Supranuclear pares är en neurologisk term som betyder nedsatt muskelkontroll orsakad av skada på de översta nervcentra (supranucleära strukturerna) i hjärnan som styr rörelserna. När det gäller den progressiva formen av supranukleär pares, avses en gradvis försämring av muskelkontrollen över tid.

Progressiv supranukleär pares (PSP) är en ovanlig neurologisk sjukdom som orsakas av aggregationer av proteinet tau i hjärnan. Detta leder till skada på de delar av hjärnan som styr bland annat ögonrörelser, balans och muskelkontroll. De vanligaste symtomen inkluderar problem med att sänka blicken, stelhet, trötthet, sväljningssvårigheter och tal- och andningssvårigheter.

Det är värt att notera att det finns olika subtyper av PSP som kan presentera sig på olika sätt, men de flesta av dem kommer att innebära en försämring av muskelkontrollen över tid.

'Multisystem Atrophy' (MSA) är en ovanlig neurologisk sjukdom som drabbar flera olika system i kroppen. Det karakteriseras av degeneration och nedbrytning av nervceller i hjärnan och ryggmärgen, vilket leder till en rad symtom beroende på vilka områden i centrala nervsystemet som är drabbade.

Det finns två huvudtyper av MSA:

1. MSA med Parkinsonism (MSA-P): Denna typ kännetecknas av rörelsesymtom som liknar Parkinsons sjukdom, såsom stelhet, rigidity, tremor och långsamhet i rörelserna. Andra symtom kan inkludera instabilitet när man står eller går, sväljningssvårigheter, problem med talsvårigheter och urinoärenden.

2. MSA med cerebellär ataxi (MSA-C): Denna typ kännetecknas av koordinationsproblem, såsom olbalanser, ostadiga rörelser och talproblem. Andra symtom kan inkludera ögonrörelseproblem, muskelsvaghet och urinoärendeproblem.

MSA är en progressiv sjukdom, vilket betyder att symtomen tenderar att förvärras över tiden. Det finns idag ingen bot mot MSA, men vissa behandlingar kan hjälpa att lindra symtomen och underlätta aktiviteter i vardagslivet.

"Cerebral palsy" er en samlebetegnelse for en rekke permanente størrelser og funksjonshemninger i muskelkontrollen, koordinasjonen og bevegelsene som følge av skade på hjernen under dens viktigste voksne- eller barnestadier. Ordet "cerebral" refererer til hjernen, mens "pares" betyr "svakhet" eller "lammhet". Cerebral pares kan variere i alvorlighetsgrad fra lett svakhet i enkelte muskler til veldig alvorlig lammhet og ustabilitet i hele kroppen.

"Progressive bulbar palsy" är en medicinsk diagnos som hänvisar till en form av neuromuskulär degeneration som främst påverkar de muskler som kontrolleras av det bulbara nervsystemet, vilket styr bland annat andning, sväljning och tal. Detta tillstånd orsakas vanligtvis av en progressiv skada på de motorneuron i hjärnan och medulla oblongata som kontrollerar dessa muskler.

Symptomen inkluderar svårigheter med att svälja, tal och andas normalt, vilket kan leda till aspiration (inandning av mat eller vätska), kraftlös röst, och i allvarliga fall andningskomplikationer. Progressiv bulbar palsy är en del av den grupp sjukdomar som kallas motorneuronsjukdomar, där amyotrofisk lateralskleros (ALS) är den mest kända formen.

I'm sorry for any confusion, but "Guadeloupe" is not a medical term or concept. It is actually an overseas region and department of France, located in the Caribbean Sea. Guadeloupe is an archipelago consisting of several islands, with a rich cultural heritage and a tropical climate. If you have any questions related to medicine or healthcare, I would be happy to try and help answer those for you!

Tau-proteiner är ett slags proteiner som förekommer naturligt i hjärnan och spelar en viktig roll för den normala funktionen hos nervceller, särskilt vid montaget av mikrotubuli – rörformade strukturer som transporterar näringsämnen och andra ämnen längs med nervcellernas utsträckta delar (axoner). Tau-proteinerna har en förmåga att binda till och stabilisera mikrotubuli.

I vissa neurodegenerativa sjukdomar, som Alzheimers sjukdom, framställs tau-proteinerna på ett abnormalt sätt, vilket leder till att de bildar ihop sig och avlagras i hjärnan som så kallade neurofibrillära tangler. Dessa aggregat av tau-proteiner bidrar till skada och död av nervceller, vilket orsakar kognitiva svårigheter och andra symtom relaterade till sjukdomen.

Parkinson's disease is a progressive neurodegenerative disorder that affects movement. It is caused by the death of dopamine-producing cells in the brain, specifically in an area called the substantia nigra. The loss of these cells leads to a decrease in dopamine levels, which in turn causes abnormal functioning of the brain and results in the symptoms of Parkinson's disease.

The symptoms of Parkinson's disease typically include:

* Tremors or shaking of the hands, arms, legs, jaw, or face
* Rigidity or stiffness of the limbs and trunk
* Bradykinesia or slowness of movement
* Postural instability or impaired balance and coordination
* Changes in speech and writing

As the disease progresses, people with Parkinson's may also experience cognitive decline, mood changes, sleep disturbances, and other non-motor symptoms. There is currently no cure for Parkinson's disease, but medications and therapies can help manage the symptoms and improve quality of life.

Tauopathier är ett samlingsbegrepp för neurologiska sjukdomar som kännetecknas av abnorma aggregationer eller klumpar av tauprotein i hjärnans nervceller (neurofibrillära tangler). Tauproteinet har en normal funktion i neuronerna, där det hjälper till att stabilisera deras cytoskelett. Men vid en tauopati förekommer förändringar i tauproteinet som gör att det istället bildar oregelbundna aggregat och fäller ut sig från sin normala position inne i nervcellen.

Detta leder till skada på neuronerna, neurodegeneration och i slutändan till förlust av kognitiva funktioner och motoriska förmågor. Exempel på tauopatier är Alzheimers sjukdom, frontotemporala demens (FTD), progressiv supranucleär parese (PSP) och kortikobasal degeneration (CBD). Vissa tauopatier kan ha en genetisk komponent medan andra inte gör det.

Neurodegenerativa sjukdomar är en grupp av medfödda eller acquireda neurologiska störningar som kännetecknas av progressiv neurodegeneration, det vill säga nedbrytning och förlust av neuroner och deras sammanhang i hjärnan. Denna degeneration leder till en gradvis försämring av den neurologiska funktionen, vilket kan påverka kognition, rörelse, balans, tal, minne, perception och andra sensoriska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom, Amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Spinal muskelatrofi (SMA). Dessa sjukdomar är ofta förknippade med åldrande, men kan även drabba yngre individer. De orsakas vanligtvis av en kombination av genetiska, miljömässiga och livsförloppsfaktorer och saknar ofta botemedel eller effektiva behandlingsalternativ.

Neurofibrillnystan är en typ av proteinaggregat som förekommer i hjärnbarken hos personer med Alzheimers sjukdom. De består av tunt fibrillära strukturer som är uppbyggda av det abnormalt hopvikta proteinet tau.

Tau-proteinet finns naturligt i neuronerna och har en viktig funktion i deras skelett, men vid Alzheimers sjukdom blir det felaktigt foldat och aggregeras till neurofibrillnystan. Dessa aggregat kan orsaka skada på neuronerna och bidra till demensutvecklingen.

Ophthalmoplegia är ett medicinskt tillstånd där det uppstår svaghet eller förlust av förmågan att röra ögonen. Det kan drabba ena eller båda ögonen och kan vara orsakat av olika sjukdomar eller skador på nervsystemet, såsom stroke, trauma, infektioner, tumörer eller neurologiska sjukdomar som till exempel Multipel skleros.

Det finns två huvudtyper av ophthalmoplegia:

1. Intern ophthalmoplegia: När svagheten orsakas av en skada på de nervbanor som kontrollerar de inre ögonmusklerna. Detta kan leda till dubbelseende (diplopi) och oförmåga att röra blicken uppåt eller nedåt.
2. Extern ophthalmoplegia: När svagheten orsakas av en skada på de yttre ögonmusklerna själva eller deras nervförsörjning. Detta kan leda till oförmåga att röra ögat bort från mitten (abduktion) eller att rikta blicken utåt.

I vissa fall kan ophthalmoplegia vara ett tecken på en allvarlig sjukdom och kräver därför omedelbar medicinsk utvärdering och behandling.

'Parkinsonism' är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakar rörelseproblem liknande de som ses vid Parkinson's disease. Dessa symptom inkluderar tremor, stelhet (rigiditet), långsamhet i rörelserna (bradykinesi) och instabilitet i kroppsställningen. Det finns olika orsaker till parkinsonism, exempelvis andra neurologiska sjukdomar, vissa mediciner eller toxiner, eller degenerativa hjärnsjukdomar som Parkinson's disease.

Bell's palsy is a peripheral facial nerve paresis or paralysis, which affects the muscles on one side of the face. It is named after Sir Charles Bell, who first described it in 1829. The exact cause of Bell's palsy is not known, but it is believed to be due to inflammation and swelling of the facial nerve (cranial nerve VII) as it passes through a narrow bony canal in the skull.

The symptoms of Bell's palsy usually develop suddenly over the course of 48 hours or less. They may include:

* Weakness or paralysis on one side of the face, which can cause difficulty closing the eye, smiling, frowning, or raising the eyebrow on that side
* Drooping of the mouth and corner of the mouth on the affected side
* Changes in taste sensation, particularly a loss of taste on the front two-thirds of the tongue
* Intolerance to loud sounds on the affected side
* Pain behind the ear or around the jaw on the affected side
* Headache
* Difficulty speaking clearly
* Drooling

Most people with Bell's palsy recover completely within a few weeks to several months, although some may have permanent residual facial weakness. Treatment typically involves corticosteroids to reduce inflammation and antiviral medications if the condition is believed to be caused by a viral infection. Physical therapy and protective eyecare may also be recommended.

'Hypokinesia' är ett medicinskt begrepp som betyder "sänkt rörelseaktivitet". Det används ofta för att beskriva en patient som har nedsatt förmåga att utföra frivilliga rörelser, vanligtvis på grund av en neurologisk störning eller sjukdom.

Exempel på sådana tillstånd inkluderar Parkinson's disease, som ofta orsakar hypokinesia i form av akinesi (tröghet i att initiera rörelser) och bradykinesi (långsamhet i utförandet av rörelser). Andra exempel på tillstånd som kan leda till hypokinesia är stroke, traumatisk skada i hjärnan eller ryggmärgen, och vissa typer av neurodegenerativa sjukdomar.

Basalganglier är en samling av nuclei (kompakta grupper av nervceller) i hjärnbarken som spelar en viktig roll i kontrollen av rörelser och kognitiva funktioner. De består av tre huvudsakliga delar: putamen, globus pallidus och substantia nigra. Basalganglierna arbetar tillsammans med andra hjärnstrukturer för att initiera och koordinera muskelrörelser. En vanlig sjukdom som berör basalganglierna är Parkinson's disease, där dopaminproducerande nervceller i substantia nigra degenererar, vilket leder till rörelsesvårigheter och andra symtom.

Neurofibriller är en typ av struktur i nervceller (neuron) som består av proteinet tau, som under normala förhållanden hjälper till att stabilisera cellens inre skelett. I neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom kan tau-proteinet bli felaktigt fosforylerat och aggregera till långa, trådliknande strukturer som kallas neurofibriller. Dessa aggregat ansamlas i nervceller och orsakar skada på cellen, vilket kan leda till neurodegeneration och kognitiva störningar.

'Tegmentum mesencephali' er en anatomisk betegnelse for den del af midbrættet (mesencephalon) som ligger medialt og dorsalt i forhold til det mediane fure, og ventralt i forhold til cerebrospinalvæsken i det forthridende hulrum. Det består af en samling af kerner og fibretråde (kernetracter) der er involveret i forskellige neurofysiologiske funktioner, herunder blandt andet motorisk kontrol, smertefølelse, opmærksomhed, søvn/vågen cyklus, øre-balance og øjebevægelser.

Tegmentum mesencephali inkluderer strukturer som substantia nigra, red nucleus, tectum, periaqueductal grey (PAG) og oculomotoriske kerner, der alle er vigtige for normal hjernefunktion. Skader på denne region kan resultere i en række neurologiske symptomer, afhængig af hvilken del af tegmentumet der er skadet.

'Handstil' er et tysk ord som direkte kan oversattes til 'håndskrift' på dansk. I en medicinsk kontekst vil 'Handstil' typisk referere til den unikke og individuelle måde, hvorpå en person former bogstaver når de skriver med hånden.

Håndskriften kan være af interesse for læger og andre sundhedsfaglige fagpersoner, da den kan anvendes til at identificere en persons identitet, diagnosticere visse neurologiske lidelser eller overvåge progression eller forbedring i patients rehabilitering efter en hjerneskade.

I noen tilfeller, når en persons håndskrift er vanskelig å lese eller forstå for andre, kan det også være relatert til dyskografi, som er en type neurologisk størrelse som kan påvirke ens evne til å kontrollere sine fine motoriske bevegelser og derfor også evnen til å skrive.

I medicinsk kontext betyder "förtvining" förlusten av ben-, muskel- eller annan kroppsviktsmassa på grund av sjukdom, åldrande, undernäring eller brist på fysisk aktivitet. Det kan också vara relaterat till vissa medicinska behandlingar som kemoterapi eller rökning. Förtvining kan leda till sämre muskelstyrka, balans och koordination, ökad risk för fall och skada, och sämre livskvalitet.

Muskelhypertoni är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad muskeltonus eller ökad spänning i musklerna. Det kan vara orsakat av en rad olika medicinska tillstånd, inklusive neurologiska sjukdomar som multipel skleros och cerebral pares, eller som en biverkan till vissa läkemedel. I vissa fall kan muskelhypertoni vara relaterad till skador på muskulaturen eller till kroppens balans- och koordinationssystem. Symtomen på muskelhypertoni kan variera från milda till allvarliga, beroende på orsaken och graden av hypertoni. De kan inkludera stelhet, spasmer, smärta och svårigheter med rörelse och koordination. Behandlingen av muskelhypertoni beror på orsaken till tillståndet och kan omfatta fysisk terapi, mediciner, injektioner med botulinumtoxin (Botox) eller i vissa fall kirurgi.

Lisuride är ett läkemedel som används för behandling av Parkinson sjukdom och vissa typer av migrän. Det verkar genom att påverka dopaminreceptorerna i hjärnan, vilket kan hjälpa att minska rörelseproblem och smärta. Lisurid tillhör en grupp av läkemedel som kallas dopamin agonister.

Det är viktigt att notera att användning av lisuride bör övervakas av en läkare på grund av potentialen för allvarliga biverkningar, inklusive sömnsjukdom, hallucinationer och andra psykiatriska symtom. Dessutom kan användning av lisuride under graviditet vara skadligt för fostret.

Pick's disease, även känt som frontotemporal demens (FTD) med Pick-typ, är en sällsynt form av neurodegenerativ demens som primärt drabbar fronto-temporala områdena i hjärnan. Det är en progressiv och ofta snabbt förlöpande sjukdom som vanligtvis visar sig under mitten av livet (40-65 år).

Sjukdomen karaktäriseras av atrofi och degeneration av nervceller i de fronto-temporala områdena, vilket leder till förändringar i beteende, emotionell förmåga, språk och kognitiva funktioner. I allmänhet visar sig de tidigaste symtomen som förändringar i personligheten och beteendet, såsom apati, desinhibering, sociala faux pas och humörsvängningar.

I senare stadier av sjukdomen kan patienter utveckla aphasia (språkstörning), agnosia (förlust av förmågan att känna igen saker) och apraksi (förlust av förmågan att utföra rutinmässiga handlingar). Pick's sjukdom skiljer sig från andra former av demens, som Alzheimers sjukdom, genom sin specifika påverkan på de fronto-temporala områdena i hjärnan och den tidigare insättningen av beteendeförändringar.

Det finns ingen bot för Pick's sjukdom, och behandlingen fokuserar vanligtvis på att lindra symtom och stödja patienter och deras familjer under sjukdomsförloppet.

Demens är en medicinsk term som används för att beskriva en nedgång i kognitiv funktion och förmåga till tänkande, minne, uppmärksamhet, räknekapacitet, språk och visuell perception, som är så allvarlig att den påverkar en persons vardagliga funktioner och aktiviteter. Demens kan vara orsakad av olika sjukdomar eller skador på hjärnan, exempelvis Alzheimers sjukdom, vaskulär demens eller demens som följd av en traumatisk hjärnskada. Symptomen tenderar att förvärras över tiden och kan leda till betydande funktionsnedsättning och behov av stöd i vardagliga aktiviteter.

'Okulära motilitetsrubbningar' är ett medicinskt begrepp som refererar till störningar eller oregelbundenheter i ögats rörelsefunktion. Detta kan innebära problem med att koordinera och kontrollera de muskler som styr ögonrörelserna, vilket kan leda till symtom som dubbelvision, oskarp syn eller trötthet i ögonen.

Det finns olika typer av okulära motilitetsrubbningar, men några exempel är:

* Strabismus (skelning): En abnormalitet där ögonen pekar i olika riktningar, vilket kan leda till dubbelvision eller undvikande av användandet av ett öga.
* Nystagmus: En ofrivillig, rytmisk rörelse av ögonen som kan påverka synskärpan och balansen.
* Opsjunkna ögonlock (ptosis): En försvagning eller avslappnad av muskulaturen runt ögonlocket, vilket kan leda till att det saknas kontakt mellan hornhinnan och ögonbrynet.
* Okulär pares: En försvagning eller förlust av muskelkontroll i ett öga, vilket kan leda till en oregelbundenhet i ögonrörelserna.

Behandlingen av okulära motilitetsrubbningar kan variera beroende på typ och svårighetsgrad, men kan innefatta terapi, operation eller korrektionsglasögon.

Basalgangliesjukdomar är en grupp neurodegenerativa sjukdomar som primärt påverkar basala ganglier, en del av hjärnan som är involverad i kontrollen av rörelser och kognitiva funktioner. De två vanligaste formerna av basalgangliesjukdomar är Parkinson's disease (PD) och Huntington's disease (HD).

Parkinson's disease är karaktäriserad av en progressiv förlust av dopaminproducerande nervceller i substantia nigra, en del av basala ganglierna. Detta leder till symptom som rörelsekoordinationssvårigheter, tremor, stelhet och balansproblem.

Huntington's disease är en arvgenetisk sjukdom orsakad av en expansion av CAG-repeater i Huntingtin-genen, vilket leder till en abnorm proteinaggregering i neuronerna. Detta orsakar symptom som kognitiva svårigheter, psykiatriska problem och rörelsekoordinationssvårigheter.

Det finns också andra sällsynta former av basalgangliesjukdomar, såsom progressive supranuclear palsy (PSP) och multiple system atrophy (MSA), som har liknande symptom men skiljer sig kliniskt och patologiskt från PD och HD.

'Rörelserubbningar' (engelska: 'motor difficulties') är ett samlingsbegrepp för svårigheter att planera, koordinera och utför rörelser. Det kan innebära problem med finmotorik, som exempelvis att ha svårt att använda fingerspidor för att manipulera små föremål, eller problem med grovmotorik, som exempelvis att ha svårt att hålla balansen eller koordinera armar och ben under rörelse. Rörelserubbningar kan vara ett tecken på olika neurologiska tillstånd, såsom cerebral pares, dyskinesi eller ataxi.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

I'm sorry for the confusion, but "bensilater" is not a medical term in English or in any other language that I am aware of. It is possible that there may be a spelling mistake or a misunderstanding of the intended term. If you could provide more context or clarify what you are looking for, I would be happy to help you further.

'Guam' är inget medicinskt begrepp eller diagnos. Det är istället ett geografiskt område, en ö som tillhör Förenta staterna och ligger i Stilla havet. Guam är känd för att ha höga nivåer av neurodegenerativ sjukdomen ALS (amyotrofisk lateralskleros) och Parkinsons sjukdom, vilket kan ha sammanhang med en lokal population av flygmyror som producerar ett ämne som kan vara skadligt för nervceller. Men 'Guam' är inte en medicinsk term i sig själv.

En Lewy kropps sjukdom (LBD) är en neurodegenerativ sjukdom, vilket innebär att nervceller i hjärnan bryts ned och orsakar demens. Sjukdomen karaktäriseras av aggregationer av alfa-synukleinproteinet, som bildar så kallade Lewy kroppar inne i nervcellerna. Dessa aggregationer kan påverka och störa cellernas funktion och till slut orsaka deras död.

LBD delas ofta upp i två undergrupper: Parkinson's disease dementia (PDD) och Dementia with Lewy bodies (DLB). Skillnaden mellan dem är främst kronologisk, det vill säga när symtomen visar sig. Vid PDD utvecklas demensen sent i sjukdomsförloppet, medan den hos DLB ofta visar sig tidigare och kan vara en del av diagnosen från början.

Symptomen på LBD kan variera, men de vanligaste inkluderar kognitiva svårigheter som minnesförlust, förvirring, uppmärksamhetssvårigheter och nedsatt förmåga till planera och ta initiativ. Motoriska symtom som rörelsekoordinationssvårigheter, rigiditet och tremor kan också förekomma, särskilt vid PDD. Andra vanliga symtom inkluderar hallucinationer, sömnstörningar, stora fluktuationer i vakenhet och sömnsätt, och autonoma nervsystemsstörningar som blodtrycksfall, svettningar och salivbrist.

LBD är en progressiv sjukdom, vilket betyder att symtomen tenderar att förvärras över tiden. Behandlingen fokuserar vanligtvis på att lindra specifika symtom och kan innefatta mediciner, kognitiv träning, fysisk terapi och stödjande vård.

Talstörningar är ett samlingsbegrepp för svårigheter med att förstå och använda språket i kommunikationen med andra. Det kan handla om att ha problem med att producera tal, att ha en förvrängd eller onaturlig talproduktion, att ha besvär med ordförrådet eller att ha svårigheter med att förstå språket. Talstörningar kan vara inlärda eller organiska, det vill säga bero på en skada eller sjukdom i hjärnan. Exempel på olika typer av talstörningar är stammande, talsvårigheter relaterade till röst- och andningsapparaten och afasi (svårigheter med att formulera meningar).

Postencefalitisk Parkinsonism är en sällsynt form av Parkinsonism som orsakas av en infektion med ett virus, oftast sindbisvirus eller västnilfebervirus. Symptomen påminner om de hos Parkinson sjukdom men kan vara mer allvarliga och utvecklas snabbare.

Typiska symtom inkluderar stelhet, tremor, långsam rörelseförmåga (bradykinesi) och instabil postur. Andra symtom som kan förekomma är sömnsvårigheter, humörsvängningar, hallucinationer och kognitiva svårigheter.

Postencefalitisk Parkinsonism skiljer sig från den vanliga Parkinson sjukdomen genom att den ofta utvecklas efter en infektion och att den kan vara associerad med andra neurologiska symtom som exempelvis ögonrörelseförändringar, små pupiller och sänkt blodtryck vid uppstående.

Det är värt att notera att det finns också en annan form av postencefalitisk Parkinsonism som kan förekomma efter en bakteriell infektion med borrelia burgdorferi, orsaken till Lymeborrelios.

'Nackmuskler' är ett samlingsbegrepp för de muskelgrupper som kontrollerar rörelserna i nacken och halsen. De viktigaste nackmusklerna inkluderar:

1. Trapezius: Den stora triangulära muskeln på baksidan av nacken och överarmarna som hjälper till att stabilisera skulderbladet, röra huvudet och lyfta axlarna.
2. Sternocleidomastoid: De två långsmala musklerna på var sida av halsen som roterar och böjer huvudet från sidan till sidan samt flexerar det framåt när man tittar ner.
3. Scalenii: Tre smala muskler på var sida av nacken och halsen som hjälper till att flexera, rotera och lateralt böja huvudet.
4. Longus colli och longus capitis: Små muskler längs framsidan av halsen som hjälper till att flexera huvudet framåt och stabilisera ryggraden.

Dessa muskler arbetar tillsammans för att möjliggöra komplexa rörelser i nacken och halsen, såsom att vända eller nicka huvudet, hala på axlarna och hålla kroppen upprätt.

Olivopontocerebellar atrophy (OPCA) är en neurologisk sjukdom som kännetecknas av degeneration och atrofi i specifika delar av hjärnan, inklusive olivans knut, pons och cerebellum. Denna sjukdom orsakas vanligtvis av neurodegenerativa processer som påverkar nervcellerna i dessa områden.

Symptomen på OPCA kan variera, men de flesta patienter upplever en kombination av muskulära stelhet (spasticitet), koordinationsstörningar och balansproblem. Andra symptom kan inkludera tal- och sväljningssvårigheter, ögonsymtom som nystagmus (osäker blickrörelse) och diplopi (dubbelseende), samt kognitiva problem som minnesförlust och koncentrationssvårigheter.

OPCA kan vara en del av flera olika neurodegenerativa sjukdomar, inklusive multipel systematrofi (MSA) och spinocerebellär ataxi (SCA). Sjukdomen kan diagnostiseras genom att använda sig av kliniska symtom, bilddiagnostik som MRI-skanning och neurologisk undersökning. Vid tillfället finns det ingen bot för OPCA och behandlingen fokuserar vanligtvis på att lindra symptomen och underlätta patienternas vardagliga funktion.

Frontotemporal dementia (FTD) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som orsakas av skada eller degeneration av främre delarna av hjärnbarken, fram- och tinntarmarnas cortex. Dessa områden i hjärnan är involverade i beteende, personlighet, språk och social interaktion.

FTD kännetecknas vanligtvis av progressiv försämring av kognitiva funktioner, beteende och emotionell förmåga. Symptomen kan variera beroende på vilken del av frontotemporalloben som är mest drabbad. Det finns tre huvudtyper av FTD:

1. Fronto temporal degeneration med beteendestörningar och/eller förändringar i personlighet (beteendestörnings-FTD eller bvFTD)
2. Primär progressiv afasi, som kännetecknas av en progressiv nedsättning av språkförmågan
3. Semantisk demens, som kännetecknas av problem med förstå och använda ord och saknas begreppsmässig förståelse för språket.

FTD är en relativt ovanlig form av dementia, men den är en av de vanligaste orsakerna till dementia hos personer under 65 år. Den orsakas ofta av genetiska faktorer, men kan även vara relaterad till andra sjukdomar som exempelvis neurodegenerativa sjukdomar eller infektioner.

Nervdegeneration (eller neurodegeneration) är en term som används för att beskriva en progressiv och ofta irreversibel nedbrytning eller skada på neuroner (nervceller) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (de nerver som sträcker sig ut från hjärnan och ryggmärgen till resten av kroppen). Denna nedbrytning orsakas vanligtvis av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocesser och kan leda till en varierad uppsättning symtom beroende på vilka nervceller som är drabbade. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och multipel skleros.

Neurologiska gångstörningar är en benämning på svårigheter att gå och balansera som orsakas av skador eller sjukdomar i det centrala nervsystemet, inklusive hjärnan och ryggmärgen. Det kan vara svårt att ställa sig stilla, hålla balansen, koordinera rörelserna eller gå i rak linje. Exempel på neurologiska gångstörningar inkluderar ataxi (olycklig koordination), parkinsonism (rörelsekoordinationssvårigheter och stelhet), spastisk gång (spasticitet, stelhet och kramp i benen) och neuropati (skada på nerverna). Gångstörningar kan också vara relaterade till ålderdomssjukan, skador på ryggraden eller andra sjukdomar som stroke, multipel skleros och skleros med flera. Behandlingen av neurologiska gångstörningar kan innefatta medicinsk behandling, fysisk terapi, träning och i vissa fall kirurgi.

Intralaminära talamuskärnor, även kända som "intralaminar nuclei", är en typ av nervcellsgruppering (kärnor) i talamus, en del av hjärnan. Dessa kärnor är involverade i medvetenhet, uppväckt tillstånd, och modulering av smärta. De består av flera distinkta kärnor, inklusive paracentrala, centrala, parafascicularis, and lateralis dorsalis kärnor. Intralaminära talamuskärnor har rika anslutningar till barken (yttre lagret) av hjärnbarken och är viktiga för att integrera sensorisk information från olika kroppsdelar och att underlätta kognitiva processer som uppmärksamhet och minne.

Frontallobben är en del av storhjärnan (cerebrum) och utgör ungefär en tredjedel av hjärnbarken. Det är den främsta delen av stora hemisfärerna och är indelad i olika delar som har olika funktioner. Frontallobben är involverad i planering, initiativ, arbetsminne, impulskontroll, socialt beteende, moraliska bedömningar och känslomässiga respons. Skador på frontalloben kan orsaka förändringar i beteende, emotionella svårigheter och kognitiva problem.

Frontotemporal lobar degeneration (FTLD) är en grupp sjukdomar som orsakas av progressiv neurodegeneration i frontala och temporala loberna i hjärnan. Sjukdomen kännetecknas av förändringar i beteende, personlighet, språk och tankeprocesser. Det finns flera olika subtyper av FTLD som skiljer sig åt när det gäller neuropatologiska fynd och kliniska symtom. Till exempel kan FTLD orsakas av abnorma aggregationer av proteiner som tau, TDP-43 eller FUS i hjärncellerna. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av kliniska bedömningar, neuropsykologiska tester och bilddiagnostik, såsom magnetresonanstomografi (MRT) eller positronemissionstomografi (PET).

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

'Parkinson's sjukdom, sekundär' (engelska: 'Secondary Parkinsonism') är en neurologisk störning som liknar Parkinson's sjukdom men orsakas av en annan underliggande medicinsk eller fysiologisk tillstånd. Den kan också kallas för 'atypisk parkinsonism'.

Det finns flera möjliga orsaker till sekundär Parkinsonism, inklusive:

1. Exponering för toxiner som mangan eller koldisulfid (CS2)
2. Infektioner som encefalit eller venerisk syfilis
3. Hjärnskador orsakade av stroke, trauma eller operation
4. Vissa mediciner som neuroleptika, reserpin och MPTP (1-metyl-4-fenyl-1,2,3,6-tetrahydropyridin)
5. Neurodegenerativa tillstånd som demens sjukdomen vid koroirosion (CJD), multipel systematrofi (MSA) och progressiv supranukleär paralys (PSP)

Sekundär Parkinsonism kan vara lika svår att diagnostisera som primär Parkinson's sjukdom, men det finns vissa skillnader i symtomen som kan hjälpa till att skilja dem åt. Till exempel kan sekundär Parkinsonism orsaka snabbare påverkan av balans och koordination jämfört med primär Parkinson's sjukdom.

Liksom med primär Parkinson's sjukdom finns det inget botemedel för sekundär Parkinsonism, men vissa behandlingar kan hjälpa att lindra symtomen. Dessa inkluderar läkemedel som levodopa och dopaminagontistorer, samt fysisk terapi och rehabilitering.

Neuropsychological tests are a type of psychological assessment that measures various aspects of cognition, such as memory, attention, language, visuospatial skills, and executive functions. These tests are often used to help diagnose and evaluate neurological conditions, such as dementia, traumatic brain injury, stroke, and neurodevelopmental disorders. They can also be used to track the progression of a condition over time or to evaluate the effectiveness of treatment. The results of neuropsychological tests can provide valuable information about an individual's cognitive strengths and weaknesses, which can be useful in developing interventions and accommodations to help them function better in daily life.

It is important to note that neuropsychological testing should be conducted by a qualified professional with specific training in this area, such as a neuropsychologist. The tests are standardized and norm-referenced, meaning they have been administered to large groups of people in order to establish typical performance at different ages and levels of education. This allows the examiner to compare an individual's performance to that of similar individuals and identify any areas of weakness or impairment.

In summary, neuropsychological tests are a type of psychological assessment used to measure various aspects of cognition in order to help diagnose, evaluate, and track neurological conditions. They should be conducted by a qualified professional and the results interpreted in the context of the individual's age, education, and other relevant factors.

'Ansiktsmuskler' (eng. "facial muscles") är en grupp av muskel i ansiktet som kontrollerar individens mimika och uttryck. De är specialiserade för att ansluta till huden istället för ben, vilket gör det möjligt för oss att uttrycka känslor genom att röra pannan, ögonbrynen, ögonen, munnen och kinderna. Det finns totalt 43 muskler i ansiktet som alla kontrolleras av de underliga delarna av huvudets nervsystem.

"Kognitiva störningar" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar och tillstånd som påverkar kognitiva funktioner, såsom minne, uppmärksamhet, språk, perception, sakinlärning, rumslig orientering, insikt, domedömande och planering. Dessa störningar kan vara milda eller allvarliga och kan ha en kraftig påverkan på individens vardagliga funktionsnivå och livskvalitet. Kognitiva störningar kan orsakas av olika faktorer, till exempel skador på hjärnan, neurodegenerativa sjukdomar eller psykiatriska tillstånd. Exempel på kognitiva störningar inkluderar demens, delirium, kognitiv påverkan av depression och kognitiva funktionsnedsättningar relaterade till åldrande.

Läkemedelsdefinitionen av Levodopa är:

Levodopa, även känt som L-DOPA, är ett aminosyra derivat som förekommer naturligt i vissa växter och djur. Det används som läkemedel för att behandla Parkinson sjukdom och andra tillstånd som orsakas av en brist på neurotransmittor kallad dopamin i hjärnan.

Levodopa konverteras i kroppen till dopamin, vilket hjälper till att kontrollera rörelser och muskelaktivitet. När det används som läkemedel ges ofta levodopa tillsammans med en inhibitor av enzymet catechol-O-methyltransferase (COMT) eller monoaminoxidas (MAO) för att förhindra nedbrytningen av levodopa i kroppen och förlänga dess verkan.

Exempel på läkemedel som innehåller levodopa är Madopar, Sinemet och Stalevo.

Alzheimer's disease is the most common cause of dementia, which is a continuous decline in thinking, behavioral and social skills that disrupts a person's ability to function independently. The early signs of the disease include forgetting recent events or conversations. As the disease progresses, a person with Alzheimer's disease will develop severe memory impairment and lose the ability to carry out everyday tasks.

In Alzheimer's disease, changes in the brain begin years before symptoms appear. The damage initially occurs in the hippocampus, the part of the brain essential for forming memories. As more neurons (brain cells) die, additional parts of the brain are affected and begin to shrink. By the final stage of Alzheimer's disease, damage is widespread and brain tissue has significantly decreased.

Although there is no cure for Alzheimer's disease, treatments can temporarily slow the worsening of dementia symptoms and improve quality of life. Medications are available to help maintain mental function, control behavioral symptoms, and manage sleep disturbances. Supportive measures, such as ensuring a safe environment, can be helpful for people with more advanced dementia.

Sources: Mayo Clinic och National Institute on Aging.

Muskelstyrka (ofte omtalt som muskelstyrke eller muskelstyrke) er en medicinsk term, der refererer til den kraft eller styrke, som en muskel eller en gruppe af muskler kan udøve under kontraktion. Muskelstyrken varierer mellem individuelle men kan også variere for den samme person alt efter hvilken muskelgruppe der er tale om.

Muskelstyrken kan blive påvirket af en række faktorer, herunder genetiske faktorer, ernæring, træning, sygdomme og alder. En person med stærke muskler er bedre i stand til at udføre daglige aktiviteter, have en bedre kropsholdning og reduceret risiko for skader. Derfor er det vigtigt at opretholde en god muskelstyrke gennem regelmæssig fysisk aktivitet og ernæring.

Medicinskt sett refererar "mitthjärna" (substantia nigra) till en del av den basala ganglielianska systemet i hjärnan. Den består av två delar: pars compacta och pars reticulata. Pars compacta innehåller dopaminproducerande nervceller, som är viktiga för motorisk kontroll och belöningssystemet i hjärnan.

En vanlig sjukdom som är kopplad till mitthjärnan är Parkinson's sjukdom, där man ser en progressiv nedbrytning av dopaminproducerande nervceller i pars compacta. Detta leder till rörelsekoordinationsproblem och andra symtom som karakteriserar Parkinson's sjukdom.

En ansiktsförlamning, eller faciales pares, är en förlust av rörelseförmåga eller nedsatt känsel i ansiktet på grund av skada eller störning i den del av nervsystemet som kontrollerar ansiktsmuskulaturen, vanligtvis den seventh cranial nerve (facial nerve).

Faciales nerverna har två huvudsakliga funktioner: att styra de muskler som kontrollerar ansiktets mimika och att överföra smaksinnet från framtandet. En skada på denna nerv kan orsaka en förlamning av antingen ena eller båda sidor av ansiktet, vilket kan leda till att det blir svårt att blinka, rynka pannan, smiles, tala och äta. I vissa fall kan även smakförlust i framtänderna upplevas.

Ansiktsförlamningar kan ha olika orsaker, till exempel infektioner som mässling eller hjärninflammation, skalltrauma, tumörer, stroke eller cancersjukdomar. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen beror på orsaken till förlamningen och kan innefatta mediciner, operation eller rehabilitering.

Hjärnsjukdomar är en övergripande term för sjukdomar som drabbar hjärnan och kan påverka dess struktur, funktion eller kemi. Detta inkluderar en bred varierad palett av tillstånd, från neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson sjukdom, till stroke, hjärntumörer, multipla skleros, epilepsi, mentala ohälsa som schizofreni och depression, samt neurologiska störningar som autism och ADHD. Hjärnsjukdomar kan orsakas av genetiska faktorer, infektioner, trauma, livsstilsfaktorer eller okända orsaker. Symptomen varierar beroende på vilken typ av hjärnsjukdom det rör sig om, men kan inkludera minnesförlust, förändringar i kognition, motoriska störningar, smärta, sinnesförluster och beteendeförändringar.

Enligt ICD-10 (International Classification of Diseases, 10th revision), definieras en "abnormal reflex" som:

"Repetitive or sustained contraction of a group of muscles after a quick stretch (e.g., deep tendon reflex) or after the cutaneous stimulation of a nerve (e.g., abdominal reflex) due to an underlying disorder of the nervous system."

Också känt som patologiska reflexer, är detta en indikation på skada eller sjukdom i centrala nervsystemet eller perifera nerver. Exempel på ovanliga reflexer inkluderar:

* Klonus: en repetitiv och okontrollerad muskelkontraktion orsakad av en snabb stretch.
* Babinski-reflexen: en uppojkningsrörelse av stortån vid beröring på plantarfascians undersida hos vuxna, vilket kan indikera skada på pyramidbanan i centrala nervsystemet.
* Olli-Tromsés reflex: en patologisk reflex där en snabb rotation av foten orsakar en kontraktion av muskler som flexer knäskålarna och dorsiflexerar foten, vilket kan indikera skada på pyramidbanan i centrala nervsystemet.

Det är viktigt att notera att vissa abnorma reflexer kan vara normalt hos barn under en viss ålder och att tolkningen av reflexer bör göras i kontext med den individuella patientens historia, fysiska status och andra undersökningsresultat.

Den medicinska termen för "hjärnbrygga" är "truncus cerebri". Det är en del av hjärnan som förbinder hjärnstammen med storhjärnan och består av tre stora arterier (anterior, middle och posterior cerebral artery) som försörjer blod till olika delar av hjärnan. Skador på hjärnbryggan kan orsaka allvarliga neurologiska symptom, såsom svårigheter med rörelse, känsel, syn, tal och minne.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Putamen är en del av basala ganglierna i hjärnan och är involverad i rörelsekoordinering, belöningssystemet och kognitiva funktioner. Det är en oval formad struktur som ligger lateralt till globus pallidus och medialt till nucleus caudatus. Putamen och nucleus caudatus tillsammans bildar den striatala komplexet, som tar emot dopaminerga signalsubstanser från substantia nigra pars compacta. Dopaminbrist i detta system har visats korrelera med rörelsekoordinationsstörningar som ses vid sjukdomar som Parkinson.

'Diffusion Tensor Imaging' (DTI) är en neurovetenskaplig bildgivande teknik som används för att visualisera och mäta det vita hjärnans strukturella egenskaper. Den bygger på principen om diffusion, eller rörelsen av vattenmolekyler, inom biologiska vävnader.

I DTI används en speciell typ av diffusion-weighted imaging (DWI) för att uppskatta diffusionsriktningarna och -hastigheter i varje volymelement (voxel) i hjärnbilden. Detta görs genom att applicera ett magnetiskt fält på vattenmolekyler som rör sig fritt inom vävnaden, vilket orsakar en fördröjning i signalen som kan tolkas för att avslöja diffusionsriktningen och -hastigheten.

Genom att analysera dessa data kan man skapa bilder som visar de vita hjärnans fiberbanors orientering och integritet, vilket kan vara användbart för att undersöka skador orsakade av sjukdom eller skada, såsom traumatisk hjärnskada, multipel skleros eller demens. DTI kan också användas för att studera den normala utvecklingen och åldrandeprocessen i det vita hjärnan.

'Kolinerga fibrer' är en typ av nervfiber som använder signalsubstansen acetylkolin för att överföra signaler i nervsystemet hos djur, inklusive människor. Kolinerga fibrer ingår i det parasympatiska nervsystemet och är involverade i en rad autonoma funktioner som exempelvis reglering av hjärtfrekvens, pupillstorlek, tarmrörelser och andning.

Det finns två huvudsakliga typer av kolinerga fibrer: parasympatiska fibrer och sympatiska fibrer som använder acetylkolin som neurotransmittor, men de har motsatta effekter på kroppens funktioner. Parasympatiska fibrer är involverade i vila, återhämtning och digitalisering av kroppen, medan sympatiska fibrer aktiverar kroppens fight-or-flight-svar.

Kolinerga fibrer delas ofta in i två grupper baserat på deras morfologi: myelinerade och icke-myelinerade fibrer. Myelinerade fibrer har en myelinbransch som omger axonet, vilket möjliggör snabbare nervimpulstransmission än icke-myelinerade fibrer. Icke-myelinerade fibrer saknar denna myelinbransch och har därför en långsammare nervimpulstransmission.

I medicinsk kontext kan kolinerga fibrers funktion ha betydelse vid diagnostisering och behandling av olika sjukdomar, till exempel neurologiska störningar eller autonoma nervsystemsrelaterade tillstånd som Parkinson's sjukdom, multipl skleros och Alzheimer's sjukdom.

Obduktion, även känd som ob duck eller autopsi, är en systematisk undersökning och dissektion av ett dödsfall för att fastställa orsaken till döden, skada eller sjukdom. Den inkluderar en visuell inspektion av kroppen, samt en mikroskopisk och kemisk analys av olika organ och vävnader. Obduktionen utförs vanligen av en patolog som är speciellt utbildad i att bedöma sjukdomar och skador på kroppsvävnader. Detta är viktigt för att fastställa orsaken till döden, speciellt när dödsfallet är oväntat eller omständigheterna kring döden är oklara. Obduktion kan även ge information som kan vara användbar för släktingar till den avlidne, exempelvis om de har några arvsfrågor eller andra hälsorelaterade oro.

'Blinkning' er en refleksiv og vilkårlig bevegelse av øynene som involverer lukking og åpning av øyene. Denne bevegelsen skyves vanligvis av musklene i øyeliddene, og den har forskjellige funksjoner, blant annet å beskytte øynene fra skade og à fjerne fremmedlegemer som kommer inn i øyespyttet. ‘Blinkning’ kan også være en gestus eller et teken på forskjellige sosiale situasjoner, som for eksempel å signalisere at noen er uviss eller forvirret.

En neurologisk undersökning är en systematisk bedömning och utvärdering av en persons nervsystem och relaterade funktioner. Den inkluderar ofta en kombination av anamnes, observations- och fysiska undersökningsmetoder för att bedöma sensoriska, motoriska, kognitiva, språkliga och emotionella förmågor. Neurologiska undersökningar kan hjälpa till att fastställa diagnoser, övervaka sjukdomsprogression, planera behandlingar och utvärdera behandlingsresultat inom områden som stroke, traumat, neurodegenerativa sjukdomar, infektionssjukdomar, muskuloskeletala sjukdomar och andra neurologiska störningar.

"Lewy bodies" är inkluderade i medicinska definitionen av vissa neurodegenerativa sjukdomar, särskilt Parkinson's disease och Lewy body dementia. De är abnorma proteinaggregat som bildas inne i nervceller (neuron) i hjärnan.

Lewy bodies består huvudsakligen av ett protein vid namn alfa-synuklein, som är involverat i signaleringen mellan nervceller. När alfa-synukleinet aggreggerar och bildar Lewy bodies orsakar det skada på de drabbade nervcellerna, vilket leder till deras död.

Dessa proteinaggregat kan påverka olika delar av hjärnan beroende på sjukdomstypen, vilket kan leda till olika symtom som rörelsekoordinationsproblem, kognitiva svårigheter, hallucinationer och sömnstörningar.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Eye movements, or ocular motility, refer to the voluntary and involuntary movements of the eyes that allow for visual exploration and tracking of visual stimuli. There are several types of eye movements, including:

1. Saccades: rapid, ballistic movements that quickly shift gaze from one point to another.
2. Pursuits: smooth, slow movements that allow the eyes to follow a moving object.
3. Vergences: coordinated movements of both eyes in opposite directions, used for depth perception and focusing on objects at different distances.
4. Vestibulo-ocular reflex (VOR): an involuntary response that helps stabilize the image on the retina during head movement by moving the eyes in the opposite direction of head movement.
5. Optokinetic nystagmus (OKN): a reflexive response to large moving visual stimuli, where the eyes make slow following movements (pursuits) and then rapid resetting movements (saccades) in the opposite direction.

These eye movements are controlled by a complex network of muscles, nerves, and brain structures, and abnormalities in eye movement can indicate neurological or ophthalmological conditions.

'Gång' är ett medicinskt terminologi som refererar till den normativa, rytmiska och koordinerade processen av att ställa sig upp, bibehålla balans och föra kroppen framåt genom att successivt sätta ner och lyfta fötterna. Det är en komplex motorisk funktion som involverar flera olika muskler, senor, ligament och nervbanor för att koordinera rörelserna i benen, höfterna, ryggen och magmusklerna. Gång kan vara störd eller påverkad av en rad olika medicinska tillstånd, såsom neurologiska sjukdomar, muskuloskeletala skador eller åldrande.

'Substantia nigra' er en del av hjernen som består av to sett av nerveceller, kallade compacta og reticulata. Den kompakte delen inneholder de nerveceller som producerer dopamin, et neurotransmitter som er viktig for bevegelse og kontrollen av muskelaktivitet. Når disse cellene degenererer eller dør, som skjer i sykdommen Parkinson, fører det til en mangel på dopamin i hjernen, som kan føre til rystelser, stivhet og trøghet i bevegelsen. Substantia nigra ligger i midten av hjernen og er en del av den basyale gangliesystemet.

Dopaminmedel är en grupp av läkemedel som påverkar dopaminnivåerna i hjärnan. Dopamin är en signalsubstans (neurotransmittor) som överför signaler mellan nervceller och spelar en viktig roll för kognition, rörelsekoordination, motivation, belöningssystemet och stämningsregleringen.

Dopaminmedel används primärt för behandling av sjukdomar där dopaminnivåerna är för låga, till exempel:

1. Parkinson's disease: Dopaminmedel hjälper att ersätta den bristande dopaminet i hjärnan och förbättra rörelsekoordinationen.
2. Restless legs syndrome (RLS): Vissa dopaminmedel kan användas för att lindra obehagliga känslor och rastlöshet i benen som förekommer vid RLS.
3. ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder): Stimulerande dopaminmedel kan hjälpa att öka koncentration och minska hyperaktivitet och impulsivitet hos personer med ADHD.
4. Depression: Dopaminmedel kan användas som komplement till traditionella antidepressiva läkemedel för att behandla svår depression, särskilt i fall där patienten inte svarar på vanliga behandlingar.

Exempel på dopaminmedel inkluderar levodopa (L-DOPA), carbidopa, bromocriptin, pramipexol, ropinirol och amantadin.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.

En hallucination är en perceptionsartad upplevelse av något som inte existerar i den yttre verkligheten. Den kan uppfattas med någon av de fem sinnesorganen: syn, hörsel, lukt, smak eller känsel. Hallucinationer är vanliga vid vissa mentala sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom, men kan också förekomma vid neurologiska tillstånd, som exempelvis epilepsi, eller under drogverkan. Vidare kan hallucinationer uppstå i samband med vissa mediciner, sömnbrist och stress.

Neuroimaging är en medicinsk term som refererar till användandet av olika tekniker och metoder för att skapa bilder av hjärnan och nervsystemet. Detta kan inkludera:

1. Magnetresonanstomografi (MRT): Använder starka magnetfält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av hjärnans struktur och funktion.
2. Datorsisttomografi (CT/CAT): Använder röntgenstrålning för att producera skiktade, tvådimensionella bilder av hjärnan.
3. Positronemissionstomografi (PET): Använder små mängder radioaktivt material för att följa aktiviteten i hjärnan.
4. Funktionell magnetresonanstomografi (fMRT): En variant av MRT som mäter aktiviteten i hjärnan genom blodflödet till olika områden under olika mentala eller fysiska aktiviteter.
5. SPECT: En typ av skanning som använder radioaktiva ämnen för att producera bilder av hjärnans blodflöde och kärl.
6. Elektroencefalografi (EEG): Använder elektroder placerade på skallen för att mäta hjärnans elektriska aktivitet.
7. Magnetoencefalografi (MEG): Använder magnetfält för att mäta hjärnans elektriska aktivitet.

Neuroimaging används ofta inom forskning och klinisk praktik för att diagnostisera sjukdomar, skada eller avvikelser i hjärnan, som exempelvis stroke, tumörer, demens, epilepsi, multipla skleros och psykiatriska störningar.

"Sackader" är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en patologisk tillstånd där det förekommer onormalt stora utbuktningar eller cystor i hjärnans membran, kallat hårda och mjuka hjärnhinnan (dura mater och pia mater). Dessa cystor innehåller ofta vätska och kan vara förknippade med olika sjukdomar eller skador som till exempel trauma, infektion, inflammation eller tumörer.

Sackader kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats i hjärnan, såsom huvudvärk, yrsel, synproblem, kräkningar, balansstörningar och i vissa fall till och med epileptiska anfall. Diagnosen ställs vanligtvis genom hjälp av avancerade bildgivande undersökningsmetoder som magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan variera från att observera till mediciner, dränering eller i vissa fall kirurgiskt avlägsnande beroende på allvarlighetsgraden och typen av sackader.

Abducens nerve disorders refer to conditions that affect the sixth cranial nerve, also known as the abducens nerve. This nerve is responsible for controlling the lateral rectus muscle of the eye, which enables the eye to move outward (abduction). Therefore, abducens nerve disorders can cause various eye movement abnormalities, including:

1. Abducens nerve palsy: This is the most common abducens nerve disorder, characterized by weakness or paralysis of the lateral rectus muscle, leading to horizontal diplopia (double vision) when attempting to gaze in the direction of the affected muscle. The eye may turn inward (esotropia) when looking toward the side of the palsy.
2. Internuclear ophthalmoplegia: This is a disorder affecting the medial longitudinal fasciculus, a nerve tract that coordinates conjugate lateral gaze. In this condition, there is weakness or paralysis of the adducting eye during horizontal gaze, while the abducting eye moves normally.
3. One-and-a-half syndrome: This rare disorder combines features of both abducens nerve palsy and internuclear ophthalmoplegia, affecting both horizontal and vertical gaze. It is usually caused by a brainstem lesion, often due to stroke or multiple sclerosis.
4. Congenital abducens nerve disorders: Some individuals may be born with abducens nerve dysfunction, leading to strabismus (squint) and amblyopia (lazy eye). These conditions can cause visual impairment if not treated early in life.
5. Abducens nerve tumors or lesions: Rarely, abducens nerve disorders may be caused by tumors or other space-occupying lesions along the nerve's pathway from the brainstem to the orbit. These can result in various symptoms, including diplopia and facial pain or numbness.

Abducens nerve disorders can have various causes, such as ischemic or hemorrhagic stroke, trauma, neoplasm, infection, inflammation, demyelination, or congenital malformations. Proper diagnosis and management require a thorough examination by an ophthalmologist or neurologist to determine the underlying cause and develop an appropriate treatment plan.