En skulderfraktur är en benägenhet på ett eller flera ben i skuldergördeln, som orsakas av mekanisk kraft som överstiger den normalt förekommande styrkan hos benen. Skuldergördeln består av tre ben: klavicula (skenbenet), scapula (skuldraplatserna) och humerus (overarmen). Frakturer på dessa ben kan vara slutna (där huden inte är skadad) eller öppna (där benbitar sticker ut genom huden). Symptomen på en skulderfraktur innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken, deformitet och begränsad rörlighet i axelleden. Behandlingen kan omfatta vila, is, kompression, höjning, immobilisering med en slunga eller skena, smärtstillande läkemedel, fysisk terapi och i vissa fall kirurgi.

'Skuldra' refererer til den muskuløse og skeletale struktur som findes i øvre del af rygsøjlen hos mennesker. Det er en del af det såkaldte axiale skelet og består af to deler: den cervicale region med de syv øverste hvirvelbuer, samt den thorakale region med de tolv nederste brysthvirvelbuer. Skuldren er forbundet med skuldergordelen via articulationes acromioclavicularis og articulationes sternoclavicularis.

Skulderen har flere vigtige funktioner, herunder at beskytte nervesystemet og blodkarrene i hjernestammen og hjernen, samt at give struktur og støtte til hoved og nakke. Den tillader også bevægelse af arme og hoved gennem forskellige led og muskler, der er forbundet med skulderen.

'Skulderled' (i engelsk: 'shoulder joint') er den del af kroppen hvor overarmsknoglen (humerus) articulerer med det akromiale endestykke på skulderbladet (scapula) og koracoidprocessen. Skulderleddet er en kugle- og parringsled, der giver armen en stor rækkevidde af bevægelse i alle retninger. Ledhovedet (humerus' hoved) er ovalt og passer ind i en lav, bred skålformet fremspring på skulderbladet kaldet glenoidkrogen. For at mindske friktion mellem ledfladerne under bevægelse er de dækket af et lag af synovialmembran og bliver holdt sammen af en ring af stærkt, fibrosus væv kaldet ledkapslen. Derudover forstærkes ledhovedet yderligere med to bånd, det transverse ligament og det glenohumerale ligament.

'Skuldersmärta' är ett vanligt symtom som kan ha många olika orsaker. Det saknas en entydig och allomfattande medicinsk definition, men ofta avses smärta i området kring skulderbladet (scapula) eller axelleden (articulatio humeri). Skuldersmärtan kan vara lokaliserad till ett specifikt ställe eller stråla ut över en större yta, och kan vara akut eller kronisk.

Orsakerna till skuldersmärta kan variera från relativt enkla till mer komplexa, exempel på orsaker innefattar:

1. Muskel- och seninflammationer (till exempel tendinit)
2. Skada eller inflammation i axelleden (till exempel bursit, impingementsyndrom eller artrit)
3. Nervskador eller irritation (till exempel nervus suprascapularis neuropati)
4. Referred pain från andra kroppsdelar (till exempel hjärta, lungor eller mag-tarmsystemet)
5. Skada på skulderbladet eller revbenen
6. Sällsynta sjukdomar som tumörer eller infektioner

En korrekt diagnos av skuldersmärtan bör ställas av en läkare efter en fullständig klinisk undersökning och ibland även med hjälp av bilddiagnostik, såsom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen beror på den underliggande orsaken till smärtan.

"Benbrott" er en norsk betegnelse som direkte kan oversattes til "broken bone" eller "fracture" på engelsk. I medisinsk sammenhenging refererer det til en skade på skelettet der en eller flere deler av et ben har blitt revnet eller knust.

Fracturer kan oppstå som følge av uhell, direkte trauma, overbelastning, sykdomme som svækkjer benstrukturen eller bruk av visse medisiner. Symptomer på en fractur inkluderer smerte, utsving i funksjonen av det berørte leddet, synlig deformitet, svelling og blåhet i området rundt skaden.

Det finnes forskjellige typer av benfracturer, som kan klassifiseres basert på stedet, retningen, artens grad og mekanismen til skaden. Behandlingen av en fractur kan innebære reduksjon (realigering), immobilisering ved hjelp av en slags støtte som en gips- eller splint, operasjon og rehabilitering for å fremme heling og å gi tilbake funksjonen.

Medicinskt sett betyder frakturläkning att benfrakturer (skador där benet brutits) har läkt till ett sådant stadium att det fungerar normalt igen och kan utsättas för normal belastning. Under läkningsprocessen bildas kalksalter i området runt frakturen, vilket hjälper till att förena de två ändarna på benet igen. När frakturen är läkt har denna kalksaltsbildning hårdnat och blivit ett starkt, fast material som kallas kallus.

Läkningen av en fraktur kan variera beroende på flera faktorer, såsom frakturens allvarlighet, belägenhet och typ, samt patientens ålder och hälsotillstånd. Vid behandling av en fraktur kan immobilisering med ett slag av stöd, som en gips eller en ortos, vara nödvändigt för att hjälpa till att hålla benet i rätt position och skydda det under läkningsprocessen.

I vissa fall kan kirurgi behövas för att stabilisera frakturen med skruvar, plattor eller stänger. Efter operation kan patienten få en slags stöd som hjälper till att stötta benet under läkningsprocessen. Fysisk terapi och övningar kan också vara viktiga för att hjälpa till att återställa rörelseförmågan, styrkan och balansen i det skadade benet efter frakturläkningen.

Höftfraktur är en benfraktur som involverar höftbenet, eller coxa, som är det stora, trekantiga benet i höften som hjälper till att bilda leden mellan lårbenet och bäckenet. Höftfrakturer kan vara komplexa på grund av närheten till viktiga blodkärl och nerver, samt det faktum att höftleden är en boll-och-sockel-led som måste återställas korrekt för att undvika livslånga funktionsproblem.

Höftfrakturer kan delas in i två huvudkategorier: intrakapsulära (inom ledkapseln) och extrakapsulära (utanför ledkapseln). Intrakapsulära frakturer är vanligare än extrakapsulära frakturer och kan delas upp i flera undergrupper beroende på frakturlinjen och skadan. Några exempel på intrakapsulära höftfrakturer inkluderar femurshalsfrakturer, subtrochanteriska frakturer och intertrochanteriska frakturer. Extrakapsulära frakturer involverar vanligtvis områdena utanför ledkapseln, såsom översta delen av lårbenet eller bäckenet.

Orsaker till höftfrakturer kan variera, men de flesta orsakas av trauma, som fall eller trafikolyckor. Äldre personer och patienter med osteoporos har en ökad risk för höftfrakturer eftersom deras ben är svagare och mer benägna att brytas. Andra faktorer som kan öka risken för höftfrakturer inkluderar alkoholmissbruk, tobaksrökning och vissa läkemedel, såsom kortikosteroider.

Behandlingen av höftfrakturer beror på typen och svårighetsgraden av frakturen, patientens ålder och hälsa samt andra faktorer. Konserverande behandlingar kan vara möjliga för mindre allvarliga frakturer, medan operation kan vara nödvändig för mer allvarliga eller komplexa frakturer. De vanligaste operationerna inkluderar intramedullära stavning och ömsesidig platt- och skruvfixering. Rehabilitering och fysisk terapi är också viktiga delar av behandlingen efter en höftfraktur för att hjälpa patienten att återhämta sig fullt ut och förebygga framtida frakturer.

En skulderdislokation (latin: luxatio humeri) inträffar när huvudet på överarmsbenet (humerus) slutar ligga i skulderbladets (scapula) ledpanna, vilket resulterar i en fullständig eller delvis avskiljning av leden. Detta orsakas oftast av ett trauma eller olycka som utövar kraft på armens led, till exempel vid en fall på utsträckt arm eller en direkt träff på skuldern. Skulderdislokationer kan vara antingen framåtriktade (framskjutande) eller bakåtriktade (baksprång), beroende på vilket håll huvudet på överarmsbenet har rört sig. Vid en skulderdislokation kan det finnas skador på muskler, senor, nerver och blodkärl i området, och det är viktigt att söka omedelbar medicinsk vård för att undvika komplikationer och få rätt behandling så snart som möjligt.

Lårbensfraktur (femurschaftfraktur) är en benfraktur som sker i den långa, raka delen av lårbenet (femurschaftet). Det kan orsakas av högkraftstrauma, till exempel vid bil- eller sportrelaterade olyckor. Äldre personer med lägre benstyrka och ökad benfragilitet är också susceptibla för att utveckla lårbensfrakturer även efter lindrigare trauma, till exempel en fall.

Lårbensfrakturer kan vara slutna (med intakt hud) eller öppna (med sönderslitna vävnader och utsatt benmärg). De kan också klassificeras efter frakturmönstret, till exempel transversella, spiralfrakturer eller komplexa frakturmönster. Komplikationer av lårbensfrakturer kan innefatta blodförlust, blodproppar, infektion och senare komplikationer som artros i leden ovanför frakturen. Behandlingen för lårbensfrakturer bestäms ofta av frakturmönstret, patientens ålder och allmäntillstånd samt eventuella associerade skador.

En ryggradsfraktur är en allvarlig skada där någon eller flera av de ben i ryggen (vertebrala) som bildar ryggraden är brustna eller skadade. Detta kan orsakas av olika skäl, till exempel trauma såsom bilolyckor, fall eller våld, men kan även vara relaterat till svaga ben på grund av osteoporos eller tumörer. Ryggradsfrakturer kan leda till smärta, förlust av rörelseförmåga och i allvarliga fall kan orsaka skador på nervsystemet.

"Intern frakturfixering" är en form av behandling för benbrott där benet stabiliseras från insidan utan att öppna huden. Detta kan uppnås genom användning av intramedullära nitar, skruvar eller plattor som placeras inuti den skadade benen. Syftet är att förhindra ytterligare skada och främja rätt benheling genom att hålla de skadade benbitarna på rätt plats under läkningstiden. Denna metod används ofta när det finns risk för infektion eller andra komplikationer som orsakas av öppen kirurgi.

En splitterfraktur är en typ av benfractur där ett smalt, spetsformat fragment av benet skiljs loss från den huvudsakliga frakturen. Detta inträffar oftast när en kraftig stöt orsakar en sned benfraktur, vilket får det ena endskelettet att spjälka itu och splittra av sig i ett smalt stycke. Splitterfrakturer är vanliga vid skador orsakade av höga hastigheter eller vid våldsam mekanisk påverkan, som i fallet med bil- och skidolyckor eller vid våldsskador.

En frakturfixering är ett samlingsbegrepp för olika metoder och tekniker som används för att stabilisera och hålla ihop benfragmenten efter en fraktur. Detta görs vanligen med metallimplantat såsom skruvar, plattor eller stänger, men kan även innefatta externt fixering med kirurgisk bandage eller splint. Syftet är att stabilisera benet under läkningens fas och återställa rörelseförmågan så snart som möjligt.

Strålbensfraktur är en benfraktur som orsakas av kraftig mekanisk påfrestning, ofta i samband med en trafikolycka eller ett fall från hög höjd. Den skiljer sig från andra frakturer genom att den också innebär en skada på blodkärlen och nerverna som passerar genom benet, vilket kan resultera i svår blödning och/eller neurologiska symptom. Strålbensfrakturer är vanligen associerade med stora trauma och kräver ofta komplex kirurgisk behandling för att korrekt återställa benet och förhindra komplikationer som till exempel kompartmentsyndrom.

Osteoporotic fractures are broken bones that occur when the bone density and quality is reduced, making them more fragile and susceptible to fracture, even as a result of minor trauma or falls. The most common types of osteoporotic fractures include those of the hip, spine, wrist, and shoulder. These fractures can lead to significant pain, disability, loss of independence, and even increased mortality in some cases. Osteoporosis is often called a "silent disease" because bone loss occurs without symptoms until a fracture occurs. Prevention and treatment of osteoporosis are essential for reducing the risk of osteoporotic fractures.

Den medicinska termen "spontana frakturer" används för att beskriva benbrott som uppstår utan någon tydlig yttre orsak eller trauma. I de flesta fallen är spontana frakturer relaterade till sjukdomsförlopp som försvagar benstrukturen, såsom:

1. Osteoporos: En vanlig orsak till spontana frakturer, särskilt hos äldre personer med svagt och poröst benvävnad. De flesta frakturerna inträffar i bäckenet, ryggraden, höfterna eller armarne.

2. Krebs: Tumörer som metastaserar till skelettet kan försvaga benstrukturen och leda till spontana frakturer. De vanligaste cancerformerna som sprider sig till benen är bröstcancer, prostatacancer, lungcancer och flera typer av ben- och ledcancer.

3. Infektioner: Infektioner i benet eller leden kan försvaga benstrukturen och orsaka spontana frakturer. Detta är sällsynt men kan inträffa vid allvarliga infektioner som osteomyelit (benmärgsinflammation) eller septisk artrit (ledinflammation).

4. Genetiska sjukdomar: Vissa genetiska sjukdomar, såsom osteogenesis imperfecta (glaskroppssjukan), kan försvaga benstrukturen och leda till spontana frakturer.

5. Överdriven fysisk aktivitet: Även om detta inte är helt spontant, kan överdriven fysisk aktivitet hos personer med redan försvagade ben leda till frakturer utan tydlig yttre trauma.

I allmänhet bör en spontan fraktur undersökas noggrant för att fastställa eventuell underliggande sjukdom eller tillstånd som kan behandlas.

'Utmattningsfraktur' (eller stress fraktur) är en typ av fraktur som orsakas av upprepad mekanisk belastning på ett ben eller en annan del av kroppen, istället för en enskild traumatisk händelse. Detta sker vanligtvis till följd av långvarig överbelastning och repetitivt tryck, som kan vara relaterat till exempelvis sport, dans eller annan form av träning.

Utmattningsfrakturer uppstår när benvävnaden blir utmattad och inte hinner regenerera sig mellan belastningarna. Detta leder till en smal spricka i benet som med tiden kan bli större om belastningen fortsätter. Symptomen på en utmattningsfraktur kan variera, men inkluderar ofta smärta, svullnad och besvärlighet vid rörelse i den drabbade extremiteten.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man misstänker en utmattningsfraktur, eftersom fortsatt belastning av det skadade benet kan leda till allvarligare komplikationer och längre rehabiliteringstid. Behandlingen för en utmattningsfraktur innebär ofta vila och immobilisering av den drabbade extremiteten, samt i vissa fall kirurgi för att stabilisera frakturen.

Lårbenshalsfraktur (femurhalssköldfraktur) är en benbrottsläktage vid den proximala delen (när benet möter höftleden) av lårbenet, som ofta orsakas av högkraftstrauma eller olyckor. Den kan delas in i intracapsulära och extracapsulära frakturer beroende på om brottet går igenom den kapsel som omsluter ledhuvudet (femurhuvudet) eller inte. Symptomen innefattar ofta smärta, svullnad, hematom och funktionsnedsättning i benet. Diagnosen ställs vanligtvis med hjälp av röntgenundersökning, men ibland kan CT-scan eller MRI vara aktuella för att klargöra skada på blodkärl och mjuk vävnad. Behandlingen kan bestå av operationell fixering med intramedullära stavar, plattor och skruvar eller icke-operativ behandling beroende på frakturtyp, patientens ålder och komorbiditeter.

'Ulnafraktur' refererer til et brud i underarmsknoglen, også kendt som ulna. Ulnaen er en af de to knogler i underarmen sammen med radius. Bruddet kan opstå som følge af en ulykke, fald eller en direkte træfsel til området. Symptomer på en ulnafraktur kan inkludere smerte, svelling, blå mærker, deformitet og begrænset rørelse i albue- og håndledsbevægelser. Behandlingen af en ulnafraktur kan variere alt efter typen og beliggenheden af bruddet, men den kan inkludere både ikke-operative og operative behandlingsmuligheder som sliddesko, gips, splintning eller operation.

Intramedullär frakturfixering är en typ av operationsmetod inom ortopedisk kirurgi där benfrakturer behandlas med en metallstav som placeras in i den centrala marrow-kanalen (intramedullära) av det skadade benet. Denna metod används vanligen vid långa raka benfrakturer, särskilt på lårbenet och skenbenet.

Under operationen görs en incision i skinnet och musklerna för att komma åt den intramedullära kanalen. Därefter skärs benets slut intryckta (reducering) och metallstaven, oftast gjord av titan eller stål, införs in i kanalen. Staven fixeras sedan till de två frakturändarna med hjälp av skruvar eller klamrar för att hålla benet i rätt position medan den läker.

Fördelarna med intramedullär frakturfixering är att det ger en stabil konstruktion, mindre invasiv behandling och snabbare återhämtning jämfört med traditionell platt- eller spikfixering. Dock kan det även finnas risker relaterade till operationen, såsom infektion, blödning, beninfektion (osteomyelit) och skador på nerver eller blodkärl.

'Skulderblad' (scapula) är ett par ben i människans kropp, placerade bakom och ovanför bröstkorgen. Varje skulderblad är ett triangulärt, platt ben som bildar en del av axelleden och utgör en bas för att musklerna som rör armen fäster på. Skulderbladet har tre hörn: akromion i övre vinkeln, korakoit i nedre vinkeln och angulus i den inre vinkeln. Dessutom har skulderbladet en utbuktning på baksidan som kallas spina scapulae. Skulderbladen rör sig kontinuerligt under armrörelserna för att möjliggöra ett stort räckvidd och flexibilitet i armbewegelsen.

En revbensfraktur är en skada eller ett brytning på ett eller flera revben. Det kan orsakas av direkt trauma, som vid ett slag eller en trafikolycka, eller indirekt trauma, som vid en kraftig hosta eller ett muskulärt spasm. Revbensfrakturer kan också uppstå som en komplikation till vissa sjukdomar, såsom cancer eller osteoporos. Symptomen på en revbensfraktur innefattar ofta smärta, svullnad och blåmärken i bröstkorgen, samt besvär vid djup andning eller hosta. Behandlingen av en revbensfraktur kan omfatta vila, smärtlindring, isbehandling och eventuellt slutna behandlingsmetoder som korsett eller operationsförfarande beroende på allvarligheten av frakturen.

En skallfraktur är ett medicinskt tillstånd där det finns en skada eller ett brott i ett eller flera ben av skallen. Detta orsakas vanligtvis av trauma, såsom en hård slag eller ett fall. Skallfrakturer kan vara öppna eller stängda, beroende på om det finns en direkt samband mellan det yttre miljön och det inre av skallen. Öppen skallfraktur innebär att det finns en klar anslutning mellan det yttre miljön och det inre av skallen, medan stängd skallfraktur inte har någon direkt anslutning.

Symptomen på en skallfraktur kan variera beroende på typen och svårheten av frakturen. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, kräkningar, hörsel- eller synproblem, förändringar i sinnesstämning eller beteende, och ömmande eller svullna ställen på skallen. I vissa fall kan det även förekomma blödningar från örat eller näsan.

Behandlingen av en skallfraktur beror på typen och svårheten av frakturen, samt eventuella associerade skador. Vanliga behandlingsmetoder inkluderar smärtstillande medel, observation, vila och begränsning av fysisk aktivitet. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att reparera frakturen eller för att kontrollera blödningar.

'Underkäksfraktur' är ett medicinskt begrepp som betecknar ett brutet käke underifrån, det vill säga mandibulan. Det kan delas in i flera olika typer beroende på vilken del av käken som är involverad och hur allvarlig skadan är. Några exempel på olika typer av underkäksfrakturer inkluderar:

1. Symphysisk fraktur: Denna typ av fraktur förekommer i symfysen, det vill säga den del av käken där de två halvorna möts i mitten.
2. Koronoidprocessfraktur: Denna typ av fraktur förekommer i koronoidprocessen, en utskjutning längst upp på insidan av underkäken.
3. Condylprocessfraktur: Denna typ av fraktur förekommer i condylprocessen, en utskjutning längst upp på utsidan av underkäken.
4. Angulär fraktur: Denna typ av fraktur förekommer i den nedre tredjedelen av underkäken.
5. Ramusfraktur: Denna typ av fraktur förekommer i ramus, det vill säga den bakre, lodräta delen av underkäken.

Symptomen på en underkäksfraktur kan inkludera smärta, svullnad, blåmärken, sår eller andra yttre skador på ansiktet, samt att tänderna i över- och underkäken inte passar ihop korrekt när munnen öppnas eller stängs. Behandlingen av en underkäksfraktur kan innebära användning av en fast skena för att hålla käken i rätt position medan den läker, samt eventuellt kirurgi för att reponera och fästa benbitarna på rätt plats.

Rörelseomfång i led, även kallat ledartikulation eller ledrörlighet, är ett mått på hur mycket ett led kan röra sig inom sitt normativa område. Det mäts vanligtvis i grader (°) med hjälp av en goniometer och varierar beroende på vilket led som mäts.

För att bestämma rörelseomfånget i ett led placeras goniometern vid ledets axlar och mäter gradvis förflyttningen från den utgångsposition där benet eller armen är sträckt ut till maximal flexion (böjning). Andra rörelser som kan mätas inkluderar extension (utsträckning), abduktion (bortförande) och adduktion (införande).

Normala värden för rörelseomfång i led varierar beroende på individuella skillnader, ålder och kön. Vid en läkarexamination eller fysioterapeutisk undersökning jämförs den mätta rörelsen med normativa värden för att avgöra om det finns några begränsningar eller stelheter i leden.

Begränsad rörelseomfång kan bero på en rad olika orsaker, till exempel skador, sjukdomar, inflammationer eller åldersrelaterade förändringar. Om rörelseomfånget i leden är starkt begränsat eller saknas helt kan det vara ett tecken på allvarligare skada eller sjukdom och behöver undersökas vid en läkare.

Rotatorcuff är ett samlingsnamn för fyra muskel-senefasta bänder (supraspinatus, infraspinatus, teres minor och subscapularis) i axelregionen som hjälper till att stabilisera skulderbladet och armbågsbenets rörelser. Dessa muskler roterar och flyttar skulderbladet för att möjliggöra olika positioner och rörelser i axelleden, såsom lyfta upp och vrida armarna. Rotatorcuffens tendoner fäster på överarmsbenets (humerus) yta och kan bli skadade eller inflammerade, vilket kan orsaka smärta och begränsad rörlighet i axeln.

'Ledplastik' er en medisinsk betegnelse for en type kirurgisk operasjon der ledet (som regel et skulder-, knæ- eller hofteled) erstattes med en kunstig prostese. Målet med en ledplastik er å lindre smerter, forbedre funksjonen og gjenoprette mobiliteten hos pasienter som lider av ledsykdomme som artritt, ledskader eller leddegenerasjon.

Under en ledplastik-operasjon fjernes det skadede ledet og erstattes med en prostese som består av en sokkel (som er fiksert i knoglen) og en kule (som beveger seg i sokkelen). Disse prosentene kan være fremstilt av forskjellige materialer, inkludert metall, plastikk eller keramikk.

Etter operasjonen må pasienten vanligvis gå igjennom en periode med intensiv fysisk terapi for å styrke muskler og forbedre bevegelsen i det nye ledet.

Sjukdomen som du refererar till kallas ofta 'Sinusitis' eller 'Slemsäcksinflammation'. Det är en inflammation eller irriterad tillstånd i de luftfyllda hålrummen (slemhåligheterna) bakom näsan och ögonen. Dessa hålrum producerar ett sekret som hjälper att fuktighet och skydd mot smuts och bakterier i näshålan. När dessa hålrum blir inflammerade eller irriterade kan de producera mer sekret än vanligt, vilket kan leda till obehagliga symptom som slemhosta, näsflöde, ansiktsvärk och tryck, huvudvärk och ibland feber.

Sinusit kan orsakas av en infektion, allergier eller reaktiv irriterad luftväg. Obehandlad eller återkommande sinusit kan leda till komplikationer som exempelvis öroninfektioner eller andra allvarligare sjukdomar. Det är viktigt att söka medicinsk hjälp om du upplever några av dessa symptom och inte kan behandla dem själv.

Tandfraktur är en skada eller ett splittring på en tand, vanligen orsakad av trauma eller stark kraft. Det kan vara allt ifrån en småskada på emaljen till en fullständig brytning av tanden. Tandfrakturer kan delas in i olika typer baserat på vilken del av tanden som är skadad, till exempel kronofractur (skada på kronan), rotfraktur (skada på roten) eller komplex fraktur (skada på både kronan och roten). Symptomen kan inkludera smärta, sårbarhet, blödning och förändrad tands aspect. Behandlingen beror på typen och svårighetsgraden av frakturen, men kan omfatta remedier som fyllningar, kronor, rotbehandling eller till och med extraktion av tanden.

'Benplattor' er en medisinsk terminologi som refererer til en type skade på knoklene i underbenet, særligt i skankelen og/eller spolebenet. Denne skade opstår oftest som en komplikation til benbrud eller benoperationer, hvor en del af benknoget ikke får nogen tilstrækkelig blodforsyning og derfor dør. Dødt knoglevæv kaldes nekrose, så betegnelsen 'benplattor' refererer til de døde plader af knoglevæv.

Den mest almindelige årsag til benplattor er trauma, som fører til en fraktur, hvor blodforsyning til knoglefragmenterne afbrydes. Andre mulige årsager kan være infektion, kronisk alkoholisme, rygning og forskellige sygdomme, der påvirker blodcirkulationen, som f.eks. lægemiddelinduceret akroosteoporose eller sickle cell anemia.

Behandling af benplattor kan variere alt efter størrelsen og beliggenheden af det døde knoglevæv, men den typiske behandlingsmetode er enten at vente på, at plattet naturligt opløses og erstattes med nyt, levende knoglevæv over tid, eller at fjerne dem kirurgisk. I mange tilfælde vil patienten også have behov for rehabilitering for at hjælpe med at opretholde mobilitet og styrke i det påvirkede ben.

Den humerus är, i medicinsk terminologi, den översta benen i överarmsbenet (armens längre del) som artikulerar med skulderbladet och underarmsbenet. Humerus är ett av de längre rörbenen i kroppen och har en kropp (corpus humeri), två ändar (extremiteter) och tre tuberkler. Den proximala extremiteten artikulerar med skulderbladet och bildar axelleden, medan den distala extremiteten artikulerar med underarmsbenet och bildar armbågsleden tillsammans med två andra ben, ulna och radium.

En kompressionsfraktur är en benfraktur som orsakas av ett tryck eller kraftigt slag, vilket resulterar i att benbitarna pressas eller krossas ihop. Detta kan inträffa när en kraftig stöt appliceras på en bembristning, ofta vid höga hastigheter som i trafikolyckor. Kompressionsfrakturer är vanliga i ryggraden och kan leda till allvarliga skador eller funktionsnedsättningar om de inte behandlas korrekt.

Intra-articular fractures are a type of bone fracture that involves the joint surface or articular cartilage of a joint. These types of fractures can occur in any joint, but they are most commonly seen in the weight-bearing joints such as the knee, ankle, and wrist.

Intra-articular fractures are often caused by high-energy trauma, such as motor vehicle accidents or falls from a significant height. However, they can also occur from low-energy trauma in patients with osteoporosis or other bone weakening conditions.

These types of fractures can be complex and challenging to treat due to the involvement of the joint surface. The treatment goal is to restore the articular surface as closely as possible to its normal anatomy to prevent future joint damage and arthritis. This may involve surgical intervention, including open reduction and internal fixation with screws, plates, or pins.

Intra-articular fractures can lead to long-term complications such as post-traumatic arthritis, decreased range of motion, and chronic pain if not treated appropriately. Therefore, it is essential to seek medical attention promptly if you suspect an intra-articular fracture.

"Benspikar" er en norsk betegnelse for en type lægemiddel, som kaldes "benzodiazepiner" på engelsk. Benzodiazepiner er et stort og varieret stofklasse av sedativa/hypnotiska midler, som har en rango av terapeutiske bruksområder, inkludert behandling av angstanfeller, søvnforstyrrelser, muskelspasmer, epilepsi og alkoholentoksikasyon.

De mest vanlige benzodiazepiner inkluderer:

* Diazepam (Valium)
* Lorazepam (Ativan)
* Clonazepam (Klonopin)
* Alprazolam (Xanax)
* Temazepam (Restoril)

Benzodiazepiner virker ved å binde til GABA-A receptorane i hjernen, forstærkende den inhiberende effekten av gamma-aminobutyrsyre (GABA), som er en neurotransmitter som har en calming og relaxant effekt på nervesystemet.

Dette medfører at de har en rango av sideeffekter, inkludert sløse, forvirring, minnesefterlysninger, og i høye doser, respirasjonsdepression. Lengevarige bruk kan også føre til toleranse, fysisk avhengighet og abstinenssykdom når bruken av midlet stoppes. Derfor bør benzodiazepiner bare brukes under kortvarig behandling og under steng overvaking av en lege.

'Ledprotes' er en medisinsk term som refererer til en type ledsjur (ledinflammasjon) der det involveres en overdrevent reaksjon i kroppen mot et bestemt proteín i ledet. Dette proteinet, kalt 'ledprotein', er normalt tilstede i ledet og spiller en viktig rolle i å holde ledet sundt og bevegelig.

Ved en ledprotes oppstår det imidlertid en autoimmunreaksjon der kroppens immunsystem forveksler ledproteinet med et fremmed legeme, og starter en angrepskampanje mot dette proteinet. Dette resulterer i en inflammasjon i ledet som kan være smertefulle og føre til svingende smerter, stivhet og svelling i ledet. I tillegg kan den akutte inflammasjonen over tid utvikle seg til en kronisk ledprotes hvor leddampe og knusingsskader også kan oppstå.

Ledproteis er en behandlingsvei for ledprotes, der innebærer å gi pasienten et preparat som inneholder det selvsamme proteinet de har en overdrevent reaksjon mot. Dette hjelper å regulere immunsystemets reaksjon og redusere inflammasjonen i ledet.

"Benskörhet" refererar till den mekaniska styrkan hos benvävnaden, vilket är ett mått på benens förmåga att hantera mekanisk belastning. En nedsatt benskörhet kan leda till en ökad risk för frakturer (brott i benen). Benskörhet kan mätas med hjälp av olika tekniker, till exempel täthetsmätningar med hjälp av dubbelenergix-strålning eller med hjälp av biokemiska markörer i blodet.

En vanlig orsak till nedsatt benskörhet är osteoporos, en skelettrelaterad sjukdom som kännetecknas av låg benmassa och skör benvävnad, vilket ökar risken för frakturer. Andra orsaker till nedsatt benskörhet kan vara vissa mediciner, läkemedelsöveranvändning, njursjukdomar, malabsorption, kronisk lungsjukdom och andra sjukdomar som påverkar hormonnivåer. Även livsstilsfaktorer som brist på motion, tobaksrökning, alkoholmissbruk och onormalt låg kroppsvikt kan bidra till en nedsatt benskörhet.

'Nyckelben' (latin: clavicula) är ett parigt, S-formad ben i skuldergördeln som förbinder bröstkorgen med överarmsbenet. Det fungerar som en bärarm för att öka räckvidden och rörelsefrittområdet hos överarmen. Nyckelbenet är också involverat i skyddandet av de stora blodkärlen och nervbanor som går från huvud till övre extremiteten.

Orbital fractures refer to breaks in the bones that make up the eye socket, also known as the orbit. These fractures can occur as a result of trauma or injury to the face, and can range from minor to severe. In some cases, the fracture may be complex and involve multiple bones. Orbital fractures can potentially cause various complications, such as double vision, eye movement limitations, numbness in the cheek or upper lip, and eyeball displacement. Immediate medical attention is necessary for proper diagnosis and treatment of orbital fractures to prevent long-term damage and potential loss of vision.

En Colles fraktur är en typ av skada på underarmen, mer specifikt distala radialfraktur, där radiusbenet knäcks ungefär 1-2,5 cm ovanför handleden och böjs framåt (dorsal flexion). Frakturen är uppkallad efter den irländske kirurgen Abraham Colles som beskrev den första gången år 1814.

Vid en Colles fraktur kan det också uppstå en vridning av benet, så att det lutar utåt (radial deviation). Symptomen innefattar ofta smärta, svullnad och blåmärken i underarmen. Behandlingen kan bestå av olika metoder beroende på allvarligheten av frakturen, men ofta behövs en gipsgjutning eller operation för att stabilisera benet under läkningen.

"Kallus" är ett medicinskt begrepp som refererar till den knölig, benartade vävnad som bildas under huden när benet läker efter en fraktur eller skada. Kallus utgörs av nybildat brosk och benvävnad som växer sam och stärker benet så att det kan bära vikten igen. Det kan kännas hårt och knöligt till touchen och ses ofta som en klump under huden i området där benet har brutits. Kallusen blir med tiden allt mindre och mer smälter samman med den övriga benvävnaden, vilket gör att benet återfår sin ursprungliga form och funktion.

"Ledsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar som drabbar leden och dess omgivande vävnader. Lederna är de gångjärnsartade strukturerna i kroppen som möjliggör rörelse mellan olika ben och ledpannor. Ledsjukdomarna kan delas in i två huvudkategorier: degenerativa (förslitningsskador) och inflammatoriska sjukdomar.

Degenerativa ledsjukdomar orsakas av nötning eller skada på ledens yta, oftast som en följd av åldrande eller överansträngning. Den vanligaste degenerativa ledsjukdomen är artros (osteoarthritis), som kännetecknas av smärta, stelhet och nedsatt rörlighet i leden.

Inflammatoriska ledsjukdomar uppstår när det uppkommer en inflammation i leden på grund av ett överaktivt immunsystem eller infektion. Exempel på inflammatoriska ledsjukdomar är reumatoid artrit, psoriasisartrit och gikt (podagra). Dessa sjukdomar kan orsaka smärta, ömhet, svullnad och rödning i leden.

Det är viktigt att söka medicinsk expertis om man upplever smärta eller andra symptom relaterade till lederna, för att få en korrekt diagnos och behandling.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Periprosthetic fracturer är en benfraktur som sker i närheten av ett artificiellt ledimplantat, till exempel en knä- eller höftprotes. Den kan orsakas av olyckor, fall eller trauma, men kan även vara relaterad till svaghet i benet orsakad av sjukdomar som osteoporos eller cancer. Fracturen kan vara direkt relaterad till implantatet, till exempel om benet brister under trycket från protesen, eller kan vara separat från protesen men ändå påverkas av dess närvaro. Behandlingen kan innebära operation, som kanske inkluderar revision av protesen, och rehabilitering.

"Benskruv" är en benämning på en typ av ortopedisk implantat som används under operationer för att stabilisera och fixera frakturer eller lösa ledband i benet. De består vanligtvis av metall, ofta titan, och har trådliknande utformning med skruvar på ändarna för att fästa dem fast i benet.

Det finns olika typer av benskruvar, inklusive intramedullära (placeras inuti benmärgskanalen) och extramedullära (placeras utanpå benmärgskanalen). Intramedullära skruvar är vanligare vid behandling av längre benfrakturer, medan extramedullära skruvar används oftare för kortare frakturer eller för att stabilisera ledband.

Benskruvarna hjälper till att hålla benbitarna på plats under helandeprocessen och kan vara permanenta eller temporära, beroende på typen av skada och patientens behov. Efter operationen och läkning kan benskruven eventuellt tas bort genom en ytterligare operation om den inte behövs längre.

Biomechanics is the application of mechanical principles to living organisms, and biomechanical phenomena refer to the observable events or characteristics that result from the interaction of biological structures and mechanical forces. These phenomena can occur at various levels of organization within the body, including the molecular, cellular, tissue, and whole-body levels.

Examples of biomechanical phenomena include:

1. The way that muscles and tendons work together to generate force and movement in joints.
2. The mechanical properties of bones, such as their strength, stiffness, and toughness, which allow them to withstand loads and stresses.
3. The fluid dynamics of blood flow through the cardiovascular system, including the effects of pressure, resistance, and viscosity on circulation.
4. The mechanics of respiration, including the movement of the diaphragm and chest wall during breathing.
5. The biomechanics of locomotion, such as the gait cycle in walking or running, and the forces that act on the body during these activities.

Understanding biomechanical phenomena is essential for understanding how the human body functions and for developing effective strategies for preventing and treating injuries and diseases.

'Handledsskador' er en samlebetegnelse for skader på hænder og fingre. Disse skader kan variere meget i alvorlighed, fra smallere sår og småfrakturer til alvorlige frakturer, tendonskader, nerveskader eller amputationer.

Handledsskader kan opstå som følge af mange forskellige typer ulykker, herunder arbejdsulykker, husholdningsulykker, sportsrelaterede ulykker og trafikulykker. Nogen gange kan handledsskader også være relateret til andre medicinske tilstande, såsom arthritis eller carpal tunnel syndrom.

Behandlingen af handledsskader varierer alt efter skadens art og alvorlighed. Lidt alvorlige skader kan ofte behandles med hvile, is, kompression og højde (RICE-behandling), mens mere alvorlige skader kan kræve kirurgisk indgreb, fysioterapi eller anden rehabilitering.

I alle tilfælde er det vigtigt at søge medicinsk behandling straks efter en handledsskade, da tidlig behandling kan hjælpe med at forbedre prognosen og forebygge komplikationer.

"Bentäthet" är inget medicinskt begrepp som används inom den medicinska terminologin. Det kan dock vara en förvrängning av det medicinska begreppet "bensjuklighet", som refererar till någons sannolikhet att insjukna i viss typ av sjukdom under en given tidsperiod.

Jag rekommenderar därför att ni ser efter rätt stavning och begrepp när ni letar efter medicinska informationer, för att undvika missförstånd eller felaktig information.

I medicinska sammanhang används begreppet "frakturtråd" för att beskriva smala, flexibla metallstavar som används under operationer för att stabilisera och hålla ben eller ledbrytningar (frakturer) på plats medan de läker. Frakturtrådar är ofta gjorda av bioabsorbabla material, såsom poly-L-laktid (PLLA), vilket innebär att de successivt bryts ned och absorberas av kroppen över tid. Detta undviker behovet av en separat operation för att ta bort trådarna efter läkningen är fullbordad.

Medicinskt kan ett stödförband definieras som ett förband som används för att ge extra stöd och stabilitet till en skadad eller opererad del av kroppen. Det kan exempelvis användas efter en fraktur, en muskelskada eller efter en operation för att hålla sönderdelar på plats medan de hårda vävnaderna läker. Stödförbandet kan vara ett elastiskt bandage, ett stödstrumpa, en knä- eller armstöd, en halskrage eller en gips. Det är viktigt att använda rätt typ och storlek av stödförband för att undvika onödiga besvär och komplikationer.

"Armbågsled" er en oversættelse af "wrist joint" på dansk. Det er den led, der forbinder hånden med underarmen. Armbågsleddet består af otte knogler: to slagsben (radius og ulna) i underarmen og syv små knogler (handrodens carpalia) i hånden. Disse knogler er forbundet med både ledbånd, muskler og senevner, der gør det muligt at bevæge armen og hånden på en varieret måde.

"Funktionell återhämtning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där en persons fysiska, kognitiva och emotionella funktioner återgår till ett acceptabelt eller nära normalt stadium efter sjukdom, skada eller operation. Det innebär att individen kan utföra sina vardagliga aktiviteter och delta i sociala situationer på ett relativt normalt sätt. Funktionell återhämtning kan variera från person till person beroende på en rad faktorer, inklusive typen av sjukdom eller skada, allmän hälsostatus, ålder och psykologiska faktorer. Det är viktigt att notera att fullständig återhämtning kan vara orealistisk i vissa fall, men målet är ändå att uppnå den bästa möjliga funktionella kapacitet för den enskilde individen.

Arthroscopy är en kirurgisk procedur där ett smalt, belyst teleskop (arthroscope) införs in i en led via en liten incision. Proceduren utförs vanligen under lokalbedövning eller narkos.

Genom att använda arthroscopen kan kirurgen se in i leden, undersöka skador och utföra vissa typer av reparations- eller korrektivbehandlingar. Detta görs vanligen genom ytterligare en liten incision där små instrument introduceras för att behandla problemet.

Arthroscopy används ofta för att diagnostisera och behandla olika ledsskador, såsom meniska skador, ledbandsskador och ledinflammationer.

Den humerale huvudet (humerus head) är den del av överarmsbenets (humerus) huvud, som artikulerar med skulderbladet (scapula) i axelleden (articulatio humeri). Det är en sfärisk ledyta som tillåter rörelser i flera plan.

Tendinopati är en medicinsk term som används för att beskriva smärta, besvär och/eller skada i en tendon, det starka bindvävsvävnader som fäster muskler vid benen eller andra strukturer i kroppen. Tendinopati orsakas vanligtvis av en överbelastning eller onormal mekanisk belastning på tendonen, vilket kan leda till små skador och inflammation i tendons fibrer. Detta kan ge upphov till symptom som smärta, stelhet och nedsatt rörlighet i det drabbade området. Tendinopati kan drabba alla åldersgrupper, men är vanligare hos vuxna och äldre personer. Det finns olika typer av tendinopati beroende på vilken tendon som är drabbad, till exempel achillestendinopati (smärta i achillesbenet), rotatorkufftendinopati (skuldersmärta) och patellatendinopati (knäsmärta). Behandlingen av tendinopati kan innefatta vila, fysioterapi, smärtlindring, stretching och styrketräning. I vissa fall kan operation behövas om andra behandlingsmetoder inte ger effekt.

Medicinskt kan ledinstabilitet definieras som en situation där en eller flera strukturer runt en led, såsom ligament eller menisk, inte längre fungerar korrekt och inte längre kan stödja och kontrollera ledens rörelser på ett normalt sätt. Detta kan resultera i ökad rörlighet inom leden och en högre risk för skada eller artrit. Ledinstabilitet kan vara relaterat till en traumatisk skada, överanvändning eller en degenerativ sjukdom som åldrande. Symptomen på ledinstabilitet kan inkludera smärta, svullnad, känsla av instabilitet eller att leden går ur led. Behandlingen kan bestå av vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel och i vissa fall kirurgi.

Smärtanalys (pain assessment) är en systematisk bedömning och utvärdering av smärtan hos en patient. Den innefattar att insamla information om patientens subjektiva upplevelse av smärta, observera beteenden som kan vara relaterade till smärta samt granska eventuella faktorer som kan påverka smärtan, såsom sjukdomsförlopp och medicinsk behandling.

Smärtanalysen utförs vanligen med hjälp av en standardiserad skala eller en kvalitativ bedömning, beroende på patientens ålder, mentala status och förmåga att kommunicera. Syftet med smärtanalys är att fastställa smärtintensiteten, lokalisationen och karaktären av smärtan, samt att utvärdera effekterna av eventuell behandling.

Regelbundna smärtanalys kan hjälpa till att säkerställa att patienten får rätt behandling och att smärtan hanteras på ett optimalt sätt, vilket kan förbättra patientens kvalitet av liv och minska komplikationer som kan vara relaterade till obehandlad smärta.

Externa fixatorer är en typ av medicinsk utrustning som används för att stabilisera och fästa ben och ledfrakturer i position under behandling och läkningsprocessen. Den består vanligen av ett antal stålrör, skruvar och muttrar som är monterade på den yttre sidan av kroppen.

Externa fixatorer används ofta när det finns komplikationer eller behov av att korrigera benpositionen under läkningsprocessen. De kan också användas när patienten inte är en kandidat för traditionell sluten skruddistributionsbehandling, till exempel vid öppen fraktur eller infektion.

Den yttre fixatorn består av två delar: bärramen och stångarna. Bärramen är fäst vid benet med hjälp av skruvar som träs igenom huden och skallen, för att sedan skruvas fast i ståndena. Stängerna är monterade på bärramen och kan justeras för att korrigera benpositionen.

Externa fixatorer ger läkaren möjlighet att kontrollera benpositionen under hela behandlingen, vilket kan underlätta läkningsprocessen och minska risken för komplikationer som till exempel malunion eller nonunion.

"Fallolyckor" är ett medicinskt begrepp som refererar till olycksfall eller skador som orsakas av en patient som faller ner under vårdens gång. Det kan inträffa på grund av många olika faktorer, såsom mediciner som påverkar balansen och koordinationen, svaghet i benen, förändrade mentala tillstånd eller felaktigheter i miljön. Fallolyckor kan leda till allvarliga skador, som frakturer och hjärnskador, särskilt hos äldre patienter. Prevention är därför en viktig del av vården av patienter som anses vara i riskzonen för fallolyckor.

En ledkapsel är en flexible, membranliknande struktur som omger och skyddar en led. Den består av två delar: den synoviala membranen och den fibrosa kapseln. Den synoviala membranen producerar synovialvätska, som smörjer leden och minskar friktionen när rörelser sker. Den fibrosa kapseln är en tunn, starkt sammanbindande hinna som ger stabilitet till leden och begränsar dess rörelseomfång. Ledkapslarna kan variera i storlek och komplexitet beroende på vilken typ av led de omsluter.

"Bröstkotor" refererar till de lymfkörtlarna (lymph nodes) som finns i brösten hos människor. De är en del av det immunförsvar som hjälper kroppen att bekämpa infektioner och sjukdomar. Bröstkotorna kan delas in i två grupper: de axillära (underarmen) och de mediastinala (i mitten av bröstet). De axillära bröstkotorna är de mest välkända och de som oftast undersöks under en mammografi eller när en läkare utför en kroppsundersökning.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Akromioklavikulart led är det ledarticulation som finns mellan den laterala änden av klavikeln (skulderbladet) och det akromionprocess som utgör en del av skuldervingen (scapula). Detta led fungerar som en säkerhetsmekanism för att mildra slag och stötar till överarmen. Ledhuvudet på klavikeln är beläget i en grop, akromionsutskottet, på skuldervingen. De två ytorna täcks av en synovialmembran och fylls med synovialvätska för att minska friktionen mellan ledytorna.

Akromioklavikulart led är ett potentiellt svagt led, eftersom det saknar stöd från muskler eller ligament lateralt och kan vara benäget för subluxation eller dislokation under vissa former av trauma eller överanvändning. Olika typer av skador på detta led kan orsaka smärta, instabilitet och funktionsnedsättning i axeln.

Maxillary fractures, også kjent som midtlinjespaltefrakturer eller Le Fort frakturer, refererer til skader på overkaken (maxilla) i ansiktet. Disse frakturene innebærer oftest flere bruddsteder og kan være komplekse. Det er vanlig å klassifisere maxillary fractures etter Le Fort-klassifiseringen, som deler dem opp i tre typer basert på hvor og hvilken art frakturen er:

1. Le Fort I: Denne typen involverer en skiljelinje over tannlinjen (alveolaren proses) og under øynesoklen (orbitale kant). Bruddet går ofte igjennom nasale septum, hvor nesebenet og overkaken møtes.
2. Le Fort II: Denne typen involverer en skiljelinje over tannlinjen, gjennom øynesoklen og under øyebrynet (supraorbital rand). Bruddet kan også inkludere nedre deler av nesebenet.
3. Le Fort III: Denne typen er den mest alvorlige og involverer en skiljelinje over tannlinjen, gjennom øynesoklen, øyebrynet og dele av kindknotene (zygomatiske processer). Dette resulterer i en flytbar øvre ansiktsskalle.

Maxillary fractures kan føre til en rekke symptomer, inkludert smerte, synke, vanskeligheter med å spise og snuse, høresvikt, svulst, blåhet og/eller blod under øynene, dobbeltseende eller forvråket seende. Behandlingen av maxillary fractures kan involvere kirurgisk stabilisering ved hjelp av plater og skruer for å fastsætte bruddstederne i deres riktige posisjoner.

"Akromion" är den utstickande spetsen av skulderbladet (scapula) där det articulerar med överarmsbenet (humerus). Det bildar en del av axelledsen och är vanligtvis den ytligaste punkten på skelettet. Ordet kommer från grekiskan, där "akros" betyder "yttre" eller "extremitet", och "omion" betyder "skulderblad".

Ortopedisk tekniker är en yrkestitel som i Sverige inte är skyddad. En ortopedisk tekniker kan vara en person som har kompetens och utbildning inom området ortopedi, det vill säga lärdomar kring prevention, diagnostisering, behandling och rehabilitering av skador och sjukdomar i rörelseorganen.

En ortopedisk tekniker kan till exempel arbeta med att tillverka, anpassa och reparera ortoser (stöd) och proteser (ersättningar) för personer med rörelsehinder eller skador. De kan också vara specialistutbildade inom områden som till exempel ortopedisk mekanik, where they can work with the adjustment and repair of assistive devices such as wheelchairs, walkers, and crutches.

It is important to note that the specific responsibilities and competencies of an orthopedic technician may vary depending on the country and the specific job setting. In some countries, there may be formal education and certification programs for orthopedic technicians, while in others, the role may be more informally defined.

Ortopedisk manipulation är en aktiv behandlingsmetod inom ortopedin där man använder sig av manuell kraft för att röra på eller justera en led. Metoden används ofta för att lindra smärta, återställa rörlighet och korrigera felställningar i leden. Manipulationen utförs vanligen med hjälp av snabba, kontrollerade rörelser som ska hjälpa till att lösa upp eventuella restrictioner i leden.

Det är viktigt att notera att ortopedisk manipulation bör utföras av en certifierad och erfaren specialist, såsom en ortopedisk kirurg eller en fysioterapeut med speciell utbildning inom området, för att undvika skador eller komplikationer.

En okbensfraktur (mandibular fracture) är en fraktur eller ett skador i underkäken, som ofta orsakas av trauma såsom slag, fall eller trafikolyckor. Frakturen kan vara stängd (med intakt hud) eller öppen (med utåtgående vävnadsskada och benstuckna ut genom huden). Symptomen på en okbensfraktur kan inkludera smärta, svullnad, blåmärken, sänkt käkmobilitet, förändrad tandsättning, ömsom illamående och yrsel. Diagnostiseringen av en okbensfraktur görs vanligtvis genom klinisk undersökning och bilddiagnostik som röntgen, CT-scan eller MRI. Behandlingen kan innebära att stabilisera frakturen med metallskruvar, plattor eller bandage, ibland i kombination med operation. Genesprocessen kan variera beroende på allvarligheten av skadan och åldern och hälsostatus hos patienten.

Periartrit är en medicinsk term som betyder inflammation i det vävnadsområde som omger en led (articulation). Detta innebär att det inte enbart är själva leden som är inflammerad, utan även den omgivande vävnaden så som brosk, senor, kapselfästen och muskler. Periartrit kan orsakas av olika faktorer, till exempel infektion, trauma eller autoimmuna sjukdomar. Symptomen på periartrit innefattar ofta smärta, ömhet, svullnad och/eller rörelsebegränsning i det drabbade området. Behandlingen av periartrit kan bestå av vila, fysioterapi, smärtstillande medel, antiinflammatoriska läkemedel och ibland även antibiotika eller andra specifika behandlingsmetoder beroende på orsaken till inflammationen.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

'Baseball' er en populær sport i Amerika, spilt mellom to lag med hver ni spillere. Målet for det gjente laget er å slå en lille, hård ball med en bøyelig stav (bat) og kjøre rundt på fire baser utlagt i en diamantform etter at ha slått den til en av de åpne basene. Det andre laget, som er i feltet, forsøker å fange den sparkede ballen og kaste den tilbake til den basen der spilleren fra det gjente laggen står på for å få ut ham/henne. Hvis en spiller lykkes med å fullføre en omgang rundt på alle fire baser uten at bli ut, har han/hun scoret en poeng. Spillet består av flere innings og vinner det lag som har flest poeng etter de fastsatte antall innings eller som først når en vis scoreskilt.

"Benskörhet efter menopaus" kan definieras som en medicinsk tillstånd där benvävnaden blir svagare och mer porös, vilket ökar risken för frakturer (benbrott). Detta sker ofta hos äldre kvinnor efter menopausen på grund av nivåerna av könshormonet östrogen minskar. Östrogen har en skyddande effekt på benvävnaden, och när nivåerna sjunker kan det leda till en förlust av benmassa och benstyrka.

Det medicinska begreppet för denna tillstånd är ofta "postmenopausal osteoporos" eller "senil osteoporos". Osteoporos betyder "porös ben" på grekiska, och postmenopausal refererar till att tillståndet uppstår efter menopaus. Detta är en progressiv sjukdom som kan leda till frakturer i ryggraden, höfter, armar och ben, särskilt om den inte behandlas. Faktorer som tobaksrökning, alkoholmissbruk, viktminskning, brist på kalcium och vitamin D, ogärna motion och vissa mediciner kan öka risken för benskörhet efter menopaus.

'Underarmsskada' är ett samlingsbegrepp för skador som kan uppstå i underarmen. Detta kan innefatta skador på muskler, senar, nerver, kärl och ben i underarmen. Underarmsskador kan vara milda och tillfälliga eller allvarliga och permanenta beroende på typen och svårheten på skadan.

Exempel på olika typer av underarmsskador inkluderar:

1. Muskelbristningar (muscle strains) - detta händer när en muskel sträcks eller dras för långt, orsakande smärta och svullnad.
2. Senruptur (tendon rupture) - detta inträffar när en sen, ett tåligt band som fäster muskler till benen, skadas eller avskiljs från benet.
3. Nervskador (nerve injuries) - detta kan orsaka känselbortfall, svaghet eller smärta i underarmen och handen.
4. Blodkärlsskador (vascular injuries) - detta kan orsaka smärta, svullnad och blåsbildning i underarmen. I allvarliga fall kan det leda till komplikationer som till exempel nekros (död celler i vävnaden) eller amputation.
5. Knäck- och benbrott (fractures) - detta kan inträffa när en kraftig stöt orsakar att underarmsbenen brister eller bryts sönder.

Behandlingen för underarmsskador beror på typen och svårheten av skadan, men kan innefatta vila, is, kompression, höjning (RICE), fysioterapi, mediciner, kirurgi eller andra behandlingsmetoder.

En dislokation är en skada på en led, där den ena benet i leden (eller ledens kula och dess f sockel) förskjuts från sin normala position i förhållande till det andra benet. Detta kan orsakas av trauma eller olyckor som skapar kraftfulla drag- eller tryckkrafter på leden. Dislokationer kan vara partiala, där endast en del av benet är förskjutet, eller kompletta, där hela benet är utanför sin normala position. Symptomen på en dislokation innefattar ofta smärta, svullnad, blåmärken och en förändrad ledfunktion. Behandlingen av en dislokation kan involvera reducering (manuell återplacering) av benet till dess normala position, efter vilket immobilisering och rehabilitering kan behövas för att underlätta läkningen och förebygga komplikationer som ledskada eller kronisk smärta.

"Arm injuries" refer to damages or injuries that occur in any part of the arm, including the shoulder, upper arm, elbow, forearm, wrist, and hand. These injuries can be caused by various factors such as accidents, sports injuries, falls, or repetitive motions. Examples of arm injuries include fractures, dislocations, sprains, strains, tendonitis, and carpal tunnel syndrome. Immediate medical attention is required for arm injuries, especially if there is severe pain, swelling, deformity, or inability to move the limb. Proper diagnosis and treatment can help ensure optimal recovery and reduce the risk of long-term complications.

"Nacksmärta" är ett vanligt medicinskt begrepp och kan definieras som obehag eller smärta i nacken, ofta lokaliserad till nackens muskler, ligament eller ledknutor. Nacksmärtor kan variera i intensitet från milda till starka och kan kännas som stelhet, spänning, smärta eller skärseld. Olika faktorer kan orsaka nacksmärtor, till exempel felställningar, överansträngning, trauman eller arbetspositioner som innebär långvarig stillasittande eller onaturliga kroppsställningar. I vissa fall kan nacksmärtor också vara ett tecken på underliggande sjukdomar eller skador, så det är viktigt att söka medicinsk hjälp om man upplever plötsliga, starka eller beständiga smärtor i nacken.

Den medicinska termen "Medel för bevarande av bentäthet" (på engelska "Bone preserving agent") används för att beskriva en substans eller ett läkemedel som används för att hjälpa till att behålla benmassan och förebygga benförlust. Dessa medel kan användas för att behandla olika former av benförsvagning, till exempel osteoporos eller Pagets sjukdom.

Exempel på medel för bevarande av bentäthet inkluderar bisfosfonater som alendronat, risedronat och zoledronat, samt den monoklonala antikroppen denosumab. Dessa medel fungerar genom att hämma osteoklasternas förmåga att bryta ner benvävnaden, vilket i sin tur hjälper till att bevara benmassan och minska risken för benbrott.

Det är värt att notera att medlen för bevarande av bentäthet kan ha olika biverkningar och kontraindikationer, så det är viktigt att prata med en läkare eller annan licensierad hälsovårdspersonal innan man börjar använda någon av dessa medel.

"Belastningsskada" är ett begrepp inom medicinen som används för att beskriva skador eller skadepatologi som orsakas av en överdriven belastning på kroppen. Detta kan inträffa när kroppen utsätts för en större belastning än den är anpassad för, till exempel vid repetitiva rörelser, kraftfulla lyft eller långvarig kvarstående spänning.

Belastningsskador kan drabba olika delar av kroppen, såsom muskler, senor, ligament, ben, ledband och brosk. Exempel på belastningsskador inkluderar tennisarmbåge (epikondylit), golfarm (epikondylalgii), IT-bandssjukdom (ITBS) och patellofemoral smärta (PFS).

Symptomen på en belastningsskada kan variera beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men kan inkludera smärta, svullnad, stelhet, rörelsebegränsning och svaghet. Behandlingen för belastningsskador kan omfatta vila, isbehandling, kompression, höjning (RICE), fysioterapi, smärtstillande läkemedel och i vissa fall operation.

För att förebygga belastningsskador är det viktigt att vara medveten om hur kroppen används under arbete, träning eller andra aktiviteter, så att man kan minska risken för överbelastning. Detta kan innebära att ta regelbundna pauser, variera aktiviteterna och använda korrekt teknik vid lyft och rörelser.

"Armplexus" refererar till en nervknut som bildas när de nedre delarna av spinalnervrotsystemet (de nervrötter som kommer från ryggmärgen) för hals- och överarmregionen korsar varandra och slår samman. Denna nervknuta innehåller både sensoriska (känsel) och motoriska (rörelse) nerver som styr funktionerna i arm, axel, hand och fingrar. Skador på armplexus kan orsaka svaghet, känselbortfall eller förlamningar i de drabbade områdena.

"Senskada" er en medisinsk term som refererer til skader på de sensoriske nervesystemet, som styrer våre sansefunksjoner slik som høring, syn, smak, berøring og løyndelse. Disse skadene kan føre til forstyrrelser i evnen til å oppfatte en eller flere av disse sansemessige stimuli. Senskadene kan være forårsaket av mange forskjellige faktorer, inkludert skader, sykdommer, infeksjoner, eksponering for toksiner og narkotiske stoffer, og degenerative tilstander. Symptomene på senskador kan variere mye, men de kan inkludere smerte, formyndring, kvalme, høreløshet, blindhet, forstyrret smak eller løyndelse, og andre forstyrrelser i sansefunksjonen. Behandlingen av senskador vil avhenge av den underliggende årsaken og kan inneholde medisinsk behandling, terapi, kirurgi eller rehabilitering.

'Multitrauma' er en medicinsk betegnelse for en patient som har lidt flere skader eller sår som følge av et traume, ofte involverende flere kropsdele eller systemer. Det kan også blive refereret til som 'polytrauma'.

I klinisk praksis defineres multitrauma ofte ved at have en Injury Severity Score (ISS) på 16 eller derover. ISS er en skala som måler alvorligheden af traumaskader baseret på deres beliggenhed og alvorlighed. Hver kropsdel eller systems skade scorer fra 0-6, og de tre mest alvorlige skader i hver af de seks forskellige kropsregioner (hoved/hals, bryst, abdomen, overkrop, underkrop og ekstremiteter) tages sammen for at beregne den totale ISS. En ISS på 16 eller derover anses som et multitrauma, da dette niveau oftest er forbundet med en signifikant stigning i morbiditet og mortalitet.

Det er vigtigt at understrege at multitrauma ikke bare omfatter fysisk skader, men også kan inkludere psykologiske skader som følge af traume.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

'Bäckenben' (os coxa) är ett ben i lårregionen som utgör den övre och bakre delen av höftleden. Det består av två delar: en kropp (corpus ossis coxae) och en hals (collum ossis coxae). Bäckenbenet articular med lårbenet i höftleden och är viktigt för att stödja kroppen och möjliggöra rörelser som gå, springa och stå still.

Idrottsskada är ett samlingsbegrepp för skador eller skada som orsakas av fysisk aktivitet inom idrott, träning eller annan form av fysisk aktivitet. Skadorna kan vara akuta eller kroniska och drabba olika delar av kroppen, till exempel muskler, senar, ligament, ben, ledband, brosk, skelett, nervsystemet eller andningsorganen.

Exempel på idrottsskador inkluderar men är inte begränsade till:

* Muskelbristningar och muskelskador
* Sen- och ligamentskador, såsom anslutningsbandsskada (spridd senbandsskada) eller korsbands skada
* Ledskador, som ledinflammationer, meniskskador eller artros
* Brott i benen, till exempel frakturer eller stressfrakturer
* Hjärnskador och skallskador, såsom hjärnskakningar eller medmärken
* Andningsorganens skador, som lunginflammationer eller blödningar i lungorna

Idrottsskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive felaktig träning, bristfällig teknik, otillräcklig uppvärmning, överansträngning, trauma och kollisioner. För att förebygga idrottsskador rekommenderas korrekt träning, teknik och uppvärmning, samt skyddsutrustning som hjälmar, armbågsskydd, knäskydd och benskydd.

Sträckbehandling, även kallat manipulativ therapí, är en form av manuell behandlingsmetod där terapeuten använder sig av sina händer för att utöva kraft på en muskulatur, leder eller lederomgivande vävnader med syfte att öka rörligheten i en led.

Den vanligaste typen av sträckbehandling innebär att terapeuten använder sina händer för att sträcka ut en muskel som är kort eller spänd, vilket kan hjälpa att lindra smärta och öka rörligheten i den drabbade leden. Andra typer av sträckbehandling kan innebära att använda sig av speciella instrument som till exempel en mobiliseringsstav eller en så kallad activator för att behandla en led.

Sträckbehandling är vanligen smärtlindrande och kan hjälpa till att minska muskelspänning, öka blodflödet till området och underlätta läkningen av eventuella skador. Den kan användas för att behandla en rad olika problem som exempelvis smärta i nacke, rygg, armar eller ben, men är inte alltid lämplig för alla individer eller tillstånd. Därför bör den endast utföras av en licensierad terapeut som har fått speciell utbildning och erfarenhet inom området.

"Bristning" er en medisinsk betegnelse for den s situation der oppstår når livmoderen ("matrisa") ikke korrekt formes seg rundt barnet under graviditeten. Dette kan føre til at livmoderen brister, hvilket kan være livstruende for both mor og barn. Bristninger kan skje sent i graviditeten, ofte i slutten av den tredje trimesteren eller under fødselen.

Det er viktig å søke akutt medisinsk hjelp hvis du tror du har en bristning. Symptomene kan inkludere plutselige bukpiner, blodgir, trykk i underlivet og/eller smerter i skjenken. Behandlingen vil typisk involvere kirurgiske ingrep som f.eks. en cesarean-fødsel for å redusere risikoen for komplikasjoner.

'Fotledsskada' refererer til skader på fotleden, som er den del af kroppen som forbinder underbenet med foden. Fotleden består af en kompleks samling av ben, muskler, sener, nerver og blodkar, og den er ansvarlig for at bære vægt, stabilisere kroppen og muliggøre bevægelse.

Fotledsskader kan opstå som følge af en række forskellige mekanismer, herunder traumer, overbelastning, gigt og aldringsprocessen. Nogle almindelige typer af fotledsskader omfatter:

1. Seneskader: Disse skader opstår som følge af overbelastning eller for meget brug af senerne i fotledet. De kan være akutte eller kroniske og kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse.
2. Ledskader: Fotledet har flere små led, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse i fotledet.
3. Bruskskader: Fotledet indeholder også flere små brusk, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse i fotledet.
4. Nerveskader: Fotledet indeholder også flere nervesløjfer, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, kramper, formørkelse af sansen og begrænset bevægelse i fotledet.
5. Knogleskader: Fotledet indeholder også flere knogler, der kan blive skadet som følge af traumer eller overbelastning. Disse skader kan føre til smerter, svelling, hårdhed og begrænset bevægelse i fotledet.

Hvis du tror, at du har en skade i dit fotled, bør du søge medicinsk behandling umiddelbart for at undgå yderligere skader og komplikationer. Din læge kan diagnostisere din skade og give dig en behandlingsplan, der passer til dine specielle behov.

I medical terms, "rotation" often refers to the regular and periodic assignment of medical trainees (such as medical students or residents) to different clinical departments or services within a teaching hospital. The purpose of these rotations is to provide trainees with a broad exposure to various medical specialties and subspecialties, allowing them to gain diverse clinical experiences, develop a wide range of skills, and prepare for their future careers in medicine.

For example, a first-year medical resident might rotate through the following services during their training: internal medicine, surgery, pediatrics, obstetrics and gynecology, psychiatry, and family medicine. Each rotation typically lasts several weeks to a few months, depending on the program's structure and requirements.

In addition to clinical rotations, "rotation" may also refer to the movement of body parts around an axis or a fixed point. For instance, in anatomy, you might learn about the rotation of various bones, joints, or muscles during specific movements or activities. In pharmacology, "drug rotation" refers to the practice of changing medications periodically to reduce the risk of adverse effects and promote continued therapeutic efficacy.

Hemiarthroplasty är en typ av ledersättning inom ortopedisk kirurgi. Den innebär att ena halvan av ett artrosfattat eller skadat leder ersätts med en konstgjord ledkomponent. Det vill säga, bara ena delarna av den skadade leden byts ut mot en protes.

Exempelvis vid en skulderhemiarthroplasty ersätts endast skulderhuvudet medan skulderkula och rotatorkuffen lämnas intakta. På så sätt behålls den normala ledfunktionen i högsta möjliga grad, samtidigt som smärtan lindras och rörelseförmågan förbättras.

Denna typ av operation är vanlig vid vissa typer av skador eller sjukdomar som exempelvis ledtrauma, benbrott, artros, tumörer eller infektioner i leder.

In medical terms, an "arm" is the upper limb of the human body that extends from the shoulder to the hand. It is composed of three major parts: the upper arm (between the shoulder and elbow), the forearm (between the elbow and wrist), and the hand. The arm contains three bones: the humerus in the upper arm, the radius and ulna in the forearm. There are also muscles, blood vessels, nerves, and connective tissues that enable movements like flexing, extending, rotating, and grasping.

I medicska sammanhang kan "längdkotor" (engelska: "calluses") definieras som en typ av hudförändring orsakad av upprepad mekanisk påfrestning eller friktion. Detta leder till en ökad accumulering av döda hudceller och ett tjockare skikt av hornhud på den berörda ytan. Längdkotor är vanligt förekommande på händer, fötter eller andra kroppsdelar som utsätts för ständig mekanisk påfrestning, som exempelvis vid gång eller vid användning av vissa typer av verktyg. I allmänhet är längdkotor ofarliga, men de kan i vissa fall vara symptomatiska för underliggande hälsoförhållanden eller leda till besvär som klåda, smärta eller svullnad. I sådana fallen bör man söka medicinsk rådgivning.

Ortopedi är en gren inom medicinen som fokuserar på prevention, diagnosis och behandling av skelett- och muskuloskeletala sjukdomar och skador. Detta inkluderar ben, ledband, muskler, senor och annan relaterad vävnad. Ortopedisk vård kan omfatta både konservativ behandling som mediciner, fysioterapi och träning, samt kirurgi när det är nödvändigt. Specialiseringen innefattar också behandling av rörelseförhindringar och störningar i rörelsemönster orsakade av sådana tillstånd.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

I medical terms, “heal” betyder att en skada, sjukdom eller skada läker eller reparerar sig. Detta process innebär ofta att kroppens egna mekanismer arbetar för att stänga sår, ersätta döda celler och återställa funktionen hos en vävnad eller organ.

I vissa fall kan läkning innebära att symtomen försvinner helt, medan det i andra fall kan innebära att en individ får en nivå av funktionalitet tillbaka, även om de inte kommer att bli fullständigt frisk. I vissa fall kan läkning vara ett långsamt och kontinuerligt process som kan ta veckor, månader eller till och med år beroende på typen och svårighetsgraden av skadan eller sjukdomen.

Den medicinska termen "diafyse" används för att referera till den centrala, långa och tunnare delen av en tubulär benstruktur, som mellanhandsbenen eller lårbenet. Det är den del av benet som ligger mellan epifysen (de yttre ändarna) och metafysen (området nära ledytan). Diafyse innehåller huvudsakligen benmärg, som producerar röda och vita blodkroppar.

'Vadben' är ett medicinskt begrepp som refererar till smärta eller obehag i lårbensfogens område, där lårets två ben (femur och tibia) möts. Detta kan bero på olika orsaker, till exempel trauma, artrit, infektion eller inflammation. Vadban kan också vara relaterat till problem med muskler, senor eller nerver i området. I vissa fall kan vadben vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, så det är viktigt att undersöka orsaken till smärtan och behandla den tillräckligt. Behandlingen av vadben kan innebära vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel eller i vissa fall operation.

ISS står för "Injury Severity Score" och är en medicinsk skala som används för att bedöma allvarlighetsgraden av skador efter ett trauma. Skalan baserar sig på de tre delarna: huvud- och halsskada, thoraxskada och abdominell skada samt extremitets- och yttre skada. Varje del bedöms med en poängskala från 0 till 6 beroende på hur allvarlig skadan är. Slutsumman av dessa poäng ger ISS-värdet, som kan variera mellan 1 och 75. ISS-värdena kategoriseras sedan i olika allvarlighetsgrader: mild (1-8), moderat (9-15), svår (16-24) och mycket svår (25-75). En högre ISS-poäng indikerar en allvarligare skada och en sämre prognos.

Inre fixturer, även kallat interna organ eller inre vävnader, är de strukturer som finns inuti kroppen och utgör det mesta av vår fysiologi. De inkluderar bland annat hjärtat, lungorna, levern, bukspottkörteln, njurarna, tarmarna, könsorganen och flera andra organ och vävnader. Dessa strukturer har ofta specifika funktioner som är nödvändiga för att upprätthålla livet och hälsa hos en individ. Exempelvis är lungorna ansvariga för andningen, levern renar blodet från skadliga ämnen, njurarna filtrerar blodet och tar bort avfall, medan tarmarna absorberar näringsämnen från maten.

'Suturankare' er en medisinsk term som refererer til en persons jobb eller roll som syer sammen sår etter operasjon eller traume. En suturankar har typisk utdanningsgrad i helsefag og er ansvarlig for å veilede pasienten gjennom helingsprosessen etter suturingen, inkludert vare sjåfør og fjerne suturer ved behov. Deres hovedmål er å sikre at sår healer korrekt og forbedre estetisk og funksjonell utfall.

Muskel- och skelettsjukdomar är en kategori av sjukdomar som drabbar muskler, ben, ledband, ligament, senor och leder. Dessa sjukdomar kan vara medfödda eller aquired, och de kan vara relaterade till åldrande, skada, infektion, autoimmunitet eller cancer. Exempel på muskel- och skelettsjukdomar inkluderar artriter, reumatoid artrit, osteoartrit, multipel skleros, muskeldystrofi, fibromyalgi, osteoporos och cancersjukdomar som metastaserar till ben eller skelett. Symptomen på muskel- och skelettsjukdomar kan variera beroende på vilken specifik sjukdom en person har, men de kan inkludera smärta, stelhet, svullnad, rörelsebegränsning, svaghet och instabilitet i lederna eller musklerna. Behandlingen för muskel- och skelettsjukdomar kan innefatta mediciner, fysisk terapi, operationer, livsstilsförändringar och andra terapeutiska metoder beroende på sjukdomens art och svårighetsgrad.

Medicinskt kan mjukdelsskador, eller kontusionsskador, definieras som skador på hjärnan orsakade av ett trauma till huvudet. Skadan orsakar en störning i hjärnans normala funktion och struktur, men det finns inga synliga tecken på skada på hårda delar av hjärnan eller skallbenen. Mjukdelsskador kan variera från milda till allvarliga beroende på hur stor delen av hjärnan som är skadad och hur allvarligt skadan är. Symptomen på en mjukdelsskada kan inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, sömnstörningar och i vissa fall medvetandestörningar eller kognitiva funktionsnedsättningar. Behandlingen av en mjukdelsskada kan innebära vila, smärtlindring, rehabilitering och i allvarliga fall kirurgi.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

'Glenoid Cavity' er en anatomisk term som refererer til den del af skulderbladet (scapula) hvor overarmsknoglen (humerus) støder op imod. Det er en konkav formet ledflade, der danner en del af skulderleddet (articulatio humeri). Glenoidcaviteten er beklædt med ledkapsel og ledpude, der hjælper til at reducere friktionen mellem overarmsknoglen og skulderbladet under bevægelse.

"Proteolysis" er en medisinsk betegnelse for nedbrydningen af proteiner i celler. Dette skjer ved hjelp av en reaksjon kalt hydrolyse, der involverer enzymet proteasen som bryter ned proteinet til mindre peptidfragment og frie aminosyrer. Proteolysis er en viktig biologisk prosess for cellene i kroppen, da det hjelper med å regulere aktiviteten av mange forskjellige proteiner, fjerne skadede eller feilfoldede proteiner og spille en rolle i cellens død (apoptose). Dessutertid kan ubalanse i proteolysen være involvert i flere sykdommer, inkludert kræft, neurodegenerative lidelser og infeksjonssjukdommer.

Reoperation, även kallat "omopereration", är en term inom medicinen som refererar till att en patient behöver genomgå en ny operation för samma sjukdom eller skada efter att ha genomgått en tidigare operation. Det kan bero på att den första operationen inte löst problemet fullt ut, att komplikationer har uppstått eller att patientens tillstånd har försämrats. Orsaken och typen av reoperation varierar beroende på diagnosen och individuella faktorer hos patienten.

"Protective construction" i medicinsk kontext kan definieras som en struktur eller enhet som är designad för att skydda och stödja kroppen, specifikt en viss del eller organ, från skada eller yttre påverkan. Detta kan inkludera exempelvis en halsstöd (cervical collar) som används efter en halskada för att stabilisera halskotorna och förhindra ytterligare skada, eller ett benprotes som används efter en amputation för att ersätta den bortopererade extremiteten och ge stöd och funktionalitet till patienten. Protectiva konstruktioner kan vara tillfälliga eller permanenta beroende på behovet och typen av skada eller sjukdom.

Sjukgymnastik är en form av behandlande aktivitet som används inom sjukvården. Enligt Socialstyrelsen definieras sjukgymnastik som:

"En metod för behandling och rehabilitering genom aktiva rörelser, med eller utan hjälpmedel, som utförs av en legitimerad sjukgymnast. Behandlingen är inriktad på att motverka funktionsnedsättningar, förebygga skador och sjukdomar samt främja och vårda hälsan."

Sjukgymnastik kan användas för att lindra smärta, öka rörlighet, stärka muskler och förbättra balans och koordination. Den kan också användas som en del av en rehabiliteringsprocess efter skada eller sjukdom. Sjukgymnastik kan vara individuell eller gruppbaserad, beroende på patientens behov och mål.

'Immobilisering' är inom medicinen ett tillstånd där rörelsefrihet i en kroppsdel eller en hel kropp är begränsad eller obefintlig. Detta kan uppnås genom användning av olika metoder såsom splintar, gipsbandage, stela skor, halskragar eller läkemedel som muskelrelaxerande preparat. Immobilisering används ofta för att behandla skador, förebygga komplikationer efter operationer och under vissa medicinska undersökningar.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "wrist bones," here it is:

The wrist bones, also known as the carpals, are eight small bones that make up the wrist joint and connect the forearm bones (radius and ulna) to the hand bones (metacarpals). There are two rows of carpal bones in the wrist. The proximal row consists of the scaphoid, lunate, triquetral, and pisiform bones, while the distal row consists of the trapezium, trapezoid, capitate, and hamate bones. These bones work together to provide stability and mobility to the wrist joint, allowing for movements such as flexion, extension, radial deviation, and ulnar deviation.

"Viktbärande" är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva den totala belastningen eller stressen som placeras på skelettet och lederna, vanligtvis i samband med viktfördelning. Denna belastning kan orsaka smärta eller ökad slitage över tid, särskilt i leder som bär stort av vikten, såsom knä- och höftleder. Faktorer som kan påverka viktbärandet inkluderar kroppsvikt, muskelstyrka, balans, hållning och rörelsemönster.

Ett exempel på en medicinsk definition är: "Viktbärande är den totala kraften eller belastningen som utövas på bäckenet, ländryggen och de underliggande lederna och strukturerna. Denna belastning beror på kroppsvikt, muskelstyrka, balans och rörelsemönster." (Kendall, McCreary, & Provance, 2019)

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

Odontoidutskott, även känt som dens axis eller odontprocessen, är ett smalt, toppformigt benutskott på den övre delen av den andra halskotan (C2), även känd som axis. Odontoidutskottet spelar en viktig roll i att möjliggöra rörelser mellan de två översta halskotorna, atlas (C1) och axis (C2). Det fungerar som en pivotpunkt och låter huvudet rotera från sida till sida. Skador på odontoidutskottet kan orsaka instabilitet i halsen och potentiellt leda till allvarliga komplikationer, inklusive skada på ryggraden och andnings- eller cirkulationssvikt.

"Ledband" er en fremdeles brukt betegnelse for en smertefølelse i halsen og nakken, oftest karakterisert ved et trykkende eller indespærret skipperi. I medicinsk sammenheng vil mange nå mer præcist beskrive dette som "cervicogen halspine smerte" eller "musculoskeletal nakkesmerte". Disse betegnelser understreger at smerten har sin opprinnelse i muskler, senevar og ledd i hals- og nakkeområdet.

Det er viktig å undersøke og behandle underliggende årsaker til smerten, som kan inkludere overbelastning, feilholdninger eller traumer. Behandlingen kan omfatte fysioterapi, smertestillende medisiner, relaksasjonsteknikker og endelig hvis nødvendig, intervensjonelle behandlingsformer som infiltrering av lokalbedøvelse eller steroider.

"Funktionshinderbedömning" är ett begrepp inom medicinsk kontext som refererar till en utvärdering eller bedömning av individens funktionella förmågor och begränsningar i vardagslivet. Det inkluderar en granskning av personens kognitiva, fysiska, sensoriska och psykologiska förmågor som påverkar deras förmåga att utföra aktiviteter som krävs för att hantera sig själv, kommunicera, arbeta, studera och delta i samhällslivet.

Denna bedömning utförs vanligen av en läkare, sjukgymnast, ergoterapeut, logoped eller annan medicinsk specialist som har erfarenhet och kompetens inom området. Bedömningen kan involvera olika typer av tester och observationer för att utvärdera personens förmåga att utföra vardagliga aktiviteter, som exempelvis klädning, matlagning, skrivande, talande, höra, se, röra sig och hantera sina känslor.

Resultatet av en funktionshinderbedömning används ofta för att fastställa behandlingsbehover, rehabiliteringsbehövanden, anpassningsbehövanden eller andra stödåtgärder som kan hjälpa personen att hantera sina begränsningar och öka sin livskvalitet. Den kan också användas för att ställa en diagnos eller för att dokumentera funktionsnedsättningen i syfte att få tillgång till sociala förmåner eller andra former av stöd från samhället.

Paralys hos spädbarn, även känd som cerebral pares (CP), är en neurologisk skada som orsakar stelhet, svaghet eller rörelsemangel i ett eller flera kroppsdelar. Det beror vanligtvis på en skada på hjärnan under fostertiden eller under förlossningen. Symptomen kan variera från mild till allvarlig och kan inkludera svårigheter med att röra, sitta, stå eller gå. Paralys hos spädbarn kan också påverka barnets tal- och sväljförmåga. Behandlingen för CP består ofta av fysisk, occupations- och talterapi, mediciner och i vissa fall kirurgi.

Vertebroplastik är en invasiv medicinsk procedur där en specialiserad läkare, oftast en radiolog, injicerar cementliknande material i en skadad eller bruten vertebral kropp (en del av ryggradens struktur) för att stabilisera benet och lindra smärta.

Denna procedure används vanligtvis för att behandla frakturer orsakade av osteoporos, tumörer eller trauma i ryggkotorna. Under proceduren leds en tunn nål genom huden och musklerna till den skadade ryggkotan, varefter cementmaterialet införs under fluoroskopisk vägledning. När cementet har härdat stabiliseras benstrukturen och ger ofta snabb smärtlindring.

Vertebroplastik bör utföras av erfarna specialistläkare på ett sjukhus eller en klinik med tillgång till avancerad bildguidad teknik, såsom fluoroskopi eller datorstödd tomografi (CT).

'Tennis' är inte en medicinsk term, utan istället en populär sport. Men om vi talar om en skada som kallas "tennis elbow" eller "tennis arm", så refererar det till en överansträngningsskada på senorna och musklerna i underarmen, särskilt den yttre sidan. Denna skada är vanlig bland både tennisspelare och andra idrottsmän/kvinor, samt personer som utför repetitiva rörelser i armen, som exempelvis snickeri- eller lackeringsarbetare. Skadan orsakas av en ökad trötthet hos senorna och musklerna, vilket leder till små mikroskopiska skador på senans fäste vid armbenet. Symptomen innefattar smärta eller brännande känslor i området kring armbensfästet, särskilt när man vrider eller sträcker ut armen, och kan vara svår att behandla om den inte behandlas korrekt.

'Stödskenor' är ett medicinskt begrepp som ofta används inom områdena ortopedi, rehabilitering och fysioterapi. Det refererar till en typ av assistanshjälpmedel som används för att ge extra stöd och stabilitet till benen eller fötterna.

Stödskenor är vanligtvis gjorda av ett elastiskt material, såsom silikon eller gummi, och har en bred, flatformad ände som vilar på marken. Den andra änden av stödskenan fästes vanligen runt underbenet med hjälp av en speciell strumpa, band eller kläpp.

Stödskenor används ofta för att förhindra vilaödem, förbättra blodflödet i benen, minska smärtor orsakade av svullnad eller skador och ge extra stöd under aktiviteter som går, stå eller träna. De kan vara speciellt användbara för personer med problem såsom diabetes, neuropati, åderbråck, kronisk venerös insufficiens eller efter operationer i benen eller foten.

Det är viktigt att använda stödskenor korrekt och under professionell guidance, för att säkerställa att de används på rätt sätt och ger den önskade effekten.

'Kroppsrörelse' är ett samlingsbegrepp för alla de rörelser och movement som kroppen kan utföra. Det inkluderar allt från små, precisa rörelser som att röra en finger till större rörelser som att gå, springa eller dansa. Kroppsrörelse kan också innefatta subtilare aspekter av kroppsspråk och nonverbala kommunikation.

I en medicinsk kontext kan 'kroppsrörelse' också användas för att beskriva en persons förmåga att kontrollera och koordinera sina muskler och leder för att utföra vardagliga aktiviteter, som att klä sig själv eller hala sig upp på en stol. Besvären med kroppsrörelse kan vara temporärt eller permanent och orsakas av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska skador, muskuloskeletala sjukdomar eller åldrande.

"Halvsidsförlamning" är en medicinsk term som refererar till en form av förlamning där rörelseförmågan och/eller känseln påverkas på ena sidan av kroppen. Det kan orsakas av skada på vissa nervbanor, specifikt den delen av pyramidbanan som kallas corticospinala tracten, eller på hjärnbarken i den delen av hjärnan som kontrollerar rörelser på den sidan av kroppen.

Orsakerna till halvsidsförlamning kan variera, men de vanligaste orsakerna är stroke (hjärnblödning eller hjärtinfarkt), traumatisk skada på huvudet eller halsen, multipel skleros (MS) och andra neurologiska sjukdomar. Behandlingen av halvsidsförlamning beror på orsaken till förlamningen och kan innefatta medicinsk behandling, rehabilitering och terapi.

'Incidens' er en begrep i epidemiologi som refererer til antallet af nye tilfælde af en sygdom, skade eller anden helbredsrelateret hændelse, der opstår inden for en bestemt periode i en given befolkningsgruppe. Incidensen beregnes som det antal nye tilfælde divideret med den gennemsnitlige persontid i befolkningsgruppen under observation, og udtrykkes ofte som et antal tilfælde per 1000 personer pr. år.

Denne måling er vigtig for at forstå hyppigheden af en sygdom eller hændelse i en befolkning og kan anvendes til at sammenligne risici over tid, steder eller mellem forskellige grupper.

Den deltoideus musculus, ofta enbart kallad deltoiden, är en muskel som täcker den övre delen av skulderbladet och hjälper till att lyfta och rotera armen. Den deltoideus musculus kan delas in i tre delar:

1. Anteroinferior del (deltoideus anterior): Den främre, nedre delen av muskeln som börjar vid överarmsbenet (humerus) och fäster vid överarmens skålformiga ledpanna (glenoidkaviteten).
2. Posterior del (deltoideus posterior): Den bakre, övre delen av muskeln som också börjar vid överarmsbenet och fäster vid akromionprocessen på skulderbladet.
3. Lateral del (deltoideus lateralis): Den yttre, sidliga delen av muskeln som börjar vid överarmsbenets ridgeformade utskott (tuberculum majus) och fäster vid akromionprocessen på skulderbladet.

Deltoideus musculus är en kraftfull muskel som är viktig för att utföra olika typer av rörelser i armen, till exempel lyfta och rotera armen.

Lårbenshalsen (femur capitulum) är den del av lårbenet (femur) som articulerar med höftleden (articulatio coxae). Det är en knölig yta på den proximala änden av lårbenet och bildar en del av ledhuvudet tillsammans med överarmsbenets (humerus) skulderkula (caput humeri) i höften. Lårbenshalsen är en vanlig plats för benbrott, särskilt hos äldre vuxna, på grund av att den är belastad under vardagliga aktiviteter som stå, gå och stiga upp från en stol.

Fotonabsorptiometri är en laboratorieteknik som används för att mäta den absoluta eller relativa mängden av ett visst ämne i en proben genom att mäta absorptionen av röntgen- eller gammastrålning. Denna metod bygger på principen att när strålningen passerar igenom ett material, kommer en del av den att absorberas av det aktiva ämnet. Genom att mäta intensiteten av den ingoande och utgående strålningen kan man beräkna hur mycket som har absorberats av ämnet.

I klinisk medicin används ofta fotonabsorptiometri för att mäta benmineralisering, till exempel i benmassindex (BMD) för att diagnostisera och övervaka osteoporos.

Lårben, på latin "femur", är ett ben i underkroppen hos däggdjur och fåglar. Det är det längsta och starkaste benet i kroppen och bildar en del av benskelettet. Lårbenet sträcker sig från höftleden till knäskålen (patella) och består av tre delar: översta delen som kallas femurhuvudet, mitten som kallas femurskaftet och den nedre delen som kallas femurknuten. Lårbenet är involverat i rörelser som går, står och sitter.

Smärta är en ubehaglig sensorisk och emosional erfarenhet som kan variera i intensitet från mild till stark, och som vanligtvis är associated med skada eller sjukdom. Smärtan är ett varningssystem som hjälper kroppen att reagera på skador och hot. Den kan också vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller skada. Smärtan kan beskrivas i termer av dess kvalitet, intensitet, varaktighet och lokalisation. Det finns två huvudsakliga typer av smärta: akut smärta och kronisk smärta. Akut smärta är en plötslig smärta som oftast uppstår i samband med en skada eller sjukdom, och som normalt förväntas vara tillfällig. Kronisk smärta däremot är en smärta som varar över en längre period av tid, vanligen mer än tre månader, och som kan påverka individens vardagliga liv och mentala hälsa.

Bisfosfonater är en grupp läkemedel som används för att behandla skelettrelaterade sjukdomar, till exempel osteoporos och cancer relaterad benförsvagning. De fungerar genom att hämma nedbrytningen av benvävnad och på så sätt minska benresorptionen. Detta kan leda till ökad benstyrka och minskat risk för skelettrelaterade komplikationer som frakturer (benbrott).

Bisfosfonater ges vanligen som tablett eller intravenös infusion och de olika medlen i gruppen har olika halvtider i kroppen, vilket påverkar hur ofta de behöver tas. De vanligaste bisfosfonaterna är alendronat, risedronat, ibandronat och zoledronat.

Samtliga bisfosfonater har vissa biverkningar som kan vara allvarliga om de inte behandlas, till exempel ont i mag-tarmkanalen, muskel-skelettbesvär och i sällsynta fall osteonekros (död av benvävnad). Dessa biverkningar är dock ovanliga och generellt sett är fördelarna med behandlingen större än riskerna.

Det är viktigt att diskutera eventuella frågor eller oro relaterade till bisfosfonater med läkaren innan man påbörjar en behandling.

En rullstol är ett hjälpmedel som används för att transportera personer med svårigheter att gå eller stå. Den består av en sittbricka monterad på ett chassi med hjul, och kan styras manuellt eller elektriskt. Rullstolar används ofta av personer med rörelsehinder orsakade av sjukdomar som multipel skleros, cerebral pares eller amyotrofisk lateralskleros, eller efter skador på ryggmärgen eller hjärnan. De kan också användas av äldre personer med mobilitetsproblem. Rullstolar finns i olika typer och storlekar beroende på användarens behov och preferenser.

I den medicinska kontexten kan "lik" tolkas som en person som är identisk eller mycket lik en annan person vad gäller genetiska, fysiska eller mentala drag. Det vanligaste exemplet på detta är en tvilling, där två individer delar samma uppsättning genetisk information och kan vara mycket lika fysiskt och beteendemässigt.

Det finns två typer av tvillingar: enoyota (identiska) tvillingar och tvåoyota (oidentifierbara) tvillingar. Enoyota-tvillingar utvecklas från samma befruktade ägg (zygote) och delar därför samma DNA-sekvens, medan tvåoyota-tvillingar utvecklas från skilda befruktade ägg och har separata DNA-sekvenser.

Även om tvillingar är det vanligaste exemplet på "lik", kan begreppet också användas för att beskriva andra släktingar som delar en stor andel genetisk information, såsom syskon, kusiner och syskonbarn.

Traffiksjukdom (vägtrafikolycka) definieras av Världshälsoorganisationen (WHO) som en händelse som involverar minst ett fordon och som orsakar skada, död eller materiell skada. Det kan också inkludera fotgängare och cyklister. Orsaken till en trafikolycka kan variera, men de flesta är på grund av faktorer som mänskligt beteende, tekniska defekter och miljömässiga faktorer.

I'm sorry for the confusion, but "Bencement" is not a medical term that I am familiar with. It is possible that there may be a spelling error or it could be a term specific to a certain language or field within medicine. Can you please provide more context or check the spelling? I would be happy to help further if I can.

Förolämningsskador, även kända som obstetriska trauma eller underlivsskador, är skador som kan uppstå under förlossningen. Dessa skador kan drabba bäckenbotten, underlivsmuskulatur, ligament och nerver.

Exempel på vanliga förolämningsskador inkluderar:

1. Skador på perineum (den muskulära regionen mellan slidan och anus): Detta kan vara en lättare skada, såsom en sårbildning eller ett sönderslitande av perinealvävnaden, eller en allvarligare skada som innebär att muskler, ligament och nerver skadas.
2. Analincontinens: Detta är en oförmåga att kontrollera avföringen eller flatulensen. Den kan orsakas av skador på anus- och slidmusklerna eller på de nerver som styr dessa muskler.
3. Slidskador: Förlossningen kan leda till sårbildning, sönderslitande eller avslitande av slidan. I vissa fall kan en episiotomi behövas, vilket är ett intentionalt snitt i perineum för att underlätta förlossningen. Även efter en episiotomi kan skador uppstå om den inte läks korrekt.
4. Uterusprolaps: Detta innebär att livmodern sjunker ner från sin normala position i bäckenet och kan sticka ut genom slidan. Detta orsakas ofta av svaghet hos de muskler och ligament som håller livmodern på plats.
5. Blåsa prolaps: Detta innebär att blåsan sjunker ner från sin normala position i bäckenet och kan sticka ut genom slidan. Detta orsakas ofta av svaghet hos de muskler och ligament som håller blåsan på plats.

Förolämpningar är vanligare efter förlossningar där det har varit behov av instrumentell assistans, såsom vakuuminläsning eller kraftig sugning. Även högre ålder, övervikt och tidigare barnafödanden kan öka risken för förolämpningar.

"Armbåge" er en anatomisk betegnelse for den del af overarmsknoglen (humerus) og underarmsknoglerne (ulna og radius) som mødes og danner en led. Denne led kaldes også cubitusarticulationen, og den tillader bevægelser som flexion (bøjning) og extension (streckning) af underarmen.

'Handlovens båtben', också känt som scaphoidfalangen, är en benformation i handen som skiljer sig anatomiskt från de vanliga längre benen (metakarpalben) i handledsrörelsen. Detta ben sitter mellan handleden och tumnageln och har en unik form som påminner om en båt, därav namnet. Handlovens båtben är viktigt för rörelserna i handen, särskilt för tumns flexibilitet och styrka. Skador på detta ben kan vara svåra att behandla på grund av dess begränsade blodförsörjning.

Ryggradsskada, eller ryggradsförlamning, är en allvarlig skada på ryggmärgen som orsakas av en skada på ryggraden. Skadan kan vara olika allvarlig beroende på vilken del av ryggmärgen som skadas och hur allvarligt skadan är. En ryggradsskada kan orsaka förlamning, smärta, känselbortfall, svårigheter med koordination och andra neurologiska symptom.

Ryggradsskador kan delas in i två kategorier: kompletta skador och ofullständiga skador. Vid en komplett skada fungerar inte ryggmärgen alls under skadan, medan vid en ofullständig skada finns det kvar någon form av funktion.

Orsakerna till ryggradsskador kan vara många, men de vanligaste orsakerna är trafikolyckor, fall, våld och idrottsskador. Andra orsaker kan vara tumörer, infektioner, skleros (MS) och andra sjukdomar som kan skada ryggmärgen.

Behandlingen av ryggradsskador beror på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är. Behandlingen kan innebära operation, läkemedel, fysisk terapi, rehabilitering och andra behandlingsformer. I vissa fall kan en ryggradsskada vara livshotande eller orsaka bestående funktionsnedsättningar.

'Slemsäck' är ett informellt och folkligt uttryck för en anatomisk struktur som kallas *mukus membran* eller *slemhinnor*. Dessa membran finns överallt i vår kropp, bland annat i näsa, mun, tarmar och lungor. Deras främsta funktion är att producera ett segt sekret som innehåller vatten, salter, proteiner och andra substanser – mukus. Mukus skyddar slemhinnornas ytor genom att fånga smuts, damm och bakterier som andas vi in eller som kommer in med maten. Det hjälper också till att behöva fuktig- och glatt hålla slemhinnorna så att de kan utföra sina funktioner optimalt.

I vardagligt tal används begreppet 'slemsäck' ofta för att beskriva en irritation eller inflammation i näsan, som orsakas av ökad produktion av mukus och medför en känsla av tryck och obehag. Detta kan bero på en allergisk reaktion, en influensainfection eller andra sjukdomar som rinit eller sinusit.

'Fotvristben' (latin: Hallux rigidus) är en form av artrit som främst drabbar stortåens grundled. Det innebär en progressiv förlust av den normala rörelseförmågan i leden, vilket kan ge upphov till smärta och svårigheter vid gång och rörelse. I vissa fall kan även knölbildningar (exostoser) förekomma på ledytan, vilket ytterligare kan försämra funktionen i leden. Fotvristben behandlas vanligen med smärtlindring, skoinnersättning och i vissa fall kirurgi.

"Brachial plexus neuritis," också känt som "Parsonage-Turner syndrom," är en neurologisk sjukdom som orsakas av skada eller inflammation i den del av det perifera nervsystemet som kallas brachialplexus. Brachialplexus är ett nätverk av nerver som löper från halsen och genom axeln för att innervera arm, hand och fingrar.

Brachial plexus neuritis karaktäriseras vanligen av plötslig och oförutsägbar smärta i axeln eller skuldran, följt av svaghet eller förlorad känsel i arm, hand eller fingrar. Symptomen kan vara milda eller allvarliga och kan påverka en eller båda sidor av kroppen. I vissa fall kan sjukdomen leda till permanent skada på nerverna.

Orsaken till brachial plexus neuritis är ofta okänd, men det kan vara relaterat till infektioner, trauma, cancer eller immunologiska störningar. Behandlingen inkluderar smärtlindring, fysioterapi och ibland kirurgi. Prognosen varierar beroende på allvarligheten av skadan och hur snabbt behandlingen söks.

Käkfraktur är ett medicinskt tillstånd som innebär att käken, även kallad mandibulan, har brutits. Detta kan inträffa på grund av olyckor, slagsmål, idrottsskador eller andra typer av trauma. Käkfrakturer kan vara mycket smärtsamma och kan leda till svullenhet, blåmärken, problem med att öppna munnen, tänder som inte sitter rätt, blod i munhålan eller svårigheter med att tugga, svälja eller tala. I vissa fall kan käkfrakturer också orsaka skador på tänder, käkmuskler, käksnerven eller andra strukturer i ansiktet. Behandlingen av käkfrakturer kan innebära att stabilisera benbitarna med hjälp av bandage, trakter eller skruvar, och ibland kan operation behövas.

En bentransplantation är en medicinsk procedur där man tar bort ett ben eller en del av ett ben från en donator och transplanterar det till en mottagare som saknar ett fungerande ben eller har en allvarlig skada på benet. Detta kan vara nödvändigt för att återställa rörelseförmågan, lindra smärtor eller rädda livet på den drabbade personen.

Den typiska proceduren innebär att man tar bort benet från den avlidna donatorn och preparerar det så att allt som kan orsaka avstötning tas bort. Sedan skärs mottagarens kvarvarande benvävnad till så att den nya benbiten passar in i kroppen. Slutligen fästs den nya benbiten på plats med hjälp av skruvar, plattor eller andra metoder för att stabilisera konstruktionen.

Efter operationen behöver patienten vanligtvis genomgå en lång rehabiliteringsprocess för att lära sig använda det nya benet igen och bygga upp styrka och rörlighet.

Strålbehandling, eller radiation therapy, är en typ av behandling som använder joniserande strålning för att döda cancerceller och hämma deras förmåga att dela sig och växa. Strålben innebär användning av högenergiska strålar, vanligtvis röntgenstrålar eller elektronstrålar, för att förstöra cancercellernas DNA och på så sätt hindra dem från att föröka sig.

Strålbehandling kan användas som enbart behandling eller tillsammans med andra typer av cancerbehandlingar, till exempel kirurgi, kemoterapi eller immunterapi. Den kan ges både externt (från utsidan av kroppen) och internanter (från insidan av kroppen). Extern strålbehandling är den vanligaste formen och innebär att en strålkälla riktas mot tumören. Intern strålbehandling, även kallat brachyterapi, innebär att en radioaktiv källa placeras direkt i eller nära tumören.

Strålbehandling kan vara effektivt för att minska tumörstorleken, lindra symtom och förlänga livet hos cancerpatienter. Dock kan strålbehandling också orsaka biverkningar som är relaterade till behandlingsområdet, såsom hudirritation, trötthet, illamående och diarré. Långsiktiga biverkningar kan också uppstå, beroende på vilken del av kroppen som behandlas och hur hög stråldosen är. Dessa biverkningar kan inkludera förändringar i huden, ökad risk för andra cancerformer och skador på organ.

En ledinjektiон är en procedur där läkemedel, lokalbedövningsmedel eller andra substanser injiceras direkt in i en led (gångjärn). Detta görs vanligtvis för att lindra smärta, reducera inflammation eller öka rörligheten i den berörda leden. De kan användas för att behandla en rad olika sjukdomar och skador, till exempel artrit, bursit, tennis elbow eller skador på senor och ligament. Injektionen utförs vanligtvis av en läkare, sjukgymnast eller annan medicinsk specialist.

'Skadegradsmått' er en betegnelse som brukes innenfor medisinen for å beskrive graden av skader på kroppen eller en organisme etter en skade, sykdom eller behandling. Det kan være standardisert og klasifisert for å beskrive art og alvorlighetsgraden av skaden.

Et eksempel er den graderingen som brukes for brannskader, hvor man ser på dypden og arealet av brannskadene for å bestemme en passende behandling og forventet prognose. En anden type skadegradsmått kan være en neurologisk undersøkelse etter en hjerneblødning, som ser på funksjonen i de forskjellige områdene av hjernen for å forutsi mulige langtidseffekter.

I tillegg kan skadegradsmåling brukes i kliniske prøvingsdesigns for å evaluere effektiviteten og sikkerheten av en behandling, ved å sammenligne endringene i skadegradsmålingen før og etter behandlingen.

Alendronat är ett medel som används för att behandla och föventiona osteoporos, en sjukdom där benen blir svagare, tunnare och mer benbrottskänsliga. Alendronat tillhör en grupp av läkemedel som kallas bisfosfonater.

Själva molekylen Alendronat fungerar genom att hämma nedbrytningen av benvävnad, vilket leder till ökat benmassa och styrka. Detta kan minska risken för benbrott, särskilt i höfter, ryggrad och vristar. Alendronat intas vanligtvis som en tablett en gång per vecka på ett tom stomak.

Det är viktigt att följa instruktionerna noggrant när man tar alendronat, eftersom felanvändning kan leda till allvarliga biverkningar, såsom mag-tarmrubbningar och sällsynta men allvarliga problem med munhålan.

'Vridmoment' är ett begrepp inom fysiken och används sällan inom medicinen. Det kan dock i vissa fall användas för att beskriva en kraft som verkar på en struktur och orsakar en rotationsrörelse eller en twisting-rörelse. Ett exempel på detta är när en benfraktur orsakar ett vridmoment på den underliggande muskulaturen eller kring en led, vilket kan leda till skada på musklerna eller ledbanden.

Emellertid är det inte vanligt att använda termen 'vridmoment' inom medicinen och det finns inget etablerat medicinskt definition av detta begrepp.

Minimalinvasiva kirurgiska tekniker är metoder för att utföra kirurgiska ingrepp genom mycket små snitt eller inkapslingar, istället för de traditionella öppna kirurgiska procedurerna med stora snitt. Dessa tekniker innebär ofta användning av specialdesignade instrument, kamera och belysning som introduceras genom små inkapslingar i kroppen. Exempel på minimalinvasiva kirurgiska tekniker är laparoskopi, thorakoskopi och artroskopi.

Laparoskopi används vanligen för bukhålsoperationer, där en liten kamera och instrument introduceras genom små snitt i magen. Thorakoskopi är en teknik som används för att operera på lungor och mediastinum genom små inkapslingar mellan revbenen. Artroskopi är en minimalinvasiv metod för att undersöka och behandla leder, där en liten kamera och instrument introduceras genom ett mycket litet snitt i ledhinnan.

Minimalinvasiva kirurgiska tekniker kan minska smärtan, blodförlusten, nedrekomplikationerna, skarvaffekterna och rehabiliteringstiden efter operationen jämfört med traditionell öppen kirurgi.

En skallbasfraktur är en fraktur (en broken bone) i tinningbenet (os temporale), ett av de tre benen i skallen. Tinningbenet bildar delar av både övre och undre käken, örat och det laterala hålrummet i huvudet. Skallbasfrakturer kan vara slutna (där skinnet inte är skadat) eller öppna (där det finns en anslutning mellan omgivande miljö och inre strukturer). Symptomen på en skallbasfraktur kan inkludera smärta, hörselnedsättning, yttre blödningar eller blod i örat, ansiktsförlamning, svullnad, ödem (vätskeansamling) och/eller blåmärken runt omkring ögat. Dessa frakturer kan också orsaka intrakraniala komplikationer såsom hjärnskador, epidurala eller subdurala blödningar (blodansamlingar mellan hjärnhinnorna) och/eller en ökad risk för infektion. Behandlingen kan innebära observation, smärtstillande medel, antibiotika och i vissa fall kirurgi.

'Blygdben' er en uformell betegnelse for det skjulte, smallere område som ligger overfor skamlæberne og under undermunden hos kvinder. Den medicinske betegnelse for blygden er 'mons pubis' eller 'pudendum'. Det er normalt dækket af pubisk hår.

Det er viktig å merke på at det ikke er en sykdom og at dette området har en normal variasjon i størrelse og form mellom forskjellige mennesker.

'Upper extremity' er en begrep som ofte brukes innen medisin og terapi, og refererer til det øvre delen av kroppen som inkluderer skulderen, armen, overarmen, underarmen og hånden. Dette omfatter alle de strukturer som er forbundet med disse områdene, inkludert muskler, sener, bener, ledd, nerver og blodårer.

Osteotomi är ett medicinskt begrepp som refererar till den kirurgiska proceduren där man skär benet i ett specifikt ställe för att korrigera en deformitet eller förändra benets axel. Detta kan användas för att rätta till exempelvis knä- eller höftdeformationer, återställa normal benlängd efter benfrakturer eller behandla artros. Osteotomin kan utföras med olika typer av kirurgiska verktyg, såsom sågar eller raspblad, och kan vara öppen eller minimalt invasiv beroende på operationsteknik. Efter operationen behöver benet ofta stabiliseras med exempelvis skruvar, plattor eller bandage för att underlätta läkningen och uppnå önskad korrektion.

Mekanisk påfrestning inom medicinen refererar till krafter som verkar mekaniskt, det vill säga fysisk på kroppen eller dess delar. Det kan handla om tryck, drag, skjuvning, rotation eller kombinationer av dessa. Exempel på mekaniska påfrestningar inkluderar stötar, slag, lyft, tryck från tyngdkraften, rörelser med onormal belastning och så vidare. Dessa påfrestningar kan leda till skador eller smärtor i kroppen beroende på deras storlek, varaktighet och område där de verkar.

"Ben" refererar anatomiskt till den del av extremiteten som är belägen under knäet, medan "benvävnad" (i medicinska sammanhang) ofta refererar till all vävnad som utgör benet, inklusive benmärg, benvävnad, brosk, senor, muskler och hud. Benvävnaden består huvudsakligen av kollagen och mineralsalter, vilket ger benen styrka och styvhet. Benmärgen inne i benen producerar röda och vita blodkroppar.

En broskfraktur är en skada på brosket som omger och stöttar en led. Det kan orsakas av ett trauma eller en skada, till exempel vid en sportrelaterad skada eller en olycka. Vid en broskfraktur blir brosket ofta delat i två eller flera delar, och ibland kan även den underliggande benknölen vara skadad. Symptomen på en broskfraktur kan inkludera smärta, ömhet, svullnad, blåmärken, nedsatt rörlighet och i vissa fall synliga deformiteter. Diagnosen ställs vanligtvis genom röntgenundersökningar, men ibland kan även andra avbildande metoder behövas för att fastställa skadan. Behandlingen av en broskfraktur beror på dess allvar och plats, men den kan innebära vila, immobilisering, smärtbehandling, operation och rehabilitering.

'Fotskada' är ett samlingsbegrepp för skador eller skador på foten. Det kan vara allt från små snitt och slitage till allvarliga skador som frakturer (benbrott), luxationer (ledbandsslitningar) eller amputationer (avskiljande av en kroppsdel). Fotskador kan orsakas av olyckor, sportrelaterade skador, arbetsskador eller sjukdomar som påverkar blodförsörjningen till foten. Symtomen varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad av skadan, men kan inkludera smärta, svullnad, blåmärken, besvärlighet att gå eller stå och förlorad känsel i foten.

Ryggraden, även känd som ryggkotpelaren eller vertebralpelaren, är den centrala strukturen i ryggradsdjurs (däggdjur, fåglar, reptiler och fiskar) axialskelett. Den består av en serie av benartade strukturer som kallas ryggkotor, som är sammanlänkade med diskar av broskvävnad. Ryggkotorna skyddar ryggradens nervtrådar och hjälper till att stödja huvudet och kroppen samt möjliggör rörelse i ryggraden. Den övre delen av ryggraden, kallad halsryggen, innehåller de sju översta ryggkotorna som är involverade i att stödja huvudet.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of the word "handled," it generally means to deal with or manage a situation, task, or person in a competent and efficient manner. In a medical context, it could refer to how a healthcare professional manages a patient's care or a specific medical condition. However, I am not sure if this is the definition you were looking for. If you meant something else or if you have any further questions, please let me know!

"Age factors" in a medical context refers to the various changes and conditions that occur as a result of aging, which can affect an individual's health and susceptibility to disease. These factors may include:

* Physical changes associated with aging, such as decreased muscle mass, bone density, and lung function
* Increased risk for certain chronic diseases, such as heart disease, stroke, diabetes, and cancer
* Changes in sensory perception, including vision and hearing loss
* Cognitive decline, including an increased risk of dementia and Alzheimer's disease
* Increased susceptibility to infections due to a weakened immune system
* Greater likelihood of experiencing multiple chronic conditions simultaneously (multimorbidity)

These age-related factors can impact the diagnosis, treatment, and management of medical conditions, and must be taken into account when providing care for older adults.

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.