i regleringen av känslor som lycka, rädsla och aggression. I onormala nivåer kan serotonin vara förknippat med sjukdomar som depression, ångeststörningar och migrän.

Dopamin är ett signalsubstanstans i centrala nervsystemet hos däggdjur, inklusive människor. Det produceras i substantia nigra och vasofascicular area i hjärnan samt i adrenala gånglien. Dopamin har en roll som neurotransmittor och är involverat i flera viktiga kroppsliga funktioner, såsom rörelsekoordination, motivation, belöningssystem, emotionell respons, minnesbildning och kognitiv flexibilitet.

Dopamin påverkar också hjärtats frekvens och blodtryck genom att verka som en vasokonstriktor i sympatiska nervsystemet. I kroppen konverteras aminosyran tyrosin till dopamin via enzymet tyrosinhydroxylas, och sedan kan dopamin omvandlas till andra signalsubstanser såsom noradrenalin och adrenalin.

Dysfunktion i dopaminsystemet har associerats med flera neurologiska sjukdomar, som Parkinson's disease, schizofreni, ADHD och beroendesjukdomar.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

'Synapsiner' er ein begrep i neurovitenskapen som refererer til ein klasse av proteiner som spiller en viktig rolle i prosessen med synaptisk overføring mellom neuronane. Disse proteinet er involvert i reguleringa av akkumuleringa, lagringa og søppelsamlinga av neurotransmittere inni de synaptiske vesiklene før de frigjores til postsynaptisk nevro. Synapsiner er også involvert i reguleringa av aktin-dynamikk i presynaptiske terminaler og påvirkar på så måten strukturen og funksjonen til synapser. Derfor spiller de en viktig rolle i synaptisk plastisitet, som er en bærekraftig endring i styrka av neurale forbindelser etter stimulering.

Exocytosis är en biologisk process där celler transporterar och release molekyler, som proteiner och lipider, utanför cellen genom att transportera dem till cellytan i vesiklar (små blåsaformade kompartment innehållande substans) och sedan fusionera dessa vesiklar med cellytans membran. Detta gör att cellen kan kommunicera med sin omgivning, svara på signaler från andra celler och utsöndra ämnen till extracellulär matris. Exocytos är en nödvändig process för celldifferentiering, cellytisk homeostas och cell-till-cell kommunikation.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

GABA-plasmamembrantransportproteiner är proteiner i cellmembranet som transporterar neurotransmittorn gamma-aminobutyrsyra (GABA) in och ut av neuroner. Dessa proteinmolekyler hjälper till att regulera koncentrationen av GABA i synaptiska sprickor och i det extracellulära utrymmet, vilket påverkar den inhibitoriska signalsignaleringen i centrala nervsystemet.

Det finns två typer av GABA-plasmamembrantransportproteiner: GAT-1 (GABA transporter 1) och GAT-3 (GABA transporter 3). GAT-1 är den vanligaste typen och hittas huvudsakligen i glialceller, medan GAT-3 främst återfinns i neuroner. Dessa transportproteiner fungerar genom att aktivt pumpa GABA från det extracellulära utrymmet in i cellen mot ett koncentrationsgradient, vilket leder till en snabb avslappning av den signalsignalering som sker via GABA-receptorer.

Förändringar i funktionen hos GABA-plasmamembrantransportproteiner har visats vara relaterade till flera neurologiska sjukdomstillstånd, inklusive epilepsi, smärta och psykisk ohälsa.

Synaptotagmin I är ett protein som fungerar som calciumsensor och är involverat i exocytosprocessen hos synapser i nervsystemet. Detta protein hjälper till att reglera frisättningen av neurotransmittorer från presynaptiska terminaler till postsynaptiska neuroner. Synaptotagmin I anses vara en viktig faktor för snabb och precisely neurotransmission, eftersom det utlöser exocytos när intracellulärt calciumnivå stiger under nervimpulsaktiviteten.

En neuromuskulär förbindelse är den plats där en nervcell (neuron) och en muskelcell (muskelvår) möts och kommunicerar med varandra. Denna förbindelse består av en motorända, som är utskottet på en nervcells yta, och en muskelplatta, som är en speciell struktur på en muskels cellmembran.

Motorändan och muskelplattan är separerade av en smal gap, kallad synapsen, där signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från motorändan och diffunderar över gapet för att binda till receptorer på muskelplattan. Detta orsakar en elektrokemisk respons som leder till kontraktion av muskeln.

Neuromuskulära förbindelser är viktiga för rörelsekoordination och kontroll, eftersom de möjliggör kommunikationen mellan nervsystemet och skelettmusklerna. Skador eller sjukdomar i neuromuskulära förbindelser kan leda till muskelsvaghet, kramper, spasticitet och andra rörelseproblem.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Synaptosomal-associated protein 25 (SNAP-25) är ett proteín som spelar en viktig roll i neurotransmissionen. Det är beläget i den presynaptiska terminalen och är en del av SNARE-komplexet (Soluble NSF Attachment Protein REceptor), vilket är involverat i fusionen av synapsvesikeln med cellmembranet under exocytos.

SNAP-25 har två transmembrana domäner och en extracellulär del som interagerar med andra proteiner i SNARE-komplexet, såsom syntaxin och VAMP (Vesicle-Associated Membrane Protein). Denna interaktion möjliggör fusionen av synapsvesikeln med cellmembranet och frisättningen av neurotransmittorer till den postsynaptiska terminalen.

Mutationer i SNAP-25 kan leda till neurologiska störningar, såsom epilepsi och rörelsesyndrom. Därför är det viktigt att ha en god förståelse av dess struktur och funktion för att kunna utveckla terapeutiska strategier för att behandla dessa tillstånd.

Acetylcholin (ACh) er ein neurotransmitter, det vil si en type signalstoff som overfører informasjon mellom nervesystemet og andre deler av kroppen. ACh er involvert i mange forskjellige funksjoner i kroppen, blant annet:

1. Muskelaktivitet: ACh er viktig for å aktivere skeletmuskler og hjerte musclesammenspilling. Når ein nervesignal kommer til en muskel, setter det av en reaksjon som frigir ACh fra nerveendingen (den delen av nerven som er nærmest muskelen). ACh binder seg deretter til reseptorer på muskelcellen og får muskelen til å kontraherast.

2. Kognisjon: ACh spiller en viktig rolle i kognisjon, inkludert opmerksomhet, hukommelse og læring. Det er involvert i flere aspekter av kognisjonen, blant annet å holde informasjon i arbeidshukommelsen og å skifte fokus mellom forskjellige oppgaver.

3. Sansning: ACh er involvert i visse typer sansing, som syn og hørsel. I øynene finnes det en type nerveceller som bruker ACh for å overføre informasjon fra øyet til hjernen.

4. Emosjon: ACh er også involvert i emosjonelle prosesser, blant annet frykt og vrede. Det kan påvirke humør og adferd ved å påvirkte hjerneområdene som er involvert i disse prosessene.

ACh binder seg til to hovedtyper av reseptorer: nicotinisk og muskarinisk. Nicotinske reseptorer finnes i muskler og nervesystemet, mens muskarinske reseptorer forekommer i hjernen og andre deler av kroppen. ACh-antagonister, som for eksempel kurare, blokerer nicotinistiske reseptorer og brukes som relaksanter for å løsne musklene under kirurgiske operasjoner. ACh-agonister, som for eksempel pilokarpin, aktiverer muskarinske reseptorer og brukes til å behandle grøn stær eller å stimulere svedkjertene for å redusere feber.

'Synaptosomer' är en medicinsk term som refererar till små, membranomslutna strukturer som innehåller presynaptiska terminals av neuroner. Presynaptiska terminaler är de delar av nervceller där neurotransmittorer, kemiska signalsubstanser, lagras, produceras och senare frisätts till synapsklyftan för att överföra signaler till den postsynaptiska nervcellen. Synaptosomer isoleras ofta från homogeniserade hjärnvävnader genom en centrifugationsprocess och används som ett forskningsverktyg för att studera neuronala funktioner, neurotransmission och neurologisk sjukdom.

Synaptotagminer är ett slags proteiner som finns i synapser, det vill säga de smala gapen mellan nervceller där signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts för att överföra elektriska impulser till andra nervceller eller muskelceller. Synaptotagminer fungerar som calciumsensorer och spelar en viktig roll i kontrollen av neurotransmitterfrisättning. När calciumnivåerna stiger inne i den presynaptiska neuronen, binder synaptotagminer till calciumjoner och hjälper till att utlösa exocytosprocessen, där neurotransmittorvésikeln (en liten blåsa fylld med signalsubstanser) fusionerar med cellmembranet och frisätter sin innehåll i synapsen. Detta möjliggör en snabb och effektiv kommunikation mellan nervceller.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Kolin-O-acetyltransferas (CoA-transferas) är ett enzym som katalyserar överföringen av en acetylgrupp från acetylkoenzym A till kolin, vilket resulterar i bildandet av den signalsubstanserna acetylkolin. Reaktionen kan skrivas som följer:

Acetyl-CoA + kolin → CoA + acetylkolin

Detta enzym spelar därför en viktig roll i neurotransmissionen, eftersom acetylkolin är en signalsubstans som används av nervceller för att kommunicera med varandra.

Den hippocampus är en del av limbiska systemet i hjärnan som spelar en viktig roll i minnes- och läringsprocesser. Det är ett par strukturer, en i varje hemisfär, som liknar en hästsko i formen och ligger djupt inne i tinningloben. Hippocampus består av flera regioner, inklusive cornu ammonis, dentatgyrus och subiculum, som tillsammans bildar en komplex neural nätverksarkitektur.

Hippocampus är speciellt känslig för skador orsakade av syrebrist, neuroinflammation och neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom. Forskning har visat att förlust av volym och funktion i hippocampus korrelerar med minnesförlust och kognitiva nedsättningar hos äldre vuxna och personer med demenssjukdomar.

Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.

Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.

I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

'Excitatoriska postsynaptiska potentialer' (EPSPs) är elektrofysiologiska signaler i neuroner som ökar sannolikheten för att en aktionspotential ska utlösas. De excitatoriska postsynaptiska potentialerna orsakas av inflöde av positivt laddade joner, vanligtvis natrium- och calciumjoner, in i den postsynaptiska neuronen som följd av en exciterande neurotransmittor som frisätts från en presynaptisk nervterminal.

När en exciterande neurotransmittor binder till sina receptorer på den postsynaptiska membranen öppnas jonkanaler, vilket låter positivt laddade joner strömma in i neuronen och orsaka en depolarisering av membranpotentialen. Om den resulterande depolariseringen är tillräckligt stor kommer den att leda till utlösandet av en aktionspotential, som sedan kan leda till ytterligare signaltransduktion och kommunikation mellan neuroner.

EPSPs spelar därför en viktig roll i nervsystemets förmåga att bearbeta information och koordinera kroppens funktioner.

'Patch-clamp-tekniker' är en elerofysiologisk metod som används för att mäta jonflöden genom en individuell jonkanal i cellmembranet. Den utvecklades av den tyska forskaren Erwin Neher och den amerikanske forskaren Bert Sakmann år 1981, för vilket de belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 1991.

Tekniken innebär att en glas pipett fylls med en elektrolytlösning och placeras i kontakt med cellmembranet så att en liten del av membranet sugs in i pipetten och formar en "patch" eller ett "tätslag". När denna patch är intakt, kan potentialen över membranet justeras så att jonkanalen öppnas och jonflödet genom kanalen kan mätas som en ström.

Patch-clamp-tekniken används inom flera områden av biomedicinsk forskning, till exempel för att studera hur jonkanaler regleras och hur de påverkar cellers elektriska signalering, samt för att utveckla läkemedel som kan modulera jonkanalfunktionen.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervceller i centrala nervsystemet hos djur. GABA-receptorer är proteiner som finns i cellmembranet och binder till GABA, vilket leder till en ökning av kloridanionernas permeabilitet genom cellmembranet. Detta resulterar i en hyperpolarisering av neuronen, vilket minskar sannolikheten för att aktionspotentialer ska genereras och därmed dämpar nervcellens exciterbarhet.

Det finns två huvudtyper av GABA-receptorer: GABA-A och GABA-B. GABA-A-receptorerna är jonotropa receptorer som innehåller en central kloridanionkanal, medan GABA-B-receptorerna är metabotropa receptorer som kopplas till G-proteiner och påverkar adenylatcyklasaktiviteten.

GABA-receptorer spelar en viktig roll i regleringen av exciterbarheten hos nervceller och är involverade i en rad fysiologiska processer, inklusive sömn, minne, rörelsekoordination och smärtperception. Dysfunktion i GABA-systemet har också associerats med flera neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, ångest, depression och beroendesjukdomar.

Glutamatreceptorer är en typ av neuroreceptor som finns i det nervösa systemet hos djur, inklusive människor. De är belägna på ytan av nervceller (neuron) och reagerar på den signalsubstans som kallas glutamat, som är den primära excitatoriska neurotransmittorn i centrala nervsystemet hos djur. Glutamatreceptorerna spelar en viktig roll i många aspekter av den neuronala signaleringen, inklusive synaptisk plasticitet och lära- och minnesprocesser. Dessa receptorer är också involverade i flera patologiska tillstånd, såsom epilepsi, smärta, neurodegenerativa sjukdomar och psykiatriska störningar.

Neurotransmitteruptagshämmare, även kända som receptorblockerare eller antagonister, är en typ av psykoaktiva substanser som hämmar förmågan hos specifika neurotransmittor ( signalsubstanser i centrala nervsystemet) att bindas till sina respektive receptorer på neuronens cellmembran.

Denna mekanism förhindrar eller minskar signaleringnivån i det aktiverade nervbanans system, vilket kan ha effekter som varierar beroende på vilken neurotransmittor och specifik receptor som påverkas. Exempel på vanliga neurotransmitter inkluderar serotonin, dopamin, norepinefrin (noradrenalin) och acetylkolin.

Neurotransmitteruptagshämmare används ofta som läkemedel för att behandla en rad olika mentala tillstånd, såsom depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom och ADHD. Exempel på vanliga neurotransmitteruptagshämmare är selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), tricykliska antidepressiva medel (TCA), atypiska antipsykotiska läkemedel och antihistaminer.

SNARE-proteiner (Soluble N-ethylmaleimide sensitive factor Attachment protein REceptor) är en grupp proteiner som spelar en viktig roll i membranfusion, särskilt vid exocytos och endocytosprocesser. Dessa proteiner finns naturligt förekommande i eukaryota celler och de hjälper till att sammanfoga cellytans membran med transportvesiklars (blaseformade membrankapslar) membraner, vilket möjliggör transport av varor och signaler mellan olika kompartment inom cellen eller mellan celler.

SNARE-proteiner delas vanligtvis in i två kategorier: vesikel-SNARE (v-SNARE) proteiner och mål-SNARE (t-SNARE) proteiner. V-SNARE proteiner finns på transportvesiklarnas yta, medan t-SNARE proteiner finns på cellytan eller membranen de ska transportera varor till. När v-SNARE och t-SNARE proteiner interagerar med varandra bildar de en komplex struktur som kallas för SNARE-komplex, vilket närmare bringar transportvesikeln till cellytan och initierar membranfusionen.

SNARE-proteiner är därför av central betydelse för cellens funktioner såsom signalsubstansernas release, näringsintag, celldelning och celldöd.

'Vesicular Glutamate Transport Proteins' (VGLUTs) er beskrivelsen av en type transmembranproteiner som fungerer som aktive transportører for neurotransmitteren glutamat ind i synaptiske vesikler i nerveceller. Der findes tre isoformer af VGLUTs (VGLUT1, VGLUT2 og VGLUT3), hver med en specifik rolle i forbindelse med neurotransmission og regulering af excitation i centralnervøse systemet.

Disse proteiner er essentielle for at sikre korrekt opbevaring, udskillelse og funktion af glutamat som en vigtig neurotransmitter involveret i synaptisk plasticitet, læring og hukommelse. Genetiske mutationer eller dysfunktioner i VGLUTs kan have alvorlige konsekvenser for nervecellernes kommunikation og føre til neurologiske sygdomme som epilepsi, psykose og neurodegenerative lidelser.

Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).

Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.

Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.

Glycin är en äkta aminosyra, betecknad med koden Gly eller G, och är den enklaste av alla aminosyror. Den har en hydroxylgrupp (-OH) och en aminogrupp (-NH2) som direkt är bundna till samma kolatom, vilket ger den en molekylär formel på C2H5NO2. Glycin är en av de 20 standardaminosyrorna som används för att bygga upp proteiner och är också en viktig neurotransmittor i centrala nervsystemet.

N-typ Kalciumkanaler är en typ av voltage-gated kalciumkanaler som huvudsakligen återfinns i nervceller och neuroendokrina celler. De spelar en viktig roll i att reglera frisättningen av neurotransmittorer, såsom noradrenalin och serotonin, från presynaptiska terminals vid nervimpulsöverföringen (synapsen). N-typ Kalciumkanaler aktiveras av en depolarisering av cellmembranet och låter Kalciumjoner strömma in i cellen. Denna inflöde av Kalciumioner initierar exocytoten av neurotransmittorvarbladen, vilket möjliggör kommunikation mellan nervceller. N-typ Kalciumkanaler skiljer sig från andra typer av kalciumkanaler genom sin särskilda struktur och känslighet för olika jonblockerare.

'Vesicular neurotransmitter transport proteins' refererar till specifika transmembranproteiner som är involverade i processen att transportera neurotransmittorer in i synapska vesiklar. Dessa proteiner hjälper till att reglera koncentrationen av neurotransmittorerna inne i vesikeln och säkerställer att de är tillgängliga för exocytos och release till den synaptiska spaltern när en nervimpuls orsakar en aktionspotential.

Det finns olika typer av vesikulära neurotransmittertransportproteiner, var och en specifik för att transportera en viss neurotransmittor eller en grupp relaterade neurotransmittorer. Exempel på vesikulära neurotransmittertransportproteiner inkluderar:

* Vesicular acetylcholine transporter (VAChT) som transporterar acetylkolin
* Vesicular monoamine transporter 1 och 2 (VMAT1 och VMAT2) som transporterar monoaminer såsom serotonin, dopamin, och noradrenalin
* Vesicular GABA transporter (VGAT) som transporterar gamma-aminobutyrsyra (GABA) och glycin
* Vesicular glutamate transporter (VGLUT1, VGLUT2 och VGLUT3) som transporterar glutamat

Dysfunktion i vesikulära neurotransmittertransportproteiner har visats vara associerade med olika neurologiska sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska störningar och neurodegenerativa sjukdomar.

Neuropeptider är signalmolekyler som består av korta aminosyrekedjor och fungerar som neurotransmittorer eller neuromodulatorer i det centrala nervsystemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De produceras inne i neuron och är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom smärtperception, aptitreglering, minnesbildning och emotionella respons.

Neuropeptider binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en biologisk respons. Exempel på välkända neuropeptider inkluderar substance P, endorfiner, oxytocin och vasopressin.

I medicinska sammanhang kan förändringar i neuropeptidernas uttryck och funktion vara associerade med olika sjukdomszustånd, såsom smärtsyndrom, neuropsykiatriska störningar och neurologiska skador.

Spindelgifter är en typ av neurotoxiner som produceras av vissa arter av spindlar. Dessa gifter fungerar genom att störa signalsubstanser i det nervösa systemet hos ett offer, vilket kan leda till muskelsvaghet, kramp, andningsproblem och i värsta fall död. Spindelgiftet verkar genom att bryta ned acetylkolinreceptorerna på neuronernas synaps, vilket stör nervimpulsernas överföring och kan orsaka muskelsvaghet och andningssvårigheter. De flesta spindlar producerar gifter som inte är tillräckligt starka för att döda en människa, men vissa arter, särskilt bland giftsnokspindlarna (latin: *Latrodectus*), kan producera mycket potenta gifter.

R-SNARE proteiner är en typ av SNARE-proteiner (Soluble NSF Attachment Protein REceptor) som deltar i membranfusionprocesser, särskilt inom celldelning och vesikeltransport. R-SNARE proteiner finns på målmembranet och interagerar med Q-SNARE proteiner (komplex av tre Q-SNARE proteiner bildas och kallas för t-SNARE) på det transportbanor relaterade membranet, vilket leder till att membranen närmar sig varandra och slutligen fusionerar. R-SNARE proteinernas roll är att hjälpa till att navigera och koppla transportvesiklar till rätt målmembran så att proteiner, lipider och andra molekyler kan transporteras korrekt inom eller mellan celler.

Syntaxin 1 är ett protein som spelar en viktig roll inom celldelningen och neurotransmission. Det är en del av SNARE-komplexet (Soluble NSF Attachment Protein REceptor), vilket är involverat i fusionen av synapsvesiklar med cellytan i nervceller, vilket leder till frisättning av neurotransmittorer. Syntaxin 1 fungerar som en andlig ankare för att hjälpa till att ställa in proteiner korrekt under denna process. Defekter i syntaxin 1 har visats vara associerade med neurologiska sjukdomar, såsom autism och schizofreni.

Synaptotagmin II är ett protein som fungerar som calciumsensor och är involverat i exocytosprocessen hos neurotransmittor-sekreterande vesiklar i nervceller. När intracellulära calciumnivåer stiger binder synaptotagmin II till calciumjoner, vilket initierar fusionen av vesikeln med cellytan och frisättningen av neurotransmittor till synapsen. Synaptotagmin II är ett viktigt protein för snabb och precisely reglering av neurotransmission.

'Hjärnkemi' är inte en etablerad medicinsk term, men det kan vara ett slanguttryck eller ett begrepp som används inom neurovetenskap och psykiatri för att beskriva den biokemiska aktiviteten i hjärnan. Detta kan inkludera studiet av hur olika kemikalier, såsom neurotransmittorer och hormoner, påverkar hjärnans funktion och beteende.

Neurotransmittorerna är kemiska signalsubstanser som överför signaler mellan neuron (hjärnbildande celler) i centrala nervsystemet. Dessa signalsubstanser kan ha effekter på olika mentala processer, såsom sinnesstämning, minne, inlärning och kognition. Exempel på neurotransmittorer är serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA (gamma-aminobutyriska syra).

Hormoner är också kemiska signalsubstanser som kan påverka hjärnans funktion. De frisätts ofta från endokrina körtlar och cirkulerar i blodet innan de når målceller, inklusive neuron. Hormoner kan ha effekter på sinnesstämning, kognition, minne och andra mentala processer. Exempel på hormoner som påverkar hjärnans funktion är östrogen, testosteron, kortisol och insulin.

I en bredare betydelse kan 'Hjärnkemi' också syfta på den biokemiska grunden för mentala tillstånd och sjukdomar, inklusive neuropsykiatriska störningar som depression, ångest, schizofreni och autism. Denna forskningsområde undersöker hur genetiska faktorer, livsförhållanden och miljöfaktorer påverkar hjärnans biokemi och hur detta kan leda till olika mentala tillstånd.

Kalciumkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelar och reglerar flödet av calciumjoner (Ca²+) in och ut från cellens cytosol till endoplasmatiska nätverket (ER/SR) eller till extracellulärt vätska. Kalciumkanaler är viktiga för en rad fysiologiska processer, såsom muskelkontraktion, neurotransmission, excitation-contraction-koppling, hormonutsöndring och cellsignalering.

Det finns olika typer av kalciumkanaler, inklusive:

1. Voltage-gated calcium channels (VGCCs): Dessa aktiveras av spänningsförändringar över celldelarna och finns i flera olika subtyper som inkluderar L-, N-, P/Q- och R-typkanaler.
2. Receptoropererade calciumkanaler (ROCCs): Dessa aktiveras av specifika ligander, till exempel neurotransmittorer eller hormoner, som binder till receptorer på cellytan. Exempel på ROCCs är de som hittas i presynaptiska terminals och som spelar en viktig roll i neurotransmissionen.
3. Store-operated calcium channels (SOCCs): Dessa aktiveras av förändringar i ER/SRs calciumnivåer och är involverade i cellsignalering, celldifferentiering och cellcykeln.

Dysfunktion eller störningar i kalciumkanaler kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska, kardiovaskulära och muskuloskeletala störningar.

GABA-B-receptorer är en typ av receptor i centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärgen) som aktiveras av neurotransmittorn gamma-aminobutyrisäure (GABA). När GABA binder till GABA-B-receptorn ökar inflödet av negativa joner, främst kaliumjoner, in i cellen och minskar inflödet av positiva joner, främst natriumjoner. Detta har som effekt att stabilisera membranpotentialen och minska neuroners exciterbarhet, vilket leder till en dämpande effekt på nervimpulser i hjärnan.

GABA-B-receptorer är involverade i flera olika funktioner i centrala nervsystemet, bland annat i regleringen av smärta, rörelse, kognition och humör. Dessa receptorer kan vara ett mål för läkemedel som används för att behandla olika neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, spasmer, migrän och psykiska störningar.

Glycin är en typ av aminosyra, och plasmamembrantransportproteiner är proteiner som hjälper molekyler att transporteras över celldelningen, eller plasmamembranet. Således kan "glycin-plasmamembrantransportproteiner" definieras som proteiner som specifikt hjälper glycinmolekyler att transporteras över cellmembranet.

Det finns olika typer av glycin-plasmamembrantransportproteiner, och de kan variera i vilka riktningar de tillåter transporten av glycin att ske. Några proteiner kan till exempel endast transportera glycin in i cellen (influx), medan andra kan endast transportera ut glycin från cellen (efflux). Det finns också proteiner som kan både transportera in och ut glycin (exchange).

Dessa transportproteiner spelar en viktig roll i regleringen av cellens glycinhalt, och felfunktioner i dessa proteiner kan leda till olika sjukdomar och störningar.

Neuronal plasticity, also known as neuroplasticity, refers to the brain's ability to change and adapt as a result of experience. This can involve changes in the connections between neurons (nerve cells), the strength of those connections, or even the structure and function of individual neurons. Neuronal plasticity allows the nervous system to reorganize itself by forming new neural pathways or modifying existing ones, which can happen in response to learning, development, injury, or disease. It is a fundamental property of the nervous system that underlies many aspects of cognition, behavior, and recovery from brain injury.

En antagonist till excitatoriska aminosyror är en substans som blockerar eller minskar verkan av excitatoriska aminosyror, som är neurotransmittorer i centrala nervsystemet (CNS). De excitatoriska aminosyrorna inkluderar glutamat och aspartat, och de är viktiga för exciterande signalsubstanter i hjärnan.

Antagonister till excitatoriska aminosyror fungerar genom att binda till receptorerna för dessa neurotransmittorer utan att aktivera dem, vilket förhindrar excitatoriska aminosyror från att binde och utlösa en exciterande respons. Dessa antagonister kan användas som läkemedel för att behandla olika neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, smärta, stroke, neurodegenerativa sjukdomar och andra patologiska tillstånd där excitotoxicitet har visat sig vara en faktor. Exempel på antagonister till excitatoriska aminosyror inkluderar ketamin, fencyclidin (PCP) och memantin.

'Synaptiskt membran' är ett begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den speciella typen av cellmembran som omger nervcellernas (neuroners) utskott, kallade presynaptiska terminaler. Dessa terminaler innehåller neurotransmittor-vésikel som släpper ut signalsubstanser (neurotransmittorer) i det synaptiska spalterna när en nervimpuls når terminalen.

Synaptiskt membran består av flera olika proteinkomplex, inklusive receptorer för neurotransmittor, jonkanaler och signalsubstanser som är involverade i överföringen av nervimpulser mellan neuroner. När neurotransmittorn binder till sina respektive receptorer på postsynaptiska membranet orsakar det en förändring i membranpotentialen, vilket kan leda till en ny nervimpuls i den efterföljande nervcellen.

Synapserna är viktiga enheter i nervsystemet och spelar en central roll i informationsöverföringen mellan neuroner. De är också involverade i flera patologiska tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar och psykiatriska störningar.

'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.

I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.

Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

GABA-A-receptorer är en typ av receptor i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) som binder neurotransmittorn γ-aminobutyrsyra (GABA). När GABA binder till GABA-A-receptorn ökar den innegående kloridanionen (Cl-) koncentrationen, vilket leder till en hyperpolarisering av cellmembranet och minskad excitation i nervcellen. Detta medför en dämpande effekt på nervimpulser och hjälper till att reglera excitation och inhibition i centrala nervsystemet. GABA-A-receptorer är viktiga mål för flera läkemedel, inklusive bensodiazepiner, barbiturater och anestetika, som alla verkar genom att modulera receptoraktiviteten och på så sätt påverka excitation och inhibition i nervsystemet.

'Nervändslut' är ett medicinskt begrepp som refererar till den plats där en nervfiber eller en grupp av nervfibrer slutar och fysiskt kopplas till sitt mål, vanligtvis en muskel, en körtel eller en annan nerv. Detta område kallas också för en neuro-muskulär platta eller en synaps.

Den exakta strukturen av en nervändslut kan variera beroende på vilken typ av nerv och vilket mål som är inblandat. I allmänhet består det av ett slutet segment av en axon, som innehåller neurotransmittorer, som är kemiska signalsubstanser som överför signalen från den ena cellen till den andra. När denna signal når nervändslutet triggas frisättningen av neurotransmittorerna, vilket orsakar en reaktion i målcellen.

Nervändslut är därför en mycket viktig del av det signalsystem som styr alla kroppsliga funktioner, inklusive rörelse, känsel, sinnesintryck och andra autonoma processer som andning och hjärtverksamhet.

'Glutamater' refererar till det glutamatbaserade signalsystemet i centrala nervsystemet hos däggdjur. Glutamat är en aminosyra som fungerar som den primära excitatoriska neurotransmittorn i hjärnan och ryggmärgen. Det glutamaterga signalsystemet är involverat i en rad viktiga nervösa processer, inklusive inlärning, minne och synaptisk plasticitet. Dysfunktion i det glutamaterga systemet har också visats vara relaterat till flera neurologiska störningar, såsom epilepsi, smärta, skador på hjärnan och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom.

PC12-celler är en typ av neuroendokrina celler som initialt isolerades från ett tumörväv i en fallohund (Phochoca sinensis) av olfactocellär origin. Dessa celler har sedan blivit ett viktigt verktyg inom neurovetenskapen och cancerforskningen på grund av deras unika egenskaper.

PC12-celler har en dubbelpotential, det vill säga de kan differentieras till antingen en neuronal fenotyp eller en muskel-like fenotyp beroende på vilka signalsubstanser de exponeras för. När de differencieras till en neuronal fenotyp visar de typiska nervcellsegenskaper, såsom utskott och elektrisk excitabilitet, samt bildning av synaptiska kontakter. Dessa egenskaper gör PC12-celler till ett användbart modellsystem för att studera neuronal differentiering, neurotoxicitet, neurodegeneration och neuroplasticitet.

PC12-celler är också känsliga för signalsubstanser som nerveväxtfaktor (NGF), som främjar deras överlevnad, differentiering och neuritbildning. Som ett resultat har PC12-celler använts i studier av NGF-signalering och dess roll i neuronal differentiering och överlevnad.

I cancerforskningen har PC12-celler använts som ett modellsystem för att studera neuroendokrina tumörer, särskilt small cell lung cancer (SCLC), eftersom de delar många gemensamma molekylära egenskaper.

'Vesicular Glutamate Transport Protein 1' (VGLUT1) er en type transmembranøs protein som fungerer som en aktiv transporteur for glutamat, den primære ekscitatoriske aminosyre i centraln nervesystemet, ind i synaptiske vesikler. Dette er en vigtig proces for at sikre frigivelse af neurotransmitter under synaptisk signalering. VGLUT1 er specifikt udbredt i glutamaterge neuroner og er essentiel for deres normale funktion. Genetisk mutation eller dysfunktion af VGLUT1 kan føre til forskellige neurologiske lidelser, herunder epilepsi, psykose, og bevægelsesvanskeligheder.

Tyrosin 3-monooxygenas (Tyr3MO eller blot TH) er et enzym, der spiller en vigtig rolle i produktionen af neurotransmittere og pigmenter i kroppen. Specifikt er Tyr3MO involveret i konverteringen af aminosyren tyrosin til L-DOPA, som er en forløber for catekolaminer såsom dopamin, noradrenalin og adrenalin.

Tyr3MO katalyserer den første og regulerende skridt i biosyntesen af catekolaminer, hvilket gør det til et vigtigt mål for farmakologisk indgreb ved behandling af sygdomme såsom Parkinson's.

Det er også involveret i produktionen af melanin, det pigment der giver hud, hår og øjne deres farve. Mutationer i genet for Tyr3MO kan føre til forskellige arvelige sygdomme, herunder albinisme og vitiligo.

'Vesicular Monoamine Transport Proteins' (VMAT) er proteiner som transporter monoaminergne neurotransmittere, såsom serotonin, dopamin, og noradrenalin, fra cytoplasmaet ind i synaptiske vesikler i nerveceller. Disse proteiner spiller en vigtig rolle for at regulere frigivelsen af monoaminerge neurotransmittere fra præsynaptisk terminale til postsynaptisk neuroner, hvilket er essentielt for normal nervefunktion og humørregulering. Der findes to typer VMAT-proteiner, VMAT1 og VMAT2, der har forskellige udbredelse i kroppen og forskellige substratspecificiteter. VMAT1 er primært fundet i adrenerg neuroner i det sympatiske nervesystem, mens VMAT2 er mere udbredt og findes i både serotoninerg, dopaminerg og noradrenerg neuroner i centralnervesystemet.

Aktionspotential (Action Potential) är en plötslig elektrisk potentialändring som sker över cellmembranet hos exciterbara cellsorter, såsom nerv- och muskelceller. Detta fenomen orsakas av fluktuationer i membranpotentialen som följer specifika mönster av depolarisering (positivt laddning) och repolarisering (negativt laddning).

I nerv- och muskelceller är aktionspotentialerna resultatet av jonkanaler som öppnas och stängs i cellmembranet, vilket tillåter specifika joner (som natrium, kalium och kalcium) att diffundera in eller ut genom membranet. Denna jontransport orsakar en förändring av membranpotentialen, vilket kan uppfattas som en elektrisk signal.

När aktionspotentialen initieras öppnas natriumjonkanaler, vilket leder till en inflöde av natriumjoner och en depolarisering av cellmembranet. När membranpotentialen når en viss tröskelvärde aktiveras ytterligare jonkanaler, vilket orsakar en snabb repolarisering av cellmembranet. Efter repolariseringen stängs natriumjonkanalerna och kaliumjonkanaler öppnas, vilket leder till en utflöde av kaliumjoner och en ytterligare repolarisering av membranpotentialen.

Aktionspotentialer är viktiga för kommunikation och signalering inom nervsystemet och muskelsystemet. De möjliggör snabb överföring av information och koordinerad muskelaktivitet, vilket är nödvändigt för normal funktion hos levande organismer.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

"Biogene monoaminer" er en betegnelse for en type neurotransmittere, som inneholder en enkelt aminogruppe og er dannet fra aromatiske aminosyrer. De viktigste biogenene monoaminerne inkluderer serotonin (5-HT), dopamin, norepinefrin (noradrenalin) og epinefrin (adrenalin). Disse stoffene spiller en viktig rolle i reguleringen av forskjellige fysiologiske funksjoner i kroppen, som sinnesytring, stemning, søvn-vesen, appetitt og blodtrykk.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

'Nervhälning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet eller irritabilitet i nervsystemet. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom stress, trauma, infektion eller neurologiska sjukdomar. Nervhälning kan leda till symptom som kittlande, stickande, brännande eller smärtsamma känslor i huden eller i olika kroppsdelar, överkänslighet för beröring, ljud eller ljus, muskelspasmer och rastlöshet. I vissa fall kan nervhälning vara ett tecken på en underliggande neurologisk sjukdom, såsom multipel skleros eller neuropati, och bör därför undersökas av en läkare om det uppstår symptom.

'Vesicular transport proteins' refererer til klasse af proteinmolekyler som er involveret i intracellulær transport og fordeling av vesikler, små blærer der indeholder forskellige molekyler, inklusive neurotransmittere, hormoner og enzymer. Disse proteiner hjælper med at transportere vesiklerne fra én del af cellen til en anden, såsom fra endoplasmatisk reticulum til Golgiapparatet eller fra Golgiapparatet til cellemembranen.

Der findes to hovedtyper af vesicular transport proteins: vesikelklæbeproteiner (v-SNAREs) og targetmembranproteiner (t-SNAREs). V-SNAREs er placeret på vesiklens overflade, mens t-SNAREs findes på overfladen af det membran, som vesikeln skal fusionere med. Når v-SNARE og t-SNARE proteinerne interagerer, hjælper de med at sikre en præcis sammenfletning mellem vesikel og målmembran, så molekylerne i vesikeln kan frigives til deres destination.

Vesicular transport proteins spiller dermed en essentiel rolle for cellens normale funktion, herunder nogenlunde korrekt syntese, lagring og udskillelse af proteiner og andre molekyler.

Vasoaktivt intestinalt peptid (VIP) är ett neuropeptidhormon som har funktioner både som neurotransmittor och vasodilator. Det utsöndras av nervceller i mag-tarmsystemet, hjärnan och andra delar av kroppen. VIP verkar främst genom att binda till specifika receptorer på blodkärlens yta, vilket orsakar vasodilation (dilatering av blodkärlen) och ökar blodflödet i de drabbade områdena. Det har också visat sig ha effekter på immunsystemet, ämnesomsättningen och celltillväxten. VIP är involverat i en rad fysiologiska processer, däribland regleringen av magsaftssekretion, tarmrörelser och blodflöde i mag-tarmsystemet.

Glutamatdekarboxylas (GAD) är ett enzym som katalyserar bildandet av neurotransmittorn gamma-aminobutyrisäure (GABA) från den excitatoriska aminosyran glutaminsyra. Detta enzym finns i både centrala nervsystemet (CNS) och i vissa delar av det perifera nervsystemet hos djur, inklusive människor. I CNS spelar GAD en viktig roll i regleringen av excitation och inhibition av neuroner genom att konvertera den excitatoriska signalsubstansen glutaminsyra till den inhibitoriska signalsubstansen GABA. Det finns två isoformer av GAD, GAD65 och GAD67, som skiljer sig åt i molekylär storlek och subcellulära lokaliseringsmönster. Dessa isoformer har också olika funktioner i regleringen av neurotransmissionen. Mutationer i GAD-generna har associerats med flera neurologiska sjukdomar, inklusive autism och epilepsi.

Norepinephrine plasma membrane transport proteins, også kendt som NET (Norepinephrine Transporter) proteiner, er transmembranäre proteinmolekyler som aktivt transporterer norepinefrin (noradrenalin) fra synaptisk gab og tilbage til presynaptiske nerveenderinger i det sympatiske nervesystem. Dette hjælper med at afslutte neurotransmissionen og regulere koncentrationen af norepinefrin i den synaptiske kløft. NET proteiner er en del af den larger familie af neurotransmitter transportere, der også inkluderer transportere for serotonin (SERT) og dopamin (DAT).

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Aminosyretransportsystem X-AG, også kjent som System xc-, er ein aktiv transportprotein i cellemembranen hos flere dyr, plante og bakterier. Dets hovedfunksjon er å transportere to forskjellige aminosyrer samtidig: en neutral, svovelholdig aminosyre som cystein eller homocystein, og en negativt ladet aminosyre som glutamat. Dette systemet spiller en viktig rolle i reguleringen av innvendig koncentrasjon av disse aminosyrer og er involvert i antioxidativ forsvarsmekanisme i kroppen ved å hjelpe med å regulere nivåene av det antioxidative sulfurskyteet glutathion.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Membrantransportproteiner är proteiner som spänner över cellytans membran och aktivt transporterar molekyler, joner eller vattenmolekyler genom membranet. Dessa proteiner kan vara specifika för en viss substans och kan verka som aktiva transportörer (där energibeslutas används för att pumpa substansen upp- eller nedför ett koncentrationsgradient) eller passiva transportörer (där substansen transporteras med gradienten). Membrantransportproteiner är väsentliga för cellens homeostas och kommunikation med sin omgivning.

NMDA-receptorer, eller N-methyl-D-aspartat-receptorer, är en typ av jonkanaler som finns i hjärnan och ryggmärgen. De är glutamatreceptorer, vilket betyder att de aktiveras av den signalsubstans (glutamat) som används för excitering av nervceller. NMDA-receptorerna har en särskild roll i långtidspotentiering, ett fenomen där synapser stärks och blir mer effektiva efter frekvent stimuli. Dessa receptorer är också involverade i lära- och minnesprocesser samt i flera patologiska tillstånd som skada hjärnan, såsom stroke, neurodegenerativa sjukdomar och smärta.

'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.

AMPA-receptorer, eller α-aminosuberat receptorer, är en typ av jonotropa receptor som tillhör glutamatreceptorfamiljen. De aktiveras av den excitatoriska aminosyran glutamat och dess analog, AMPA (α-aminosuberat), och leder till ökad permeabilitet för natrium- och kaliumjoner över cellmembranet, vilket orsakar depolarisering av postsynaptiska neuron. Dessa receptorer spelar en viktig roll i snabb neurotransmission och långsiktig potentiering i centrala nervsystemet.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Tetrodotoxin (TTX) är ett starkt neurotoxin som främst förekommer hos vissa arter av bläckfiskar, grodor, snäckor och fiskar, däribland kubafisken. Toxinet blockerar natriumkanaler i nerv- och muskelsystemet, vilket kan leda till förlamning och andningsstillestånd. TTX är mycket giftigt och saknar behandling, varför exponering bör undvikas.

En GABA-blockerare är ett ämne eller läkemedel som blockerar verksamheten hos en neurotransmittor som kallas gamma-aminobutyriska syra (GABA). GABA är en signalsubstans i centrala nervsystemet som har en dämpande effekt på exciterade nerver och hjälper till att reglera kommunikationen mellan nerverna.

GABA-blockerare fungerar genom att hindra GABA från att binda till sina receptorer i hjärnan, vilket orsakar en ökad excitation av nervcellerna och kan leda till symtom som rastlöshet, irritabilitet, krampanfall och i vissa fall psykoser.

Exempel på läkemedel som kan fungera som GABA-blockerare inkluderar antiepileptika som pregabalin och gabapentin, men även vissa antipsykotiska läkemedel som clozapin och olanzapin. Det är viktigt att notera att dessa läkemedel inte alltid blockerar alla typer av GABA-receptorer, utan kan vara mer selektiva i sin verkan.

'Calcium channels, P-type' are a type of voltage-gated calcium channels that are primarily found in the brain and play an important role in neuronal excitability and neurotransmitter release. They are called "P-type" because they were first identified in Purkinje cells of the cerebellum. These channels are selectively permeable to calcium ions (Ca2+) and are activated by depolarization of the cell membrane. Once open, they allow Ca2+ to flow into the cell, which can trigger various intracellular signaling pathways and play a role in excitation-contraction coupling in muscle cells. P-type calcium channels are composed of five subunits, including the pore-forming α1 subunit, which contains the voltage sensor and the selectivity filter for Ca2+. The channel can be modulated by various factors, including phosphorylation, G proteins, and second messengers, which can regulate its activity in response to different physiological stimuli.

Neurological models är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av det neurologiska systemet, inklusive hjärnan och nerverna. Dessa modeller kan användas för att simulera olika funktioner och processer i nervsystemet, såsom neurotransmission, neuronal excitation, och nätverksdynamik.

Det finns olika typer av neurologiska modeller, beroende på vilka aspekter av nervsystemet de försöker beskriva. Några exempel är:

1. Enskilda neuronmodeller: Dessa modeller simulerar aktiviteten i en enda neuron, inklusive dess membranpotential och elektriska signaler.
2. Neuronalnätverksmodeller: Dessa modeller simulerar interaktionerna mellan flera neuroner och hur de tillsammans bildar nätverk som utför specifika funktioner.
3. Kognitiva modeller: Dessa modeller försöker beskriva högre kognitiva processer såsom perception, uppmärksamhet, minne och lärande.
4. Systemnivåmodeller: Dessa modeller simulerar större systemnivåfunktioner i nervsystemet, till exempel sömn-vakena cykeln, hunger-sättningssystemet och smärtsystemet.

Neurologiska modeller används inom flera områden av neurovetenskapen, bland annat för att undersöka grundläggande mekanismer i nervsystemet, för att simulera patologiska tillstånd och för att utveckla nya terapeutiska strategier.

Mikrodialys är en teknik inom forskningsområdet som möjliggör kontinuerlig och online-mätning av substanskoncentrationer i levande vävnad. Den bygger på att en ultrafiltrationsmembran placeras i kontakt med det vävnadsområde som ska undersökas, och en lösning pumpas genom membranen. Substanser med en molekylär vikt under membranens uppdelningsgräns diffunderar genom membranen och kan therefter kvantifieras. På så sätt kan mikrodialys användas för att mäta koncentrationer av olika substanser, till exempel neurotransmittorer, i levande vävnad.

Qa-SNARE proteins, även kända som "R-SNARE" proteiner, är en typ av SNARE-proteiner (Soluble NSF Attachment Protein REceptor) som deltar i membranfusioner under intracellulära transportprocesser. De hjälper till att sammanföra vesiklar med sina målslemmembran genom att interagera med komplementära SNARE-proteiner på varsin membranyta, vilket bildar en SNARE-komplex som därefter orsakar membranfusionen. Qa-SNARE proteiner har en glutamin (Q) resid i deras SNARE domän och återfinns oftast på transportvesiklarnas yta.

Glycinreceptorer är en typ av receptor som finns i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det är en jonotrop receptor, vilket betyder att den bildar ett tunnel-liknande struktur när den aktiveras, vilket tillåter joner (elektriskt laddade partiklar) att passera genom och påverka nervcellers elektriska excitation.

Glycinreceptorer är specifikt inhibitoriska receptor, vilket betyder att de hyperpolariserar (minskar den elektriska excitationen hos) nervceller när de aktiveras. De gör detta genom att tillåta negativt laddade klorid-joner att strömma in i nervcellen, vilket minskar dess membranpotential och gör det svårare för den att generera en action potential (elektrisk impuls).

Glycinreceptorer aktiveras av den aminosyra neurotransmittorn glycin, som är den simplaste och minsta av de naturligt förekommande aminosyrorna. Glycin fungerar som en inhibitorisk neurotransmittor i centrala nervsystemet och hjälper till att modulera excitationen hos nervceller. Dysfunktion i glycinreceptorer har visats vara associerade med neurologiska störningar, inklusive smärta, epilepsi och cerebral pares.

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som initialt upptäcktes i centrala nervsystemet (CNS), men har sedan dess visat sig vara utbrett överflödigt i andra delar av kroppen, inklusive det perifera nervsystemet och flera olika typer av endokrina celler. Det är ett av de mest förekommande neuropeptiderna i CNS hos däggdjur och har en rad olika funktioner, bland annat roller i regleringen av aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner.

NPY består av 36 aminosyror och är kodad av NPY-genen som finns på kromosom 7p15.1-p14.1 hos människor. Det bildas som ett propeptid, som sedan klipps upp till sin aktiva form av en prohormonklippase.

NPY utövar sina effekter genom att binda till och aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer, vilka kallas NPY1R, NPY2R och NPY5R. Dessa receptorer finns på cellmembranet hos en mängd olika cellder i både CNS och det perifera nervsystemet.

När NPY binder till dessa receptorer utlöses en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en rad fysiologiska responsar, inklusive ökning av cellvätskeinnehållet, ökad neurotransmitterutsläpp och förändringar i andningen.

Då NPY är involverat i så många olika funktioner har det blivit en omfattande forskning kring dess roll i olika sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska tillstånd som depression och ångest, samt metabola störningar som fetma och diabetes.

"Loligo" er ein slags blåskjell som tilhører klassen kjøttfiske og ordnen blæksprutene. Denne slagsen inneholder flere arter, men en av de mest kjente er "Loligo vulgaris", også kjent som den europeiske blåskjell. Disse dyr lever i Atlanten og Middelhavet og kan bli opp til 40 cm lange. De har ått delte armer med suger, og de kan endre fargen sine for å forvirre rovdyr. Blåskjeller er kjent for sin intelligens og evnen til å løse visse problemer. De lever av en variert kost som inkluderer fisk, krabber og andre blåskjell.

Kalciumkanaler, Q-typ, är en typ av kalciumkanaler som primärt finns i hjärtmuskelceller och är involverade i att generera den elektriska signalen som koordinerar hjärtats kontraktioner. Dessa kanaler är kännetecknade av sin tidsförlopp och sitt svar på olika läkemedel, inklusive klass III antiarrhythmika som amiodaron. Q-kanalerna aktiveras långsamt jämfört med andra typer av kalciumkanaler, och de öppnas i samband med den tidiga fasen av hjärtats elektriska cykel, kallad QRS-komplexet. Dessa kanaler är viktiga för att initiera och underhålla den normala hjärtrytm som kallas sinusrytm. Abnormaliteter i Q-kanalernas funktion kan leda till oregelbunden hjärtrytm och andra hjärtrelaterade sjukdomar.

Serotoninreceptorer är proteiner i cellmembranet som binder till signalsubstansen serotonin (5-hydroxytryptamin, 5-HT) och utlöser en biokemisk respons inne i cellen. Serotoninreceptorerna spelar en viktig roll i regleringen av flera fysiologiska processer som sinnesstimulans, aptit, sömn, smärta, minnesbildning och humör.

Det finns flera olika typer av serotoninreceptorer (5-HT1 till 5-HT7) som varierar i struktur och funktion. Varje typ av serotoninreceptor är kopplad till specifika signaltransduktionsvägar som utlöser olika cellulära svar när de aktiveras.

Förändringar i serotoninsystemet, inklusive serotoninreceptorerna, har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd såsom depression, ångest, migrän och neurologiska störningar som Parkinson's sjukdom. Därför är serotoninreceptorer ett viktigt mål för läkemedelsbehandling av dessa tillstånd.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Rab3 GTP-bindande proteiner är en underfamilj av små GTPaser som reglerar exocytosprocessen i celler. De hör till Ras superfamiljen och deltar i regleringen av intracellulära transportprocesser, särskilt relaterade till neurotransmission och hormonsekretion. Rab3-proteinerna binder till vesikelmembranet och fungerar som molekylära switche genom att cycla mellan en aktiverad GTP-bunden form och en inaktiverad GDP-bunden form. Deras aktivitet styrs av guanosinutbytare (GEF) och GTPaseraktiverande proteiner (GAP), vilka aktiverar respektive inaktiverar Rab3-proteinerna genom att underlätta utbytet av GTP till GDP. När Rab3-proteinerna är aktiverade, interagerar de med effektormolekyler som hjälper till att koordinera vesikeltransporten och membranfusionen under exocytosprocessen.

"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).

Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.

CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.

I'm sorry, "VAMP-2" is not a medical term that I am familiar with. However, in the context of biology and cellular research, VAMP-2 (also known as Synaptobrevin-2) is a protein involved in vesicle trafficking and neurotransmitter release at synapses. It is a member of the vesicle-associated membrane protein (VAMP) family, which are also called soluble N-ethylmaleimide-sensitive factor attachment protein receptors (SNAREs). These proteins play a crucial role in intracellular membrane fusion events. If you provide more context regarding the use of "VAMP-2" in your question, I might be able to give a more precise answer.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

Aminosyretransportsystem, neutrala, refererar till en typ av transportsystem i cellmembranet som fraktar neutrala (icke-laddade) aminosyror in och ut ur cellen. Dessa transporter är aktiva transportproteiner, vilket betyder att de använder energibesparingen från ATP (adenosintrifosfat) för att pumpa aminosyrorna mot deras koncentrationsgradient.

Det neutrala aminosyretransportsystemet kallas även System L och transporterar en rad olika neutrala aminosyror, inklusive essentiella aminosyror som leucin, isoleucin och valin. Detta system spelar en viktig roll i cellens näringsupptag och homeostas. Dysfunktioner i det neutrala aminosyretransportsystemet kan leda till olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska störningar och muskelsjukdomar.

'Vesicular Acetylcholine Transport Proteins' (VAChT) er en type transmemnebranprotein, som aktivt transporterer neurotransmitteren acetylcholin fra cytoplasmaet ind i vesiklerne i presynaptiske terminaler. Disse proteiner spiller dermed en vigtig rolle for at sikre frigivelsen af acetylcholin under nerveimpulsers overførsel på synapsen. VAChT er specifikt forblidet til transport af acetylcholin og adskiller sig fra andre vesikeltransporter, der transporterer andre neurotransmittere som f.eks. serotonin eller dopamin.

6-Cyano-7-nitrokinoxalin-2,3-dion er en kjemisk forbindelse som ofte forkortes CND. Det er ein aromatisk heterocyclisk forbindelse med to nitrogruppar og en cyanogruppe. Dette medisinske definisjonen kan også skrivast slik:

- Systematiskt navn: 2,3-dion-6-cyano-7-nitrokinoxalin
- Kemisk formel: C6H2N3O3

Denne forbindelsen er vanlegvis brukt i biokjemisk forsking som en inhibitor for enzymer. Det har blitt visat at det har inhiberende effekt på dihydrofolatreduktase, enzymet som er involvert i folsyremetabolismen og er viktig for cellegrovens vekst og deling. På grunn av denne egenskapen kan CND være brukt som ein potensiell medisinsk behandling for kreft og andre sykdommer som krever hemming av cellevekst.

'Katekolaminer' är en grupp signalsubstanser i centrala och perifera nervsystemet, som inkluderar neurotransmittorerna dopamin, noradrenalin och adrenalin. Dessa ämnen spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner såsom hjärt- och cirkulationsreglering, sinnesstämning, rörelsekoordination och kognitiv funktion. De katekolaminerna produceras i både nervceller och i kromaffin celler i binjuremärgen.

Stelkrampstoxin är ett neurotoxin som produceras av giftgadden hos den afrikanska spindeln *Phoneutria nigriventer*, även känd som "bananspindel". Toxinet är ett av de starkaste muskelrelaxerande agenter som finns och fungerar genom att binda till receptorerna för acetylkolin i nervcellerna, vilket orsakar fullständig muskelslappnad. Namnet "stelkrampstoxin" kommer från en av de vanligaste symptomen hos människor som blir bitna av spindeln – stelkramp eller förlamning av skelettmusklerna, vilket kan vara livshotande om inte behandlas omedelbart.

'Serotonin plasma membrane transport proteins', også kendt som serotonin transporter (SERT) eller 5-HTT, er et type transmembrant protein, der regulerer genlevelet og signaleringen af neurotransmitteren serotonin (5-hydroxytryptamin eller 5-HT) i centralnervøse systemet og i det perifere nervesystem.

SERT er ansvarlig for at transportere serotonin fra synaptisk gab til den presynaptiske neuron, hvor det kan genbruges eller oplagres i vesikler. Dette hjælper med at afslutte serotoninsignalerne og forberede neuronen på fremtidig serotoninfrigivelse.

Dysfunktioner i SERT er associeret med en række sygdomme, herunder affektive lidelser som depression og angst, samt neuropsykiatriske lidelser som autisme og ADHD. Inhibitorer af SERT, også kendt som selektive serotonin-reuptake-hæmmere (SSRI), anvendes til behandling af disse sygdomme for at øge mængden af serotonin i synaptisk gab og forlænge serotoninsignalerne.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

5-Hydroxytryptophan, ofta förkortat 5-HTP, är en kemisk förening som är ett mellansteg i kroppens syntes av neurotransmittorerna serotonin och melatonin. Det produceras naturligt i kroppen när aminosyran L-tryptofan bryts ned.

5-HTP kan också intas som närings supplement, och har visats i vissa studier att kunna vara effektivt vid behandling av depression, ångest, insomni och migrän. Det är dock viktigt att notera att intag av 5-HTP bör ske under medicinsk vägledning eftersom det kan ha interaktioner med andra läkemedel och kunna orsaka ökad serotoninnivå i kroppen, vilket kan leda till allvarliga biverkningar.

'Animal behavior' er en gren av biologi som undersøker hvordan dyr oppfør seg og hvorfor de gjør det. Dette inkluderer studier av dyrs kommunikasjon, sosiale strukturer, rutiner, instinkter og adaptive strategier i forhold til deres miljø.

En mer medisinsk definisjon av 'djurs beteende' kan være relatert til dyreetisk avvik, som er abnorme, kompulsive eller skadelige handlinger som utføres av dyr. Disse handlingene kan være satt i sammenheng med fysiologiske lidelser, psykiske lidelser eller både de to. Forskere og dyrlæger kan analysere dyrs beteende for å diagnosticere og behandle sykdommer, stressrelaterte problemer eller adferdsproblemer hos dyr i fangenskap eller i vilt tilstand.

Dopaminreceptorer är proteiner som finns i cellmembranet hos däggdjur och andra organismers nervceller. De är receptorerna där neurotransmittorn dopamin binder till och utlöser en biokemisk signaltransduktion inne i cellen. Dopaminreceptorer spelar en viktig roll i flera kroppsliga funktioner, såsom rörelsekoordination, motivation, belöningssystem, emotionell respons, och kognitiv funktion.

Det finns fem huvudsakliga typer av dopaminreceptorer, indelade i två övergripande klasser: D1-like (D1 och D5) och D2-like (D2, D3 och D4). Varje typ har olika molekylära egenskaper och funktioner. Aktivering av dopaminreceptorer kan leda till en mängd olika cellulära respons, beroende på vilken receptortyp som aktiveras och i vilket omfång. Dysfunktion eller störningar i dopaminsystemet, inklusive dopaminreceptorerna, har visats vara involverade i en rad medicinska tillstånd, såsom Parkinson's sjukdom, schizofreni och beroendesjukdomar.

'Corpus striatum' er en del av hjernen som består av to regioner, putamen og caudatum. Disse regionene er beliggende i den dorsale delen av de subcorticale basalganglierne og er involveret i bevegelseskoordinering, impulskontroll og kognitive funksjoner. Corpus striatum mottar informasjon fra barken (cortex) og andre deler av hjernen, slik som thalamus og substantia nigra, og sender signaler videre til andre dele av hjernen, inkludert globus pallidus og substantia nigra. Dette nettverket er involvert i reguleringen av bevegelsesmønstre, læring og motivasjon. Skader på corpus striatum kan føre til bevegelses- og kognitive forstyrrelser, som kan være assosiert med sykdommer som Parkinson og skizofreni.

Electrical resting potentials refer to the difference in electric potential between the interior and exterior of a cell when the cell is at rest, meaning that it is not undergoing an action potential or other electrical signaling. This potential difference is generated by the uneven distribution of ions, such as sodium (Na+), potassium (K+), chloride (Cl-), and calcium (Ca2+) ions, across the cell membrane. The inside of the cell is typically negatively charged relative to the outside, with the resting potential typically ranging between -60 to -90 millivolts (mV). This electrical gradient is critical for the functioning of excitable cells, such as neurons and muscle cells, as it provides the energy needed for the initiation and propagation of action potentials.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor i hjärnan som har en dämpande effekt på nervcellernas aktivitet. GABA-stimulerande preparat är läkemedel eller substanser som ökar den dämpande effekten av GABA på nervsystemet. Dessa preparat binder till och aktiverar receptorer för GABA i hjärnan, vilket orsakar en ökad inflöde av kloridjoner till nervcellen och en minskad sannolikhet för att denna ska avfyra.

Exempel på GABA-stimulerande preparat inkluderar bensodiazepiner, barbiturater och vissa antiepileptika. Dessa läkemedel används ofta för att behandla ångest, sömnsvårigheter, epilepsi och spasmer i muskler. Det är viktigt att notera att dessa preparat kan ha biverkningar och risker, så de ska endast användas under medicinsk övervakning.

Nikotinreceptorer är en typ av receptor i nervsystemet som påverkas av signalsubstanser som inkluderar neurotransmittorn acetylkolin och även den psykoaktiva drogen nikotin. Dessa receptorer spelar en viktig roll i bland annat regleringen av neurologiska funktioner såsom minne, inlärning, och humör.

Nikotinreceptorerna är transmembrana proteiner som består av fem underenheter som bildar en pore genom cellmembranet. Det finns två huvudtyper av nikotinreceptorer: den muskarinska typen och den nicotiniska typen. Den nicotiniska typen är den som påverkas av både acetylkolin och nikotin.

När acetylkolin eller nikotin binds till nikotinreceptorerna öppnas kanalen i receptorn, vilket leder till inflödet av natriumjoner (Na+) in i cellen och utflödet av kaliumjoner (K+) ut från cellen. Detta skapar en depolarisering av cellmembranet och kan leda till en aktionspotential, vilket är en nervimpuls som ger upphov till kommunikation mellan nervceller.

Nikotinreceptorerna kan bli desensibiliserade eller desaktiverade vid långvarig exponering för nikotin, vilket kan leda till tolerans och beroende. Desensibilisering innebär att receptorn inte svarar på signalsubstanser längre, medan desaktivering innebär att receptorn slutar att fungera helt.

'Nervgift' er ein overordnet betegnelse for stoffer som kan skade eller forstyrre nervesystemet. Disse stoffene kan være naturlige, som f.eks. gift fra slanger og insekter, eller kunstverdige, like som mange industrielle kjemikalier. Nervgifte virker ofte ved å forstyrre signalforinga mellom nervecellane og kan medføre symptomar som muskelkramper, svevring i øyene, svimmelhet, hodepine og i værste fall selv kan føre til døden.

Neurokiemi (eller neurochemistry) är ett område inom neurologi och biokemi som handlar om studiet av kemiska processer i nervsystemet. Det inkluderar studier av signalsubstanser, neurotransmittorer, neuropeptider, hormoner och andra kemiska ämnen som påverkar nervcellers (neuroners) funktion och interaktion med varandra. Neurokiemi undersöker också hur dessa kemikalier påverkar beteende, kognition, emotioner, sinnesförnimmelser och andra aspekter av nervsystemet.

Dopamintransporter (DAT) är ett protein som transporterar neurotransmittor molekylen dopamin från synaptisk gap till presynaptiska terminals i centrala nervsystemet (CNS). DAT hjälper till att avsluta signalsignaleringen av dopamin och reglerar mängden dopamin som är tillgänglig för postsynaptiska neuron. Genom att kontrollera aktiviteten hos dopaminet i CNS, är DAT-proteinet involverat i en rad neuropsykiatrisk störningar såsom ADHD, depression och Parkinson's disease.

Tryptofanhydroxylas (TPH) er en viktig enzym som spiller en rolle i neurotransmitter-syntesen i kroppen. TPH er involvert i produksjonen av serotonin, et neurotransmitter som hører under biogenamineklassen og er involvert i reguleringen av humøret, søvn, appetitt og smertefølelse.

TPH katalyserer den første og rate-limiterede reaksjonen i serotoninproduksjonen ved å konvertere aminosyren tryptofan til 5-hydroxytryptofan (5-HTP). Dette er en viktig reaksjon siden 5-HTP er den direkte prekursoren for serotonin. Derfor kan TPH-aktiviteten ha en betydning for serotoninnivået i kroppen og kan påvirke funksjoner som reguleres av serotonin.

Der er to isoformer av TPH, TPH1 og TPH2, som har noen forskjellige egenskaper og uttrykkes i ulike deler av kroppen. TPH1 er hovedsakelig uttrykt i eksterne organer som tarmen og leveren, mens TPH2 primært er uttrykt i centralnervøse systemet (hjernen og rygmarven). Dette betyr at TPH2-aktiviteten sannsynligvis har en større betydning for serotoninnivåene i hjernen og kan påvirke humør, kognisjon og andre cerebrale funksjoner.

Kalciumkanalblockerare är en grupp av läkemedel som används för att behandla olika hälsozustånd, framförallt kardiovaskulära sjukdomar. De verkar genom att blockera de kanaler i cellmembranet där jonerna kalcium kan passera in i cellen. Genom att minska mängden intracellulärt kalcium påverkas muskelkontraktioner, vilket sänker blodtrycket och/eller hjärtats arbetsbelastning.

Det finns två huvudtyper av kalciumkanalblockerare: dihydropyridiner och non-dihydropyridiner. Dihydropyridiner, som exempelvis nifedipin och amlodipin, har en stark verkan på de glatta muskler som omger blodkärlen och används främst för behandling av högt blodtryck och angina pectoris. Non-dihydropyridiner, såsom verapamil och diltiazem, har en starkare verkan på hjärtmuskulaturen och kan användas för att behandla både högt blodtryck och oregelbunden hjärtverksamhet.

I medicinsk kontext refererar termen "kalciumkanalblockerare" alltså till en grupp läkemedel som verkar genom att blockera kalciumkanaler i cellmembranet, med olika typer och undergrupper som har olika farmakologiska egenskaper och användningsområden.

Kalciumsignalering är ett viktigt intracellulärt signalsystem som reglerar en mängd cellulära processer, såsom cellcykel, differentiering, apoptos och exocytos. Kalciumjonernas koncentration i cytoplasman är mycket lägre än utanför cellen och kan snabbt öka genom influx från extracellulärt kalcium eller release från intracellulära lagringsorter som endoplasmatiskt retikulum (ER) och mitokondrier.

Den huvudsakliga mekanismen för kalciumsignalering involverar aktivering av G-proteinkopplade receptorer (GPCR) eller receptor tyrosinkinaser (RTK) som leder till aktivering av fosfolipas C (PLC). PLC hydrolyserar fosfatidylinositol 4,5-bisfosfat (PIP2) till diacylglycerol (DAG) och inositol 1,4,5-trifosfat (IP3). IP3 binder till IP3-receptorer på ER-membranet och orsakar release av kalciumjoner från ER till cytoplasma. När cytoplasmisk kalciumnivå stiger aktiveras kalmodulin, en kalciumbindande protein som reglerar en mängd olika proteiner, inklusive proteinkinas C (PKC). PKC fosforylerar och aktiverar andra proteiner som utför cellulära funktioner.

Kalciumjoner kan också pumpas tillbaka till ER av sarco/endoplasmatisk retikulum calciumpump (SERCA) eller transporteras ut från cellen genom sodium-kalciumutbytesproteiner (NCX). Dessa mekanismer hjälper till att regulera kalciumnivåer och undvika onormalt höga koncentrationer som kan skada cellen.

I summa är regleringen av kalciumhomöostas inblandad i en mängd cellulära processer, inklusive signalering, exocytos, celldelning och apoptos. Onormala nivåer av kalcium kan leda till patologiska tillstånd som neurodegenerativa sjukdomar, cancer och kardiomyopati.

'Vesicular Inhibitory Amino Acid Transporter Proteins' refererar till en grupp transmembranproteiner som främst finns i synapsvésiklerna (små vesiklar innehållande neurotransmittorer) hos nervceller. Dessa proteiner är ansvariga för att transportera inhibitoriska aminosyra-neurotransmittor, såsom GABA (gamma-aminobutyriska syran) och glycin, från cytoplasman in i vesiklarna där de lagras tills de behövs för neurotransmission.

Det finns två huvudsakliga typer av vesikulära inhibitoriska aminosyretransporter: VIAAT (eller VGAT) och BGT-1 (eller Betaine:GABA-transporter 1). VIAAT transporterar både GABA och glycin, medan BGT-1 främst transporterar Betain men har också en lägre affinitet för GABA.

Dessa proteiner spelar därför en viktig roll i regleringen av neurotransmission och påverkar excitation/inhibition-balansen i nervsystemet, vilket kan ha konsekvenser för olika kognitiva funktioner och patologiska tillstånd som epilepsi, smärta, ångest och depression.

Omega-konotoxin GVIA är ett peptidtoxin som isolerats från konusbettet hos svarta mambaormen (Dendroaspis polylepis). Det är ett specifikt antagonist av spänningsaktiverade natriumkanaler, och blockerar subtyp N-typerna av dessa kanaler, särskilt N-typens kanal i centrala nervsystemet.

Omega-konotoxiner binder till den yttre delen av den alpha-subenheten hos natriumkanalen, vilket förhindrar öppningen av kanalen och därmed blockerar inflödet av natriumjoner in i cellen. Detta resulterar i en minskad nervimpulsöverföring och kan leda till ett nedsatt smärtsignalsystem.

Omega-konotoxin GVIA har visat sig vara användbart som ett forskningsverktyg för att undersöka funktionen hos N-typ natriumkanaler i nervsystemet, och det har också potentialen att utvecklas till en smärtbehandling vid kronisk smärta.

'Botulinumtoxin' er ein slags bakterielt gift som produseres av Clostridium botulinum-bakterien. Det er noen av de sterkeste naturlige giftstoffene vi kjenner, og kan føre til en alvorlig muskelspasme og paralysen hvis det kommer i kontakt med kroppen.

Det finnes tre hovedtyper av botulinumtoxin som benyttes medicinsk: type A, type B og type E. Disse brukes forskjellige formål, men de har alle sammen den felles effekten av å blokkere signaler fra nervesystemet til musklene, hvilket fører til at musklene slappes av.

I medisinsk bruk kan botulinumtoxin være nyttig i behandlingen av en rekke forskjellige tilstander, blant annet:

* Spastiskitet: Botulinumtoxin innebrer at musklene som er røykt av spasticitet slappes av, hvilket kan føre til bedre bevegelse og komfort.
* Overdrevent svetteproduksjon (hyperhidrosis): Botulinumtoxin kan blokkere de nerver som stimulerer svettkjertlene, reduserende dermed overdreven svetteproduksjon.
* Kramper i ansiktet: Botulinumtoxin innebærer at musklene i ansiktet slappes av, hvilket kan føre til en mer regelmessig utseende og redusere smerter som følge av kramper.
* Migren: Botulinumtoxin kan blokkere nerver som bidrar til migrænsmertene, hvilket kan redusere hyppigheten og alvorligheten av migræneanfaltene.

Botulinumtoxin inngår i medisinske preparater under handelsnavnene Botox®, Dysport®, Xeomin® og Myobloc®.

Metabotropa glutamatreceptorer är en typ av receptor som binder neurotransmittorn glutamat i centrala nervsystemet hos djur. De är G-proteinkopplade receptorer, vilket innebär att de utlöser en signalkaskad via ett G-protein när de aktiveras. Det finns åtta olika subtyper av metabotropa glutamatreceptorer, som kategoriseras som grupp I, II eller III beroende på deras funktion och struktur.

Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av synaptisk plasticitet, inlärning och minne samt i regleringen av smärta och excitation-inhibition-balansen i nervsystemet. Dysfunktion i metabotropa glutamatreceptorer har kopplats till flera neurologiska störningar, inklusive epilepsi, smärtsjukdomar, neuropsykiatriska sjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar.

Presynaptiske receptorer er receptorproteiner som findes på præsynaptisk terminale i neurotransmittersystemer i centralnervøse systemet og det perifere nervesystem. Disse receptorer modtager signaler fra neurotransmittere, der frigives fra den præsynaptiske celle, hvilket resulterer i en modulerende effekt på frisættelsen af yderligere neurotransmittere fra samme terminale.

Presynaptiske receptorer kan være autoreceptorer, dvs. de er placeret på den samme celle som producerer og frigiver neurotransmitteren, eller heteroreceptorer, hvor de er placeret på en anden celletype end den der frigiver neurotransmitteren.

Autoreceptorerne kan regulere frekvensen af aktionspotentialer i den præsynaptiske celle og dermed kontrollere mængden af neurotransmitter, der frigives. Heteroreceptorerne kan modulere andre cellers respons på neurotransmittere og dermed have en indvirkning på neuronal kommunikation i det givne nervesystem.

Presynaptiske receptorer spiller altså en vigtig rolle i reguleringen af neurotransmitterfrisættelse og -signalering, hvilket gør dem til et vigtigt mål for lægemidler og andre terapeutiske interventioner.

'Ganglion cervicale superius' är en anatomisk term som refererar till det översta sympatiska ganglet i halsen. Det är en del av det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och svettning. Ganglion cervicale superius innehåller cellkroppar för de neuron som skickar signaler till huvudet och halsen. Det ligger nära nacken, precis ovanför den övre gränsen av halskotorna (C3-C4).

Synaptofysin är ett protein som förekommer i synapser, det vill säga de områden där nervceller kommunicerar med varandra. Proteinet är beläget i presynaptiska vesiklar, små blåsor som innehåller signalsubstanser och spelar en viktig roll vid neurotransmissionen, det vill säga när nervceller skickar signaler till varandra. Synaptofysin används som ett markörprotein för att identifiera presynaptiska vesiklar i forskningssammanhang och är involverat i regleringen av vesikeltransporten och exocytosen vid neurotransmissionen.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Kainsyra, også kjent som 3-metylbutansyre, er en type organisk syre som forekommer naturlig i kroppen og er en del av fedtsyremetabolismen. Det er også tilstede i visse livsmedler som f.eks. ost og fermenterte matvarer.

I medisinsk sammenheng kan for høye nivåer av Kainsyra være forbundet med en rekke helseproblemer, inkludert neurologiske lidelser som epilepsi og migren. For høye koncentrasjoner av Kainsyra i hjernen kan føre til overaktivering av nervesystemet, som kan være skadelig for hjernecellene og føre til epileptiske anfalder.

Det er viktig å nevne at forhøyet innhold av Kainsyra i kroppen kan også være forbundet med andre faktorer som skader på leveren eller nedsatt nyrefunksjon, sånn at høye koncentrasjoner ikke nødvendigvis betyr at det er Kainsyra alene som er årsaken til helseproblemet.

'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.

'N-metylaspartat' är ett derivat av aminosyran aspartat, där en metylgrupp (-CH3) har adderats till kväveatom (N) i molekylen. Det saknas specifika medicinska användningsområden eller funktioner för N-metylaspartat inom klinisk praktik. Men som en organisk komponent, kan det vara involverat i olika biokemiska processer i kroppen. Det är viktigt att notera att direkta medicinska referenser saknas för denna substans, och informationen bör användas med försiktighet.

Omega-konotoxiner är en typ av neurotoxiner som förekommer i giftet hos vissa arter av blåsmaneter (Conus species). Dessa toxiner är speciellt intressanta inom neurovetenskapen eftersom de binder till och blockerar specifika subtyper av natriumkanaler i nervceller, vilket gör dem användbara som forskningsverktyg för att undersöka den elektrofysiologiska funktionen hos nervceller.

Omega-konotoxiner har också visat sig ha potential som smärtbehandlande läkemedel, eftersom de verkar blockera en typ av natriumkanaler (Nav1.7) som är involverade i smärtsignalering. Dock finns det fortfarande inga godkända läkemedel på marknaden som innehåller omega-konotoxiner, och ytterligare forskning behövs för att utveckla och testa dessa potentiella terapeutiska användningsområden.

'Lillhjärna' (cerebellum) är en del av hjärnan som ligger under storhjärnan och bakom hörsel- och synbarken. Det är en viktig struktur som har en central roll i koordineringen av muskulär aktivitet, balans och rörelsekoordination. Lillhjärnan består av två hemisfärer och ett mittparti (vermis) och innehåller mycket nervceller (neuron). Skador på lillhjärnan kan orsaka problem med muskeltonus, rörelsekontroll, balans och koordination.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Stryknin är ett mycket giftigt ämne som naturligt förekommer i några växtarter, till exempel i bönor från arten *Strychnos nux-vomica*. Strykninet är ett alkaloid och fungerar som en muskelstimulant, framför allt på centrala nervsystemet.

Giftverkan av stryknin orsakas av att ämnet blockerar inhibitoriska signalsubstanser i hjärnan, vilket leder till onormalt hög aktivitet i rörelsecentra och muskler. Detta kan leda till kramper, spasmer, överdriven reflexverksamhet och i extrema fall dödsfall på grund av andningssvårigheter.

Stryknin används inte som läkemedel men kan förekomma i visst mått i traditionella mediciner eller som ett medel för självmord eller mord. Det är mycket giftigt och endast små doser på några milligram kan vara dödliga för en vuxen människa.

'Vesicular Glutamate Transport Protein 2' (VGLUT2) är ett protein som transporterar den excitatoriska aminosyran glutamat in i synaptiska vesiklar. Detta möjliggör frisättning av glutamat till synaptisk spalt vid nervimpulsbildning, vilket leder till excitation av postsynaptiska neuroner. VGLUT2 är en viktig komponent i neurotransmissionen och regleringen av signalsubstanser i centrala nervsystemet hos däggdjur. Mutationer i genen som kodar för VGLUT2 har visats vara associerade med neurologiska sjukdomstillstånd, till exempel epilepsi och psykos.

Pyridiniumföreningar är en grupp organiska föreningar som innehåller ett pyridinium-jon, vilket är en positivt laddad katjon med en pentagonal piramidal struktur. Pyridinium-jonen består av en pyridinring, som är en aromatisk heterocyklisk förening med sex kolatomer och en kväveatom, där kvävet bär den positiva laddningen.

Pyridiniumföreningar kan bildas när pyridin reagerar med en elektrofil substituent, vilket resulterar i protonering av kvävet och formationen av en pyridinium-jon. Dessa föreningar är ofta starkt basiska och kan undergå nukleofil subsititution vid den positivt laddade kväveatomen.

Ett exempel på en Pyridiniumförening är pyridiniumklorid (C6H5NH+Cl-), som bildas när pyridin reagerar med saltsyra.

Kinoxaliner är en grupp kemiska föreningar som innehåller en kinoxalin-struktur, vilket är en heterocyklisk aromatisk komponent bestående av två bensenringar som är kopplade till varandra via två kolatomer och en kväveatom.

I medicinsk kontext kan kinoxaliner användas som läkemedel eller i forskning. Till exempel har vissa kinoxalinderivat visat sig ha antibakteriella, antifungala och antivirala egenskaper. Dessa föreningar kan vara verksamma mot en rad olika mikroorganismer, inklusive bakterier som orsakar sjukdomar som tuberkulos och stafylokocker.

Även om kinoxaliner har visat lovande resultat inom vissa medicinska tillämpningar, används de inte allmänt som läkemedel på grund av möjliga toxicitet och biverkningar. Fler studier behövs för att fullt ut förstå deras potential och säkerhet innan de kan användas i klinisk praktik.

Hydroxyindolilsyran, eller 5-hydroxyindolilsyra (5-HIAA), är ett derivat av aminosyran Tryptofan och är en viktig biologisk signalmolekyl i kroppen. Det fungerar som en signalsubstans i centrala nervsystemet (CNS) och är också involverad i immunförsvaret.

5-HIAA är det huvudsakliga avfallsprodukten efter att serotonin har brutits ned i kroppen, och nivåerna av 5-HIAA i urinen kan användas som en indikator på serotoninnivåer i kroppen. Ökat eller förhöjt utsöndring av 5-HIAA kan vara ett tecken på olika tillstånd, såsom karcinoidsyndrom och vissa former av depression.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

'Aplysia' är ett släkte av marina snäckor som tillhör klassen blötdjur och fylumet maskmaskar. Den mest välkända arten inom släktet är Aplysia californica, även känd som sjöharen eller havstulpanen. Dessa djur är hermafroditer och lever i varmare vatten nära kuster. De har en stor och mjuk kropp utan skal och lever på att beta alger. Aplysia-arter används ofta inom forskning, särskilt inom neurovetenskapen, eftersom de har en enkel nervsystemuppbyggnad som underlättar studier av lära- och minnesprocesser.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

'Kolinerga fibrer' är en typ av nervfiber som använder signalsubstansen acetylkolin för att överföra signaler i nervsystemet hos djur, inklusive människor. Kolinerga fibrer ingår i det parasympatiska nervsystemet och är involverade i en rad autonoma funktioner som exempelvis reglering av hjärtfrekvens, pupillstorlek, tarmrörelser och andning.

Det finns två huvudsakliga typer av kolinerga fibrer: parasympatiska fibrer och sympatiska fibrer som använder acetylkolin som neurotransmittor, men de har motsatta effekter på kroppens funktioner. Parasympatiska fibrer är involverade i vila, återhämtning och digitalisering av kroppen, medan sympatiska fibrer aktiverar kroppens fight-or-flight-svar.

Kolinerga fibrer delas ofta in i två grupper baserat på deras morfologi: myelinerade och icke-myelinerade fibrer. Myelinerade fibrer har en myelinbransch som omger axonet, vilket möjliggör snabbare nervimpulstransmission än icke-myelinerade fibrer. Icke-myelinerade fibrer saknar denna myelinbransch och har därför en långsammare nervimpulstransmission.

I medicinsk kontext kan kolinerga fibrers funktion ha betydelse vid diagnostisering och behandling av olika sjukdomar, till exempel neurologiska störningar eller autonoma nervsystemsrelaterade tillstånd som Parkinson's sjukdom, multipl skleros och Alzheimer's sjukdom.

Rab3A är ett medlemmar av Rab-proteinfamiljen, som tillhör Ras-superfamiljen av små GTPaser. Dessa proteiner är involverade i regleringen av intracellulär trafficking och membrantransport. Rab3A är specifikt inblandat i regleringen av exocytosen, särskilt för neurotransmittor-relaterad exocytos i neuronala celler. Proteinet fungerar som en molekylär switchn där det kan binda GTP (guanosintrifosfat) och vara aktiverat eller binder GDP (guanosindifosfat) och är inaktiverat. När Rab3A är aktiverat genom att binda GTP, interagerar det med sina effektorproteiner för att koordinera transporten av vesiklar till membranet där exocytosen sker. Efter att Rab3A har utövat sin funktion och vesikeln har fusionerats med membranet, hydrolyseras GTP till GDP vilket leder till inaktivering av Rab3A och avslutning av dess funktion.

Glutamin är en ämiljäsyra som är den vanligaste fritt förekommande aminosyran i kroppen. Det är en så kallad "konditionellt essentiell" aminosyra, vilket betyder att den normalt kan syntetiseras i kroppen men under vissa förhållanden, till exempel vid sjukdom eller stress, kan behövas tas in via kosten. Glutamin har flera funktioner, bland annat som en viktig källa till energi för enterocyterna (cellerna i tarmslemhinnan), och som en del av proteinsyntesen. Det är också involverat i ämnesomsättningen och har immunologiska funktioner. Glutamin kan påträffas i höga koncentrationer i muskelvävnad, lever, lungor och hjärnan.

'Vesicular Biogenic Amine Transport Proteins' er en type transportproteiner som transporterer biogene aminer, såsom serotonin, dopamin, histamin og noradrenalin, ind i synaptiske vesikler i nervesystemet. Disse proteiner spiller en vigtig rolle i reguleringen af neurotransmitterkoncentrationerne i synapsen og er derfor et aktivt forskningsområde indenfor neurologi og psykiatri. Der kendes to hovedtyper af vesikulære transportproteiner, nemlig VMAT1 (slankkanaline I) og VMAT2 (slankkanaline II), der har forskellige substratspecificiteter og udbredelse i kroppen. Mutationer i generne, der koder for disse proteiner, kan føre til forskellige sygdomstilstande, herunder neuropsykiatriske lidelser som depression og skizofreni.

Baklofen är ett centraltverksaktivt muskelrelaxant och smärtstillande medel som används för att behandla spasticitet orsakad av flera olika sjukdomar, till exempel multipel skleros (MS), hjärnskada eller ryggmärgsskada. Baklofen fungerar genom att minska aktiviteten i vissa nerver i centrala nervsystemet och på det sättet minskar muskelspasticiteten.

Baklofen kan ges som tabletter, intratekal pumppåfyllnad eller injektion. Den intratekala formen av baklofen används ofta när patienten inte svarar till oral behandling eller när biverkningarna är för allvarliga.

Läkemedlet kan orsaka biverkningar som yrsel, trötthet, huvudvärk, illamående och sömnsjukdom. I sällsynta fall kan det även orsaka allvarligare biverkningar som andningsdepression, förvirring och hallucinationer.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Kromaffinceller är celler som producerar och utsöndrar katekolaminerna adrenalin (epinefrin) och noradrenalin (norepinefrin). Dessa celler finns främst i det bindeväv som omger blodkärlen i sympatiska nervsystemet, så kallade perivaskulära kromaffinceller. Kromaffincellerna är uppkallade efter sin förmåga att färgas brunt (kromos betyder färg) med olika histologiska färgmetoder. De aktiveras av neurotransmittorn noradrenalin och utsöndrar då sina katekolaminer som har en effekt på bland annat hjärtverksamheten, blodtrycket och glukosnivåerna i blodet. I kromaffinceller i bukspottkörteln bildas även en del av hormonet serotonin.

Muskarinreceptorer är en typ av receptor som binder acetylkolin, en signalsubstans i nervsystemet hos djur. Det finns fem huvudsakliga subtyper av muskarinreceptorer, betecknade M1 till M5. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som hjärt- och andningsfunktion, smärta, minnesbildning, samt kognitiva och emotionella funktioner.

Muskarinreceptorerna är metabotropa receptorer, vilket betyder att de verkar genom att aktivera signalsubstanser som modulerar andra proteiner i cellen istället för att direkt öppna eller stänga jonkanaler. När acetylkolin binder till muskarinreceptorerna utlöses en kaskad av intracellulära händelser som leder till aktivering eller inaktivering av olika enzymer och andra proteiner, vilket i sin tur påverkar cellens funktion.

M1-receptorer finns främst i centrala nervsystemet och är involverade i kognitiva processer som minnesbildning och inlärning. M2-receptorer återfinns huvudsakligen i hjärtat och andningssystemet, där de reglerar hjärtats frekvens och styr andningen. M3-receptorer finns i bland annat glatt muskulatur, slemhinnor och blodkärl, och är involverade i kontraktion av muskler, sekretion av vätskor och reglering av blodflödet. M4- och M5-receptorer återfinns huvudsakligen i centrala nervsystemet, där de deltar i reguleringen av dopaminutsläpp och andra neurotransmittorprocesser.

Omega-agatoxin-IVA är ett neurotoxin som isolerats från gadden hos svarta änkan, en sorts spindel. Det är specifikt för calciumkanaler av typ P/Q i hjärnan och kan blockera dessa kanaler, vilket påverkar neurotransmissionen och kan leda till muskelsvaghet eller till och med lammhet. Omega-agatoxin-IVA används ofta inom forskning för att undersöka den roll calciumkanaler av typ P/Q spelar i nervsystemet.

Organiska anjontransportörer (OAT) är en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner, det vill säga negativt laddade molekyler, över cellmembranen i kroppen. Dessa transportörer finns främst i njurarna och levern och har en viktig roll i att reglera koncentrationerna av olika substanser i kroppen, såsom läkemedel, toxiner och hormoner.

OAT-proteinerna är exempel på aktiva transportörer, vilket betyder att de använder energi för att transportera molekyler mot ett koncentrationsgradient. De flesta OAT-proteinerna transporterar en rad olika substanser och kan ha olika substratspecificiteter beroende på vilket protein som är inblandat.

Exempel på substanser som kan transporteras av OAT-proteiner inkluderar läkemedel som probenecid, penicillin och frusemide, toxiner som paraquat och uratsalter, samt hormoner som estradiol och testosteron. Dysfunktion i OAT-proteinerna kan leda till förändringar i farmakokinetiken hos läkemedel och ökat utsatthet för toxiner, vilket kan ha kliniska konsekvenser.

'Adrenergic fibers' refer to the nerve fibers that release noradrenaline (also known as norepinephrine) as their neurotransmitter. These fibers are a part of the sympathetic nervous system, which is one of the two divisions of the autonomic nervous system. The adrenergic fibers innervate various organs and glands in the body, including the heart, blood vessels, lungs, and digestive tract.

The activation of adrenergic fibers leads to a variety of physiological responses that help prepare the body for 'fight or flight' situations. For example, when faced with a stressor, the sympathetic nervous system is activated, leading to the release of noradrenaline from adrenergic fibers. This causes an increase in heart rate and blood pressure, as well as a relaxation of the airways in the lungs. Additionally, noradrenaline can also act on the liver to stimulate the breakdown of glycogen into glucose, providing energy for the body's response to stress.

It is worth noting that there are two types of adrenergic receptors, alpha and beta, which mediate different physiological responses. Alpha-adrenergic receptors are primarily responsible for vasoconstriction, while beta-adrenergic receptors mediate effects such as increased heart rate and relaxation of bronchial smooth muscle.

Substans P är ett neuropeptid som initialt isolerades från häst- och oxbränsveri. Det består av 11 aminosyror och är involverat i smärta, inflammation och hedomodulering. Substans P verkar genom att binda till G-proteinkopplade receptorer, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som orsakar smärta och ökad blodgenomströmning. Det är också involverat i regleringen av aptit, sömn och minnesfunktioner. Substans P har undersökts för sin potential som terapeutiskt mål för behandling av smärta, depression och andra sjukdomar.

Asparaginsyra (Aspartic acid) är en av de 20 standardaminosyror som finns i proteiner. Det är en karboxylsyra och har en negativt laddad sidokedja vid fysiologisk pH. Asparaginsyra spelar en viktig roll i metabolismen, speciellt inom energiproduktion och neurotransmission.

"Agonist" är en term inom farmakologi och betecknar en substans som binder till en receptor och utlöser en biologisk respons. När det gäller excitatoriska aminosyror, som är signalsubstanser i centrala nervsystemet (CNS), så är agonister de substanser som aktiverar dessa receptorer och orsakar en exciterande effekt på neuronerna.

Excitatoriska aminosyror inkluderar bland annat glutamat, aspartat och kainat. Agonister för excitatoriska aminosyroreceptorers undergrupper inkluderar:

* AMPA-receptorer: AMPA står för α-amino-3-hydroxy-5-metylisoxazol-4-propionsyra och är en exogen agonist för dessa receptor. Andra agonister inkluderar kainat och glutamat.
* NMDA-receptorer: NMDA står för N-metyl-D-aspartat och är en exogen agonist för dessa receptor. Andra agonister inkluderar glutamat och aspartat.
* Kainat-receptorer: Kainat är en exogen agonist för dessa receptor. Andra agonister inkluderar domoat och glutamat.

Så en medicinsk definition av 'agonister för excitatoriska aminosyror' skulle vara substanser som aktiverar excitatoriska aminosyre receptorer, såsom AMPA-, NMDA- och kainat-receptorerna, och orsakar en exciterande effekt på neuronerna i CNS.

'Drosophila' är ett släkte inom flugordningen, och det mest kända arten inom släktet är bananflugan (*Drosophila melanogaster*). Denna art är en vanlig modellorganism inom genetisk forskning på grund av sin enkla uppbyggnad, kort livscykel och lätta odling. Genomet hos bananflugan är väl studerat och den har blivit ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande principer inom genetik och developmental biology.

Dopamin-beta-hydroxylas (DBH) är ett enzym som katalyserar omvandlingen av dopamin till noradrenalin i centrala och perifera nervsystemet. Detta enzym finns främst i noradrenerga neuron och kräver koppar, askorbinsyra (vitamin C) och syre som kofaktorer för sin funktion. DBH-defekter kan leda till neuropsykiatriska symtom och är associerade med vissa genetiska sjukdomar.

"Sympatiskt ganglion" är en benämning inom anatomin och fysiologin på en typ av ganglion (ganglion betyder "liten knut") som tillhör det autonoma nervsystemet, mer specifikt det sympatiska nervsystemet. Det sympatiska nervsystemet är ett av två delar som utgör det autonoma nervsystemet, vilket styr och reglerar de involuntära kroppsfunktionerna såsom hjärtslag, andning och kroppstemperatur.

Det sympatetiska ganglionet innehåller en samling av nervceller (neuroner) som är involverade i att skicka signaler till olika delar av kroppen via de sympatiska nerverna. Dessa signaler kan leda till en aktivering eller hämmning av olika fysiologiska processer, beroende på situationen.

Ett exempel på en funktion som styrs av det sympatiska nervsystemet är kroppens reaktion vid stress, även känd som "kämpa eller fly"-reaktionen. I sådana situationer kan signaler från det sympatiska ganglionet leda till en ökning av hjärtslag, ökad andningsfrekvens och en minskad blodflöde till huden och mag-tarmsystemet, vilket är en del av kroppens anpassning för att möta den påtvingade stresssituationen.

Bicuculline är en organisk förening som är ett starkt antagonist mot GABA-A receptor i centrala nervsystemet (CNS). Det betyder att bicuculline blockerar effekten av neurotransmittorstionen gamma-aminobutyric acid (GABA) på GABA-A receptorn.

GABA är den primära inhibitoriska neurotransmittorn i CNS och har en dämpande effekt på nervcellers excitation. När bicuculline blockerar GABA-A receptorn, förhindras denna dämpande effekt och orsakar istället en ökad excitation av nervcellerna.

Bicuculline används ofta i forskning för att undersöka funktionen hos GABA-systemet och har potential som ett terapeutiskt verktyg inom neurologi, men det kan också orsaka skadliga effekter vid överdosering.

Biogene aminer är en grupp signalsubstanser i kroppen som har en betydande roll i cellkommunikation och neurotransmission. De bildas från essentiella aminosyror och andra kolhydratföreningar genom en biokemisk process. De två huvudgrupperna av biogena aminer är catecolaminer (dopamin, noradrenalin och adrenalin) och indolaminer (serotonin och melatonin). Dessa signalsubstanser påverkar bland annat humör, aptit, sömn-vakenhetsrytm, smärtförnimmelse, minnesfunktion och kardiovaskulära funktioner.

Cholinergic neurons are a type of nerve cell that releases the neurotransmitter acetylcholine (ACh) to transmit signals to other nerves or muscles. These neurons play important roles in various physiological functions, such as regulating movement, cognition, memory, attention, and arousal. Cholinergic neurons are widely distributed throughout the central and peripheral nervous systems, with notable concentrations found in the basal forebrain, brainstem, and spinal cord.

In the peripheral nervous system, cholinergic neurons innervate skeletal muscles and are responsible for initiating muscle contraction through the activation of nicotinic acetylcholine receptors at the neuromuscular junction. In the central nervous system, cholinergic neurons modulate various aspects of cognitive function, attention, and arousal by releasing ACh onto cortical and hippocampal targets, where it acts on muscarinic acetylcholine receptors. Dysfunction in cholinergic neurotransmission has been implicated in several neurological disorders, including Alzheimer's disease, Parkinson's disease, and schizophrenia.

I medicinsk terminologi, refererer "små postsynaptiske potentialer" (eng. "miniature endplate potentials", MEPPS) til små elektriske impulser i muskelceller, som opstår som følge af spontan frisættelse af en enkelt neurotransmittermolekyle fra en præsynaptisk blære (eng. "quantum") til en postsynaptisk receptor på den modtageende celle. Disse potentialer er ofte associeret med neuromuskulær overførsel og akkompagneres af en lille, lokal forandring i membranpotentialet hos den postsynaptiske celle. Selvom små postsynaptiske potentialer normalt ikke er kraftfulde nok til at udløse en aktionspotential i den postsynaptiske celle, kan de alligevel have en væsentlig betydning for neuronal kommunikation og synaptisk plasticitet.

'Kolinerga receptorer' är en grupp av receptorproteiner som aktiveras av signalsubstanser som acetylkolin och andra kolinerga neurotransmittorer. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, såsom hjärt- och muskelfunktion, samt kognitiva funktioner som minne och uppväckning.

Det finns två huvudtyper av kolinerga receptorer: nicotiniska receptorer (nAChR) och muskariniska receptorer (mAChR). Nicotiniska receptorer är jonkanaler som öppnas när de aktiveras, vilket leder till inflöde av natrium- och kaliumjoner och excitering av den cell som receptorn finns på. Muskariniska receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar olika intracellulära signaltransduktionsvägar när de aktiveras.

Kolinerga receptorer kan vara postsinaptiska, presynaptiska eller autoreceptorer. Postsynaptiska receptorer finns på den cell som neurotransmittorn verkar på och orsakar en exciterande eller inhibiterande effekt beroende på receptortyp. Presynaptiska receptorer finns på den neuron som skickar signalsubstansen och kan modulera frisättningen av neurotransmittor. Autoreceptorer är receptorer som finns på samma neuron som signalsubstansen verkar på och kan reglera själva releasen av signalsubstanser.

Felet i kolinerga receptorfunktion har kopplats till olika sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt psykiatriska störningar som schizofreni.

'Kalium' er ein betegnelse for ein elementar ion eller ein grundstoff som i kjemisk forbindelseer ofte forekommer som K+. Kalium er et viktig elektrolytt og spesielt viktig for dei funksjonane til musklane og hjertet i menneskekroppen. Den normale verdi for kalium i blodet er mellom 3,5 og 5,0 milliequivalenter per liter (mEq/L). For lavt eller for høyt innhold av kalium kan føre til ulika helseproblemer.

Membranfusion är en medicinsk behandlingsmetod där en patient ges en infusion av frisatta, intakta cellmembran från blodceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta skadade eller funktionshindrade cellmembran hos patienten och förbättra deras cellulära funktioner.

I klinisk praktik används oftast artificiella membran, till exempel liposomer, som är särskilt framställda för att efterlikna naturliga cellytor. Dessa membran kan lastas med olika substanser, såsom läkemedel eller näringsämnen, innan de införs i patienten.

Membranfusion används ofta som en del av behandlingen för allvarliga sjukdomar och skador, till exempel vid sepsis, multiorgansvikt, trauma eller efter kemoterapi. Den kan hjälpa till att minska inflammation, öka cellmembranens stabilitet och förbättra cellytors funktion.

"Nitrergic neurons" är ett samlingsbegrepp för nervceller (neuron) som producerar och använder sig av kväveoxid (NO, nitrogen monoxide) som en neurotransmittor. Kväveoxid fungerar som en signalsubstans mellan neuronerna och är involverat i olika fysiologiska processer i kroppen, till exempel regleringen av blodflöde, blodtryck, sömntider och synaptisk plasticitet. Nitrergic neurons kan hittas i flera olika delar av centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS).

Interneuroner är en typ av nervcell (neuron) som finns i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). De bildar kortare förbindelser med andra nerveceller i närheten och fungerar som samordnare av signalsystemen mellan sensoriska input och motorisk output. Interneuroner deltar i att modulera och integrera information mellan olika nervbanor och är involverade i flera kognitiva processer, såsom minne, perception och emotion. De kan vara exciterande eller inhibiterande beroende på vilken typ av neurotransmittor de använder sig av för att kommunicera med andra neuroner.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.

'AMPA' står för α-aminosuberatsyra (α-Amino-3-hydroxy-5-metyl-4-isoxazolepropionsyra) och är en typ av receptor i hjärnan som tillhör de jonotropa glutamatreceptorna. Dessa receptorer är involverade i exciterande signalsubstanser i centrala nervsystemet och spelar en viktig roll i långtidspotentiering, en process som ligger till grund för inlärning och minnesbildning. AMPA-receptorerna är också måltavlor för läkemedel som används för att behandla olika neurologiska sjukdomar, såsom epilepsi och depression.

'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.

Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.

Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.

Kalciumbindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till joner av calcium (Ca2+). Detta kan ske genom negativt laddade aminosyror, särskilt glutaminsyra och aspartsyra, i proteinet som attraherar de positivt laddade calciumjonerna. Kalciumbindande proteiner finns naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner. I vissa fall kan de hjälpa till att reglera intracellulärt kalcium, medan de i andra fall kan vara involverade i processer som koaguleringsfaktorer, hormontransporter och benvävnadsmineralisering. Exempel på kalciumbindande proteiner inkluderar kasein, albumin, parvalbumin och calmodulin.

2-Amino-5-fosfonovalerat är en organisk förening som är involverad i den biologiska syntesen av fosfolipider, en viktig komponent i cellytorna. Det är ett derivat av valeriansyra med en aminogrupp (-NH2) och en fosfatgrupp (-PO3H2) som substituenter på kolatom 2 respektive 5 i molekylen.

Föreningen är också känd som 2-Aminovalerat-5-fosfat eller AVP, och är en viktig byggsten i den metaboliska vägen för syntesen av fosfolipider, särskilt de som innehåller fosfatidylserin, en viktig membranfosfolipid.

I medicinsk kontext kan störningar i metabolismen av 2-amino-5-fosfonovalerat vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom neurologiska eller kognitiva störningar.

"Dopaminblockerare" är en term som används inom farmakologi och medicin, och refererar till läkemedel eller substanser som blockerar eller hämmer effekterna av dopamin i kroppen. Dopamin är en signalsubstans i hjärnan som bland annat spelar en viktig roll för rörelsekoordination, belöningssystemet och känslomässiga reaktioner.

Dopaminblockerare fungerar genom att binda till dopaminreceptorerna i hjärnan utan att aktivera dem, vilket förhindrar att naturligt förekommande dopamin kan binde till och aktivera dessa receptorer. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla olika sjukdomstillstånd som karakteriseras av överskott av dopamin, såsom schizofreni, kloropsykos och Tourettes syndrom.

Det finns två huvudsakliga typer av dopaminreceptorer i hjärnan: D1- och D2-receptorerna. Dopaminblockerare kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de endast binder till en specifik typ av dopaminreceptor eller om de binder till flera olika typer. Exempel på vanliga dopaminblockerare inkluderar antipsykotiska läkemedel som haloperidol, risperidon och olanzapin.

'Xenopus laevis' är ett amfibieväxt som tillhör släktet Xenopus och familjen pipagrodor. Denna art är ursprungligen hemmahörande i subsahariska Afrika, där den förekommer i stillastående eller långsamt flytande vattensamlingar.

Xenopus laevis är en tvåbensegellös grodart som blir cirka 10-15 cm lång och kännetecknas av sin robusta byggnad, grönaktiga till bruna färger och sina tydligt framträdande, knölformade parotidkörtlar bakom ögonen.

Denna art är välkänd inom forskningen, speciellt inom molekylärbiologi och genetik, eftersom den har en lång livslängd i fångenskap (upp till 15 år) och är lätt att hantera och föröka. Xenopus laevis används ofta som ett modellorganism för att studera utvecklingsbiologi, neurobiologi och immunologi.

Den hypothalamus är ett strukturellt och funktionellt delområde i hjärnan som utgör en viktig del av det endokrina systemet. Den hypothalamus har en central roll i att reglera och kontrollera flera kroppsliga funktioner, inklusive:

* Termoreglering (kroppstemperatur)
* Homöostasreglering (t.ex. vatten- och elektrolytbalans, hungerkänslor och näringsintag)
* Sömn-vakenhetscykeln
* Hormonella funktioner (till exempel produktion av hormoner som styr hypofysens funktion)
* Kardiovaskulära funktioner (t.ex. hjärtrytm och blodtryck)
* Stressrespons och affektiva tillstånd (t.ex. depression, rädsla och ilska)

Den hypothalamus är belägen i det ventrala delen av diencephalon och gränsar till tredje ventrikeln. Den består av flera nuclei (kärnor) med olika funktioner, inklusive supraoptiska kärnan, paraventriculariska kärnan, ventromediala kärnan och laterala hypotalamiska kärnan. Dessa kärnor kommunicerar med varandra och med andra delar av hjärnan via nervbanor och neurotransmittorer.

Den hypothalamus producerar också flera neuropeptider och hormoner, inklusive TRH (tyreoideastimulerande hormonfrisättande hormon), CRH (kortikotropinfrisättande hormon), GnRH (gonadotropinfreisättande hormon) och somatostatin. Dessa hormoner reglerar bland annat hypofysens produktion av tyreoideahormoner, kortisol, könshormoner och prolaktin.

The medical definition of "Amino Acid Transport System, Basolar" refers to the specialized systems responsible for the active transport of amino acids across the basolateral membrane of intestinal and renal epithelial cells. These transporters play a crucial role in the absorption and excretion of amino acids from the body.

There are several different types of basolar amino acid transport systems, each with their own specificity for certain amino acids or groups of amino acids. For example, the System B0+ transporter is responsible for the transport of neutral and basic amino acids, while the System A transporter is responsible for the transport of small, neutral amino acids.

Defects in these basolar amino acid transport systems can lead to various diseases and disorders, such as Hartnup disorder, which is characterized by impaired absorption and excretion of certain amino acids due to defects in the System B0 transporter.

'Xenopus' är ett släkte groddjur som tillhör familjen pipagrodor. Det mest välkända arten inom släktet är Xenopus laevis, även känd som afrikansk klokrypare. Denna art är vanligen vad man avser när man talar om 'Xenopus' i medicinska sammanhang.

Xenopus laevis används ofta inom forskning, speciellt inom utvecklingsbiologi och molekylär biologi, på grund av deras lätta hantering, snabba embryonala utveckling och stora ägg som är lämpliga för mikroinjektion. Deras genetiska och morfologiska likheter med människan gör dem också användbara som modellorganismer för att studera många aspekter av mänsklig fysiologi och sjukdomar.

I medicinska sammanhang kan Xenopus användas för att undersöka utvecklingen av olika organ och system, såsom det nervsystemet, muskelsystemet och det reproduktiva systemet. De kan också användas för att studera immunologi, toxicologi och farmakologi.

Medicinskt kan 'nervcellsförgreningar' översättas till 'neuriterna' eller 'nerveutskotten'. Det handlar om utskott som sträcker sig från nervcellens (neuronets) cellkropp och fungerar som kommunikationskanaler för att skicka och ta emot signalsubstanser, såsom neurotransmittorer.

Det finns två typer av neuriter: dendriter och axoner. Dendriterna är kortare utskott som tar emot signaler från andra nervceller, medan axonet är det längre utskottet som skickar signaler till andra nervceller eller muskler.

I vissa fall kan en neurit bli skadad eller förloras, vilket kan leda till neurologiska symtom beroende på var i nervsystemet skadan har inträffat. Exempelvis kan skador på axoner i ryggraden orsaka känsel- och rörelseförluster i kroppen.

'Caenorhabditis elegans' är en art av frilevande, transparenta rundmaskar som är vanliga modellorganismer inom biologisk forskning. Proteiner i C. elegans studeras för att förstå deras funktion och interaktioner på cell- och molekylär nivå.

En definition av 'Caenorhabditis elegans-proteiner' skulle vara:

Proteiner som kodas av gener i Caenorhabditis elegans-genomet. Dessa proteiner uttrycks i C. elegans-celler och har en rad olika funktioner, inklusive strukturella, metaboliska, regulatoriska och signaltransducerande roller som är essentiella för cellulär processer och organismens överlevnad. Caenorhabditis elegans-proteiner kan studeras genom biokemiska, genetiska och bioinformatiska tekniker för att förstå deras struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler i cellen.

'Caenorhabditis elegans' är en art av rundmaskar som är vanligt förekommande i naturen och används flitigt inom forskning, särskilt inom molekylär biologi och neurovetenskap. Den är mycket liten, med en längd på ungefär 1 mm, och har en kort livslängd på omkring tre veckor.

Den genetiska uppbyggnaden hos 'Caenorhabditis elegans' är väl studerad och den var den första eukaryota organismen vars genom helt secvenserades. Den har en relativt enkel nervsystem med exakt 302 neuron som alla är identifierade och kartlagda, vilket gör den till ett användbart modellorganism för att studera neurobiologiska processer som lära, minne och beteende.

'Caenorhabditis elegans' är också en populär modellorganism inom åldranderesearch på grund av sin korta livslängd och den förmågan att utveckla åldersrelaterade sjukdomar som neurodegenerativa sjukdomar.

Monoaminoxidaser (MAO) är en typ av enzymer som bryter ner monoaminer, vilket är en viss typ av signalsubstanser i hjärnan. Det finns två huvudtyper av MAO-enzym: MAO-A och MAO-B. Dessa enzymer bryter ned olika monoaminer och har också olika betydelse för hälsan.

MAO-A bryter ner neurotransmittorerna serotonin, noradrenalin och dopamin, samt även tyramin som finns i vissa livsmedel. Förhöjda nivåer av MAO-A har visats vara relaterade till aggressivt beteende och depression.

MAO-B bryter ner dopamin och fenyletylamin, samt även neurotransmittorn phenylethanolamine (PEA). Förhöjda nivåer av MAO-B har visats vara relaterade till Parkinson's sjukdom.

MAO-hämmare är en typ av läkemedel som används för att behandla depression, ångest och andra psykiatriska tillstånd. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera MAO-enzymen, vilket ökar nivåerna av monoaminer i hjärnan och kan förbättra stämningsläget. Det är viktigt att vara medveten om att intag av vissa livsmedel som innehåller tyramin kan leda till en kraftig ökning av blodtrycket om man tar MAO-hämmare, så det är viktigt att följa din läkares instruktioner angående vilka livsmedel du bör undvika.

"Biological transport" refererar till de mekanismer och processer som är involverade i förflyttningen av substanser, såsom näringsämnen, hormoner, syre, koldioxid och avfallsprodukter, inom och mellan levande organismers celler, vävnader och system. Det kan ske genom olika mekanismer som diffusion, osmos, aktiv transport, exocyos/endocytos och cirkulation i blod- eller lymfkärl. Biologisk transport är nödvändig för att underhålla homeostas, cellernas överlevnad och funktion, samt kommunikation mellan celler och organ.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

Dopamin D2-receptorer är en typ av dopaminreceptor som binder till neurotransmittorn dopamin. Denna receptor är kopplad till G-proteiner och när den aktiveras, kan den påverka en rad cellulära processer, inklusive intracellulär signalering, membranpotential och sekretion av andra signalsubstanser. Dopamin D2-receptorerna spelar en viktig roll i reguleringen av rörelse, kognition, belöningssystemet och humör. De är också ett viktigt mål för behandling av sjukdomar som schizofreni, parkinsonism och beroendeproblematik.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

4-Aminobutyrattransaminas, även känt som GABA-transaminas (GABA-T), är ett enzym som katalyserar en reversibel överföring av aminogrupp mellan γ-aminobutyrsyra (GABA) och α-ketoglutarsyra, vilket resulterar i formationen av sukcinsesemialdehyd och glutamat. Detta enzym finns naturligt i djur-, växt- och mikroorganismer och spelar en viktig roll i regleringen av GABA-nivåer i centrala nervsystemet (CNS).

I CNS är GABA en viktig inhibitorisk neurotransmittor som hjälper till att modulera excitationen i neuronala nätverk. Förändringar i GABA-T-aktivitet kan leda till oregelbundenheter i GABA-nivåer och påverka nervcellers funktion, vilket kan vara associerat med neurologiska sjukdomstillstånd som epilepsi, Parkinsons sjukdom och bipolär sjukdom.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

Inhibitory postsynaptic potentials (IPSPs) är en typ av elektrofysiologisk respons som sker i en neuron efter att den har mottagit ett signalsubstanser från en annan neuron via en inhibitorisk synaps. IPSPs orsakas av öppnandet av jonkanaler som låter negativt laddade klora ions (Cl-) in i den postsynaptiska neuronen, vilket resulterar i en hyperpolarisering av den postsynaptiska membranen. Detta gör det svårare för den postsynaptiska neuronen att nå spiktröskeln och därmed mindre benägen att generera en aktionspotential och fortsätta signaleringen längre fram i nervsystemet. IPSPs är därför viktiga för att modulera och justera den neuronala signaleringen och hjärnans informationsbehandling överlag.

Mikroinjektion är en teknik inom biologi och medicin där en mycket liten volym (typ 0,1-1,0 femtoliter) av en vätska injiceras direkt in i en cell eller ett embryo med hjälp av en fin glasspruta. Tekniken används ofta för att införa DNA, RNA eller proteiner i celler, exempelvis för att skapa transgena djur eller växter eller för att studera celldelning och utveckling. Mikroinjektion kan också användas för att injicera läkemedel eller andra substanser direkt i ett specifikt område i kroppen, till exempel in i en lymfknut eller ett tumörvävnad.

N-Ethylmaleimide (NEM)-sensitive proteins refer to a group of proteins that are modified or inhibited by the chemical compound N-ethylmaleimide. NEM is an alkylating agent that reacts with sulfhydryl groups (-SH) in proteins, particularly those found in cysteine residues. This modification can alter the structure and function of these proteins.

NEM-sensitive proteins are often involved in various cellular processes, including vesicle trafficking, signal transduction, and protein folding. One well-known example of an NEM-sensitive protein is the family of heat shock proteins (HSPs), which play a crucial role in protecting cells from stress and assisting in protein folding and degradation.

NEM sensitivity can be used as a tool to study these proteins' functions and interactions, as well as their roles in various cellular processes. However, it is important to note that NEM modification may not always be specific to a particular protein or pathway, so additional experiments are typically required to confirm the identity and role of NEM-sensitive proteins in specific biological contexts.

Muscimol är ett neurotoxin och psykoaktivt ämne som naturligt förekommer i vissa svampar, till exempel flugsvampar (*Amanita muscaria*) och panterstjärnsvampar (*Amanita pantherina*). Det är en indolalkyd med en kemisk struktur som liknar den hos GABA (gamma-aminobutsyra), en viktig signalsubstans i centrala nervsystemet. Muscimol fungerar som en fullständig agonist vid GABA-A-receptorerna, vilket leder till en dämpande effekt på nervcellernas aktivitet och kan orsaka symptom som desorientering, förvirring, sluddrighet, andningsdepression och i vissa fall koma. Det är därför mycket giftigt att konsumera flugsvampar eller panterstjärnsvampar i rå form.

Homovanillinsyra (HVA) är ett metaboliskt avfallsprodukt som bilds när dopamin, en signalsubstans i hjärnan, bryts ned i kroppen. Normala värden på HVA i cerebrospinalvätskan (CSF) kan användas som en indikator på hur mycket dopamin som producerats och metaboliserats inom centrala nervsystemet. Förhöjda nivåer av HVA i CSF kan vara associerade med sjukdomstillstånd som Parkinson's disease och andra neuropsykiatriska störningar.

Acetylcholinesterase (AChE) er ein enzym som spesielt bryter ned neurotransmitteren acetylcholin i nervesystemet. Acetylcholin er ein viktig signalstoff for muskelaktivitet og kognisjon. AChE fungerer ved å avleire seg på synapser, steder der neuroner kommuniserer med hverandre eller med muskelceller. Når acetylcholin frigis i synapsen, binder det til reseptorer på den mottaende cellen og sier til den å aktiveres. AChE bryter ned acetylcholin i situasjonen slik at signalet ikke blir forstærkt eller forlengt, noe som kan føre til ubalanse i nervsystemet.

I medisinsk sammenheng er AChE viktig for å forstå og behandle en rekke medisinske tilstander, blant annet muskelrelaterte lidelser og neurodegenerative sykdommer som Alzheimers. Inhibitorer av AChE brukes som legemiddel i behandlingen av Alzheimers-sykdommen for å øke mengden acetylcholin i synapsene og forbedre kognisjonen.

En serotoninblockerare, även känd som serotoninantagonist, är ett läkemedel eller substans som blockerar effekterna av signalsubstancen serotonin i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Serotonin är en signalsubstans som överför signaler mellan nervcellerna och spelar en viktig roll i stämningsreglering, sömn, aptit, smärta och impulskontroll.

Serotoninblockerare används ofta för att behandla psykiatriska tillstånd som depression, ångest, schizofreni och tvångssyndrom. De kan också användas för att behandla sjukdomar som ger upphov till illamående och kräkningar, såsom cancerbehandlingar och migrän.

Det finns olika typer av serotoninblockerare, inklusive typiska antipsykotiska läkemedel (till exempel haloperidol), atypiska antipsykotiska läkemedel (till exempel risperidon och olanzapin) och specifika serotoninreceptorantagonister (till exempel ondansetron och granisetron). Varje typ av serotoninblockerare har olika verkan på de olika typerna av serotoninreceptorer i hjärnan, vilket ger upphov till deras specifika läkemedelsverkningar.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Kainsyrareceptorer är en typ av glutamatreceptor, som är en sorts neurotransmittorreceptor i hjärnan. De aktiveras av den exocytotiska aminosyran kainsyra och andra strukturellt relaterade föreningar. Kainsyrareceptorer spelar en viktig roll i synaptisk plasticitet, inlärning och minne. Dessutom har de visat sig vara involverade i patologiska processer som neurodegenerativa sjukdomar, epilepsi och smärta.

GABA-A Receptor Antagonists are a class of drugs or substances that block the action of gamma-aminobutyric acid (GABA) at GABA-A receptors in the brain. GABA is the primary inhibitory neurotransmitter in the central nervous system, and it helps to regulate communication between neurons by reducing the excitability of nerve cells.

GABA-A receptor antagonists work by binding to the GABA-A receptors and preventing GABA from attaching to them, which results in increased neural activity and excitation. These drugs can have various effects on the body, depending on their specific mechanism of action and the duration of their activity.

Some examples of GABA-A receptor antagonists include:

* Benzodiazepines, such as diazepam (Valium) and lorazepam (Ativan), which are used to treat anxiety, seizures, and insomnia. However, they act as positive allosteric modulators of GABA-A receptors, enhancing the inhibitory effect of GABA rather than blocking it.
* Flumazenil, a benzodiazepine antagonist that is used to reverse the effects of benzodiazepines in overdose situations.
* Picrotoxin and bicuculline, which are convulsant agents used in research to study the role of GABA in the brain.
* Certain anesthetics, such as propofol and etomidate, which can also act as GABA-A receptor antagonists at high doses.

It's important to note that GABA-A receptor antagonists can have significant side effects, including seizures, agitation, and cognitive impairment, and they should be used with caution and under the supervision of a healthcare professional.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det fungerar som en inhibitorisk signalsubstans, vilket betyder att det hjälper till att minska aktiviteten i hjärnan och nerverna. GABA-medel är läkemedel som på något sätt påverkar GABA-systemet i hjärnan, vanligtvis genom att förstärka GABA:s inhibitoriska effekter. Detta görs ofta genom att blockera en viss typ av receptorer i hjärnan, kända som GABA-receptorer, vilket leder till en ökad respons på GABA och en minskad nervaktivitet.

Exempel på GABA-medel inkluderar bensodiazepiner (som exempelvis diazepam och lorazepam), barbiturater, och vissa typer av antiepileptika läkemedel (som exempelvis pregabalin och gabapentin). Dessa mediciner används ofta för att behandla ångest, sömnsörtsproblem, muskelspasmer, epilepsi och vissa former av smärta.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Nikotin är ett stimulerande centralstimulans som främst påträffas i tobaksprodukter och kan vara beroendeframkallande. En nikotinstimulator är en typ av medicinskt preparat som innehåller nikotin och används för att hjälpa personer som vill sluta röka genom att mildra tillbakadragningssymptomen vid det akuta avslutandet av rökning.

Exempel på nikotinstimulerare inkluderar nikotinkapslar, nikotinplåster och nikotininhalatorer. Dessa preparat ger kontrollerad och långsam frisättning av nikotin till kroppen under en längre tidsperiod, vilket hjälper rökaren att reducera beroendet gradvis. Det är viktigt att använda dessa produkter under medicinsk övervakning och som en del av ett komplett program för att sluta röka.

Atropine är ett t.ex. i belladonna förekommande alkaloid, som blockerar parasympatiska nervsystemet och används vid kolika, bradykardi, astma med mera. Det verkar utöver detta avspändande på glatt muskulatur och pupiller samt hemmar svettningar. Atropin kan orsaka torkad mun, hals, och ögon, förvirring, hallucinationer, okej hälsorörelser, snabb hjärtslag, rödaktig hy och feber vid överdosering.

Nikotin är ett alkaloid som förekommer naturligt i tobaksväxter och är den primära aktiva substansen i tobak. Det är en psychoaktiv drog som orsakar beroende och kan leda till en rad hälsoproblem, inklusive cancer, hjärt-kärlsjukdomar och lungsjukdomar. Nikotin stimulerar nervsystemet och ger en kortvarig känsla av eufori eller avspannning, men det kan också orsaka ökad hjärtfrekvens, blodtryck och andningsfrekvens.

I medicinskt bruk används nikotin ibland som en hjälpmedel för rökavvänjande, då i form av plåster, kapslar eller tuggtabletter. Dessa produkter ger kontrollerade doser av nikotin till kroppen under en längre period, vilket kan hjälpa att reducera tillbakadragningssymptomen som ofta uppstår när man slutar röka.

Adenosintriphosphat (ATP) är ett molekylärt komplex som utgör en energirik förening i levande celler. Det består av en nukleotid, adenosin, som är kovalent bundet till tre fosfatgrupper. ATP fungerar som den huvudsakliga energibäraren inom celler och används för att driva en mängd olika cellulära processer, såsom muskelkontraktioner, nerverna transmissionsprocesser och syntesen av proteiner och andra biologiska molekyler. När ATP hydrolyseras (bryts ned) frigörs energi som kan användas för att utföra arbete inom cellen.

Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.

Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Munc-18-proteiner, också kända som Segmentin I-proteiner, är en del av den komplexa maskineri som reglerar vesikulär transport och exocytos i celler. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att underlätta sammansättningen och reguleringen av SNARE-komplexet, vilket är essentiellt för membranfusion under exocytos. Munc-18-proteiner binder till och reglerar Munc-13-proteinet, som aktiverar SNARE-komplexet genom en konformationsförändring. Dessa proteiner är därför av central betydelse för neurotransmission och cellyttra av sekretoriska granuler.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

I medicsin betyder "larv" ofta ett stadium i utvecklingen av vissa parasitiska organismers livscykel, där de lever som parasiter inuti värddjuret. Under larvstadiet kan parasiten fortplanta sig och/eller växa, innan den fortsätter till nästa stadium i sin livscykel.

Exempel på parasiter som har ett larvstadium inkluderar roundworms (ascaris), hookworms, threadworms och pinworms. Larven kan vara specialiserad för att infektera värddjuret genom olika sätt, till exempel via huden, mag-tarmkanalen eller andningsvägarna.

Det är viktigt att notera att termen "larv" kan ha andra betydelser inom andra vetenskapliga områden än medicin.

Jonkanalstyrning, eller "ion channel regulation", refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar hur jonkanaler i cellmembranet regleras. Jonkanaler är proteinkomplex som spänner över celldelningen och tillåter specifika typer av joner, såsom natrium, kalium, calcium och klorid, att diffundera genom cellmembranet. Genom att tillåta eller förhindra passage av dessa joner hjälper jonkanaler till att upprätthålla och ställa in den elektrokemiska gradienten över celldelningen, vilket är nödvändigt för cellers funktion och överlevnad.

Jonkanalstyrning kan ske på olika sätt, inklusive:

1. Via ligander: Vissa jonkanaler kan aktiveras eller inaktiveras av specifika molekyler som binder till dem, så kallade ligander. Dessa kan vara exempelvis neurotransmittorer, hormoner eller gaser som kväveoxid.
2. Genom voltageförändringar: Andra jonkanaler öppnas eller stängs i respons på förändringar i membranpotentialen, det vill säga den elektriska potentialskillnaden över celldelningen. Dessa jonkanaler kallas därför voltagedependenta jonkanaler.
3. Genom mekanisk påverkan: Några jonkanaler kan aktiveras eller inaktiveras av mekanisk påverkan, till exempel genom tryck- eller skjuvkrafter.
4. Via fosforylering/defosforylering: Proteinkinaser och fosfataser kan fosforylera och defosforylera vissa jonkanaler, vilket påverkar deras funktion.
5. Genom splicing av RNA: Alternativ splicing av RNA kan leda till skilda isoformer av jonkanalproteiner med olika funktioner.

Förändringar i jonkanaler och deras regleringsmekanismer kan leda till sjukdomar, exempelvis kan mutationer i jonkanaler orsaka ärftliga neurologiska sjukdomar som epilepsi eller migrän.

Neurosekretion är ett biologiskt fenomen där hormoner som produceras i nervceller (neuroendokrina celler) i hjärnan eller centrala nerverna, transporteras genom axonet och sedan frisätts in i blodomloppet istället för att transporteras via synapser till andra nervceller. Detta sker genom specialiserade strukturer som kallas neurohormonala release-ställen eller neurosekretoriska blåsor.

Neurosekretion deltar i regleringen av en rad fysiologiska processer, inklusive homeostas, stressrespons, aptit och reproduktion. Exempel på neurosekretoriska hormoner är vasopressin och oxytocin som produceras i hypotalamus och frisätts från neurohypofysen.

Sympatiska postganglionära fibrer är nervfiber som utgår från sympatiska ganglier (nervknutar) och innerverar (styr) svettkörtlar, blodkärl och hudhårcellsfolliklar. Dessa nerver är en del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar kroppens automatiska funktioner, såsom hjärtslag, andning och kroppstemperatur. Sympatiska postganglionära fibrer orsakar ofta den kroppspostur och reaktion som kallas för "kamps eller flyktrespons", vilket innebär en ökad hjärtfrekvens, ökad andning och ökad svettbildning.

GABA-B Receptor Agonists are a class of drugs or substances that bind to and activate GABA-B receptors, which are G protein-coupled receptors found in the central nervous system. GABA (gamma-aminobutyric acid) is the primary inhibitory neurotransmitter in the brain, and its activity helps regulate neuronal excitability.

GABA-B receptor agonists work by mimicking the action of GABA and increasing its inhibitory effects on neurons. This can lead to a decrease in the release of other neurotransmitters such as glutamate, which is an excitatory neurotransmitter. As a result, GABA-B receptor agonists can have sedative, anxiolytic, anticonvulsant, and muscle relaxant effects.

Examples of GABA-B receptor agonists include baclofen, which is used to treat spasticity associated with multiple sclerosis or spinal cord injuries, and gabapentin and pregabalin, which are used to treat neuropathic pain and epilepsy.

'Nervbanor' refererar till de fiberrika strukturer som utgör en del av det perifera nervsystemet och som transporterar nervimpulser mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och resten av kroppen. Nervbanor består av axoner, som är långa utskott från nervceller (neuroner) som överför elektriska signaler, och de är omgivna av myelin, ett fettrikt skikt som hjälper till att skydda och isolera axonen så att nervimpulser kan ledas effektivt. Nervbanor kan vara myeliniserade (omgivna av myelin) eller amyeliniserade (utan myelin). De kan också vara grupperade tillsammans med andra strukturer i perifera nerver.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

I'm happy to help! VAMP-1 is a medical term that stands for "Vesicle Associated Membrane Protein 1." It is a protein found in the membranes of secretory vesicles, which are small sacs inside cells that store and transport chemicals like neurotransmitters. When a signal is received, these vesicles fuse with the cell membrane and release their contents into the extracellular space through a process called exocytosis. VAMP-1 plays a crucial role in this process by interacting with other proteins to help regulate the fusion of the vesicle and cell membranes. It is also known as synaptobrevin-1 and is widely studied in neuroscience research due to its importance in neuronal communication.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

'Guldfisk' är ett vanligt smeknamn på det medicinska läkemedlet Auranofin, som används för behandling av reumatoid artrit. Auranofin är en organogoldpreparat och verkar genom att reducera inflammation i kroppen. Det ges vanligtvis som tablettform.

Det är värt att notera att termen 'guldfisk' inte används inom den medicinska professionen, utan snarare av patienter och icke-medicinskt personal för att beskriva läkemedlet på ett lättillgängligt sätt.

Octopamine är ett signalsubstans, eller neurotransmittor, som förekommer hos ryggradslösa djur, såsom leddjur och insekter. Det är involverat i en rad olika funktioner, till exempel reglering av rörelse, aptit, sömn och ämnesomsättning. Octopamin är strukturellt relaterat till adrenalin och noradrenalin, som är signalsubstanser hos ryggradsdjur.

Motorisk aktivitet är en term inom medicinen och hälsa som refererar till rörelser och fysisk aktivitet i kroppen, driven av muskelkontraktioner. Det kan omfatta allt ifrån små rörelser som att blinka eller röra pekfingret, till större rörelser som gång, springa eller cykla. Motorisk aktivitet är viktig för att underhålla fysisk hälsa, stärka muskler och ben, förbättra balans och koordination samt minska risken för ohälsa som övervikt och sjukdomar relaterade till rörelseapparaten.

GABA-A Receptor Agonists are substances that bind to and activate the GABA-A receptors, which are a type of ionotropic receptor found in the central nervous system. These receptors are involved in the regulation of inhibitory neurotransmission and play a crucial role in various physiological processes such as sedation, anxiety reduction, and muscle relaxation.

GABA-A receptors are activated by the neurotransmitter gamma-aminobutyric acid (GABA), which is the primary inhibitory neurotransmitter in the brain. GABA-A Receptor Agonists mimic the effects of GABA and can enhance its activity, leading to a variety of therapeutic benefits.

Some examples of GABA-A Receptor Agonists include benzodiazepines (such as diazepam and lorazepam), barbiturates (such as phenobarbital and secobarbital), and non-benzodiazepine sedatives (such as zolpidem and eszopiclone). These drugs are commonly used to treat conditions such as anxiety, insomnia, seizures, and muscle spasticity.

It's important to note that GABA-A Receptor Agonists can have significant side effects, including sedation, respiratory depression, and cognitive impairment, especially at high doses or when used in combination with other central nervous system depressants. Therefore, they should be used with caution and under the close supervision of a healthcare provider.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Autoradiografi är en teknik som används inom forskning och medicin för att visualisera och studera distributionen och koncentrationen av specifika substanser, såsom hormoner eller nukleotider, i biologiska preparat. Tekniken bygger på användandet av radiomärkta ämnen, det vill säga ämnen som innehåller radioaktiva isotoper, som införs i preparatet och som sedan kan detekteras med hjälp av en skanner eller film.

I en medicinsk kontext kan autoradiografi användas för att studera olika aspekter av cellulär funktion och interaktion, till exempel proteinexpression, receptorbindning och signalsubstratinteraktioner. Tekniken kan även användas för att undersöka läkemedelsverkan och farmakokinetik, det vill säga hur läkemedel metaboliseras och utsöndras i kroppen.

Autoradiografi är en mycket känslig teknik som kan ge mycket detaljerade informationer om distributionen av radiomärkta ämnen inom ett preparat, men den kan också vara associerad med vissa risker på grund av användningen av radioaktiva isotoper. Därför måste tekniken hanteras med försiktighet och i enlighet med relevanta säkerhetsföreskrifter.

GTP (Guanosintrifosfat) är ett nukleotid som deltar i cellers energimetabolism och signaltransduktion. GTP-bindande proteiner är proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP till GDP (Guanosindifosfat) och en fri fosfatgrupp.

Denna process används ofta som ett on/off-switchn för att reglera proteinaktiviteten inom celler. När GTP är bundet till proteinet är det aktiverat, medan när GTP hydrolyseras till GDP så inaktiveras proteinet igen.

Exempel på viktiga GTP-bindande proteiner inkluderar Ras-proteiner, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i cancer, samt G-proteiner, som är involverade i signalsystemet för många hormoner och neurotransmittorer.

Protein undersyrer, også kjent som proteindefisiens, refererer til et tilstand hvor individet ikke får nok proteiner for å oppfylle sine kroppsbehov. Protein er en viktig byggestoff for kroppen og er involvert i mange funksjoner som muskelforming, immunforsvar, hormonproduksjon og andre essensielle biokjemiske prosesser.

En proteinundersyre kan føre til en rekke negative helsekonsekvenser, herunder vansakhet, svakt muskeltonus, økt risiko for infeksjoner, langsom vekst hos barn og unge, og i alvorlige tilfeller kan det føre til komplikasjoner som lever- og hjertesvikt. Proteinundersyre kan være akutt eller kronisk og kan skyldes en rekke forskjellige faktorer, inkludert mangel på proteinrik mat, økt behov for proteiner pga sykdom eller skade, eller forstyrrelser i absorpsjonen eller bruken av proteiner i kroppen.

Leddjursgifter, även kända som arthropodgift eller leddjursgift, är ämnen som produceras och utsöndras av leddjur, till exempel insekter, spindlar, skorpioner och sjögurkor. Dessa gifter används oftast för att hjälpa leddjuren att jaga byten, försvara sig mot fiender eller i samband med parning.

Leddjursgifterna kan variera mycket i sin sammansättning och kan innehålla olika proteiner, peptider, enzymer och andra organiska och icke-organiska ämnen. De kan orsaka en rad olika symptom hos människor, beroende på vilket leddjur som har orsakat bettet eller sticket, hur mycket gift som injicerats och individens särskilda känslighet.

Vanliga symptomen på leddjursgift kan vara lokal rodnad, svullnad, smärta, klåda, yrsel, illamående, kramp och andningssvårigheter. I vissa fall kan leddjursgifter orsaka allvarliga eller livshotande reaktioner, särskilt om de injiceras i blodomloppet eller om personen har en allergisk reaktion på giften.

Det är viktigt att söka omedelbar medicinsk hjälp om man tror att man har blivit biten eller stucken av ett leddjur som kan orsaka allvarliga symptom, såsom en giftig spindel eller en gaddormad insekt.

Glycinergic mediators are neurotransmitters that function in the central nervous system and are primarily involved in inhibitory neurotransmission. Glycine is the simplest amino acid and acts as the primary inhibitory neurotransmitter in the spinal cord and brainstem, where it helps regulate motor control, sensory processing, and reflexes.

Glycinergic neurons release glycine into the synaptic cleft, where it binds to and activates glycine receptors located on the postsynaptic membrane of neighboring neurons. Glycine receptors are ligand-gated chloride channels that, when activated, allow an influx of chloride ions into the cell, resulting in hyperpolarization and inhibition of the neuron's excitability.

Abnormalities in glycinergic neurotransmission have been implicated in several neurological disorders, including hyperekplexia, a rare genetic disorder characterized by exaggerated startle responses, and some forms of epilepsy. Additionally, drugs that modulate glycinergic neurotransmission are being investigated as potential therapeutic agents for various neurological conditions.

Veratridin är ett alkaloid förening som utvinns från växten *Veratrum album*, också känd som vit nysrot. Det är ett giftigt ämne som kan orsaka muskelspasmer, hjärtrytmrubbningar och andningsproblem. Veratridin fungerar som en naturlig ligand till sodium-kanaler i cellmembranet, vilket leder till en ökad permeabilitet för natriumjoner och därmed depolarisering av membranet. Detta kan leda till oregelbunden nerv- och muskelaktivitet.

En oocyte, även känd som en äggcell, är en stor, ofullständigt utvecklad cell hos en kvinna som kan utvecklas till ett ägg under den ovulatoriska cykeln. Oocyten bildas i äggstockarna (ovarier) och innehåller halva av den genetiska informationen i form av 23 unika kromosomer, medan de flesta andra celler i kroppen har 46 kromosomer fördelade på två uppsättningar. När en mannens spermie befruktar oocyten bildas en zygot, som kan utvecklas till ett embryo och sedan till ett foster under graviditeten.

Enligt Medicin.com är ett ganglion i zoologi definierat som en samling nervceller utanför centrala nervsystemet hos ryggradslösa djur. Ganglier fungerar som en slags "mini-hjärna" och hanterar information från olika delar av djuret's kropp. De är ofta ansvariga för att koordinera rörelser och andra reflexiva respons. Varje ryggradslöst djur har ett unikt ganglionsystem beroende på deras art och behov.

En kolinesterashämmare är ett läkemedel som hämmar verksamheten hos kolinesteras, ett enzym som bryter ner signalsubstanser i nervsystemet, kända som acetylkolin. Genom att hindra nedbrytningen av acetylkolin kan kolinesterashämmare öka mängden tillgängligt acetylkolin och förbättra signalöverföringen i nervsystemet.

Dessa läkemedel används ofta för att behandla neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom, där nivåerna av acetylkolin är låga. Kolinesterashämmare kan också användas för att behandla muskelspasticitet och glaukom. Exempel på kolinesterashämmare inkluderar donepezil, galantamin och rivastigmin.

Spiperone är ett typiskt antipsykotiskt läkemedel, som tillhör gruppen bensamider. Det används främst för behandling av akuta och kroniska psykoser, såsom schizofreni. Spiperon fungerar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket hjälper att reducera symtomen som är associerade med psykoser, såsom hallucinationer och förvirring.

Läkemedlet kan också användas för behandling av känslomässiga störningar, aggressivt beteende och agitation hos äldre patienter med demenssjukdomar. Spiperon har också visat sig vara effektivt i behandlingen av Tourettes syndrom.

Spiperon kan ges som injektion eller som tablett, och den vanligaste doseringen ligger mellan 2 och 15 milligram per dag. Läkemedlet bör ges under medicinsk övervakning på grund av risk för allvarliga biverkningar, såsom rörelsestörningar, sänkt blodtryck och förändringar i elektrolytbalansen.

Aldicarb är ett systemiskt insektsgift och akaricid som tillhör karbamatklassen. Det används för att kontrollera skadeinsekter och spindeldjur inom jordbruk, särskilt på grödor som sockerrör, tobak, potatis och grönsaker. Aldicarb fungerar genom att störa nervsignalsystemet hos skadedjuren, vilket orsakar deras död.

Det är viktigt att notera att aldicarb är mycket giftigt för människor och andra djur också, och därför finns det strikta regler och rekommendationer för dess användning. I vissa länder har användningen av aldicarb begränsats eller förbjudits på grund av miljö- och hälsorisker.

GABA (gamma-aminobutyric acid) is a neurotransmitter in the brain that regulates communication between neurons and has an inhibitory effect, helping to reduce nerve cell activity. GABA uptake inhibitors are a class of drugs or compounds that block the reuptake of GABA into the presynaptic neuron after it has been released into the synapse. By blocking the reuptake, GABA remains in the synapse for a longer period, increasing its inhibitory effect on nerve cell activity. These inhibitors are used in the treatment of various neurological and psychiatric disorders such as anxiety, epilepsy, and spasticity. Examples of GABA uptake inhibitors include tiagabine and vigabatrin.

Desipramin är ett tricykliskt antidepressivt preparat (TCA) som verkar genom att blockera återupptaget av noradrenalin i centrala nervsystemet. Det används för behandling av klinisk depression, neuropati och vissa typer av smärta. Desipramin kan också ha en viss effekt på sömnsvårigheter och kan användas off-label för att behandla detta tillstånd.

Läkemedlet bör endast användas under läkarövervakning på grund av riskerna för allvarliga biverkningar, såsom hjärtrytmrubbningar och förhöjt blodtryck. Desipramin kan också orsaka antikolinerga biverkningar som yrsel, torr mun, förstoppning och urinvägsbesvär.

Det är viktigt att följa doseringsrekommendationerna noga och att undvika kombinationer med andra läkemedel som kan interagera negativt med desipramin.

Alpha-2-adrenergiska receptorer är en typ av G-proteinkopplade receptor som aktiveras av noradrenalin och adrenalin. När dessa hormoner binder till alpha-2-adrenergiska receptorer i cellytan, ledde detta till en inhibition av adenylatcyklasaktiviteten och minskning av intracellulära cAMP-nivåer. Detta resulterar i en varierande effekt beroende på vilken typ av cell alpha-2-adrenergiska receptorer finns på, men kan innebära vasokonstriktion, minskad neurotransmission och nedsatt insulinsekretion.

I medicinskt hänseende är alpha-2-adrenerga receptorer viktiga mål för läkemedel som används för att behandla olika sjukdomar, till exempel blodtryckssänkande medel och smärtstillande medel.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

Pikrotoxin är ett neurotoxin som isolerats från kärnor på boveteplantan (Anamirta cocculus). Det består av två stereoisomera komponenter, pikrotoxinin och pikrotin, som båda har förmågan att blockera GABA-receptorer i hjärnan. Dessa receptorer är viktiga för att reglera excitationen i nervsystemet och när de blockeras kan det leda till överexcitation och dödsfall. Pikrotoxin har historiskt använts som råmaterial inom traditionell medicin, men på grund av dess starka toxicitet är det inte längre en accepterad behandlingsmetod.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

GABAergic neurons are a type of nerve cell that releases the neurotransmitter gamma-aminobutyric acid (GABA). GABA is the primary inhibitory neurotransmitter in the brain, meaning that it functions to decrease the activity of other neurons. GABAergic neurons make up about 20-50% of all neurons in the brain and are widely distributed throughout the central nervous system. They play a crucial role in regulating many aspects of brain function, including motor control, cognition, and emotion.

GABAergic neurons release GABA from their presynaptic terminals, which then binds to GABA receptors on the postsynaptic neuron. This binding can have either excitatory or inhibitory effects, depending on the type of GABA receptor that is activated. Ionotropic GABA receptors (GABA-A and GABA-C) are ligand-gated ion channels that mediate fast synaptic inhibition, while metabotropic GABA receptors (GABA-B) are G protein-coupled receptors that mediate slower, modulatory effects.

Dysfunction of GABAergic neurons and the GABA system has been implicated in a variety of neurological and psychiatric disorders, including epilepsy, anxiety, depression, and schizophrenia.

Carnosine er en dipeptid komponert av de to aminosyrer beta-alanin og histidin, som forekommer naturlig i mange levende organismer, inkludert mennesker. Den finnes i høy koncentrasjon i muskler og hjerne, og antas ha en række funksjoner som antioxidant, pufeforbindelser og tamponerende egenskaper. Det kan hjelpe til å beskytte mot oxidativ skade, forbedre ytelsen i musklene og redusere fedmekjede. Carnosin er også under undersøkelse som en mulig behandling for en rekke sykdommer, inkludert neurodegenerative lidelser, kardiovaskulære lidelser og diabetes.

Radioligandanalys är en typ av bioanalytisk metod som används inom molekylär biologi, farmakologi och neurologi för att undersöka interaktioner mellan små molekyler (som läkemedel eller neurotransmittorer) och specifika receptorer eller transporter i levande vävnad.

I en radioligandanalys etiketteras en liten molekyl, som är av intresse för forskningen, med en radioaktiv isotop, vilket skapar en radiomärkt ligand. Denna radiomärkta substans kan sedan användas för att binda till specifika receptorer eller transporter i ett preparat av levande vävnad, exempelvis en cellkultur eller ett djurligt preparat som hjärnbrott. Genom att mäta den radiaktiva signalen från den bundna liganden kan forskaren få information om antalet och egenskaperna hos de målade receptorerna eller transporterna.

Radioligandanalys är en mycket känslig metod som kan användas för att upptäcka och karakterisera små mängder receptorer eller transporter, och den är därför värdefull inom forskning och utveckling av nya läkemedel.

'Gastrisk fundus' refererer til den øverste del af maagen, der er forbundet med esophagus (spiserøret). Dette område er karakteristisk for sin indbulning over den muskulære del af magen og indeholder også en stor koncentration af fundusglander, som producerer mave-syre og slimet substance, der hjælper med at beskytte mavesækkens indvendige overflade. Fundus er vigtig for at regulere mavens akiditet og fordøjelsesprocessen.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

I medically, "Jonkanaler" refers to a type of connection between the right and left sides of the heart that is present in some newborns. This term is actually an abbreviation for "persistent truncus arteriosus communis," which is a congenital heart defect where a single large vessel comes out of the heart instead of separate pulmonary and aortic arteries.

Normally, during fetal development, the great arteries (the aorta and pulmonary artery) are connected to the heart through separate vessels called the aortic and pulmonary valves. However, in cases of persistent truncus arteriosus communis, these vessels fail to separate completely, resulting in a large vessel that receives blood from both the right and left ventricles and supplies it to the systemic and pulmonary circulations.

This condition can lead to various complications, such as cyanosis (bluish discoloration of the skin), congestive heart failure, and pulmonary hypertension. Treatment typically involves surgical correction, which may include placing a patch to separate the truncus into two vessels or using a conduit to connect the right ventricle to the pulmonary artery.

Organisk kultur (OC) är en metod inom biologi och medicin där levande celler eller vävnader från ett organism odlas i kontrollerade laboratorieförhållanden. I en organkultur kan celler eller vävnader från ett visst organ st stimuleras att bibehålla sin specifika struktur och funktion, vilket gör det möjligt att studera deras särskilda egenskaper i en mer naturlig miljö än vad som är möjligt med tvådimensionella cellkulturer.

Organkulturmetoder kan användas för att studera hur olika läkemedel påverkar olika organ, vilket kan hjälpa till att fastställa doser och identifiera biverkningar innan de testas på människor. Dessa metoder kan även användas för att studera sjukdomsprocesser och utveckla nya behandlingsmetoder, inklusive cell- och genbaserade terapier.

Exempel på organkulturer är lung-, lever-, hjärt- och nervcellskulturer. För att skapa en organkultur tas ofta ett litet stycke vävnad från det aktuella organet, som sedan behandlas med enzymer för att separera cellerna från varandra. Sedan placeras cellerna i en speciell kammare eller platta där de kan odlas och studeras under kontrollerade förhållanden.

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som förekommer i centrala och perifera nervsystemet hos djur, inklusive människor. Det binder till och aktiverar G-proteinkopplade receptorer, vilket leder till en varierad biologisk respons beroende på receptorundergruppen.

Det finns fem kända undergrupper av NPY-receptorer: Y1, Y2, Y4, Y5 och Y6 (eller receptorundergruppen Y5 uttrycks inte i människor). Dessa receptorer är kodade för av olika gener och uttrycks i olika delar av centrala nervsystemet och perifera vävnader.

NPY-receptorerna spelar en viktig roll i regleringen av flera fysiologiska processer, till exempel hungerkontroll, blodtryck, hjärtfrekvens, kognition, smärta och emotionell regulering. Dysfunktion i NPY-systemet har visats vara involverat i patofysiologiska tillstånd som ångest, depression, epilepsi, essentiell högt blodtryck, matvanor och neurodegenerativa sjukdomar.

Dopamin stimulantia är en grupp av läkemedel som ökar aktiviteten i dopaminnervsystemet i hjärnan. Dopamin är en signalsubstans (neurotransmittor) som överför signaler mellan nervceller och spelar en viktig roll i belöningssystemet, motivationen, kognitionen och rörelsekoordinationen.

Dopaminstimulerande läkemedel används främst för behandling av sjukdomar där dopaminbristen orsakar symptom, till exempel i Parkinson's disease, hyperkinetic syndrom och ADHD (uppmärksamhetsstörning med/utan samtidig hyperaktivitet). De ökar mängden dopamin i synapsklyftan genom att hämta upp dopamin från synaptosvaren eller blockera nedbrytningen av dopamin.

Exempel på dopaminstimulerande läkemedel är:

* Levodopa/Karbidopa (Sinemet, Madopar)
* Dopadecarboxylas-hämmare (Benserazid, Carbodopa)
* Dopaminagonister (Pramipexol, Ropinirol, Rotigotine)

Dessa läkemedel bör användas under tätt medicinskt övervakning på grund av möjliga biverkningar och komplikationer.

Dizocilpine malate är ett potent psykoaktivt substance som primärt används inom forskning. Ämnet är känt under varunamnet MK-801 och är en stark NMDA-receptorantagonist, vilket betyder att det blockerar den typen av glutamatreceptorer i centrala nervsystemet (CNS).

Dizocilpine malate har inga etablerade medicinska användningsområden på grund av sitt höga potential för biverkningar och missbruk. Det kan orsaka allvarliga neuropsykiatriska effekter, inklusive hallucinationer, desorientering, aggressivt beteende och i värsta fall koma och död vid överdos.

I forskningssammanhang har dizocilpine malate använts för att studera bland annat memti och inlärning, neuroplasticitet, schizofreni och andra psykiatriska tillstånd, samt neurologiska skador och sjukdomar.

Parasympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that generally functions to promote rest, digestion, and recovery. It is responsible for the body's "rest and digest" response, which is the counterpart to the sympathetic nervous system's "fight or flight" response.

The parasympathetic nervous system is activated in situations of relaxation and safety, allowing the body to conserve energy and perform maintenance and repair tasks. It does this by decreasing heart rate and blood pressure, increasing digestive activity, and promoting tissue growth and healing.

The parasympathetic nervous system is controlled by cranial nerves III, VII, IX, and X, as well as sacral nerves S2-S4. These nerves release the neurotransmitter acetylcholine, which binds to receptors in target organs and causes a variety of effects, including relaxation of smooth muscle, dilation of blood vessels, and increased secretion of digestive enzymes.

Overall, the parasympathetic nervous system plays an important role in maintaining homeostasis and promoting overall health and well-being.

'Psykofarmakologi' er en gren av farmakologi som studerer virkningene av stoffer på psyken og adferd. Det inkluderer studien av hvordan forskjellige klasser av medisiner, som antidepressiva, antipsykotika, anxiolytika og stimulantia, virker i hjernen for å påvirke følelser, tanker, humør, søvn, opmerksomhet, minne og andre aspekter av psyken og adferd. Psykofarmakologi undersøker også de underliggende mekanismer og biokjemiske prosesser som styrer disse virkningene, slik som hvordan stoffer interagerer med neurotransmittere, reseptorer og intrasellulære signalveier i nerveceller. Dette kan bidra til å forstå sykdommeprosesser og utvikle mer effektive behandlinger for psykiatriske lidelser som depression, angstanfall, skizofreni og andre søknadsdiagnoser.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Elektrisk kapacitans är ett mått på hur mycket elektrisk laddning en föremål eller system kan lagra per volt spänningsförändring. Det matematiska uttrycket för kapacitansen (C) är:

C = Q/V

där Q är den lagrade laddningen och V är spänningen över föremålet. Kapacitansen mäts i enheten farad (F). I medicinska tillämpningar kan kapacitansen vara relevant för exempelvis defibrillation, där det är viktigt att ha rätt kapacitans i defibrillatorn för att kunna leverera en effektiv stöt.

Elektrokemiska tekniker är metoder och processer som involverar konvertering av elektrisk energi till kemisk energi eller vice versa. Detta sker genom elektrokemiska reaktioner, där laddningar överförs mellan en elektrod och ett elektrolyt.

Exempel på elektrokemiska tekniker inkluderar:

1. Elektrolys: En process där elektrisk energi används för att driva en kemisk reaktion, vanligtvis för att dela ett molekylärt substance i två eller flera delar. Exempel på elektrolys inkluderar produktion av väte och syre från vatten, aluminiumframställning och kloralkali-processen.
2. Galvanisk cell: En cell som producerar elektrisk energi genom spontana kemiska reaktioner mellan två olika substanser i kontakt med varandra via en elektrolyt. Exempel på galvaniska celler inkluderar batterier och bränsleceller.
3. Elektrokemisk sensor: En sensor som använder elektrokemiska reaktioner för att detektera och mäta koncentrationen av specifika kemiska substanser i en lösning eller gas. Exempel på elektrokemiska sensorer inkluderar glukosmätare, pH-sensorer och kolmonoxiddetektorer.
4. Elektrodeposition: En metod för att deponera ett tunt skikt av en metall eller en konduktiv polymer på en elektrod genom användning av elektrisk ström. Exempel på elektrodeposition inkluderar krompåläggning, kopparplätering och produktion av polymer-elektrolytkondensatorer.

Elektrokemiska tekniker har många tillämpningar inom olika områden som energiteknik, miljöteknik, medicinteknik, elektronik och kemi.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Muskelavslappning, eller engelska "muscle relaxation", är ett medicinskt tillstånd där musklerna slappnar av och blir mindre spända. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skador, sjukdomar, neurodegenerativa störningar, läkemedel eller psykiska tillstånd som stress och ångest.

I vissa fall kan muskelavslappning vara en önskad effekt av behandling, som i terapi där patienten aktivt tränar sin muskelrelaxation med hjälp av tekniker som andningsövningar och visualisering.

I allvarliga fall kan muskelavslappning leda till svårigheter att röra sig, svältkramper eller andningssvårigheter. I dessa fallen behandlas muskelavslappning ofta med läkemedel som muskelrelaxerande mediciner eller fysisk terapi för att hjälpa till att stärka musklerna och förbättra rörelseförmågan.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Neostriatum är ett begrepp inom hjärnans struktur och funktion och refererar till en del av basala ganglierna, som är en viktig grupp av subkortikala kärnor involverade i motorisk kontroll, kognition och emotionell processing. Neostriatum består av två huvudsakliga strukturer: caudat kärnan och putamen. I vissa sammanhang kan även nucleus accumbens ingå i neostriatum. Dessa strukturer mottar information från barken ( cortex) och projicerar vidare till andra delar av basala ganglierna för att hjälpa koordinera och reglera rörelser, kognition och emotionella respons.

"Adrenergic agents" är en medicinsk term som refererar till substanser som påverkar adrenergiska receptorer i kroppen. Adrenergiska receptorer är nervceller eller andra typer av celler som har en respons på signalsubstanser som kallas catekolaminer, inklusive adrenalin och noradrenalin.

Adrenergiska agenter kan vara naturligt förekommande eller syntetiska substanser och de kan användas som läkemedel för att behandla en rad olika medicinska tillstånd. De kan exempelvis användas för att kontraverka lägre blodtryck, öka hjärtats frekvens och styrka, vidga luftvägar eller kontrahera blodkärl.

Det finns två huvudsakliga typer av adrenergiska receptorer: alfa-adrenergiska receptorer och beta-adrenergiska receptorer. Adrenergiska agenter kan vara selektiva för en specifik typ av receptor eller oselektiva, vilket betyder att de påverkar både alfa- och beta-receptorer. De kan även vara agonister, som aktiverar receptorerna, eller antagonister, som blockerar deras effekt.

Nipekotsyror (engelska: Free fatty acids, FFAs) är fritt svävande fettsyror i blodet som inte är bundna till lipoproteiner. De frisläpps från triglycerider i adipocyter (fettceller) under lipolys (nedbrytning av fett) och kan användas som energikälla i kroppen. Höga nivåer av nipekotsyror kan vara skadliga för kroppen och associeras med insulinresistens, typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdomar.

I medicinen refererar transportörer (engelska: transporters) till specifika proteiner som hjälper till att transportera molekyler, såsom läkemedel och andra endogena substanser, in eller ut av celler eller över cellytan. Dessa proteiner är ofta belägna i celldelar som membran och kan vara specifika för vissa substanser eller ha bredare substratspecificitet. Transportörerna kan vara aktiva, där de använder energi från ATP (adenosintrifosfat) för att transportera molekyler mot deras koncentrationsgradient, eller passiva, där de transporterar molekyler med eller mot deras koncentrationsgradient utan egen energikälla. Transportörer spelar en viktig roll i absorptionen, distributionen, metabolismen och exkretionen (ADME) av läkemedel och har därför stor betydelse för farmakokinetiken och farmakodynamiken hos läkemedel.

Elektrisk ledningsförmåga (elektrisk konduktivitet) är ett mått på hur väl en substance kan leda elektrisk ström. Det är definierat som den reciproka värdet av resistansen i en given volym av materialet, och mäts vanligtvis i enheten Siemens per meter (S/m). Ju högre konduktivitet, desto bättre ledningsförmåga har materialet.

GABA-B Receptor Antagonists are a class of drugs that block the action of GABA (gamma-aminobutyric acid) at GABA-B receptors in the brain and nervous system. GABA is a neurotransmitter, which is a chemical messenger that transmits signals in the brain and regulates communication between brain cells. GABA has an inhibitory effect on nerve impulses, meaning it can reduce the activity of certain neurons and decrease excitability in the brain.

GABA-B receptors are found both pre-synaptically and post-synaptically, and they play a role in regulating neurotransmitter release, synaptic transmission, and neuronal excitability. GABA-B Receptor Antagonists work by binding to these receptors and preventing the action of GABA, which can lead to increased neuronal activity and excitation.

GABA-B Receptor Antagonists have been studied for their potential therapeutic uses in various neurological and psychiatric conditions, such as epilepsy, depression, anxiety, and drug addiction. However, the use of these drugs is associated with several side effects, including increased heart rate, blood pressure, and seizures, and they are not widely used in clinical practice due to their potential for abuse and dependence.

'Pyramidceller' (piramidceller in svenska) är en typ av nervcell (neuroglia) i hjärnan och ryggmärgen som har en pyramidformad kropp med utskott (dendriter och axon). De flesta pyramidcellerna finns i hjärnbarken (cortex cerebri), där de är de vanligaste neuronerna. Pyramidceller spelar en viktig roll i förmedlandet av sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. De är också involverade i processer som lärande, minne och återupplevelse. Skador på pyramidceller kan leda till neurologiska symtom såsom rörelse- och känselstörningar, försämrad kognition och epilepsi.

'Natrium' er ein grunnleggjande mineral og er kjent som Natrium (Na) på engelsk. I medisinsk sammenheng, refererer Natrium ofte til Natrium-jonen (Na+), som er en viktig elektrolytt i kroppen. Natrium spiller en viktig rolle i å holde vannbalansen i kroppen, og bidrar også til å regulere blodtrykket og hjertets funksjon. Natriumforsyningen i kroppen kommer främst fra saltet (NaCl) som vi konsumerer i vår daglige kost.

'Drosophila melanogaster' er en art av insekt som tilhører familien Drosophilidae og er bedre kjent under navnet bananflue. Det er en meget liten art med en gjennomsnittlig lengde på 2-3 millimeter, og den har en typisk gyllenbrun farge med sorte striper på bakkroppen.

Drosophila melanogaster er en av de mest studerte organismer i biologi og genetikk, delvis på grunn av sin enkle oppbygning og kort levetid på bare 40-50 dager. Den har også en relativt enkel generasjonstid på omkring to uker, hvilket gjør den velegnet for genetiske studier.

Dess genom er fullstendig sekventert og inneholder cirka 13.000 gener, noe som gir forskere en unik mulighet til å studere genuttrykk, regulering og interaksjoner i en levende organisisme. Drosophila melanogaster er også viktig for medisinsk forskning, da mange av de gener som styrer utviklingen og funksjonen hos denne artien også finnes hos mennesker. Studier av disse genene kan derfor gi viktige innsikter i forståelsen av menneskelig sykdom, inkludert arvelige sykdommer og kraftigere former for kreft.

"Ganglier" är ett adjektiv som används för att beskriva något som har formen eller liknar ett ganglion. I en medicinsk kontext refererar "ganglion" vanligtvis till en grupp av nervceller utanför centrala nervsystemet, som fungerar som en smärtcentral och bearbetar sensoriska signaler. Ganglier innehåller ofta cellkropparna för afferenta neuron (sensoriska nervceller) och kan ingå i det autonoma nervsystemet eller vara en del av det perifera nervsystemet.

Exempel på olika typer av ganglier inkluderar:

1. Dorsalrotsganglion: En typ av ganglion som innehåller cellkropparna för de afferenta neuron som transporterar smärta, temperatur och kvalitetssinne till ryggmärgen.
2. Sympatiskt ganglion: En del av det sympatiska nervsystemet som hjälper till att reglera kroppens involuntära funktioner, såsom hjärtslag, andning och blodtryck.
3. Parasympatiskt ganglion: Även en del av det autonoma nervsystemet, men denna gång i det parasympatiska nervsystemet, som hjälper till att reglera kroppens vila och ämnesomsättning.

Det är värt att notera att "ganglion" kan också användas för att beskriva en sorts vätskefylld cysta som ofta bildas i hand- eller fotleden, men detta är inte relaterat till den medicinska definitionen av ett nervganglion.

Medicinskt talat är sädesledaren (latin: vas deferens) en del av det maskulina reproduktionssystemet. Den är en tunn, muskelbunden rörlig tub som transporterar spermier från epididymis till urinblåsan, där den möter urinvägen och bildar ett gemensamt utflöde, urethra, genom vilken både urin och sperma kan passera under ejakulationen. Sädesledaren är en del av det så kallade kontinuerliga maskulina reproduktionssystemet, som inkluderar testiklar, epididymis, sädesledare, vas deferens, seminalvesiklar, prostata och bulbourethrala körtlar.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Fluorescerande färgämnen är substanser som absorberar ljusenergi vid ett visst våglängdsområde och sedan sänder ut energin igen i form av ljus vid en lägre våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens. Fluorescerande färgämnen används inom olika områden, till exempel inom biomedicin för att markera och detektera specifika celler eller proteiner, inom materialvetenskap för att undersöka materialegenskaper och inom självljusande produkter.

Beta-alanin (β-Alanin) er en ikke-proteinogen aminosyre, som betydningsfullt kan påvirkes muskelens endogene buffringsevne og forsinkelse av muskelforsuring under intensiv trening. Det blir syntetisert i kroppen fra aminosyren L-histidin og er en viktig komponent i den dipeptid som kalles karnosin (β-alanyl-L-histidin). Karanosin finnes i høye koncentrasjoner i muskler, hjerne og andre organer.

Ved å supplere med beta-alanin økes nivåene av karanosin i musklene, som fører til en forbedring i muskelens evne til å bufferiere protoner som produseres under intensiv trening. Dette kan resultere i forbedrede ytelse og utdrattet tid til muskelforsuring. Beta-alanin er også viktig for øyehelsekontrollen og noen studier har vist at supplering av beta-alanin kan føre til en forbedring i synsfeltet og reaksjonstid under visuelle oppgaver.

I tillegg, det finnes evidens som tyder på at beta-alanin supplering kan ha positive virkninger på kognitiv funksjon, særlig i situasjoner med høy mentale belastning og trang til å holde vekk muskelforsuring.

Adrenergic alpha-2 receptor antagonists are a class of medications that block the action of norepinephrine, a neurotransmitter and hormone, at the adrenergic alpha-2 receptors. These receptors are found in the central and peripheral nervous system and play a role in regulating various physiological functions such as blood pressure, heart rate, and insulin secretion.

When norepinephrine binds to these receptors, it can cause vasoconstriction (narrowing of blood vessels), decreased heart rate, and inhibition of insulin secretion. By blocking the action of norepinephrine at these receptors, adrenergic alpha-2 receptor antagonists can increase heart rate and blood pressure, stimulate insulin secretion, and have other effects on various organ systems.

Adrenergic alpha-2 receptor antagonists are used in the treatment of several medical conditions, including hypotension (low blood pressure), opioid-induced sedation and respiratory depression, and neurogenic orthostatic hypotension (a form of low blood pressure that occurs upon standing). Examples of adrenergic alpha-2 receptor antagonists include yohimbine, idazoxan, and atipamezole.

Adenosin är ett endogent nukleosid som består av en nucleotidbase (adenin) som är kovalent bundet till en pentos (ribose) via en β-N1-glykosidbindning. Adenosin har en central roll inom celldelenas energihushållning, då det fungerar som prekursor till adenosintrifosfat (ATP) och adenosindifosfat (ADP).

Utöver sin roll i energimetabolismen är adenosin också en viktig neurotransmittor och modulerande signalsubstans inom det centrala nervsystemet. Det fungerar som en inhibitorisk neurotransmittor och har en dämpande effekt på exciterade neuroner. Adenosinreceptorerna är måltavlor för flera läkemedel, till exempel vid behandling av arytmier (hjärtrytmrubbningar) och smärta.

I kroppen kan adenosin bildas genom nedbrytning av ATP eller genom direkt syntes från inosinmonofosfat (IMP). Nivåerna av adenosin i blodet är höga vid fysisk aktivitet och stress, då energiförbrukningen ökar. Vid sänkta nivåer av syre tillgänglighet, som under hypoxi eller ischemisk skada, kan adenosin bildas i större utsträckning genom en process som kallas för hypoxantisk nedbrytning.

I medicinsk kontext kan adenosin användas som ett läkemedel vid diagnostisering och behandling av olika hjärtsjukdomar, till exempel för att inducerara atrioventrikulär blockad eller för att behandla paroxysmal supraventrikulär tachykardi (PSVT). Adenosin ges ofta som en snabb intravenös bolus injektion och verkar genom att bromsa sinusknuten och atrioventrikulära noden, vilket kan korrigera oregelbundna hjärtrytmer eller sänka frekvensen vid tachykardi.

Histamin H3-receptorer är en typ av receptor som binder till neurotransmittorstoffet histamin och modulerar dess effekter i centrala nervsystemet (CNS). Dessa receptorer fungerar som auto-receptorer på histaminerga neuroner, vilket innebär att de befinner sig på samma cell som de binder till. När histamin binds till H3-receptorerna hämmas frisättningen av histamin, vilket hjälper till att reglera homeostasen i CNS.

H3-receptorerna kan även påverka andra neurotransmittorsystem genom att modulera frisättningen av dopamin, noradrenalin och acetylkolin. På grund av deras roll i regleringen av histaminerga signaler och andra neurotransmittorsystem har H3-receptorerna blivit en intressant möjlighet för att utveckla läkemedel som kan behandla olika neurologiska tillstånd, såsom sömnstörningar, smärta, epilepsi och neurodegenerativa sjukdomar.

Medicinskt sett refererar "mitthjärna" (substantia nigra) till en del av den basala ganglielianska systemet i hjärnan. Den består av två delar: pars compacta och pars reticulata. Pars compacta innehåller dopaminproducerande nervceller, som är viktiga för motorisk kontroll och belöningssystemet i hjärnan.

En vanlig sjukdom som är kopplad till mitthjärnan är Parkinson's sjukdom, där man ser en progressiv nedbrytning av dopaminproducerande nervceller i pars compacta. Detta leder till rörelsekoordinationsproblem och andra symtom som karakteriserar Parkinson's sjukdom.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Excitatory amino acid transporter 2 (EAAT2) är en protein som fungerar som en transportör för excitatoriska aminosyra neurotransmittorer, särskilt glutamat, in i glialceller och nerver i centrala nervsystemet. Genom att minska koncentrationen av utomkallsidigt frisatta glutamat i synapsspaltet bidrar EAAT2 till att begränsa exciterande neurotransmission och skyddar därmed neuronerna från excitotoxisk skada.

Glutamat-plasmamembrantransportproteiner är proteiner som hjälper till att reglera koncentrationen av den primära excitatoriska aminosyran, glutamat, i centrala nervsystemet (CNS). Dessa proteiner är inblandade i transporten av glutamat över neuronala och gliala plasmamembran.

Det finns två huvudsakliga typer av glutamat-plasmamembrantransportproteiner:

1. Glutamat-excitatoriska aminosyra transporter (EAAT) som primary är ansvariga för att återuppta glutamat från synaptisk spalt till presynaptiska neuron och glialceller. Det finns fem subtyper av EAAT (EAAT1-5), varav EAAT1 och EAAT2 är de mest prevalenta i CNS.
2. Vesikulära glutamattransportörer (VGLUT) som transporterar glutamat från cytoplasman till synaptiska vesikeln inne i presynaptiska neuron. Det finns tre subtyper av VGLUT (VGLUT1-3), och de är involverade i att lagra glutamat och reglera frisättningen av neurotransmittor under nervimpulser.

Glutamat-plasmamembrantransportproteiner spelar en viktig roll i att underhålla homeostasen av glutamat i CNS och att förhindra överaktivering av glutamatreceptorer, som kan leda till excitotoxisk skada och neurodegenerativa sjukdomar såsom Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och multipla skleros.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Kaliumklorid (KCl) är ett mineral salt som används inom medicinen. Det är en form av kalium, ett elektrolyt som är viktigt för hjärtmuskulaturens funktion och cellers normala funktion i kroppen.

Kaliumklorid används ofta som ett behandlingsmedel vid lågt kaliumspår i blodet (hypokalemi), eftersom det kan hjälpa att ersätta de kaliumbrist som orsakar symptomen. Det kan också användas för att behandla muskelkramper, rytmrubbningar i hjärtat och andra tillstånd som kan orsakas av lågt kaliumspår.

I vissa fall kan Kaliumklorid användas som en del av en dödlig injektion som används för att avrätta dömda brottslingar i vissa delstater i USA. Detta är mycket kontroversiellt och har ifrågasatts på grund av riskerna för felbehandling och smärta under avrättningen.

'Botulinum Toxin Type A' (BoNT-A) refererar till ett neurotoxin som produceras av den anaeroba bakterien *Clostridium botulinum* och relaterade arter. Detta toxin är orsaken till sjukdomen botulism, som kännetecknas av muskelsvaghet eller andningssvårigheter på grund av att nervimpulser inte kan överföras korrekt till musklerna.

I medicinsk kontext används dock ofta rena former av BoNT-A, som marknadsförs under varumärken som Botox, Dysport och Xeomin, för behandling av olika neuromuskulära störningar. Dessa tillämpningar inkluderar bland annat behandling av spasticitet, dystoni, migrän och vissa typer av ögonläkning (bland annat brynställning). BoNT-A fungerar genom att blockera signalsubstanser i nervsystemet som orsakar muskelkontraktioner. På så sätt kan överdriven muskelaktivitet minskas och symtom lindras.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Endocytosis är en biologisk process där cellen absorberar materia från sin omgivning genom inneslutning av den i ett membrankapsel, bildande ett vesikel. Det finns olika typer av endocytos, inklusive fagocytos (där stora partiklar internaliseras), pinocytos (där vätska och lösliga molekyler internaliseras) och receptor-medierad endocytos (där specifika molekyler binder till receptorer på cellmembranet och internaliseras).

Sålunda, medicinsk definition av 'Endocytos' är en process där cellen internaliserar materia från sin omgivning genom inneslutning i ett membrankapsel, bildande ett vesikel.

Neuropil är ett histologiskt begrepp som används för att beskriva det sammantrasslade nätverket av nervcellers (neuroners) utskott (axoner och dendriter) och deras synapser, glia cellsprocesser och blodkärl i det centrala nervsystemet hos djur. Det är den strukturella komponenten i hjärnans och ryggmärgans vävnad där neuronal signalering sker genom kommunikation mellan neuroner via synapser. Neuropil innehåller också stödjande celler, som glia cells, som har en rad funktioner som till exempel att underhålla och skydda nervcellerna samt hjälpa till vid uppbyggnaden och underhållet av extracellulär matris. Neuropil är en mycket komplex struktur på molekylär nivå, med många olika proteiner och signalsubstanser som deltar i nervcellskommunikationen.

FMRFamid är ett neuropeptid som först isolerades från bläckfisken (Sepia officinalis) och består av aminosyrasekvensen Phe-Met-Arg-Phe-NH2. Det upptäcktes ursprungligen i hjärnan på bläckfiskar, men har sedan dess visat sig förekomma hos många djur, inklusive ryggradsdjur som människor. FMRFamid är involverad i en rad olika fysiologiska processer, till exempel reglering av hjärtats frekvens och blodtryck, smärta, hunger och minnesbildning. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som får effekter på cellens funktion. FMRFamid är ett exempel på en neuropeptidfamilj där flera närbesläktade peptider delar den gemensamma aminosyrasekvensen Arg-Phe-NH2.

En läkemedelsinteraktion är ett samspel mellan två eller flera läkemedel som kan påverka deras farmakologiska effekter när de används tillsammans. Detta kan resultera i ökad eller minskad verkan av något eller alla preparaten, förändrad tidsrymd för verkan, eller uppstående biverkningar. Interaktioner kan ske när läkemedel ges samtidigt, eller när ett läkemedel ges inom en viss tid efter att ett annat har tagits. Interaktioner kan också inträffa mellan läkemedel och mat, drycker, närings- eller illiknande substanser. Kroppens egna enzymer och proteiner som påverkar läkemedlets farmakokinetik (till exempel leverns leverans, distribution, metabolism och utsöndring) kan också ingå i interaktioner med läkemedlen.

Läkemedelsinteraktioner kan vara kliniskt betydelsefulla och orsaka allvarliga hälsoproblem, särskilt hos äldre patienter som ofta använder flera läkemedel samtidigt. Därför är det viktigt att identifiera potentiella interaktioner och hantera dem genom att justera doser, ändra behandlingsschema eller välja alternativa läkemedel när det behövs.

Inre hörselceller, även kända som hair celles, är speciella sensoriska celler i inneröra organet cochlea (snäckan) som omvandlar ljudvibrationer till nervsignaler. De inre hörselcellerna är belägna i den del av cochlea som kallas basilarmembranet och de är uppdelade i två typer: enkelhåriga celler och tvillinghåriga celler. Dessa celler har små hår som sticker ut från toppen av cellen och de böjs när de utsätts för ljudvibrationer. Denna böjning orsakar en ökad inflöde av kalciumjoner in i cellen, vilket aktiverar ett neurotransmittorsystem som skickar signaler till cochleans nervceller och sedan vidare till hjärnan. Skador på inre hörselceller kan orsaka permanent hörselnedsättning eftersom de inte har förmågan att regenerera sig själva.

'Serotoninmedel' refererar till läkemedel som på något sätt påverkar serotoninet, ett signalsubstanstansystem i centrala nervsystemet (CNS). Serotonin är en neurotransmittor som spelar en viktig roll i regleringen av känslor, sömn, aptit, smärta och andra fysiologiska processer.

Det finns olika typer av serotoninmedel som används för att behandla olika sjukdomstillstånd. Några exempel är:

1. Serotoninåterupptagshämmare (SSRI): Dessa läkemedel fungerar genom att blockera serotoninreceptorerna och förhindra återupptaget av serotonin i presynaptiska neuron, vilket leder till ökat serotoninnivå i synapsen och förbättrad neurotransmission. SSRIs används ofta för att behandla depression, ångeststörningar och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

2. Serotonin-noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI): Dessa läkemedel blockerar både serotonin- och noradrenalinreceptorerna, vilket leder till ökat nivå av båda neurotransmittorerna i synapsen. SNRIs används ofta för att behandla depression, neuropatisk smärta och fibromyalgi.

3. Serotoninantagonister/Agonister: Dessa läkemedel påverkar serotoninreceptorerna på olika sätt beroende på vilken specifik receptor de binder till. Exempelvis kan de fungera som antagonister (blockerare) av 5-HT3-receptorer för att behandla illamående och kräkningar, eller som agonister (aktiverare) av 5-HT1-receptorerna för att behandla migrän.

4. Triptaner: Dessa läkemedel är selektiva serotoninagonister som binder till 5-HT1B/1D-receptorerna och används för att behandla akut migränattacker.

Det är viktigt att notera att alla dessa läkemedel kan ha biverkningar och interagera med andra läkemedel, därför bör de endast användas under medicinsk övervakning.

Tetrabenazine är ett läkemedel som används för att behandla korea, eller oönskade rörelser, hos patienter med neurologiska sjukdomar som Parkinson's sjukdom och Huntington's sjukdom.

Läkemedlet fungerar genom att minska nivåerna av neurotransmittorern dopamin och serotonin i hjärnan, vilket kan hjälpa att reducera överdrivna muskelrörelser. Tetrabenazine är en reversibel inhibitor av vesikelbundet transporterande protein (VMAT2), som är involverat i dopamin- och serotoninlagringen i synaptosomer.

Vanliga biverkningar av tetrabenazin inkluderar trötthet, yrsel, sömnsjukdom, illamående och förstoppning. Allvarligare biverkningar kan vara depression, aggression och tanke om självmord. Läkemedlet bör användas med försiktighet hos patienter med deprimerande symtom eller självmordsrisk.

Tetrabenazine kan också orsaka QT-intervallförlängning, en abnormitet i elektrokardiogrammet (EKG) som kan öka risken för allvarliga hjärtarytmier. Läkemedlet bör undvikas hos patienter med bekanta hjärtfel eller hos patienter som använder andra läkemedel som kan orsaka QT-intervallförlängning.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

R-type calcium channels are a type of voltage-gated calcium channel that are widely expressed in excitable cells such as neurons and muscle cells. They are called "R-type" because they were initially identified based on their sensitivity to the tarantula venom component, reprotoxin I, which preferentially blocks this type of calcium channel.

R-type calcium channels are composed of four subunits: CaV2.3 (the pore-forming α1 subunit), β, α2δ, and γ. They have a unique biophysical and pharmacological profile compared to other voltage-gated calcium channel types (such as L-, N-, P/Q-type). R-type channels have relatively fast activation and inactivation kinetics, and they are less sensitive to blockade by dihydropyridines (such as nifedipine) and phenylalkylamines (such as verapamil), but more sensitive to blockade by isothiourea compounds (such as SNX-482).

R-type calcium channels play important roles in various physiological processes, including neurotransmitter release, neuronal excitability, hormone secretion, and muscle contraction. Dysfunction of R-type calcium channels has been implicated in several pathophysiological conditions, such as epilepsy, pain, hypertension, and drug addiction.

'CNS-aktiva medel' refererar till läkemedel eller andra substanser som påverkar Centrala Nervösa Systemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa medel kan antingen stimulera eller hämma nervcellernas funktion, beroende på deras mekanism av verkan. Exempel på CNS-aktiva medel är sedativa, stimulanter, antidepressiva, antipsychotiska läkemedel och opiater.

Amakrine cells are a type of neuron found in the retina of the eye. They are interneurons, which means that they process and transmit signals within the retina but do not directly convey information to the brain. Amakrine cells are named for their characteristic shape, which includes multiple processes or "arms" that allow them to connect with and communicate with other neurons in the retina.

Amakrine cells play a role in processing visual information and helping to sharpen the signals that are sent to the brain. They release neurotransmitters such as GABA and dopamine, which can inhibit or excite the activity of other neurons in the retina. This allows them to help regulate the flow of information and fine-tune the visual signal before it is sent to the brain for further processing.

There are several different types of amakrine cells, each with their own unique characteristics and functions. Some amakrine cells are thought to be involved in motion detection, while others may help to process contrast or color information. Overall, amakrine cells play an important role in shaping the visual signal and helping us to see clearly.

Adrenerga upptagshämmare, även kända som adrenerga receptorantagonister, är en grupp läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin i kroppen. De gör detta genom att binda till adrenerga receptorer utan att aktivera dem, vilket förhindrar att signalsubstanserna adrenalin och noradrenalin kan binde till och aktivera samma receptorer.

Det finns två huvudtyper av adrenerga upptagshämmare: α-receptorantagonister och β-receptorantagonister. Varje typ blockerar en specifik undergrupp av adrenerga receptorer (α eller β) i kroppen.

Exempel på läkemedel som tillhör denna grupp inkluderar propranolol, atenolol och metoprolol (β-receptorantagonister), och phentolamin och phenoxybenzamin (α-receptorantagonister).

Adrenerga upptagshämmare används ofta för att behandla olika medicinska tillstånd, såsom högt blodtryck, hjärtklappning, migrän och glaukom.

'Serotonergic neurons' refererer til nerveceller i centralnervøst system som har serotonin (5-hydroxytryptamin, 5-HT) som deres primære neurotransmitter. Disse neuroner findes hovedsageligt i raphekernene i hjernestammen og spredt ud over andre områder i hjernen. Serotonin er involveret i en række forskellige fysiologiske processer, herunder søvn/vågen cyklus, appetit, smertestilling, humør og adfærd, kognition og neuroendokrinologi. Dysfunktion i serotonergic neurons er associeret med en række sygdomme, herunder depression, angst, migræne og neurologiske lidelser som Parkinsons sygdom.

En nicotinblockerare är ett läkemedel som används för att hjälpa människor att sluta röka. Den aktiva substansen i dessa mediciner är vanligtvis en typ av ämne som kallas en anti-nikotinreceptorantagonist.

Nikotinblockerare fungerar genom att blockera nicotinreceptorer i hjärnan, vilket förhindrar att nikotin från cigaretter eller andra tobaksprodukter binder till dem. När nikotin inte kan binda till dessa receptorer, minskar symtomen av abstinens och behovet av att röka.

Det finns två huvudsakliga typer av nicotinblockerare: orala läkemedel som tas som tabletter eller kapslar, och hudpatches som appliceras på huden. De orala läkemedlen innehåller ofta en substans som kallas vareniclin, medan hudpatchena vanligtvis innehåller en annan substans som kallas nikotinpolacrilex.

Nicotinblockerare kan vara effektiva för att hjälpa människor att sluta röka, men de bör användas i kombination med andra metoder för att stötta ett livsstilsförändring, såsom rådgivning och beteendemodifierande terapier. Det är också viktigt att notera att nicotinblockerare kan ha biverkningar och ska användas under läkarövervakning.

Metoxihydroxifenylglykol (MXPG) är ett metaboliskt avfallsprodukt som bildas i kroppen efter att man har utsatts för bisfenol A (BPA), en kemisk substans som används i till exempel plastvaror och linjälar. MXPG bildas när BPA bryts ned i levern. Det är ett polart, vattenlösligt ämne som kan utsöndras från kroppen via urinen.

'Fosfinsyre' er en gammel betegnelse for en klasse av kjemikalier som i dag vanligvis omtales som 'fosfiner'. Fosfiner er kjemikalier der fosforatomer er bundet sammen med hydrogenatomer via enkeltbindinger. Den mest simple fosfinen, H3P, kaller man også 'trifosfin' eller 'fosfan'.

Fosfiner kan være farlige for levende vesen på grunn av deres reaksjonsvilje med ilt i luften, som kan føre til frigjøring av giftige forbindelser. De kan også være brannskadende eller selv antende. Derfor bør arbeidet med fosfiner foregå under kontrollert og sikret forhold.

Histamin är ett biogent amin som fungerar som neurotransmittor och immunmodulerande signalsubstans i kroppen. Det produceras naturligt i människokroppen av granulocyter, basofiler och mastceller som en del av det immuna systemet. Histamin spelar en viktig roll i allergiska reaktioner, inflammation och sömn-vakenhetsreglering. Det kan också frisläppas i samband med fysisk skada eller sjukdom, där det fungerar som ett signalsubstanser som attraherar andra celler till området för att hjälpa till vid läkning och reparation. Histamin verkar genom att binda till olika receptorer i kroppen, inklusive H1-, H2- och H3-receptorerna, vilket orsakar en rad fysiologiska effekter som pruritus (kliande), bronkospasm, sänkt blodtryck och ökat slemproduktion.

'Natriumkanalblockerare' är en grupp läkemedel som verkar genom att blockera natriumkanaler i hjärtats celler. Detta påverkar hjärtats elektriska aktivitet och kan användas för att behandla olika hjärtsjukdomar, såsom rytmstörningar och blodtryckshöjning. Natriumkanalblockerare delas vanligen in i två kategorier: fastverkande (till exempel tetradymetylammonium och lidokain) och långsamtverkande (till exempel kinidin, prokainamid och flecainid). De långsamtverkande natriumkanalblockerarna kan också användas för att behandla vissa typer av epilepsi.

Talamus är en del i hjärnan som fungerar som ett reläcenter för sensorisk information. Den mottar information från kroppens sinnesorgan och skickar den vidare till rätt delar av hjärnan för bearbetning och respons. Talamus påverkar också medvetandet, sömn-vakenhetscykeln, och känslor. Den är belägen i mitten av hjärnan och är en del av diencephalon.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

I svensk medicinsk terminologi refererar "framhjärna" (latin: prosencephalon) till den främre delen av hjärnan som utvecklas tidigt under fostertiden. Framhjärnan kan delas in i två huvuddelar: telecephalon och diencephalon. Telecephalon blir senare storhjärnan (cerebrum), medan diencephalon blir mellanhirnan (diencephalon). Framhjärnan är involverad i en rad viktiga funktioner, inklusive känslor, minne, tankeprocesser och motorik.

'Kolin' (eller 'cholin' på engelska) är ett vattenlösligt, organiskt ämne som är en essentiell näringsämne och en viktig beståndsdel i vår kropp. Det ingår i strukturen hos vissa lipider, så kallade fosfolipider, som är en viktig del av celldelarnas (membranernas) struktur.

Kolin är också en prekursor till neurotransmittorerna acetylkolin och noradrenalin, vilket betyder att det spelar en roll i signaleringen mellan nervceller. Dessutom har kolin visat sig ha en viktig roll för minnesfunktionen och hjärnans funktion överlag.

I kroppen kan kolin tillföras genom dieten, där det finns i föda som lever, ägg, fisk, nötter och gröna lökväxter.

GABA (gamma-aminobutyric acid) är en neurotransmittor som har en dämpande effekt på nervcellernas aktivitet i centrala nervsystemet. GABA-modulerare är substanser som på något sätt påverkar GABA-systemet och kan delas in i olika kategorier beroende på hur de modulerar systemet.

En typ av GABA-modulerare är GABA-agonister, som aktiverar direkt GABA-receptorerna och därmed förstärker den dämpande effekten av GABA. Ett exempel på en GABA-agonist är bensodiazepinen.

En annan typ av GABA-modulerare är GABA-antagonister, som blockerar GABA-receptorerna och därmed minskar den dämpande effekten av GABA. Ett exempel på en GABA-antagonist är flumazenil.

Slutligen finns det också GABA-eruptorer, som ökar utsöndringen av GABA från nervcellerna, och GABA-transporter, som reglerar koncentrationen av GABA i synapsen. Exempel på GABA-eruptorer är aminoadipinsyra och glutaminsyra, medan exempel på GABA-transporter är tiagabine och vigabatrin.

Det är värt att notera att många av dessa substanser används som läkemedel för behandling av olika neurologiska tillstånd, såsom epilepsi, sömnsörtsjukan och ångesttillstånd.

Ionotropic glutamate receptors (iGluRs) are a type of neurotransmitter receptor that are activated by the amino acid neurotransmitter glutamate, which is the primary excitatory neurotransmitter in the central nervous system. These receptors play crucial roles in fast synaptic transmission, synaptic plasticity, and neuronal development and function.

iGluRs are ligand-gated ion channels that are composed of four or five subunits arranged around a central pore. When glutamate binds to the receptor, it causes a conformational change in the protein, which opens the ion channel and allows the flow of ions across the cell membrane. The specific type of ions that flow through the channel depends on the subunit composition of the receptor.

There are three main types of iGluRs: N-methyl-D-aspartate (NMDA) receptors, α-amino-3-hydroxy-5-methyl-4-isoxazolepropionic acid (AMPA) receptors, and kainate receptors. Each type of iGluR has distinct properties and functions.

NMDA receptors are permeable to calcium ions (Ca2+), which play important roles in synaptic plasticity and learning and memory processes. AMPA receptors are primarily permeable to sodium ions (Na+) and contribute to fast excitatory synaptic transmission. Kainate receptors can be permeable to both Na+ and Ca2+ ions, and they play roles in synaptic plasticity, neuronal development, and neurotransmitter release.

Abnormalities in iGluR function have been implicated in various neurological disorders, including epilepsy, Alzheimer's disease, Parkinson's disease, and psychiatric disorders such as schizophrenia and depression. Therefore, iGluRs are important targets for the development of therapeutic interventions for these conditions.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Enligt medicinska definitioner, betyder "medel som verkar på excitatoriska aminosyror" att substansen eller läkemedlet har en effekt på de neurotransmittorer i centrala nervsystemet (CNS) som är involverade i excitation och signalöverföring. Excitatoriska aminosyror, även kända som glutamaterga neurotransmittorer, inkluderar bland annat glutamat och aspartat.

Läkemedel som påverkar excitatoriska aminosyror kan vara antingen agonister eller antagonister till deras receptorer. Agonister är substanser som binder till och aktiverar receptorerna, vilket resulterar i en ökad excitation i CNS. Antagonister däremot blockerar receptorernas funktion genom att binda till dem utan att aktivera dem, vilket kan ha en dämpande effekt på excitationen och eventuellt skydda neuronerna från överstimulering.

Exempel på läkemedel som verkar på excitatoriska aminosyror inkluderar:

* Ketamin, ett dissociativt anestetikum som fungerar som en icke-kompetitiv NMDA-receptorantagonist.
* Memantin, ett läkemedel för behandling av moderat till svår Alzheimers sjukdom, som också är en icke-kompetitiv NMDA-receptorantagonist.
* Dexmetomidin, ett sedativum och sömnmedel som fungerar som en agonist till α2-adrenerga receptorer, vilket kan ha en dämpande effekt på excitationen i CNS.

Piperidiner är en typ av organiska föreningar som innehåller en sex-ledad kolring, där varje kolatom har två väteatomer bundna till sig. Denna struktur kallas även hexahydropyridin, eftersom den kan ses som en cyklisk amin med formeln (CH2)5NH.

Piperidiner är vanliga i naturen och förekommer i många naturliga produkter, såsom alkaloider. De har också ett stort antal användningsområden inom medicinen, där de exempelvis kan användas som läkemedelsbas till att öka lösligheten och absorptionen av vissa substanser i kroppen.

Många läkemedel som innehåller piperidinringar har sedativ, muskelavslappnande, smärtstillande eller antiinflammatoriska effekter. Exempel på sådana läkemedel är hydrokodon, oxykodon och fenylbutazon.

Excitatory amino acid transporter 3 (EAAT3) är en protein som främjar återupptagningen av den excitatoriska aminosyren glutamat i nervceller. Detta hjälper till att reglera koncentrationen av glutamat i synapserna och förhindrar överaktivering av glutamatreceptorer, som kan skada nervceller och leda till neurodegenerativa sjukdomar. EAAT3 finns främst i neuron i hjärnan, men kan även förekomma i andra typer av celler, inklusive tarmepitelceller.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

'Retinal Bipolar Cells' er en type av nerveceller i det menneskelige øye som spiller en viktig rolle i synseprocessen. De fungerer som mellemledd mellom fotoreceptorcellene (stav- og tapetceller) og ganglioncellene i det visuelle systemet. Bipolare celler tar imot signaler fra fotoreceptorcellene, forarbeider disse signalene og sender dem videre til ganglioncellene, som deretter transmitterer informasjonen til hjernen via optisk nerv.

Bipolare celler har to typer av synapser (forbindelser) med fotoreceptorceller: dekanne direkte synapse, og de kan ha indirekte forbindelser gjennom horisontale celler i retinaet. Disse cellene er involvert i å kode for intensiteten og type av lysstimuli som det menneskelige øye oppfanger, slik at vi kan oppfatte forskjellige former for lys og mørke. Derfor er bipolare celler viktige for å kunne oppfatte kontraster og detaljer i synsfeltet vår.

Aminosyror är de grundläggande byggstenarna i proteiner. De är organiska kompound som innehåller en amino-grupp (-NH2), en karboxyl-grupp (-COOH) och en sidkedja (R-grupp) som varierar mellan olika aminosyror.

Det finns 20 standardaminosyror som används för att bygga upp proteiner hos däggdjur, men det kan finnas tusentals olika aminosyror i naturen. De 20 standardaminosyrorna kan delas in i essentiella och icke-essentiella aminosyror beroende på om kroppen kan syntetisera dem själv eller inte.

Essentiella aminosyror måste tas in med kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera dem själv i tillräckliga mängder. Dessa inkluderar: isoleucin, leucin, lysin, metionin, fenylalanin, threonin, tryptofan och valin.

Icke-essentiella aminosyror kan syntetiseras av kroppen själv och inkluderar: alanin, asparagin, aspartat, cystein, glutamat, glutamin, glycin, prolin, serin och tyrosin.

Aminosyror spela en viktig roll i många cellulära processer, inklusive proteinsyntes, neurotransmission, immunförsvar och metabolism.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Purkinje celler är neuron som finns i cortex cerebelli, den del av lillhjärnan som är involverad i koordineringen och finjusteringen av muskelrörelser. Purkinjecellerna har en unik morfologi med ett stort dendritiska träd som breder ut sig över en stor yta i cortex cerebelli. De tar emot input från flera olika källor, inklusive klättrande fiber och skruvformade fibrar, och integrerar den informationen för att generera output till deep cerebellar nuclei. Purkinjecellerna är viktiga för finmotorik och också för kognitiva funktioner som exempelvis inlärning och minne.

En muskarinblockerare är ett läkemedel eller substans som blockerar effekterna av acetylkolin på muskarinreceptorerna i kroppen. Acetylkolin är en signalsubstans som spelar en viktig roll i nervsystemet och muskelaktiviteten.

Muskarinreceptorerna finns i flera olika typer, och muskarinblockerare kan ha olika effekter beroende på vilken typ av receptor de blockerar. De vanligaste användningsområdena för muskarinblockerare är att behandla certainty medicinska tillstånd som överaktiv blasser, glaukom, Parkinson sjukdom och muskelspasmer.

Det finns två huvudsakliga typer av muskarinblockerare: antikolinergika och antimuskarinergika. Antikolinergika blockerar både muskarin- och nicotinreceptorerna, medan antimuskarinergika bara blockerar muskarinreceptorerna.

Exempel på muskarinblockerare inkluderar atropin, scopolamin, ipratropium och tolterodine.

Mikroelektroder (ME) är en typ av elektrod som används inom neurovetenskap och andra biomedicinska tillämpningar. En ME definieras ofta som en elektrod med en diameter på mindre än 50 Mikrometer (μm). De kan vara uppbyggda av olika material, men vanligtvis används platina eller iridiumoxid på grund av deras goda elektriska ledningsförmåga och biokompatibilitet.

ME:er används ofta för att mäta lokala potentialskillnader i levande vävnad, till exempel i hjärnan eller i musklerna. De kan också användas för att stimulera nervceller och muskler på ett kontrollerat sätt. Mikroelektroder är speciellt användbara när det gäller att studera enskilda nervcellers aktivitet, eftersom de kan placeras mycket nära cellerna utan att skada dem.

Det finns också en subkategori av ME:er som kallas för glasmikroelektroder (GME). Dessa är tillverkade av glas och har en diameter på mindre än 1 μm. De används ofta för att spärra in och registrera aktivitet från en enda nervcell eller en liten grupp av celler.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Jag är ledsen, men jag kan inte hitta någon medicinsk definition för "Jontofores". Det är möjligt att du har stavat fel eller att det är ett begrepp som används inom en speciell medicinsk subspecialitet. Kan du ge mig mer kontext eller klargöra din fråga så kan jag göra mitt bästa för att besvara den på ett korrekt sätt.

Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.

Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.

Carbachol är ett läkemedel som tillhör gruppen parasympatomimetika, vilka aktiverar muskarinreceptorerna i parasympatiska nervsystemet. Det används för att behandla glaukom och utgör en form av kolinerg agonist. Carbachol orsakar kontraktion av muskler i ögat, vilket leder till minskad intraokulär tryck.

Läkemedlet fungerar genom att imitera acetylkolin, en signalsubstans som överför impulser mellan nervceller och från nervceller till muskler och andra typer av celler. Carbachol binder till muskarinreceptorerna på ögonmusklerna och utlöser en kontraktion av musklerna, vilket i sin tur leder till att pupillen minskar (mios) och ögats främre kammare töjs ut. Detta medför en ökad ackommodationsförmåga och minskat intraokulärt tryck.

Carbachol kan ges som ögon drops eller injiceras direkt i ögat beroende på behandlingsindikationen.

"Rana pipiens" er en art av gropefrøer som også kallas for den amerikanske gropefrøen eller den common gropen froggen. Denne arten er vanlig i Øst-Nordamerika og lever vanligvis i ferskvann, slik som søer, damme, vannløp og sumpland. De er kjente for å ha en klumpformet hudutvoksning på bakkroppen der de lever, noe som gir dem namnet "gropfrø." De kan bli mellom 2,5 til 7,6 cm i lengde og har en grønn, brun eller gråaktig kropp. Rana pipiens er en allatør og spiser et bredt spekter av små dyr som insekter, ormer og sneklokkeormer. De er også viktige forskningsdyr og har blitt brukt i biologisk forskning siden tidlig 1900-tal.

I'm sorry for any inconvenience, but I was unable to find a medical definition for "cykloleucin." It is possible that there may be a spelling error or confusion with the term. Cycloleucine is a chemical compound that is a derivative of the amino acid leucine, but it is not commonly used in a medical context. If you have any more information about the term or if you meant to ask about something else, please let me know!

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

'Extracellulärt rum' refererar till det område eller utrymme som finns utanför cellernas membran i en levande organism. Det inkluderar all vätska och strukturer som omger cellerna, såsom blodplasma, lymfa och extracellulär matrix. Extracellulärt rum står i kontrast till intracellulärt rum, som är det inre av cellen som innehåller organeller och andra strukturer.

Extracellulärt fluid (ECF) är en del av extracellulärt rum och består av vätska som omger cellerna i olika vävnader och organ. ECF kan delas in i två kategorier: intravaskulärt fluid (IVF), som är vätskan i blodkärlen, och interstitial fluid (ISF), som är vätskan i det mellanrummet mellan celler i olika vävnader.

Ett viktigt koncept inom fysiologi är homeostasen av extracellulärt fluid och elektrolyter, eftersom förändringar i dess volym eller sammansättning kan ha negativa effekter på cellfunktion och hela organismens hälsa.

4-Aminopyridine is a type of drug known as a voltage-gated potassium channel blocker. It works by blocking these channels, which increases the excitability of nerve cells and helps to improve nerve impulse transmission. This can be helpful in treating certain neurological conditions, such as multiple sclerosis, where damage to the nerves can cause muscle weakness and other symptoms.

In medical terms, 4-aminopyridine is often referred to by its brand name, Ampyra, which is approved for use in the United States to improve walking in patients with multiple sclerosis. It is important to note that this medication can have serious side effects and should only be used under the close supervision of a healthcare provider.

'Nervsystemet' är det organ som har som funktion att leda, samordna och koordinera kroppens olika funktioner. Det består av hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna som sträcker sig ut från dessa strukturer till resten av kroppen. Nervsystemet är ansvarigt för att bearbeta sensorerisk information från omgivningen, kontrollera muskulaturen och andra organ samt reglera kroppens inre miljö. Det kan delas upp i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de perifera nerverna).

5-HT1A-serotoninreceptor är en typ av serotoninreceptor, som är en sorts proteiner i cellmembranet hos djur som binder till signalmolekylen serotonin (5-hydroxytryptamin, 5-HT). När serotonin binder till 5-HT1A-receptorn aktiveras den och påverkar cellens funktion.

5-HT1A-serotoninreceptor är en del av en större familj av G-proteinkopplade receptorer, vilket innebär att de är kopplade till ett G-protein som hjälper till att överföra signalen in i cellen. När serotonin binder till 5-HT1A-receptorn aktiveras det associerade G-proteinet, vilket leder till en inhibitering av adenylatcyklas och minskad produktion av cAMP (cyklisk AMP). Detta i sin tur påverkar olika intracellulära signaltransduktionsvägar som kan ha effekter på cellens excitabilitet, neurotransmission, celldelning och apoptos.

5-HT1A-serotoninreceptorn förekommer i höga koncentrationer i centrala nervsystemet (CNS) hos däggdjur, där den är involverad i en rad olika funktioner som reglering av sinnesstämning, kognition, smärta, aptit, sexuell aktivitet och neuroendokrinologi. Dessutom har 5-HT1A-receptorn visat sig ha potential som ett terapeutiskt mål för behandling av olika sjukdomar som depression, ångest, migrän, epilepsi, psykoser och missbruksrelaterade tillstånd.

Långtidspotentiering (eng. Long-term potentiation, LTP) är ett fenomen inom neurovetenskapen som beskriver den förlängda ökningen av signalsignalstyrkan mellan två neuron i centrala nervsystemet efter en period av repetitiv stimulering. Detta fenomen anses vara en grundläggande mekanism bakom inlärning och minnesbildning på cellular nivå. LTP kan orsaka enduringa förändringar i synapser genom att öka antalet receptorer eller öka deras effektivitet, vilket resulterar i en ökad neurotransmission och därmed en större respons på framtida stimuli.

Taurin är ett så kallat biogent ämne, som betyder att det förekommer naturligt i djurkroppen. Det är en sulfonsyraredukt och aminosyran utgör en viktig del av kroppens cellmembraner och hjälper till att reglera vatten- och saltbalansen, samt underlättar näringsupptaget i tarmarna. Taurin finns naturligt i olika livsmedel som kött, fisk, mjölkprodukter och svamp. Det kan även tillföras kroppen genom dietary supplements.

I medicinskt hänseende har taurin visat sig ha potential inom behandlingen av olika sjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, epilepsi och alkoholrelaterad skada på levern. Dessutom kan det användas som ett komplement till behandlingen av katarakter i ögonen.

Det är viktigt att notera att överdosering av taurin kan ha biverkningar såsom mag-tarmproblem, yrsel och trötthet. Det rekommenderas därför att inte inta mer än de rekommenderade dagliga doserna om supplement används.

Medicinskt kan man definiera "muskarinautestimulerande läkemedel" eller "muskarinreceptorstimulerande läkemedel" som substanser som aktiverar muskarinreceptorer, en typ av acetylkolinreceptor. Acetylkolin är en signalsubstans i nervsystemet och muskarinreceptorerna finns bland annat i hjärtat, lungorna, urinvägar och ögonen.

Muskarinstimulerande läkemedel används till exempel för att minska produktionen av saliv och svett, sänka hjärtslaget och dämpa tarmsammandragningar. De kan också användas som mittagent i behandlingen av Parkinson sjukdom. Exempel på muskarinstimulerande läkemedel är pilocarpin, bensotropin och muscarin.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

Metysergidd är ett syntetiskt hallucinogent preparat som verkar som serotoninantagonist och agonist. Det används primärt för behandling av migrän, clusterhuvudvärk och i viss mån även för behandling av klusterpsykos. Preparatet påverkar blodkärlen i hjärnan och kan orsaka konstriktion (smalning) av de stora halsartärerna, varför det är kontraindicerat vid existerande eller historik av cerebrovaskulära sjukdomar.

Metysergidd har också potentialen att påverka humöret och används i viss mån för behandling av depression, dock med en viss varning om ökad risk för serotoninsyndrom när kombinerat med andra serotonerga läkemedel.

Det bör också nämnas att metysergidd har potentialen att orsaka fysisisk beroende och abstinenssymptom vid plötslig avbrott, varför det rekommenderas att avsluta behandlingen gradvis.

'Nya barken' är ett medicinskt begrepp som refererar till det yttre skiktet på en persons hud. Detta skikt kallas också epidermis och är den ytligaste delen av huden. 'Nya barken' är alltså en översättning av det medicinska begreppet 'new skin', som ofta används för att beskriva den regenererade huden efter en skada eller ett sjukdomstillstånd, såsom exempelvis brännskador eller svår akne. Den nya barken är vanligtvis tunnare än det ursprungliga hudskiktet och kan ha en annan färg eller textur.

Cyclic AMP, eller cAMP (cyclisk adenosinmonofosfat), är ett second messenger-molekyl som spelar en viktig roll i cellsignalering inom organismen. Det bildas inifrån cellen när en hormonreceptor på cellmembranet aktiveras av ett hormon, till exempel glukagon eller adrenalin. Aktiveringen av receptorn leder till att en G-proteinkomplex kopplad till receptorn aktiveras, vilket i sin tur aktiverar en enzymkomplex kallad adenylatcyklas. Adenylatcyklasen konverterar ATP till cAMP, som sedan fungerar som en signalsubstans inom cellen och aktiverar olika proteinkinas-enzymkomplex. Dessa komplex kan leda till olika fysiologiska respons, beroende på vilket hormon som initialt aktiverade receptorn. När signalsubstanserna cAMP har utfört sin funktion bryts de ned av fosfodiesteras-enzymkomplex, varpå signalsystemet återgår till det ursprungliga tillståndet.

'Muskarin' är ett endogent neurotransmittor som binder till muskarinreceptorer i nervsystemet hos djur. Det är en kemisk substans som ursprungligen isolerades från svampen Amanita muscaria (den röda flugsvampen). Muskarin har ingen känd hormonell eller neurotransmittorfunktion i människokroppen, men det är viktigt för att förstå hur muskarinreceptorer fungerar.

Muskarinreceptorerna delas in i fem olika typer (M1-M5) och är involverade i en rad fysiologiska processer som reglerar bland annat hjärtats frekvens, pupillstorlek, slemhinnors sekretion, muskelaktivitet och kognitiva funktioner.

Exogent muskarin, till exempel muskarin som intas genom svampförgiftning eller läkemedel, kan påverka dessa processer genom att binde till muskarinreceptorerna och orsaka symtom som saknad av törst, ökad salivation, trötthet, synrubbningar, pupillkonstriktion, bradykardi (långsam hjärtslag), kramp i bronkioli och muskler samt andningsproblem.

Adrenergiska receptorer är proteiner i cellmembranet hos däggdjur som binder till signalsubstanser kända som catekolaminer, vilka inkluderar neurotransmittorn noradrenalin och hormonet adrenalin (epinefrin). Adrenergiska receptorer är viktiga i regleringen av en rad fysiologiska processer, såsom hjärt-kärlsystemet, andningssystemet, metabolismen och det centrala nervsystemet.

Det finns två huvudsakliga typer av adrenergiska receptorer: alfa-adrenergiska receptorer (α-AR) och beta-adrenergiska receptorer (β-AR). Varje typ kan delas upp i flera undertyper med olika funktioner.

* Alfa-1-adrenergiska receptorer är involverade i kontraktion av glatt muskulatur, ökat blodtryck och pupillvidgning.
* Alfa-2-adrenergiska receptorer reglerar bland annat releasen av noradrenalin från sympatiska nervändar och har en inhibiterande effekt på insulinsekreteringen från bukspottkörteln.
* Beta-1-adrenergiska receptorer stimulerar hjärtverksamheten, ökar frekvensen och styrkan av hjärtslaget samt ökar reninsekretionen från njurarna.
* Beta-2-adrenergiska receptorer orsakar relaxation av glatt muskulatur i bronker, blodkärl och gallgångar, samt stimulerar glykogenolysen i levern.

Läkemedel som påverkar adrenergiska receptorer används för att behandla en rad medicinska tillstånd, såsom astma, hjärtsvikt, hypotension och glaukom.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Molluskgifter, også kjent som snail venom eller conussvampgifter, er giftstoffer produseret av visse bløttesjanell (mollusk)arter, særlig blåskjoldet blæksprutte og visse konusfisk. Disse giftene inneholder forskjellige toksiner som kan være neurotoksiske, cytotoksiske eller kardiotoksiske, og de kan føre til en rekke symptomer hos mennesker, inkludert smerte, svelling, rødme, åndnedsvikt, muskelspasmer, hallucinogene effekter og i værste fall døden.

Blåskjoldet blæksprutte, som lever i Stillehavet, producerer et gift som inneholder en potent neurotoksin kalt tetrodotoksin (TTX). Dette giflet kan føre til paralysé og død hvis det kommer i kontakt med mennesker.

Konusfiskene, som lever i de tropiske havene, inneholder et gift som består av en blanding av forskjellige toksiner, inkludert conotoxiner og conopeptider. Disse toksinene kan føre til smerte, svelling, muskelspasmer, hallucinogene effekter og i værste fall døden.

Det er viktig å nevne at det ikke er alle molluskarter som produserer giftstoffer, og at mange arter er ugiftige eller selv spiselige.

Astacoidea är en överfamilj bland kräftdjuren inom ordningen tiofotade kräftor (Decapoda). Den innehåller två familjer: Astacidae och Cambaridae. Tillsammans kallas de för flodkräftor.

Astacidae, även kallad äkta flodkräftor, består av sötvattenslevande arter som främst förekommer i Europa och Nordamerika. Exempel på släkten inom Astacidae är Astacus (som innehåller bland annat den europeiska flodkrabban, Astacus astacus) och Pacifastacus (som innehåller bland annat den amerikanska flodkrabban, Pacifastacus leniusculus).

Cambaridae, även kallad amerikanska flodkräftor, består av sötvattenslevande arter som främst förekommer i Nord- och Centralamerika. Exempel på släkten inom Cambaridae är Cambarus (som innehåller bland annat den prärievisflodkrabban, Cambarus hubbsi) och Procambarus (som innehåller bland annat den rödhåriga flodkrabban, Procambarus clarkii).

Det bör nämnas att det finns en del förvirring kring taxonomin av dessa två familjer, och vissa auktoriteter placerar dem i samma familj (Astacidae) eller i flera olika familjer.

'Klorider' är en samling kemiska föreningar som innehåller kloratomen. Kloridion (Cl-) är den enklaste formen av klorid, och är en anjon med negativ laddning. Den bildas när kloratom i molekylen Cl2 reagerar med ett annat element eller jon som donerar elektroner för att forma en jonbindning.

Många naturligt förekommande substanser och kommersiella produkter innehåller klorider, inklusive salt (natriumklorid), vinäger (ättiksyraklorid) och vissa typer av läkemedel. Klorider kan också förekomma som en biprodukt vid vissa industriella processer eller som en del av luft- och vattenföroreningar.

'Sekretoriska blåsor' är ett medicinskt begrepp som oftast används inom pulmonologi (lungspecialistvård) för att beskriva en speciell typ av vätskefylld utbuktning i lungornas luftvägar. Dessa blåsor innehåller slem som producerats av den slemhinna som tapetserar luftvägarna, och de kan orsaka andningssvårigheter eller andra symtom när de växer tillräckligt stora för att blockera luftflödet.

Sekretoriska blåsor kan uppstå som en komplikation till olika lungsjukdomar, såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), cystisk fibros och bronkiektasi. De kan också förekomma hos personer med immunbristsjukdomar eller efter en viral infektion i lungorna.

För att diagnostisera sekretoriska blåsor används ofta avbildande undersökningsmetoder som röntgen, datortomografi (CT) eller bronkoskopi. Behandlingen kan innebära avlägsnande av vätskan i blåsorna med hjälp av en näs- och svalgkatar (bronchoskopi), läkemedelsbehandling för att reducera inflammationen och förebygga ytterligare komplikationer, samt andningsövningar för att stärka andningsmusklerna.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

'Second messenger systems' er en biokjemisk betegnelse for en signaltransduktionsmekanisme, hvor et intracellulært signalsubstans (den anden budbringer) aktiverer en kaskade af reaktioner inde i cellen. Disse systemer er essentielle for cellers evne til at modtage, tolke og svare på signaler fra deres omgivelser, herunder hormoner, neurotransmittere og andre signalsubstanser.

Når en signalsubstans binder til sin specifikke receptor på cellemembranen, aktiveres en G-protein-koblede receptor (GPCR), der stimulerer enten en accelererende (stimulativ) eller hæmmende (inhibitorisk) anden budbringer-kaskade. Denne kaskade involverer typisk aktivering af enzymet adenylatcyklase, hvilket fører til produktionen af cyklisk AMP (cAMP) som den anden budbringer. cAMP kan derefter aktivere en række effektorproteiner, herunder kinaser og fosfataser, der regulerer celleværkningerne, herunder cellers respons på de ydre signaler.

Andre eksempler på anden budbringere inkluderer diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som aktiverer proteinkinase C (PKC), og nitrogenmonoxid (NO), som aktiverer guanylatcyklase, hvilket fører til produktionen af cyklisk GMP (cGMP).

Således er 'second messenger systems' en mekanisme, der tillader celler at forstærke, modulere og integrere signaler fra deres omgivelser, hvilket er essentielt for reguleringen af en række cellulære processer, herunder differentiering, proliferation, apoptose og homeostase.

Benzothiadiaziner är en typ av läkemedel som tillhör gruppen tiazidliknande diuretika. De används vanligen för att behandla högt blodtryck och vattenansamling i kroppen orsakad av hjärtsvikt eller njursjukdomar.

Benzothiadiaziner fungerar genom att öka urinproduktionen (diuretisk effekt) och på så sätt hjälpa kroppen att lossa vatten och natrium. Detta kan hjälpa till att minska blodtrycket och reducera belastningen på hjärtat.

Exempel på benzothiadiaziner är bland andra:

* Hydroklorotiazid (HCTZ)
* Klorotiazid
* Polythiazid

Det är viktigt att notera att benzothiadiaziner kan ha biverkningar och ska endast användas under medicinsk kontroll.

"Anfall" er en overførbar betegnelse som kan referere til forskjellige medisinske tilstander. En av de mest kjente er epilepsianfall, som karakteriseres av pludselige, ukontrollert og gentagende aktivitet i hjernen som fører til fysiske konvulsjoner eller absense (tab av bevissthet). Andre typer medisinske anfaller kan inkludere:

* Astmaanfall: en plutselig forværring av åndedrettet svikt som kan føre til hoste, trang til å få ilt og i værste fall, lete seg i lavt iltnivå.
* Hjertanfall: plutselig stopp i hjertets funksjon eller rytme, som kan føre til bevisstløshet og død hvis ikke behandlet straks.
* Angstanfall: en plutselig overvældende känsla av angst eller rædsel, som kan være forbundet med hyperventilering, svimmelhed og hjertebanken.
* Synsanfall: en plutselig størrelsesendring i synsfeltet, ofte forårsaket av en migræne eller en anden type hjerneskade.

Denne listen er ikke uttømmende, og det kan være andre typer medisinske tilstander som også kan beskrives som "anfaller". Hvis du lurer på en spesifikk type anfall, kan jeg prøve å gi deg mer informasjon om den.

Raphe nuclei är en samling av serotonerga (5-HT) neuron i hjärnstammen som sträcker sig från förlängda märgen till mitthjärnan. Dessa neuron projicerar sina axoner över stora delar av centrala nervösa systemet och är involverade i regleringen av en rad olika funktioner, inklusive sömns-vaknets cykel, smärta, humör, aptit och aggression. Raphe nuklei delas vanligtvis upp i ett dorsalt och ventralt område, där dorsala raphe nuklei primärt är involverade i regleringen av smärta och humör, medan ventrala raphe nuklei främst är involverade i regleringen av sömns-vaknets cykel. Dysfunktion i raphe nuklei har associerats med en rad olika neurologiska och psykiatriska tillstånd, inklusive depression, ångest, kronisk smärta och neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson's.

Kaliumkanaler är proteiner som spänner över cellytan och reglerar flödet av kaliumjoner (K+) över cellmembranet. De är involverade i viktiga fysiologiska processer såsom aktionspotentialen i nerv- och muskelceller, cellytiska signaltransduktion och cellvolymreglering.

Kaliumkanaler kan delas in i olika kategorier baserat på deras struktur, funktion och aktiveringsmekanismer. Till exempel finns det voltage-gated kaliumkanaler (Kv-kanaler), som öppnas eller stängs beroende på membranpotentialen, ligand-gated kaliumkanaler, som aktiveras av specifika molekylära ligander, och mekaniskt-gated kaliumkanaler, som öppnas eller stängs i respons på mekaniska stimuli.

I allmänhet består kaliumkanaler av en transmembranproteinstruktur med flera domäner, inklusive en pore-region som tillåter passage av K+ och en aktiveringsdomän som reglerar kanalöppningen eller -stängningen. Dessa proteiner är viktiga mål för läkemedel och har potential att användas i behandlingen av olika sjukdomar, till exempel hjärt-kärlsjukdomar, neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

G-protein-kopplade receptorer (GPCR) är en typ av proteiner i cellmembranet hos eukaryota celler som spelar en viktig roll i signalsignaltransduktion. De tillhör den största familjerna transmembrana receptorer och utgör målet för uppemot 30-50% av alla läkemedel på marknaden idag.

GPCR består av en enkel polypeptidkedja som sträcker sig genom cellmembranet sju gånger, med ett extracellulärt bindningsområde för ligander (signalerande molekyler) och ett intracellulärt område som interagerar med G-proteiner. När en ligand binder till det extracellulära bindningsområdet induceras en konformationsförändring i receptorn, vilket aktiverar dess förmåga att interagera med G-proteinet.

G-proteinet består av tre underenheter: α, β och γ. När G-proteinet är inaktivt är guanosindifosfat (GDP) bundet till α-underenheten. När GPCR aktiveras fungerar den som en GTP-växel, vilket leder till att GDP ersätts av guanosintrifosfat (GTP) på α-underenheten och att underenheterna skiljs från varandra. Den aktiverade α-underenheten interagerar sedan med effektorproteiner som utlöser en intracellulär signalsignal, medan β- och γ-underenheterna stannar kvar i membranet och kan aktivera andra signaltransduktionsvägar.

Efter att signalsignalen har utlöst returnerar α-underenheten till sin inaktiva form genom hydrolys av GTP till GDP, vilket leder till att den återförenas med β- och γ-underenheterna och signaltransduktionsvägen avslutas.

'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.

Dopaminergic neurons are a type of nerve cell that produces and releases the neurotransmitter dopamine. These neurons are located in several regions of the brain, including the substantia nigra pars compacta and the ventral tegmental area. They play important roles in various cognitive and behavioral processes, such as motivation, reward, movement, and memory.

Dopaminergic neurons have a distinctive morphology, characterized by a large cell body and several long, branching dendrites that receive input from other neurons. Their axons project to various target areas in the brain, where they release dopamine to modulate the activity of other neurons.

Dysfunction of dopaminergic neurons has been implicated in several neurological and psychiatric disorders, such as Parkinson's disease, schizophrenia, and drug addiction. In Parkinson's disease, for example, the loss of dopaminergic neurons in the substantia nigra pars compacta leads to motor symptoms such as tremors, rigidity, and bradykinesia.

'Purinergic P2 receptor antagonists' är läkemedel eller substanser som blockerar P2-receptorer, vilka är en typ av receptorer i cellmembranet som svarar på signalmolekyler baserade på purinbaser, såsom ATP och ADP. Dessa receptorantagonister används för att behandla olika sjukdomstillstånd genom att hämma de signalsamtal som sker mellan celler via dessa molekyler. Exempel på tillstånd där P2-receptorantagonister kan vara användbara innefattar smärta, inflammation och neurologiska sjukdomar.

Dopaminmedel är en grupp av läkemedel som påverkar dopaminnivåerna i hjärnan. Dopamin är en signalsubstans (neurotransmittor) som överför signaler mellan nervceller och spelar en viktig roll för kognition, rörelsekoordination, motivation, belöningssystemet och stämningsregleringen.

Dopaminmedel används primärt för behandling av sjukdomar där dopaminnivåerna är för låga, till exempel:

1. Parkinson's disease: Dopaminmedel hjälper att ersätta den bristande dopaminet i hjärnan och förbättra rörelsekoordinationen.
2. Restless legs syndrome (RLS): Vissa dopaminmedel kan användas för att lindra obehagliga känslor och rastlöshet i benen som förekommer vid RLS.
3. ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder): Stimulerande dopaminmedel kan hjälpa att öka koncentration och minska hyperaktivitet och impulsivitet hos personer med ADHD.
4. Depression: Dopaminmedel kan användas som komplement till traditionella antidepressiva läkemedel för att behandla svår depression, särskilt i fall där patienten inte svarar på vanliga behandlingar.

Exempel på dopaminmedel inkluderar levodopa (L-DOPA), carbidopa, bromocriptin, pramipexol, ropinirol och amantadin.

Antidepressiva mediciner är en grupp läkemedel som främst används för att behandla depression, men de kan även vara effektiva vid behandling av andra psykiatriska tillstånd såsom ångeststörningar, panikattacker, social fobi, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), essäntiell tremor och smärre smärttillstånd. Dessa mediciner fungerar genom att påverka kemiska signaler i hjärnan som reglerar humöret och stämningarna.

Det finns flera olika typer av antidepressiva mediciner, inklusive:

1. SSRIs (Selektiva Serotoninåterupptagshämmare): Dessa mediciner fungerar genom att blockera återupptaget av serotonin i hjärnan, vilket ökar mängden serotonin som är tillgängligt för cellerna i hjärnan. Exempel på SSRI-preparat inkluderar fluoxetin (Prozac), sertralin (Zoloft) och citalopram (Celexa).
2. SNRIs (Dubbla Serotonin- och Noradrenalinåterupptagshämmare): Dessa mediciner fungerar genom att blockera återupptaget av både serotonin och noradrenalin i hjärnan, vilket ökar mängden av dessa neurotransmittorer som är tillgängliga för cellerna i hjärnan. Exempel på SNRI-preparat inkluderar venlafaxin (Effexor) och duloxetin (Cymbalta).
3. Tricykliska antidepressiva mediciner: Dessa mediciner fungerar genom att blockera återupptaget av flera olika neurotransmittorer i hjärnan, inklusive serotonin, noradrenalin och dopamin. Exempel på tricykliska antidepressiva preparat inkluderar amitriptylin (Elavil) och imipramin (Tofranil).
4. MAO-hämmare: Dessa mediciner fungerar genom att blockera enzymet monoaminoxidas, som bryter ner neurotransmittorerna serotonin, noradrenalin och dopamin i hjärnan. Exempel på MAO-hämmare inkluderar phenelzin (Nardil) och tranylcypromin (Parnate).

Det är viktigt att notera att alla antidepressiva mediciner kan ha biverkningar och att det kan ta tid för dem att verka. Det rekommenderas därför att en läkare konsulteras innan man börjar med någon form av antidepressiv behandling.

"Svettkörtlar" (latin: *glandulae sudoriparae*) är en typ av exokrin körtlar som finns över hela kroppen, förutom på svalget och yttre genitalierna. Deras huvudsakliga funktion är att producera svett (eller transpiration) som hjälper till att reglera kroppstemperaturen genom att kyla ned kroppen när svetten avdunstar på huden.

Det finns två huvudtyper av svettkörtlar: eccrina och apokrina. Eccrina körtlar är de vanligaste och återfinns överallt på kroppen. De producerar ett vattenlösligt sekret som innehåller salt och små mängder av organiska substanser. Apokrina körtlar finns främst i huden kring ögonen, öronen, bröstvårtorna och könsorganen. De producerar ett sekret som innehåller proteiner och lipider, och deras funktion är inte fullständigt klarlagd, men tros vara involverade i social kommunikation genom kroppslig lukt.

Nucleus caudatus är en del av basala ganglierna i hjärnan och består av två stora, kanelformade strukturer på var sida om thalamus. Den utgör tillsammans med putamen den dorsolaterala delen av striatum, som är den inre av de två huvudsakliga inputstrukturerna till basala ganglierna (den andra är globus pallidus).

Nucleus caudatus har en viktig roll i reguleringen av motorisk kontroll, kognition och emotioner. Den tar emot afferenta signaler från barken (cortex) och projicerar sedan efferenta signaler till globus pallidus interna och substantia nigra pars reticulata, som är de två huvudsakliga outputstrukturerna i basala ganglierna. Dessa signaler hjälper till att modulera motorisk aktivitet och kognitiva processer genom att påverka aktiviteten i thalamus och barken.

Förändringar i nucleus caudatus har associerats med flera neurologiska och psykiatriska tillstånd, inklusive Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom, schizofreni och ADHD.

Autoreceptorer är en typ av receptor som finns på ytan av en nervcell (neuron) och binder till signalsubstanser som den själv har frisatt. Dessa receptorer hjälper till att reglera aktiviteten hos nervcellen genom att minska eller öka frisättningen av signalsubstanser. Autoreceptorer spelar en viktig roll i homeostasen och kontrollen av olika fysiologiska processer, såsom hunger, sömn, humör och smärta. Exempel på autoreceptorer är serotoninautoreceptorer och dopaminautoreceptorer.

Guanethidine är ett medel som används för att behandla högt blodtryck (hypertension). Det fungerar genom att minska aktiviteten i sympatiska nervsystemet, vilket hjälper till att sänka blodtrycket. Guanethidine blockerar också återupptaget av noradrenalin (en signalsubstans) i nerverna, vilket leder till en fortsatt nedsättning av sympatiska nervsystemet.

Det bör noteras att guanethidine inte används ofta idag på grund av sina biverkningar och begränsade fördelar jämfört med andra läkemedel som används för att behandla högt blodtryck. Bland de vanligaste biverkningarna finns yrsel, trötthet, svaghetskänsla, illamående och impotens hos män.

EGTA står för Ethylenglycol-bis(2-aminoethylether)-N,N,N',N'-tetraessäure. Det är ett ämne som används inom biologisk forskning, särskilt inom områdena som handlar om cellulär signalering och calciumhomeostas.

EGTA är en karboxylatförening med fyra karboxylgrupper och två aminogrupper som kan bilda koordinationsbindningar med metalljoner, såsom calciumjoner (Ca2+). När EGTA binder till calciumjoner bildas en komplex som är mycket stabil och som har låg affinitet till andra joner. Därför används EGTA ofta som ett verktyg för att kontrollera intracellulära calciumnivåer i experimentella studier.

I medicinsk kontext kan EGTA användas inom forskning för att undersöka hur calciumreglering påverkar cellulär funktion och dysfunktion, särskilt i sammanhang relaterade till sjukdomar som involverar störda calciumhomöostas, såsom neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

I'm happy to help! However, I believe there might be a small typo in your question. I assume you are asking for a medical definition of "mossy fibers in the hippocampus." Here it is:

Mossy fibers are a type of nerve fiber found in the human brain, primarily in the hippocampus, which is a crucial structure for learning and memory. These fibers originate from granule cells located in the dentate gyrus, one of the hippocampal subregions. Mossy fibers form excitatory synapses with pyramidal neurons and other cells in the CA3 region of the hippocampus. They are called "mossy fibers" due to their thick, beaded appearance under the microscope, which resembles moss or a string of pearls. Mossy fiber inputs play an essential role in hippocampal function, including pattern separation and synaptic plasticity, which are critical for memory formation and retrieval processes.

'Smaklökare' är ett informellt eller slanguttryck och används vanligtvis för att beskriva någon som uppsöker nöjen, kanske speciellt när det gäller mat och dryck. Det finns inget etablerat medicinskt eller vetenskapligt definition av "smaklökare".

Ibland kan termen användas på ett pejorativt sätt för att beskriva någon som konsumerar överdådigt, oansvarigt eller hetsigt. Men det är inte alltid fallet och beroende på kontext kan ha en mer neutral eller positiv konnotation.

I medicinskt sammanhang finns det diagnoser som kan vara relaterade till onormal konsumtion av mat, såsom ätstörningar, men termen "smaklökare" används inte inom den professionella medicinska världen för att beskriva eller diagnostisera någon.

Opioidreceptorer är en typ av neuroreceptor i det centrala nervösa systemet och i enteriska systemet (tarmarna) hos däggdjur. De är viktiga proteiner som påverkas av opioider, vilket inkluderar både naturligt förekommande opioidpeptider som endorfiner och enkefaliner samt syntetiska eller halvsyntetiska läkemedel som morfin och heroin.

Det finns tre huvudsakliga typer av opioidreceptorer: μ (mu), δ (delta) och κ (kappa). Dessa receptorundertyper har olika effekter på kroppen när de aktiveras. Till exempel kan aktivering av μ-opioidreceptorer leda till smärtlindring, andningsdepression och eufori, medan aktivering av κ-opioidreceptorer kan orsaka dysfori, hallucinationer och smärtlindring.

Opioidreceptorerna fungerar genom att binda till specifika ligander (molekyler som binder till receptorer), vilket leder till en konformationsförändring av receptorn och aktivering av intracellulära signaltransduktionsvägar. Detta kan leda till en mängd olika biologiska effekter, inklusive smärtlindring, andningsdepression, förstoppning, illamående och beroendeproducerande effekter.

Opioidreceptorerna är viktiga mål för smärtlindrande läkemedel, men deras användning kan vara begränsad på grund av biverkningar som andningsdepression och beroende. Därför fortsätter forskningen att undersöka möjliga nya behandlingsmetoder för smärta som inte involverar opioider eller som kan minska deras biverkningar.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

'Kolinerga medel' är en farmakologisk term som refererar till substanser som aktiverar muskarinreceptorer i kolinacetylkolinesteras-systemet i kroppen. Kolin, acetylkolin och dess syntetiska derivat räknas alla till kolinerga medel. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomstillstånd som involverar muskarinreceptorerna, såsom glaukom, myasthenia gravis och urinvägsproblem. Kolinerga medel kan också användas som läkemedel för att behandla demens och Alzheimers sjukdom.

'Bungarotoxin' är ett starkt neurotoxin som produceras av två arter av giftsnokar, *Bungarus fasciatus* (Many-banded krait) och *Bungarus multicinctus* (Taiwan krait). Det finns två former av bungarotoxin, en som blockerar nicotinreceptorer och en annan som blockerar muskarinreceptorer i nervsystemet. Den första formen är den mest studerade och används ofta inom forskning för att undersöka struktur och funktion hos nicotinreceptorerna.

Bungarotoxinet binder starkt till den acetylkolin-aktiverade jonkanalen i den postsynaptiska membranen, vilket blockerar transmissionen av impulser mellan nervceller och muskelceller eller glandular celler. Detta leder till paralys och andningssvårigheter som kan vara dödliga för en organism.

I medicinsk kontext är bungarotoxin ett viktigt verktyg inom forskning, men det har ingen direkt medicinsk användning på grund av dess starka toxicitet.

'Ganglion stellatum', eller stjernetakganglion, er en betegnelse for et samling af nerveceller i hjernen. Det er beliggende i den mediale del af det forreste hjernestammens nærhed og indeholder afferente (dvs. sensoriske) neuroner fra ansigt, hals og armregionerne. Ganglion stellatum er en del af trigeminusnervevæsenet og spiller en vigtig rolle i behandlingen af smerter i ansigtet og hovedet, herunder blandt andet tensionshovedpine og clusterhovedpine.

Decapodiformes är en systematisk grupp bland blötdjuren (Mollusca) och inkluderar de tioarmade bläckfiskarna. Termen betyder "tio ben-former" på latin, och syftar på att djurgruppen kännetecknas av att ha tio extremiteter: åtta armar och två simben (eller "flikar").

Decapodiformes inkluderar flera välkända bläckfiskgrupper, såsom pungbläckfiskar (Sepiida), flygbläckfiskar (Teuthida) och vampyromorfar (Vampyromorphida). Dessa djur lever ofta i djuphavet och har en rad anpassningar för att överleva i denna miljö, såsom bioluminiscens och speciella simorgan.

Det är värt att notera att termen Decapodiformes inte längre används inom alla taxonomiska system, eftersom det finns olika uppfattningar om hur bläckfiskarna ska klassificeras. I några system delas gruppen upp i flera mindre undergrupper, medan andra system behandlar Decapodiformes som en parafyletisk grupp.

'Fotolys' är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där en molekyl splittras upp i två eller flera mindre delar som resultat av att absorbera ljusenergi. Detta kan inträffa när kroppen utsätts för ultraviolett strålning, såsom solens UV-strålar. Fotolysprocessen kan leda till skador på celler och DNA, vilket kan öka risken för hudcancer och andra hudskador.

Ett exempel på fotolys i en medicinsk kontext är när det förekommer fotolys av vitamin D i huden under exponering för solens UV-B-strålar, vilket leder till bildandet av provitamin D3 (7-dehydroklorokolesterol), som sedan kan omvandlas till aktivt vitamin D3 inne i kroppen.

'Nervnät' är ett samlingsbegrepp för de nervceller (neuron) och nervbanor (nervefibrer) som bildar ett sammanhängande system i kroppen. Detta system används för att överföra information i form av impulser mellan olika delar av kroppen, till exempel från känselorgan till hjärnan eller från hjärnan till muskler.

Det autonoma nervnätet är ett särskilt slags nervnät som styr automatiska funktioner i kroppen, såsom hjärtslag och andning, utan medveten kontroll. Det sensomotoriska nervnätet är däremot involverat i rörelser och känselupplevelser och innefattar både sensoriska (känsel) och motoriska (rörelse) neuron.

I ett vidare perspektiv kan även det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervbanor och ganglier utanför hjärnan och ryggmärgen) ses som delar av det stora nervnätet i kroppen.

'Serotoninuptagshämmare' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som verkar genom att blockera återupptaget av signalsubstansen serotonin i hjärnan. Serotonin är en signalsubstans som spelar en viktig roll i stämningsreglering, impulskontroll och smärtkänslighet, bland annat.

När serotoninet har sitt verkan på mottagaren i hjärnan, transporteras det tillbaka till signalämnesförrådet i nervcellen med hjälp av en transportprotein, som kallas serotonintransportör (SERT). Genom att blockera denna transportprocess med hjälp av serotoninuptagshämmare, ökar koncentrationen av serotonin i synapsen och förlängs därmed dess verkan.

Serotoninuptagshämmare används bland annat som behandling av depression, ångeststörningar, obesitàt och migrän. Exempel på läkemedel som tillhör denna grupp är fluoxetin (Prozac), sertralin (Zoloft) och paroxetin (Paxil).

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

Brain-Derived Neurotrophic Factor (BDNF) er en type neurotrofin, et slags proteiner, som spiller en viktig rolle i nervecellers vekst, overlevelse og funksjon. BDNF produseres i hjernen og andre deler av nervesystemet og er særlig viktig for udviklingen og funksjonen av de synaptiske forbindelsene mellom nervecellene, som er nødvendig for å overføre informasjon i hjernen. Redusert BDNF-aktivitet har blitt forbundet med flere nevropsykiatriske lidelser, inklusive depression og angstlidelse.

Inom medicinsk forskning refererar "inavlade stammar av råttor" till specifika linjer eller populationer av råttor som har avlas under kontrollerade förhållanden med syfte att framställa djur med en standardiserad genetisk bakgrund och förutsägbar fenotyp. Dessa inavlade stammar används ofta i forskning på grund av deras konsekventa egenskaper, såsom sårbarhet eller resistens mot vissa sjukdomar, beteendemönster och fysiologiska funktioner. Exempel på vanligt använda inavlade råttstammar är Sprague-Dawley, Wistar och Lewis råttor.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

'Minne' kan definieras som den kognitiva förmågan att behålla, lagra och återkalla information. Det är en del av vår korttids- och långtidss memory, och inkluderar förmågan att lära oss nya saker och erinra oss om dem. Minnet kan delas upp i olika typer beroende på vad det är som behöver minnas, till exempel verbalt (språk), visuellt (bilder) eller procedurally (rutiner och färdigheter).

"Parasympathetic ganglion" är en medicinsk term som refererar till en samling av nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen, som är en del av det parasympatiska nervsystemet. Det parasympatiska nervsystemet är ett av de två delsystemen i autonoma nervsystemet (det andra är det sympatiska nervsystemet), och det är involverat i reguleringen av vila, återställdhet och digitalisering av kroppsfunktioner efter att en stressreaktion har utlösts.

Parasympatiska ganglier innehåller cellkroppar för preganglionära neuron som skickar signaler från hjärnan till efferenta neuron i de parasympatiska grenarna. Dessa efferenta neuron innerverar olika organ och muskler i kroppen, såsom hjärtat, lungorna, mag-tarmkanalen och könsorganen, och de frisätter neurotransmittor som orsakar en minskning av puls, andning och fördjupad avkoppling.

Exempel på parasympatiska ganglier inkluderar gangeion cervicale superius, gangeion cervicale inferius, gangeion sacrale, samt en mängd små ganglier längs med det parasympatiska nervsystemets grenar.

Högtrycksvätskekromatografi (High Performance Liquid Chromatography, HPLC) är en analytisk teknik som används för att separera, identifiera och kvantifiera enskilda komponenter i en blandning. Den bygger på att en provblandning innehållande de olika substanserna injiceras under högt tryck genom en kolonn fylld med ett stationärt material, som kan vara en flytande (reversed-phase HPLC) eller fast fas (normal-phase HPLC).

Provblandningen elueras sedan genom kolonnen med en lösningsmedel (eluent) i en kontrollerad flödeshastighet. De olika substanserna i provblandningen interagerar på olika sätt med det stationära materialet och eluenten, vilket leder till att de separeras från varandra när de passerar genom kolonnen. Detta ger upphov till en kromatogram där varje substans visas som en peak i tiden (retention time) efter det att den har eluerats ut från kolonnen.

HPLC är en mycket känslig och exakt metod som används inom många områden, till exempel för att analysera läkemedel, livsmedel, miljöprover och biologiska vätskor. Genom att jämföra retention time och peakformen med referenssubstanser kan man identifiera och kvantifiera de olika substanserna i provblandningen.

'Schizofreni' är ett allvarligt och komplext psykiatriskt sjukdomstillstånd som kännetecknas av störningar i tankar, perceptioner, känslor, beteende och funktion. De två huvudsakliga symptomen på schizofreni är positiva symtom och negativa symtom.

Positiva symtom innefattar psykotiska symtom som hallucinationer (vanligtvis att höra röster), illusioner, desorganiserade tankar och beteende samt störd affektivt tillstånd. Dessa symtom kan vara mycket uppenbara och kan orsaka stor lidande och funktionsnedsättning.

Negativa symtom innefattar avflackning, isolering, brist på motivation, brist på förmåga att känna glädje eller omtanke samt monotoni i tal och mimik. Dessa symtom kan vara mer subtila än positiva symtom, men de kan fortfarande orsaka betydande funktionsnedsättning och lidande.

Schizofreni kan också påverka kognitiva funktioner som uppmärksamhet, minne, planering och förmåga att lära sig nya saker. Dessa kognitiva symtom kan vara lika viktiga som de positiva och negativa symtomen när det gäller funktionsnedsättning och livskvalitet.

Det är värt att notera att schizofreni inte innebär en split personality eller flersidighet av personlighet, vilket är två missförstånd som ofta förekommer. Istället är det ett allvarligt och komplext tillstånd som kräver professionell behandling och stöd för att hanteras effektivt.

Salicylamider är en grupp av läkemedel som är derivat av salicylsyra och används primärt som smärtstillande, febernedsättande och antiinflammatoriska medel. De är kemiskt sett amider av salicylsyra och inkluderar exempelvis acetylsalicylsyra (Aspirin), diflunisal och etacrynsyra. Salicylamider har en bred verkan på cellulära processer, däribland hämning av prostaglandinsyntesen och påverkan på cellmembranernas permeabilitet. De används för att behandla smärta, feber och inflammation, men kan också ha effekter på blodkoagulering och andningsfunktion beroende på dosering.

Cannabinoidreceptorer är en typ av receptor i det centrala nervsystemet och i andra delar av kroppen som aktiveras av cannabinoider, som är kemiska ämnen som finns naturligt i cannabisplantan. Det finns två huvudtyper av cannabinoidreceptorer: CB1-receptorer och CB2-receptorer.

CB1-receptorerna finns främst i hjärnan och nervsystemet och är involverade i ett antal olika funktioner, inklusive smärta, minnesförmåga, humör, aptit och rörelsekoordination. CB2-receptorerna finns främst i immunsystemet och andra icke-nervceller och är involverade i inflammation och immunförsvar.

Cannabinoidreceptorer kan aktiveras av endocannabinoider, som är kroppens egna cannabinoider, exocannabinoider, som finns i cannabisplantan, och syntetiska cannabinoider, som skapats i laboratorier. När cannabinoidreceptorerna aktiveras, kan de påverka cellers signalsubstanser och därmed påverka en rad fysiologiska processer i kroppen.

Klorpyrifos är ett organofosfatbetningsmedel som används som insektgift och akaricide (mot spindeldjur). Det fungerar genom att störa nervsignalsystemet hos insekter och spindlar, vilket leder till deras död. Klorpyrifos har också använts för att kontrollera bladlöss, skalbaggar och andra skadedjur på grödor som sockerbetor, majs, sojabönor, vete och grönsaker.

Ämnet är ett starkt neurotoxin och kan vara farligt för människor och djur om det inte hanteras korrekt. Långvarig eller hög exponering kan orsaka neurologiska skador, inklusive minnesförlust, muskelsvaghet och andningssvårigheter. Klorpyrifos är dessutom ett av de ämnen som har kopplats till honungsbiets kolaps, en fenomen där stora delar av en honungsbisamhälle dör plötsligt.

I många länder har användningen av klorpyrifos begränsats eller förbjudits på grund av dess negativa hälso- och miljöeffekter.

'Plexus myentericus', også kendt som 'Auerbachs plexus', er en del af det enteriske nervesystem, der regulerer gastrointestinal motilitet og sekretion. Det er en samling af nervetråde placeret mellem den glatte muskulatur i tarmens mellemste lag (muscularis middles). Plexus myentericus koordinerer peristaltik, segmental kontraktioner og relaxeringer for at transportere madstof gennem fordøjelseskanalen.

'Kolinerga stimulatorer' är en grupp av läkemedel som aktiverar kolinacetylkolinreceptorerna i kroppen. Kolinacetylkolin är en signalsubstans (neurotransmittor) som spelar en viktig roll i flera fysiologiska processer, till exempel regleringen av muskelaktivitet, hjärt- och kärlsystemet, andningssystemet och kognitiva funktioner.

Kolinerga stimulerare efterliknar verkan av kolinacetylkolin genom att binda till dess receptorer och utlösa en signalsvar i cellen. Dessa läkemedel används för att behandla olika medicinska tillstånd, såsom Alzheimers sjukdom, glaukom, Parkinson sjukdom, muskelspasticitet och refluxösamma tillstånd. Exempel på kolinerga stimulerare inkluderar donepezil, galantamin, rivastigmin och pyridostigmin.

Dopamin D1-receptorer är en typ av dopaminreceptor som aktiveras av neurotransmittorsubstansen dopamin och tillhör G-protein-kopplade receptorer. När dopamin binder till D1-receptorn aktiveras adenylatcyklas, vilket leder till en ökning av intracellulära cAMP-nivåer och en efterföljande signaltransduktion som påverkar cellens funktion. D1-receptorerna är involverade i en rad fysiologiska processer, såsom kognition, motivation, belöningssystemet, och rörelsekoordination. Dysfunktion i dopaminsystemet och D1-receptorer har visats vara relaterade till flera neurologiska sjukdomar, inklusive Parkinson's sjukdom och schizofreni.

Cannabinoid receptor modulators are a class of compounds that interact with the cannabinoid receptors in the body. These receptors, named CB1 and CB2, are part of the endocannabinoid system and are involved in regulating various physiological processes such as pain, mood, memory, appetite, and immune function.

Cannabinoid receptor modulators can be classified into three categories based on their effects on the cannabinoid receptors:

1. Agonists: These compounds bind to and activate the cannabinoid receptors, leading to a range of effects such as pain relief, anti-inflammation, and anxiety reduction. Examples include THC (tetrahydrocannabinol), the psychoactive component of marijuana, and synthetic cannabinoids like dronabinol (Marinol) and nabilone (Cesamet).
2. Antagonists: These compounds bind to and block the cannabinoid receptors, preventing them from being activated by endocannabinoids or other cannabinoids. Examples include rimonabant, which was developed as a weight loss drug but withdrawn due to serious psychiatric side effects.
3. Inverse agonists: These compounds bind to and inhibit the activity of the cannabinoid receptors, producing effects opposite to those of agonists. An example is AM251, which has been shown to have potential as a treatment for drug addiction and neurodegenerative disorders.

Cannabinoid receptor modulators also include compounds that act as allosteric modulators, binding to a site on the receptor other than the active site and altering its activity. These compounds can be either positive or negative allosteric modulators, enhancing or reducing the effects of agonists or antagonists, respectively.

Overall, cannabinoid receptor modulators have potential as therapeutic agents for a variety of medical conditions, but their development and use are subject to ongoing research and regulatory oversight due to their complex pharmacology and potential side effects.

"Binjuremärg" är en medicinsk term som refererar till den vätska som accumulerar i det utrymmeskompartment som omger levern och bukhinnan i buken. Binjuremärgen bildas när det finns skada eller irritation i bukhinnan, levern, eller i de små blodkärlen (kapillärer) i bukhinnan, vilket orsakar en ökad permeabilitet hos kapillärväggarna och därmed utträdning av plasma från blodomloppet till det omgivande utrymmet.

Binjuremärgen kan vara ett tecken på olika sjukdomszustånd, såsom leverinflammation, infektioner, cancer, eller skada på bukhinnan. Den kan också uppstå som en komplikation till vissa medicinska behandlingar, såsom dialys eller kemoterapi.

Binjuremärgen mäts vanligen i volymen och uttrycks i milliliter (ml) eller liter (L). En liten mängd binjuremärg (mindre än 500 ml) kan vara asymptomatisk, medan större mängder kan orsaka symtom som buksmärta, illamående, kräkningar och andningssvårigheter. Behandlingen av binjuremärg beror på orsaken till den och kan innefatta mediciner, dränering av binjuremärgen eller kirurgisk behandling.

Protein Kinase C (PKC) er en type enzym, mer specifikt et serin/treonin-protein kinase, som spiller en viktig rolle i signaltransduksjonen i celler. PKC-enzymene aktiveres ofte av sekundære budbringere som diacylglycerol (DAG) og calciumioner (Ca2+), som oppstår som reaksjonsprodukter etter aktivering av reseptorer for diverse hormoner, voktselvaktivatorer og andre signalmolekyler.

PKC-enzymene kan fosforylere (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner, som ofte fører til endringer i proteinaktiviteten og/eller lokalisasjonen. Dette er en viktig mekanisme for regulering av cellulære prosesser som cellevel, differentiering, apoptose (programmert celledød) og cellcyklus.

Der er flere isoformer av PKC-enzymene, som kan deles inn i tre klasser basert på deres aktiveringsmekanisme: konventionelle (cPKC), noveller (nPKC) og atypiske (aPKC). Disse forskjellige isoformene har forskjellige cellulære lokalisasjoner og funksjoner, noe som bidrar til deres specifike roller i cellens signaltransduksjonsnettverk.

Kalcitonin-relaterat peptid (CRP, Calcitonin-related peptide) är ett neuropeptid som initialt identifierades i sköldkörteln hos frisk och sjuk djur. Det upptäcktes att CRP har en struktur som liknar kalcitonin, ett hormon som produceras av C-celler i sköldkörteln och hjälper till att reglera kalciumhomöostas.

I det centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS) har CRP visat sig ha en viktig roll som en neurotransmittor och neuromodulator. Det är involverat i smärtreglering, vasoreglering, inflammation och neuroprotektion.

CRP verkar binder till specifika receptorer på nervceller och blodkärl, vilket orsakar en varierad biologisk respons som inkluderar smärtrelief, vasodilatation och anti-inflammatoriska effekter. Dessutom har CRP visat sig ha en neuroprotektiv effekt genom att minska skador på nervceller vid ischemisk skada eller trauma.

I slutändan kan CRP vara ett viktigt terapeutiskt mål för behandling av smärta, inflammation och neurologiska sjukdomar som Parkinson's sjukdom och Alzheimer's sjukdom.

5-HT1-serotoninreceptorer är en typ av serotoninreceptor som binder till signalsubstanser i centrala nervsystemet och hjärtat. Det finns flera undertyper av 5-HT1-receptorer (A, B, D och F), men de är alla kopplade till inhibition av adenylatcyklas och minskad intracellulär cAMP-koncentration.

Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, såsom sömn, aptit, smärta, emocionella respons och kognition. De är också involverade i patofysiologiska tillstånd som migrän, depression, ångest och psykoser.

Läkemedel som påverkar 5-HT1-receptorerna används för behandling av olika sjukdomar, såsom triptaner för migränbehandling och atypiska antipsykotiska läkemedel för behandling av psykoser.

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

Raltegravir är ett antivirusmedel som används för behandling av HIV-infektion. Det är en integras inhibitor, vilket betyder att det förhindrar viruset från att infoga sin genetiska information i värdcellens DNA, så att det kan reproducera sig. Raltegravir marknadsförs under varumärkena Isentress och Isentress HD. Det ges vanligtvis tillsammans med andra HIV-mediciner för att få bästa möjliga behandlingsresultat.

Binomialfördelningen, även känd som binomialfördelningen eller Bernoullifördelningen, är en diskret sannolikhetsfördelning som används för att beskriva ett experiment med två möjliga utgångar, ofta refererade till som " framgång" och "misslyckande ". Den beskriver antalet framgångar i en given antal prov.

En binomialfördelning uppstår när följande kriterier är uppfyllda:

1. Antalet prov (n) är fixerat.
2. Varje prov har två möjliga utfall, ofta refererade till som " framgång" och "misslyckande ".
3. Sannolikheten för " framgång " (p) är konstant för varje prov.
4. Proven är oberoende av varandra, vilket betyder att utgången av ett prov inte påverkar utgången av något annat prov.

Sannolikheten för exakt k antal framgångar i n prov kan beräknas med hjälp av binomialfördelningens formel:

P(X=k) = C(n, k) * p^k * (1-p)^(n-k)

där C(n, k) är kombinationen av n objekt tagna 4 ur 4, och p är sannolikheten för framgång.

Tyramin är ett endogent aminer som bildas i kroppen när en ämnesomsättningsprodukt vid namn tyrosin bryts ned. Tyramin finns även naturligt i vissa livsmedel, till exempel ost, choklad, fermenterade produkter och vissa slags fisk.

I kroppen fungerar tyramin som en vasoaktiv amin, vilket betyder att det kan påverka blodtrycket genom att orsaka små blodkärls till att dra ihop sig eller expandera. Tyramin gör detta genom att ställa till med frisättning av noradrenalin från dess lagringsplatser i kroppen.

Vissa personer som tar vissa typer av antidepressiva läkemedel, såsom MAO-hämmare (monoaminoxidashämmare), kan ha en ökad risk för att drabbas av en allvarlig bieffekt vid intag av tyraminrika livsmedel. Detta beror på att MAO-hämmare blockerar nedbrytningen av tyramin i kroppen, vilket kan leda till en ökad koncentration av tyramin och därmed ett ökat blodtryck som kan vara farligt.

Medicinskt sett definieras "nejonögon" som ett tillstånd där en individ saknar pupiller i ögonen eller har mycket små och nästan slutna pupiller. Detta är oftast en medfött missbildning, men kan även orsakas av skada på ögat. Nejonögon kan vara ett ensamt tecken eller förekomma tillsammans med andra abnormaliteter i ögat eller i kroppen som helhet. I allmänhet har personer med nejonögon nedsatt syn, men graden av synnedsättning kan variera beroende på vilka andra strukturer i ögat som är drabbade.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

The CA3 region of the hippocampus is a part of the limbic system in the brain that plays a crucial role in learning, memory formation, and spatial navigation. It is located in the hippocampus, which is divided into several subregions, including CA1, CA2, CA3, and the dentate gyrus.

The CA3 region is characterized by its distinctive architecture, which includes a large number of excitatory neurons called pyramidal cells that are interconnected by extensive recurrent collateral branches. This unique circuitry allows for the generation of rhythmic activity patterns and the formation of memory traces or engrams.

The CA3 region receives inputs from the entorhinal cortex via the perforant pathway, as well as from other regions of the hippocampus, including the dentate gyrus and CA1. It sends outputs to several brain regions, including the subiculum, entorhinal cortex, and septal nuclei.

Dysfunction in the CA3 region has been implicated in several neurological disorders, including Alzheimer's disease, epilepsy, and schizophrenia.

'Serotonin Receptor Agonists' er en klasse av legemiddel som virker ved å binde seg til og aktiverer serotoninreseptorer i kroppen. Serotonin er en neurotransmitter, eller en kjemisk stoff som overfører signaler mellom nerveceller, som spiller en viktig rolle i reguleringen av humør, appetitt, søvn, smertefølelse og andre fysiologiske funksjoner.

Serotonin Receptor Agonists kan brukes til å behandle en rekke medisinske tilstander, for eksempel migren, klossethet (overdrevent sveding), depression og psykoser som følge av parkinson. Dessutten kan de også være nyttige i behandlingen av clusterhoder og visse typer av tumorer.

Det finnes flere forskjellige typer av serotoninreseptorer i kroppen, og hver type har sin egen unike funksjon. Serotonin Receptor Agonists kan være selektive for en spesifik reseptortype eller være ikke-selektive og binde seg til flere typer.

I tillegg kan disse legemiddelene ha bivirkninger, for eksempel hovedpine, åpenbaringsvansinne, opptredende hallusinasjoner og i noen tilfeller økt risiko for hjerteklappesvikt. Derfor bør de brukes under påvåkning av en læge for å minimere risikoen for bivirkninger og sikre at de er effektive i behandlingen av den underliggende tilstanden.

Petromyzon är det vetenskapliga namnet på en grupp av parasitiska, fiskliknande ryggradsdjur som kallas för äkta sötvattensålar. De tillhör klassen Cyclostomi och är de enda nu levande medlemmarna i underklassen Petromyzontiformes.

Petromyzon har ett cylindriskt, långsträckt, nästan ormlika utseende och kan bli upp till 1,5 meter långa. De saknar käkar och har i stället en rund, muskulös mun som används för att suga på köttet hos andra fiskar. Deras kropp är täckt av flera rader av små hudtänder, och de har ett system av blodkärlsfilter som hjälper dem att få i sig näringsämnen från sitt byte.

Äkta sötvattensålar lever i sötvatten och simmar uppströms i floder för att leka. De är hermafroditer, vilket betyder att de har både hon- och hanorgan. Efter leken dör de vanligtvis.

Det finns cirka 40 arter av Petromyzon, varav några kan vara parasitiska på kommersiellt värdefulla fiskar och därför betraktas som skadedjur i vissa områden. Andra arter är hotade eller sällsynta, och listas som hotade av Internationella naturvårdsunionen (IUCN).

The CA1 region, also known as the cornu ammonis 1 region, is a part of the hippocampus, which is a complex brain structure located in the temporal lobe of the brain. The hippocampus plays important roles in learning and memory processes.

The CA1 region is one of the three subfields that make up the cornu ammonis (CA), along with the CA2 and CA3 regions. It is characterized by its distinctive appearance, as it contains a high density of pyramidal neurons, which are large, excitatory cells that play important roles in information processing and memory functions.

The CA1 region receives inputs from other parts of the hippocampus, including the CA3 region, and sends outputs to various regions of the brain, including the entorhinal cortex, which is another important structure involved in memory processes. The CA1 region has been implicated in several neurological and psychiatric disorders, including Alzheimer's disease, epilepsy, and schizophrenia.

Enteric nervous system (ENS) är ett självständigt autonomt nervsystem som styr funktionen i mag-tarmsystemet hos ryggradsdjur, inklusive människor. Det är den del av det perifera nervsystemet och består av en uppsättning neuroner och gliala celler som bildar ett nätverk av ganglier och nervtrådar som sträcker sig längs med hela gastrointestinal tractus, från matstrupen till rektum.

ENS reglerar en rad funktioner i mag-tarmsystemet, såsom peristaltik (muskelkontraktioner som transporterar maten genom tarmarna), sekretion av hormoner och neurotransmittorer, absorption av näringsämnen, samt immunförsvar. Det gör detta genom att bearbeta signaler från sensoriska neuroner som uppfattar mekaniska, kemiska och temperaturrelaterade förändringar i mag-tarmsystemet, och sedan svara med ändringar i motorisk aktivitet och sekretion.

Enteric nervous system är anmärkningsvärt autonomt och kan fungera oberoende av centrala nervsystemet (CNS), även om det finns en tvåvägskommunikation mellan ENS och CNS via den parasympatiska och sympatiska nervsystemen. Dessutom har ENS visat sig ha förmågan att lära sig och minnas, vilket gör det till ett exempel på ett så kallat "perifert intelligenssystem".

"Solitärkärna" er en betegnelse for en enlig cancercell eller en lille gruppe af ensartede cancerceller, omgivet af normale celler i væv. Disse celler har endog ikke nået at sprede sig til andre dele af kroppen end stedet, hvor de oprstod (primær tumor). Solitærkarners størrelse kan variere fra en enkelt celle til en gruppe på op til 0,2 millimeter i diameter. Dette er forskelligt fra en malign tumor, der består af mange celler og har potentialet til at metastaserer (sprede sig) til andre dele af kroppen.

Magnetisk resonansspektroskopi (MRS) är en icke-invasiv teknik som används inom medicinen för att mäta och kartlägga metaboliska förekomster i levande vävnad. Den bygger på principen om magnetisk resonans, där atomkärnor, vanligtvis vätekärnor (protoner), exciteras med hjälp av en stark magnetisk fält och radiofrekventa vågor. När atomen återvänder till sin grundtillstånd ger den ifrån sig en signalsignal som kan analyseras för att ge information om de kemiska föreningarna i närheten. I en MRS-undersökning fokuserar man på metaboliter, det vill säga små molekyler som är involverade i cellens metabolism.

MRS kan användas för att diagnostisera och monitorera olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, demens, epilepsi, stroke och neuropsykiatriska störningar. Den kan ge information om förändringar i metabolismen som kan vara specifika för en viss sjukdom eller ett visst tillstånd. MRS används ofta tillsammans med magnetresonanstomografi (MRT) och kan ge kompletterande information om strukturella och funktionella aspekter av vävnaden.

Kortikotropinfrisättande hormon (CRH), även känt som corticotropinreleasing hormon, är ett hypothalamushormon som styr aktiviteten hos hypofysens framlob (adenohypofysen). CRH stimulerar frisläppandet av adrenokortikotropt hormon (ACTH) från framlobben, vilket i sin tur leder till sekretion av glukokortikoider som cortisol från binjurebarken. Denna hormonkaskad är en del av stressaxeln och hjälper till att reglera homeostasen i kroppen under olika former av stress.

Läkemedelsdefinitionen av Levodopa är:

Levodopa, även känt som L-DOPA, är ett aminosyra derivat som förekommer naturligt i vissa växter och djur. Det används som läkemedel för att behandla Parkinson sjukdom och andra tillstånd som orsakas av en brist på neurotransmittor kallad dopamin i hjärnan.

Levodopa konverteras i kroppen till dopamin, vilket hjälper till att kontrollera rörelser och muskelaktivitet. När det används som läkemedel ges ofta levodopa tillsammans med en inhibitor av enzymet catechol-O-methyltransferase (COMT) eller monoaminoxidas (MAO) för att förhindra nedbrytningen av levodopa i kroppen och förlänga dess verkan.

Exempel på läkemedel som innehåller levodopa är Madopar, Sinemet och Stalevo.

'Nervsystemets sjukdomar' är en övergripande term som innefattar en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Dessa sjukdomar kan delas in i olika kategorier baserat på deras orsaker och symptom.

1. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av en progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Huntingtons sjukdom och Amyotrofisk lateralskleros (ALS).
2. Konvulsiva sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av abnorma elektriska aktivitet i hjärnan och kan leda till krampanfall. Exempel på konvulsiva sjukdomar är epilepsi, migrän och stroke.
3. Neuropati: Detta är en allmän term för skada eller funktionsnedsättning av de perifera nerverna, som kan orsakas av olika faktorer som diabetes, alkoholmissbruk, exponering för toxiner och genetiska störningar.
4. Infektionella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av infektion med bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på infektionella nervsystemssjukdomar är hjärnhinneinflammation (meningit), rabies och polio.
5. Strukturella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av strukturella skador eller abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen, som kan vara congenitala (födde) eller aquired (komma senare i livet). Exempel på strukturella nervsystemssjukdomar är cerebral pares (skada i hjärnbarken), skolios (ryggkotorskröning) och syringomyeli (cysta i ryggmärgen).
6. Psykiatriska sjukdomar: Dessa sjukdomar påverkar beteendet, känslorna och tankarna och inkluderar depression, ångeststörningar, schizofreni och personlighetsstörningar.
7. Neurodegenerativa sjukdomar: Detta är en grupp av sjukdomar som orsakas av progressivt förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen, vilket leder till förlust av kognitiva och fysiska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

Detta är en icke-uttömmande lista över olika typer av nervsystemssjukdomar. Det finns många andra sällsynta eller speciella tillstånd som inte nämns här.

Cyclic AMP (cAMP)-dependent protein kinases, även kända som PKA (Protein Kinase A), är en typ av enzymer som katalyserar fosforylering av serin- och/eller threoninresidyer på proteiner. Dessa kinaser aktiveras av cyklisk AMP, ett signalsubstrat som bildas inom cellen i respons till hormoner som exempelvis glukagon och adrenalin. När cAMP binder till regulatoriska underenheterna hos PKA leder detta till en konformationsförändring som frigör katalytiska underenheter, vilka kan fosforylera och på så sätt aktivera eller inaktivera målproteiner. Dessa proteinkinaser spelar därmed en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer som exempelvis glukosmetabolism, lipidmetabolism och celldelning.

Enzymkomplex i cellemembranen som transportører aminosyror (de byggstenar som protein består av) ind i cellen. Det finns flere forskjellige typer av aminosyretransportsystem, hver med sin egen specifisitet for hvilke aminosyror de transporterer. Disse kan være aktive transportsystemer, der bruker energi for å pumpe aminosyrer opp mot ein gradient, eller passive transportsystemer, der utnytter en eksisterende gradient til å transportere aminosyrer inn i cellen.

Elektrofysiologiska fenomen (EP fenomen) är en medicinsk term som refererar till studiet av den elektriska aktiviteten hos olika typer av celler, framför allt i hjärtat. Detta inkluderar mätning och analyser av elektriska potentialskillnader över cellmembranet samt signaltransduktion och excitation-kontraktionskoppling i muskelceller. EP-studier används ofta för att diagnostisera och behandla hjärtsjukdomar, såsom aritmier och hjärtkärlsjukdomar.

'Bicyclisk föreningar, heterocykliska' kan definieras som organiska föreningar som innehåller två slutna ringstrukturer som delar två atomer. Den ena ringen kan vara en aromatisk cykel medan den andra är en alicyklisk (icke-aromatisk) cykel, eller båda kan vara alicykiska.

Ett exempel på en bicyclisk förening är naftalenen, som består av två benzening rings which share two carbon atoms. Another example is decalin, which consists of two cyclohexane rings sharing two carbon-carbon bonds.

Bicycliska föreningar är viktiga intermediater i organisk syntes och kan användas för att skapa en mängd olika strukturer med varierande egenskaper.

'Inåtledande nervbanor', även kända som efferenta nervbanor, är nerver eller delar av nervsystemet som transporterar signaler från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till muskler och kroppens effektororgan. Dessa signaler orsakar en fysisk respons eller handling, till exempel rörelse av en muskel eller sekretion av en hormon. Inåtledande nervbanor skiljer sig från sensoriska nervbanor, som transporterar känsel- och smärtreceptorer från kroppen till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.

'Kokain' er ein stimulant medetiskt og lægemiddelaktiv stoff som naturlig forekommer i bladene til planten Erythroxylon coca. Det kan også syntetiseres i laboratorium. Kokain virker primært ved å hindre en type nevrotansin (en kjemisk substans i hjernen) fra å ta hensyn til signaler som normalt får en person til å oppleve matta eller søvnighet.

Kokain kan brukes på forskjellige måter, inkludert:

* Sniffing eller snorting (inhalering gjennom nesa)
* Smoking (røyking)
* Injektion (injeksjon i en vener)

Bruk av kokain kan føre til eufori, økt oppmærksomhet, forbedret sjelvsike og større selvtillit. Men det kan også føre til alvorlige helseproblemer som hjerteanfall, slagtilfelle, psykose, nasalbløyninger, hulsår, innre skader på nesa og tann, HIV/AIDS og hepatitt C (som følge av delt bruksutstyr). Kokain kan også være livstruende i kombinasjon med andre stoffer eller alkohol.

Kokainavhengighet er en alvorlig medisinsk tilstand som kan behandles med både medicinske og psykososiale metoder.

Suramin är ett medically-approved, syntetiskt kolhydratpreparat som har använts i behandlingen av flera parasitiska sjukdomar, såsom trypanosomiases (schistosomiasis och human African trypanosomiasis). Det fungerar som en inhibitor av reversa transkriptas och har också visat sig ha potential som en behandling för cancer.

Suramin är vanligtvis administrerat intravenöst och kan ha vissa biverkningar, såsom illamående, kräkningar, hudutslag och neurologiska symptom. Det används inte allmänt i dagens medicinska praxis på grund av sina begränsade indicationsområden och möjliga biverkningar.

Den fysiologiska nervsystemet kan delas in i två huvudsakliga delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), som består av nerver och ganglier utanför CNS.

Det centrala nervsystemet är ansvarigt för bearbetning och integrering av sensorerad information, generering av motoriska kommandon och reglering av kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Det består av neuroner (nerveceller) och glialceller, som tillsammans bildar komplexa nätverk av kommunikationsvägar.

Det perifera nervsystemet överför information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen. Det innehåller sensoriska nerver som transporterar känselimpulser till CNS, och motoriska nerver som transporterar kommandon från CNS till muskler och körtlar. PNS innehåller också autonoma nervsystemet, som reglerar involuntära kroppsfunktioner som hjärtslag, blodtryck, kroppstemperatur och digestion.

Nervsystemets fysiologi omfattar även neurotransmission, det vill säga hur nervimpulser överförs mellan neuroner genom att signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från en neurons synapser och binder till receptorer på en annan neurons postsynaptiska membran. Denna process är mycket viktig för nervsystemets funktion, eftersom den möjliggör kommunikation mellan neuroner och koordinerar deras aktivitet.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

I medicinsk kontext refererar "Nitric oxide synthase type I" (i svensk översättning ungefär "stickstoffoxid-syntas typ 1") till ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) i kroppen. Detta enzym, även kallat NOS1 eller neuronal NOS (nNOS), producerar NO som en signalsubstans i celler, särskilt i nervceller (neuron). NO spelar en viktig roll i flera fysiologiska processer, såsom blodflödesreglering, neurotransmission och immunförsvar.

NOS1 är ett kalciumberoende enzym som kräver koenzym A och NADPH för sin funktion. När det aktiveras, katalyserar det omvandlingen av L-arginin till L-citrullin och kväveoxid (NO), vilket är en reaktiv gasmolekyl som har potential att fungera som en signalsubstans i celler. NO kan diffundera genom cellytan och påverka närliggande celler, vilket gör att det kan agera som ett signalsubstanser över kortare avstånd.

Bensodiazepiner är en grupp av läkemedel som används för att behandla ångest, sömnsörtningssvårigheter, muskelspasmer och epilepsi. De fungerar genom att öka effekten av ett neurotransmittor, GABA (gamma-aminobutyriska syran), i centrala nervsystemet, vilket orsakar en dämpande effekt på hjärnaktiviteten och ger en lugnande, ruskig eller senkande effekt. Exempel på bensodiazepiner inkluderar diazepam (Valium), alprazolam (Xanax) och lorazepam (Ativan). Liksom med alla läkemedel kan de också ha biverkningar och risker för beroende.

Apamin är ett neurotoxin som utvinns från getingarten *Apis mellifera*. Det är ett peptidtoxin med 18 aminosyror och har en molekylär vikt på 2 kDa. Apamin är speciellt känt för sin förmåga att blockera calcium-aktiverade potassiumkanaler (KCa) i cellmembranet, särskilt de som innehåller KCa3.1-underenheten.

Apamin har visat sig ha potential som ett terapeutiskt medel för att behandla neurodegenerativa sjukdomar, såsom Parkinson's och Alzheimer's, på grund av sin förmåga att skydda nervceller från skada. Dessutom har apamin visat sig ha en viss smärtstillande effekt, men det finns fortfarande mycket forskning kring dess exakta mekanismer och möjliga biverkningar.

'Torpedo' är ett medicinskt term som används för att beskriva en slags elektrisk sond eller kateter med en spetsig, cylindrisk form som används inom medicinen, främst inom neurologin. Denna typ av torpedo används ofta under neurofysiologiska undersökningar för att stimulera nervceller eller registrera elektriska signaler i nerv- och muskelsystemet.

Exempel på en sådan användning är den transkraniella magnetstimuleringen (TMS), där en torpedo placeras utanför skallen och genererar ett starkt magnetfält som inducerar elektriska signaler i hjärnan.

Det är dock värt att notera att termen 'torpedo' inte används dagligen inom medicinen, och det kan vara mer vanligt att hänvisa till den specifika metoden eller enheten istället.

Neurit är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva de utskott (processer) som sträcker sig från nervcellens (neurons) cellkropp och ger upphov till det nervfibrösystem som bildar vårt nervsystem. Dessa neuriter kan vara antingen axoner eller dendriter, beroende på deras funktion och utseende.

Axonen är den långa, utskjutande process som svarar för att överföra signaler (impulser) bort från cellkroppen till andra nervceller, muskler eller körtlar. Dendriterna däremot är kortare och mer greniga utskott som tar emot signaler från andra nervceller och ledar dem till cellkroppen.

Neuriter kan vara drabbade av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till neurologiska symtom såsom sängvägran (paralys), känselbortfall, smärta eller förlorad muskelkontroll. Exempel på sådana sjukdomar är neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt infektionssjukdomar som polio och vissa former av hjärninflammation (encefalit).

Neurokinin-1-receptorer (NK-1-receptorer) är en typ av G-proteinkopplade receptor som binder till peptidhormonet substance P. När substance P binder till NK-1-receptorn aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till en varierad svarsmönstring i cellen beroende på celltyp. I det centrala nervösa systemet är NK-1-receptorerna involverade i smärtperception, emotioner och aptitreglering med mera. I det perifera nervsystemet deltar de bland annat i inflammatoriska processer och smärttransduktion.

Dimetylfenylpiperaziniumjodid, också känt som DMP-90 eller 1-(4-joddimetylfenyl)piperazin, är ett syntetiskt kemiskt förening som ofta används inom forskning och medicinsk utveckling. Det är en kvävehaltig organisk jodid-salt av dimetylfenylpiperazin-kationen.

Det saknas specifika medicinska definitioner för Dimetylfenylpiperaziniumjodid eftersom det inte används som en läkemedelsbehandling hos människor. Det har dock visats ha potential inom forskning och utveckling av nya läkemedel, särskilt för att behandla neurologiska störningar såsom schizofreni och depression.

Ibland kan det användas som ett positivt allaosteriskt agens (PAM) i forskningssammanhang, vilket betyder att det kan öka aktiviteten hos en specifik receptor i hjärnan, i detta fall muskarinreceptorn.

Samtidigt bör nämnas att Dimetylfenylpiperaziniumjodid också har visat sig ha potential som ett möjligt missbruksämne på grund av dess psykoaktiva effekter, så det är viktigt att hantera det med försiktighet.

5-HT2A (or 5-Hydroxytryptamine 2A) serotonin receptor är en typ av serotoninreceptor som binder till signalsubstanser i hjärnan och andra delar av kroppen. Denna receptor påverkar bland annat humör, sömn, aptit, smärta och hallucinationer.

5-HT2A-receptorn är involverad i en rad olika funktioner i kroppen, men den är speciellt välkänd för sin roll i psykiatrisk forskning och farmakologi. Psykedeliska droger som LSD och psilocybin verkar genom att aktivera 5-HT2A-receptorn, vilket orsakar de känslomässiga och perceptuella förändringarna som är associerade med dessa droger.

Flera antidepressiva läkemedel, såsom tricykliska antidepressiva läkemedel (TCA) och atypiska antipsykotiska läkemedel, verkar delvis genom att blockera 5-HT2A-receptorn. Dessa läkemedel kan hjälpa att lindra symtom av depression och ångest, men de kan också orsaka biverkningar som sömnighet, viktförändringar och sexuella problem.

"Autonom ganglion" är ett samlingsbegrepp för de ganglier (nervknutar) som ingår i det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr och reglerar automatiskt och omedvetet kroppens inre organ och deras funktioner, såsom hjärtat, lungorna, mag-tarmkanalen, urinblåsan och könsorganen.

Autonoma ganglier innehåller nervceller (neuroner) som skickar och tar emot signaler via nerver till och från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Dessa signaler styr omedvetna processer som reglerar blodtryck, puls, andning, kroppstemperatur, matspjälkning och avskiljande av hormoner.

Det autonoma nervsystemet delas vanligen upp i två delar: den sympatiska och den parasympatiska delen. Varje del har sina egna ganglier som är specialiserade för att styra specifika funktioner i kroppen. Sympatiska ganglier aktiverar ofta "kamps- eller flyktrespons" och parasympatiska ganglier återställer kroppens homeostas (jämvikt) efter en stressreaktion.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

Scopolamine hydrobromide är ett läkemedel som tillhör gruppen antikolinergika och används för att behandla symtom relaterade till sjössjuka, mag-tarmsjukdomar och vissa ögonproblem. Det verksamma ämnet i preparatet är scopolamin, som blockerar acetylkolinreceptorerna i muskelceller, nerver och hjärnan.

Hydrobromiden är ett salt av scopolamin och används ofta för att öka lösligheten och stabiliteten av preparatet. Scopolamine hydrobromide kan ges som injektion, tabletter eller transdermalt patch (plåster).

Varning: Detta är en medicinsk definition och ska inte användas som självdiagnos eller självbehandling. Se alltid din läkare eller apotekare för rådgivning om läkemedel eller hälsoproblem.

Neurobiologi är ett forskningsfält som undersöker de biologiska grunderna för nervsystemet och det centrala nervsystemets funktion, inklusive hjärnan. Det innefattar studier av cellulära mekanismer, molekylärbiologi, genetik, neuroanatomi, neurofysiologi och beteendevetenskap. Neurobiologin försöker förstå hur nervceller (neuron) fungerar och kommunicerar med varandra, hur de är organiserade i olika strukturer i hjärnan och nervsystemet, och hur dessa processer styr beteende, känslor, tankar och minnen.

Neurobiologin har viktiga tillämpningar inom medicinsk forskning, där den kan bidra till att förbättra förståelsen av olika sjukdomar som berör nervsystemet, såsom neurodegenerativa sjukdomar (t.ex. Alzheimers och Parkinsons sjukdom), psykiatriska störningar (t.ex. depression och schizofreni), smärta, epilepsi och skada på hjärnan eller ryggraden. Genom att förstå de biologiska mekanismerna bakom dessa tillstånd kan forskare utveckla nya behandlingsmetoder och terapier för att förebygga, lindra eller bota dem.

P2-receptorer är en typ av receptorer som binder adenosintriфоspat (ATP) och andra nukleotider. De är G-proteinkopplade receptorer och delas in i två undergrupper: P2Y-receptorer och P2X-receptorer.

P2Y-receptorerna är metabotropa receptorer som aktiverar signalsubstanser via G-proteiner, medan P2X-receptorerna är jonotropa receptorer som bildar jonkanaler när de aktiveras. ATP fungerar som en neurotransmittor och autacoid och binder till dessa receptorer för att utöva en rad fysiologiska effekter, inklusive smärta, inflammation, excitation av nervceller och reglering av blodflöde.

P2-receptorerna är viktiga mål för läkemedelsutveckling, särskilt för behandling av smärta, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Long-Evans råttor är en specifik stam (stain) av laboratorieråtta som används i forskning. Denna stam har sitt ursprung från en korsning mellan en Han:ALBino Hannoveraner hane och en Norwaysvarta hona under tidigt 1900-tal. Long-Evans råttor är genetiskt sett relativt konsekventa, med en distinkt fenotyp som inkluderar en gråbrun päls på ryggen och vita fläckar på magen.

Dessa råttor är populära inom forskningen på grund av deras relativt långa livslängd (upp till tre år), goda hälsostatus, sociala beteende och lätta hanteringsegenskaper. De används ofta i studier som rör neurovetenskap, psykologi, toxicologi, farmakologi och genetik.

Ammoniakföreningar, även kända som ammoniumsalter, är komplexer mellan ammoniak (NH3) och syror. Ammoniak kan agera som en base och reagera med en syra för att bilda ett ammoniakförening. I vattenlösningar existerar ammoniakföreningen ofta i jämviktsförhållande med den fritt syrade formen. Ett exempel på en ammoniakförening är ammoniumklorid (NH4Cl), som bildas när ammoniak reagerar med saltsyra.

Den medicinska betydelsen av ammoniakföreningar är främst relaterad till deras förekomst i kroppen och deras potential att påverka hälsa och sjukdom. Ammoniakföreningar kan bildas som ett resultat av normal metabolism, särskilt vid nedbrytningen av aminosyror i levern. Normala värden för ammoniak i blodet är mycket låga, men högre nivåer kan vara skadliga och orsaka en neurologisk störning som kallas hepatisk encefalopati. Detta kan inträffa vid levercirros eller andra leverrelaterade sjukdomar, då levern inte kan bryta ner ammoniak till en icke-skadlig form så effektivt.

MaxiK-kanaler, også kendt som de potassium-aktiverede calcium-afhængige store-konduktans kanaler, er en type ionokanaler, der findes i cellemembranen hos mange typer celler, herunder muskelceller og nerveceller. Navnet "MaxiK" kommer fra det oprindelige forskningshold, der opdagede kanalen, mens "potassium-aktiveret" og "calcium-afhængig" beskriver de to ioner, som kanalen er specielt designet til at transportere.

MaxiK-kanaler er involveret i en række fysiologiske processer, herunder blodtryksregulering, muskelkontraktion og nerveimpulsudveksling. De hjælper med at regulere cellemembranens elektriske potentiale ved at tillade potassium-ioner (K+) at forlade cellen og calcium-ioner (Ca2+) at trænge ind i cellen under specifikke betingelser. Dette bidrager til at justere den elektriske spænding over cellemembranen, hvilket kan have indvirkning på en række cellulære funktioner.

MaxiK-kanaler består af fire identiske underenheder, der hver især har seks transmembrane domæner og et pore-segment, som danner kanalens centrale passage. Disse underenheder arrangeres i en tetramerisk struktur for at danne den funktionelle kanal. Når calcium-ioner binder til specifikke bindingssteder på kanalen, omdannes den fra en lukket til en åben konformation, hvilket tillader potassium- og calcium-ioner at passere gennem kanalen.

Dysfunktion i MaxiK-kanaler kan være forbundet med forskellige sygdomme, herunder hypertension, epilepsi, migræne og neurodegenerative lidelser. Derfor er der stor interesse i at forstå molekylære mekanismerne bag kanalens regulering og at udvikle strategier til at modulere dens aktivitet for behandling af disse sygdomme.

Ketanserin är ett läkemedel som tillhör gruppen så kallade serotoninantagonister. Det används främst för att behandla högt blodtryck (hypertension) och specifikt för att behandla en komplikation av högt blodtryck som kallas renovascular hypertension.

Ketanserin fungerar genom att blockera serotoninreceptorer i kroppen, särskilt 5-HT2 receptorerna, vilket hjälper att minska spänningen i blodkärlen och därmed sänka blodtrycket.

Läkemedlet ges vanligen som en tablett som tas per oral (genom munnen). Det bör endast användas under läkarövervakning på grund av möjliga biverkningar och interaktioner med andra mediciner.

En Kelatkomplexbildare är ett läkemedel eller en biokemisk substans som kan bilda stabila komplex med vissa metallioner, vilket underlättar deras utschelningsprocess från kroppen. Detta är särskilt användbart vid förgiftningar orsakade av tungmetaller som bly, kvicksilver och kadmium, där kelatkomplexbildarna hjälper till att minska absorptionen och öka elimineringen av dessa toxiner. Exempel på kelatkomplexbildare inkluderar dimerkaprol (BAL), edetat (CaNa2EDTA) och pennicillamin.

Aromatic L-amino acid decarboxylase (AADC) är ett enzym som spelar en viktig roll i produktionen av neurotransmittorer, kemiska signalämnen i hjärnan. Detta enzym är involverat i processen att konvertera aromatiska L-aminosyror till deras respektive neurotransmittorer.

Specifikt decarboxylerar AADC aminosyrorna L-dopa till dopamin, 5-hydroxytryptofan (5-HTP) till serotonin och tyrosine till tyramin. Dessa neurotransmittorers påverkan på nervsystemet är viktiga för reglering av känslor, rörelse, sömn, aptit och andra fysiologiska processer.

Mutationer i genen som kodar för AADC kan leda till ett sjukdomstillstånd som kallas aromatisk L-amino acid decarboxylase deficiency (AADCD). Denna är en sällsynt autosomal recessiv störning som orsakar nedsatt funktion av AADC-enzymet och påverkar produktionen av dopamin, serotonin och andra neurotransmittorer. Detta kan leda till allvarliga neurologiska symtom, såsom rörelsekoordinationsstörningar, muskelspasticitet, autonoma nervsystemsstörningar och utvecklingsstörning.

Hexametonium är ett ganglioplegiskt medel, vilket betyder att det är ett läkemedel som blockerar signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Det används för att minska muskelaktiviteten under kirurgiska ingrepp, särskilt vid operationer på hals- och bröstregionen.

Hexametonium fungerar genom att blockera jonkanaler i ganglier (samlingar av nervceller utanför centrala nervsystemet), vilket stoppar nervernas förmåga att överföra impulser till muskler och kärl. Detta leder till en temporär muskelrelaxation, vilket underlättar operationen.

Hexametonium är inte längre i bruk som ett läkemedel på grund av sina biverkningar och det faktum att andra läkemedel med mindre biverkningar har utvecklats för samma syfte.

"Gangliener stimulerande medel" (på engelska "ganglionic stimulants") är en typ av läkemedel som verkar genom att stimulera ganglier, dvs samlingar av nervceller utanför centrala nervsystemet. Dessa mediciner används främst för behandling av lågt blodtryck och astma. Exempel på sådana läkemedel är bethanidine och pentamin. Det är viktigt att notera att dessa mediciner kan ha allvarliga biverkningar och ska endast användas under kontroll av en läkare.

Biofysik är ett forskningsområde som undersöker de fysiska principerna och mekanismerna bakom biologiska processer. Det inkluderar studier av cellers och molekylers struktur och funktion, såväl som hur de påverkas av olika fysiska stimuli som elektricitet, magnetism, ljus och mekanisk kraft. Biofysik kan tillämpas inom ett brett spektrum av områden, från molekylär biologi och genetik till neurovetenskap och medicinsk fysik.

Endocannabinoider är kroppens egna cannabinoider, dvs. kemiska substanser som binder till samma receptorer i nervsystemet som de aktiva ämnena i cannabis (t.ex. THC och CBD). De två viktigaste endocannabinoiderna är anandamid och 2-arachidonoylglycerol (2-AG). Endocannabinoidsystemet, inklusive dess receptorer och endocannabinoider, deltar i en rad olika fysiologiska processer som smärta, aptit, humör, minne, immunförsvar och skydd av nervceller.

5-HT2C (fifty percent HT two C) serotonin receptor är en typ av serotoninreceptor, som binder till signalsubstanser i hjärnan och kroppen. Den tillhör 5-HT2-familjen av serotoninreceptorer och innehar en speciell struktur och funktion.

5-HT2C-receptorn är belägen huvudsakligen i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och påverkar en rad olika neuropsykiatriska processer, inklusive hungerkontroll, sinnesstämning, sömn-vakenhetscykler, smärtförnimmelser och kognitiv funktion.

När serotonin binder till 5-HT2C-receptorn utlöses en serie signalsvägar inne i cellen som kan modifiera den elektriska aktiviteten hos nervceller och på så sätt påverka olika kroppsliga funktioner. Vissa läkemedel, som antidepressiva, antipsykotiska och appetitdämpande medel, verkar genom att påverka 5-HT2C-receptorns aktivitet.

I'm sorry for the confusion, but "Nephropidae" is not a medical term. It is actually a taxonomic category in biology, specifically a family of decapod crustaceans, which includes animals such as lobsters and crayfish. Therefore, it would not have a definition within the field of medicine.

Adaptor proteiner spiller en viktig rolle i vesikulær transport, som er en biologisk prosess hvor små blærer (vesikler) transporterer forskjellige molekyler mellom forskjellige kompartmenter innen cellen. Adaptorproteinene hjelper til å samle de nødvendige proteiner og lipider i en vesikelmembran, og sørger for at de korrekte molekylene lastes opp i vesikelen før den transporteres til sitt målkompartment. Disse proteinerne kan også hjelpe til med å regulere fusionen mellom vesikler og deres målmembraner, slik at de korrekte molekylene kan overføres til riktig kompartment. Adaptorproteinene er derfor en viktig del av intracellulær transport og kommunikasjon.

Neurogenerell är ett medico-biologiskt begrepp som hänvisar till något som har att göra med nervceller eller deras funktion. Neurogenering innebär skapandet av nya nervceller, ett fenomen som främst har observerats under embryonal utveckling och i vissa delar av hjärnan hos vuxna djur, inklusive människor. Neurogenering kan också syfta på återbildningen eller regenereringen av nerver eller nervvävnad efter skada eller sjukdom.

Neurodegenerativa tillstånd är en grupp medicinska tillstånd som kännetecknas av progressivt förlust av neuroner och deras funktion, vilket leder till neurologiska symtom som exempelvis minnesförlust, rörelsekoordinationsproblem eller sensorisk störning. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

"Adrenergic α-stimulant" er en medisinsk betegnelse for stoffer som stimulerer adrenerge receptorer av typen α (alfa). Disse receptorerne finnes i blodkar og andre typer celler i kroppen, og deres aktivering fører til konstriksjon (snæring) av blodkar og økt svangerskapshjertefrekvens. Adrenergiske α-stimulanter kan brukes som lægemidler for å behandle hypotensjon (lavt blodtrykk), og inkluderer stoffer som fenylefrin, metoxamin og noradrenalin.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

'Substantia nigra' er en del av hjernen som består av to sett av nerveceller, kallade compacta og reticulata. Den kompakte delen inneholder de nerveceller som producerer dopamin, et neurotransmitter som er viktig for bevegelse og kontrollen av muskelaktivitet. Når disse cellene degenererer eller dør, som skjer i sykdommen Parkinson, fører det til en mangel på dopamin i hjernen, som kan føre til rystelser, stivhet og trøghet i bevegelsen. Substantia nigra ligger i midten av hjernen og er en del av den basyale gangliesystemet.

Somatostatin är ett hormon och neurotransmittor som produceras naturligt i kroppen. Det utsöndras bland annat från hypofysen, tarmarna och bukhinnan (perifera nerver). Somatostatin har en inhibiterande effekt på flera kroppsliga processer, till exempel insulin- och glukagonutsöndring i buken samt mag-tarmsystemets motorik. Det används även som läkemedel vid behandling av vissa typer av tumörer, då det kan minska eller stoppa celldelningen hos dessa tumörer.

"Förlängd märg" (latin: Medulla spinalis elongata) är en benämning på den del av märgen som når ner längre än vanligt i ryggraden. Detta kan orsaka olika symptom beroende på var den förlängda märgen pressar på ryggmärgsbanorna, till exempel känsel- och smärtförluster, muskelsvaghet eller koordinationssvårigheter. Förlängd märg kan vara inneboende orsakat av genetiska faktorer eller utvecklas sekundärt till andra sjukdomar som exempelvis cancer, vissa infektioner eller trauma.

Dopamin D4-receptorer är en typ av dopaminreceptor, som är G-proteinkopplade receptorer i hjärnan och andra delar av kroppen. Denna specifika typ av dopaminreceptor är känd för att vara involverad i reguleringen av signaltransduktion inom centralnervösa systemet, särskilt inom det limbiska systemet och prefrontala cortex.

Dopamin D4-receptorer har en unik struktur jämfört med andra dopaminreceptorer, eftersom de innehåller en lång C-terminal svans som kan interagera med olika intracellulära proteiner och påverka deras funktion. Dessa receptorer är också kända för att ha en hög grad av genetisk polymorfism, vilket innebär att det finns flera varianter av genen som kodar för dem, och dessa varianter kan påverka deras funktion på olika sätt.

Dopamin D4-receptorer har visat sig spela en viktig roll i ett antal kognitiva processer, inklusive uppmärksamhet, working memory och impulskontroll. De är också involverade i belöningssystemet i hjärnan och kan påverka känslor av belöningsuteblivelse eller frustration. Dysfunktionella dopamin D4-receptorer har också visats vara relaterade till ett antal neuropsykiatriska störningar, inklusive ADHD, bipolär sjukdom och schizofreni.

Reserpin är ett alkaloid som initialt isolerades från roten av den indiska plantan Rauwolfia serpentina. Det används som ett läkemedel för att behandla högt blodtryck och vissa former av psykiska störningar, såsom ångest och aggressivt beteende.

Reserpin fungerar genom att påverka neurotransmittor i hjärnan, särskilt noradrenalin och serotonin, vilket leder till en minskad aktivitet i det sympatiska nervsystemet. Detta kan leda till en sänkning av blodtrycket och en förändring i humöret hos vissa patienter.

Reserpin används inte lika ofta som förr, på grund av att det kan orsaka biverkningar såsom trötthet, illamående, huvudvärk och i sällsynta fall parkinsonism-liknande symtom. Dessutom finns det nu fler moderna läkemedel som är lika effektiva för att behandla högt blodtryck och psykiska störningar med mindre biverkningar.

Neurofarmakologi är ett forskningsområde som undersöker hur läkemedel och andra kemiska ämnen påverkar nervsystemet. Disciplinen kombinerar principer från både neurologi och farmakologi för att studera de biokemiska processerna i nervceller (neuron) och deras kommunikation med varandra via signalsubstanser, även kallade neurotransmittorer.

Neurofarmakologin undersöker hur olika läkemedel påverkar dessa signalsubstanser och deras receptorer i hjärnan och nerverna, vilket kan leda till insikter om hur läkemedlen fungerar och hur de kan användas för att behandla neurologiska sjukdomar och störningar, såsom depression, ångest, smärta, sömnstörningar, Parkinsons sjukdom och epilepsi.

Den medicinska definitionen av neurofarmakologi kan vara: "Neurofarmakologi är en vetenskap som studerar hur läkemedel och andra kemiska ämnen påverkar nervsystemet, inklusive de biokemiska processerna i neuron och deras kommunikation med varandra via signalsubstanser. Disciplinen undersöker också effekterna av läkemedel på nervcellers elektrofysiologi och struktur samt deras användning för att behandla neurologiska sjukdomar och störningar."

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

"Competitive binding" er en begreb brugt indenfor farmakologi og biokemi, der refererer til en situation hvor to eller flere forskellige molekyler konkurrerer om at binde sig til samme målprotein eller receptor. Dette betyder, at hvis en af de konkurrerende molekyler er bundet til målet, så bliver det vanskeligere for de andre molekyler at binde sig også, da der kun er en begrænset mængde af frit bindingssteder på proteinet.

Denne effekt kan udnyttes i forskellige sammenhænge, såsom ved udviklingen af medicin og behandlinger. For eksempel, hvis man kender en given receptors naturlige ligand (et molekyler der normalt binder sig til receptoren), kan man designe en konkurrerende ligand, der også er i stand til at binde sig til receptoren, men som har en ønsket virkning. Når den konkurrerende ligand gives til en patient, vil den fortrænge naturlige liganden fra receptoren og dermed blokere dens normale funktion.

Det er vigtigt at notere, at den relative styrke af bindingen mellem de forskellige molekyler og målproteinet også spiller en rolle i den konkurrence, der udspilles. Hvis et molekyler har en meget stærk binding til målet, kan det være svært at fortrænge det med andre molekyler, som kun har en svagere binding. Dette er grunden til, at man ofte taler om "binding affinitet" eller "dissociationskonstant (Kd)" for at beskrive styrken af bindingen mellem to molekyler.

I medicinsk sammenhæng kan begrebet "competitive binding" være relevant i forbindelse med udvikling og anvendelse af konkurrerende ligander, der har potentiale til at modvirke sygdomme eller symptomer ved at blokere specifikke receptorer eller enzymer i kroppen.

Etanol, även känt som etylalkohol, är en klar, färglös och lättantändlig vätska med kemisk formel C2H5OH. Det är den primära aktiva ingrediensen i alkoholhaltiga drycker och har också användningsområden inom medicinen som desinfektionsmedel och läkemedel.

I medicinsk kontext refererar 'etanol' ofta till den substans som orsakar berusning när den konsumeras i alkoholhaltiga drycker. Det kan också användas terapeutiskt för att behandla patienter med metanol- eller etylenglykolförgiftning genom att konkurrera ut de toxiska substanserna från levern och andra vävnader.

Läkemedelsverket i Sverige har godkänt etanol som läkemedel under varunamnet "Etanol", bland annat för användning som desinfektionsmedel och hudantiseptikum. Det finns också preparat med etanol som aktiv ingrediens som används för att lindra smärta orsakad av sår eller skador på huden.

'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.

Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.

Neuronal calcium-sensor proteins (NCSPs) are a family of proteins that are primarily expressed in neurons and play a crucial role in intracellular signaling pathways. They are characterized by their ability to bind calcium ions with high affinity and specificity, which leads to conformational changes that enable them to interact with various target proteins and modulate their activity.

The NCSP family includes several subfamilies, such as calmodulin, neuronal calcium sensor 1 (NCS-1), visinin-like proteins (VLPs), and frequenin/GCAPs. These proteins are involved in a variety of cellular processes, including neurotransmitter release, synaptic plasticity, gene expression, and cell survival.

Calmodulin is the most well-known member of the NCSP family and is involved in many calcium-dependent signaling pathways. It has four EF-hand motifs that bind calcium ions, leading to conformational changes that allow it to interact with various target proteins, such as kinases, phosphatases, and ion channels.

NCS-1 is another important member of the NCSP family that is involved in synaptic plasticity and memory formation. It has three EF-hand motifs that bind calcium ions and interacts with several target proteins, including protein kinase C, calcineurin, and ion channels.

VLPs are a subfamily of NCSPs that are involved in synaptic vesicle trafficking and neurotransmitter release. They have two EF-hand motifs that bind calcium ions and interact with various target proteins, such as syntaxin and SNAP-25, which are important components of the SNARE complex involved in vesicle fusion.

Frequenin/GCAPs are a subfamily of NCSPs that are involved in visual signaling and photoreceptor function. They have four EF-hand motifs that bind calcium ions and interact with various target proteins, such as cyclic nucleotide-gated ion channels and phosphodiesterases, which are important for regulating intracellular signaling pathways in photoreceptors.

In summary, NCSPs are a family of calcium-binding proteins that play important roles in various cellular processes, including synaptic plasticity, memory formation, neurotransmitter release, and visual signaling. They have multiple EF-hand motifs that bind calcium ions and interact with various target proteins to regulate intracellular signaling pathways. Dysregulation of NCSPs has been implicated in several neurological disorders, including Alzheimer's disease, Parkinson's disease, and schizophrenia.

Locus coeruleus är ett litet, pigmenterat kluster av nervceller i hjärnstammen som utsöndrar noradrenalin, ett signalsubstans som påverkar en rad kroppsliga funktioner såsom sinnesintryck, uppväckt tillstånd, hjärtfrekvens och blodtryck. Det är den största källan till noradrenalin i centrala nervsystemet hos däggdjur. Locus coeruleus har en viktig roll i att reglera homeostas, sömn-vakenhetscykeln och kognitiva funktioner såsom uppmärksamhet och minne. Skador på locus coeruleus har visats vara relaterade till neurodegenerativa sjukdomar som Parkinsons sjukdom och Alzheimers sjukdom.

The alpha7 nicotinic acetylcholine receptor (α7nAChR) is a type of neurotransmitter receptor found in the central nervous system. It is a ligand-gated ion channel that is activated by the neurotransmitter acetylcholine, as well as by nicotine and other agonists. The α7nAChR is composed of five subunits arranged around a central pore, and the alpha7 subunit is the predominant subtype in the brain.

The α7nAChR plays important roles in various physiological processes, including synaptic plasticity, learning and memory, and attention. It has also been implicated in several neurological disorders, such as Alzheimer's disease, schizophrenia, and Parkinson's disease. In addition, the α7nAChR has been a target for drug development, with potential therapeutic applications in the treatment of various diseases, including addiction, pain, and inflammation.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Strontium är ett grundämne med symbol Sr och atomnummer 38 i det periodiska systemet. Det tillhör gruppen alkaliska jordartsmetaller och förekommer naturligt i mineraler som celestin och strontianit. Strontium har ingen känd biologisk roll hos människor, men kan ersätta calcium i benvävnad och påverka benstoffskretsloppet.

I medicinsk kontext används strontiumranelat som läkemedel för behandling av osteoporos, eftersom det verkar stärka benstrukturen och minska risken för frakturer. Det gör så genom att öka benmineraliseringen och sänka benresorptionen. Strontiumranelat är ett salt av strontium som har god absorption i mag-tarmkanalen och lågt toxicitetspotential.

Den medicinska definitiven av "diafragma nerv" saknas, eftersom det inte existerar någon etablerad medicinsk term med denna benämning. Möjligen kan du ha förväxlat det med "diaphragmatic (fibrositic) neuralgia", som är en mycket sällsynt neurologisk smärtsyndrom som involverar irritation eller skada av de nerver som innerverar diaframgan (bröstkorgens muskelplatta).

Sensoriska receptorceller är specialiserade nervceller som detekterar olika former av yttre- eller inre stimuli, såsom ljus, ljud, smak, lukt, temperatur och beröring. De omvandlar dessa stimuli till nervsignaler, som sedan transmiteras till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning. Exempel på sensoriska receptorceller inkluderar fotoreceptorer i ögat som reagerar på ljus, hårceller i innerörat som reagerar på rörelse och läge, smakceller på tungan som uppfattar de fem grundsmakerna, och känselreceptorceller i huden som registrerar tryck, smärta och värme.

Kynurensyra är en endogen, neuroaktiv metabolit som bildas under nedbrytningen av aminosyran tryptofan i kroppen. Det är en del av kynureninway, ett signalsystem som inkluderar en rad komponenter med potentiala neuromodulatoriska och neuroskyddande effekter. Kynurensyra har också visat sig ha potentiala roller i flera patologiska tillstånd, såsom neuroinflammation, excitatoxicitet, oxidativ skada och apoptos. Dessutom kan förhöjda nivåer av kynurensyra vara associerade med neurologiska sjukdomar som schizofreni, depression och neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson och Alzheimer.

Perifert nervsystem (PNS) är det del av nervsystemet som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av sensoriska, automiska och motoriska nerver som förbinder kroppens muskler, organ och hud med centrala nervsystemet. PNS kan delas in i två delar: den som innehåller de sensoriska nerverna som tar emot information från kroppen till hjärnan och ryggmärgen, och den som innehåller de motoriska nerverna som för befäl från centrala nervsystemet till musklerna och kroppens organ.

Dopaminupptagshämmare, på engelska "dopamine reuptake inhibitors", är en typ av läkemedel som verkar genom att hämma återupptaget av signalsubstansen dopamin i hjärnan. Detta leder till ökade nivåer av dopamin i synapssprickan och därmed stärker signalöverföringen mellan nervcellerna.

Dopaminupptagshämmare används ofta som behandling för neuropsykiatriska sjukdomar såsom ADHD (upppmärksamhetsstörning) och depression, då dessa tillstånd kan vara associerade med nedsatta dopaminnivåer i hjärnan. Genom att öka dopaminaktiviteten kan symtomen förbättras.

Exempel på läkemedel som verkar som dopaminupptagshämmare inkluderar bupropion, atomoxetin och nomifensin.

Neurotensin (NT) är ett neuropeptid som består av 13 aminosyror och initialt identifierades i centrala nervösa systemet. NT produceras huvudsakligen av enteroglialceller i tarmen, men kan även produceras av hjärnan och andra organ. Det binder till tre olika receptorer: NTS1, NTS2 och NTS3, vilka alla är G-proteinkopplade receptorer.

I centrala nervösa systemet spelar NT en roll i reguleringen av dopaminutsöndring, smärtperception, sömnsamtal, kognition och emotionell processing. I tarmen reglerar NT gastrointestinal funktioner som sekretion, absorption och motorik.

NT har också visat sig ha potential som ett tumörmarkör i vissa typer av cancer, såsom neuroendokrina tumörer (NET). Höga nivåer av NT kan indikera närvaro av en NET och kan användas för att hjälpa till att ställa diagnosen.

En adrenerg alfablokatör är en typ av läkemedel som blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin på alfa-adrenoreceptorerna i kroppen. Detta leder till vasodilation (vidgning av blodkärlen) och nedsatt hjärtverksamhet. Adrenerga alfablokatörer används för att behandla olika medicinska tillstånd, såsom hypertension (högt blodtryck), angina pectoris (svårigheter att andas vid ansträngning eller rädsla på grund av brist på syre i hjärtat) och benign prostatisk hyperplasi (förstoring av prostata). Exempel på adrenerga alfablokatörer är phenoxybenzamin, prazosin och doxazosin.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Förlamning (paralys) är ett medicinskt tillstånd där muskelaktiviteten eller rörelseförmågan i en kroppsdel eller kroppsdelar är påverkad eller saknas, ofta orsakat av skada på nervsystemet. Det kan bero på en skada på hjärnan, ryggmärgen eller nerverna som förhindrar kommunikationen mellan hjärnan och musklerna. Förlamningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från lindrig svaghet till total oförmåga att röra en kroppsdel.

'Gastrodia' är ett släkte av orkidéer, men i en medicinsk kontext kan 'Gastrodia' också referera till den medicinska växten Gastrodia elata, även känd som Tian Ma eller Kinesisk gastrodia. Denna växt har använts i traditionell kinesisk medicin (TCM) för att behandla diverse sjukdomar och symptom, såsom huvudvärk, yrsel, rastlöshet, epilepsi och neurologiska störningar. Det aktiva ämnet i Gastrodia elata är gastrodin, som har visat sig ha neuroprotektiva egenskaper och kan hjälpa att lindra smärta och inflammation.

Tubocurarine är ett kurarumuskelrelaxant som blockerar nervimpulser i muskeländan och orsakar muskellösning. Det används vanligen under kirurgiska ingrepp för att underhålla muskelrelaxation och underlätta mekanisk ventilation. Tubocurarine har en snabb påverkan och varar i ungefär en timme.

'G protein-coupled inwardly-rectifying potassium channels' (GIRK) are a type of potassium ion channel found in the cell membrane that play a crucial role in regulating electrical excitability in various tissues, including the brain and heart. These channels are named "inwardly-rectifying" because they preferentially allow potassium ions to flow into the cell (inward current) rather than out of the cell (outward current), especially when the membrane potential is negative.

GIRK channels are activated by G proteins, which are themselves activated by G protein-coupled receptors (GPCRs). When a GPCR is activated by an agonist, it triggers a signaling cascade that results in the activation of specific G proteins. These G proteins then bind to and open the GIRK channels, allowing potassium ions to flow into the cell and hyperpolarize the membrane potential. This process helps dampen or terminate the electrical signal, providing a negative feedback mechanism for GPCR signaling.

There are several subtypes of GIRK channels (GIRK1-4), which can form homo- or heterotetrameric complexes with varying functional properties. In the heart, for example, GIRK channels play a critical role in regulating the electrical activity of cardiac myocytes and controlling heart rate. In the brain, they are involved in various physiological processes, including neurotransmitter release, synaptic plasticity, and neuronal excitability, as well as pathophysiological conditions such as epilepsy, addiction, and anxiety disorders.

Reaktionstid (latin: reactio, 'en handlings eller svarsrörelse') är inom medicinen och fysiologi den tid det tar från att en stimulus uppfattas till det att ett respons eller ett svar registreras. Den mäts ofta i sekunder eller delar av sekunder, beroende på kontexten.

Reaktionstiden kan variera beroende på flera faktorer, inklusive individuella skillnader, ålder, hälsotillstånd, typen av stimulus och omgivningens faktorer. Vissa läkemedel eller substanser kan också påverka reaktionstiden genom att påverka centrala nervsystemet.

I kliniska sammanhang är reaktionstid en viktig parameter vid bedömning av patienters neurologiska funktion, särskilt efter skador eller sjukdomar som kan påverka hjärnan eller nerverna.

"Nervous mice" är ingen etablerad medicinsk diagnos eller terminologi. Det kan dock vara en informell beskrivning av mus som uppvisar tecken på oro, rastlöshet eller stress. Ibland används uttrycket för att referera till laboratoriemöss som används i forskning om stressrelaterade beteenden och sjukdomar.

Quinuclidinyl benzilate är ett starkt hälsofarligt psykoaktivt ämne som tillhör kategorin antikolinergika. Det används som en del av forskning och medicinsk utvärdering, men inte i klinisk praktik på människor. Quinuclidinyl benzilate är en syntetisk muskarinreceptoragonist, vilket betyder att den binder till och aktiverar muskarinreceptorer i nervsystemet.

Dess huvudsakliga användning har varit som ett kemiskt stridsmedel under namnet BZ, eftersom det orsakar förvirring, desorientering, hallucinationer och andra psykiska störningar hos de som exponeras för det. Det är extremt toxiskt och kan vara dödligt vid höga doser eller vid exponering under lång tid.

I medicinska sammanhang har quinuclidinyl benzilat använts i forskning för att studera muskarinreceptorer och deras roll i nervsystemet, men det finns inga godkända medicinska tillämpningar för det hos människor.

I medically speaking, the term "Nötkreatur" refers to a member of the Bos genus, specifically the domestic species Bos taurus (cattle) or Bos indicus (zebu). These animals are often raised for their meat, milk, hides, and labor. In some contexts, "nötkreatur" may also refer to other large herbivorous mammals, such as bison or water buffalo, that are used in similar ways. However, it's important to note that these animals belong to different genera (Bison and Bubalus, respectively) and are not technically classified as "nötkreatur" in a strict sense.

Manganförgiftning, även känd som mangans toxicitet, är ett tillstånd där en individ har exponerats för för höga nivåer mangan under en längre tidsperiod. Mangan är ett spänt ämne som normalt behövs i mycket små mängder av kroppen för att underhålla hälsa, men vid överexponering kan orsaka skada.

Manganförgiftning kan inträffa när en person andas in damm eller större mängder manganhaltiga partiklar, dricker vatten med höga nivåer mangan eller äter livsmedel som har högre än normala nivåer av mangan.

Symptomen på manganförgiftning kan variera beroende på graden och längden av exponeringen, men de kan inkludera neurologiska symtom såsom tremor, trötthet, minnesförlust, sämre koordination, psykisk störning och i allvarliga fall parkinsonism liknande symtom. Andra symtom kan vara mag-tarmproblem, hörselnedsättning och andningssvårigheter.

Det är viktigt att söka medicinsk behandling om man misstänker manganförgiftning, eftersom det kan leda till permanenta skador på nervsystemet och andra organ. Behandlingen kan innebära att undvika ytterligare exponering för mangan, och i vissa fall kan mediciner som binder mangan i mag-tarmkanalen ges för att minska absorptionen av mangan i kroppen. I allvarliga fall kan symtom behandlas med samma läkemedel som används för Parkinson sjukdom.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

'Nervvävnad' (eller 'nervesystemets vävnader') är de speciella typer av vävnader som utgör grunden för vårt nervsystem. Det finns två huvudsakliga delar av nervsystemet: det centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), inklusive nerver och ganglier som sträcker sig ut från CNS till kroppens olika delar.

Nervvävnad består av två huvudsakliga celltyper: neuron och gliaceller. Neuroner är de specialiserade cellerna som skickar och tar emot elektriska impulser, även kallade aktionspotentialer. Dessa signaler leder till kommunikation mellan olika delar av nervsystemet och med muskler och körtlar i kroppen. Gliacellerna är stödjande celler som hjälper till att underhålla, skydda och nourrera neuronerna. Det finns också flera undergrupper av gliaceller, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner i nervsystemet.

Nervvävnad är speciell på grund av sin förmåga att leda elektriska impulser längs axonerna hos neuronerna. Denna förmåga gör det möjligt för oss att känna, tänka och agera i vår omgivning.

Hypofysär adenylcyklasaktiverande polypeptid (Hypothalamic releasing hormone, HcG, TRH) är ett hypotalamt neurohormon som stimulerar frisättning av prolaktin och till viss del TSH från hypofysens framlob. Det verkar genom att aktivera adenylcyklas i adenohypofysen, vilket leder till en ökad produktion och sekretion av dessa hormoner. Hormonet är involverat i regleringen av flera kroppsliga funktioner, inklusive ämnesomsättning, termoreglering och reproduktiv system.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

'Labyrinthine learning' är ett begrepp inom neurootologi och relaterat till vestibulära systemet, som styr balansen och kroppens rörelse. Det refererar till en process där hjärnan lär sig att kompensera för skador eller avvikelser i det vestibulära systemet genom att använda information från andra sinnen, såsom syn och touch.

Genom att upprepa specifika rörelser och öva upp sin balans kan individen hjälpa sin hjärna att skapa nya neuronala banor som kompenserar för den skadade vestibulära funktionen. Detta kallas även för adaptiv neuroplasticitet, där nervsystemet har förmågan att ändra sig och anpassa sig till nya situationer eller skador.

Labyrinthine learning kan vara en viktig del av rehabiliteringen efter en skada eller sjukdom som påverkar vestibulära systemet, såsom labyrintitis, Ménières sjukdom eller en hjärnskakning. Genom att öva upp balansen och kroppens rörelser kan individen förbättra sina symtom och återfå funktion.

Adenylatcyclase (AC) er ein enzym som spiller en viktig rolle i intracellulære signalveier i mange typer av celler. Det konverterer adenosinmonofosfat (AMP) til cyclisk adenosinmonofosfat (cAMP), som er ein sekondær signalmessenger som kan aktivere eller inaktivere andre enzymkompleksar og på den måten endre cellens funksjon. Adenylatcyclase finnes i cellmembranen og aktiveres av G-protein-koblede reseptorer, hormoner og neurotransmittere. Der er seks forskjellige typer av adenylatcyclaser hos mennesker, som kan reguleres på ulike måter og har forskjellige funksjoner i kroppen.

'Undvikande inlärning' (engelska: avoidant learning) är ett begrepp inom beteendeforskning och läringsteori som refererar till en typ av inlärningsprocess där individen undviker att lära sig information eller färdigheter på grund av rädsla för fel, skam, kritik eller negativa konsekvenser. Det kan också handla om att undvika vissa situationer eller stimuli som är associerade med tidigare negativa erfarenheter.

Ibland kan undvikande inlärning leda till begränsad förmåga att hantera nya uppgifter eller utmaningar, och kan på så sätt försvåra personens möjligheter till personlig utveckling och framgång i livet. Det är viktigt att identifiera och behandla undvikande inlärning i tid, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi eller andra former av psykologisk behandling, för att hjälpa individen att överbrygga sina rädslor och utveckla mer adaptiva sätt att hantera nya uppgifter och situationer.

Ion är en atom eller molekyl som har fått ett överskott eller brist på elektroner, vilket gör att de blir elektriskt laddade. En positivt laddad ion kallas katjon och bildas när ett atom eller molekyler förlorar en eller flera elektroner. En negativt laddad ion kallas anjon och bildas när ett atom eller molekyl vinner extra elektroner. Ionen spelar en viktig roll inom olika områden som exempelvis i biologiska processer, i luften och i vattnet.

I medicinsk kontext kan joner ha betydelse för exempelvis elektrolytbalansen i kroppen. Vatten innehåller joner såsom natrium (Na+), Kalium (K+), Klorid (Cl-), Magnesium (Mg2+) och Calcium (Ca2+). Dessa joner är viktiga för att underhålla en normal nerv- och muskelfunktion, hjärtverksamhet och vätskebalans. Förändringar i koncentrationen av dessa joner kan leda till olika medicinska tillstånd som exempelvis dehydrering, elektrolytförgiftning eller störningar i hjärtverksamheten.

"Biotinylering" refererar till en biokemisk metod där man modifierar en molekyl, vanligtvis ett protein eller en nukleinsyra, med en biotin-grupp. Biotin är en vitamin som binder starkt till avspecifika proteiner, kallade avbiotinbindande proteiner (avidin eller streptavidin). Denna bindning är mycket stark och har en dissociationskonstant på omkring 10^-15 M, vilket gör den ungefär tusen gånger starkare än en typisk antigen-antikropp-bindning.

Biotinylering används ofta inom forskning för att märka och följa specifika molekyler, till exempel genom att koppla fluorescerande markörer eller enzymatiska aktiviteter till biotin-gruppen. Det kan också användas för att purifiera specifika molekyler med hjälp av kolonner som innehåller avbiotinbindande proteiner.

Sammantaget är biotinylering en kraftfull metod inom molekylärbiologi och cellbiologi, som ger möjlighet att studera specifika molekyler och deras interaktioner i levande system på ett höggradigt specificerat sätt.

Flumazenil är ett centralstimulerande läkemedel som används för att blockera och reversa verkan av bensodiazepiner, som är en typ av lugnande och sopande mediciner. Flumazenil fungerar genom att binda till samma receptorer i hjärnan som bensodiazepinerna gör, vilket förhindrar att bensodiazepinerna påverkar dessa receptorer och orsakar deras verkan.

Flumazenil används vanligen för att behandla överdoseringar av bensodiazepiner eller för att värka upp patienter som har blivit för djupt sedaterade under en operation. Det ges oftast som intravenös injektion och kan vara effektivt inom ett fåtal minuter efter administrationen.

Det är viktigt att notera att flumazenil bör användas med försiktighet hos patienter som har tagit bensodiazepiner regelbundet under en längre tid, eftersom det kan orsaka abstinensbesvär såsom rastlöshet, ångest, tremor och i värsta fall epileptiska anfall.

Etomidate är ett intravenöst anestetikum som primärt används för att inducera medvetandeförlust (narkos) före operationer. Det verkar genom att störa GABA-A-receptorns funktion i centrala nervsystemet, vilket resulterar i ett snabbt och smärtfritt insomnande. Etomidat har också vissa egenskaper som kan vara användbara inom intensivvården, såsom att sänka intrakraniell tryck och att ha en relativt liten påverkan på hjärtfunktionen. Dock kan etomidat orsaka suppression av kortisolsekretion, vilket kan leda till adrenalfunktionsnedsättning vid långvarig användning.

Epilepsi är en neurologisk sjukdom som karaktäriseras av upprepad och oförutsägbar aktivering av nervceller i hjärnan, vilket orsakar epileptiska anfall. Epilepsi definieras vanligtvis som två eller fler oprovocerade anfall separerade av mer än 24 timmar, eller enbart ett anfall om det finns en tydlig risk för ytterligare anfall. Anfallen kan variera i intensitet från kortvariga, milda förluster av medvetande till allvarliga, stora krampanfall som kan innebära fall och skador. Epilepsi kan ha många olika orsaker, inklusive genetiska faktorer, strukturella skador på hjärnan eller okända orsaker. Det är viktigt att söka medicinsk behandling om man tror att man har epilepsi, eftersom det ofta går att kontrollera anfallen med läkemedel eller andra behandlingsmetoder.

3,4-Dihydroxyphenylacetic acid (3,4-DHPAA) is defined in medical terms as a metabolite of dopamine, which is a neurotransmitter that plays a crucial role in the regulation of movement, emotion, and cognition. 3,4-DHPAA is formed when dopamine is metabolized by an enzyme called monoamine oxidase (MAO). It can be found in urine and has been used as a biomarker for dopamine turnover in the body. Additionally, abnormal levels of 3,4-DHPAA have been associated with certain neurological disorders such as Parkinson's disease.

Aminobutyrates are chemical compounds that contain an amino group (-NH2) and a butyric acid group (-CH2-CH2-CH2-COOH). The most common aminobutyrate is gamma-aminobutyric acid (GABA), which is a major inhibitory neurotransmitter in the central nervous system of mammals. GABA plays a crucial role in regulating neuronal excitability and preventing excessive nerve activity, thus helping to maintain normal brain function and psychological well-being.

Abnormalities in GABA metabolism or signaling have been implicated in various neurological and psychiatric disorders, such as epilepsy, anxiety, depression, and sleep disturbances. Therefore, modulating GABAergic neurotransmission has become a promising therapeutic strategy for treating these conditions.

Other aminobutyrates include beta-aminobutyric acid (BABA) and alpha-aminobutyric acid (AABA), which are less well-studied than GABA but have been shown to have various biological activities, such as antimicrobial, anti-inflammatory, and neuroprotective effects.

Fentolamin är ett läkemedel som tillhör kategorin alfa-1-adrenerga receptorantagonister. Det används främst för att behandla hypertension (högt blodtryck) och angina pectoris (svårigheter att andas orsakade av syrgasbrist i hjärtat).

Fentolamin fungerar genom att blockera alfa-1-adrenerga receptorerna, vilket leder till relaxering av smooth muscle-celler i blodkärlen och därmed en minskning av systemvaskulär resistans och ett sänkt blodtryck.

Det bör användas under kontrollerade förhållanden och under medicinsk övervakning, eftersom det kan orsaka en snabb och kraftig minskning av blodtrycket.

Haloperidol är ett typiskt antipsykotiskt läkemedel, som tillhör butyrofenonklassen. Det används främst för behandling av schizofreni och andra psykoser, men kan också användas för att behandla allvarliga aggressiva beteenden, agitation och irriterbarhet hos äldre personer med demens. Haloperidol fungerar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan. Dopamin är en signalsubstans som påverkar rörelse, känslor och tankar. Vid överdosering eller vid långvarig användning kan haloperidol orsaka rörelsesvårigheter, så kallade extrapyramidala bieffekter (EPS).

Gamma-Hydroxybutyric acid (GHB) är ett centralstimulerande och sedativt ämne som förekommer naturligt i vissa delar av människokroppen, särskilt i hjärnan. Det kan också produceras syntetiskt och användas som en drog eller som ett läkemedel vid behandling av narcolepsi, en sömnrelaterad sjukdom.

GHB är känt för att ha euforiserande effekter i låga doser, men kan också orsaka yrsel, desorientering, minnesförlust och medvetslöshet i högre doser. Det kan vara farligt att blanda GHB med andra droger eller alkohol, eftersom det kan öka risken för andningsdepression och överdos.

I Sverige är GHB narkotikaklassat och ingår i förteckning P I enligt lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor (LVU).

Pentylenetetrazol (C5H9N5) är ett centralstimulerande ämne som historiskt har använts som ett krampogenemedel i forskningssyfte. Det är en typ av chemisk förening som kallas en hexonitrogen, med sex kväveatomer i molekylen.

I medicinsk kontext har pentylenetetrazol använts för att inducera krampanfall hos djur under forskning av olika slag av epilepsi och andra neurologiska tillstånd. Det görs genom att ge preparatet intravenöst, vilket orsakar en generaliserad klonisk kramp.

Det bör dock poängteras att användningen av pentylenetetrazol i klinisk medicin är mycket begränsad och det finns inga godkända läkemedel som innehåller detta ämne på marknaden.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Långtidsdepression eller tronddrücket (dysthymi) är en form av depression som varar i två år eller längre. Synaptisk depression refererar till en nedsatt nervsignalering över en synaps, det vill säga den del av neuronen där signalsubstanser (neurotransmittorer) släpps ut och påverkar en annan nervcell.

I samband med långtidsdepression kan synaptisk depression uppstå som ett resultat av nedsatt aktivitet och minskad neurotransmission över synapser i hjärnan, vilket kan bidra till symptomen på långtidsdepression. Detta kan bero på en rad olika orsaker, inklusive genetiska faktorer, livsförhållanden och stress. Behandlingen för långtidsdepression kan omfatta medicinsk behandling med antidepressiva läkemedel, psykoterapi eller kombinationen av båda.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Purinergic Receptors are a type of cell surface receptors that bind to and are activated by purines and pyrimidines, which are nucleotides and nucleosides. These receptors play important roles in various physiological processes, including neurotransmission, cardiovascular function, immune response, and inflammation. There are two main families of purinergic receptors: P1 and P2.

The P1 receptors are further divided into four subtypes (A1, A2A, A2B, and A3) and are selectively activated by adenosine. The activation of these receptors can have various effects on the body, such as modulating neurotransmitter release, regulating blood flow, and reducing inflammation.

The P2 receptors are divided into two subfamilies: P2X and P2Y. The P2X receptors are ionotropic receptors that form cation channels when activated, allowing the flow of ions such as calcium and sodium across the cell membrane. These receptors can be further divided into seven subtypes (P2X1-7).

The P2Y receptors are metabotropic receptors that activate intracellular signaling pathways when activated. They are further divided into eight subtypes (P2Y1, P2Y2, P2Y4, P2Y6, P2Y11, P2Y12, P2Y13, and P2Y14). These receptors can be activated by a variety of purines and pyrimidines, including ATP, ADP, UTP, and UDP.

Overall, purinergic receptors are important regulators of various physiological processes in the body, and their dysregulation has been implicated in several diseases, such as neurological disorders, cardiovascular disease, and cancer.

5-HT3-serotoninreceptorer är en typ av receptor för signalsubstanser i nervsystemet och andra delar av kroppen. "5-HT" står för 5-hydroxytryptamin, som är ett annat namn för serotonin, och "3" refererar till att detta är den tredje typen av serotoninreceptor som upptäcktes.

Dessa receptorer är belägna i cellmembranet hos nervceller och andra typer av celler. När serotonin binder till 5-HT3-receptorn aktiveras den och öppnar en jonkanal, vilket leder till en ström av natrium- och kaliumjoner in och ut genom cellmembranet. Detta orsakar en elektrisk impuls som kan leda till att nervcellen skickar ett signalsignal till andra nervceller.

5-HT3-receptorer har visat sig spela en viktig roll i regleringen av kroppsliga funktioner som kräver snabba neurotransmissionseffekter, såsom smärta, illamående och kräkningar. De är också ett mål för läkemedel som används för att behandla symtom relaterade till kemoterapi och irritabel tarm.

Basalganglier är en samling av nuclei (kompakta grupper av nervceller) i hjärnbarken som spelar en viktig roll i kontrollen av rörelser och kognitiva funktioner. De består av tre huvudsakliga delar: putamen, globus pallidus och substantia nigra. Basalganglierna arbetar tillsammans med andra hjärnstrukturer för att initiera och koordinera muskelrörelser. En vanlig sjukdom som berör basalganglierna är Parkinson's disease, där dopaminproducerande nervceller i substantia nigra degenererar, vilket leder till rörelsesvårigheter och andra symtom.

I medicinska sammanhang kan förflyttning avser man oftast rörelse eller förändring av läge hos ett organ, en kroppsdel eller en struktur inuti kroppen. Detta kan ske spontant på grund av sjukdom eller skada, eller så kan det vara en avsiktlig handling som utförs under en medicinsk procedur eller operation.

Exempel på medicinska tillstånd där förflyttning kan vara relevant inkluderar:

* Förskjutning av en benbit efter ett benbrott
* Organförflyttning under en transplantationsoperation
* Förflyttning av hjärtat under en hjärtkirurgisk procedure
* Förändringar i ryggmärgens position som kan leda till neurologiska symtom

I vissa fall kan förflyttning vara en normal och önskvärd process, som under läkemedelsverkan där ett läkemedel verkar på ett specifikt område i kroppen.

Flunitrazepam är ett läkemedel som tillhör gruppen bensodiazepiner och används huvudsakligen för att behandla kortvariga perioder av svår sömnsjuka. Det fungerar genom att påverka en viss kemisk substans i hjärnan, GABA (gamma-aminobutyriska syra), vilket har en lugnande och muskelavslappnande effekt.

Flunitrazepam är mycket kraftigt och bör endast användas under kort tid och under strikt medicinsk kontroll på grund av risken för beroende och andra biverkningar, såsom minnesförlust, koordinationssvårigheter och sänkt andningsaktivitet. Preparatet är narkotikaklassat och klassat som högriskmedel enligt Ar medicinsk definition av flunitrazepam är alltså ett starkt lugnande och muskelavslappnande medel som tillhör gruppen bensodiazepiner. Det bör användas endast under kort tid och under strikt medicinsk kontroll på grund av risken för beroende och andra biverkningar.

Neurokinin-1 (NK-1) receptor antagonists are a class of drugs that block the action of substance P, a neuropeptide involved in pain transmission and inflammation. These drugs work by binding to NK-1 receptors found on nerve cells, preventing substance P from activating them and transmitting pain signals. NK-1 receptor antagonists have been studied for their potential use in treating various conditions associated with pain and inflammation, such as migraine headaches, depression, and irritable bowel syndrome. Some examples of NK-1 receptor antagonists include aprepitant, fosaprepitant, and rolapitant.

En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.

För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.

Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.

Fura-2 är ett fluorescerande färgmedel som används inom cellbiologi och calciumforskning. Det binder till calciumjoner (Ca²+) i celler och ändrar därmed sin fluorescens, vilket gör att forskaren kan mäta cellens intracellulära calciumnivåer med hjälp av ett fluorometer eller en fluorescensmikroskop. Fura-2 kan användas för att studera olika aspekter av calciumhanteringen i levande celler, såsom calciumsignaler och calciumflöden.

Oxotremorine är ett läkemedel som verkar som en agonist, det vill säga binder till och aktiverar, muskarina acetylkolinreceptorer i centrala nervsystemet. Det används främst för forskningsändamål för att studera kolesterolmetabolismen och muskarinreceptorernas funktion. Oxotremorine kan orsaka muskelsammenträngning, sveda i ögonen, ökat salivflöde och andra karaktäristiska symtom av muskarinreceptorsstimulering. Det bör inte användas som medicinskt terapeutiskt preparat hos människor på grund av sina kraftfulla biverkningar.

Fencyklidin (också känt som PCP) är ett dissociativt anestetiskt läkemedel som historiskt har använts inom medicinen, men numera är ovanligt på grund av sitt potential för missbruk och biverkningar. Det kan orsaka hallucinationer, förvirring, desorientering, aggressivt beteende och andra psykiska effekter. Långvarigt eller repetitivt bruk kan leda till fysisk beroende och abstinensbesvär. Fencyklidin är också en illegal drog som ofta missbrukas för att uppleva dess dissociativa och euforiska effekter.

Succinat-semialdehyddehydrogenas (SSADH) er ein enzym som spiller en viktig rolle i krebsv cycle, også kjent som citronsyrecykelen. Dette enzymet er involvert i nedbrytinga av γ-aminobuttersyre (GABA), en neurotransmitter i hjernen. SSADH konverterer succinat-semialdehyd til suksinat, som er en intermediær i krebsv cycles energiproduksjon. Defekter i SSADH-enzymet kan føre til et sjeldent autosomalt recessivt sykdom, kalt succinat-semialdehyddehydrogenas defisiensyndrom (SSADHD), som er karakterisert av utviklings- og neuropsykiatrisk symptomer.

Takykininer är en grupp neuropeptider, som är kända för att vara involverade i smärtperception, inflammation och homeostatiska processer i centrala nervösa systemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De aktiverar G-proteinkopplade receptorer, kända som neurokinin 1 (NK1), neurokinin 2 (NK2) och neurokinin 3 (NK3) receptorerna.

De två viktigaste takykininer i människan är substance P och neurokinin A, som båda uttrycks från samma gen, preprotaksykin (PPT), men klipps isär av proteaser för att producera de två olika peptiderna. Substance P är en stark smärtmedlare och inflammatorisk mediator, medan neurokinin A har en mer välbevarad roll i regleringen av andning och bronkiodilation.

Takykininer spelar också en roll i andra fysiologiska processer som till exempel blodtryck, aptit, sömnschema, minnesfunktion och emotionella respons. Deregleringar i takykinin-systemet har visats vara involverade i flera sjukdomszustånd, inklusive smärtsjukdomar, neuropsykiatriska störningar och kronisk inflammation.

Propranolol är ett beta-blockerande läkemedel, vilket betyder att det blockerar effekterna av adrenalin och noradrenalin i kroppen. Det gör så genom att binda till beta-receptorerna i hjärtat och blodkärlen, vilket sänker pulsen, minskar blodtrycket och förhindrar certaina hjärtarytmier. Propranolol används vanligen för behandling av olika typer av hjärtsjukdomar, hypertension (högt blodtryck), sjuka fingrar eller tår på grund av dålig cirkulation (Raynauds sjukdom) och vissa former av migrän. Det kan även användas för att behandla oro och ångest, eftersom det minskar hjärtslaget och andningsfrekvensen, vilket kan ha en lugnande effekt.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

"Motorisk ändplatta" är ett begrepp inom neurologi och används för att beskriva den del av centrala nervsystemet där signalsystemet som styr rörelser i kroppen slutar. Detta kan vara en specifik nervcell eller ett område i hjärnan eller ryggmärgen. En skada på en motorisk ändplatta kan leda till förlust av muskelkontroll och rörelseförmåga i de kroppsdelar som kontrolleras av den berörda nervcellen eller området.

'Vakenhet' definieras inom medicinen som ett medvetet tillstånd där en individ är fullt medveten och reagerar på sin omgivning. Det är den normala medvetna tillståndet under dagen, då individen kan tänka, kommunicera och agera aktivt. Vakenhet kontrolleras av ett komplext system som involverar flera hjärnstrukturer och neurotransmittorsystem, inklusive det retikulära aktiveringssystemet (RAS), thalamus och kortikala nätverk.

'Kemisk stimulering' refererer til anvendelsen af kemiske stoffer eller preparater for at øge aktiviteten i biologiske systemer, typisk i hjernen eller nervesystemet. Disse stoffer, også kendt som stimulantia, påvirker neurotransmitterne i hjernen, herunder dopamin og noradrenalin, for at forbedre opmærksomhed, koncentration, energilevel og humør. Eksempler på kemiske stimuleringsmidler inkluderer medicin som Ritalin og Adderall, der anvendes til behandling af ADHD (deficit/hyperaktivitetsstørrelse), samt ulovlige stoffer som kokain og amfetamin. Overdreven brug eller misbrug af disse stoffer kan have alvorlige negative virkninger på helbredet, inklusive abstinenssymptomer, psykose, hjertesvigt og endda død.

*Yohimbin är ett centralstimulerande ämne som isolerats från barken på trädet Yohimbe (Pausinystalia johimbe), som växer i Västafrika.*

*Det är en indirekt alfa-2-adrenoreceptorantagonist, vilket betyder att det blockerar alfa-2-adrenoreceptorer utan att aktivera dem. Detta kan leda till en ökning av noradrenalin och internationalisering i centrala nervsystemet (CNS).*

*Yohimbin har använts som ett naturligt medel mot erektionsproblem (impotens) eftersom det kan öka blodflödet till könsorganen. Det finns dock begränsad vetenskaplig evidens för dess effektivitet och det kan också orsaka biverkningar som höjd hjärtslag, yrsel, illamående, huvudvärk och sömnlöshet.*

*I vissa länder säljs Yohimbin receptfritt som kosttillskott eller som en del av kryddblandningar, men det kan vara farligt att ta höga doser och det bör inte användas utan försiktighet.*

*Det är viktigt att notera att Yohimbin inte ska användas som en substitut till vetenskapligt understödd medicinsk behandling av erektionsproblem eller andra hälsoproblem, och det bör endast användas under läkares övervakning.*

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

'Olfactory Marker Protein' (OMP) är ett protein som primärt finns i olfaktiva nervceller, eller neuron, i näsan hos däggdjur. Det fungerar som en markör för dessa speciella nervceller och hjälper till att identifiera dem under mikroskopisk undersökning. OMP deltar också i luktdetektionen genom att hjälpa till att transportera luktmolekyler in i cellen. Det produceras av olfaktiva receptorceller och är involverat i deras funktion och överlevnad. Diminuerad eller saknad OMP har visats vara associerad med nedsatt luktförmåga hos människor.

Diazinon är en organofosfatförening som används som insecticid. Den verkar genom att störa nervsignalsystemet hos insekter, vilket leder till deras död. Diazinon kan också vara skadligt för människor och andra djur om de exponeras för för stor mängd av ämnet. Symptomen på toxicitet kan inkludera svettningar, träns, brynblockering, muskelkramper, andningssvårigheter och i värsta fall till och med döden. Långvarig eller upprepad exponering kan också orsaka skada på nervsystemet.

Adrenergic neurons are specialized type of neurons (i.e., nerve cells) that release catecholamines, particularly norepinephrine (noradrenaline), as their neurotransmitter. These neurons are a part of the sympathetic nervous system, which is one of the two divisions of the autonomic nervous system that acts largely unconsciously and regulates visceral functions. Adrenergic neurons are responsible for transmitting signals to various organs, such as the heart, lungs, and blood vessels, to prepare the body for the "fight or flight" response during stressful situations. The neurotransmitter norepinephrine binds to adrenergic receptors in target organs, leading to changes in physiological functions, such as increased heart rate, bronchodilation, and vasoconstriction.

'Tegmentum mesencephali' er en anatomisk betegnelse for den del af midbrættet (mesencephalon) som ligger medialt og dorsalt i forhold til det mediane fure, og ventralt i forhold til cerebrospinalvæsken i det forthridende hulrum. Det består af en samling af kerner og fibretråde (kernetracter) der er involveret i forskellige neurofysiologiske funktioner, herunder blandt andet motorisk kontrol, smertefølelse, opmærksomhed, søvn/vågen cyklus, øre-balance og øjebevægelser.

Tegmentum mesencephali inkluderer strukturer som substantia nigra, red nucleus, tectum, periaqueductal grey (PAG) og oculomotoriske kerner, der alle er vigtige for normal hjernefunktion. Skader på denne region kan resultere i en række neurologiske symptomer, afhængig af hvilken del af tegmentumet der er skadet.

'Rockor' är ett medicinskt begrepp som står för "retrograd oesofageal kardiak overpressure", vilket ungefärligen kan översättas till "återvändande övertryck i matstrupen från hjärtats kammare". Det är ett tillstånd där det högre trycket i vänster kammare av hjärtat leds baklänges in i matstrupen (oesofagus) genom den muskulära öppningen mellan matstrupen och hjärtat (övre oesofageala sfinktern). Detta kan orsaka symptom som andnöd, hosta och smärta bakom bröstbenet. Rockor är ofta förknippat med strupcancer, achalasi eller andra tillstånd som påverkar övre oesofageala sfinktern.

Extracellulär vätska (ECF) är en medicinsk term som refererar till all vätska utanför cellerna i kroppen. Detta inkluderar blodplasma, lymfa och den interstitielle vätskan som fyller ut mellanrummen mellan cellerna i olika vävnader. Extracellulär vätska står i kontrast till intracellulär vätska, som är vätskan inuti cellerna.

Extracellulär vätskan utgör ungefär en tredjedel av kroppsvikten hos en genomsnittlig vuxen person och har en vikt på omkring 15 liter hos en person på 70 kg. Den innehåller olika elektrolyter, såsom natrium, kalium, calcium och klorgas, samt olika proteiner och andra substanser.

Balansen mellan extracellulär vätska och intracellulär vätska är viktig för att upprätthålla homeostas, det vill säga en jämvikt i kroppens funktioner. Förändringar i balansen kan leda till olika sjukdomstillstånd, som exempelvis dehydrering eller ödem.

Purinergic P2X2 receptors are a type of ligand-gated ion channel that are activated by the binding of adenosine diphosphate (ADP) and adenosine triphosphate (ATP). These receptors play a role in various physiological processes, including neurotransmission, smooth muscle contraction, and pain perception.

The P2X2 receptor is a homotrimic ion channel, meaning that it is composed of three identical subunits. Each subunit has two transmembrane domains, with the N-terminus located intracellularly and the C-terminus located extracellularly. The ATP binding site is located in the extracellular domain between the subunits.

When ATP binds to the P2X2 receptor, it causes a conformational change that opens the ion channel, allowing cations such as calcium (Ca²+), sodium (Na⁺), and potassium (K⁺) to flow through the channel. This ion flux can lead to depolarization of the cell membrane and activation of downstream signaling pathways.

P2X2 receptors are widely expressed in both the peripheral and central nervous systems, as well as in non-neuronal tissues such as smooth muscle and endothelial cells. In the nervous system, P2X2 receptors play a role in synaptic transmission, modulation of neuronal excitability, and neuroinflammation.

Defects in P2X2 receptor function have been implicated in various pathological conditions, including chronic pain, epilepsy, and bladder dysfunction. Therefore, P2X2 receptors are a potential target for the development of therapeutic agents for these and other diseases.

Amfetamin är en centralstimulerande drog som tillhör gruppen fenyletilaminer. Den verkar genom att öka frisättningen och blockera återupptagandet av neurotransmittorerna noradrenalin och dopamin i hjärnan, vilket leder till en ökning av dessa signalsubstanser i synapsspalterna i centrala nervsystemet. Detta resulterar i en ökad aktivitet i hjärnan och ger upphov till effekter som ökad uppiggelse, öronsus, eufori, förbättrat koncentrationsförmåga och minskad aptit.

Amfetamin används terapeutiskt vid behandling av vissa medicinska tillstånd såsom ADHD (upphörlighetsstörning) och narkolepsi (en sömnstörning). Dock kan amfetamin missbrukas och leda till beroende, vilket kan medföra allvarliga hälsoproblem och sociala konsekvenser.

'Curare' är ett samlingsnamn för olika giftiga extrakter från växter, främst från familjerna Loganiaceae och Menispermaceae. Kurare har traditionellt använts som pilargifter av ursprungsbefolkningar i Sydamerika. Det verksamma ämnet i curare kallas d-tubocurarin och det är ett neuromuskulärt blockerande gift, vilket innebär att det hindrar signalsubstanser från att påverka musklerna.

Neuromuskulärt blockerande medel fungerar genom att binda till receptorerna för den signalsubstans som utlöser muskelkontraktion, acetylkolin, och hindrar därmed muskelsammandragningar. Detta kan leda till andningsförlamning och dödsfall om det inte behandlas i tid.

I modern medicinsk kontext används syntetiska derivat av curare, som till exempel pancuronium och vecuronium, som muskelrelaxerande läkemedel under kirurgi för att underlätta kontrollen över andning och muskelrörelser.

Kväveoxidsyntas (NOS, "nitric oxide synthase") är ett enzym som katalyserar produktionen av kväveoxid (NO) från L-arginin. Det finns tre isoformer av NOS: neuronal NOS (nNOS), inducerbar NOS (iNOS) och endotelial NOS (eNOS). Dessa isoformer skiljer sig åt i sina reguleringsmekanismer, subcellulära lokalisationer och funktioner.

nNOS och eNOS är kalciumberoende enzymer som producerar små mängder NO över korta tidsperioder, vilket är involverat i signaltransduktion och homeostasis inom det kardiovaskulära systemet.

iNOS är däremot en kalciumokänslig isoform som producerar stora mängder NO under långa tidsperioder, vilket är involverat i immunförsvaret och inflammationen. Överproduktion av NO kan dock leda till skada på celler och vävnader.

Fysostigmin, också känt som eserin, är ett parasympatomimetiskt läkemedel som verkar som en reversibel inhibitor av acetylkolinesteras, ett enzym som bryter ner neurotransmittorn acetylkolin i nervändarna.

När fysostigmin administreras blockerar det nedbrytningen av acetylkolin, vilket leder till ökad koncentration av acetylkolin i synapserna och därmed stärker signalsubstansernas effekt. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla vissa medicinska tillstånd som orsakas av för lite acetylkolin, såsom myasthenia gravis och certain typer av glaukom.

Fysostigmin har också använts för att diagnostisera och behandla svårartad förgiftning med muskarinliknande substanser, eftersom det kan hjälpa till att motverka de negativa effekterna av sådana förgiftningar.

Det är viktigt att notera att fysostigmin bör endast användas under läkarövervakning på grund av dess potential att orsaka allvarliga biverkningar om det används felaktigt eller i för höga doser.

Fluoxetin är ett selektivt serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som används för behandling av flera psykiatriska tillstånd, däribland depression, panikångest, social fobi och tvångssyndrom. Preparatet verkar genom att öka mängden serotonin i hjärnan, vilket kan förbättra humöret och minska rädsla och oro. Fluoxetin säljs under varumärken som Prozac och Sarafem, och ges vanligtvis som tablett eller kapsel.

5-HT2-serotoninreceptorer är en typ av serotoninreceptor, som är belägna i cellmembranet hos främst nervceller. Serotonin, även känt som 5-hydroxytryptamin (5-HT), är en signalsubstans som har en central roll i regleringen av flera fysiologiska processer såsom sinnesstämning, aptit, sömn, smärta och blodtryck.

5-HT2-serotoninreceptorerna delas upp i tre undergrupper: 5-HT2A, 5-HT2B och 5-HT2C. Dessa receptorer är kopplade till G-proteiner och aktivering av dem leder till en ökning av intracellulärt calciion. De är också involverade i flera patologiska tillstånd såsom psykiatriska sjukdomar, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

5-HT2A-receptorerna är de mest studerade av 5-HT2-serotoninreceptorerna och finns i hög koncentration i hjärnbarken. De är involverade i perceptionen av hallucinationer, psykoser och andra psykiatriska symtom som kan uppstå vid exempelvis användning av hallucinogena droger eller vid schizofreni.

5-HT2B-receptorerna finns i hög koncentration i hjärtat, blodkärl och tarmar. Aktivering av dessa receptorer kan leda till ökad cellproliferation och fibros, vilket kan vara skadligt för hjärtat och andra organ.

5-HT2C-receptorerna finns i hög koncentration i hjärnan och är involverade i regleringen av aptit, sinnesstämning och sömn. Aktivering av dessa receptorer kan ha en dämpande effekt på dopaminaktiviteten i hjärnan, vilket kan vara användbart vid behandling av exempelvis bipolär sjukdom och missbruk av amfetaminliknande droger.

Aminosyreceptorer är en typ av receptor som binder specifika aminosyror eller peptider (korta kedjor av aminosyror). Dessa receptorer spelar en viktig roll inom cellers kommunikation och signaltransduktion. De kan påverka olika cellulära processer, såsom celldelning, celldifferentiering och apoptos (programmerad celldöd). Aminosyreceptorerna kan hittas på cellytan eller inuti cellen och de aktiveras när de binder till sina specifika ligander (molekyler som binder till receptorer och utlöser en respons). Exempel på aminosyreceptorer är GABA-receptorer, glutamatreceptorer och glycinreceptorer.

Klonidin är ett läkemedel som tillhör gruppen alfa-2 adrenoreceptoragonister. Det används vanligen för att behandla högt blodtryck (hypertension), men kan även användas för att behandla vissa smärtsjukdomar, ångest och vissa symtom relaterade till opioidbesläktade läkemedel. Klonidin verkar genom att minska aktiviteten i det autonoma nervsystemet, vilket kan leda till sänkta hjärtslag och blodtryck samt en nedsatt produktion av svett. Läkemedlet kan ges som tabletter, patchar eller injektion beroende på behandlingsindikationen.

A1-adenosinreceptorn är en typ av G-proteinkopplad receptor som binder till neurotransmittorn adenosin. Denna receptortyp är involverad i en rad fysiologiska processer, inklusive reglering av hjärtats frekvens och blodflöde, samt modulering av smärta och inflammation. Aktivering av A1-adenosinreceptorn leder till minskad cellulär aktivitet och kan ha en dämpande effekt på exciterade nervceller. Ligander som aktiverar denna receptor används i behandling av vissa hjärtsjukdomar, medan antagonister utvecklas för att behandla neurologiska störningar och smärta.

'Luktlob' är ett informellt eller folkligt begrepp och saknar en exakt medicinsk definition. Termen används ofta för att beskriva en abnormal lukt som kommer från andningsvägarna, vanligtvis orsakad av någon form av infektion eller annan patologisk process i munhålan, näshålan, svalget eller lungorna. Den kan vara förknippad med olika sjukdomar såsom sinusit, bronkit, lungsäcksinflammation, caries, tandköttsinflammation eller andningsvägsinfektioner. Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever en obehaglig och ovanlig lukt från andningen, för att fastställa orsaken och få rätt behandling.

Elektrokemi (eller elektrochemie) är ett forskningsområde inom naturvetenskap som undersöker förhållandet mellan elektrisk ström och kemiska reaktioner. Det kan definieras som läran om sammanhanget mellan elektricitet och kemi. Elektrokemi är en del av fysikalisk kemi och har många tillämpningar inom områden som korrosionsskydd, batteriteknik, miljöteknik och sensorteori.

En central aspekt inom elektrokemi är studiet av redoxreaktioner, där en elektron överförs från ett reducerat till ett oxiderat ämne. Elektrokemiska celler, som består av två elektroder separerade av en elektrolytlösning, används för att studera och utnyttja dessa reaktioner. I en galvanisk cell produceras en spänning mellan de två elektroderna på grund av skillnader i redoxpotential, som beror på olika förmågor hos ämnena att oxidera eller reduceras.

Elektrokemiska metoder används också för att studera kinetiken och termodynamiken hos kemiska reaktioner, samt för att syntetisera nya material och substanser. Exempel på elektrokemiska tekniker är elektrolys, elektrosyntes, elektromaskning och korrosionsskydd genom katodisk skydd.

Pyridin är ett heterocykliskt aromatiskt organisk ämne som består av en sex-ledad ring med fem kolatomer och en kväveatom. Pyridin har kemisk formel C5H5N och är strukturellt relaterat till bensen, men med en kväveatom istället för en kolatom i ringen.

Pyridin och dess derivat förekommer naturligt i vissa livsmedel, som fiskolja och svart tea, och det kan även produceras syntetiskt. Pyridinderivat har en rad medicinska användningsområden, till exempel som läkemedel mot astma, depression och schizofreni, samt som lokalbedövningsmedel. Pyridin självt används inte som läkemedel, men det är en viktig building block inom organisk syntes och förekommer i många olika läkemedelsmolekyler.

Calcium-Calmodulin-Dependent Protein Kinase Type 2 (CaMKII) er en type serin/threonin-proteinkinase som aktiveres ved hjelp av calcium-ionsbindinger. Denne kinasen består av flere sous-enheter som sammen danner en multimer med høy aktivitet og kompleks regulering. CaMKII spiller en viktig rolle i reguleringen av en rekke cellulære funksjoner, blant annet synaptisk plastisitet og hjertefunksjon. Aktivering av CaMKII skjer når calcium-ioner binder til calmodulin (CaM), som deretter binder seg til og aktiverer CaMKII. Når CaMKII er aktivert, kan den fosforylere andre proteiner, noe som kan endre deres funksjon og aktivitet.

Dihydroxyphenylalanine, även känt som DOPA (3,4-dihydroxyphenylalanine), är en aminosyra som förekommer naturligt i vissa växter och djur. Det är en prekursor till neurotransmittorerna dopamin, norepinefrin och epinefrin (adrenalin) i kroppen.

I medicinskt hänseende kan DOPA användas som läkemedel för att behandla Parkinson's sjukdom, eftersom patienter med denna sjukdom ofta har låga nivåer av dopamin i hjärnan. När DOPA tas upp av hjärnan kan det omvandlas till dopamin och hjälpa att ersätta de låga nivåerna av denna neurotransmittor, vilket kan förbättra symtomen på Parkinson's sjukdom.

Glutamin är en ämilsa som finns naturligt i kroppen och är den mest förekommande aminosyran i muskelvävnad. Det betraktas vanligtvis som en icke-essentiell aminosyra, vilket betyder att kroppen kan producera det självt under normala förhållanden. Glutamin är en viktig källa av näringsenergi för enterocyter (tarmceller) och lymfocyter (en typ av vita blodkroppar). Det kan också hjälpa till att stödja immunfunktion, skydda cellmembran, och underlätta ämnesomsättningen. Glutamin kan komma från kosten eller produceras i kroppen genom nedbrytning av proteiner. Födoämnen som är rika på glutamin inkluderar animaliska proteinrik kost, såsom kött, fisk, ägg och grönsaker som spenat, broccoli och bönor.

"Antipsychotic medication" är en benämning på en grupp mediciner som används för att behandla psykiatriska sjukdomar, särskilt schizofreni och andra former av psychoser. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket hjälper att reducera symtomen som är associerade med psykoser, såsom hallucinationer, förvirring, och tankestörningar.

Det finns två huvudsakliga typer av antipsykotiska läkemedel: typiska (äldre) och atypiska (nyare). Typiska antipsykotika har varit i bruk sedan 1950-talet och inkluderar mediciner som chlorpromazin och haloperidol. Dessa läkemedel kan vara effektiva för att behandla psykoser, men de kan också orsaka obehagliga biverkningar, såsom rörelsestörningar och tardiv dyskinesi.

Atypiska antipsykotika har utvecklats sedan 1990-talet och inkluderar mediciner som olanzapin, risperidon och quetiapin. Dessa läkemedel är ofta mindre sannolika att orsaka rörelsebiverkningar än typiska antipsykotika, men de kan fortfarande orsaka andra biverkningar, såsom viktuppgång och metabola störningar.

I allmänhet preskrivs antipsykotiska läkemedel under tillsyn av en psykiater eller annan medicinskt utbildad specialist inom mentala hälsoområden, efter en noggrann bedömning och utvärdering av patientens behov. Det är viktigt att följa doseringsrekommendationerna och regelbundet besöka läkaren för att övervaka effekterna och biverkningarna av medicinen.

Medicinskt kan ett "krampframkallande medel" (i engelska ofta kallat "pro-convulsant agent") definieras som en substans eller läkemedel som orsakar eller ökar sannolikheten för att få epileptiska krampanfall eller konvulsioner. Dessa medel används ibland i medicinska sammanhang för att behandla vissa former av epilepsi, genom att utlösa kontrollerade krampanfall som kan hjälpa att lindra överskottet av exciterande signalsubstanser i hjärnan.

Exempel på sådana substanser inkluderar kloralhydrat, etanol (alkohol), penicillin, pentylenetetrazol och metylfenobarbital. Det är viktigt att notera att dessa medel inte ska användas utan läkares övervakning och recept, eftersom de kan orsaka allvarliga biverkningar och skador om de används felaktigt eller i för höga doser.

"Excitatory amino acids" (EAA) er en betegnelse for aminosyrer som har en stimulerende effekt på neuroner i centralnervøsesystemet. De to vigtigste excitatoriske aminosyrer er glutamat og aspartat, som er de mest almindelige neurotransmittere i hjernen. Disse aminosyrer fungerer ved at binde sig til specifikke receptorer på overfladen af målneuronen, hvilket fører til en influx af calcium-ioner og en efterfølgende depolarisering af neuronet, hvilket kan føre til en aktionspotentiale. Overaktivitet af excitatoriske aminosyror er forbundet med en række neurologiske lidelser, herunder epilepsi, sklerose og neurodegenerative sygdomme som Alzheimers sygdom og Parkinsons sygdom.

'Soluble N-Ethylmaleimide-Sensitive Factor Attachment Proteins' (SNAPs) är en grupp av proteiner som binder till ett protein som kallas N-ethylmaleimide-sensitivt faktor (NSF). SNAPs hjälper NSF att spjälka vesiklar, små blåsor som transporterar varor mellan cellens olika kompartment. Denna process kallas retrograd transport och är en del av membrantransporten i eukaryota celler. SNAPs är viktiga för att garantera att proteiner och andra molekyler transporteras till rätt plats inne i cellen.

Riluzol är ett läkemedel som används i behandlingen av amyotrofisk lateralskleros (ALS), också känt som Lou Gehrigs sjukdom. Det är det enda FDA-godkända läkemedlet för behandling av ALS.

Riluzol fungerar genom att reducera den ökade nervcellsaktiviteten i hjärnan och ryggmärgen, vilket kan bidra till skador på motorneuron (de nerver som kontrollerar muskelrörelser) hos personer med ALS.

Läkemedlet ges vanligen i form av tabletter och intas två gånger om dagen under måltider för att minska magsäcksbiverkningarna. Riluzol kan förlänga livslängden och förbättra symtomen hos vissa personer med ALS, men det är inte en botemedel och kan inte stoppa eller helt avvända sjukdomens framsteg.

Som med alla läkemedel kan Riluzol orsaka biverkningar, inklusive illamående, yrsel, svaghet, huvudvärk och trötthet. I sällsynta fall kan det också orsaka allvarligare biverkningar som lever- eller lungskador. Det är viktigt att diskutera dessa risker med läkaren innan man börjar använda läkemedlet.

Erythrosine är ett rödaktigt syntetiskt färgmedel som tillhör gruppen fosfohalogenater. Det har E-nummer E127 och används som livsmedelsfärgämne inom vissa livsmedel, kosmetika och läkemedel.

I medicinskt perspektiv kan erytrosin användas som en hjälpmedel vid diagnostiska procedurer, exempelvis som en kontrastmedel under endoskopi eller fluoroskopi. Det är också ett av de färgämnen som används i Feulgenfärgningsmetoden för att visualisera DNA inom celler.

Det är viktigt att notera att överdriven konsumtion av erytrosin kan ha negativa hälsoeffekter, såsom allergiska reaktioner, hyperaktivitet och potentialen att påverka tyroidfunktionen. Därför regleras användningen av erytrosin som livsmedelsfärgämne strikt i många länder, inklusive Sverige och EU.

Den akustiska nerven, även känd som den eighte (8th) cranial nerve, är ansvarig för att transportera hörselsinnet från innernan öronet till hjärnan. Den består av två delar: cochleär (hörsel) och vestibulära (jämvikt) grenar. Cochleär fibrerna överför ljudsignaler från hair cell receptorer i cochlea till hörselskorsningen i hjärnbryggan, medan vestibulära fibrer hjälper till att uppfatta kroppens position och rörelse. Skador på hörselnerven kan orsaka hörselnedsättning eller fullständig förlust av hörsel.

Den prefrontala cortexen (PFC) är en region i främre delen av hjärnbarken (cortex cerebri) som är involverad i en rad högre kognitiva funktioner, såsom planering, beslutsfattande, arbetshågkommando, arbetsminne, socialt beteende och personlighetsdrag. Den prefrontala cortexen kan delas in i olika subregioner som är involverade i specifika funktioner.

Den laterala PFC är involverad i att hålla information i arbetsminnet, att uppmärksamma relevant information och att undertrycka irrelevant information. Den mediala PFC är involverad i att ta beslut baserat på belöningsvärden och att koda för socialt beteende. Den orbitofrontala cortexen (OFC) är involverad i att koppla emotionella tillstånd till belöningsvärden och att undertrycka impulser.

Skador på den prefrontala cortexen kan leda till försämrad exekutiv funktion, sämre minne, svårigheter med socialt beteende och personlighetsförändringar.

Läkemedelsreceptorer, även kallade medicinska receptorer eller bara receptorer, är proteiner som finns i cellmembranet eller intracellulärt hos celler i oss alla. De fungerar som mål för läkemedel och andra signalsubstanser, såsom hormoner och neurotransmittorer. När en signalsubstans binder till en receptor aktiveras den och utlöser en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till en biologisk respons, till exempel en förändring i cellens funktion eller beteende.

Läkemedelsreceptorer är viktiga för läkemedelsverkan eftersom de flesta läkemedel verkar genom att binda till specifika receptorer och på så sätt modifiera deras aktivitet. Genom att utforma läkemedel som binder till specifika receptorer kan man få kontroll över cellulära processer och på så sätt behandla sjukdomar och symtom.

Exempel på olika typer av läkemedelsreceptorer inkluderar G-protein-kopplade receptorer (GPCR), ligandgated jonkanaler, tyrosinkinasreceptorer och nuclear receptors. Varje typ av receptor har en unik struktur och funktion och är involverad i olika cellulära processer.

Pyridaziner är ett heterocykliskt aromatiskt kolväte som består av en sexatomig ring med två kväveatomer i alternerande positioner med kolatomer. Den har formeln C6H4N2. Pyridaziner och deras derivat har visat sig ha biologisk aktivitet och används inom läkemedelsutveckling för behandling av olika sjukdomar, till exempel som antiinflammatoriska, antimikrobiella och vasodilaterande medel.

Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.

Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.

Dygnsrytmen (engelska: circadian rhythm) refererar till den inre biologiska klocka hos levande organismer, inklusive människor, som reglerar olika fysiologiska processer och beteenden under dygnet. Dessa processer inkluderar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur, blodtryck, hjärtfrekvens, hormonnivåer och andra funktioner.

Den centrala regulatorn av dygnsrytmen finns i en grupp nervceller i hypotalamus, en del av hjärnan som kallas supraChiasmatic nuclei (SCN). SCN koordinerar dygnsrytmen genom att kontrollera produktionen och release av hormoner såsom melatonin och cortisol. Dessa hormoner påverkar sömn-vakenhetscykler, kroppstemperatur och andra fysiologiska processer.

Dygnsrytmen är en cirka 24-timmars cykel som styrs av ljus-mörkercykeln i naturen. Exponering för naturligt dagsljus på morgonen hjälper att ställa in den inre klockan och underlättar en normal sömn-vakenhetscykel. Människor som arbetar nattskift eller reser över tidszoner kan uppleva störningar i sin dygnsrytm, vilket kan leda till sömnproblem och andra hälsoproblem.

Aminer är en term inom neurovetenskap och medicin som står för aminerg neurotransmittor. Detta är en grupp signalsubstanser i centrala nervsystemet hos djur, inklusive människor. Aminer är kemiska ämnen som innehåller en aminosyra, vanligtvis en av de aromatiska aminosyrorna tyrosin eller tryptofan.

Exempel på aminerg neurotransmittor inkluderar:

1. Noradrenalin (eller norepinefrin)
2. Adrenalin (eller epinefrin)
3. Dopamin
4. Serotonin (5-hydroxytryptamin eller 5-HT)
5. Histamin

Dessa signalsubstanser spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom sömn, aptit, smärta, humör och kognition. Avvikelser i aminernas produktion eller signalering kan leda till neuropsykiatriska störningar som depression, ångest, schizofreni och bipolär sjukdom.

Centralstimulerande medel, även kända som psyko stimulanter, är en grupp av läkemedel som ökar aktiviteten i centralnervösa systemet (hjärnan och ryggmärgen). De verkar genom att påverka signalsubstanser i hjärnan, framförallt dopamin och noradrenalin.

Exempel på centralstimulerande medel inkluderar:

* Amphetaminer (såsom Adderall och Dexedrine)
* Metylphenidat (såsom Ritalin och Concerta)
* Modafinil (såsom Provigil)

Dessa läkemedel används ofta för att behandla neurologiska tillstånd som ADHD (uppfattningssvårigheter med/utan sömnlöshet), narkolepsi och vissa former av depression. De kan också användas off-label för att behandla andra tillstånd, såsom utmattning och kronisk trötthet.

Även om dessa läkemedel kan vara effektiva vid behandling av vissa medicinska tillstånd, kan de också ha en potential för missbruk och beroende. Därför är det viktigt att endast använda dem under en läkares övervakning och strikt efter recept.

Purinergic P2X receptors are a type of ligand-gated ion channel that are activated by the binding of extracellular ATP (adenosine triphosphate) and other related purines. These receptors play important roles in various physiological processes, including neurotransmission, pain perception, and immune response.

P2X receptors are composed of three subunits that form a homo- or heterotrimeric complex. There are seven different P2X subunit genes (P2X1-7) identified in mammals, each with unique functional and pharmacological properties. When ATP binds to the extracellular domain of the receptor, it triggers a conformational change that opens the ion channel, allowing the flow of cations such as calcium, sodium, and potassium across the cell membrane.

P2X receptors are widely expressed in various tissues, including the central and peripheral nervous systems, cardiovascular system, respiratory system, gastrointestinal tract, and immune system. In the nervous system, P2X receptors are involved in synaptic transmission, neuronal excitability, and neuroinflammation. In the cardiovascular system, they regulate vascular tone and blood pressure. In the respiratory system, they modulate airway smooth muscle contraction and inflammatory responses. In the gastrointestinal tract, they regulate intestinal motility and secretion.

Dysfunction of P2X receptors has been implicated in various pathological conditions, including chronic pain, neurodegenerative diseases, cardiovascular diseases, respiratory diseases, and gastrointestinal disorders. Therefore, P2X receptors are considered as potential therapeutic targets for the treatment of these conditions.

Colinerga blockerare är en typ av läkemedel som blockerar effekterna av signalsubstansen acetylkolin i kroppen. Acetylkolin är en neurotransmittor, vilket betyder att det överför signaler mellan nervceller och från nervceller till andra typer av celler, som muskelceller.

Colinerga blockerare fungerar genom att binda till acetylkolinreceptorerna på cellernas yta utan att aktivera dem, vilket förhindrar att acetylkolin själv kan binde och utlösa en signal. Detta kan vara användbart inom medicinen för att behandla tillstånd där ökad aktivitet av acetylkolin kan vara skadlig, som i vissa typer av muskelspasmer, överaktiva blåsor och glaukom.

Det finns två huvudtyper av colinerga blockerare: muskarina receptorantagonister och nicotina receptorantagonister. Muskarina receptorantagonister blockerar acetylkolinreceptorer i det som kallas det parasympatiska nervsystemet, som styr vissa automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag och andning. Nicotina receptorantagonister blockerar acetylkolinreceptorer i det som kallas det sympatiska nervsystemet, som styr kroppens "kamps- eller flyktrespons".

Exempel på colinerga blockerare inkluderar atropin, skopolamin och ipratropium.

Purinergic P2Y1 receptors are a type of G-protein coupled receptor (GPCR) that bind to purine nucleotides, such as ATP and ADP. Specifically, the P2Y1 receptor is activated by ADP and has been shown to play a role in various physiological processes, including platelet aggregation, smooth muscle contraction, and neurotransmission.

The activation of the P2Y1 receptor leads to the activation of G proteins, which in turn activate downstream signaling pathways, such as the phospholipase C (PLC) pathway. This ultimately results in the release of intracellular calcium ions and the activation of protein kinases, leading to a variety of cellular responses.

In a medical context, P2Y1 receptors have been studied as potential targets for the development of drugs to treat various conditions, including thrombosis, hypertension, and chronic pain. However, more research is needed to fully understand the role of these receptors in human health and disease.

Parkinson's disease is a progressive neurodegenerative disorder that affects movement. It is caused by the death of dopamine-producing cells in the brain, specifically in an area called the substantia nigra. The loss of these cells leads to a decrease in dopamine levels, which in turn causes abnormal functioning of the brain and results in the symptoms of Parkinson's disease.

The symptoms of Parkinson's disease typically include:

* Tremors or shaking of the hands, arms, legs, jaw, or face
* Rigidity or stiffness of the limbs and trunk
* Bradykinesia or slowness of movement
* Postural instability or impaired balance and coordination
* Changes in speech and writing

As the disease progresses, people with Parkinson's may also experience cognitive decline, mood changes, sleep disturbances, and other non-motor symptoms. There is currently no cure for Parkinson's disease, but medications and therapies can help manage the symptoms and improve quality of life.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

"Antikonvulsiva medel" är en benämning på läkemedel som används för att behandla och förebygga epileptiska krampanfall. Dessa mediciner fungerar genom att stabilisera elektrisk aktivitet i hjärnan och minska excitationen av nervceller, vilket hjälper att förhindra oförutsägbara och oönskade konvulsioner eller krampanfall.

Exempel på vanliga antikonvulsiva medel inkluderar:

1. Karbamazepin
2. Fenobarbital
3. Valproinsyra
4. Lamotrigin
5. Levetiracetam
6. Topiramat
7. Phenytoin
8. Gabapentin

Varje antikonvulsivum har sina unika mekanismer och biverkningar, så läkare väljer ofta ut ett specifikt medel eller en kombination av medel baserat på patientens typ av epilepsi, ålder, andra mediciner de tar och deras individuella respons på behandlingen.

Imipramin är ett tricykliskt antidepressivt preparat (TCA) som primärt används för att behandla klinisk depression. Det fungerar genom att blockera återupptaget av neurotransmittorer, till exempel serotonin och noradrenalin, i hjärnan, vilket leder till en ökad koncentration av dessa signalsubstanser i synapsen och kan således förbättra humöret.

Imipramin kan också användas off-label för att behandla andra psykiatriska störningar, som ångeststörningar, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), och smärre sömnsvårigheter. Preparatet kan ges som tabletter eller intravenöst.

Viktiga biverkningar av Imipramin inkluderar torkad mun, förstoppning, yrsel, trötthet, viktskiftningar, och i sällsynta fall serotoninsyndrom. Det finns också en risk för allvarliga hjärt- och kärlsidanfällder, såsom QT-tidförlängning, speciellt vid högre doser eller i kombination med andra läkemedel som påverkar hjärtat. Dessutom kan Imipramin orsaka ökad fotosensitivitet och därför bör exponering för starkt solljus undvikas.

Läkemedlet bör endast användas under medicinsk övervakning och efter en noggrann vikning av för- och nackdelar, särskilt hos äldre patienter eller patienter med redan existerande hjärtproblem.

Hörselceller, eller cochleärna hair cells, är sensoriska celler i inneröra organet cochlea (hjärnhinnan) som omvandlar ljudvibrationer till nervsignaler. De två typerna av hörselceller är inre och yttre hårceller. Yttre hårcellerna reagerar på starkare ljudvibrationer och skickar signaler till de inre hårcellerna, som i sin tur reagerar på svagare ljudvibrationer. Dessa nervsignaler överförs sedan till hörselnerven och vidare till hjärnan för tolkning av ljudet. Skador på hörselceller kan leda till permanent hörselnedsättning eller dövhet.

Cannabinoider är ett samlingsnamn för en grupp av kemiska ämnen som binds till cannabinoidreceptorer i kroppen. De kan delas in i tre kategorier: endocannabinoider, som produceras naturligt i kroppen; fytocannabinoider, som finns i cannabisplantan (inklusive den aktiva substansen delta-9-tetrahydrocannabinol, eller THC); och syntetiska cannabinoider, som är konstgjorda ämnen som efterliknar de två andra grupperna. Cannabinoider har potential att användas inom medicinen för behandling av smärta, spasticitet, sömnproblem och andra symtom, men deras användning är fortfarande under forskning och inte alla aspekter om deras verkan och biverkningar är fullständigt klarlagda.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Olivkärnor är en typ av nervceller (neuron) som finns i hjärnan. De är namngivna efter sin distinkta, olivliknande form och är en del av den delen av hjärnbarken som kallas cerebellum, eller lillhjärnan. Olivkärnor har en viktig roll i att kontrollera rörelser och koordinera muskelaktivitet genom att skicka signaler till andra nervceller i cerebellum. Dysfunktion i olivkärnor kan leda till neurologiska symtom som exempelvis rörelsesvårigheter och tremor.

"Svarta änkan" är ett begrepp som ofta används i medicinen för att beskriva en speciell form av blodbrist, eller anemi, där individen har ett mycket lågt antal fungerande röda blodkroppar och extremt låga nivåer av syretransportproteinet hemoglobin i sitt blod. Orsaken till denna allvarliga form av anemi är ofta en kombination av sjukdomar eller tillstånd som påverkar produktionen av röda blodkroppar och/eller förstörelsen av dem.

Svarta änkan kan vara relaterad till olika underliggande sjukdomar, såsom aplastisk anemi (där benmärgen inte producerar tillräckligt med röda blodkroppar), sickle cell-anemi (en ärftlig sjukdom där röda blodkropparna har en abnormal form och funktion) eller hemolytisk anemi (där röda blodkroppar förstörs i för hög takt).

Det är viktigt att upptäcka och behandla svart änka så snart som möjligt, eftersom den kan leda till allvarliga komplikationer, inklusive hjärt-kärlsjukdomar, leverproblem och neurologiska skador. Behandlingen kan omfatta blodtransfusioner, behandling av underliggande sjukdomar och eventuellt benmärgsstimulering för att öka produktionen av röda blodkroppar.

En histamin H3-blockerare, även känd som H3-antagonist, är ett läkemedel som blockerar effekterna av histamin vid aktivering av H3-receptorer. Histamin är en signalsubstans i kroppen som bland annat kan orsaka allergiska reaktioner och inflammation. Vid aktivering av H3-receptorerna fungerar histaminet som en negativ feed-back-mechanism, vilket minskar frisättningen av histamin från vissa nervceller. Genom att blockera H3-receptorer kan alltså frisättningen av histamin öka, vilket kan vara användbart vid behandling av till exempel allergiska sjukdomar och sömnsörja.

Dieldrin är en organisk halogenhaltig förorening som tillhör gruppen av ämnen kända som chlorerade bipolära kolväten (CBK). Det är ett insektgift som tidigare användes i jordbruk och för skadedjursbekämpning, men numera är förbjudet på grund av sin skadliga effekt på miljön och människors hälsa.

Stoffet är mycket giftigt för djur och människor och kan orsaka allvarliga neurologiska symtom, såsom tremor, sömnlöshet, irritabilitet och i värsta fall till och med döden. Deldrin har också visat sig vara cancerframkallande hos djur.

I kroppen lagras dieldrin främst i fettvävnad och kan därför påverka nervsystemet under en lång tid efter exponeringen. Det är därför speciellt viktigt att undvika exponering för detta ämne, särskilt för gravida kvinnor och barn.

Leucin är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tillföras kroppen genom kostintag eftersom den inte kan syntetiseras själv. Leucin är en av de tre grenade aminosyrorna och spelar en viktig roll i proteiners syntes och nedbrytning, samt i regleringen av cellväxthormonet insulin. Det finns också vissa bevis som tyder på att leucin kan ha en positiv effekt på muskelproteinsyntesen efter träning.

Neuropeptidreceptorer är proteiner som finns i cellmembranet och binder specifikt till neuropeptider, små protein- eller peptidmolekyler som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet. När en neuropeptid binder till sin respektive receptor aktiveras den och sätter igång en signaltransduktion som får effekter som exempelvis att påverka neuronsens elektriska excitation, sekretion av signalsubstanser eller cellväxt och differentiering. Neuropeptidreceptorer spelar därför en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som smärta, hunger, sömn, minne, emotioner och homeostas.

Den vagusnerven (latin: nervus vagus) är den tionde cranial nervesnerven och är den nerv som innerverar de flesta av kroppens inre organ. Den går från hjärnan via halsen till bröstet och buken, och styr bland annat hjärtats, lungornas och mag-tarmsystemets funktioner. Den vagusnerven är en del av det parasympatiska nervsystemet och bidrar till att hålla kroppen i ett jämviktstillstånd.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Biosensorteknik (eller biosensorer) är en gren inom analytisk biokemi och teknik, där man utvecklar och använder sig av sensorer som omfattar en biologisk komponent, exempelvis en cell, en antikropp, en DNA-sträng eller en enzym, kombinerat med en transducer. Den biologiska komponenten reagerar specifikt med ett visst ämne (target) och den efterföljande signalomvandlingen som sker i transducern konverterar den biokemiska signalen till en elektrisk signal, som kan mätas och analyseras.

Biosensorer används inom ett brett spektra av applikationer, bland annat inom miljöövervakning, klinisk diagnostik, livsmedelsanalys, processkontroll och säkerhet. De kan ge snabba, känsliga och specifika resultat, vilket gör dem till användbara verktyg inom många olika områden.

Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).

Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.

Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.

Luminiscenerande proteiner är proteiner som kan producera ljus genom ett biokemiskt process. Det mest välkända exemplet på ett luminiscenerande protein är gröna fluorescerande protein (GFP) som originallyt hittades i en marin svampart, Aequorea victoria. När GFP exponeras för blått eller ultraviolett ljus kommer det att emittera grön ljus. Luminiscenerande proteiner används ofta som markörer inom biologisk forskning för att studera olika cellulära processer och interaktioner.

Fysiologisk stress är ett svar hos den autonoma nervsystemet och endokrina systemet i kroppen på olika inre eller yttre stimuli, som aktiverar mekanismer för att hantera hot eller krav. Detta svar involverar en komplex kaskad av hormonella och signalsubstanser, inklusive frisättning av adrenalin och noradrenalin från binjuremärgen samt frisättning av cortisol från binjurebarken. Dessa hormoner förbereder kroppen för att hantera stressören genom att öka hjärtfrekvensen, blodtrycket, glukosnivåerna och andningsfrekvensen, samtidigt som de minskar aktiviteten i icke-nödvändiga organ och system. Detta svar är evolutionärt viktigt för överlevnad och anpassning till hot eller utmaningar, men kan ha negativa effekter på kroppen om det uppehålls under lång tid eller blir excesivt.

Suprachiasmatiska kärnan (SCN) är ett par av kärnor i hypotalamus, en del av hjärnbarken, som utgör den centrala delen av vår biologiska klocka. SCN reglerar bland annat sömn-vakenhetscykeln och andra cirkadiska rytmer genom att tolka ljussignaler från det yttre miljön. Den tar emot information via synnerven (nervus opticus) som passerar över korsningen i chiasma opticum, därför kallas den suprachiasmatisk, vilket betyder "över korsningen". SCN består av två olika typer av nervceller med olika funktioner och är viktig för att hålla kroppens fysiologiska processer synkroniserade med varandra och med den 24-timmars cirkadiska dygnsrytmen.

Neuroblastom är en ovanlig cancer som utgår från nervceller i de tidiga stadierna av fostertillväxten. Den drabbar vanligtvis barn under 5 års ålder och utgör omkring 6% av alla barncancerfall. Tumören bildas oftast i bålen eller bukhålan, men kan sprida sig till andra delar av kroppen, inklusive ben, hjärna och lever. Symptomen varierar beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men kan inkludera smärta, feber, aptitlöshet och andningssvårigheter. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling. Prognosen varierar beroende på graden av sjukdomen vid diagnos och åldern på barnet.

Oxidopamine är ett kemiskt ämne som används inom forskning för att skapa parkinsonism-liknande symptom hos djur, såsom råttor och möss. Det gör detta genom att orsaka skada på dopaminproducerande nervceller i substantia nigra, en del av hjärnan som är involverad i rörelsekoordinering. Oxidopamine är egentligen inte ett medicinskt läkemedel utan snarare ett forskningsverktyg.

"Blodiglar" er en ukommens medicinsk term. Måske omtales dette fejlagtigt og ønsker du å finne ut mer om "blod i lungene"? Hvis så, er det when blood mixes with air in the lungs, which is called hemoptysis. This can be a symptom of several medical conditions, ranging from benign to serious, such as bronchitis, pneumonia, tuberculosis, or cancer. If you have this symptom, it's important to seek medical attention promptly for proper evaluation and treatment.

Fenclonine är ett muskelavslappnande medel som används för att behandla spasmer och stelhet orsakad av multipel skleros (MS), ryggradsskada eller andra neurologiska tillstånd. Det verksamma ämnet i Fenclonine är fenclonin, som fungerar genom att blockera signalsubstanser i hjärnan och ryggmärgen som orsakar muskelspasmer.

Fenclonine kan också användas för andra medicinska syften som bestäms av din läkare. Det är viktigt att du följer din läkares instruktioner när du tar detta eller något annat medicin.

Isofluran är ett volatilt anestetikum, som används för att inducera och underhålla baljor under allmänbedövning. Det är en fluorerad kolväteförening med summaformeln C3H2ClF5O. Isofluran verkar främst på GABA-A-receptorn och på glutamatreceptorerna, vilket leder till ett nedsatt medvetande, smärtlindring och muskelavslappning.

Isofluran är lättlösligt i fett och har en snabb induktionstid och uppvaknandet efter anestesi är också relativt snabbt. Det är ett välutvänt anestetikum som används både vid kirurgiska ingrepp och vid särskilda undersökningsmetoder, såsom magnetresonanstomografi (MRT).

Isofluran har också vissa farmakologiska egenskaper, såsom blodtryckssänkande och andningsdepressiva effekter. Dessa effekter kan behöva hanteras med speciella åtgärder under anestesi, till exempel med hjälp av blodtrycksstödjande medel eller mekanisk ventilation.

Anti-anxiety agents, also known as anxiolytics, are a class of medications used to manage symptoms of anxiety disorders. These drugs work by reducing the abnormal excitement in the brain that can lead to feelings of fear, worry, and anxiety. They may act on neurotransmitters such as gamma-aminobutyric acid (GABA) to increase its inhibitory effects on nerve cells, which results in a calming effect. Common examples of anti-anxiety agents include benzodiazepines, azapirone, and buspirone. It's important to note that these medications should be used under the supervision of a medical professional as they can have potential for dependence and abuse.

Cysteine är en svagt luktande sulfhydrylgrupp (SH)-bärande proteinogen aminosyra. Den har den kemiska formeln HO2CCH(NH2)CH2SH. Cystein kan bilda disulfidbindningar (-S-S-) med andra cysteiner, vilket är viktigt för tredimensionell struktur hos vissa proteiner. I enzymer spelar cystein ofta en roll som nukleofil i katalytiska reaktioner.

Penisen är ett del av de yttre genitalierna hos mannen och har flera viktiga funktioner, inklusive urinering och samlag. Den består av tre delar: rötten (rot), kroppen (corpus) och slidan (glans). Rötterna fästes vid bäckenet och är omgiven av en muskel som hjälper till att kontrollera urinering och ejakulation. Kroppen utgör den stora, centrala delen av penisen och innehåller tre cylindriska kärl fyllda med blod (de två corpus cavernosum och corpus spongiosum), som expanderar under sexuell stimulans för att orsaka en erektion. Slidan är den yttre, känsliga delen av penisen som innehåller många nervändar.

Penisens storlek och form kan variera mycket mellan olika individer, och det finns inga "normala" storlekar eller former. Vissa medicinska tillstånd, såsom Peyronies sjukdom, kan dock orsaka avvikelser i penisförändringen som kan kräva behandling.

Tryptophan är en essentiell aminosyra, vilket betyder att den måste tas in via kosten eftersom kroppen inte kan syntetisera den själv. Det är en av de 20 standardaminosyrorna som finns i proteiner. Tryptofan är viktig för produktionen av niacin, ett B-vitamin, och serotonin, en signalsubstans i hjärnan som hjälper till att reglera sömnen, humöret och smärtan.

'Kortikosteroid' är ett samlingsbegrepp för en grupp steroidhormoner som produceras i kortex, den yttre barken av binjuren. De har en rad biologiska effekter och används inom medicinen för att behandla en mängd olika sjukdomar och tillstånd.

Exempel på kortikosteroider är cortisol, aldosteron och de syntetiska glukokortikoiderna som används som antiinflammatoriska läkemedel, såsom dexametason och prednisolon. Dessa läkemedel minskar inflammation, undertrycker immunsystemet och påverkar även ämnesomsättningen.

Telemetri är inom medicinen en metod för att kontinuerligt och avdistans övervaka och registrera patienters vitala funktioner, såsom hjärtverksamhet, blodtryck, syrehalt i blodet och andning. Detta görs genom ansluta en liten telemetrienhet till patienten som sedan skickar data via radiovågor till ett mottagande enhet eller basstation. Denna metod möjliggör kontinuerlig övervakning av patientens hälsotillstånd, särskilt viktigt för kritiskt sjuka patienter på intensivvårdsavdelningar eller under operationer. Telemetri kan även användas för att övervaka patienter med kroniska sjukdomar som hjärtsjukdom eller lungsjukdom i deras vardagliga liv.

L-typ (langsam-typ) kalciumkanaler är jonkanaler som tillåter calciumjoner att strömma in i exciterade celler, vanligtvis muskel- och nervceller. Dessa kanaler spelar en viktig roll i celldefibrillation, neurotransmission, muskelkontraktion och reglering av cellytiska signaltransduktionsvägar.

L-typ kalciumkanalerna består av flera underenheter, inklusive en porebildande alfa-1-subunit, en beta-subunit, en gamma-subunit och en delta-subunit. Alfa-1-subuniten är den aktiva komponenten som bildar kanalporen och är ansvarig för calciumjonernas selektiva transport.

L-typ kalciumkanalerna aktiveras vid höga membranpotentialer, vilket orsakar en inflöde av calciumjoner in i cellen. Denna inflöde leder till en ökning av intracellulärt calcium, som kan initiera en rad cellulära processer, såsom muskelkontraktion och neurotransmitterutsläpp.

Dysfunktion i L-typ kalciumkanalerna har visats vara relaterad till flera sjukdomar, inklusive hypertension, angina pectoris, hjärtarytmier och neurologiska störningar.

5-HT1B-serotoninreceptorn är en typ av serotoninreceptor, som binder till signalsubstansen serotonin (5-hydroxytryptamin, 5-HT) och utlöser en biologisk respons. Detta receptorprotein är kopplat till G-proteinet och verkar hämma adenylatcyklasen, vilket leder till minskad produktion av cAMP (cykliskt AMP).

5-HT1B-serotoninreceptorn finns i höga koncentrationer i hjärnan, särskilt i basala ganglierna och hippocampus. Den är involverad i en rad neurobiologiska processer, inklusive reglering av humör, aptit, smärta, kognition och motorik. Dysfunktion i 5-HT1B-serotoninreceptorn har associerats med olika neurologiska tillstånd som depression, ångest, migrän och Parkinson sjukdom.

Läkemedel som verkar på 5-HT1B-serotoninreceptorn används för behandling av olika medicinska tillstånd, såsom migrän, depression och alkoholberoende. Exempel på läkemedel som är agonister (aktiverare) av 5-HT1B-serotoninreceptorn inkluderar sumatriptan, rizatriptan och eletriptan, som används för behandling av migrän.

Fenoxibensamin är ett antihistaminmedel som används för att behandla allergiska reaktioner och symtom relaterade till histamin, såsom snuva näsa, irriterade ögon, halskramper och klåda. Det fungerar genom att blockera histaminreceptorer i kroppen, förhindrar histaminet från att binda till dessa receptorer och minskar på så sätt symtomen orsakade av histamin. Fenoxibensamin har också en viss effekt som ett lokalbedövningsmedel och används ibland för att behandla svullnad och smärta i samband med tandbehandlingar.

HSP40-stressproteiner, også kjent som heat shock protein 40 (HSP40) eller DnaJ-proteiner, er en type molekyler kalt chaperoner som hjelper til å veilede og regulere folding av andre proteiner i cellen. De fungerer sammen med HSP70-stressproteiner for å hjelpe proteiner til å nevne korrekt falt under normale forhold, men også under stressfulle situasjoner som er høye temperaturer, oxidativ stress og andre skader på cellen. HSP40-proteinene kan også være involvert i proteasom-medierte degradasjon av feilfoldede proteiner. Navnet «stressproteiner» kommer fra det faktum at uttrykket av disse proteinene øker under stressfulle forhold for å hjelpe cellen til å overleve og vende tilbake til normal funksjon etter stress.

Kapsaicin är ett naturligt förekommande ämne som utvinns från chilipeppar (*Capsicum annuum*) och andra arter inom släktet *Capsicum*. Det är den aktiva substansen i dessa peppars starkt brännande smak. Kapsaicin verkar på särskilda smärtreceptorer (kallade TRPV1-receptorerna) i huden och slimhinnor, vilket leder till en känsla av hetta eller smärta.

I medicinskt sammanhang används kapsaicin ofta som ett smärtstillande medel, framförallt vid behandling av neuropatisk smärta och muskuloskeletell smärta. Det finns också forskning som tyder på att kapsaicin kan ha potential som antiinflammatoriskt medel. Kapsaicin används ofta i creams, gels eller plåster som appliceras direkt på huden och är tillgängliga receptfritt eller på recept beroende på dosering.

'Puriner' är ett samlingsbegrepp för en grupp organiska föreningar som innehåller en purinring, vilket är en sex-ledad heterocyklisk aromatisk kolvätemolekyl. Puriner innefattar bland annat de två nukleotidbaserna adenin och guanin, som förekommer i DNA och RNA. Andra exempel på puriner är ATP (adenosintrifosfat), ADP (adenosindifosfat) och AMP (adenosinmonofosfat), vilka är viktiga kemiska komponenter inom cellens energimetabolism. Puriner har också en betydande roll som signalsubstanser i cellkommunikationen, bland annat genom att fungera som neurotransmittorer och modulerare av immunresponsen.

I medicinskan betyder "mellangärde" ofta ett stadium under sjukdomsprocessen eller läketiden, där patienten inte längre befinner sig i den akuta fasen men ännu inte heller är helt återställd. Under mellangårdet kan vissa symtom fortfarande vara närvarande, även om de har avtagit i styrka jämfört med under den akuta fasen. Detta stadium kallas också för subakut fas eller rekonvalescens. Under mellangårdet kan patienten behöva fortsatt vård och/eller rehabilitering för att återhämta sig fullt ut.

Purinergic antagonists are a class of drugs that block the activity of purinergic receptors, which are proteins on the surface of cells that respond to purines such as ATP and adenosine. These receptors play a role in various physiological processes, including neurotransmission, inflammation, and cell death.

Purinergic antagonists are used in the treatment of several medical conditions. For example, they may be used to treat chronic pain, as some purinergic receptors are involved in the transmission of pain signals. They may also be used to reduce inflammation in conditions such as rheumatoid arthritis and inflammatory bowel disease.

There are several different types of purinergic receptors, and different purinergic antagonists may block the activity of specific receptor subtypes. Some examples of purinergic antagonists include:

* Adenosine receptor antagonists: These drugs block adenosine receptors, which are involved in a variety of processes including neurotransmission and cardiovascular function. Examples include caffeine and theophylline, which are used to treat asthma and other respiratory conditions.
* P2X receptor antagonists: These drugs block P2X receptors, which are ion channels that are activated by ATP. They may be used to treat chronic pain and other conditions.
* P2Y receptor antagonists: These drugs block P2Y receptors, which are G protein-coupled receptors that are activated by ATP and other purines. They may be used to treat a variety of conditions, including cardiovascular disease and cancer.

It is important to note that purinergic antagonists can have side effects, and they should only be used under the supervision of a healthcare professional.

'Psykofarmaka' er ein samlebetegnelse på legale medisiner som brukes for å behandle og lindre symptomer relatert til psykisk helseproblemer og sykdomar. Disse inkluderer, men ikke begranset til:

1. Antidepressiva: Medisiner som brukes for å behandle depresjon og andre sorgsykdommer, som også kan være nyttige i behandlingen av angstløshet, ædelsykeleie og sosial frykt.
2. Anxiolytika: Medisiner som primært brukes for å lindre symptomer relatert til angstløshet, inkluderende oro, uro, panikkatt, sosiale frykter og spenningsrelaterte hodetreningar.
3. Antipsykotika: Medisiner som brukes for å behandle psychoser, slik som skizofreni, og andre tilstander der hallucinasjoner eller vanviddlige tanker er til stede. Disse medisinene kan også være nyttige i behandlingen av irriterbarhet, aggressivitet og impulsivt beteende.
4. Hypnotika: Medisiner som brukes for å fremme søvn og behandle søvnforstyrrelser.
5. Stimulantia: Medisiner som stimulerer hjernen og kroppen, og ofte brukes for å behandle ADHD (oppskjemmelsessyndrom).
6. Mood stabilisatorer: Medisiner som brukes for å stabilisere humøret og forebygge mani, hypomani eller depresjon i bipolær størrelsesforstyrrelser.

Det er viktig å understreke at psykofarmaka skal preskribes av en autorisert lege eller annen godkjent helsepersonell og at pasienten skal overvåkes nøye for eventuelle bivirkninger eller økt risiko for komplikasjoner.

Fotoreceptorceller hos ryggradslösa djur är speciella celler som reagerar på ljus och möjliggör synförmåga. De kan vara primitiva eller mer avancerade beroende på djurgrupp. Exempel på fotoreceptorceller hos ryggradslösa djur inkluderar:

1. Ocelli (ögonfläckar): Enkla ljuskänsliga organ hos leddjur som kan uppfatta skillnader i ljusintensitet och hjälpa till att reglera djurets beteende, till exempel söka skydd under mörker eller bli mer aktivt under dagsljus.

2. Komplexare ögon: Hos vissa ryggradslösa djur, som blötdjur och räkor, finns det mer avancerade fotoreceptorceller organiserade i komplexa ögon som kan uppfatta bilder och skilja mellan olika former, storlekar och riktningar på objekt.

3. Mikrovilli: Hos vissa ryggradslösa djur, som havsmaneter och många evertebrater, finns fotoreceptorceller med utskott kallade mikrovilli som reagerar på ljus och hjälper till att uppfatta skuggor eller andra förändringar i ljusförhållanden.

I allmänhet är fotoreceptorcellerna ansvariga för att detektera ljus och överföra denna information till det centrala nervsystemet, där den bearbetas och tolkas som visuell information. Denna information kan användas för att hjälpa djuret att navigera i sin miljö, undvika predatorer eller hitta föda.

"Mandelkärna" (tonsillar crypts) refererar till de fåror eller gropar som finns på ytan av tonsillerna, som är lymfatiska strukturer belägna bakom och ovanför tungans bas i munhålan. Mandelkärnorna kan vara ett normalt anatomiskt kännetecken, men de kan även bli infekterade eller inflammerade, vilket kan leda till problem som tonsillit eller mandelinflammation. I vissa fall kan stora och djupa mandelkärnor också vara en indikation på ett tillstånd som kallas chronic tonsillitis eller kryptisk tonsillar hyperplasi.

Inhalationsanestetika är en typ av anestetikum som verkar genom inandning och som primärt påverkar centrala nervsystemet, vilket leder till ett förlust av medvetande och smärtfrihet. Dessa ämnen är ofta gaser eller vätskor som omvandlas till aerosoler eller gaser vid användning. De är vanligtvis lukt- och smaklösa, men kan orsaka andningsdepression vid högre koncentrationer. Inhalationsanestetika används ofta under kirurgiska ingrepp och andra procedurer som kräver medvetandeförlust. Exempel på inhalationsanestetika är sevofluran, desfluran, isofluran och halotan.

Sebrafisk (latin: Danio rerio) er en liten, tropisk ferskvannsfisk som også brukes som modellorganisme innenfor biomedisinsk forskning. Den tilhører familien kyertfisker (Cyprinidae) og stammer fra de søyrker i Syd-Asia. Sebrafisken er en populær akvariefisk på grunn av sin lette holdbarhet og lave krav til akvariet. Den blir vanligvis mellom 3,5 til 4,5 cm lang og lever opp til tre år i fangenskap. Sebrafisken har en sidelengtre stribet kropp med røde farver på de siste skalerene i hver stribe. Den er ikke giftig eller skadelig for mennesker.

'Parasympatomimetika' är ett samlingsbegrepp för substanser som efterliknar eller förstärker den parasympatiska nervsystemets verkan i kroppen. Det parasympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet och ansvarar för att reglera kroppens homeostas under vila, till exempel sänkning av hjärtslaget och andningsfrekvensen, samt stimulering av mag-tarmkanalen.

Parasympatomimetika verkar genom att aktivera muskarinreceptorer i det parasympatiska nervsystemet, vilket orsakar en ökning av signalsubstansen acetylkolin i synapsen mellan nerverna. Detta leder till en ökad aktivitet hos de organ som styrs av det parasympatiska nervsystemet.

Exempel på parasympatomimetika inkluderar pilocarpin, acetylkolin och muskarin. Dessa substanser används ofta i medicinska sammanhang för att behandla olika sjukdomstillstånd, till exempel glaukom, refluxösad och urinvägsbesvär.

'Galanin' är ett neuropeptid, som i kroppen produceras av nervceller och fungerar som en signalsubstans. Det påträffades först 1983 och har sedan dess visat sig ha en rad olika effekter i centrala och perifera nervsystemet hos djur och människor.

Galaninet binder till specifika receptorer (GAL-R1, GAL-R2 och GAL-R3) i kroppen och påverkar därmed en rad olika funktioner som smärta, aptit, sömn, minne, humör och blodtryck. Det har också visat sig ha potential som terapeutisk mål för behandling av neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson och Alzheimer.

I medicinsk kontext kan galanin vara intressant att studera i samband med forskning och utveckling av läkemedel, men det används inte direkt som ett läkemedel självt.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th Revision), definieras Kaliumkanalblockare som:

"Medel som blockerar kaliumkanaler i cellmembranet och på så sätt förlänger den aktionspotential som orsakas av en given mängd ingående natriumjoner. Dessa medel används framför allt vid behandling av oregelbundna hjärtrytmfenomen, till exempel förebyggande av kammarflimmer."

Också känt som: Kalium-kanal blockers, Potassium channel blocker.

'Vävnadsinbäddning' (engelska: 'Tissue embedding') är ett begrepp inom histologi och patologi som refererar till en metod där vävnad prov tas och placeras i ett fast material, vanligtvis paraffin, för att sedan skiva tunna skivor av vävnaden för mikroskopisk analys.

Den process som används för att inbädda vävnad i ett fast material kallas också formellinbäddning och inkluderar följande steg:

1. Fixering: Vävnaden behandlas med en fixeringsvätska, ofta formaldehyd, för att stabilisera vävnadens struktur och bevara proteiner och nukleinsyror i deras naturliga form.
2. Dehydrering: Vävnaden tinas ut med en gradvis ökning av alkoholkoncentrationer för att avlägsna vatten.
3. Klarning: Vävnaden behandlas med ett klarningsmedel, ofta xylen eller toluol, för att ersätta alkoholen och ge vävnaden en transparent yta.
4. Inbäddning: Vävnaden placeras i smält paraffin och står stilla under vakuum för att få bort luft som kan orsaka bubblor eller andra felaktigheter i inbäddningen. När paraffinet har stelnat skärs vävnaden till tunna skivor med en mikrotom.

Dessa skivor kan sedan färgas och analyseras under ett ljusmikroskop för att studera vävnadens struktur, cellulära detaljer och eventuella sjukdomar eller skador.

Post-synaptic density (PSD) är ett begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den struktur som finns på den postsynaptiska membranen i en synaps, det vill säga den sida av synapsen där impulsen normalt sett fortsätter efter att ha passerat synapsen. PSD innehåller ett stort antal proteiner som är involverade i signaltransduktion och plasticitet hos synapserna, däribland receptorer för neurotransmittor, skalförändringsproteiner och signalsubstanser. Den postsynaptiska densiteten kan variera i storlek och komplexitet beroende på olika faktorer, såsom neuronens typ, funktion och aktivitetsnivå. Ändringar i PSD har visats korrelera med olika former av synaptisk plasticitet, inlärning och minnesbildning.

Den laterala delen av hypothalamus är ett område i hjärnan som har en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom aptit, sömn, och kroppstemperatur. Den laterala hypotalamus består av flera olika nervcellsgrupper och neurotransmittorsystem som arbetar tillsammans för att hålla kroppen i homeostas.

Den laterala delen av hypothalamus innehåller bland annat två viktiga strukturer: det laterala hypotalamus och den ventromediala hypotalamus. Det laterala hypotalamus är involverat i regleringen av aptit och kroppsvikt, medan den ventromediala hypotalamus är involverad i regleringen av hungerkänslor och energibalans.

Den laterala delen av hypothalamus tar emot information från olika delar av kroppen och bearbetar denna information för att producera en adekvat respons. Exempelvis kan den laterala hypotalamus aktiveras av lägre än normala nivåer av glukos i blodet, vilket leder till en ökad aptit och en minskad kroppsvikt. På samma sätt kan den laterala hypotalamus inhiberas av högre än normala nivåer av leptin, ett hormon som produceras av fettvävnaden och som hjälper till att reglera aptiten.

I summa, är den laterala delen av hypothalamus en viktig del av hjärnan som hjälper till att reglera olika kroppsliga funktioner genom att bearbeta information från kroppen och producera en adekvat respons.

'Koklearkärna' (latin: Nucleus cochlearis) är den del av innerörat där hörselcellerna finns. Det är här som ljudvågorna omvandlas till nervsignaler, som sedan förs upp till hjärnan via det åttonde kranialnervet (nervus vestibulocochlearis). Koklearkärnan innehåller två typer av hörselceller: yttre hårceller och inre hårceller. Yttre hårcellerna är de första som utsätts för skada vid exponering för höga ljudnivåer eller olika läkemedel, vilket kan leda till permanent hörselnedsättning. Inre hårceller däremot, återfinns i den innersta spiralen av koklearkärnan och är mer motståndskraftiga mot skador.

Glutamatkarboxypeptidase II, även känt som gyromonocytärt peptidase eller glutamylaminopeptidase, är ett enzym som finns i både djur- och växtceller. Det spelar en viktig roll i nedbrytningen av proteiner genom att klyva peptidbindningar efter glutaminsyra eller asparaginsyra residyer.

Specifikt katalyserar glutamatkarboxypeptidase II följande reaktion:

Protein + H2O → Protein-fragment + aminosyra (glutaminsyra eller asparaginsyra)

Detta enzym är involverat i olika biologiska processer, inklusive proteinmetabolism och signaltransduktion. Dysfunktion i glutamatkarboxypeptidas II-aktivitet har associerats med flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

I'm sorry, I need to clarify the term you want me to define. "Forbolester" could refer to a specific chemical compound, but it is more commonly referred to as "phorbol ester." Here is the definition of "phorbol ester" in a medical context:

Phorbol esters are a group of chemicals found in certain plants that can mimic the action of natural hormones and cause excessive cell growth. One of the most well-known phorbol esters is called phorbol 12-myristate 13-acetate (PMA). Phorbol esters activate a type of protein kinase C (PKC), which plays a role in various cellular processes, including signal transduction, proliferation, and differentiation.

In medical research, phorbol esters are used as tools to study the function of PKC and other signaling pathways. However, they can also have harmful effects on cells and tissues, such as promoting inflammation, oxidative stress, and cancer development. Therefore, their use in medical treatments is limited.

Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.

Karotidkroppen (carotid body) är en liten körtel som finns vid bifurkationen (grenpunkten) av den gemensamma karoidartärsen (carotis communis), nämligen där den delas upp i den yttre och inre karoidartären. Karotidkroppen är en del av det autonoma nervsystemet och fungerar som ett kemoreceptororgan, vilket betyder att den kan uppfatta och reagera på förändringar i kemiska koncentrationer i blodet, särskilt syre- och kolsyrehalten.

När syre- eller kolsyrenivåerna i blodet avvikande från normalvärden aktiveras karotidkroppens receptorer och signalerar till hjärnan via det autonoma nervsystemet. Detta utlöser en reflexrespons som innebär en ökning av andningsfrekvensen, syrgasytta och i vissa fall en ökad hjärtslag frekvens för att återställa normala blodgasnivåer.

I vissa fall kan karotidkroppen bli överaktiv eller hypersensitiv, vilket kan leda till symtom som yrsel, svimningar (synkop) eller andningssvårigheter vid exertion eller rörelse. Dessa tillstånd kallas karotidsinus syndrome eller karotidkroppssyndrom och behandlas vanligtvis med kirurgisk avlägsnande av karotidkroppen (karotidkroppsresekton).

'Serotonin 5-HT1 Receptor Agonists' er en type medisinsk behandling som virker ved å aktivere serotonin 5-HT1 reseptorer i vår kropp. Serotonin er en type neurotransmitter, som hjelper til å overføre signaler mellom cellekreftene i hjernen og andre deler av kroppen.

5-HT1 reseptorer finnes i flere forskjellige steder i kroppen, inkludert hjernen og blodkarrene. Når en serotonin 5-HT1 receptor agonist binder til disse reseptorene, kan det føre til en rekke forskjellige effekter, afhængig av hvor i kroppen receptorerne er plassert.

For eksempel kan serotonin 5-HT1 receptor agonister brukes til å behandle migren og klosak, fordi de kan hjelpe til å reducere blodkarrene i hjernen og mindske smerten. De kan også brukes til å behandle Parkinsons sykdom, fordi de kan hjelpe til å regulere bevegelsesmønstre og forbedre motorfunksjonen.

Noen eksempler på medisiner som er serotonin 5-HT1 receptor agonister inkluder sumatriptan, rizatriptan, naratriptan, zolmitriptan, og eletriptan. Disse medisinene kan ha bivirkninger som kvalme, søvnighet, trang til å sove, yrker, og forvirring.

"Rana catesbeiana" er en art av grope som også kallas den amerikanske storgronen. Det er en stor, robust gropeart med en grøn, brun eller olivgrøn bakkropp og en hvit mage. De har ofte mørke, flate prikker på siden og ryggen. De kan bli opp til 10-20 cm lange og er kjente for deres karakteristiske, dypt "baa"-lignende sang som hannen synger for å tiltrekke hunnen under parringstiden. Denne arten er også kjent for sin evne til å æte små dyr, inkludert andre groper og små paddere. De lever vanligvis i vannområder som søer, damme og langsomtflytende floder i Øst-Nordamerika, men har blitt innført i mange deler av verden og kan nå å utgjøre en trussel for lokal fauna.

"Betankolföreningar" (eng. "Fatty liver") är en medicinsk term som används när levern har blivit infiltrerad med fettdepåer. Det finns två huvudtyper av fettlever: alkoholrelaterad fettlever och icke-alkoholrelaterad fettlever (NAFLD). NAFLD är den vanligaste orsaken till abnormalt höga levervärden i industrialiserade länder och beror ofta på övervikt, fetma, metabolt syndrom och diabetes. I vissa fall kan NAFLD leda till en allvarligare leverförändring som kallas icke-alkoholrelaterad steatohepatit (NASH), vilket kan orsaka levercirros och levercancer.

1-Methyl-4-phenylpyridinium (MPP+) är en positivt laddad katjon som förekommer i neurotoxinet MTPT (1-methyl-4-phenyl-1,2,3,6-tetrahydropyridine). MPP+ är känt för att vara mycket skadligt för dopaminerga nervceller och används ofta som en modell för att studera Parkinson's sjukdom i laboratoriemiljö.

I medicinsk kontext kan termen användas när man diskuterar forskning eller terapi relaterad till Parkinson's sjukdom och andra neurodegenerativa tillstånd.

Aromatiske aminosyrer er en type aminosyrer som inneholder en aromatisk ringstruktur i sin kjemiske oppbygning. Den aromatiske ringen består av en plan flate med delokaliserte elektroner, som gir disse aminosyrerne unike egenskaper.

De tre viktigste aromatiska aminosyrene er fenylalanin (Phe), tyrosin (Tyr) og tryptofan (Trp). Disse aminosyrene spiller en viktig rolle i mange biokjemiske prosesser i kroppen, bl.a. som building blocks i proteiner og som prekursorer for diverse bioaktive substanser som hormoner og neurotransmittere.

Fenylalanin inneholder en fenylgruppe i sin sidekjede, tyrosin inneholder en hydroxylgrupp (-OH) som er addert til fenylgruppen, og tryptofan inneholder en indolring i sin sidekjede. Disse aromatiske ringstrukturer gir disse aminosyrene unike reaksive egenskaper som gjør dem viktige for mange biokjemiske prosesser.

GTP (guanosintriphosphat) är ett nucleotid som fungerar som energibärare inom celler. Proteiner som kan binda till och hydrolysera GTP kallas ofta för GTPas-proteiner eller GTP-bindande proteiners betaunderheter. Dessa proteiner deltar i en mängd olika cellulära processer, såsom signaltransduktion, regulering av cytoskelettet och proteinkinasaktivering.

När ett GTP-bindande protein binder till GTP förändras dess struktur, vilket ofta leder till att proteinet aktiveras och kan delta i en cellulär process. När proteinet har utfört sin funktion hydrolyserar det GTP till GDP (guanosindifosfat) och en fosfatgrupp, vilket får proteinet att återgå till sin ursprungliga struktur och inaktiveras.

Exempel på välkända GTP-bindande proteiners betaunderheter är Ras-proteinerna, som spelar en central roll i cellsignalering och kan vara muterade i vissa cancerformer. Andra exempel är de GTPaser som deltar i reguleringen av cytoskelettet, såsom dynamiska aktinbindande proteinerna och tubuliner.

Beta-adrenergiska receptorer är en typ av G-proteinkopplade receptor som aktiveras av katekolaminer, neurotransmittorer och hormoner såsom adrenalin och noradrenalin. Dessa receptorer delas in i tre huvudgrupper: beta-1, beta-2 och beta-3.

Beta-1-receptorerna finns främst i hjärtat och stimulering av dessa receptorer ökar hjärtats frekvens och kontraktionsstyrka. Beta-2-receptorerna återfinns huvudsakligen i lungorna, musklerna, levern och blodkärlen och deras aktivering orsakar relaxation av glatt muskulatur och ökat bronkiodilatation. Beta-3-receptorerna finns främst i fettvävnad och stimulering av dessa receptorer ökar lipolysen, vilket leder till att kroppen bryter ner fett för energi.

Beta-adrenerga receptorer är viktiga mål för läkemedel som används för behandling av olika sjukdomar såsom astma, hjärt failure och övervikt.

'Nervskyddande medel' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att skydda nervsystemet från skada. Dessa kan användas för att behandla eller förebygga olika tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar (till exempel Parkinson eller Alzheimers sjukdom), skador på nervsystemet orsakade av kemikalier, infektioner eller trauma.

Exempel på nervskyddande medel inkluderar:

1. Antioxidanter: Dessa är substanser som skyddar celler, inklusive nervceller, från skada orsakad av fria radikaler. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E, vitamin C och selen.

2. Neurotrofiska faktorer: Dessa är proteiner som främjar tillväxten, underhållet och överlevnaden av nervceller. Exempel på neurotrofiska faktorer som används som nervskyddande medel är glial cell linjära neurotrofin-3 (GDNF) och brain-derived neurotrophic factor (BDNF).

3. Kalciumkanalblockare: Dessa är läkemedel som blockerar inträdandet av kalcium i nervceller, vilket kan hjälpa att skydda nervceller från excesiv aktivering och skada. Exempel på kalciumkanalblockare som används som nervskyddande medel är nimodipin och flunarizin.

4. Anti-inflammatoriska medel: Dessa kan hjälpa att reducera inflammation i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på anti-inflammatoriska medel som används som nervskyddande medel är kortikosteroider och minocyklin.

5. Antioxidanter: Dessa kan hjälpa att reducera oxidativ stress i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E och N-acetyl-L-cystein (NAC).

Det är värt att notera att många av dessa läkemedel fortfarande befinner sig i tidiga stadier av utveckling och behöver ytterligare studier för att fastställa deras säkerhet och effektivitet som nervskyddande medel.

'Inlärning' är ett begrepp som används inom neurovetenskap, psykologi och pedagogik för att beskriva processen där information eller färdigheter internaliseras och blir en del av ens kognitiva strukturer och förmågor. Det finns olika typer av inlärning, till exempel klassisk betingning, operant betingning och kognitivt lärande. Inlärning kan ske genom direkta instruktioner, erfarenhet eller observation, och den kan vara medveten eller omedveten.

En medicinsk definition av inlärning kan se ut på följande sätt: "Inlärning är en process där information eller förmågor internaliseras och integreras i hjärnan genom upprepad stimulans, erfarenhet eller instruktion. Detta leder till förändringar i kognitiva strukturer och funktioner som påverkar beteende, minne och perception."

Ileum är den tredje och sista delen av tunntarmen i människans gastrointestinala system. Det följer på duodenum och jejunum och fortsätter till colon (tjocktarm). Ileum är ungefär 3-4 meter långt och har en diameter på cirka 2,5 centimeter.

Ileum har huvudsakligen tre funktioner:

1. Absorption: Ileum är ansvarig för absorptionen av näringsämnen som vitaminer, mineraler och särskilt fettsyror. Det innehåller en mycket stor yta med många små plik (Mikrovilli) som ökar absorptionsytean.

2. Immunförsvar: Ileum innehåller ett stort antal lymfatiska vävnader, så kallade Peyers plackar, som är en del av immunsystemet och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner.

3. Motilitet: Ileum har en stark muskelaktivitet (motilitet) som hjälper till att transportera matmassan genom tarmen och vidare till colon.

Ileum avslutas med en struktur som kallas ileocecalvinkeln, där ileum möter colon.

Neuronal cell adhesion molecules (CAMs) are a type of cell adhesion molecule that play a crucial role in the development, function, and maintenance of the nervous system. They are involved in various processes such as neuronal recognition, migration, differentiation, and synaptic plasticity.

Neuronal CAMs are transmembrane proteins that have an extracellular domain that mediates cell-cell adhesion, a transmembrane domain, and an intracellular domain that interacts with the cytoskeleton and intracellular signaling molecules. The extracellular domains of neuronal CAMs can interact with each other or with other proteins on the surface of adjacent cells to form adhesive bonds.

Examples of neuronal CAMs include the immunoglobulin superfamily (IgSF) members such as NCAM, L1CAM, and CHL1, and the cadherin family members such as N-cadherin and R-cadherin. Mutations in genes encoding neuronal CAMs have been associated with various neurological disorders, including mental retardation, epilepsy, and neurodegenerative diseases.

Kolecystokinin (CCK) är ett hormon och neurotransmittor som produceras i tunntarmen och gallblåsan hos däggdjur. Det utsöndras i samband med matintag, särskilt vid konsumtion av fet mat, och har flera funktioner relaterade till digestionen.

CCK orsakar kontraktioner av gallblåsan, vilket hjälper till att släppa ut gallan in i tarmen för att underlätta fettupptaget. Det stimulerar också produktionen av enzymer i bukspottkörteln och kan påverka sättet som mat intas genom att orsaka känslor av mättnad. Dessa effekter gör att CCK är viktigt för den normala mag-tarmfunktionen och kan spela en roll i regleringen av aptit och kroppsvikt.

'Binjurar' er en feilstavning av begrepet "binyrer". Binyrene er ein par organer i kroppen til mennesker og dyr. De er lite, avrundade gresaker som ligger på bakside av nedre lendene, ovenfor begge skjenene. Binyrene har mange viktige funksjoner, blant annet produserer de hormoner som hjelper å regulere kroppens søvn-vesen, hungerkontroll, seksualutvikling og blodtrykk. De er også involvert i stoffskifteprosessen ved å bryte ned steroidhormoner og andre stoffer som kroppen ikke lenger trenger.

En medisinsk definisjon av 'binyrer' vil vært:

Binyrene, også kjent som nefrar eller suprarenale gresaker, er ein par endokrin og excratorisk organ i kroppen til mennesker og dyr. De ligger på bakside av nedre lendene, ovenfor begge skjenene, og har en viktig rolle i reguleringen av kroppens hormonnivåer og stoffskifteprosesser. Binyrene produserer steroidhormoner som kortisol, aldosteron og androgener, samt non-steroidelle hormoner som erytropoietin og renin. De er også involvert i bortskaffelsen av avfall og overflødig vann ved å produsere urin gjennom en proces kalt ultrafiltrering, diffusjon og reabsorbsjon.

Hemikolinium 3, också känt som hemicholinium-3 bromid eller hemicolinium-3, är ett läkemedel som används i forskningssyfte för att blockera transportering av den signalsubstans (neurotransmittor) acetylkolin i nervsystemet hos djur. Det gör det möjligt för forskare att studera effekterna av blockeringen på nervceller och deras funktion.

Det är värt att notera att Hemikolinium 3 inte används som en behandling hos människor, eftersom det kan orsaka allvarliga biverkningar i centrala nervsystemet.

The cochlea is the snail-shaped structure in the inner ear that is responsible for converting sound waves into electrical signals that can be interpreted by the brain. It is a key component of the auditory system and is made up of three fluid-filled channels: the scala vestibuli, the scala tympani, and the cochlear duct (also known as the scala media).

The cochlea is lined with hair cells, which are specialized sensory cells that convert sound waves into neural signals. When sound waves reach the inner ear, they cause the fluid in the cochlea to move, which in turn causes the hair cells to bend and release neurotransmitters. These neurotransmitters then stimulate the auditory nerve, which carries the electrical signals to the brain.

Damage to the hair cells or other structures in the cochlea can lead to hearing loss, making the cochlea a common site of injury or disease in conditions that affect hearing.

Paraventrikulära hypothalamiska kärnan (PVN) är en grupp av neuroner i hypothalamus, en region i hjärnan som spelar en viktig roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner som hunger, tirst, sömn, kroppstemperatur och homeostas. PVN är beläget nära den tredje ventrikeln (en hjärnventrikel) och innehåller neuroner som producerar neurohormoner och neuropeptider som har effekt på autonoma nervsystemet, endokrina systemet och beteende.

PVN är indelat i två delar: den magra delen (magnocellular) och den parva delen (parvocellular). Den magra delen innehåller neuroner som producerar oxytocin och vasopressin, hormoner som har en viktig roll i regleringen av vatten- och elektrolytbalansen i kroppen. Den parva delen innehåller neuroner som producerar neuropeptider som CRH (corticotropin-releasing hormone), TRH (thyrotropin-releasing hormone) och GnRH (gonadotropin-releasing hormone), som alla har en viktig roll i regleringen av stressaxeln, ämnesomsättningen och reproduktiva funktioner.

Förkortningar:
PVN = Paraventrikulära hypothalamiska kärnan
magnocellular = magra delen
parvocellular = parva delen
CRH = corticotropin-releasing hormone
TRH = thyrotropin-releasing hormone
GnRH = gonadotropin-releasing hormone

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Ibotensyra är ett naturligt förekommande neurotoxin som kan hittas i vissa svampar, till exempel champinjoner och flugsvampar. Det är en aminosyra som fungerar som en glutamatreceptor agonist, vilket innebär att det påverkar nervcellers aktivitet genom att binda till glutamatreceptorer i hjärnan. Ibotensyra kan orsaka symtom som huvudvärk, yrsel, illamående och förvirring om man intar för mycket av det. Det används också inom medicinsk forskning för att studera glutamatreceptors roll i sjukdomar som epilepsi och Parkinson.

Dopamin D3-receptorer är en typ av dopaminreceptor, som är G-proteinkopplade receptorer i hjärnan och centrala nervsystemet (CNS). Dopamin är en signalsubstans som har en viktig roll i motorik, kognition, belöningssystem, emotioner och homeostas.

D3-receptorerna är specifika för dopamin och aktiveras när denne binds till receptorn. När detta sker initieras en signaltransduktionsväg som leder till cellulära respons såsom ökad intracellulär signalsubstans, ändringar i membranpotential och andra effekter beroende på celltyp.

D3-receptorerna är involverade i en rad fysiologiska processer, inklusive modulering av dopaminets utsöndring, regulering av motorik, belöningskonditionering, och kognitiv funktion. Dysfunktion eller störningar i D3-receptorernas system har visats vara involverade i patologiska tillstånd som Parkinson's sjukdom, schizofreni, beroendesjukdomar och affektiva störningar.

Därför är forskningen kring D3-receptorerna av stor betydelse för att utveckla nya terapeutiska strategier för behandling av dessa sjukdomstillstånd.

Opioidpeptider är peptider som binder till opioidreceptorer i centrala nervsystemet och perifera vävnader. Dessa peptider produceras naturligt i kroppen och har en betydande roll i smärtreglering, ämnesomsättning och känsloutveckling. Exempel på opioidpeptider är endorfiner, enkefaliner och dynorfiner. De motsvarande syntetiska analoga till dessa substanser används som smärtstillande, hostdämpande och kramkastande läkemedel, men de har också potentialen att missbrukas på grund av deras euforiserande effekter.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

Vigabatrin är ett antiepileptiskt läkemedel som används för att behandla olika former av epilepsi. Det verkar genom att blockera en viss typ av signalsubstans i hjärnan, GABA (gamma-aminobutyrsyra), vilket hjälper att minska överaktiva nervceller och på så sätt reducerar antalet epileptiska anfall.

Vigabatrin är vanligen reserverat för patienter som inte har svarat på andra behandlingsalternativ, eftersom det kan orsaka en irreversibel skada på synen i form av en tunnad synfält (perifer visuell fältrestriktion) hos en del patienter. Därför används läkemedlet ofta som ett sista alternativ och under noggrann övervakning av patientens synhälsa.

Gyrus dentatus är ett område i hjärnbarken som ligger i hippocampiformis regionen, mer specifikt i den korbformade strukturen kallad gyrus hippocampi. Det är en del av det limbiska systemet och ingår i hippocampus formationen tillsammans med subiculum, cornu ammonis (CA) regionerna och entorinal barken.

Gyrus dentatus har en unik morfologi och består av små, täta cellklasar som kallas granulocelllayer. Dessa celler är involverade i att skapa nya minnen genom att koda för information från entorinal barken. Gyrus dentatus spelar också en viktig roll i att skilja på liknande minnen och minska interferensen mellan dem. Dessutom är det involverat i processer som rör rumslig representation, lära och minnesrelaterade funktioner.

Fenetylamine är en typ av kemisk förening som innehåller en fenylring och en aminfunktion som är kopplade med en etylgrupp. Denna klass av ämnen inkluderar en rad olika substanser, både naturligt förekommande och syntetiska, som har betydelse inom medicinen och farmakologin.

Naturligt förekommande fenetylaminer inkluderar neurotransmittor som dopamin, noradrenalin och serotonin, som alla är viktiga signalsubstanser i centrala nervsystemet hos djur. Dessa ämnen är involverade i en rad olika fysiologiska processer, inklusive stämningsreglering, smärtperception och kognitiv funktion.

Syntetiska fenetylaminer kan användas som läkemedel eller missbrukas som droger. Exempel på syntetiska fenetylaminer som används som läkemedel inkluderar amfetamin och metamfetamin, som är stimulerande medel som används för att behandla ADHD och andra medicinska tillstånd. Andra syntetiska fenetylaminer, såsom MDMA (ecstasy) och meskalin, kan missbrukas som droger på grund av deras psykoaktiva effekter.

Det är värt att notera att många syntetiska fenetylaminer som missbrukas som droger är olagliga och kan vara farliga om de används utan medicinsk övervakning eller i onödigt höga doser.

Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

Neurofilamentproteiner (NFP) är ett slags strukturella proteiner som förekommer enbart i nervceller (neuron) och utgör en viktig del av deras cytoskelett, det vill säga det inre stödjevävnadssystemet hos cellen. NFP består av tre olika undergrupper med olika molekylära vikter: lätta, medium och tunga neurofilamentproteiner. De är involverade i att ge nervcellerna stabilitet och form samt transportera vesiklar (små blåsor som innehåller olika substanser) längs axonet, det långa utskottet på en nervcell där impulser leds.

Nivåerna av neurofilamentproteiner i cerebrospinalvätskan (CSF), den vätska som omger hjärnan och ryggmärgen, kan användas som ett biomarkör för skada på nervceller vid olika neurologiska tillstånd. Ökade nivåer av NFP i CSF har visats korrelera med neurodegeneration, axonskador och demens, exempelvis vid Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och flera skleros (MS).

Latin: "Acidum D-asparaginicum"

D-Asparaginsäure ist eine enantiomerenreine Form der Asparaginsäure, bei der alle Moleküle die gleiche dreidimensionale Orientierung (Konfiguration) haben. Es handelt sich um eine nicht-proteinogene α-Aminosäure, das heißt, sie wird normalerweise nicht in Proteine eingebaut. D-Asparaginsäure spielt jedoch eine Rolle bei einigen biochemischen Prozessen im menschlichen Körper und kommt in einigen Nahrungsmitteln vor.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

A dipeptide är en peptid som består av två aminosyror som är kemiskt bundna till varandra via en peptidbindning. En peptidbindning bildas när den karboxylgrupp (-COOH) hos en aminosyra reagerar med den aminogrupp (-NH2) hos en annan aminosyra, vilket resulterar i en kort kedja av två aminosyror. Exempel på dipeptider inkluderar karnosin (beta-alanyl-L-histidin) och anserin (L-asparaginyl-L-arginin). Dipeptider har en rad biologiska funktioner, till exempel som neurotransmittorer, hormoner och enzymer.

Excitatory amino acid transporter 1 (EAAT1) är en protein som huvudsakligen finns i hjärnan och spelar en viktig roll i regleringen av neurotransmissionen. Specifikt transporterar EAAT1 den excitatoriska aminosyran glutamat, som är den primära signalsubstanserna i centrala nervsystemet, från synaptisk gap till astrocyter (en typ av stödjande celler i hjärnan). Genom att minska koncentrationen av utomcellulärt glutamat bidrar EAAT1 till att förhindra överaktivering av glutamatreceptorer, som kan leda till excitotoxisk skada och neurodegeneration.

Cyklopentankarbonsyra ( Cyclopentanecarboxylic acid) och cyklohexankarboxylsyra ( Cyclohexanecarboxylic acid) är två närbesläktade organiska syror.

Cyclopentanecarboxylic acid har den kemiska formeln C5H9COOH och består av en cyklopentanring som är bundet till en karboxylsyrafunktionell grupp (-COOH). Cyclohexanecarboxylic acid har den kemiska formeln C6H11COOH och består av en cyklohexanring som är bundet till en karboxylsyrafunktionell grupp.

Båda dessa ämnen används inom organisk syntes och kan ha medicinska tillämpningar, men det finns inga specifika medicinska definitioner för dem.

Medicinskt kan vaniljmandelsyra (även känd som vanillylmandelsyra) definieras som en organisk syra som förekommer i naturen, bland annat i vanilj och svampar. Den har den kemiska formeln 4-hydroxi-3-metoxibenzoesyra.

Vaniljmandelsyra är ett viktigt prekursor (förstadium) i syntesen av adrenalin och noradrenalin, två hormoner och signalsubstanser som spelar en central roll i kroppens svar på stress. Den produceras naturligt i kroppen av en aminosyra som heter tyrosin.

Utöver sin roll i kroppens hormonproduktion har vaniljmandelsyra också visat sig ha potential som en antiinflammatorisk och antioxidativ substans, men forskningen pågår fortfarande för att fastställa dess exakta effekter och mekanismer.

En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.

Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.

Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.

Monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) är en typ av läkemedel som verkar genom att blockera enzymet monoaminoxidas (MAO), som bryter ner monoaminer såsom serotonin, noradrenalin och dopamin i kroppen. Genom att hindra MAO från att bryta ner dessa signalsubstanser ökar deras koncentration i hjärnan och påverkar signalöverföringen mellan nervcellerna.

MAO-hämmare används främst för behandling av depressioner, speciellt vid patienter som inte svarat på andra antidepressiva läkemedel. De kan också användas för att behandla panikångest och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Det finns två typer av MAO-hämmare: reversibla och irreversibla. Irreversibla MAO-hämmare binder starkt till enzymet och kan vara verksamma i upp till två veckor efter att läkemedlet har upphört att tas, medan reversibla MAO-hämmare binder svagare och har en kortare verkan.

MAO-hämmare bör inte användas tillsammans med andra läkemedel som påverkar monoaminer eller matvaror som innehåller höga halter av tyramin, såsom ost, choklad och fermenterade livsmedel, eftersom detta kan leda till en kraftig ökning av blodtrycket (hypertensiv kris).

'Lymnaea' är ett släkte sötvattenssniglar som tillhör familjen Lymnaeidae. Dessa sniglar är vanligen växtätare och lever i stillastående eller långsamt rinnande vatten som dammar, sjöar och floder. Släktet innehåller ett antal arter, varav en del kan vara vektorer för parasiter som orsakar sjukdomar hos människor och djur, till exempel schistosomiasis (billhärbret).

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.