Streptograminer är en grupp av antibiotika som består av två olika typer av molekyler, typ A och typ B. Dessa två typer interagerar med varandra och bildar komplex som stör protein syntesen hos bakterier. Streptograminer är effektiva mot många grampositiva bakterier, inklusive stafylokocker och enterokocker, samt vissa gramnegativa bakterier. Dessa antibiotika används främst för behandling av allvarliga infektioner som är resistenta mot andra typer av antibiotika. Ett exempel på ett streptograminpreparat är quinupristin/dalfopristin (Synercid).

Virginiamycin är ett antibiotikum som tillhör gruppen av streptograminer. Det är ett kombinationspreparat bestående av två komponenter, virginiamycin M och virginiamycin S, som tillsammans har bakteriedödande effekt mot en rad grampositiva bakterier.

Virginiamycin används främst som veterinärmedicin för behandling av infektioner hos djur, särskilt inom boskaps- och fjäderfäindustrin. Det är inte vanligt förekommande inom mänsklig medicin, men har använts för behandling av vissa typer av infektioner som orsakats av bakterier som är resistenta mot andra antibiotika.

Samtidigt bör nämnas att användning av virginiamycin och andra antibiotika i djurhållning kan bidra till utvecklingen av antibiotikaresistens hos bakterier, vilket är en allvarlig global folkhälsofråga. Därför finns det strikta regler och riktlinjer för användningen av antibiotika inom veterinärmedicinen.

Streptogramin A är ett antibiotiskt peptid som produceras av bakterien Streptomyces graminofaciens. Det verkar genom att binda till 23S rRNA i bakteriens ribosom och stör proteintranslationsprocessen, vilket leder till bakteriedödande effekt. Streptogramin A används kliniskt ofta i kombination med streptogramin B för att behandla allvarliga infektioner orsakade av gram-positiva bakterier som meticillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA) och vancomycinresistent Enterococcus (VRE). Ett exempel på en kombination av streptograminer A och B är pristinamycin.

Pristinamycin är ett antibiotikum som tillhör gruppen av streptograminer. Det är en kombination av två substanser, pristinamycin IA och pristinamycin IIB, som tillsammans har bakteriedödande effekt genom att hämma proteinsyntesen i bakterier.

Pristinamycin används främst för behandling av allvarliga infektioner orsakade av grampositiva bakterier, såsom stafylokocker och enterokocker. Det kan också användas för behandling av komplicerad intraabdominala infektioner, lunginflammation och hud- och webbinfektioner.

Liksom med andra antibiotika bör pristinamycin användas enligt en läkares rekommendationer och det är viktigt att fullständig behandling följs för att undvika resistensutveckling hos bakterier.

Linkosamider är en grupp antiprotozoiska läkemedel som används för behandling av parasitär infektion orsakad av leishmania-protozoer. De verkar genom att störa syntesen av ergosterol, en viktig komponent i protozoernas cellyta. Exempel på linkosamider är:

* Squibulin (hexylester av N-lankomycin)
* Pentamidin isetionat
* Natamycin

Dessa läkemedel används oftast vid behandling av visceral leishmaniasis, även känd som kala-azar. Det är viktigt att notera att användning av linkosamider kan leda till allvarliga biverkningar och ska endast ske under nära medicinsk övervakning.

Antibacterial medications, also known as antibiotics, are a type of medication used to treat infections caused by bacteria. These medications work by killing the bacteria or inhibiting their growth, allowing the body's immune system to fight off the infection. Antibacterial medications can be administered through various routes, including oral, topical, and intravenous, depending on the severity and location of the infection. It is important to note that antibacterial medications are not effective against viral infections, such as the common cold or flu. Misuse or overuse of antibacterial medications can lead to antibiotic resistance, which is a significant global health concern.

'Deinococcus' är ett släkte av grampositiva, strikt aeroba, extremofila bakterier som tillhör familjen Deinococcaceae. Släktet innehåller flera arter, men det mest välkända och studerade arten är 'Deinococcus radiodurans', som är känd för sin exceptionella resistens mot höga nivåer av joniserande strålning, UV-strålning, torka och andra extrema miljöförhållanden.

Bakterier i släktet 'Deinococcus' har en speciell cellstruktur som skyddar deras DNA från skada under extrem strålning. De har också ett effektivt system för att reparera eventuella skador på DNA, vilket gör dem mycket motståndskraftiga och användbara inom forskning kring radioresistens och DNA-reparation.

RNA (Ribonucleic acid) er ein type nucleinsyre som er nøye relatert til DNA (Deoxyribonucleic acid). Det finnes tre hovedtyper av RNA: messenger RNA (mRNA), ribosomal RNA (rRNA), og transfer RNA (tRNA). Disse har alle forskjellige funksjoner i cellen.

Ribosomalt RNA (rRNA) er en type RNA som er ein viktig del av ribosomer, som er komplekse maskinerier som syntetiserer proteiner innen cellsjen. I ei menneskelig celle finnes det to typer rRNA: 18S rRNA og 28S rRNA i det lille ribosomalt subunitet, og 5S rRNA, 5,8S rRNA og 23S rRNA i det store ribosomalt subunitet. Disse er alle nevnt etter størrelsen på RNA-molekylet.

23S rRNA er derfor ein del av det store ribosomale subunitet, og har en viktig rolle i proteinsyntesen. Det hjelper med å koble aminosyrer sammen for å forme proteinsekvenser under den biokjemiske prosessen kalt translasjon.

Makrolider är en grupp antibiotika som har en stor lactonring, bestående av 12–16 kolatomer. De fungerar genom att binda till bakteriens ribosomer och på så sätt störa protein syntesen hos bakterier. Makrolider är effektiva mot en rad olika bakterier, inklusive många gram-positiva och gram-negativa bakterier samt atypiska mykobakterier och intracellulära parasiter.

Exempel på makrolider som används kliniskt är azitromycin, claritromycin och erythromycin. Dessa antibiotika kan användas för att behandla en rad infektioner, inklusive respiratoriska infektioner, hud- och webbinfektioner, öroninfektioner och könsburen klåda.

Makrolider är ofta väl tolererade och har relativt låg toxicitet jämfört med andra antibiotika. De kan dock orsaka mag- och tarmrubbningar, förhöjt leverväte och i sällsynta fall allvarliga hjärtsidor. Därför bör de användas varsomt hos patienter med lever- eller hjärtsjukdomar.

Mikrobial läkemedelsresistens definieras som en förändring i mikroorganismer (bakterier, svampar, virus eller parasiter) så att de blir mindre känsliga eller helt resistenta mot läkemedel som tidigare har varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel genom mutationer i mikroorganismens gener eller genom att de tar upp resistensgenet från andra mikroorganismer i sin omgivning.

Bakteriell läkemedelsresistens är ett allvarligt och ökande problem inom global hälsa, där fler och fler bakterier blir resistenta mot vanliga antibiotika. Detta kan leda till att infektioner som tidigare kunnat behandlas effektivt istället bli livshotande.

'Peptidyltransferase' är ett enzym som katalyserar den kemiska reaktionen där en peptidbindelse skapas mellan två aminosyror under processen av proteintranslering. Reaktionen sker i ribosomen, ett komplext cellulärt maskineri bestående av flera RNA- och proteinmolekyler.

Peptidyltransferaset är egentligen en del av 23S rRNA (ribosomalt RNA) som utgör en del av den stora ribosomsubenheten i prokaryota celler (bakterier). I eukaryota celler (djur, växter, svampar med mera) finns peptidyltransferaset också i den stora ribosomsubenheten, men här är det en del av flera olika rRNA-molekyler.

Under transleringen läser ribosomen genetisk information från mRNA (budbärar-RNA) och bygger upp ett protein genom att koppla ihop aminosyror i en specifik sekvens, som är kodad i genomet. Peptidyltransferaset hjälper till att katalysera bildandet av peptidbindningar mellan de två sista aminosyrorna i den pågående peptidkedjan genom en process som kallas för peptidbindningsreaktionen.

Peptidyltransferasreaktionen är en viktig del av proteintransleringen och därmed också cellens livsprocesser, eftersom proteiner utför många funktioner i cellen, inklusive strukturella, enzymatiska och regulatoriska uppgifter.

Ribosomer är en organell som förekommer i både prokaryota och eukaryota celler. Deras främsta funktion är att syntetisera proteiner genom att tolka informationen från RNA till att bygga upp aminosyror i rätt ordning för att bilda en proteinmolekyl. Ribosomen består av två subenheter, en större och en mindre, som båda är uppbyggda av ribosomalt RNA (rRNA) och proteiner. Storleken på ribosomer varierar mellan olika arter, men de hos människan har en diameter på cirka 25 nanometer. De kan finnas i fria former i cytoplasman eller bundna till endoplasmatiska retiklet i eukaryota celler.

Mikrobiologisk resistensbestämning är en laboratorieundersökning där man testar hur känsliga olika bakterier är för olika antibiotika. Detta görs genom att exponera bakterierna för olika koncentrationer av antibiotika och sedan observera deras tillväxt eller icke-tillväxt. På det viset kan man avgöra vilka antibiotika som är verksamma mot de specifika bakteriestammarna och i vilka koncentrationer.

Den mikrobiologiska resistensbestämningen används ofta för att hjälpa läkare att välja rätt typ av antibiotika för en patient med en infektion, baserat på vilka bakterier som orsakar infektionen och deras känslighet för olika antibiotika. Det kan också användas för att övervaka trenderna i resistensutveckling hos specifika bakteriestammar och hjälpa till att utforma riktlinjer för antibiotikabehandling.