En skallfraktur är ett medicinskt tillstånd där det finns en skada eller ett brott i ett eller flera ben av skallen. Detta orsakas vanligtvis av trauma, såsom en hård slag eller ett fall. Skallfrakturer kan vara öppna eller stängda, beroende på om det finns en direkt samband mellan det yttre miljön och det inre av skallen. Öppen skallfraktur innebär att det finns en klar anslutning mellan det yttre miljön och det inre av skallen, medan stängd skallfraktur inte har någon direkt anslutning.

Symptomen på en skallfraktur kan variera beroende på typen och svårheten av frakturen. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, kräkningar, hörsel- eller synproblem, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och ömmande eller svullna ställen på skallen. I vissa fall kan det även förekomma blödningar från örat eller näsan.

Behandlingen av en skallfraktur beror på typen och svårheten av frakturen, samt eventuella associerade skador. Vanliga behandlingsmetoder inkluderar smärtstillande medel, observation, vila och begränsning av fysisk aktivitet. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att reparera frakturen eller för att kontrollera blödningar.

En skallfraktur, nedtryckt (engelska: "depressed skull fracture") är en typ av skallfraktur där fragment av skallbenet trycks inåt mot hjärnan. Detta kan orsaka direkt mekaniskt trauma till hjärnhinnorna och hjärnan under skallfragmentet, vilket kan leda till blödningar, ödem och potentialt allvarliga neurologiska skador.

Nedtryckta skallfrakturer kan vara slutna (där huden och härnhinnorna inte är skadade) eller öppna (där det finns en anslutning mellan utsidan och insidan av huvudet, vilket ökar risken för infektion).

Dessa typer av skallfrakturer behandlas ofta kirurgiskt för att korrigera de intryckta skallfragmenten och minimera potentiala komplikationer som infektion eller fortsatt tryck på hjärnan.

En skallbasfraktur är en fraktur (en broken bone) i tinningbenet (os temporale), ett av de tre benen i skallen. Tinningbenet bildar delar av både övre och undre käken, örat och det laterala hålrummet i huvudet. Skallbasfrakturer kan vara slutna (där skinnet inte är skadat) eller öppna (där det finns en anslutning mellan omgivande miljö och inre strukturer). Symptomen på en skallbasfraktur kan inkludera smärta, hörselnedsättning, yttre blödningar eller blod i örat, ansiktsförlamning, svullnad, ödem (vätskeansamling) och/eller blåmärken runt omkring ögat. Dessa frakturer kan också orsaka intrakraniala komplikationer såsom hjärnskador, epidurala eller subdurala blödningar (blodansamlingar mellan hjärnhinnorna) och/eller en ökad risk för infektion. Behandlingen kan innebära observation, smärtstillande medel, antibiotika och i vissa fall kirurgi.

'Skalle' er en uformell betegnelse for hovedet, men i en medicinsk kontekst refererer det typisk til kraniet eller den del av kroppen som omgiver hjernen. Det består av flere separate ben, der vokser sammen til et solidt skeletal støtteelement for hjernen og musklerne i ansigtet og nakken. Kraniet har også åbninger som tillader nervesystemets strukturer, blodkar og andre vitaler organer at passere igennem.

"Benbrott" er en norsk betegnelse som direkte kan oversattes til "broken bone" eller "fracture" på engelsk. I medisinsk sammenhenging refererer det til en skade på skelettet der en eller flere deler av et ben har blitt revnet eller knust.

Fracturer kan oppstå som følge av uhell, direkte trauma, overbelastning, sykdomme som svækkjer benstrukturen eller bruk av visse medisiner. Symptomer på en fractur inkluderer smerte, utsving i funksjonen av det berørte leddet, synlig deformitet, svelling og blåhet i området rundt skaden.

Det finnes forskjellige typer av benfracturer, som kan klassifiseres basert på stedet, retningen, artens grad og mekanismen til skaden. Behandlingen av en fractur kan innebære reduksjon (realigering), immobilisering ved hjelp av en slags støtte som en gips- eller splint, operasjon og rehabilitering for å fremme heling og å gi tilbake funksjonen.

'Skallbas' er en betegnelse for en type hovedpine som oftest karakteriseres ved et stikkende eller brannende smerte i området rundt skallen og panden. Smerten kan være kortvarig eller langvarig, og den kan variere i intensitet fra mild til meget sterk. Skallbas kan også forårsage andre symptomer som f.eks. økt lysfølsomhed, hørselestøj (tinnitus) eller irritabilitet.

Det er viktig å søke medisinsk veiledning hvis man oplever hyppige eller sterke skallbas-episoder, særlig hvis det kombineres med andre symptomer som f.eks. svimmelhet, synsforstyrkelser eller besvimelsesanfald. Disse kan være tegn på alvorlige tilstande som f.eks. hjerneblødning eller meningitis.

Medicinskt sett betyder frakturläkning att benfrakturer (skador där benet brutits) har läkt till ett sådant stadium att det fungerar normalt igen och kan utsättas för normal belastning. Under läkningsprocessen bildas kalksalter i området runt frakturen, vilket hjälper till att förena de två ändarna på benet igen. När frakturen är läkt har denna kalksaltsbildning hårdnat och blivit ett starkt, fast material som kallas kallus.

Läkningen av en fraktur kan variera beroende på flera faktorer, såsom frakturens allvarlighet, belägenhet och typ, samt patientens ålder och hälsotillstånd. Vid behandling av en fraktur kan immobilisering med ett slag av stöd, som en gips eller en ortos, vara nödvändigt för att hjälpa till att hålla benet i rätt position och skydda det under läkningsprocessen.

I vissa fall kan kirurgi behövas för att stabilisera frakturen med skruvar, plattor eller stänger. Efter operation kan patienten få en slags stöd som hjälper till att stötta benet under läkningsprocessen. Fysisk terapi och övningar kan också vara viktiga för att hjälpa till att återställa rörelseförmågan, styrkan och balansen i det skadade benet efter frakturläkningen.

Höftfraktur är en benfraktur som involverar höftbenet, eller coxa, som är det stora, trekantiga benet i höften som hjälper till att bilda leden mellan lårbenet och bäckenet. Höftfrakturer kan vara komplexa på grund av närheten till viktiga blodkärl och nerver, samt det faktum att höftleden är en boll-och-sockel-led som måste återställas korrekt för att undvika livslånga funktionsproblem.

Höftfrakturer kan delas in i två huvudkategorier: intrakapsulära (inom ledkapseln) och extrakapsulära (utanför ledkapseln). Intrakapsulära frakturer är vanligare än extrakapsulära frakturer och kan delas upp i flera undergrupper beroende på frakturlinjen och skadan. Några exempel på intrakapsulära höftfrakturer inkluderar femurshalsfrakturer, subtrochanteriska frakturer och intertrochanteriska frakturer. Extrakapsulära frakturer involverar vanligtvis områdena utanför ledkapseln, såsom översta delen av lårbenet eller bäckenet.

Orsaker till höftfrakturer kan variera, men de flesta orsakas av trauma, som fall eller trafikolyckor. Äldre personer och patienter med osteoporos har en ökad risk för höftfrakturer eftersom deras ben är svagare och mer benägna att brytas. Andra faktorer som kan öka risken för höftfrakturer inkluderar alkoholmissbruk, tobaksrökning och vissa läkemedel, såsom kortikosteroider.

Behandlingen av höftfrakturer beror på typen och svårighetsgraden av frakturen, patientens ålder och hälsa samt andra faktorer. Konserverande behandlingar kan vara möjliga för mindre allvarliga frakturer, medan operation kan vara nödvändig för mer allvarliga eller komplexa frakturer. De vanligaste operationerna inkluderar intramedullära stavning och ömsesidig platt- och skruvfixering. Rehabilitering och fysisk terapi är också viktiga delar av behandlingen efter en höftfraktur för att hjälpa patienten att återhämta sig fullt ut och förebygga framtida frakturer.

'Kraniocerebralt trauma' (KCT) är en medicinsk term som refererar till skada på hjärnan och kraniet. Det kan orsakas av ett direkt slag, en kraftfull rörelse eller en plötslig acceleration eller decceleration av huvudet. KCT delas vanligtvis in i två kategorier:

1. Öppen skada (penetrerande trauma): Detta inträffar när ett objekt tränger igenom hjärnskålen och orsakar direkt skada på hjärnan.
2. Sluten skada (icke-penetrerande trauma): Detta är vanligare och kan inträffa när huvudet utsätts för en kraftfull stöt eller rörelse, vilket resulterar i att hjärnan skakas runt inne i skallen. Denna rörelse kan orsaka skador på hjärnvävnaden och blodkärlen.

Symptomen på KCT kan variera beroende på svårheten av skadan, men de kan inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, förvirring, humörsvängningar, talrubbningar, muskelsvaghet och i allvarliga fall koma eller död. Behandlingen av KCT beror på typen och svårheten av skadan, men kan inkludera kirurgi, läkemedel, rehabilitering och observation.

"Hjässben" (latin: os sagittale) är ett ben i människans skalle som bildar bakre delen av hjässan. Det är ett smalt, lodrätt ben som delar skallen i två halvor från bakhuvudet till pannbenen. Hjässbensets främre del kallas frontospiquamal och dess bakre del occipitospiquamal.

Hjässbenet är viktigt för att skydda hjärnan och hjässbenet hjälper också till att forma formen på huvudet. Det är ett av de sex benen som bildar människans kranium, tillsammans med pannbenen, tinningbenen, nackbenet och stort temporalbenet.

Cerebrospinal fluid (CSF) otorrhea är en medicinsk term som betyder att det cerebrospinala fluidet läcker ut genom örat. CSF är en klar, färglös vätska som produceras i hjärnans ventrikelsystem och cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen, innesluten i hårda hjärnhinnan (dura mater).

När det uppstår en skada eller en defekt i den bakre delen av örat, till exempel orsakad av trauma, infektion, tumör eller kirurgi, kan CSF läcka ut genom örat. Symptomen på CSF-örorrea kan inkludera vattennäsa, hörselnedsättning, smärta i örat och i vissa fall meningit. Diagnosen ställs vanligtvis genom att analysera utflödet från örat för att se om det innehåller beta-2-transferrin, ett protein som finns nästan enbart i CSF. Behandlingen kan bestå av antibiotika för att förebygga infektion och eventuellt kirurgiskt ingrepp för att reparera skadan eller defekten.

Lårbensfraktur (femurschaftfraktur) är en benfraktur som sker i den långa, raka delen av lårbenet (femurschaftet). Det kan orsakas av högkraftstrauma, till exempel vid bil- eller sportrelaterade olyckor. Äldre personer med lägre benstyrka och ökad benfragilitet är också susceptibla för att utveckla lårbensfrakturer även efter lindrigare trauma, till exempel en fall.

Lårbensfrakturer kan vara slutna (med intakt hud) eller öppna (med sönderslitna vävnader och utsatt benmärg). De kan också klassificeras efter frakturmönstret, till exempel transversella, spiralfrakturer eller komplexa frakturmönster. Komplikationer av lårbensfrakturer kan innefatta blodförlust, blodproppar, infektion och senare komplikationer som artros i leden ovanför frakturen. Behandlingen för lårbensfrakturer bestäms ofta av frakturmönstret, patientens ålder och allmäntillstånd samt eventuella associerade skador.

En ryggradsfraktur är en allvarlig skada där någon eller flera av de ben i ryggen (vertebrala) som bildar ryggraden är brustna eller skadade. Detta kan orsakas av olika skäl, till exempel trauma såsom bilolyckor, fall eller våld, men kan även vara relaterat till svaga ben på grund av osteoporos eller tumörer. Ryggradsfrakturer kan leda till smärta, förlust av rörelseförmåga och i allvarliga fall kan orsaka skador på nervsystemet.

Penetrating head injuries are a type of traumatic brain injury (TBI) that occur when an object pierces through the skull and enters the brain tissue. This can happen as a result of gunshot wounds, stabbing, or other types of trauma that cause an object to penetrate the skull.

Penetrating head injuries can cause a wide range of symptoms and complications, depending on the severity and location of the injury. These may include:

* Skull fractures
* Bleeding in the brain (intracranial hemorrhage)
* Damage to brain tissue and nerves
* Infection
* Increased intracranial pressure
* Seizures
* Coma
* Long-term neurological deficits or disability

Immediate medical attention is required for penetrating head injuries, as they can be life-threatening. Treatment may include surgery to remove the object and repair any damage to the skull and brain tissue, as well as medications to manage symptoms such as pain, swelling, and infection. Rehabilitation may also be necessary to help the patient recover from any neurological deficits or disabilities caused by the injury.

"Slutna huvudskador" är en medicinsk term som används för att beskriva skalltraumor där det inte finns några yttre sår eller frakturer på kraniet. Istället har hjärnan skadats på grund av en acceleration eller decceleration av huvudet, vilket kan orsaka skallbasbrockningar, diffusa axonskador och andra former av intrakraniella skador. Symptomen på slutna huvudskador kan variera från milda till allvarliga, inklusive huvudvärk, yrsel, minnesförlust, medvetandeförändringar och i värsta fall koma eller död. Behandlingen beror på skadans allvarlighetsgrad och kan omfatta observation, mediciner, operation eller rehabilitering.

"Intern frakturfixering" är en form av behandling för benbrott där benet stabiliseras från insidan utan att öppna huden. Detta kan uppnås genom användning av intramedullära nitar, skruvar eller plattor som placeras inuti den skadade benen. Syftet är att förhindra ytterligare skada och främja rätt benheling genom att hålla de skadade benbitarna på rätt plats under läkningstiden. Denna metod används ofta när det finns risk för infektion eller andra komplikationer som orsakas av öppen kirurgi.

En splitterfraktur är en typ av benfractur där ett smalt, spetsformat fragment av benet skiljs loss från den huvudsakliga frakturen. Detta inträffar oftast när en kraftig stöt orsakar en sned benfraktur, vilket får det ena endskelettet att spjälka itu och splittra av sig i ett smalt stycke. Splitterfrakturer är vanliga vid skador orsakade av höga hastigheter eller vid våldsam mekanisk påverkan, som i fallet med bil- och skidolyckor eller vid våldsskador.

En frakturfixering är ett samlingsbegrepp för olika metoder och tekniker som används för att stabilisera och hålla ihop benfragmenten efter en fraktur. Detta görs vanligen med metallimplantat såsom skruvar, plattor eller stänger, men kan även innefatta externt fixering med kirurgisk bandage eller splint. Syftet är att stabilisera benet under läkningens fas och återställa rörelseförmågan så snart som möjligt.

Subaraknoidal blödning, traumatisk, refererer til en type hjerneblødning som sker under den indre lag af hjernen kaldet pia mater, i det såkaldte subaraknoidale rum, der er fyldt med cerebrospinalvæske. Den traumatiske subaraknoidale blødning skyldes normalt en skade på hovedet, som fx kan opstå ved et trafikuheld eller en anden form for fysisk vold. Blødningen kan være meget alvorlig og medføre øget tryk i hjernen, nedsat bevidsthed, kramper, koma og endda død, afhængigt af omfanget af skaden. Hastig behandling er derfor afgørende for at mindske risikoen for permanente skader eller død.

'Golf' är ett sportighetsspel som utövas på en golfbana med ett antal hål, vanligtvis 9 eller 18. Spelarna använder sig av golfklubbor för att slå en liten vit boll i ett hål med så få slag som möjligt. Golf är inte en medicinsk term, utan snarare en benämning på en populär sport och fritidssysselsättning över hela världen.

Osteoporotic fractures are broken bones that occur when the bone density and quality is reduced, making them more fragile and susceptible to fracture, even as a result of minor trauma or falls. The most common types of osteoporotic fractures include those of the hip, spine, wrist, and shoulder. These fractures can lead to significant pain, disability, loss of independence, and even increased mortality in some cases. Osteoporosis is often called a "silent disease" because bone loss occurs without symptoms until a fracture occurs. Prevention and treatment of osteoporosis are essential for reducing the risk of osteoporotic fractures.

Strålbensfraktur är en benfraktur som orsakas av kraftig mekanisk påfrestning, ofta i samband med en trafikolycka eller ett fall från hög höjd. Den skiljer sig från andra frakturer genom att den också innebär en skada på blodkärlen och nerverna som passerar genom benet, vilket kan resultera i svår blödning och/eller neurologiska symptom. Strålbensfrakturer är vanligen associerade med stora trauma och kräver ofta komplex kirurgisk behandling för att korrekt återställa benet och förhindra komplikationer som till exempel kompartmentsyndrom.

En skalltumör är en ovanlig sorts godartad (benign) eller elakartad (malign) tumör som utvecklas i benvävnaden i skallen. Skalltumörer kan vara relaterade till kraniets inre yta, det vill säga de kan vara intra-kraniala, eller de kan växa utanpå kraniet, det vill säga de kan vara extra-kraniella.

Intra-kraniala skalltumörer kan delas in i två huvudgrupper: glialer och icke-gliala tumörer. Gliala tumörer utvecklas från stödjevävnadsceller som kallas glia, medan icke-gliala tumörer utvecklas från andra typer av celler i hjärnan. Några exempel på gliala skalltumörer inkluderar astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer, medan några exempel på icke-gliala skalltumörer inkluderar meningiomer och pituitärt adenom.

Extra-kraniella skalltumörer kan också vara godartade eller elakartade. De kan utvecklas från olika typer av celler i huden, slemhinnor eller muskler på huvudet och halsen. Några exempel på extra-kraniella skalltumörer inkluderar basalcellscancer, plattcellscancer, svulster, sarcom och broskcancer.

Symptomen på skalltumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och läge. Några vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, synproblem, svårigheter att tala eller svälja, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och smärta eller stelhet i nacken eller ansiktet. Behandlingen av skalltumörer kan innebära kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa behandlingsmetoder.

Skallbastumörer (eng: Skull base tumors) är en benämning på olika typer av godartade eller elakartade tumörer som utvecklas i eller nära skallbasen, det vill säga den del av kraniet där hjärnan möter ryggraden. Skallbasen består av flera små benplattor och innehåller många viktiga strukturer såsom nerver, blodkärl och lymfkörtlar.

Det finns olika typer av skallbastumörer som kan variera i storlek, läge och aggressivitet. Några exempel på vanliga skallbastumörer inkluderar meningiomer, akustikushernier, gliomer, neurofibromer och epidermoidcystor.

Meningiomer är godartade tumörer som utvecklas från hjärnans yttre hinna (meningerna) och kan växa inåt mot skallbasen. De är vanliga och tenderar att växa långsamt, men de kan ändå orsaka problem genom att trycka på omgivande strukturer som nerver och blodkärl.

Akustikushernier är tumörer som utvecklas från celler i inneröronet och kan växa in i det närliggande skallbasområdet. De kan orsaka hörsel- och jämviktsproblem, samt andra symptom beroende på deras storlek och läge.

Gliomer är tumörer som utvecklas från celler i hjärnan eller ryggmärgen och kan sprida sig till skallbasen. De tenderar att vara elakartade (maligna) och har ofta en dålig prognos.

Neurofibromer är godartade tumörer som utvecklas från nerverna i skallbasområdet. De kan vara små och icke-symptomatiska, men de kan också bli stora och orsaka problem genom att trycka på omgivande strukturer.

I allmänhet är symtomen för skallbasstumörer beroende på deras storlek, läge och hur snabbt de växer. Symptomen kan inkludera huvudvärk, yrsel, synproblem, hörsel- eller balansproblem, sväljningssvårigheter, smärta i ansiktet eller huvudet, förändringar i ansiktsuttrycket eller ögonrörelserna. Om du upplever några av dessa symtom bör du söka vård och få en undersökning för att fastställa om du har en skallbasstumör eller inte.

Traumatisk hjärnblödning (eng. Traumatic brain injury, TBI) är en skada på hjärnan orsakad av yttre krafter, till exempel vid ett slag eller ett fall. Hjärnblödning (eng. Intracranial hemorrhage) kan vara en komplikation till traumatisk hjärnskada och innebär att det uppstår blod utanför blodkärlen inuti skallen. Detta kan orsaka tryck på hjärnan och leda till allvarliga skador på hjärnvävnaden.

Det finns olika typer av hjärnblödningar som kan uppstå efter en traumatisk hjärnskada, inklusive epidural hematom (blödning mellan hårda hjärnhinnan och skallbenet), subdural hematom (blödning mellan hårda och mjuka hjärnhinnan) och subarachnoidal blödning (blödning i det spena mellan de två yttre hjärnhinnorna). Symptomen på en hjärnblödning kan variera beroende på typen och storleken på blödningen, men kan inkludera huvudvärk, yrsel, krampanfall, förvirring, svaghet eller förlust av känsel i kroppen, och i allvarliga fall koma eller medvetandeförlust. Behandlingen av en traumatisk hjärnblödning kan innebära kirurgiskt ingrepp, läkemedelsbehandling och rehabilitering.

Den medicinska termen "spontana frakturer" används för att beskriva benbrott som uppstår utan någon tydlig yttre orsak eller trauma. I de flesta fallen är spontana frakturer relaterade till sjukdomsförlopp som försvagar benstrukturen, såsom:

1. Osteoporos: En vanlig orsak till spontana frakturer, särskilt hos äldre personer med svagt och poröst benvävnad. De flesta frakturerna inträffar i bäckenet, ryggraden, höfterna eller armarne.

2. Krebs: Tumörer som metastaserar till skelettet kan försvaga benstrukturen och leda till spontana frakturer. De vanligaste cancerformerna som sprider sig till benen är bröstcancer, prostatacancer, lungcancer och flera typer av ben- och ledcancer.

3. Infektioner: Infektioner i benet eller leden kan försvaga benstrukturen och orsaka spontana frakturer. Detta är sällsynt men kan inträffa vid allvarliga infektioner som osteomyelit (benmärgsinflammation) eller septisk artrit (ledinflammation).

4. Genetiska sjukdomar: Vissa genetiska sjukdomar, såsom osteogenesis imperfecta (glaskroppssjukan), kan försvaga benstrukturen och leda till spontana frakturer.

5. Överdriven fysisk aktivitet: Även om detta inte är helt spontant, kan överdriven fysisk aktivitet hos personer med redan försvagade ben leda till frakturer utan tydlig yttre trauma.

I allmänhet bör en spontan fraktur undersökas noggrant för att fastställa eventuell underliggande sjukdom eller tillstånd som kan behandlas.

Glasgow Coma Scale (GCS) är ett system för att bedöma medvetandegraden hos en patient efter en trauma eller sjukdom. Det utvärderar tre aspekter av medvetandet: ögonöppning, motorisk respons och verbala respons. Varje aspekt ges poäng från 1 till 6, där 1 är sämst och 6 är bäst. Totalsumman av poängen ger en snabb och standardiserad indikation på patientens medvetandegrad.

Ögonöppning bedöms som följer:

* 1 poäng - Ögon inte öppna
* 2 poäng - Ögon öppnas till smärta
* 3 poäng - Ögon öppnar spontant eller till röst

Motorisk respons bedöms som följer:

* 1 poäng - Ingen motorisk respons
* 2 poäng - Extensorrespons (armen dras till sträck)
* 3 poäng - Abnormal flexion (armen böjs med hand sluten, "decortikbuckling")
* 4 poäng - Normalflexion (armen böjs med öppen hand)
* 5 poäng - Lokaliserar smärta
* 6 poäng - Orientering till kommando

Verbal respons bedöms som följer:

* 1 poäng - Ingen verbal respons
* 2 poäng - Incomprehensible sounds (ex. ljud utan mening)
* 3 poäng - Inappropriate words (ex. svarar med ett ord eller fras, men inte relevant)
* 4 poäng - Confused conversation (ex. kan prata, men sammanhangsfattningen är störd)
* 5 poäng - Oriented (ex. kan prata och är orienterad till person, plats och tid)

Den totala GCS-poängen är summan av poängen för ögonöppning, motorisk respons och verbala respons. En normal GCS-poäng ligger mellan 13 och 15. Lägre värden kan indikera en allvarlig hjärnskada eller koma.

'Hårbotten' refererar till den del av huvudet där håret utgår ifrån. Den medicinska termen för hårbotten är "vertex" eller "scalp vertex". Det kan också användas för att beskriva det område på en kroppsdel, som i fallet med en man, ofta är det första området där mönsterbart skäggväxt minskar eller upphör. Vidare kan termen 'hårbotten' användas för att beskriva den punkt på huvudet som har lägst höjd och som ligger närmast nacken.

'Utmattningsfraktur' (eller stress fraktur) är en typ av fraktur som orsakas av upprepad mekanisk belastning på ett ben eller en annan del av kroppen, istället för en enskild traumatisk händelse. Detta sker vanligtvis till följd av långvarig överbelastning och repetitivt tryck, som kan vara relaterat till exempelvis sport, dans eller annan form av träning.

Utmattningsfrakturer uppstår när benvävnaden blir utmattad och inte hinner regenerera sig mellan belastningarna. Detta leder till en smal spricka i benet som med tiden kan bli större om belastningen fortsätter. Symptomen på en utmattningsfraktur kan variera, men inkluderar ofta smärta, svullnad och besvärlighet vid rörelse i den drabbade extremiteten.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker en utmattningsfraktur, eftersom fortsatt belastning av det skadade benet kan leda till allvarligare komplikationer och längre rehabiliteringstid. Behandlingen för en utmattningsfraktur innebär ofta vila och immobilisering av den drabbade extremiteten, samt i vissa fall kirurgi för att stabilisera frakturen.

Lårbenshalsfraktur (femurhalssköldfraktur) är en benbrottsläktage vid den proximala delen (när benet möter höftleden) av lårbenet, som ofta orsakas av högkraftstrauma eller olyckor. Den kan delas in i intracapsulära och extracapsulära frakturer beroende på om brottet går igenom den kapsel som omsluter ledhuvudet (femurhuvudet) eller inte. Symptomen innefattar ofta smärta, svullnad, hematom och funktionsnedsättning i benet. Diagnosen ställs vanligtvis med hjälp av röntgenundersökning, men ibland kan CT-scan eller MRI vara aktuella för att klargöra skada på blodkärl och mjuk vävnad. Behandlingen kan bestå av operationell fixering med intramedullära stavar, plattor och skruvar eller icke-operativ behandling beroende på frakturtyp, patientens ålder och komorbiditeter.

"Epidural hemorrhage, cranial" refererar till en ovanlig men allvarlig komplikation som kan uppstå efter skalltrauma eller neurokirurgisk behandling. Det innebär blödning mellan hårda och mjuka hjärnhinnorna (durahinnan och arachnoidea) i huvudet, vanligtvis orsakad av trauma som skadar de blodkärl som förser hjärnan med blod.

Blödningsvolymen kan variera, men även mindre mängder blod kan orsaka en snabb ökning av det intrakraniella trycket och leda till allvarliga neurologiska skador eller död om den inte behandlas omedelbart. Symptomen på en epidural hemorrhage kan inkludera huvudvärk, yrsel, synstörningar, förändrat medvetande, ökad pupillreaktion och i vissa fall hematom i pannan eller ögonbrynen.

Diagnosen ställs vanligtvis genom hjärnscanning (CT eller MRI) och behandlas ofta akut med neurokirurgisk intervention för att avlasta det intrakraniella trycket och kontrollera blödningen. Prognosen beror på flera faktorer, inklusive patientens ålder, allmänt hälsotillstånd, svårighetsgraden av skadan och tidpunkten för behandlingen.

'Ulnafraktur' refererer til et brud i underarmsknoglen, også kendt som ulna. Ulnaen er en af de to knogler i underarmen sammen med radius. Bruddet kan opstå som følge af en ulykke, fald eller en direkte træfsel til området. Symptomer på en ulnafraktur kan inkludere smerte, svelling, blå mærker, deformitet og begrænset rørelse i albue- og håndledsbevægelser. Behandlingen af en ulnafraktur kan variere alt efter typen og beliggenheden af bruddet, men den kan inkludere både ikke-operative og operative behandlingsmuligheder som sliddesko, gips, splintning eller operation.

En öppen fraktur är en ben- eller brottsplats i ett skelett som direkt kommunicerar med den omgivande yttre miljön, vilket innebär att det finns en skada på huden eller mjuk vävnad över frakturen. Detta kan orsakas av höga krafter som penetrerar huden och skelettet, till exempel vid en allvarlig olycka eller trauma. Öppen fraktur ökar risken för infektion eftersom bakterier kan tränga in i benet via den öppna såröppningen. Den behandlas ofta kirurgiskt med rengöring, fixering och eventuellt antibiotika för att förebygga infektioner.

Den superiora sagittala sinussen är en venös sinus i hjärnan som tar emot blod från båda hemisfärerna i storhjärnan. Den löper mid longitudinellt längs med den coronala planen, från den occipitala polen till den frontala polen, och ligger ovanpå den superiora falx cerebri. Superior sagittal sinus dränerar blod från de övre och laterala delarna av hjärnan och kommunicerar med andra venösa sinus i huvudet, inklusive det transversa sinuset och konfluens av sinuserna.

Cerebrospinal rinorhea är en ovanlig medicinsk tillstånd där cerebrospinalvätska (CSF), den klara vätskan som fyller ut hjärnans och ryggmärgens ventriklar och subarachnoidalrum, läcker ut genom näsan. Detta kan orsakas av en skada eller en defekt i skallbenet eller i nasalskelettet, till exempel efter en trauma, neurokirurgisk procedure eller som en komplikation till en infektion som meningit. Symtomen på cerebrospinal rinorre kan inkludera näsblod, hosta, huvudvärk, halsont och i vissa fall även meningit. Diagnosen ställs vanligtvis genom att analysera den dränerande vätskan för att se om det är CSF och eventuellt med hjälp av avbildande undersökningar som datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen kan innebära kirurgisk reparation av läckan eller, i vissa fall, långvarig behandling med antibiotika för att förebygga infektioner.

Intramedullär frakturfixering är en typ av operationsmetod inom ortopedisk kirurgi där benfrakturer behandlas med en metallstav som placeras in i den centrala marrow-kanalen (intramedullära) av det skadade benet. Denna metod används vanligen vid långa raka benfrakturer, särskilt på lårbenet och skenbenet.

Under operationen görs en incision i skinnet och musklerna för att komma åt den intramedullära kanalen. Därefter skärs benets slut intryckta (reducering) och metallstaven, oftast gjord av titan eller stål, införs in i kanalen. Staven fixeras sedan till de två frakturändarna med hjälp av skruvar eller klamrar för att hålla benet i rätt position medan den läker.

Fördelarna med intramedullär frakturfixering är att det ger en stabil konstruktion, mindre invasiv behandling och snabbare återhämtning jämfört med traditionell platt- eller spikfixering. Dock kan det även finnas risker relaterade till operationen, såsom infektion, blödning, beninfektion (osteomyelit) och skador på nerver eller blodkärl.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

'Skadegradsmått' er en betegnelse som brukes innenfor medisinen for å beskrive graden av skader på kroppen eller en organisme etter en skade, sykdom eller behandling. Det kan være standardisert og klasifisert for å beskrive art og alvorlighetsgraden av skaden.

Et eksempel er den graderingen som brukes for brannskader, hvor man ser på dypden og arealet av brannskadene for å bestemme en passende behandling og forventet prognose. En anden type skadegradsmått kan være en neurologisk undersøkelse etter en hjerneblødning, som ser på funksjonen i de forskjellige områdene av hjernen for å forutsi mulige langtidseffekter.

I tillegg kan skadegradsmåling brukes i kliniske prøvingsdesigns for å evaluere effektiviteten og sikkerheten av en behandling, ved å sammenligne endringene i skadegradsmålingen før og etter behandlingen.

En revbensfraktur är en skada eller ett brytning på ett eller flera revben. Det kan orsakas av direkt trauma, som vid ett slag eller en trafikolycka, eller indirekt trauma, som vid en kraftig hosta eller ett muskulärt spasm. Revbensfrakturer kan också uppstå som en komplikation till vissa sjukdomar, såsom cancer eller osteoporos. Symptomen på en revbensfraktur innefattar ofta smärta, svullnad och blåmärken i bröstkorgen, samt besvär vid djup andning eller hosta. Behandlingen av en revbensfraktur kan omfatta vila, smärtlindring, isbehandling och eventuellt slutna behandlingsmetoder som korsett eller operationsförfarande beroende på allvarligheten av frakturen.

'Underkäksfraktur' är ett medicinskt begrepp som betecknar ett brutet käke underifrån, det vill säga mandibulan. Det kan delas in i flera olika typer beroende på vilken del av käken som är involverad och hur allvarlig skadan är. Några exempel på olika typer av underkäksfrakturer inkluderar:

1. Symphysisk fraktur: Denna typ av fraktur förekommer i symfysen, det vill säga den del av käken där de två halvorna möts i mitten.
2. Koronoidprocessfraktur: Denna typ av fraktur förekommer i koronoidprocessen, en utskjutning längst upp på insidan av underkäken.
3. Condylprocessfraktur: Denna typ av fraktur förekommer i condylprocessen, en utskjutning längst upp på utsidan av underkäken.
4. Angulär fraktur: Denna typ av fraktur förekommer i den nedre tredjedelen av underkäken.
5. Ramusfraktur: Denna typ av fraktur förekommer i ramus, det vill säga den bakre, lodräta delen av underkäken.

Symptomen på en underkäksfraktur kan inkludera smärta, svullnad, blåmärken, sår eller andra yttre skador på ansiktet, samt att tänderna i över- och underkäken inte passar ihop korrekt när munnen öppnas eller stängs. Behandlingen av en underkäksfraktur kan innebära användning av en fast skena för att hålla käken i rätt position medan den läker, samt eventuellt kirurgi för att reponera och fästa benbitarna på rätt plats.

Hjärnskada (traumatisk hjärnskada) definieras som skada på hjärnan orsakad av ett yttre våld. Det kan vara olyckor, fall, trafikolyckor, våld eller sportrelaterade skador. Hjärnskador kan variera från milda, som en hjärnskakning, till allvarliga, som komatoskada eller dödsfall. Symptomen på en hjärnskada kan variera beroende på vilken del av hjärnan som skadats och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, yrsel, svårt att tala eller svälja, och i allvarliga fall kan det leda till förlamning, medvetandeförlust eller dödsfall.

'Multitrauma' er en medicinsk betegnelse for en patient som har lidt flere skader eller sår som følge av et traume, ofte involverende flere kropsdele eller systemer. Det kan også blive refereret til som 'polytrauma'.

I klinisk praksis defineres multitrauma ofte ved at have en Injury Severity Score (ISS) på 16 eller derover. ISS er en skala som måler alvorligheden af traumaskader baseret på deres beliggenhed og alvorlighed. Hver kropsdel eller systems skade scorer fra 0-6, og de tre mest alvorlige skader i hver af de seks forskellige kropsregioner (hoved/hals, bryst, abdomen, overkrop, underkrop og ekstremiteter) tages sammen for at beregne den totale ISS. En ISS på 16 eller derover anses som et multitrauma, da dette niveau oftest er forbundet med en signifikant stigning i morbiditet og mortalitet.

Det er vigtigt at understrege at multitrauma ikke bare omfatter fysisk skader, men også kan inkludere psykologiske skader som følge af traume.

Hematom är en medicinsk term som betecknar en blödning under huden eller i ett organ, där blod samlas in och bildar en massa. Orsaken kan vara trauma eller skada som får blodkärlen att bursta och blod att läcka ut. Hematomet kan variera i storlek, från små punkter till stora knölar under huden, och de kan vara små och lokala eller mer omfattande och systemiska. Symptomen på hematom kan inkludera svullnad, smärta, blåmärken och värk i området där blödningen har inträffat. I allvarliga fall kan hematomet orsaka andra komplikationer, såsom tryck på nerver eller organ, och behandlingen kan vara från avvaktande till kirurgiskt ingrepp beroende på allvarlighetsgraden.

"Fallolyckor" är ett medicinskt begrepp som refererar till olycksfall eller skador som orsakas av en patient som faller ner under vårdens gång. Det kan inträffa på grund av många olika faktorer, såsom mediciner som påverkar balansen och koordinationen, svaghet i benen, förändrade mentala tillstånd eller felaktigheter i miljön. Fallolyckor kan leda till allvarliga skador, som frakturer och hjärnskador, särskilt hos äldre patienter. Prevention är därför en viktig del av vården av patienter som anses vara i riskzonen för fallolyckor.

Tandfraktur är en skada eller ett splittring på en tand, vanligen orsakad av trauma eller stark kraft. Det kan vara allt ifrån en småskada på emaljen till en fullständig brytning av tanden. Tandfrakturer kan delas in i olika typer baserat på vilken del av tanden som är skadad, till exempel kronofractur (skada på kronan), rotfraktur (skada på roten) eller komplex fraktur (skada på både kronan och roten). Symptomen kan inkludera smärta, sårbarhet, blödning och förändrad tands aspect. Behandlingen beror på typen och svårighetsgraden av frakturen, men kan omfatta remedier som fyllningar, kronor, rotbehandling eller till och med extraktion av tanden.

ISS står för "Injury Severity Score" och är en medicinsk skala som används för att bedöma allvarlighetsgraden av skador efter ett trauma. Skalan baserar sig på de tre delarna: huvud- och halsskada, thoraxskada och abdominell skada samt extremitets- och yttre skada. Varje del bedöms med en poängskala från 0 till 6 beroende på hur allvarlig skadan är. Slutsumman av dessa poäng ger ISS-värdet, som kan variera mellan 1 och 75. ISS-värdena kategoriseras sedan i olika allvarlighetsgrader: mild (1-8), moderat (9-15), svår (16-24) och mycket svår (25-75). En högre ISS-poäng indikerar en allvarligare skada och en sämre prognos.

Neurokirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på behandling och operationer av sjukdomar och skador i centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Neurokirurgiska tekniker kan därför definieras som de metoder, verktyg och procedurer som används under neurokirurgiska operationer för att behandla eller reparera skador, avlägsna tumörer eller korrigera abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen.

Exempel på neurokirurgiska tekniker inkluderar:

1. Mikrokirurgi: Användning av mikroskop och specialdesignade instrument för att utföra mycket precisionella operationer i hjärnan eller ryggmärgen.
2. Stereotaxisk radiosurgeri: En icke-invasiv teknik som använder strålbehandling för att eliminera tumörer eller abnormiteter i hjärnan, utan att behöva öppna upp skallen.
3. Endoskopisk neurokirurgi: Användning av en flexibel, slank tub med en kamera och ljuskälla för att utföra operationer genom små inkisioner eller naturliga hål i kroppen.
4. Skallelektion: En metod där en del av skallen tas bort för att ge tillgång till hjärnan under operationen, och sedan återfår sin ursprungliga position efter operationen.
5. Deep Brain Stimulation (DBS): Implantering av en neurostimulator som levererar elektriska impulser till specifika områden i hjärnan för att behandla rörelsesjukdomar som Parkinson's sjukdom och essentiell tremor.
6. Spinal fusion: En teknik där två eller flera vertebrala segment kombineras med hjälp av skruvar, stänger och/eller benförstärkning för att korrigera en deformitet eller stabilisera ryggraden.

Traffiksjukdom (vägtrafikolycka) definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som en händelse som involverar minst ett fordon och som orsakar skada, död eller materiell skada. Det kan också inkludera fotgängare och cyklister. Orsaken till en trafikolycka kan variera, men de flesta är på grund av faktorer som mänskligt beteende, tekniska defekter och miljömässiga faktorer.

En kompressionsfraktur är en benfraktur som orsakas av ett tryck eller kraftigt slag, vilket resulterar i att benbitarna pressas eller krossas ihop. Detta kan inträffa när en kraftig stöt appliceras på en bembristning, ofta vid höga hastigheter som i trafikolyckor. Kompressionsfrakturer är vanliga i ryggraden och kan leda till allvarliga skador eller funktionsnedsättningar om de inte behandlas korrekt.

Intra-articular fractures are a type of bone fracture that involves the joint surface or articular cartilage of a joint. These types of fractures can occur in any joint, but they are most commonly seen in the weight-bearing joints such as the knee, ankle, and wrist.

Intra-articular fractures are often caused by high-energy trauma, such as motor vehicle accidents or falls from a significant height. However, they can also occur from low-energy trauma in patients with osteoporosis or other bone weakening conditions.

These types of fractures can be complex and challenging to treat due to the involvement of the joint surface. The treatment goal is to restore the articular surface as closely as possible to its normal anatomy to prevent future joint damage and arthritis. This may involve surgical intervention, including open reduction and internal fixation with screws, plates, or pins.

Intra-articular fractures can lead to long-term complications such as post-traumatic arthritis, decreased range of motion, and chronic pain if not treated appropriately. Therefore, it is essential to seek medical attention promptly if you suspect an intra-articular fracture.

En sårinfektion är en infektion som uppstår när patogena mikroorganismer, till exempel bakterier eller virus, invaderar ett sår och multiplicerar sig i det. Detta kan leda till en rad symtom, inklusive rödhet, svullnad, smärta, varme och utflöde från såret. Sårinfektioner kan vara milda eller allvarliga och behandlas vanligtvis med antibiotika för bakteriella infektioner och antivirala läkemedel för virala infektioner. I vissa fall kan kirurgiskt ingrepp vara nödvändigt för att dränera eller rensa såret. Faktorer som ökar risken för sårinfektioner innefattar diabetes, rökning, immunosuppression och dålig blodcirkulation.

Bakteriell hjärnhinneinflammation, även känd som bakteriell meningit, är en allvarlig infektion som orsakas av bakterier som penetrerar hjärnhinnorna, de membraner som omsluter hjärnan och ryggmärgen. Den vanligaste orsaken till bakteriell hjärnhinneinflammation är meningokocker (Neisseria meningitidis), streptococcus pneumoniae (pneumokocker) och haemophilus influenzae type b (Hib).

Infektionen orsakar inflammation av hjärnhinnorna, särskilt den yttre hjärnhinnan (pia mater) och den spinnkörtel-liknande inre hjärnhinnan (arachnoidea), samt kan leda till allvarliga komplikationer som hjärnskador, döva ställen, amputationer och i värsta fall död. Symptomen på bakteriell hjärnhinneinflammation kan inkludera plötslig feber, stark huvudvärk, kräkningar, muskelvärk, trötthet, stel nacke, ljuskänslighet, förvirring och ibland ett rödaktigt eller purpurfärgat utseende på huden (meningokockhinneinflammation).

Behandlingen av bakteriell hjärnhinneinflammation består vanligen av antibiotika, intravenöst fluidersättning och ibland kirurgiskt avlägsnande av infekterat vävnad. För att förebygga bakteriell hjärnhinneinflammation rekommenderas vaccinationer mot de vanligaste orsakerna till sjukdomen, särskilt för barn och äldre eller andra personer med försvagat immunsystem.

'Benplattor' er en medisinsk terminologi som refererer til en type skade på knoklene i underbenet, særligt i skankelen og/eller spolebenet. Denne skade opstår oftest som en komplikation til benbrud eller benoperationer, hvor en del af benknoget ikke får nogen tilstrækkelig blodforsyning og derfor dør. Dødt knoglevæv kaldes nekrose, så betegnelsen 'benplattor' refererer til de døde plader af knoglevæv.

Den mest almindelige årsag til benplattor er trauma, som fører til en fraktur, hvor blodforsyning til knoglefragmenterne afbrydes. Andre mulige årsager kan være infektion, kronisk alkoholisme, rygning og forskellige sygdomme, der påvirker blodcirkulationen, som f.eks. lægemiddelinduceret akroosteoporose eller sickle cell anemia.

Behandling af benplattor kan variere alt efter størrelsen og beliggenheden af det døde knoglevæv, men den typiske behandlingsmetode er enten at vente på, at plattet naturligt opløses og erstattes med nyt, levende knoglevæv over tid, eller at fjerne dem kirurgisk. I mange tilfælde vil patienten også have behov for rehabilitering for at hjælpe med at opretholde mobilitet og styrke i det påvirkede ben.

"Benskörhet" refererar till den mekaniska styrkan hos benvävnaden, vilket är ett mått på benens förmåga att hantera mekanisk belastning. En nedsatt benskörhet kan leda till en ökad risk för frakturer (brott i benen). Benskörhet kan mätas med hjälp av olika tekniker, till exempel täthetsmätningar med hjälp av dubbelenergix-strålning eller med hjälp av biokemiska markörer i blodet.

En vanlig orsak till nedsatt benskörhet är osteoporos, en skelettrelaterad sjukdom som kännetecknas av låg benmassa och skör benvävnad, vilket ökar risken för frakturer. Andra orsaker till nedsatt benskörhet kan vara vissa mediciner, läkemedelsöveranvändning, njursjukdomar, malabsorption, kronisk lungsjukdom och andra sjukdomar som påverkar hormonnivåer. Även livsstilsfaktorer som brist på motion, tobaksrökning, alkoholmissbruk och onormalt låg kroppsvikt kan bidra till en nedsatt benskörhet.

Finite Element Metoden (FEM) är ett numeriskt metod för att lösa partiella differentialekvationer, ofta använt inom strukturanalys och mekanik. FEM bygger på att man approximativt modellerar ett kontinuerligt system som en uppsättning ändliga element, vilka tillsammans bildar ett diskret system. Genom att lösa det diskreta systemet kan approximationer av solutionsfunktionerna erhållas på elementens nodpunkter och därefter interpoleras över hela analysdomänen.

I en medicinsk kontext kan FEM användas för att simulera mekaniska belastningar och deformationer hos olika vävnader, implantat och medicinska enheter. Exempel på tillämpningar inkluderar planering av operationer, design av proteser och utveckling av medicinska behandlingsmetoder.

"Benspikar" er en norsk betegnelse for en type lægemiddel, som kaldes "benzodiazepiner" på engelsk. Benzodiazepiner er et stort og varieret stofklasse av sedativa/hypnotiska midler, som har en rango av terapeutiske bruksområder, inkludert behandling av angstanfeller, søvnforstyrrelser, muskelspasmer, epilepsi og alkoholentoksikasyon.

De mest vanlige benzodiazepiner inkluderer:

* Diazepam (Valium)
* Lorazepam (Ativan)
* Clonazepam (Klonopin)
* Alprazolam (Xanax)
* Temazepam (Restoril)

Benzodiazepiner virker ved å binde til GABA-A receptorane i hjernen, forstærkende den inhiberende effekten av gamma-aminobutyrsyre (GABA), som er en neurotransmitter som har en calming og relaxant effekt på nervesystemet.

Dette medfører at de har en rango av sideeffekter, inkludert sløse, forvirring, minnesefterlysninger, og i høye doser, respirasjonsdepression. Lengevarige bruk kan også føre til toleranse, fysisk avhengighet og abstinenssykdom når bruken av midlet stoppes. Derfor bør benzodiazepiner bare brukes under kortvarig behandling og under steng overvaking av en lege.

Orbital fractures refer to breaks in the bones that make up the eye socket, also known as the orbit. These fractures can occur as a result of trauma or injury to the face, and can range from minor to severe. In some cases, the fracture may be complex and involve multiple bones. Orbital fractures can potentially cause various complications, such as double vision, eye movement limitations, numbness in the cheek or upper lip, and eyeball displacement. Immediate medical attention is necessary for proper diagnosis and treatment of orbital fractures to prevent long-term damage and potential loss of vision.

Barnmisshandel definieras som fysiskt, sexuellt eller psykiskt våld eller försummelse som orsakar skada eller riskerar att orsaka skada på ett barn under 18 års ålder. Det kan också innefatta att utsätta barnet för fara eller försumma dess grundläggande behov, såsom mat, kläder, hygien och medicinsk vård. Barnmisshandel är en allvarlig form av övergrepp och är olagligt i de flesta länder.

En Colles fraktur är en typ av skada på underarmen, mer specifikt distala radialfraktur, där radiusbenet knäcks ungefär 1-2,5 cm ovanför handleden och böjs framåt (dorsal flexion). Frakturen är uppkallad efter den irländske kirurgen Abraham Colles som beskrev den första gången år 1814.

Vid en Colles fraktur kan det också uppstå en vridning av benet, så att det lutar utåt (radial deviation). Symptomen innefattar ofta smärta, svullnad och blåmärken i underarmen. Behandlingen kan bestå av olika metoder beroende på allvarligheten av frakturen, men ofta behövs en gipsgjutning eller operation för att stabilisera benet under läkningen.

"Kallus" är ett medicinskt begrepp som refererar till den knölig, benartade vävnad som bildas under huden när benet läker efter en fraktur eller skada. Kallus utgörs av nybildat brosk och benvävnad som växer sam och stärker benet så att det kan bära vikten igen. Det kan kännas hårt och knöligt till touchen och ses ofta som en klump under huden i området där benet har brutits. Kallusen blir med tiden allt mindre och mer smälter samman med den övriga benvävnaden, vilket gör att benet återfår sin ursprungliga form och funktion.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

"Bentäthet" är inget medicinskt begrepp som används inom den medicinska terminologin. Det kan dock vara en förvrängning av det medicinska begreppet "bensjuklighet", som refererar till någons sannolikhet att insjukna i viss typ av sjukdom under en given tidsperiod.

Jag rekommenderar därför att ni ser efter rätt stavning och begrepp när ni letar efter medicinska informationer, för att undvika missförstånd eller felaktig information.

Periprosthetic fracturer är en benfraktur som sker i närheten av ett artificiellt ledimplantat, till exempel en knä- eller höftprotes. Den kan orsakas av olyckor, fall eller trauma, men kan även vara relaterad till svaghet i benet orsakad av sjukdomar som osteoporos eller cancer. Fracturen kan vara direkt relaterad till implantatet, till exempel om benet brister under trycket från protesen, eller kan vara separat från protesen men ändå påverkas av dess närvaro. Behandlingen kan innebära operation, som kanske inkluderar revision av protesen, och rehabilitering.

"Benskruv" är en benämning på en typ av ortopedisk implantat som används under operationer för att stabilisera och fixera frakturer eller lösa ledband i benet. De består vanligtvis av metall, ofta titan, och har trådliknande utformning med skruvar på ändarna för att fästa dem fast i benet.

Det finns olika typer av benskruvar, inklusive intramedullära (placeras inuti benmärgskanalen) och extramedullära (placeras utanpå benmärgskanalen). Intramedullära skruvar är vanligare vid behandling av längre benfrakturer, medan extramedullära skruvar används oftare för kortare frakturer eller för att stabilisera ledband.

Benskruvarna hjälper till att hålla benbitarna på plats under helandeprocessen och kan vara permanenta eller temporära, beroende på typen av skada och patientens behov. Efter operationen och läkning kan benskruven eventuellt tas bort genom en ytterligare operation om den inte behövs längre.

'Handledsskador' er en samlebetegnelse for skader på hænder og fingre. Disse skader kan variere meget i alvorlighed, fra smallere sår og småfrakturer til alvorlige frakturer, tendonskader, nerveskader eller amputationer.

Handledsskader kan opstå som følge af mange forskellige typer ulykker, herunder arbejdsulykker, husholdningsulykker, sportsrelaterede ulykker og trafikulykker. Nogen gange kan handledsskader også være relateret til andre medicinske tilstande, såsom arthritis eller carpal tunnel syndrom.

Behandlingen af handledsskader varierer alt efter skadens art og alvorlighed. Lidt alvorlige skader kan ofte behandles med hvile, is, kompression og højde (RICE-behandling), mens mere alvorlige skader kan kræve kirurgisk indgreb, fysioterapi eller anden rehabilitering.

I alle tilfælde er det vigtigt at søge medicinsk behandling straks efter en handledsskade, da tidlig behandling kan hjælpe med at forbedre prognosen og forebygge komplikationer.

Medicinskt kan ett stödförband definieras som ett förband som används för att ge extra stöd och stabilitet till en skadad eller opererad del av kroppen. Det kan exempelvis användas efter en fraktur, en muskelskada eller efter en operation för att hålla sönderdelar på plats medan de hårda vävnaderna läker. Stödförbandet kan vara ett elastiskt bandage, ett stödstrumpa, en knä- eller armstöd, en halskrage eller en gips. Det är viktigt att använda rätt typ och storlek av stödförband för att undvika onödiga besvär och komplikationer.