Stämbandsförlamning
Stämband
Recurrent Laryngeal Nerve
Laryngoskopi
Laryngeal Nerve Injuries
Röntgenförstärkningsskärmar
Förlamning
Postoperativa komplikationer
Postoperativ vård
En stämbandsförlamning (laryngeal nerve palsy) är en förlust av nervfunktion i en eller båda stämbandsnerven (recurrent laryngeal nerve), som kan orsaka röstrubbningar och andningssvårigheter. Detta kan inträffa till följd av skada, sjukdom eller trauma till nerven.
Det finns två typer av stämbandsförlamning: enkel (unilateral) och dubbel (bilateral). En enkel stämbandsförlamning innebär att endast ena sidan av stämbanden är påverkad, medan en dubbel stämbandsförlamning innebär att båda sidorna är drabbade.
En enkel stämbandsförlamning kan orsaka rösten att bli svagare, hes och utmattningsbenägen, samt försämra andningsförmågan under fysisk aktivitet eller vid sömnsvårigheter. En dubbel stämbandsförlamning kan leda till allvarligare andningssvårigheter och kräva akut medicinsk behandling.
Orsakerna till stämbandsförlamning kan variera, men de vanligaste orsakerna innefattar skada under kirurgisk behandling (till exempel hals- eller hjärtkirurgi), sjukdomar som cancer, neurologiska sjukdomar, infektioner och trauma. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen av stämbandsförlamning beror på orsaken och kan innefatta medicinsk behandling, logopedisk terapi eller kirurgi.
Stämband, även kända som rörelseband eller stimmålsgördel, är ett par membranliknande strukturer i larynx (struphuvudet) hos däggdjur. Deras huvudsakliga funktion är att kontrollera öppning och stängning av glottis, det vertikala gapet mellan stämbanden som leder till luftvägarna. När vi andas är glottis öppen, men när vi sväljer stänger sig stämbanden för att förhindra att mat och dryck tränger ner i luftvägarna.
Stämbandens rörelser och form skapar också unika resonansrum som ger varje persons röst dess speciella kvalitet, volym och ton. Vid fonation (röstbildning) vibrerar stämbanden mycket snabbt för att producera ljudvågorna som bildar tal och sång.
Stämbandens storlek, form, tjocklek, spänstighet och position kan variera mellan individer och påverka deras röstegenskaper. Ändringar i stämbandsfunktioner kan leda till röstrubbningar eller andra röstrelaterade problem.
Recurrent laryngeal nerve (RLN) är en gren av vagusnerven (10:e kraniella nerven) som försörjer rösten och andningen i hals- och halsoområdet. Varje sida har en RLN, som innerverar stämbanden och de intralaryngala musklerna.
Den rekurrerande laryngeala nerven har ett ovanligt lopp, eftersom den avviker från sin normala kraniala bana för att loopa runt den nedre delen av sköldkörteln (lårbenet) på vänster sida och den återgående arteria subclavia på höger sida, innan den stiger upp till halsen.
Skador på RLN kan orsaka röstförändringar, heshet eller andningssvårigheter. Skador på RLN är en möjlig komplikation under kirurgiska ingrepp i hals- och halsoområdet, till exempel vid operationer för sköldkörteltumörer eller struphuvudschirurgi.
'Heshet' på medicinsk jysk innebär en förlust av hörsel eller nedsatt hörsel. Orsaken kan vara mekanisk, som vid skada på öronslaget eller medfödd, eller sensorineural, som vid skador på innerøra eller nervesystemet. Heshet kan också orsakas av infektioner, läkemedel eller åldring.
Laryngoskopi är ett medicinskt undersökningsförfarande där svalget och stämbanden inspekteras med hjälp av ett laryngoskop, ett slags tunn rör med en lampa och ofta även en kamera monterad vid dess ände. Laryngoskopi används vanligen för att diagnostisera eller behandla problem relaterade till rösten, andningen eller sväljningen.
Det finns två huvudtyper av laryngoskopi: direkt laryngoskopi och fiberoptisk laryngoskopi. Vid direkt laryngoskopi används ett styvt laryngoskop som introduceras ner i svalget under kontroll av en läkare, medan fiberoptisk laryngoskopi använder en flexibel, böjlig sonde som är lättare att manövrera och ofta används under lokalbedövning.
Laryngoskopi kan vara ett rutinmässigt ingrepp eller kräva bedövning eller full sedering beroende på omständigheterna. Det är viktigt att följa alla instruktioner från läkaren innan och efter undersökningen för att säkerställa en trygg och smidig procedur.
Laryngeal nerve injuries refer to damages or injuries to the recurrent laryngeal nerve or the superior laryngeal nerve, which are the two branches of the vagus nerve that innervate the larynx. These nerves play critical roles in voice production, swallowing, and protecting the airway.
Recurrent laryngeal nerve injuries can result in vocal cord paralysis, which can cause hoarseness, breathiness, or weakness in the voice. In severe cases, it may also lead to difficulty swallowing or breathing. The injury to this nerve can occur due to various reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or neurological disorders.
Superior laryngeal nerve injuries, on the other hand, can cause alterations in voice quality and pitch, as well as pain during high-pitched voice use or swallowing. This nerve has two branches: the internal branch supplies sensation to the mucous membrane of the larynx above the vocal folds, while the external branch innervates the cricothyroid muscle, which is responsible for adjusting the tension and length of the vocal cords during voice production.
The diagnosis of laryngeal nerve injuries typically involves a thorough clinical evaluation, including a detailed history, physical examination, and often, laryngoscopy or videostroboscopy to assess vocal cord function and movement. Treatment options depend on the type and severity of the injury and may include voice therapy, surgical intervention, or observation with monitoring over time.
Röntgenförstärkningsskärmar, även kallade fluoroskopisk skärm eller intensifieringsskärm, är en typ av skärm som används inom röntgidiagnostik för att öka den visuella kontrasten och detaljrikedomen i röntgenbilder. Skärmarna består av ett ljust material, ofta en fosforescent förening, som omges av en skyddande skikt. När de exponeras för röntgenstrålning absorberas en del av strålningen i det fosforescerande lagret och omvandlas till synligt ljus. Detta ljus är mycket starkare än det som genereras direkt från den ursprungliga röntgenstrålningen, vilket gör att det blir möjligt att se detaljer i bilden som annars skulle vara svåra att upptäcka. Röntgenförstärkningsskärmar används ofta tillsammans med ett röntgengerät och en bildöverföringsenhet för att skapa realtidsbilder av strukturer inuti kroppen, till exempel under en fluoroskopiundersökning.
Förlamning (paralys) är ett medicinskt tillstånd där muskelaktiviteten eller rörelseförmågan i en kroppsdel eller kroppsdelar är påverkad eller saknas, ofta orsakat av skada på nervsystemet. Det kan bero på en skada på hjärnan, ryggmärgen eller nerverna som förhindrar kommunikationen mellan hjärnan och musklerna. Förlamningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från lindrig svaghet till total oförmåga att röra en kroppsdel.
Struphuvudsjukdomar, även kända som stapediopati, är en grupp sjukdomar som drabbar struphuvudet, det smala området mellan örat och näshålan. Struphuvudet innehåller tre små ben (stigbylle, hammare och stämband) som är viktiga för att överföra ljudvibrationer från yttre örat till innerörat.
Struphuvudsjukdomar kan orsaka problem med hörseln, jämviktssinnet eller båda. De vanligaste symptomen på struphuvudsjukdomar inkluderar hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), instabilitet eller svårigheter att hålla balansen.
Det finns olika typer av struphuvudsjukdomar, men de flesta fall orsakas av infektioner, trauma, genetiska faktorer eller åldersrelaterad degeneration. Några exempel på struphuvudsjukdomar är otoskleros, Menieres sjukdom och labyrintit.
Otoskleros är en progressiv tillstånd där benvävnaden runt stigbyllet i innerörat bildar hårda avlagringar som kan förhindra rörelserna hos stigbyllet, vilket orsakar hörselnedsättning.
Menieres sjukdom är en sjukdom som drabbar innerörats balansorgan och kännetecknas av perioder av ytterst starka attacker av vertigo (svindel), hörselnedsättning och tinnitus.
Labyrintit är en inflammation i innerörat som kan orsaka symtom som svårigheter att hålla balansen, illamående och kräkningar, samt hörselnedsättning eller tinnitus.
Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.
Typiske postoperative komplikationer omfatter:
1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.
Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.
Postoperativ vård, även känd som postoperativt omvårdnad, är den typen av medicinska vård och omsorg som en patient får direkt efter en operation eller ett kirurgiskt ingrepp. Denna form av vård kan vara kortvarig eller långvarig beroende på typen av operation och den individuella patientens behov.
Postoperativ vård inkluderar ofta:
1. Övervakning av vitala tecken som hjärtslag, blodtryck, andning och syrgasmättnad i blodet för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
2. Smärtlindring med läkemedel eller andra smärtbehandlingsmetoder.
3. Kontroll av blödningar och hemostas (att stoppa blödningen).
4. Infusion av vätskor för att förhindra dehydrering och underhålla cirkulationssystemet.
5. Andningsstöd, om det behövs, genom syrgas tillförsel eller mekanisk ventilation.
6. Kontroll av smärta, andning och neurologiska funktioner för att upptäcka tidigt eventuella komplikationer.
7. Förhindra infektioner genom användning av sterila bandage, sårvård och, om det behövs, antibiotika.
8. Hjälpa patienten med aktiviteterna för daglig livsföring (ADL) som att äta, kläda sig och gå på toaletten.
9. Rörelseövningar för att förebygga komplikationer såsom blodproppar eller muskelsvaghet.
10. Psykologiskt stöd och information till patienten och deras familj om operationen, rehabiliteringen och återhämtningen.
Postoperativ vård kan ges på sjukhus, i en kirurgisk klinik eller hemma hos patienten beroende på patientens behov och läkarens bedömning.