Swine Vesicular Disease
Svinenterovirus
Enterovirus B, humant
Vesikulärt svinexantemvirus
Enterovirusinfektioner
Svin
Enterovirus
Vesicular exanthema of swine virus
Picornaviridae
Mul- och klövsjukevirus
Mul- och klövsjuka
Parapoxvirus
Neutralisationstester
Virusantikroppar
Rabies
Dödsattester
Vaccination
Födelseattester
Rabiesvacciner
Norge
Swine Vesicular Disease (SVD) er en viral sykdom hos svin som karakteriseres av opståen av vesikler (lille blærer) på sårsteder i mund og poter. Sykdommen forårsages af et positivt enkeltstrenget RNA-virus, der er beslægtet med human enterovirus 71 og coxsackievirus B5. SVD har en inkubationstid på 2-6 dager og kan føre til mild til moderat sygdom hos svin, men symptomerne kan være svære at skelne fra andre svinesygdomme som fx fod-og-munnesygdom (FMD).
Typiske symptomer på SVD inkluderer opståen af vesikler og blødninger i mund og poter, sveden, feber, manglende appetit og lammelighed. I mere alvorlige tilfælde kan sygdommen føre til døden hos unge svin, men dette er relativt sjælt.
SVD spredes primært gennem direkte kontakt mellem inficerede svin og sunde svin, men viruset kan også overføres via kontaminerede genstande som fx foder, vand, redskaber og personklæder.
SVD er en anmeldelsespligtig sygdom i mange lande, herunder Danmark, og der findes vacciner mod sygdommen, men de anvendes normalt ikke routinely på grund af muligheden for at forvirre diagnostikken af andre svinesygdomme. I stedet fokuserer man ofte på biosecurity-foranstaltninger for at forebygge spredningen af sygdommen.
Svinenterovirus är ett samlingsnamn för en grupp små, enkelsträngade RNA-virus som tillhör familjen Picornaviridae och orsakar sjukdomar hos grisar. De två huvudsakliga arterna av svinenterovirus är Svinenterovirus A (SVA) och Svinenterovirus B (SEBOV).
Svinenterovirus A, som även kallas svinfeberliknande virus eller SVA, är ett relativt nyupptäckt virus som orsakar en influensaliknande sjukdom hos grisar. Symptomen inkluderar feber, viktminskning, diarré och andningssvårigheter. Svinenterovirus A kan också infektera människor som har kontakt med infekterade grisar eller deras avfall, men sjukdomen hos människor tenderar att vara mildare än hos grisar.
Svinenterovirus B, även känt som Theilovirus eller SEBOV, orsakar en sjukdom hos grisar som kallas theilosjukan eller svinfebertyp 5. Symptomen inkluderar feber, viktminskning, diarré och andningssvårigheter. Svinenterovirus B kan också orsaka en mildare form av sjukdom hos människor som har kontakt med infekterade grisar eller deras avfall.
Svinenterovirus överförs vanligtvis via direkt kontakt med infekterade djur eller indirekt genom kontaminerad mat, vatten eller föremål. Det finns inget behandlingsalternativ för svinenterovirusinfektion och behandlingen fokuserar på att lindra symptomen. För att förebygga infektionen rekommenderas god hygien och biosecurity, såsom handtvätt och desinfektion av utrustning och ytor som kan ha kommit i kontakt med infekterade djur eller deras avfall.
Enterovirus B, human is a type of virus that belongs to the family Picornaviridae and genus Enterovirus. This virus is known to infect humans and can cause a variety of illnesses, such as hand, foot, and mouth disease, herpangina, pleurodynia, and acute hemorrhagic conjunctivitis. In rare cases, it can also lead to more serious conditions like meningitis or encephalitis.
Enterovirus B is typically transmitted through direct contact with infected individuals or contaminated objects. The virus can survive for extended periods on surfaces and in water, making it highly contagious. Once inside the body, the virus replicates in the cells that line the gastrointestinal tract and then spreads to other organs via the bloodstream.
Symptoms of an Enterovirus B infection can vary widely depending on the specific type of virus and the individual's age and overall health. In many cases, the infection is mild and may go unnoticed or cause only minor symptoms like fever, sore throat, or rash. However, in some cases, the infection can be more severe and lead to complications such as dehydration, myocarditis (inflammation of the heart muscle), or neurological damage.
Prevention measures include practicing good hygiene, such as washing hands frequently, avoiding close contact with sick individuals, and disinfecting surfaces that may be contaminated with the virus. There is no specific treatment for Enterovirus B infections, but supportive care can help manage symptoms and prevent complications.
'Vesicular swine exanthema virus' (VESV) är ett positivt ensträngat RNA-virus som tillhör familjen *Flaviviridae* och släktet *Pestivirus*. Det orsakar sjukdomen vesikulärt svinfeber, som främst drabbar grisar och vildsvin. Viruset sprids genom direkt kontakt mellan djur eller via infektiös kontaminerad mat, vatten eller luft. Symptomen på sjukdomen inkluder feber, sömnlöshet, vesiklar (blåsor) och skorpor på huden, svullnad av lymfkörtlar och i vissa fall diarré och andningssvårigheter. Sjukdomen kan vara dödlig för unga grisar och orsaka allvarliga ekonomiska skador inom grisindustrin. Det finns inget behandlingsmedel eller vaccin mot vesikulärt svinfeber, så förebyggande åtgärder som strikt biosecurity är viktiga för att kontrollera spridningen av viruset.
Enterovirusinfektioner är en typ av virala infektioner orsakade av enterovirus, som tillhör picornaviridae familjen. Det finns över 100 olika sorter av enterovirus, inklusive poliovirus, coxsackievirus, echovirus och enterovirus D-slakten. De flesta enterovirusinfektioner orsakar milda symptom eller är asymptomatiska, men vissa sorter kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation (encefalit), hjärtsjukdomar och lunginflammation (pneumoni).
Infektionen sprids vanligtvis via direkt kontakt med infektiösa sekretioner från näsa, mun eller avföring, men kan också spridas via kontaminerat vatten eller föda. De flesta enterovirusinfektioner är som mildast och smittar inte lätt till andra individer.
Symptomen på en enterovirusinfektion varierar beroende på vilken typ av virus det rör sig om, men kan inkludera feber, hosta, irritabilitet, sömnighet, ont i halsen, ont i magen, diarré, illamående och kräkningar. Vissa typer av enterovirus kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation, meningit (inflammation i hårda hornen), myokardit (hjärtmuskelsjukdom) och perikardit (inflammation i hjärtats yttre hinna).
Behandlingen av enterovirusinfektioner består vanligtvis av symtomlindring, men vissa typer av infektioner kan behandlas med antivirala läkemedel. För att förebygga spridning av enterovirusinfektioner rekommenderas god handhygien, inklusive regelbunden handtvätt och undvikande av nära kontakt med sjuka personer.
'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.
Enterovirus är en typ av virus som tillhör familjen Picornaviridae och innehåller ett ensträngat RNA-genom. Det finns över 100 olika enterovirusserotyper, varav de flesta orsakar milda sjukdomar hos människor. Några exempel på enterovirusserotyper är coxsackievirus A och B, echovirus och poliovirus.
Enterovirus kan sprida sig via direkt kontakt med infekterade individer eller via droppburen smitta när en infekterad person hostar eller nyser. Det kan också spridas via kontaminierade födoämnen och vattenkällor.
Många människor som blir infekterade av enterovirus visar inga symtom alls, medan andra kan utveckla en varierande grad av sjukdom. Symptomen på en enterovirusinfektion kan inkludera feber, hosta, ont i halsen, trötthet, muskelvärk, halsont och mag-tarmproblem som diarré och buksmärtor. I vissa fall kan enterovirus orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation (encefalit), hjärtmuskelinflammation (myokardit) och lunginflammation (pneumonit).
Det är värt att notera att poliovirus, en speciell typ av enterovirus, har nästan utrotats globalt tack vare vaccinationsprogram.
Vesicular exanthema of swine (VES) är ett contagiost, viralt sjukdomstillstånd hos grisar som orsakas av ett lipid-belagt RNA-virus som tillhör familjen Caliciviridae. Sjukdomen kännetecknas av att små blåsor (vesiklar) bildas på huden och slemhinnor, främst runt munnen och klövarna. Även feber, sömnlöshet, viktminskning och svullnad i lymfknutar kan förekomma.
VES är en zoonotisk sjukdom, vilket betyder att den kan överföras från djur till människa, men detta är mycket ovanligt. Människor som blir smittade tenderar att få milda symptom som feber och hudutslag.
Det finns inget behandlingsalternativ för VES annat än att stödja grisen med vård och symtomlindring. För att förebygga spridning av sjukdomen rekommenderas god hygien, isolering av sjuka djur och kontroll av infektionskällor. VES är en rapporterbar sjukdom i många länder, inklusive USA, och skall omedelbart anmälas till myndigheterna om det uppstår misstanke om att djuren lider av denna sjukdom.
Picornaviridae är en familj av små, enkelsträngade RNA-virus som infekterar djur och människor. Familjen innehåller flera välkända sjukdomsalstrare, till exempel rhinovirus (som orsakar förkylning), enterovirus (som kan orsaka allt från milda mag-tarmsjukdomar till allvarliga neurologiska komplikationer) och hepatitis A-virus. Virusen i denna familj har en non-segmenterad, enkelsträngad RNA-genom som kodar för en polyprotein som sedan klipps upp av proteas till de funktionella proteinkedjorna. Picornaviruspartiklarna är icosaedriska och saknar lipidhölje.
Mul- och klövsjuka, även känt som FMD (Foot-and-Mouth Disease), är en viral sjukdom som drabbar klovdjur, till exempel kor, får, getter och svin. Sjukdomen orsakas av Mul- och klövsjukevirus, som tillhör Aphthovirus släkte i Picornaviridae familjen. Det finns sju serotyper av viruset: O, A, C, Asia 1, South African Territories (SAT) 1, SAT 2 och SAT 3.
Viruset är mycket smittsamt och kan spridas via direkt kontakt mellan djur, luften, föda och dricksvatten som är kontaminerade med viruset. Symptomen på sjukdomen inkluderar feber, sänkt aptit, slemhinneinflammationar i mun och näsa, vesiklar och blåsor på tungan, hovarna och klövarna, samt lahmarhet. Mul- och klövsjuka kan orsaka allvarliga ekonomiska skador inom djurhållningsindustrin, eftersom det kan leda till omfattande dödlighet bland djuren och handelsrestriktioner för djurprodukter. Det finns inget behandlingsalternativ för sjukdomen, men vaccination kan användas som en preventiv åtgärd för att skydda djuren från infektion.
"Mul- och klövsjuka" är ett samlingsnamn för två infektionssjukdomar som drabbar ruminanter, främst nötkreatur. De två sjukdomarna är mjölksjuka (förr kallad "mul") och tuberkulos (förr kallad "klov").
Mjölksjuka orsakas av bakterien Mycobacterium avium subsp. paratuberculosis och drabbar främst unga djur under två års ålder. Symptomen innefattar diarré, viktminskning och allmän svaghet. Mjölksjuka är en kontagios sjukdom som sprids via fekal-oral route och kan vara mycket svår att utrota eftersom den kan spridas i miljön och dröja länge innan symtom uppstår.
Tuberkulos orsakas av bakterien Mycobacterium bovis och kan drabba både människor och djur. Sjukdomen sprids främst via luften när en infekterad individ hostar eller torkar näsan. Symptomen innefattar kronisk hosta, viktminskning, svullnader i lymfknutor och andra organ samt allmän svaghet. Tuberkulos är en zoonotisk sjukdom, vilket betyder att den kan överföras från djur till människa.
I många länder har man genom preventiva åtgärder lyckats reducera förekomsten av dessa sjukdomar, men de finns fortfarande kvar i vissa områden och är därför en fortsatt fara för djurhållning och människors hälsa.
Parapoxvirus är ett släkte av doubbelsträngat DNA-virus som orsakar infektioner hos djur, inklusive människor. Till de vanligaste infektionssjukdomarna hos människor orsakade av parapoxvirus hör fåratpocka (orf) och milkerböld (pseudokoppa). Dessa sjukdomar ger upphov till hudutslag, sår och svullnader, främst på händer och armar. Infektionerna överförs vanligen via kontakt med infektiös vävnad eller sekret från djur som är värdar för virus, exempelvis getter, får och geder. Parapoxvirus kan behandlas med lokal desinficiering och smärtstillande medel. I sällsynta fall kan allvarligare komplikationer uppstå, till exempel sepsis eller andningssvårigheter, men detta är mycket ovanligt. Det finns inget specifikt läkemedel mot parapoxvirus, men sjukdomen tenderar att spontant avta inom några veckor. För att förebygga infektion rekommenderas god handhygien och försiktighet vid kontakt med djur som kan vara värdar för viruset.
En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.
Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).
Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).
Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.
Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.
Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.
'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.
Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.
Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.
Rabies är en dödlig infektionssjukdom som orsakas av rabiesvirus, ett RNA-virus som tillhör familjen Rhabdoviridae. Viruset överförs vanligtvis genom bett eller skrapningar från smittade däggdjur, särskilt hundar, fladdermöss, vildkatter och vampyrfladdermöss.
När viruset tränger in i kroppen via ett bett eller en skråma, migrerar det genom nervcellerna till centrala nervsystemet (CNS). Detta kan ta veckor eller månader beroende på var på kroppen smittan skedde och hur långt ner i nervsystemet viruset har kommit.
Symptomen på rabies inkluderar feber, huvudvärk, allmän svårighet att svälja, illamående, yrsel, desorientering, aggressivitet, raseri och paralys. I de flesta fallen leder sjukdomen till döden inom en vecka efter att symtomen har börjat visa sig.
Det finns inget botemedel för rabies, men vaccination kan ge skydd om den ges före exponering eller så snart som möjligt efter exponering. Preventiva åtgärder, såsom immunoglobulin och vaccinering, bör ges till alla som har varit i kontakt med en sannolik smittkälla för rabies.
En "dödsattest" (även känd som "dödscertifikat") är ett officiellt dokument som utfärdas av en läkare och bekräftar att en person har dött. Dödsattesten innehåller vanligtvis information om den avlidne, såsom deras namn, födelsedatum och adress, samt information om dödsfallet, såsom datum, tid och orsak till döden.
Det är viktigt att notera att orsaken till döden kan vara angiven som "obekräftad" eller "oklar" om läkaren inte kunde fastställa den exakta dödsorsaken. I vissa fall kan en obduktion behövas för att fastställa orsaken till döden, särskilt om det finns tvivel om hur personen dog eller om det förekommer misstanke om brott.
Dödsattesten är ett viktigt dokument som krävs för att slutföra olika administrativa uppgifter efter en persons död, såsom att ordna begravning, stänga konton och ansöka om sociala förmåner.
Vaccination, även känt som immunisering, är en förebyggande metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för ett antigen som liknar den patogen som orsakar sjukdomen. Detta stimulerar immunsystemet att producera en immunrespons, vilket innebär att kroppen lär sig att känna igen och bekämpa den specifika patogenen om individen exponeras för den i framtiden.
Det finns olika typer av vacciner, men de flesta innehåller ett dödad eller avsvagt patogen, en del av ett patogen eller ett genetiskt material som kodar för ett protein från patogenen. När vaccinet ges till en individ, triggas immunsystemet att producera specifika antikroppar och aktivera T-celler som är specialiserade på att bekämpa den specifika patogenen. Dessa immunitetsmekanismer förblir i kroppen även efter att vaccinet har avtagit, vilket ger en långvarig skydd mot sjukdomen.
Vaccination är en effektiv metod för att kontrollera och eliminera infektionssjukdomar på populationnivå, och det rekommenderas starkt av världshälsoorganisationen (WHO) och andra hälsovårdsmyndigheter att alla individer ska vaccineras enligt de nationella immunisationsschemana som finns i respektive land.
Rabiesvirus definieras inom medicinen som ett enkelsträngat RNA-virus i familjen Rhabdoviridae och släktet Lyssavirus. Viruset orsakar den dödliga zoonotiska sjukdomen rabies, som vanligtvis överförs till människor genom bett eller skrapningar från infekterade djur, ofta hundar, fladdermöss och andra vilda däggdjur. Rabiesvirus har en karaktäristisk rhabdoviral form med en cylindrisk kapsid omgiven av ett lipidmembran. Det infekterar nervceller hos värden, replikerar sig och sprider sig sedan till centrala nervsystemet, vilket leder till progressivt neurologiskt förfall och död om läkemedelsbehandling inte ges i tid.
En födelseattest är ett officiellt dokument som bekräftar födelsen av en individ. Det innehåller vanligtvis information såsom barnets namn, datum och plats för födseln, samt identiteten på barnets föräldrar. Födelseattester utfärdas vanligen av myndigheter som är ansvariga för registreringen av födelser i det land där barnet föddes. I vissa länder kan födelseattester även innehålla ytterligare information, såsom barnets kön, vikt och längd vid födseln. Födelseattester används ofta som ett officiellt bevis på en persons identitet och är vanligen ett nödvändigt krav för att kunna få tillgång till vissa tjänster eller rättigheter, såsom skolskrivningar, passansökningar och sociala förmåner.
Rabiesvaccinet är ett preventivt medicinskt preparat som används för att immunisera mot rabies, en allvarlig och ofta dödlig infektionssjukdom som orsakas av rabiesvirus. Vaccinet stimulerar produktionen av antikroppar och cellulära immunitet mot viruset i kroppen. Det ges vanligen injicerat, och i allmänhet krävs en serie av injektioner för att uppnå full effektiv immunitet. Rabiesvaccinet används ofta för att vaccinera personer som är utsatta för ett högt risk för smitta, såsom veterinärer, djurskötare och resenärer till områden med hög förekomst av rabies.
I'm sorry for any confusion, but your question is a bit unclear. The term "Norge" is the Norwegian language word for Norway, which is a country in Northern Europe. However, if you are asking for a medical definition related to Norway, I would need more context or information to provide an accurate answer.
If you're asking about medical conditions or healthcare in Norway, here are some possible relevant definitions:
* Norwegian Medicines Agency (NoMA): The Norwegian government agency responsible for regulating and overseeing the use of medicines in Norway.
* Norwegian National Advisory Unit on Rehabilitation in Rheumatology: A national center of expertise that aims to contribute to improved knowledge, skills, and quality in rehabilitation for people with rheumatic diseases in Norway.
* Norwegian Institute of Public Health (NIPH): The Norwegian government agency responsible for providing research-based knowledge and advice on health policy and public health practice in Norway.
I hope this helps! If you have any further questions, please let me know.