Lokaliserad sklerodermi, även känd som morfea, är en sällsynt autoimmun hudsjukdom som orsakas av ett överaktivt immunsystem. Sjukdomen karakteriseras av förhårdnaden och trötthet i huden, ofta runt ansiktet, händer, armar och ben. Sklerodermi kan också påverka andra system i kroppen, såsom blodkärl, muskler och ledvävnad, men dessa symptom är vanligtvis mildare än hos den systemiska formen av sklerodermi. Lokaliserad sklerodermi tenderar att vara mer begränsad till en viss del av kroppen jämfört med systemisk sklerodermi, som ofta påverkar flera olika områden i kroppen.

Systemisk sklerodermi är en autoimmun sjukdom som påverkar huden och olika organ i kroppen. Den karaktäriseras av ett förändrat kollagenmetabolism som leder till ökad produktion och accumulering av kollagen i huden och andra vävnader, vilket orsakar fibros och skleros (förtjockning och hårdning).

Systemisk sklerodermi kan delas in i två huvudgrupper: limited cutaneous systemic sclerosis (lcSSc) och diffuse cutaneous systemic sclerosis (dcSSc), beroende på om det primärt berörda området är begränsat till händer och fingrar eller om det också inkluderar armar, ben och andra kroppsdelar.

Utöver hudpåverkan kan systemisk sklerodermi även drabba blodkärl, muskler, ledvävnader, lungor, hjärta, njurar och tarmar. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är involverade, men kan inkludera exempelvis Raynauds fenomen (fingrar och tår blir vit-blå-röda under kyla eller stress), hudförtjockning, smärta i lederna, muskelsvaghet, hosta, andnöd, trötthet, viktminskning och magproblem.

Systemisk sklerodermi behandlas vanligen med immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och fibrosen, samt med symtomatiska behandlingar beroende på vilka organ som är drabbade.

Diffus sklerodermi är en autoimmun sjukdom som påverkar bindvävstissuen i kroppen. Den karaktäriseras av hårdning och förtjockning av huden och ibland även inre organ. I diffus sklerodermi sprider sig dessa symptom snabbt över stora delar av kroppen, till skillnad från den mildare formen, localiserad sklerodermi, där symptomen är begränsade till en viss region.

I diffus sklerodermi kan huden bli mycket tjock och hård, så att rörelseförmågan begränsas. Även blodkärlen i huden kan drabbas, vilket kan leda till sämre blodcirkulation och sårbildning. I allvarliga fall kan även inre organ som lungor, hjärta, njurar och mag-tarmsystem påverkas.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla sklerodermi så tidigt som möjligt för att förebygga komplikationer och minska sjukdomens påverkan på livskvaliteten. Behandlingen kan bestå av immunosuppressiva läkemedel, blodkärlsdilaterande medel, smärtstillande medel och fysisk terapi.

'Sklerodermi, begränsad' är en autoimmun sjukdom som orsakar förtjockning och hårdning av huden och i vissa fall även inre organ. Sjukdomen påverkar vanligtvis endast enstaka områden av kroppen, till skillnad från den diffusa formen av sklerodermi som drabbar större delar av kroppen.

Begreppet 'begränsad' i samband med sklerodermi refererar ofta till att sjukdomen främst begränsar sig till hud och lokaliserade områden av bindväv, utan eller med endast milda inre organbeteckningar. Det kan dock fortfarande orsaka allvarliga symptom och komplikationer, särskilt om det drabbar händer, fingrar eller fötter.

Typiska tecken på begränsad sklerodermi inkluderar:

* Hård, förtjockad hud, vanligtvis i form av strimlor eller prickar på händer, armar, ansikte och andra kroppsdelar.
* Smala blåfärgade linjer på fingrarna (Raynauds fenomen), som orsakas av förträngning av små blodkärl.
* Förändringar i naglar, hår och tänder.
* Muskel- och ledsvaghet.
* Smärta eller stelhet i lederna.

I vissa fall kan begränsad sklerodermi utvecklas till diffus sklerodermi, som är en allvarligare form av sjukdomen som drabbar flera system i kroppen och kan orsaka livshotande komplikationer.

Raynaud's sjukdom, även känd som Raynaud's fenomen eller Raynaud's syndrom, är ett medicinskt tillstånd där blodflödet i fingrar och tår (ibland också näsa, öron och tunga) minskar orsakat av att små blodkärl kontraherar sig när de utsätts för kyla eller stress. Detta leder till en förändring i hudfärgen, som vanligtvis blir vit först (avstannad blodflöde), sedan blå (syrebrist) och slutligen röd (återgång av blodflödet). Symptomen kan vara obehagliga men tenderar att vara reversibla.

Raynaud's sjukdom kan delas in i två kategorier: primärt Raynaud's, som inte är förknippat med någon underliggande sjukdom, och sekundärt Raynaud's (också kallat Raynaud's fenomen), som ofta uppstår till följd av en annan medicinsk tillstånd eller exponering för toxiner. Sekundärt Raynaud's kan vara ett tecken på en allvarligare sjukdom, såsom kollagenos, lupus, sklerodermi eller rheumatoid artrit.

Det är viktigt att söka medicinsk behandling om du tror att du har Raynaud's, särskilt om du upplever allvarliga symtom eller om du har andra riskfaktorer för underliggande sjukdomar. Behandlingen kan inkludera livsförändringar som undvikande av kyla och stress, medicinsk behandling med blodflödesförbättrande läkemedel eller symtomatisk behandling för smärta eller andra besvär.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

"Mikroskopisk angioskopi" är inget etablerat medicinskt begrepp eftersom "angioskopi" vanligtvis refererar till en endoskopisk undersökning av blodkärl med hjälp av ett angioskop, som är en flexibel fiberoptisk bryta. Men om man tolkar frågan så att det handlar om en mikroskopisk undersökning av blodkärlen, kan det beskrivas som följande:

Telangiektasier är små, utvidgade blodkärl (kapillärer) som kan ses just under hudens yta eller i slemhinnor. De bildas oftast på grund av en försvagning i de små blodkärlen och kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller tillstånd, såsom rosacea, kronisk leverförändring eller genetiska sjukdomar som hereditär hemorragisk teleangiektasi. I vissa fall kan de också uppkomma utan någon underliggande orsak. Telangiektasier är oftast ofarliga, men kan i vissa fall vara estetiskt störande eller leda till blödningar om de skadas.

'Naglar' är en del av det humana kroppens skelettsystem och är belägna vid fingrarnas och tårnas ändar. De består av ett protein som heter keratin och har en hård, fast struktur. Naglarna skyddar de yttre delarna av fingrar och tår och växer kontinuerligt från nagelbädden under nageln.

Det finns olika medicinska tillstånd som kan drabba naglarna, såsom nagelsjukdomar (onychopati), skador på naglarna eller infektioner i naglarna. Dessa tillstånd kan behandlas med olika metoder beroende på orsaken och svårighetsgraden.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

'Läderhud' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en patologisk tillstånd där huden blir tjock, skleros (förtjockad och hård) och kan få en läderartad konsistens. Det medicinska terminologin för läderhud är 'scleroderma' eller 'kollagenosa cutis'.

Scleroderma kan vara lokaliserat till en specifik del av kroppen (lokalt scleroderma) eller kan drabba hela kroppen (systemiskt scleroderma). Systemiskt scleroderma kan också påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta, njurar och tarmar.

Läderhud kan orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner, skador och exponering för kemiska substanser. Behandlingen beror på underliggande orsaken och kan omfatta läkemedel, fysisk terapi och livsstilsförändringar.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

'Fibros' är ett medicinskt begrepp som refererar till förtjockning och hårdning av bindväv i olika kroppsdelar. Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller skador, inklusive lungfibros, leverfibros och hjärtfibros. Fibrosen kan leda till funktionsnedsättning i den drabbade organen och i allvarliga fall kan vara livshotande. Behandlingen av fibros beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta mediciner som minskar inflammation eller undertrycker immunsystemet. I vissa fall kan en transplantation av det drabbade organet vara nödvändig.

CREST-syndrom är ett samlingsbegrepp för en grupp symtom som ofta förekommer tillsammans och som är associerade med sclerodermi, en autoimmun sjukdom. "CREST" är en akronym som står för de fem kärnsymtomen hos denna form av sclerodermi:

* Calcinosi (avsättningar av calcium i huden)
* Raynauds fenomen (svullnad och blåfärgning av fingrar och tår vid kyla eller stress)
* Esofagealdysmotilitet (störningar i matspjälkningen i matstrupen)
* Sclerodaktyli (förtjockning och tröghet i huden på fingrarna)
* Telangiektasier (utvidgade små blodkärl nära ytan av huden)

Det är viktigt att notera att CREST-syndromet är en del av det spektrum som kallas sclerodermi och att patienter med CREST-syndrom kan ha andra symtom också.

Kollagen typ I är ett av de många olika typerna av kollagen som finns i kroppen. Det är ett fibrillärt kollagen, vilket betyder att det består av långa, trådformiga strukturer. Kollagen typ I är bland de vanligaste typerna av kollagen och utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och blodkärl. Det består av tre polypeptidkedjor som är sammanbundna till en tredimensionell struktur. Kollagen typ I ger styrka och integritet till de vävnader där det finns, och påverkar också cellernas beteende och funktion.

CENP-B-proteinet är ett protein som spelar en viktig roll i den mänskliga kromosomernas celldelning. Det binder specifikt till ett 8-basers DNA-segment, känt som CENP-B-boxen, som finns i centromerregionen av de akrocentriska kromosomerna (kromosomerna 13, 14, 15, 21 och 22).

CENP-B-proteinet är en central komponent i den suprastruktur som bildas runt centromerregionen under celldelningen och hjälper till att stabilisera och organisera den. Det är också involverat i den epigenetiska regleringen av centromernas funktion och kan spela en roll i underhållet och förökningen av centromer-DNA:t.

Mutationer i CENP-B-genen har associerats med ovanliga ärftliga syndrom som karaktäriseras av kromosominstabilitet och missbildningar.

"Halvsidig ansiktsförtvining" kan definieras som en enpartsig förlust av muskelkontroll och/eller förändringar i utseende på ett hälft av ansiktet. Detta kan orsakas av en skada eller sjukdom i det centrala nervsystemet, såsom en stroke, eller i den perifera nerven som styr ansiktsmuskulaturen. Symptomen kan inkludera att ögonlocket hänger ned, att mungipan dras åt sidan och/eller att näsa och läpp viker sig åt samma håll. Ibland kan det även förekomma svälj- och talproblem.

Interstitiell lungsjukdom (IL) är en benämning på en grupp sjukdomar som orsakas av skada eller inflammation i det interstitella vävnadslagret i lungorna. Det interstitiella lagret är ett tunnt lager av bindväv som omger de luftfyllda alveolerna (lungblåsor) och hjälper till att ge stöd och struktur åt lungorna. När detta vävnadslager skadas eller inflammas kan det leda till andningssvårigheter, hosta och annan lungsymtomatologi.

Det finns många olika typer av interstitiella lungsjukdomar, inklusive:

* Idiopatisk pulmonell fibros (IPF): En progressiv form av IL som orsakas av en ökad produktion och ansamling av bindväv i lungorna. IPF är vanligast hos äldre vuxna och kan vara dödligt.
* Kollagenoss sjukdomar: Vissa autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk skleros (scleroderma) och rheumatoid arthritis, kan orsaka en interstitiell lungsjukdom som kallas kollagenoss.
* Exposition mot miljögifter: Exponering för vissa miljögifter, såsom asbest eller silikos, kan leda till en interstitiell lungsjukdom.
* Infektioner: Vissa infektioner, som exempelvis histoplasmos och pneumocystis jirovecii pneumoni (PJP), kan orsaka en interstitiell lungsjukdom.
* Medikament: Vissa mediciner kan orsaka en interstitiell lungsjukdom som bieffekt, till exempel amiodaron, bleomycin och methotrexat.

Behandlingen för interstitiella lungsjukdomar beror på den underliggande orsaken och kan innefatta mediciner, andningsterapi, syreterapi eller lungtransplantation.

"Bindvävssjukdomar" (engelska: "fibrotic diseases") är en övergripande benämning på sjukdomar som kännetecknas av ökad bildning och ansamling av bindväv i olika vävnader och organ i kroppen. Bindväv, eller "förbindiv vävnad", är en typ av vävnad som ger stöd och form åt kroppens olika strukturer, samt hjälper till att skydda och isolera dem. När bindvävsvävnaden blir förändrad eller skadas kan det leda till en överdriven produktion av bindvävsstrukturer, såsom kollagenfibriller och extracellulär matrix, vilket i sin tur kan orsaka skada på omgivande vävnader och organ.

Det finns många olika typer av bindvävssjukdomar, som varierar i sin orsak, lokalisation och svårighetsgrad. Några exempel på bindvävssjukdomar inkluderar:

* Skleroderma: En sjukdom som drabbar huden och andra organ, såsom lungor, njurar och hjärta. Skleroderma kännetecknas av en ökad produktion av bindväv i huden och blodkärlen, vilket kan leda till förhårdnad och trötthet i huden, små blodkärlsförändringar och skador på andra organ.
* Systemisk lupus erythematosus (SLE): En autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem attackerar friska vävnader och organ. SLE kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive huden, lederna, njurarna, lungorna och hjärtat. I samband med SLE kan det uppstå en ökad produktion av bindväv i de drabbade områdena, vilket kan leda till förhårdnad och andra skador.
* Dermatomyositis: En autoimmun sjukdom som drabbar huden och musklerna. Dermatomyositis kännetecknas av en inflammation i musklerna och en ökad produktion av bindväv i huden, vilket kan leda till svaghet, smärta och förhårdnad i musklerna samt rödaktiga eller lilafärgade utslag på huden.
* Fibromyalgi: En kronisk smärtsjukdom som drabbar muskler, senor och leder. Fibromyalgi kännetecknas av en ökad känslighet för smärta i musklerna och senorna samt trötthet, sömnsvårigheter och depression. Även om orsaken till fibromyalgi inte är fullständigt klarlagd, kan det finnas ett samband mellan sjukdomen och en ökad produktion av bindväv i musklerna och senorna.

Det finns också vissa hud- och muskelsjukdomar som orsakas av en överdriven produktion av bindväv, så kallade fibrotiska sjukdomar. Exempel på sådana sjukdomar är systemisk skleros (sklerodermi), Dupuytrens kontraktur och Ledderhoses sjukdom.

Systemisk skleros är en autoimmun sjukdom som drabbar huden, blodkärlen och inre organ. Sjukdomen kännetecknas av en förtjockning och förhårdnad av huden, speciellt på händer, armar, ansikte och bröstkorg. Även blodkärlen kan drabbas, vilket kan leda till höjd blodtryck och andra kardiovaskulära problem. Inre organ som lungor, njurar och mag-tarmkanalen kan också påverkas.

Dupuytrens kontraktur är en sjukdom där bindväv i handflatan och fingrarna förtjockas och förhärdar sig. Detta leder till att fingrarna böjs inåt och kan bli svåra att räta ut. Sjukdomen är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre personer.

Ledderhoses sjukdom är en sjukdom där bindväv i fotens sulor förtjockas och förhärdar sig. Detta leder till att foten blir svullen och smärtsam, och det kan vara svårt att gå eller stå upp. Sjukdomen är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre personer.

Det finns också vissa sjukdomar som orsakas av en underproduktion av bindväv, så kallade syndrom med underutvecklad bindväv. Exempel på sådana sjukdomar är Ehlers-Danlos syndrom (EDS), Marfan syndrom och Osteogenesis imperfecta (OI).

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) är en grupp av genetiska sjukdomar som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att bindväven blir slapp och mjuk, vilket kan orsaka ledsmärtor, hudskador och svårigheter att läka sår.

Marfan syndrom är en genetisk sjukdom som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att bindväven blir slapp och mjuk, vilket kan orsaka ledsmärtor, hudskador och svårigheter att läka sår. Marfan syndrom kan också påverka andra organ som hjärtat, lungorna och ögonen.

Osteogenesis imperfecta (OI) är en genetisk sjukdom som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att benen blir svaga och bräckliga, vilket kan orsaka frakturer och skador. OI kan också påverka andra organ som hjärtat, lungorna och ögonen.

Det är viktigt att söka medicinsk rådgivning om man tror sig ha en av dessa sjukdomar. En tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska risken för komplikationer.

Bleomycin är ett typ av cytostatikum, det vill säga ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en kombination av chemiska substanser som isolerats från jordsvampen Streptomyces verticillus. Bleomycin fungerar genom att skada DNA i snabbt växande celler, vilket hämmar deras förmåga att dela sig och växa. Det används vanligtvis för att behandla olika typer av cancer, till exempel hudcancer, testikelcancer och lungcancer.

Läkemedlet ges oftast som en intravenös injektion (dropp) eller som en inhalation (inandning). Några vanliga biverkningar av bleomycin inkluderar hudreaktioner, andningssvårigheter och feber. I vissa fall kan läkemedlet också orsaka lungfibros, en allvarlig biverkning som kan leda till permanent skada på lungorna. Därför måste patienter som behandlas med bleomycin ständigt övervakas för att upptäcka tidiga tecken på lungfibros och andra biverkningar.

'Hobbyer' er ikke en medicinsk term eller diagnose. I stedet referer det til en fritidshverv eller et interesse, som en person deltar i for sin egen nydelse og fornøjelse. Hobbyer kan være aktiviteter såsom at lave håndarbejde, male malerier, spille musik, dyrke sport, læse bøger, eller engasere seg i amatør radio.

Det er viktig å ha interesser og aktiviteter utenfor arbeidet for å fremme mentale og fysiske helse. Hobbyer kan hjelpe til å redusere stress, øke selvverdighet, forbedre sosiale ferdigheter og kognitive funksjoner, og gi livet mening og formål.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

En hudskada eller hudsår är en öppen sårbildning i huden, vanligen orsakad av mekanisk skada så som någon råkat slicka sig, stånga sig, ramla eller bli biten av ett djur. Hudsår kan också uppstå till följd av vissa hudsjukdomar, som exempelvis diabetes, perifer neuropati och ateroskleros. Symptomen på ett hudsår innefattar blödning, smärta, rodnad och ömhet i området runt sårbildningen. I allvarliga fall kan hudsår leda till infektioner eller andra komplikationer.

Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som tillhör transforming growth factor beta (TGF-β) superfamiljen. CTGF produceras av olika celltyper, inklusive fibroblaster och endotelceller, och spelar en viktig roll i reguleringen av cellproliferation, differentiering, migration och extracellulär matrixproduktion under normala fysiologiska förhållanden såväl som under patologiska tillstånd som fibros och cancersjukdomar.

CTGF binder till integrinreceptorer och andra receptorproteiner på cellmembranet, vilket aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellfunktioner. I samband med skador eller inflammation kan CTGF-nivåerna öka, vilket kan leda till ökad fibroblastproliferation och matrixproduktion, samt försämrad kapillärtillväxt och angiogenes. Dessa processer kan i sin tur bidra till patologisk fibros och andra sjukdomstillstånd.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

'Lungfibros' är en benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av förtjockning och skleros (hårdnad) av lungornas vävnad. Detta leder till att lungorna inte kan expandera normalt under andningen, vilket i sin tur gör det svårare för syre att diffundera in i blodomloppet.

Den vanligaste typen av lungfibros kallas idiopatisk lungifibros (ILA), som innebär att orsaken till fibrosen är okänd. Andra typer av lungfibros kan bero på exponering för skadliga ämnen, såsom asbest eller silikos, eller vara en komplikation till andra sjukdomar, som exempelvis systemisk sclerosis (sklerodermi).

Symptomen på lungfibros kan inkludera andnöd, hosta och trötthet. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av lungsymtom, röntgenbilder och lungfunktionsprov, samt i vissa fall genom biopsi. Behandlingen av lungfibros kan omfatta medicinsk behandling, rehabilitering och syrgastillförsel vid svår andnöd.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Lunghypertoni, også kjent som pulmonale hypertoni, er en tilstand der artæriene i lungene har forhøydt trykk. Det vil si at det er for stort motstand i de blodkarrene som fører blodet fra hjertet og ut til lungene. Dette kan føre til at hjertet må arbeide hardere for å pumpe blodet rundt, og kan med tiden føre til hjertesvikt.

Lunghypertoni kan være primær eller sekundær. Primær lunghypertoni betyr at det ikke finnes en klar årsak til sykdommen, mens sekundær lunghypertoni betyr at det er en underliggende medisinsk tilstand som forårsaker trykkets øking.

Symptomer på lunghypertoni kan inkludere tranghet ved aktivitet, hoste, trøkkende brystpine, utmattelse og benøvendhet. Diagnosen stilles vanligvis ved hjelp av en røntgenundersøkelse, lungfunksjonstest, EKG eller hjertulsound. Behandlingen vil typisk inkludere medisinsk behandling, men kan også omfatte operasjon i vanskefulle tilfeller.

Reumatiska sjukdomar är en grupp av medicinska tillstånd som påverkar lederna, musklerna, senorna och i vissa fall även andra delar av kroppen. Dessa sjukdomar kan orsaka smärta, stelhet, inflammation och skada i lederna och omgivande vävnader. De reumatiska sjukdomarna kan vara kroniska eller akuta och kan variera från milda till svåra symptom. Exempel på reumatiska sjukdomar inkluderar reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), psoriasisartrit, gikt, fibromyalgi och osteoartrit. Många av dessa tillstånd kan behandlas med mediciner, terapi och livsstilsförändringar, men det finns inget botemedel för de flesta reumatiska sjukdomarna.

PUVA-terapi är en form av behandling för hudåkommor, särskilt psoriasis och eksem. Det är en akronym som står för Psoralen + UVA. Behandlingen innebär att patienten tar en medicin som kallas psoralen, följt av exponering för ultravioletta A-strålar (UVA) från en speciell lampa. Psoralenen gör huden känsligare för UVA-strålarna, vilket hjälper till att sakta ner celldelningen i huden och minska inflammationen. Behandlingen sker vanligtvis två eller tre gånger per vecka under en period av flera månader.

Matstrupssjukdomar (gastrointestinala sjukdomar) är en samlande benämning på sjukdomar som drabbar mag-tarmkanalen, vilket inkluderar mun, tunga, matstrupe, magsäck, tolvfingertarm, tunntarm, tjocktarm, analöppning och tillhörande accessära organ som levern, bukspottkörteln och gallgångarna.

Exempel på vanliga matstrupssjukdomar är gastroesofageal reflux sjukdom (GERD), gastriter (inflammation i magsäcken), ulcerösa sjukdomar, irritabelt tarm syndrom (IBS), inflammatorisk tarmsjukdom (ITD) och cancer i mag-tarmkanalen.

Symptomen på matstrupssjukdomar kan variera beroende på vilken del av mag-tarmkanalen som är drabbad, men exempel på vanliga symtom är buksmärtor, illamående, kräkningar, diarré, förstoppning, besvär med sväljning och viktminskning.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

'Silikoner' refererar till en grupp av syntetiska polymerer som innehåller silicium- och syreatomer. De är kända för sin termostabilitet, elastomeriska egenskaper och resistens mot höga och låga temperaturer, kemikalier och väderförhållanden.

I medicinsk kontext används silikoner ofta inom områden som bröstimplantat, läkemedelskapslar, katetrar och andra medicinska enheter där flexibilitet, biokompatibilitet och kemiell stabilitet är viktiga. Silikoner används också som hudsalva för att behandla torrhet, irritation och vissa hudtillstånd.

"En blandad bindvävssjukdom" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar som alla påverkar och kännetecknas av onormalt tillväxt och/eller strukturförändringar i bindväven. Bindväv är ett vävnadslager som finns över hela kroppen och har funktionen att ge stöd, skydda och förbinda andra vävnader och organ.

Exempel på sådana sjukdomar inkluderar:

1. Fibromatoser: Vävnadsproliferationer som består av blandad bindväv med olika grad av kolagen, muskelfibriller och blodkärl. Dessa är vanligtvis lokaliserade till muskler eller senor och kan vara aggressiva eller icke-aggressiva.

2. Skleroderma: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av hård, förtjockad bindväv i huden och andra organ, inklusive lungor, hjärta, njurar och tarmar.

3. Systemisk lupus erythematosus (SLE): En autoimmun sjukdom som kan påverka alla kroppens organ och vävnader, inklusive huden, lederna, blodkärlen, njurarna och centrala nervsystemet.

4. Dermatomyositis: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av inflammation i musklerna och huden.

5. Polymyosit: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av inflammation och svaghet i skelettmuskulaturen.

6. Rheumatoid arthritis (RA): En autoimmun sjukdom som primärt påverkar lederna, men kan också involvera andras organ och vävnader.

Dessa är bara några exempel på de många olika sjukdomar som kan innefatta en förändring i bindväven. Det är viktigt att konsultera en läkare om man misstänker att man har någon av dessa sjukdomar.

'Smad3' er ein proteinkomponent i TGF-β (Transforming Growth Factor-beta) signalveien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differensiering og apoptose. Når TGF-β binder til sin reseptor på cellevægga, aktiveres Smad3-proteinet ved fosforylasjon. Dette resulterer i at Smad3-proteinet dimeriserer med andre Smad-proteiner og transporteres inn i cellekjernen for å regulere uttrykk av gener relatert til cellulær vekst, differensiering og apoptose. Smad3-proteinet kan også interagere med andre transskripsjonsfaktorer for å modulerer deres aktivitet og på denne måten bidra til reguleringen av cellulær funksjon.

"Mikrostomi" är ett medicinskt begrepp som refererar till små hål eller öppningar i kroppen. Ordet kommer från de grekiska orden "mikros" (som betyder liten) och "stoma" (som betyder mun). Mikrostomi kan förekomma naturligt eller orsakas av en medicinsk procedure, till exempel vid placeringen av en tunt tub in i kroppen för att dränera vätska eller ge mediciner. I vissa fall kan mikrostomi också vara ett tecken på vissa medfödda missbildningar eller sjukdomar.

"Eye manifestations" is a general term that refers to any changes or abnormalities in the eye that can be observed or detected through medical examination. These manifestations may include a wide range of conditions, such as:

* Inflammation or infection of various parts of the eye, such as uveitis, conjunctivitis, or keratitis
* Abnormal growths or lesions in the eye, such as tumors or nevi
* Retinal changes, including degeneration, detachment, or abnormal blood vessel growth (such as in diabetic retinopathy)
* Optic nerve abnormalities, such as optic neuritis or optic nerve damage
* Abnormalities in the eye's movement or alignment, such as strabismus or nystagmus
* Changes in the eye's structure, such as enlarged or small eyes (microphthalmia/nanophthalmos and buphthalmos)
* Corneal abnormalities like dystrophies, degenerations, scars, etc.

These manifestations can be caused by a variety of underlying medical conditions, including infections, autoimmune disorders, genetic conditions, trauma, or other diseases. Proper diagnosis and treatment of eye manifestations often require a comprehensive examination by an ophthalmologist or other eye care professional.

En DNA-topoisomeras typ I är ett enzym som kan introducera eller bortta en singulär (enkel) snitt i en DNA-molekyl för att reglera dess topologi, det vill säga den sätts sammanviklar sig. Det finns två huvudtyper av DNA-topoisomeraser: typ I och typ II. Typ I-topoisomeraser kan endast klippa en sträng i dubbelstrenget DNA och är därför mindre omfattande än typ II-topoisomeraser, som kan klippa båda strängarna i dubbelstrenget DNA.

Typ I-topoisomeraser delas vidare upp i tre underkategorier: typ IA, IB och IC. De flesta kända typer av typ I-topoisomeraser tillhör typ IA eller IB. Typ IA-topoisomeraser finns hos både prokaryota och eukaryota celler, medan typ IB-topoisomeraser är mer specifika för prokaryota celler.

Typ I-topoisomeraser spelar en viktig roll i processer som DNA-replikation, transkription och rekombination genom att hjälpa till att hantera topologiska problem som uppstår när DNA-molekyler böjs eller vrids.

Hudsjukdomar är sjukdomar som primärt påverkar huden och dess tillhörande strukturer, såsom hår, naglar och slemhinnor. Det kan vara både akuta och kroniska tillstånd, som orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna störningar, genetiska faktorer, miljöfaktorer och cancer. Exempel på hudsjukdomar är eksem, psoriasis, akne, svampinfektioner, herpes simplex, hudcancer och vitiligo. Behandlingen av hudsjukdomar kan vara symtomatisk eller riktad mot orsaken, beroende på typen av sjukdom och dess allvarlighetsgrad.

"Ett centromer är ett område i mitten av en kromosom där de två armar av kromosomen är sammanlänkade. Centromeren består av packat, repetitivt DNA och är viktigt för celldelningen (mitos) eftersom den hjälper till att separera systerkromatiderna korrekt."

(Källa: "Medical Definition of Centromere". www.medicinenet.com)

'Hudsjukdomar, vesikulobullösa' är en medicinsk term som refererar till en grupp hudsjukdomar som kännetecknas av att de orsakar bildning av blåsor eller blåsliknande utväxter på huden. Ordet 'vesikulobullöst' är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som producerar vesiklar (små blåsor) och bullor (större blåsor). Dessa sjukdomar kan vara orsakade av olika faktorer, inklusive autoimmuna störningar, genetiska defekter och infektioner. Exempel på vesikulobullösa hudsjukdomar är pemfigus, bullös pemphigoid och epidermolys hjärnan.

Lungdiffusionskapacitet (DLCO) är ett mått på hur effektivt lungorna kan diffundera gaser, vanligtvis syre, från luften till blodomloppet. Det görs normalt genom en andningsprov som mäter hur snabbt och i vilken omfattning syre kan diffundera över den tunna membranen mellan de alveolära luftsäckarna och kapillärerna i lungorna.

DLCO uttrycks vanligtvis i milliliter per minut per torr (ml/min/mmHg) och jämförs med normvärden som är beroende av ålder, kön, längd, vikt och andra faktorer. Minskad DLCO kan vara ett tecken på olika lungrelaterade sjukdomar, såsom COPD (kronisk obstruktiv lungsjukdom), interstitiell lunginflammation eller lungembolier.

Ulnarartären är en av de två stora arterierna i underarmen (forearm) och hanterar blodflödet till lillfingret och ringfinger, samt delar av handflatan. Den bildas när arteria brachialis delar sig nära armbågen (elbow) och fortsätter som två separata artärer: ulnarartären och radialartären. Ulnarartären löper sedan nedför underarmen, tätt intill ulna benet, och går in i handen genom carpaltunneln. Dess främsta grenar innerverar musklerna i handflatan och fingerne.

Penicillamine är ett läkemedel som tillhör gruppen av metallbindande (chelator) substanser. Det används främst för att behandla kronisk ledgångsreumatism och Wilson's sjukdom, en genetisk störning som orsakar höga kopparnivåer i kroppen. Penicillamin fungerar genom att binda sig till metalljoner som koppar, silver, kvicksilver, bly och guld, och hjälper till att eliminera dem från kroppen via urinen. Det kan också användas för att behandla andra sjukdomar som orsakas av höga nivåer tungmetaller i kroppen. Läkemedlet kan ha allvarliga biverkningar och bör endast användas under nära medicinsk övervakning.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

'Panna' er en del av hjernen som oftest refererer til hypofysen, en liten endokrin gland som er beliggende i basefuren under forhøyet. Hypofysen har to dele: forhypofysen (adenohypophysis) og bakhypofysen (neurohypophysis). Forhypofysen produserer og secreterer hormoner som styre andre endokrine glands funksjon, mens bakhypofysen regulerer vann- og elektrolytbalanse samt muskel- og sekretmotorikk.

I medisinsk kontekst vil man derfor vanligvis referere til hypofysen når de bruker termen 'panna'.

Kapillärer är mycket små blodkärl med en diameter på omkring 5-10 mikrometer. De återfinns i alla vävnader och organ i kroppen, förutom i hjärtat självt. Kapillärernas främsta funktion är att möjliggöra utbyte av syre, näringsämnen, kolsyra och andra ämnen mellan blodet och de omkringliggande vävnaderna.

Kapillärerna bildar ett nätverk av små kärl som är sammanlänkade med större blodkärl, såsom arterieller och venösa kärl. Arteriell kapillärblod flödar från hjärtat och innehåller syresatt blod. När blodet passerar genom de smala kapillärerna diffunderar syret ut genom kapillärväggarna till de omkringliggande vävnadscellerna, medan kolsyra och andra ämnen diffunderar in i kapillärerna. Venös kapillärblod flödar sedan tillbaka till hjärtat och innehåller nu syrefattigt blod.

Kapillärernas väggar består av endotelceller, som är mycket tunna och platta. Detta gör att det är lätt för ämnen att diffundera genom kapillärväggarna. Kapillärerna har också en mycket stor yta till volym-förhållande, vilket underlättar utbytet av ämnen mellan blodet och vävnaderna.

Collagen diseases är en grupp sjukdomar som beror på felaktigheter i kroppens produktion eller förändringar av kollagen, ett protein som utgör en viktig del av bindväv, hud, ben och andra strukturer i kroppen. Dessa sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom beroende på vilket kollagen som är drabbat och hur allvarligt felet är. Några exempel på collagen diseases inkluderar systemiska skleros, lupus erythematosus, rheumatoid arthritis och osteogenesis imperfecta. Behandlingen beror på vilken specifik sjukdom som föreligger och kan bestå av mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

Ett bröstimplantat är en medicinsk produkt som används vid bröstförstoring eller rekonstruktion. Det består vanligtvis av ett skal, oftast gjort av silikon, fyllt med en vätska som kan vara saltlösning eller silikongel. Implantaten finns i olika former, storlekar och hårdheter för att möta de individuella behoven hos patienten. De placeras under bröstvävnaden eller bröstmuskeln under kontrollerad kirurgisk behandling.

Hårbottenssjukdomar (prostatasjukdomar) är en samlande benämning på olika tillstånd som drabbar prostata, en körtel som sitter under urinblåsan hos mannen och har en viktig roll i reproduktionssystemet. Hårbottenssjukdomar kan delas in i olika kategorier beroende på deras orsaker och symptom. Några exempel är:

1. Prostatit - inflammation eller infektion av prostata, som kan vara akut eller kronisk.
2. Benign prostatic hyperplasia (BPH) - en icke-cancerous tillväxt av prostatan, ofta förknippad med åldrande.
3. Prostatacancer - ondartad tillväxt av celler i prostata som kan sprida sig till andra delar av kroppen.
4. Prostatasyndrom (CP/CPPS) - en sammanfattande benämning på kroniska prostataproblem utan tydlig infektion eller inflammation.

Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever några av de typiska symtomen som kan vara relaterade till hårbottenssjukdomar, såsom besvär med urinering, smärta eller andra obekvämligheter. En tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och livskvaliteten betydligt.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Det finns ingen universell medicinsk definition eller ett etablerat medicinskt begrepp som exakt definierar "Södra Australien". Detta område kan dock i allmänhet betraktas som den södra delen av kontinenten Australien, inklusive delstaterna South Australia, Victoria och Tasmanien, samt den södra delen av Western Australia.

Ibland kan termen användas för att hänvisa till specifika medicinska områden eller forskningsområden som är relaterade till denna region, men det finns inget etablerat eller vedertaget sätt att göra det på.

Medicinskt sägs Mag-tarmsjukdomar (Gastrointestinala sjukdomar) vanligen vara sjukdomar som drabbar magsäcken, tarmen och angränsande organ. Detta kan inkludera sådana tillstånd som gastrit, ulcerös kolit, Crohns sjukdom, irritabel tarmsyndrom (IBS), celiaki, inflammatorisk tarmsjukdom (ITD) och cancer i mag-tarmkanalen. Symptomen på dessa tillstånd kan variera mycket, men de vanligaste inkluderar buksmärta, diarré, illamående, kräkningar, viktminskning och blod i avföringen. Behandlingen beror på vilket tillstånd det rör sig om, men den kan innefatta mediciner, ändringar av kosten, livsstilsförändringar eller i vissa fall kirurgi.

Smad7 är ett protein som spelar en viktig roll i TGF-β (transforming growth factor beta)-signaltransduktionsvägen, som är involverad i cellcykelreglering, apoptos och differentiering. Smad7 fungerar som en negativ regulator av denna signaltransduktionsväg genom att binda till och inhibera aktiviteten hos de signalspecifika Smad2/3-komplexen, vilka överför TGF-β-signalen från receptorn till cellkärnan. Dessutom kan Smad7 rekrytera ubiquitinligaser som leder till degradering av receptorn och ytterligare förstärker den negativa feedbacken på TGF-β-signaleringen.

I medicinskt hänseende betyder "förhårdning" ofta att ett vävnadsområde blir ovanligt hårt eller sklerotiskt. Det kan orsakas av olika sjukdomar eller skador, och den exakta mekanismen beroende på vad som orsakat förhårdningen kan variera.

Exempelvis kan en förhårdning i hjärtklaffarna leda till problem med hjärtfunktionen, medan en förhårdning i levervävnaden kan vara ett tecken på levercirros. Andra exempel på sjukdomar som kan orsaka förhårdningar innefattar kalkifikationer (kalciumavlagringar), ateroskleros (förtjockning och skleros av artärväggarna) och fibros (överdriven bildning av bindväv).

Det är viktigt att notera att förhårdning kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada, så om du anar att du har en förhårdning bör du uppsöka din läkare för att undersökas närmare.

Lungsjukdomar, även kända som respiratoriska sjukdomar, är en samling medicinska tillstånd som drabbar lungorna och deras förmåga att fungera korrekt. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

1. Astma: En kronisk luftvägsinflammation som orsakar hosta, andnöd och syrgasmangel.
2. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL): En grupp av sjukdomar som inkluderar kronisk bronkit och emfysem, vilket orsakar andningssvårigheter.
3. Lungcancer: Onkologiska tillstånd där cancerceller växer i lungorna.
4. Pneumoni: En infektion i lungorna som orsakas av bakterier, virus eller svampar.
5. Tuberkulos (TBC): En smittsam lungsjukdom orsakad av mykobakteriesläktet.
6. Fibros: En grupp sjukdomar där lungvävnaden blir skador och förtjockas, vilket orsakar andningssvårigheter.
7. Cystisk fibros: En ärftlig sjukdom som orsakar kraftig sekretproduktion i luftvägarna och kan leda till lunginflammation.
8. Lungemboli: En blodpropp i lungorna som ofta orsakas av blodproppar från benen eller höger hjärtkammare.
9. Sömnapné: Andningssvårigheter under sömn, vanligtvis orsakade av förträngning eller avslappnande av luftvägarna.
10. Asbestos: En lungsjukdom som orsakas av exponering för asbest, vilket kan leda till skador på lungvävnaden och cancer.

Dermatomyositis är en autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation i hud och skelettmuskulatur. Den drabbar ofta både musklerna nära eller under huden samt vissa delar av huden, särskilt ansiktet, övre extremiteter och baksidan av händer och fingrar.

Typiska tecken på dermatomyositis innefattar svaghet i proximala muskler (musklerna nära kroppens mitt), som kan göra det svårt för en person att stiga upp från en stol, klättra trappor eller utför andra vanliga aktiviteter. Andra tecken innefattar rödaktig eller lila upphöjning av huden (utslag) på kinder, nacke, överarmar och övre delen av ryggen, samt ibland också svullnad av fingrar.

Dermatomyositis kan även påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta och tarmar. Den orsakas av en överaktiv immunförsvar som angriper kroppens egna vävnader och kan behandlas med läkemedel som dämpar det överaktiva immunsvaret.

Ultraviolett behandling (UV-behandling) är en form av ljusterapi som använder ultravioletta strålar för att behandla olika medicinska tillstånd. Det finns två huvudsakliga typer av UV-behandling: UVB-terapi och PUVA-behandling (psoralen + UVA).

UVB-terapi använder ultravioletta B-strålar med en våglängd på 290-320 nanometer för att behandla hudåkommor som psoriasis, eksem och vitiligo. Behandlingen kan ske i en specialbyggd UVB-kabin eller med en lasersystem.

PUVA-behandling kombinerar orala mediciner som kallas psoralener med UVA-strålar (ultravioletta A-strålar med en våglängd på 320-400 nanometer). Denna behandling används ofta för att behandla svårare fall av psoriasis och eksem, samt vissa former av hudcancer.

UV-behandling bör endast utföras under läkares övervakning och efter en noggrann bedömning av patientens medicinska historia och behov. Längre exponering för UV-strålar kan öka risken för hudcancer, så det är viktigt att följa din läkares instruktioner och undvika onödiga UV-exponeringar under behandlingen.

En andningsfunktionstest (PFT) är en grupp av undersökningsmetoder som mäter lungornas funktion. Denna typ av tester kan mäta lungvolymer, flödeskapacitet och syrgashalning i blodet. PFT inkluderar ofta:

1. Spirometri: Mäter luftvolym och flöde genom att andas in och ut i ett instrument som kallas spirometer. Detta kan mäta förhindringar i luftflödet, såsom obstruktion eller restriktion.

2. Lungvolymmätning: Mäter den totala lungvolymen och den residuala volymen (den luft som är kvar i lungorna efter maximal utandning). Detta kan göras med hjälp av olika metoder, till exempel body plethysmography eller helium-dilution.

3. Diffusionskapacitet: Mäter hur effektivt syre och kolmonoxid kan diffundera över alveolär-kapillärmembranet från lungorna till blodomloppet. Detta kan ge information om lungornas förmåga att utbyta gaser.

Andningsfunktionstester används ofta för att diagnostisera, övervaka och bedöma effekterna av behandlingar för lungsjukdomar som astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), cystisk fibros och interstitiell lunga

Perikardiell utgjutning, även känd som pericardial effusion, är en medicinsk term som refererar till onormalt accumulerande vätska mellan de två hinnalagen som omsluter hjärtat, nämligen det yttre perikardiaktiva och det inre perikardiaka lagret. Denna påfyllda vätskan kan vara transparent, serös, blodig, purulent eller klamydial, beroende på orsaken till utgjutningen.

Perikardiell utgjutning kan vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under en rutinundersökning, men i vissa fall kan det orsaka symptom som bröstsmärta, andfåddhet eller trötthet beroende på omfattningen och hastigheten på vätskan som accumulerar. I allvarliga fall kan en stor mängd vätska leda till komplikationer som ett komprimerat hjärta (kardiell tamponad) eller irritation av det mediastinala vävnaden, vilket kan orsaka ytterligare symtom som heshet och hosta.

Det finns många olika orsaker till perikardiell utgjutning, inklusive infektion, trauma, autoimmuna sjukdomar, cancer och reaktioner på vissa mediciner. Behandlingen beror på underliggande orsaken, men kan omfatta avvaktan och övervakning, dränering av vätskan eller behandling av den underliggande sjukdomen.