'Adrenergic fibers' refer to the nerve fibers that release noradrenaline (also known as norepinephrine) as their neurotransmitter. These fibers are a part of the sympathetic nervous system, which is one of the two divisions of the autonomic nervous system. The adrenergic fibers innervate various organs and glands in the body, including the heart, blood vessels, lungs, and digestive tract.

The activation of adrenergic fibers leads to a variety of physiological responses that help prepare the body for 'fight or flight' situations. For example, when faced with a stressor, the sympathetic nervous system is activated, leading to the release of noradrenaline from adrenergic fibers. This causes an increase in heart rate and blood pressure, as well as a relaxation of the airways in the lungs. Additionally, noradrenaline can also act on the liver to stimulate the breakdown of glycogen into glucose, providing energy for the body's response to stress.

It is worth noting that there are two types of adrenergic receptors, alpha and beta, which mediate different physiological responses. Alpha-adrenergic receptors are primarily responsible for vasoconstriction, while beta-adrenergic receptors mediate effects such as increased heart rate and relaxation of bronchial smooth muscle.

Sympatiska postganglionära fibrer är nervfiber som utgår från sympatiska ganglier (nervknutar) och innerverar (styr) svettkörtlar, blodkärl och hudhårcellsfolliklar. Dessa nerver är en del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar kroppens automatiska funktioner, såsom hjärtslag, andning och kroppstemperatur. Sympatiska postganglionära fibrer orsakar ofta den kroppspostur och reaktion som kallas för "kamps eller flyktrespons", vilket innebär en ökad hjärtfrekvens, ökad andning och ökad svettbildning.

Autonoma postganglionära fibrer är en del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och digestion. Postganglionära fibrer är grenar av nerver som utgår från små gangliekärnor (samlingar av nervceller) och innervarande i de autonoma nervsystemet. De autonoma postganglionära fibrerna är de grenar som förgrenar sig från dessa gangliekärnor och sträcker sig till sina respektive effektororgan, såsom svettkörtlar, blodkärl och muskler. Dessa nerver använder signalsubstanser som neurotransmittorer, till exempel noradrenalin och acetylkolin, för att påverka funktionen hos sina målorgan.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

Horner's syndrome, også kjent som Oculosympathetic Palsy, er ein medisinsk tilstand karakteristisk for skader på sympatetisk nervesystemet som styrer en del av pupillens refleks og øynelokkens automatiske funksjoner. Tilstanden innebærer typisk følgjande symptomer på sida med skaden:

1. Miosis (snuk pupill): Den berørte pupilla vil være smallere enn den normale størrelsen og vil ikke reagere fullstendig på lys.
2. Ptosis (slapt øyelokk): Den øverste øyelokken vil synes å være lavere enn vanlig, noe som kan variere i alvorleik fra mild til svær.
3. Enophthalmos (innfallen øye): Den berørte øynen kan synke litt inn i øyensokkelen på grunn av forsvinne av fettgewebe bak øyelokket.
4. Anhidrosis (reduert svetteproduksjon): Det vil være redusert svetteproduksjon rundt det berørte ansiktet, særlig i området rundt øynen og nesebittet.

Horner's syndrome kan ha ulike årsaker, inkludert skader på hjernen, halsen eller torsoens sympatiske nervesystem som følge av trauma, infeksjoner, tumorer, eller andre medisinske tilstander. Diagnosen stabliseres vanligvis ved å utføre tester som inkluderer slik som pupillrespons på lys og kokaintest for å bekrefte sympatetisk skade. Behandlingen av Horner's syndrome er typisk fokusert på behandling av underliggende årsaken, og selve Horners syndromet vil vanligvis ikke ha noen direkte negative helsekonsekvenser.

'Nervvävnad' (eller 'nervesystemets vävnader') är de speciella typer av vävnader som utgör grunden för vårt nervsystem. Det finns två huvudsakliga delar av nervsystemet: det centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), inklusive nerver och ganglier som sträcker sig ut från CNS till kroppens olika delar.

Nervvävnad består av två huvudsakliga celltyper: neuron och gliaceller. Neuroner är de specialiserade cellerna som skickar och tar emot elektriska impulser, även kallade aktionspotentialer. Dessa signaler leder till kommunikation mellan olika delar av nervsystemet och med muskler och körtlar i kroppen. Gliacellerna är stödjande celler som hjälper till att underhålla, skydda och nourrera neuronerna. Det finns också flera undergrupper av gliaceller, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner i nervsystemet.

Nervvävnad är speciell på grund av sin förmåga att leda elektriska impulser längs axonerna hos neuronerna. Denna förmåga gör det möjligt för oss att känna, tänka och agera i vår omgivning.

'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.

Tyrosin 3-monooxygenas (Tyr3MO eller blot TH) er et enzym, der spiller en vigtig rolle i produktionen af neurotransmittere og pigmenter i kroppen. Specifikt er Tyr3MO involveret i konverteringen af aminosyren tyrosin til L-DOPA, som er en forløber for catekolaminer såsom dopamin, noradrenalin og adrenalin.

Tyr3MO katalyserer den første og regulerende skridt i biosyntesen af catekolaminer, hvilket gør det til et vigtigt mål for farmakologisk indgreb ved behandling af sygdomme såsom Parkinson's.

Det er også involveret i produktionen af melanin, det pigment der giver hud, hår og øjne deres farve. Mutationer i genet for Tyr3MO kan føre til forskellige arvelige sygdomme, herunder albinisme og vitiligo.

'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:

1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.

2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.

3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.

4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.

5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.

I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.

Elektrostimulering (ES) är en medicinsk behandlingsmetod där man använder elektriska impulser för att stimulera nervceller och muskelceller. Behandlingen innebär vanligtvis att man fäster elektroder på huden över den muskel eller det område som ska behandlas. Därefter skickas små elektriska impulser genom elektroderna, vilket orsakar en kontraktion i de stimulerade muskelfibrerna.

ES används inom flera olika medicinska områden, till exempel:

1. Smärtlindring: Elektriska impulser kan hämma smärtnervernas signalering till hjärnan och på så sätt minska smärtan.
2. Muskelstyrka och funktion: ES används för att hjälpa patienter med muskelsvaghet eller muskellåsning, ofta orsakad av skada, sjukdom eller operation, att återfå muskelstyrka och rörelseförmåga.
3. Rehabilitering efter stroke: ES kan användas för att stimulera nerver och muskler i armarna och benen hos patienter som drabbats av stroke, vilket kan hjälpa till att förbättra rörelseförmågan och funktionen.
4. Kontinens: ES används för att behandla inkontinens genom att stärka musklerna i urinblåsan och/eller anus.
5. Vätskeansamlingar: Elektrostimulering kan användas för att behandla vätskeansamlingar, som exempelvis edema, genom att stimulera lymfkärlens kontraktion och avflöde.
6. Smärta efter operationer: ES kan användas för att lindra smärtan efter operationer och under läketiden.

Det är viktigt att notera att elektrostimulering bör utföras under medicinsk övervakning och att patienten ska informeras om möjliga risker och biverkningar.

Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.

Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.

I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.

Parasympathetic postganglionic fibers are the portion of the parasympathetic nervous system's nerves that transmit signals or impulses from a ganglion (a cluster of neurons) to the target organ or effector. These fibers release neurotransmitters such as acetylcholine, which causes the target organ to respond with functions such as relaxation, slowing heart rate, and promoting digestion. Parasympathetic postganglionic fibers are part of the involuntary nervous system and help maintain homeostasis in the body.

"Parasympathetic ganglion" är en medicinsk term som refererar till en samling av nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen, som är en del av det parasympatiska nervsystemet. Det parasympatiska nervsystemet är ett av de två delsystemen i autonoma nervsystemet (det andra är det sympatiska nervsystemet), och det är involverat i reguleringen av vila, återställdhet och digitalisering av kroppsfunktioner efter att en stressreaktion har utlösts.

Parasympatiska ganglier innehåller cellkroppar för preganglionära neuron som skickar signaler från hjärnan till efferenta neuron i de parasympatiska grenarna. Dessa efferenta neuron innerverar olika organ och muskler i kroppen, såsom hjärtat, lungorna, mag-tarmkanalen och könsorganen, och de frisätter neurotransmittor som orsakar en minskning av puls, andning och fördjupad avkoppling.

Exempel på parasympatiska ganglier inkluderar gangeion cervicale superius, gangeion cervicale inferius, gangeion sacrale, samt en mängd små ganglier längs med det parasympatiska nervsystemets grenar.

"Sympatiskt ganglion" är en benämning inom anatomin och fysiologin på en typ av ganglion (ganglion betyder "liten knut") som tillhör det autonoma nervsystemet, mer specifikt det sympatiska nervsystemet. Det sympatiska nervsystemet är ett av två delar som utgör det autonoma nervsystemet, vilket styr och reglerar de involuntära kroppsfunktionerna såsom hjärtslag, andning och kroppstemperatur.

Det sympatetiska ganglionet innehåller en samling av nervceller (neuroner) som är involverade i att skicka signaler till olika delar av kroppen via de sympatiska nerverna. Dessa signaler kan leda till en aktivering eller hämmning av olika fysiologiska processer, beroende på situationen.

Ett exempel på en funktion som styrs av det sympatiska nervsystemet är kroppens reaktion vid stress, även känd som "kämpa eller fly"-reaktionen. I sådana situationer kan signaler från det sympatiska ganglionet leda till en ökning av hjärtslag, ökad andningsfrekvens och en minskad blodflöde till huden och mag-tarmsystemet, vilket är en del av kroppens anpassning för att möta den påtvingade stresssituationen.

Parasympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that generally functions to promote rest, digestion, and recovery. It is responsible for the body's "rest and digest" response, which is the counterpart to the sympathetic nervous system's "fight or flight" response.

The parasympathetic nervous system is activated in situations of relaxation and safety, allowing the body to conserve energy and perform maintenance and repair tasks. It does this by decreasing heart rate and blood pressure, increasing digestive activity, and promoting tissue growth and healing.

The parasympathetic nervous system is controlled by cranial nerves III, VII, IX, and X, as well as sacral nerves S2-S4. These nerves release the neurotransmitter acetylcholine, which binds to receptors in target organs and causes a variety of effects, including relaxation of smooth muscle, dilation of blood vessels, and increased secretion of digestive enzymes.

Overall, the parasympathetic nervous system plays an important role in maintaining homeostasis and promoting overall health and well-being.

Hexametoniumföreningar är en grupp av kurareliknande föreningar som användes inom medicinen, särskilt inom anestesi, förr som muskelrelaxerande medel. Deras verkningsmekanism bygger på att de blockerar den nervösa ledningens överföring av impulser till skelettmuskulaturen, vilket orsakar en temporär muskelrelaxation.

Exempel på hexametoniumföreningar inkluderar:

* Hexametonium (Cymeton)
* Metonium (Nepresol)

Dessa medel användes huvudsakligen under 1950- och 1960-talen, men de har idag i stort sett ersatts av andra muskelrelaxerande medel som är både säkrare och mer effektiva. De flesta hexametoniumföreningarna anses numera vara förlegade och används inte längre inom klinisk praktik på grund av deras biverkningar och begränsade terapeutiska index.

Bretyliumtonsylat (Bretylium-ksyloat) är ett läkemedel som används för att behandla allvarliga livshotande rytmstörningar i hjärtat, till exempel ventrikulär fibrillation och flera former av kammarflimmer. Bretylium fungerar genom att stabilisera membranen i de celler som bildar hjärtmuskeln och på så sätt förhindra oregelbundna elektriska impulser från att spridas genom hjärtat.

Bretyliumföreningarna är en grupp läkemedel som innehåller bretylium som aktiv ingrediens. Bretyliumtonsylat är den vanligaste formen av bretylium som används i klinisk praktik.

Det är viktigt att notera att användning av bretylium ska vara under övervakning av en läkare och i en kontrollerad miljö, såsom ett sjukhus eller en intensivvårdsavdelning, på grund av dess potential att orsaka allvarliga biverkningar och komplikationer.

'Ganglieblockerande medel', även kända som ganglioplegika eller autonomiblockerare, är en typ av läkemedel som används för att blockera signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr automatiska processer i kroppen, såsom hjärtslag, andning och tarmfunktion.

Ganglieblockerande medel fungerar genom att blockera transmissionen av signalsubstanser i ganglier, små knutar av nervceller som ligger utanför centrala nervsystemet. Genom att blockera dessa signalsubstanser kan ganglieblockerande medel minska aktiviteten i det autonoma nervsystemet och på så sätt hjälpa att lindra symtom relaterade till överaktivitet i det autonoma nervsystemet, såsom högt blodtryck, svettningar, pulsverkan och spasmer i mag-tarmkanalen.

Exempel på ganglieblockerande medel inkluderar trimetafan, hexametonium och pentaminodi. Dessa läkemedel används sällan idag på grund av deras biverkningar och begränsade effektivitet jämfört med andra behandlingsalternativ.

"Autonom ganglion" är ett samlingsbegrepp för de ganglier (nervknutar) som ingår i det autonoma nervsystemet. Det autonoma nervsystemet styr och reglerar automatiskt och omedvetet kroppens inre organ och deras funktioner, såsom hjärtat, lungorna, mag-tarmkanalen, urinblåsan och könsorganen.

Autonoma ganglier innehåller nervceller (neuroner) som skickar och tar emot signaler via nerver till och från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Dessa signaler styr omedvetna processer som reglerar blodtryck, puls, andning, kroppstemperatur, matspjälkning och avskiljande av hormoner.

Det autonoma nervsystemet delas vanligen upp i två delar: den sympatiska och den parasympatiska delen. Varje del har sina egna ganglier som är specialiserade för att styra specifika funktioner i kroppen. Sympatiska ganglier aktiverar ofta "kamps- eller flyktrespons" och parasympatiska ganglier återställer kroppens homeostas (jämvikt) efter en stressreaktion.

Autonoma preganglionära nerver är en del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och digestion. Preganglionära nerver är de första neuron i två-neuronskretsloppet som styr dessa funktioner. De har sitt ursprung i cellkroppar i det centrala nervsystemet (i thorakal, lumbar och sacral delarna av ryggmärgen) och fibrerna från dessa cellkroppar reser ut genom ryggraden via ventrala rötter och går till autonoma ganglier där de synapserar med efterföljande neuron, postganglionära nerver. Autonoma preganglionära nerver använder acetylkolin som sin signalsubstans för att kommunicera med efterföljande neuron i ganglierna.

Kostfiber, även kallat fiber eller råvaror, är en typ av kolhydrat som finns i växter och som inte bryts ned av kroppens enzymer under digestionen. Istället passerar de genom mag-tarmkanalen omuterade och kan ge en känsla av mättnad. Kostfiber har även visat sig ha positiva effekter på tarmfloran, blodsockernivåerna och kolesterolhalten i blodet. Det finns två typer av kostfiber: löslig fiber och oöslig fiber. Löslig fiber bildar geléartade massor när den absorberar vatten i tarmen, medan oöslig fiber inte absorberar vatten och ger större volym till avföringen.

Muskel fiber, eller muskulære fibre, er i den medicinske terminologi de specielle celler, der udgør det egentlige kontraktile apparat i skeletmusklerne. Hver muskel fiber består af et stort antal myofibriller, som igen er sammensat af de proteiner aktin og miozin, der under normale forhold glider over hinanden og på den måde gør musklen i stand til at kontraheres. Muskel fibre kan inddeles i typer alt efter deres egenskaber, fx langsomt eller hurtigt kontraktile fibre.

Pempidin är ett endogent opiatliknande peptidhormon som verkar som smärtstillande, andningsdepressivt och sövande medial i hjärnbalken. Det består av tre peptider: [Delta-Ala17]-enkefalin, [Delta-Ala17]-dynorfin och nexin/dynein-associerat protein. Pempidin har visat sig ha en potential therapeutisk roll i smärtlindring och som neuroprotektivt medel vid skador på nervsystemet.

'Ganglion cervicale superius' är en anatomisk term som refererar till det översta sympatiska ganglet i halsen. Det är en del av det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning och svettning. Ganglion cervicale superius innehåller cellkroppar för de neuron som skickar signaler till huvudet och halsen. Det ligger nära nacken, precis ovanför den övre gränsen av halskotorna (C3-C4).

Guanethidine är ett medel som används för att behandla högt blodtryck (hypertension). Det fungerar genom att minska aktiviteten i sympatiska nervsystemet, vilket hjälper till att sänka blodtrycket. Guanethidine blockerar också återupptaget av noradrenalin (en signalsubstans) i nerverna, vilket leder till en fortsatt nedsättning av sympatiska nervsystemet.

Det bör noteras att guanethidine inte används ofta idag på grund av sina biverkningar och begränsade fördelar jämfört med andra läkemedel som används för att behandla högt blodtryck. Bland de vanligaste biverkningarna finns yrsel, trötthet, svaghetskänsla, illamående och impotens hos män.

Pentoliniumtartrat är ett läkemedel som tillhör kategorin ganglioplegika. Det används som blodtrycksmedicin och verkar genom att blockera signalsubstanser i det autonoma nervsystemet, vilket leder till en minskad hjärtslagfrekvens och ett sänkt blodtryck.

Pentoliniumtartrat är ett joniskt salt av Pentolinium, som är en kationisk kvävebas med antihypertensiv verkan. Det fungerar genom att blockera ganglierna i det autonoma nervsystemet, vilket leder till en minskad aktivitet hos både sympatiska och parasympatiska nerver.

Detta kan vara användbart för att behandla hypertension (högt blodtryck) och andra tillstånd som påverkar det autonoma nervsystemet, såsom vissa typer av hjärtarytmier (hjärtfrekvensrubbningar).

Pentoliniumtartrat ges vanligtvis som injektion, men kan också ges som tablett. Läkemedlet bör endast användas under medicinsk övervakning och under kontroll av blodtrycket, eftersom det kan orsaka en alltför kraftig minskning av blodtrycket om det används i för höga doser eller om det ges till snabbt.

Den vagusnerven (latin: nervus vagus) är den tionde cranial nervesnerven och är den nerv som innerverar de flesta av kroppens inre organ. Den går från hjärnan via halsen till bröstet och buken, och styr bland annat hjärtats, lungornas och mag-tarmsystemets funktioner. Den vagusnerven är en del av det parasympatiska nervsystemet och bidrar till att hålla kroppen i ett jämviktstillstånd.

'Mineral fibers' er en betegnelse for små, uorganiske fibre dannet af mineralske materialer som f.eks. asbest, erionit og winchit. Disse mineraler har en speciel krystalstruktur, der gør at de nemt kan blive inhaleret og at de ikke opløses i lungerne. Asbest er sikkert det mest kendte mineral fiber, men der findes mange andre typer, som også kan være skadelige for helbredet.

Mineral fibers kan forstyrre lungefunktionen og føre til alvorlige sygdomme som lungekræft og asbestose, hvis man udses for en langvarig eller intens eksposition. Derfor er det vigtigt at undgå kontakt med mineral fibers så meget som muligt, især i arbejdsmiljøer hvor man kan risikere at blive udsat for dem.

Den hypogastriska pleskusen är ett autonomt nervnätverk beläget i bukhålan, närmare bestämt bakom ovanstande tarmslutningen (rectum) och framför bäckenbenet (os coxae). Det innehåller både parasympatiska och sympatiska nerver som styr bland annat blåshalskörtelns, urinblåsans och könsorganens funktioner. Skador på den hypogastriska pleskusen kan orsaka problem med tarmtömning, urinering och sexuell funktion.

'Denervering' er en medicinsk term som refererer til skaden eller ødelæggelse af de nerver, der forsyner et specifikt område i kroppen. Denne skade kan føre til smerter, svaghed, følelsesløshed eller andre forstyrrelser i det påvirkede område.

Denervering kan opstå som en komplikation af mange forskellige medicinske tilstande, herunder skader, sygdomme, infektioner og tumorer. Behandlingen af denervering afhænger af dens årsag og kan omfatte medicin, fysisk terapi, kirurgi eller andre behandlingsformer.

Atropine är ett t.ex. i belladonna förekommande alkaloid, som blockerar parasympatiska nervsystemet och används vid kolika, bradykardi, astma med mera. Det verkar utöver detta avspändande på glatt muskulatur och pupiller samt hemmar svettningar. Atropin kan orsaka torkad mun, hals, och ögon, förvirring, hallucinationer, okej hälsorörelser, snabb hjärtslag, rödaktig hy och feber vid överdosering.

Medicinskt kan 'muskelfibrer, snabb sammanträngning' översättas till "fast twitch muscle fibers" på engelska. Detta refererar till en typ av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera (sammandragas) mycket snabbt och kraftfullt, men endast under en kort period av tid. Fast twitch muscle fibers delas vanligtvis upp i två grupper: Typ IIa och Typ IIb (eller IIx). Typ IIa-fibrerna har en något längre kontraktionsfördröjning än Typ IIb/IIx-fibrerna, men de är fortfarande mycket snabbare än typ I-fibrer, som kallas slow twitch muscle fibers och som är specialiserade för uthållighet istället för kraft. Fast twitch muscle fibers rekryteras vanligtvis först under kraftfulla kontraktioner eller när muskelns arbete varar under en kortare tid.

Medicinskt kan 'Muskelfibrer, långsam sammandragning' definieras som typ I-fiber i skelettmuskulatur, som är specialiserade för ändlös, syreberoende, långsamt kontraktionsförlopp. De har rikligt med mitokondrier och myoglobin, vilket gör dem effektiva vid syretransporter och utmärkt uthållighet under submaximal ansträngning. Deras kontraktion är långsam men ändamålsenlig för posturer och lågintensiv aktivitet.

Farmakologi är ett medicinskt begrepp som refererar till läran om läkemedel och deras verkan på levande organismer. Farmakologin undersöker hur olika substanser, vanligtvis kallade aktiva substanser eller läkemedelsmolekyler, interagerar med olika mål i kroppen, såsom receptorer, enzymer och kanaler. Dessa interaktioner kan leda till en biologisk respons, som kan vara både önskvärd, som vid behandling av sjukdom, eller oönskvärd, som vid biverkningar eller skadliga effekter. Farmakologin undersöker också hur läkemedel metaboliseras och elimineras från kroppen, samt hur farmakokinetiska och farmakodynamiska faktorer påverkar läkemedelsverkan.

'Ganglion stellatum', eller stjernetakganglion, er en betegnelse for et samling af nerveceller i hjernen. Det er beliggende i den mediale del af det forreste hjernestammens nærhed og indeholder afferente (dvs. sensoriske) neuroner fra ansigt, hals og armregionerne. Ganglion stellatum er en del af trigeminusnervevæsenet og spiller en vigtig rolle i behandlingen af smerter i ansigtet og hovedet, herunder blandt andet tensionshovedpine og clusterhovedpine.

Cotton fiber is a natural soft fiber that grows around the seeds of the cotton plant. It is composed mainly of cellulose, which is a polysaccharide. Cotton fibers are typically spun into yarn or thread and used to make a wide range of textiles, such as clothing and bedding. The fibers can also be processed into paper products and other industrial goods. Cotton is prized for its softness, breathability, and ability to absorb moisture. It is also hypoallergenic and easy to care for, making it a popular choice for many consumer products.

En sympatektomi är ett kirurgiskt ingrepp där delar av det autonoma nervsystemet, mer specifikt delar av den sympatetiska nervernervsystemet, adreresektioner eller ganglion blockeras eller avlägsnas. Detta görs för att behandla vissa medicinska tillstånd som kan orsakas av överaktivitet i det sympatetiska nervsystemet, såsom svettningar (hyperhidros), smärtsyndrom och blodtrycksförhöjningar. Det finns olika typer av sympatektomier beroende på vilken del av nervsystemet som påverkas.

"Ganglier" är ett adjektiv som används för att beskriva något som har formen eller liknar ett ganglion. I en medicinsk kontext refererar "ganglion" vanligtvis till en grupp av nervceller utanför centrala nervsystemet, som fungerar som en smärtcentral och bearbetar sensoriska signaler. Ganglier innehåller ofta cellkropparna för afferenta neuron (sensoriska nervceller) och kan ingå i det autonoma nervsystemet eller vara en del av det perifera nervsystemet.

Exempel på olika typer av ganglier inkluderar:

1. Dorsalrotsganglion: En typ av ganglion som innehåller cellkropparna för de afferenta neuron som transporterar smärta, temperatur och kvalitetssinne till ryggmärgen.
2. Sympatiskt ganglion: En del av det sympatiska nervsystemet som hjälper till att reglera kroppens involuntära funktioner, såsom hjärtslag, andning och blodtryck.
3. Parasympatiskt ganglion: Även en del av det autonoma nervsystemet, men denna gång i det parasympatiska nervsystemet, som hjälper till att reglera kroppens vila och ämnesomsättning.

Det är värt att notera att "ganglion" kan också användas för att beskriva en sorts vätskefylld cysta som ofta bildas i hand- eller fotleden, men detta är inte relaterat till den medicinska definitionen av ett nervganglion.

Hypohidros, även stavat hypohidrose, är ett medicinskt tillstånd där individen har nedsatt förmåga att svettas. Orsaken kan vara en primär medfödd defekt i svettkörtlarnas funktion eller sekundärt till skador, neurologiska sjukdomar, hudförändringar eller vissa mediciner.

I allvarliga fall av hypohidros kan det leda till överhettning, speciellt under fysisk ansträngning eller i varma klimat, eftersom svettningen är en naturlig mekanism för att kroppen ska kunna reglera sin temperatur.

Den medicinska termen för "blinkmembran" är "tarsus palpebrae" eller enbart "tars". Detta refererar till den sköldformade, kollagena strukturen som finns i ögonlockens baksida och innehåller tårdrösen. Tårdrösen producerar och sekreterar tårfluid som hjälper till att hålla ögat fuktigt och skydda det från skador. Ordet "blinkmembran" används sällan inom medicinen, men kan i vissa sammanhang syfta på hela ögonlocket.

'Autonoma nervsystemets sjukdomar' (autonomic disorders) är en grupp medicinska tillstånd som beror på problem med det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning, puls, blodtryck, sockernivåer, svettningar, tarmrörelser och pupillreaktion.

Det autonoma nervsystemet har två delar: den sympatiska delen som förbereder kroppen för aktivitet (känt som 'fight or flight'-svaret) och den parasympatiska delen som hjälper till att vila och restaurera kroppen.

Några exempel på autonoma nervsystemets sjukdomar inkluderar:

* Multipel systematrofi (MSA): en neurologisk sjukdom som orsakas av skador på de celler i hjärnan och ryggmärgen som styr autonoma nervsystemet.
* Primärt autonomt sammanbrott (POTS): ett tillstånd där kroppen har svårt att reglera blodtrycket, vilket kan leda till yrsel, svimningar och trötthet.
* Neurogen orsakad hypotoni: en sjukdom som orsakas av skador på det autonoma nervsystemet och som resulterar i lågt blodtryck.
* Autonom neuropati: en skada på de nerver som styr autonoma funktioner, ofta orsakad av diabetes eller andra sjukdomar.

Symptomen på autonoma nervsystemets sjukdomar kan variera beroende på vilken del av systemet som är drabbad och hur allvarligt tillståndet är. Behandlingen beror också på vilket tillstånd som ligger bakom, men kan inkludera mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

'Svans’ er en anatomisk term som refererer til et organ som findes hos mange dyr, men ikke mennesker. Hos pattedyrer som hunde, katte og rævnaturer, består svansen av et lange, fleksible ledd i ryggemarksdelen av kroppen. Svansen brukes oftest til balanse og støtte under bevegelse, men kan også være involvert i kommunikasjon og varsel. Hos fugle er svansen også kjent som 'hale' og består av en bunke styv, fløyelike fjer som hjelper med styring under flyvning. Andre dyr, som ormar og firben, har også en form for svans, men denne er ofte mer stiv og brukes mer til forsvar enn balanse.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

Acetylcholin (ACh) er ein neurotransmitter, det vil si en type signalstoff som overfører informasjon mellom nervesystemet og andre deler av kroppen. ACh er involvert i mange forskjellige funksjoner i kroppen, blant annet:

1. Muskelaktivitet: ACh er viktig for å aktivere skeletmuskler og hjerte musclesammenspilling. Når ein nervesignal kommer til en muskel, setter det av en reaksjon som frigir ACh fra nerveendingen (den delen av nerven som er nærmest muskelen). ACh binder seg deretter til reseptorer på muskelcellen og får muskelen til å kontraherast.

2. Kognisjon: ACh spiller en viktig rolle i kognisjon, inkludert opmerksomhet, hukommelse og læring. Det er involvert i flere aspekter av kognisjonen, blant annet å holde informasjon i arbeidshukommelsen og å skifte fokus mellom forskjellige oppgaver.

3. Sansning: ACh er involvert i visse typer sansing, som syn og hørsel. I øynene finnes det en type nerveceller som bruker ACh for å overføre informasjon fra øyet til hjernen.

4. Emosjon: ACh er også involvert i emosjonelle prosesser, blant annet frykt og vrede. Det kan påvirke humør og adferd ved å påvirkte hjerneområdene som er involvert i disse prosessene.

ACh binder seg til to hovedtyper av reseptorer: nicotinisk og muskarinisk. Nicotinske reseptorer finnes i muskler og nervesystemet, mens muskarinske reseptorer forekommer i hjernen og andre deler av kroppen. ACh-antagonister, som for eksempel kurare, blokerer nicotinistiske reseptorer og brukes som relaksanter for å løsne musklene under kirurgiske operasjoner. ACh-agonister, som for eksempel pilokarpin, aktiverer muskarinske reseptorer og brukes til å behandle grøn stær eller å stimulere svedkjertene for å redusere feber.

I assume you are asking for a medical definition of "Marsvin," which is the Danish word for "sea lion". In the medical field, there isn't a specific condition or concept associated with the term "sea lion." However, if you meant to ask about a different term, please provide clarification, and I will be happy to help.

If you are interested in learning more about sea lions themselves, they are a type of marine mammal that belongs to the Otariidae family, also known as eared seals. They have external ears, long front flippers, and can walk on all fours. Sea lions are found in both the Northern and Southern Hemispheres, primarily in cold coastal waters. They are social animals, living in large colonies and are known for their intelligence and agility in water.

Medicinskt sägs muskelsammandragning, eller muskelspasmer, vara en kraftig, ofta smärtsam, sammandragning av en muskel som ofta är orsakad av överansträngning, skada, eller neurologiska tillstånd. Det kan också uppstå på grund av elektrolytbrist, särskilt magnesium- eller kalciumbrist. I vissa fall kan muskelsammandragningar vara ett tecken på allvarliga sjukdomar såsom ALS (amyotrofisk lateralskleros) eller multipel skleros.

Tubocurarine är ett kurarumuskelrelaxant som blockerar nervimpulser i muskeländan och orsakar muskellösning. Det används vanligen under kirurgiska ingrepp för att underhålla muskelrelaxation och underlätta mekanisk ventilation. Tubocurarine har en snabb påverkan och varar i ungefär en timme.

'Parasympatomimetika' är ett samlingsbegrepp för substanser som efterliknar eller förstärker den parasympatiska nervsystemets verkan i kroppen. Det parasympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet och ansvarar för att reglera kroppens homeostas under vila, till exempel sänkning av hjärtslaget och andningsfrekvensen, samt stimulering av mag-tarmkanalen.

Parasympatomimetika verkar genom att aktivera muskarinreceptorer i det parasympatiska nervsystemet, vilket orsakar en ökning av signalsubstansen acetylkolin i synapsen mellan nerverna. Detta leder till en ökad aktivitet hos de organ som styrs av det parasympatiska nervsystemet.

Exempel på parasympatomimetika inkluderar pilocarpin, acetylkolin och muskarin. Dessa substanser används ofta i medicinska sammanhang för att behandla olika sjukdomstillstånd, till exempel glaukom, refluxösad och urinvägsbesvär.

Betanidin är en röd pigmentmolekyl som kan hittas i vissa växter, till exempel betor och amarant. Det är också ett viktigt aktivt ämne i flera läkemedel som används för att behandla hjärtsjukdomar och blodtryck. Betanidin fungerar som en vasodilator, vilket betyder att det öppnar upp blodkärlen och sänker blodtrycket. Det kan också ha antioxidativa egenskaper och kunna hjälpa till att skydda celler från skada.

Medicinskt talat är sädesledaren (latin: vas deferens) en del av det maskulina reproduktionssystemet. Den är en tunn, muskelbunden rörlig tub som transporterar spermier från epididymis till urinblåsan, där den möter urinvägen och bildar ett gemensamt utflöde, urethra, genom vilken både urin och sperma kan passera under ejakulationen. Sädesledaren är en del av det så kallade kontinuerliga maskulina reproduktionssystemet, som inkluderar testiklar, epididymis, sädesledare, vas deferens, seminalvesiklar, prostata och bulbourethrala körtlar.

Stress fibers are thin, cable-like structures in cells that are made up of bundled actin filaments and myosin motor proteins. They are called "stress" fibers because they tend to form in response to mechanical stress or tension on the cell, helping to maintain cell shape and provide structural support. Stress fibers also play a role in cell motility and adhesion, as well as in the transmission of forces within and between cells. They are dynamic structures that can change in length and organization in response to changes in the cell's environment or mechanical stresses.

En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.

Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.

Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.

En medicinsk definition av "Nerver, utåtledande" (engelska: "Peripheral nerves") är de nervbanor som bildar det perifera nervsystemet och transporter nervimpulser till och från centrala nervsystemet, inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver är spridda över kroppen och innerverar muskler, hud och andra vävnader, vilket gör att de kan uppfatta smärta, temperatur, tryck och vibrationer samt styr muskelrörelser och automatiska kroppsfunktioner.

Vasoaktivt intestinalt peptid (VIP) är ett neuropeptidhormon som har funktioner både som neurotransmittor och vasodilator. Det utsöndras av nervceller i mag-tarmsystemet, hjärnan och andra delar av kroppen. VIP verkar främst genom att binda till specifika receptorer på blodkärlens yta, vilket orsakar vasodilation (dilatering av blodkärlen) och ökar blodflödet i de drabbade områdena. Det har också visat sig ha effekter på immunsystemet, ämnesomsättningen och celltillväxten. VIP är involverat i en rad fysiologiska processer, däribland regleringen av magsaftssekretion, tarmrörelser och blodflöde i mag-tarmsystemet.

Neuroeffektorförbindelse (eller neuroeffektorsystem) är ett samlingsbegrepp för de signalsubstanser och receptorer som reglerar kommunikationen mellan nervceller (neuron) och målceller i det perifera nervsystemet, till exempel muskelceller eller körtelceller.

Signalsubstansen, även kallad transmitter, frisätts från en nervcell och diffunderar över ett smalt mellanrum (synaps) till en målcell där den binder till specifika receptorer på cellmembranet. Detta resulterar i en biokemisk respons som kan leda till excitering eller inhibition av målcellen.

Exempel på neuroeffektorförbindelser inkluderar acetylkolin-muskelreceptorförbindelsen, noradrenalin-hjärtcellförbindelsen och insulin-körtelcellförbindelsen.

Abducens nerve disorders refer to conditions that affect the sixth cranial nerve, also known as the abducens nerve. This nerve is responsible for controlling the lateral rectus muscle of the eye, which enables the eye to move outward (abduction). Therefore, abducens nerve disorders can cause various eye movement abnormalities, including:

1. Abducens nerve palsy: This is the most common abducens nerve disorder, characterized by weakness or paralysis of the lateral rectus muscle, leading to horizontal diplopia (double vision) when attempting to gaze in the direction of the affected muscle. The eye may turn inward (esotropia) when looking toward the side of the palsy.
2. Internuclear ophthalmoplegia: This is a disorder affecting the medial longitudinal fasciculus, a nerve tract that coordinates conjugate lateral gaze. In this condition, there is weakness or paralysis of the adducting eye during horizontal gaze, while the abducting eye moves normally.
3. One-and-a-half syndrome: This rare disorder combines features of both abducens nerve palsy and internuclear ophthalmoplegia, affecting both horizontal and vertical gaze. It is usually caused by a brainstem lesion, often due to stroke or multiple sclerosis.
4. Congenital abducens nerve disorders: Some individuals may be born with abducens nerve dysfunction, leading to strabismus (squint) and amblyopia (lazy eye). These conditions can cause visual impairment if not treated early in life.
5. Abducens nerve tumors or lesions: Rarely, abducens nerve disorders may be caused by tumors or other space-occupying lesions along the nerve's pathway from the brainstem to the orbit. These can result in various symptoms, including diplopia and facial pain or numbness.

Abducens nerve disorders can have various causes, such as ischemic or hemorrhagic stroke, trauma, neoplasm, infection, inflammation, demyelination, or congenital malformations. Proper diagnosis and management require a thorough examination by an ophthalmologist or neurologist to determine the underlying cause and develop an appropriate treatment plan.

Aktionspotential (Action Potential) är en plötslig elektrisk potentialändring som sker över cellmembranet hos exciterbara cellsorter, såsom nerv- och muskelceller. Detta fenomen orsakas av fluktuationer i membranpotentialen som följer specifika mönster av depolarisering (positivt laddning) och repolarisering (negativt laddning).

I nerv- och muskelceller är aktionspotentialerna resultatet av jonkanaler som öppnas och stängs i cellmembranet, vilket tillåter specifika joner (som natrium, kalium och kalcium) att diffundera in eller ut genom membranet. Denna jontransport orsakar en förändring av membranpotentialen, vilket kan uppfattas som en elektrisk signal.

När aktionspotentialen initieras öppnas natriumjonkanaler, vilket leder till en inflöde av natriumjoner och en depolarisering av cellmembranet. När membranpotentialen når en viss tröskelvärde aktiveras ytterligare jonkanaler, vilket orsakar en snabb repolarisering av cellmembranet. Efter repolariseringen stängs natriumjonkanalerna och kaliumjonkanaler öppnas, vilket leder till en utflöde av kaliumjoner och en ytterligare repolarisering av membranpotentialen.

Aktionspotentialer är viktiga för kommunikation och signalering inom nervsystemet och muskelsystemet. De möjliggör snabb överföring av information och koordinerad muskelaktivitet, vilket är nödvändigt för normal funktion hos levande organismer.

'Purkinje fibers' är en typ av specialiserade muskelceller i hjärtat som spelar en viktig roll i ledning och koordinering av kontraktioner inom hjärtats kamrar. Dessa celler är namngivna efter den tjeckiske anatomisten Jan Evangelista Purkinje, som först beskrev dem år 1839.

Purkinje fibers finns huvudsakligen i den subendokardiala lagren (den innersta lagret närmast hjärtkammarnas muskellager) av hjärtats ventriklar (kamrarna). De har en tjockare cellmembran och ett rikare nätverk av mitokondrier än vanliga hjärtmuskulära celler, vilket gör dem mer effektiva i att leda elektriska impulser.

Dessa fibers funktion är att leda den elektriska signalen från hjärtats natrium- och kaliumkanaler snabbt och effektivt genom ventriklarna, så att de koordinerat kontraherar och pumpar blodet ut i cirkulationssystemet. Funktionsstörningar eller skador på Purkinje fibers kan leda till allvarliga hjärtrytmrubbningar som exempelvis ventrikulär fibrillation, en livshotande tillstånd där hjärtat inte orkar pumpa blod korrekt.

Dimetylfenylpiperaziniumjodid, också känt som DMP-90 eller 1-(4-joddimetylfenyl)piperazin, är ett syntetiskt kemiskt förening som ofta används inom forskning och medicinsk utveckling. Det är en kvävehaltig organisk jodid-salt av dimetylfenylpiperazin-kationen.

Det saknas specifika medicinska definitioner för Dimetylfenylpiperaziniumjodid eftersom det inte används som en läkemedelsbehandling hos människor. Det har dock visats ha potential inom forskning och utveckling av nya läkemedel, särskilt för att behandla neurologiska störningar såsom schizofreni och depression.

Ibland kan det användas som ett positivt allaosteriskt agens (PAM) i forskningssammanhang, vilket betyder att det kan öka aktiviteten hos en specifik receptor i hjärnan, i detta fall muskarinreceptorn.

Samtidigt bör nämnas att Dimetylfenylpiperaziniumjodid också har visat sig ha potential som ett möjligt missbruksämne på grund av dess psykoaktiva effekter, så det är viktigt att hantera det med försiktighet.

Tyramin är ett endogent aminer som bildas i kroppen när en ämnesomsättningsprodukt vid namn tyrosin bryts ned. Tyramin finns även naturligt i vissa livsmedel, till exempel ost, choklad, fermenterade produkter och vissa slags fisk.

I kroppen fungerar tyramin som en vasoaktiv amin, vilket betyder att det kan påverka blodtrycket genom att orsaka små blodkärls till att dra ihop sig eller expandera. Tyramin gör detta genom att ställa till med frisättning av noradrenalin från dess lagringsplatser i kroppen.

Vissa personer som tar vissa typer av antidepressiva läkemedel, såsom MAO-hämmare (monoaminoxidashämmare), kan ha en ökad risk för att drabbas av en allvarlig bieffekt vid intag av tyraminrika livsmedel. Detta beror på att MAO-hämmare blockerar nedbrytningen av tyramin i kroppen, vilket kan leda till en ökad koncentration av tyramin och därmed ett ökat blodtryck som kan vara farligt.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.

Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.

Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.

Myeliniserade nervtrådar är nervfibrer som är omgivna av en speciell typ av cellmembran, kallad myelin. Myelin är ett fettrikt och proteinhaltigt material som produceras av glialceller, särskilt oligodendrocyter i centrala nervsystemet (CNS) och Schwannceller i perifera nervsystemet (PNS).

Myeliniseringen av nervtrådar har en viktig funktion för att öka hastigheten på nervimpulserna, eller action potentialen, som leds genom nervsystemet. Myelin skapar isolerande skikt runt axonet och bildar så kallade noder av Ranvier mellan varje myelinskiva. Action potentialen hoppar då från nod till nod istället för att långsamt ledas längs hela nervtråden, vilket ökar konduktionshastigheten och effektiviteten i nervimpulsöverföringen.

Förlust eller skada på myelin kan orsaka neurologiska symtom som exempelvis förlamningar, känselbortfall, smärta och sinnesförändringar, beroende på vilka nervbanor som är drabbade. Några exempel på sjukdomar där myelin skadas inkluderar multipel skleros (MS), Guillain-Barrés syndrom och neuropatier orsakade av diabetes.

Chlorisondamine är ett äldre läkemedel som tillhör gruppen ganglioplegika. Det används inte i klinisk praktik längre.

Ganglioplegika är en sorts muskelrelaxantia som verkar genom att blockera signalsubstanser i det autonoma nervsystemet, vilket leder till avslappning av musklerna och minskad hjärtfrekvens. Chlorisondamine har också en blodtryckssänkande effekt.

Idag används andra läkemedel med liknande effekter, men som är säkrare och mer selektiva i sin verkan.

Hjärtfrekvens är ett mått på hur ofta hjärtat slår per minut. Det är antalet slag som hjärtats kamrar gör under en minut. Hälsa hjärtfrekvensen kan ge en indikation om hur väl hjärtat fungerar och om det finns några hjärtsjukdomar eller andra hälsoproblem.

För en vuxen person i vila är en normal hjärtfrekvens vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut, men det kan variera beroende på ålder, fysisk aktivitet och andra faktorer. Vid intensiv fysisk aktivitet kan hjärtfrekvensen stiga till uppemot 200 slag per minut.

Det är viktigt att notera att en låg eller hög hjärtfrekvens kan vara ett tecken på olika hälsoproblem och bör undersökas av en läkare om det uppfattas som oroväckande.

Hexametonium är ett ganglioplegiskt medel, vilket betyder att det är ett läkemedel som blockerar signalsubstanser i det autonoma nervsystemet. Det används för att minska muskelaktiviteten under kirurgiska ingrepp, särskilt vid operationer på hals- och bröstregionen.

Hexametonium fungerar genom att blockera jonkanaler i ganglier (samlingar av nervceller utanför centrala nervsystemet), vilket stoppar nervernas förmåga att överföra impulser till muskler och kärl. Detta leder till en temporär muskelrelaxation, vilket underlättar operationen.

Hexametonium är inte längre i bruk som ett läkemedel på grund av sina biverkningar och det faktum att andra läkemedel med mindre biverkningar har utvecklats för samma syfte.

Den underkäksspottkörteln, även känd som submandibulärt gland, är en av de tre parvisa paren spottkörtlarna hos människor. Den underkäksspottkörteln är belägen i underkäken och producerar saliv som hjälper till att smida maten och underlätta sväljningen. Saliven innehåller enzymer som börjar nedbryta kolhydraterna i maten redan i munhålan.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

'Utåtledande nervbanor', eller 'efferent neurons' på engelska, är en typ av nervbanor som leder impulser från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) till effektororganen, såsom muskler och exokrina glander. Dessa nerver orsakar en fysisk respons eller reaktion i kroppen, till exempel rörelse eller sekretion av hormoner. Detta skiljer sig från inåtledande nervbanor (afferent neurons), som leder sensoriska impulser från kroppens yttre och inre sensoriska receptorer tillbaka till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning.

Ergotamin är ett alkaloid som utvinns från svampen Claviceps purpurea, även känd som mjöldryga. Svampen parasiterar på vetesläktet och andra gräs och bildar en hård, svart kropp (sclerotium) som innehåller ergotamin och andra alkaloider.

Ergotamin är ett vasokonstriktor, vilket betyder att det orsakar smalning av blodkärlen. Det har använts för behandling av migrän sedan 1920-talet, då det upptäcktes att det kunde lindra migränattacker genom att kontrahera de utvidgade blodkärl i hjärnan som orsakar smärtan. Ergotamin är också effektivt mot klusterhuvudvärk och andra typer av huvudvärk.

Ergotamin kan ges via muntlig, rektal eller intravenös administration, men det används numera sällan på grund av sin potential att orsaka biverkningar som illamående, kräkningar, yrsel och i extrema fall nekros (död) av vävnad. Dessa biverkningar kan uppstå om patienten tar för höga doser eller använder ergotamin tillsammans med andra läkemedel som påverkar serotoninnivåerna i kroppen, såsom selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI).

Idag föredrar läkare ofta att behandla migrän och klusterhuvudvärk med andra typer av läkemedel som har mindre biverkningar än ergotamin, såsom triptaner och NSAID-preparat ( icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel).

'Sinusknut' (eller 'sinusbLOKKER') er en tilstand der en eller flere av de luftfyltede huler i ansiktet, kjent som kjøttsinuser, blir inflammerte og infisjerte. Dette fører til smerter, trykk og/eller svedt nese. Sinusknuter kan være akutt eller kronisk, og de kan være forårsaket av en infeksjon, allergi eller andre medisinske tilstander. Akut sinusknut oppstår ofte som en komplikasjon til en infeksjon i øvre luftveier, mens kronisk sinusknut kan være mer utfordrende å behandle og kan forårsake langvarige symptomer.

'Svettning' är en fysiologisk process där kroppen reglerar sin temperatur genom att utsöndra vatten och saltlösningar via svettkörtlarna. Detta sker som ett svar på upphettning eller fysisk ansträngning, för att hålla kroppstemperaturen inom normalt intervall. Svettningen kan också vara en reaktion på psykisk stress eller åkommor såsom feber.

Tetrodotoxin (TTX) är ett starkt neurotoxin som främst förekommer hos vissa arter av bläckfiskar, grodor, snäckor och fiskar, däribland kubafisken. Toxinet blockerar natriumkanaler i nerv- och muskelsystemet, vilket kan leda till förlamning och andningsstillestånd. TTX är mycket giftigt och saknar behandling, varför exponering bör undvikas.

Den medicinska definitiven av "diafragma nerv" saknas, eftersom det inte existerar någon etablerad medicinsk term med denna benämning. Möjligen kan du ha förväxlat det med "diaphragmatic (fibrositic) neuralgia", som är en mycket sällsynt neurologisk smärtsyndrom som involverar irritation eller skada av de nerver som innerverar diaframgan (bröstkorgens muskelplatta).

'Kolinerga fibrer' är en typ av nervfiber som använder signalsubstansen acetylkolin för att överföra signaler i nervsystemet hos djur, inklusive människor. Kolinerga fibrer ingår i det parasympatiska nervsystemet och är involverade i en rad autonoma funktioner som exempelvis reglering av hjärtfrekvens, pupillstorlek, tarmrörelser och andning.

Det finns två huvudsakliga typer av kolinerga fibrer: parasympatiska fibrer och sympatiska fibrer som använder acetylkolin som neurotransmittor, men de har motsatta effekter på kroppens funktioner. Parasympatiska fibrer är involverade i vila, återhämtning och digitalisering av kroppen, medan sympatiska fibrer aktiverar kroppens fight-or-flight-svar.

Kolinerga fibrer delas ofta in i två grupper baserat på deras morfologi: myelinerade och icke-myelinerade fibrer. Myelinerade fibrer har en myelinbransch som omger axonet, vilket möjliggör snabbare nervimpulstransmission än icke-myelinerade fibrer. Icke-myelinerade fibrer saknar denna myelinbransch och har därför en långsammare nervimpulstransmission.

I medicinsk kontext kan kolinerga fibrers funktion ha betydelse vid diagnostisering och behandling av olika sjukdomar, till exempel neurologiska störningar eller autonoma nervsystemsrelaterade tillstånd som Parkinson's sjukdom, multipl skleros och Alzheimer's sjukdom.

Omega-konotoxin GVIA är ett peptidtoxin som isolerats från konusbettet hos svarta mambaormen (Dendroaspis polylepis). Det är ett specifikt antagonist av spänningsaktiverade natriumkanaler, och blockerar subtyp N-typerna av dessa kanaler, särskilt N-typens kanal i centrala nervsystemet.

Omega-konotoxiner binder till den yttre delen av den alpha-subenheten hos natriumkanalen, vilket förhindrar öppningen av kanalen och därmed blockerar inflödet av natriumjoner in i cellen. Detta resulterar i en minskad nervimpulsöverföring och kan leda till ett nedsatt smärtsignalsystem.

Omega-konotoxin GVIA har visat sig vara användbart som ett forskningsverktyg för att undersöka funktionen hos N-typ natriumkanaler i nervsystemet, och det har också potentialen att utvecklas till en smärtbehandling vid kronisk smärta.

Fenoxibensamin är ett antihistaminmedel som används för att behandla allergiska reaktioner och symtom relaterade till histamin, såsom snuva näsa, irriterade ögon, halskramper och klåda. Det fungerar genom att blockera histaminreceptorer i kroppen, förhindrar histaminet från att binda till dessa receptorer och minskar på så sätt symtomen orsakade av histamin. Fenoxibensamin har också en viss effekt som ett lokalbedövningsmedel och används ibland för att behandla svullnad och smärta i samband med tandbehandlingar.

I'm happy to help! However, I believe there might be a small typo in your question. I assume you are asking for a medical definition of "mossy fibers in the hippocampus." Here it is:

Mossy fibers are a type of nerve fiber found in the human brain, primarily in the hippocampus, which is a crucial structure for learning and memory. These fibers originate from granule cells located in the dentate gyrus, one of the hippocampal subregions. Mossy fibers form excitatory synapses with pyramidal neurons and other cells in the CA3 region of the hippocampus. They are called "mossy fibers" due to their thick, beaded appearance under the microscope, which resembles moss or a string of pearls. Mossy fiber inputs play an essential role in hippocampal function, including pattern separation and synaptic plasticity, which are critical for memory formation and retrieval processes.

En parasympatikusblockerare är ett läkemedel som blockerar verkan hos den parasympatiska nervan, en del av det autonoma nervsystemet som styr kroppens automatiska funktioner såsom hjärtrytm, andning och tarmfunktion. Parasympatikusblockerare gör detta genom att blockera acetylkolinreceptorerna i parasympatiska nervsynapser, vilket förhindrar att signalsubstanser överförs mellan nervceller.

Detta kan leda till en reducerad aktivitet hos den parasympatiska nervsystemet och ökad aktivitet hos det sympatiska nervsystemet, som i sin tur kan orsaka ökat hjärtslag, pupillvidgning, ökad svettning och andra symtom. Parasympatikusblockerare används ofta för att behandla sjukdomar såsom hjärtarytmier, kolika magbesvär och överaktiva blåsor.

Muskarinreceptorer är en typ av receptor som binder acetylkolin, en signalsubstans i nervsystemet hos djur. Det finns fem huvudsakliga subtyper av muskarinreceptorer, betecknade M1 till M5. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer som hjärt- och andningsfunktion, smärta, minnesbildning, samt kognitiva och emotionella funktioner.

Muskarinreceptorerna är metabotropa receptorer, vilket betyder att de verkar genom att aktivera signalsubstanser som modulerar andra proteiner i cellen istället för att direkt öppna eller stänga jonkanaler. När acetylkolin binder till muskarinreceptorerna utlöses en kaskad av intracellulära händelser som leder till aktivering eller inaktivering av olika enzymer och andra proteiner, vilket i sin tur påverkar cellens funktion.

M1-receptorer finns främst i centrala nervsystemet och är involverade i kognitiva processer som minnesbildning och inlärning. M2-receptorer återfinns huvudsakligen i hjärtat och andningssystemet, där de reglerar hjärtats frekvens och styr andningen. M3-receptorer finns i bland annat glatt muskulatur, slemhinnor och blodkärl, och är involverade i kontraktion av muskler, sekretion av vätskor och reglering av blodflödet. M4- och M5-receptorer återfinns huvudsakligen i centrala nervsystemet, där de deltar i reguleringen av dopaminutsläpp och andra neurotransmittorprocesser.

Adrenergic alpha-2 receptor antagonists are a class of medications that block the action of norepinephrine, a neurotransmitter and hormone, at the adrenergic alpha-2 receptors. These receptors are found in the central and peripheral nervous system and play a role in regulating various physiological functions such as blood pressure, heart rate, and insulin secretion.

When norepinephrine binds to these receptors, it can cause vasoconstriction (narrowing of blood vessels), decreased heart rate, and inhibition of insulin secretion. By blocking the action of norepinephrine at these receptors, adrenergic alpha-2 receptor antagonists can increase heart rate and blood pressure, stimulate insulin secretion, and have other effects on various organ systems.

Adrenergic alpha-2 receptor antagonists are used in the treatment of several medical conditions, including hypotension (low blood pressure), opioid-induced sedation and respiratory depression, and neurogenic orthostatic hypotension (a form of low blood pressure that occurs upon standing). Examples of adrenergic alpha-2 receptor antagonists include yohimbine, idazoxan, and atipamezole.

Hjärta definieras inom medicinen som den muskulösa orgeln i kroppen som pumpar blod genom kroppens cirkulatoriska system. Det består av fyra kamrar: två överkamrar (höger och vänster förmak) och två underkamrar (höger och vänster kammare). Hjärtats funktion är att pumpa syresatt blod från lungorna till kroppen och pumpa syrefattigt blod till lungorna för att syresättas. Detta sker genom kontraktioner och relaxeringar av hjärtmuskulaturen, som koordineras av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem.

Ortostatisk hypotoni är ett tillstånd där blodtrycket sjunker när individen står eller reser sig upp från en liggande position. Detta orsakas av att blodkärlen i de lägre extremiteterna, som benen, inte kan kompensera för den hastiga blodflödesförändringen genom att kontrahera tillräckligt snabbt. Orsaken kan vara medicinska tillstånd, sjukdomar eller biverkningar av vissa läkemedel. Symptomen på ortostatisk hypotoni kan inkludera yrsel, svimma, trötthet, synförändringar och medvetslöshet.

Medicinskt sett definieras muskler (musculus) som sammanlagt ett slags vävnad som består av celler, kollagenfibriller och elastiska fiber. Musklernas huvudfunktion är att orsaka rörelse hos oss levande varelser genom kontraktioner (kontinuerliga förkortningar) som gör att de drar ihop sig och blir kortare. Det finns tre typer av muskler i människokroppen:

1. Skelettmuskler (Musculus skeletalis): Dessa är fästade vid ben, rygg, skalle och andra delar av skelettet och arbetar tillsammans för att orsaka rörelse i kroppen. De flesta av musklerna som vi kan känna igen är skelettmuskler, till exempel bicepsen i överarmen eller quadricepsen i låret.

2. Hjärtmuskler (Musculus cardiacus): Dessa är en speciell typ av muskel som endast finns i hjärtat och är ansvariga för att pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskulaturen är automatiskt styrd, vilket betyder att den inte kräver någon direkt kontroll från vår nervsystem.

3. Smälmuskler (Musculus smooth): Dessa finns i inre organ som till exempel matsmältningsrören och blodkärlen, där de hjälper till att transportera föda genom systemet eller kontrollera blodflödet. Smälmuskulaturen är också automatiskt styrd och arbetar oftast omedvetet.

Muskler består av många celler som kallas muskelceller eller muskelfibrer, vilka innehåller flera tusentals mitokondrier (cellens kraftverk) för att producera den energi som behövs för kontraktion. Musklerna är också riktade med många små proteinfibriller som kallas aktin och myosin, vilka glider över varandra när muskeln kontraheras eller drar ihop sig.

'Nervändslut' är ett medicinskt begrepp som refererar till den plats där en nervfiber eller en grupp av nervfibrer slutar och fysiskt kopplas till sitt mål, vanligtvis en muskel, en körtel eller en annan nerv. Detta område kallas också för en neuro-muskulär platta eller en synaps.

Den exakta strukturen av en nervändslut kan variera beroende på vilken typ av nerv och vilket mål som är inblandat. I allmänhet består det av ett slutet segment av en axon, som innehåller neurotransmittorer, som är kemiska signalsubstanser som överför signalen från den ena cellen till den andra. När denna signal når nervändslutet triggas frisättningen av neurotransmittorerna, vilket orsakar en reaktion i målcellen.

Nervändslut är därför en mycket viktig del av det signalsystem som styr alla kroppsliga funktioner, inklusive rörelse, känsel, sinnesintryck och andra autonoma processer som andning och hjärtverksamhet.

Mekamylamin är ett ganglioplegiskt läkemedel, vilket betyder att det blockerar signalsubstanser i neurotransmissionen i det autonoma nervsystemet. Det används som läkemedel för att behandla hypertension (högt blodtryck) och även för att diagnostisera vissa hjärtsjukdomar.

Mekamylamin verkar genom att blockera nikotinreceptorer i det autonoma nervsystemet, vilket leder till en minskad aktivitet i dessa nerver. Detta kan leda till en sänkning av blodtrycket och en reducerad puls.

Det är viktigt att notera att användningen av mekamylamin har minskat på grund av dess biverkningar, som kan inkludera yrsel, svimning, torrhet i munnen och förstoppning. Idag används det sällan som ett förstahandsval för behandling av hypertension, men kan fortfarande användas i speciella fall under kontrollerad läkarövervakning.

'Sympatholytika' er en samlebetegnelse for stoffer som har en dæmpende effekt på det sympatiske nervesystem. Det sympatiske nervesystem er en del af det autonome nervesystem, der kontrollerer automatiske kropsfunktioner som hjerterytme, blodtryk, respiration og svedproduktion.

Sympatholytika virker ved at blokere eller reducere aktiviteten i adrenergiske receptorer, som er de receptorer i kroppen som sympatisk nervesystemet binder til for at udløse en respons. Der findes to typer adrenergiske receptorer: α-adrenergiske receptorer og β-adrenergiske receptorer, og sympatholytika kan have forskellige effekter alt efter hvilken type receptor de binder til.

Eksempler på sympatholytika inkluderer:

* Alfa-blockere (bl.a. phentolamin, doxazosin): blokerer α-adrenergiske receptorer og anvendes primært til behandling af hypertension og benigne prostatisyndrom.
* Beta-blockere (bl.a. metoprolol, atenolol): blokerer β-adrenergiske receptorer og anvendes primært til behandling af hypertension, angina pectoris, hjerterytmestørrelser og efter et hjertinfarkt.
* Guanethidin: forhindrer frigivelsen af noradrenalin fra sympatiske nerveender og anvendes til behandling af hypertension.

Sympatholytika kan have bivirkninger som lavt blodtryk, svimmelhed, træthed, impotens og forstoppelse.

Neuropeptid Y (NPY) är ett neuropeptid som initialt upptäcktes i centrala nervsystemet (CNS), men har sedan dess visat sig vara utbrett överflödigt i andra delar av kroppen, inklusive det perifera nervsystemet och flera olika typer av endokrina celler. Det är ett av de mest förekommande neuropeptiderna i CNS hos däggdjur och har en rad olika funktioner, bland annat roller i regleringen av aptit, sömn, smärta, blodtryck, humör och minnesfunktioner.

NPY består av 36 aminosyror och är kodad av NPY-genen som finns på kromosom 7p15.1-p14.1 hos människor. Det bildas som ett propeptid, som sedan klipps upp till sin aktiva form av en prohormonklippase.

NPY utövar sina effekter genom att binda till och aktivera specifika G-proteinkopplade receptorer, vilka kallas NPY1R, NPY2R och NPY5R. Dessa receptorer finns på cellmembranet hos en mängd olika cellder i både CNS och det perifera nervsystemet.

När NPY binder till dessa receptorer utlöses en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en rad fysiologiska responsar, inklusive ökning av cellvätskeinnehållet, ökad neurotransmitterutsläpp och förändringar i andningen.

Då NPY är involverat i så många olika funktioner har det blivit en omfattande forskning kring dess roll i olika sjukdomstillstånd, inklusive neuropsykiatriska tillstånd som depression och ångest, samt metabola störningar som fetma och diabetes.

Metakolinföreningar (eng. "choline esters") är en grupp av organiska föreningar som innehåller en esterbindning mellan kolin och en karboxylsyra. De är kemiskt relaterade till neurotransmittorn acetylkolin, som också är en metakolinförening. Exempel på metakolinföreningar inkluderar acetylkolin, karbakol och metakolin. Dessa föreningar har diverse farmakologiska egenskaper och används inom medicinen som läkemedel, till exempel i behandlingen av glaukom och muskarinreceptor-relaterade sjukdomstillstånd.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

"Rana catesbeiana" er en art av grope som også kallas den amerikanske storgronen. Det er en stor, robust gropeart med en grøn, brun eller olivgrøn bakkropp og en hvit mage. De har ofte mørke, flate prikker på siden og ryggen. De kan bli opp til 10-20 cm lange og er kjente for deres karakteristiske, dypt "baa"-lignende sang som hannen synger for å tiltrekke hunnen under parringstiden. Denne arten er også kjent for sin evne til å æte små dyr, inkludert andre groper og små paddere. De lever vanligvis i vannområder som søer, damme og langsomtflytende floder i Øst-Nordamerika, men har blitt innført i mange deler av verden og kan nå å utgjøre en trussel for lokal fauna.

Fysostigmin, också känt som eserin, är ett parasympatomimetiskt läkemedel som verkar som en reversibel inhibitor av acetylkolinesteras, ett enzym som bryter ner neurotransmittorn acetylkolin i nervändarna.

När fysostigmin administreras blockerar det nedbrytningen av acetylkolin, vilket leder till ökad koncentration av acetylkolin i synapserna och därmed stärker signalsubstansernas effekt. Detta kan användas terapeutiskt för att behandla vissa medicinska tillstånd som orsakas av för lite acetylkolin, såsom myasthenia gravis och certain typer av glaukom.

Fysostigmin har också använts för att diagnostisera och behandla svårartad förgiftning med muskarinliknande substanser, eftersom det kan hjälpa till att motverka de negativa effekterna av sådana förgiftningar.

Det är viktigt att notera att fysostigmin bör endast användas under läkarövervakning på grund av dess potential att orsaka allvarliga biverkningar om det används felaktigt eller i för höga doser.

PROCAIN är ett lokalbedövningsmedel som används för att orsaka smärtstillande och känselbortfall i en specifik behandlingsplats under kirurgiska eller medicinska ingrepp. Det är en ester av para-aminobensoesyra och 2-dietylaminoetanol, som är lösligt i vatten och eter.

När prokain injiceras i vävnaden orsakar det en temporär blockering av nervimpulserna genom att neutralisera natriumkanaler i neuronernas cellmembran. Detta resulterar i en tillfällig förlust av känsel, rörelse och smärta i området där preparatet används.

Prokain har också visat sig ha en viss smärtstillande effekt när det ges systemiskt, men det används sällan på det sättet idag på grund av kortvarigheten och potentialen för biverkningar.

Det är viktigt att notera att prokain inte ska användas som ett självständigt smärtstillningsmedel utan ska endast användas under direkt medicinsk övervakning och under godkända procedurer.

Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

"Glatt muskulatur" (smooth muscle) er en type av muskelvæv som kontrolleres involuntarily av det autonome nervesystemet og hormoner. Muskelcellerne i glat muskulatur er smallere og lengre enn de i skeletmuskulatur, og de mangler de tydelige tværstivningsstreifers som kan ses i skelet- og hjertemuskulatur. Glatt muskulatur finnes i blant annet indre organer som tarme, bronker, blodkar og livmoderen, samt i væv som huden og øynene. Den er ansvarlig for å kontrollere kontraksjoner i disse områdene, slik som at pumpe blod gjennom kroppen og at bevege maten gjennom tarmene.

Den peroneala nerven (eller fibularnerven) är en nerv som styr muskelrörelse i underbenet och känsel i foten. Den delar sig vanligen upp i två grenar, den superficiala peroneala nerven och den deepa peroneala nerven, och innerverar olika grupper av muskler i underbenet samt ger känsel till huden på yttre och främre delarna av foten. Skada på den peroneala nerven kan orsaka svaghet eller förlust av rörelseförmåga i foten och smärta eller kraftiga känselbortfall i foten.

'Tryckreceptorer' (eller 'pressoreceptorer') är nervceller som reagerar på mekanisk tryck eller spänning i kroppen. Det finns två huvudsakliga typer av tryckreceptorer:

1. **Baroreceptorer**: Dessa receptorer finns i blodkärl, särskilt i karotis sinusen (i halsartären) och aortabågen (i aortan). De registrerar förändringar i blodtrycket och sänder signaler till hjärnan som leder till reflexmässiga svar som reglerar hjärtats slagfrekvens, blodkärlsdiameter och andra fysiologiska processer.
2. **Proprioceptorer**: Dessa receptorer finns i skelettmuskulatur, ligament, senor och ledkapslar. De registrerar kroppens position och rörelser samt spänningarna (trycket) i musklerna och lederna.

Tryckreceptorer är viktiga för att hålla balansen mellan olika fysiologiska processer och upprätthålla homeostas i kroppen.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.

När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.

Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.

Ileum är den tredje och sista delen av tunntarmen i människans gastrointestinala system. Det följer på duodenum och jejunum och fortsätter till colon (tjocktarm). Ileum är ungefär 3-4 meter långt och har en diameter på cirka 2,5 centimeter.

Ileum har huvudsakligen tre funktioner:

1. Absorption: Ileum är ansvarig för absorptionen av näringsämnen som vitaminer, mineraler och särskilt fettsyror. Det innehåller en mycket stor yta med många små plik (Mikrovilli) som ökar absorptionsytean.

2. Immunförsvar: Ileum innehåller ett stort antal lymfatiska vävnader, så kallade Peyers plackar, som är en del av immunsystemet och hjälper till att försvara kroppen mot infektioner.

3. Motilitet: Ileum har en stark muskelaktivitet (motilitet) som hjälper till att transportera matmassan genom tarmen och vidare till colon.

Ileum avslutas med en struktur som kallas ileocecalvinkeln, där ileum möter colon.

'Membranpotential' refererer til den elektriske spænding, der opretholdes over cellemembranen i levende celler. Dette potential er skabt af forskellige ioner, som sodium (Na+), kalium (K+), calcium (Ca2+) og klorid (Cl-), der har forskellig koncentration på hver side af cellemembranen. I hviletilstand er membranpotentialet negativt, da der er en højere koncentration af negative ladninger inde i cellen end udenfor. Dette skyldes især forskellen i koncentration af K+ og Na+ ioner på hver side af cellemembranen.

I membranpotentialet spiller natrium-kalium-pumpen en vigtig rolle, idet den pumper to kaliumioner ind i cellen for hvert tre sodiumioner, der pumpes ud. Dette bidrager til at opretholde den negative ladning inde i cellen og sikre et stabil membranpotential.

Membranpotentialet kan ændres under forskellige fysiologiske processer som eksempelvis nerveimpulser, muskelkontraktioner og celldifferentiering. Disse ændringer i membranpotentialet er nødvendige for cellernes normale funktion og kommunikation med hinanden.

Elektrofysiologi är en medicinsk specialitet som handlar om studiet av den elektriska aktiviteten hos levande vävnader, särskilt hjärt- och nervvävnader. Inom kardiologin används elektrofysiologi för att diagnostisera och behandla olika typer av hjärtsjukdomar, till exempel aritmier (för fått eller för snabb hjärtrytm).

Inom neurofysiologin används elektrofysiologiska tekniker för att studera den elektriska aktiviteten i nervceller och deras signalering till varandra. Detta kan ske genom att placera elektroder på ytan av hjärnan eller inuti nervbanor för att mäta den elektriska aktiviteten under olika förhållanden, till exempel under vakenhet eller sömn, och under olika sjukdomszuständerna.

Elektrofysiologin är en mycket avancerad teknik som kräver speciell utbildning och erfarenhet för att kunna tolka de komplexa mönstren av elektrisk aktivitet som kan ses i levande vävnader.

Nikotin är ett alkaloid som förekommer naturligt i tobaksväxter och är den primära aktiva substansen i tobak. Det är en psychoaktiv drog som orsakar beroende och kan leda till en rad hälsoproblem, inklusive cancer, hjärt-kärlsjukdomar och lungsjukdomar. Nikotin stimulerar nervsystemet och ger en kortvarig känsla av eufori eller avspannning, men det kan också orsaka ökad hjärtfrekvens, blodtryck och andningsfrekvens.

I medicinskt bruk används nikotin ibland som en hjälpmedel för rökavvänjande, då i form av plåster, kapslar eller tuggtabletter. Dessa produkter ger kontrollerade doser av nikotin till kroppen under en längre period, vilket kan hjälpa att reducera tillbakadragningssymptomen som ofta uppstår när man slutar röka.

Urinblåsa (i medicinska sammanhang även känt som cystis) är ett tillstånd där urinen inte kan tömmas korrekt från urinblåsan, vilket leder till en ökning av trycket i blåsan och en utvidgning av den. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom infektion, obstruktion eller neurologiska skador. Symptomen på urinblåsa kan inkludera smärta, tryck i underlivet, trängtan att urinera ofta och inkontinens. I allvarliga fall kan urinblåsa leda till skada på njurarna eller andra komplikationer. Behandlingen beror på orsaken till tillståndet, men kan innefatta antibiotika, läkemedel som hjälper till att tömmas urinblåsan eller i vissa fall kirurgi.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

Nikotinreceptorer är en typ av receptor i nervsystemet som påverkas av signalsubstanser som inkluderar neurotransmittorn acetylkolin och även den psykoaktiva drogen nikotin. Dessa receptorer spelar en viktig roll i bland annat regleringen av neurologiska funktioner såsom minne, inlärning, och humör.

Nikotinreceptorerna är transmembrana proteiner som består av fem underenheter som bildar en pore genom cellmembranet. Det finns två huvudtyper av nikotinreceptorer: den muskarinska typen och den nicotiniska typen. Den nicotiniska typen är den som påverkas av både acetylkolin och nikotin.

När acetylkolin eller nikotin binds till nikotinreceptorerna öppnas kanalen i receptorn, vilket leder till inflödet av natriumjoner (Na+) in i cellen och utflödet av kaliumjoner (K+) ut från cellen. Detta skapar en depolarisering av cellmembranet och kan leda till en aktionspotential, vilket är en nervimpuls som ger upphov till kommunikation mellan nervceller.

Nikotinreceptorerna kan bli desensibiliserade eller desaktiverade vid långvarig exponering för nikotin, vilket kan leda till tolerans och beroende. Desensibilisering innebär att receptorn inte svarar på signalsubstanser längre, medan desaktivering innebär att receptorn slutar att fungera helt.

'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.

Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.

"Decerebration" är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där det mesta av hjärnstammen och den bakre delen av storhjärnan (cerebellum) har skadats eller avlägsnats. Detta kan orsaka en rad symtom, inklusive stelhet i muskler, spasmer, ökat reflexivt svar på smärta och oförmåga att röra sig medvetet.

Decerebration uppstår vanligen som ett resultat av allvarlig skada på hjärnan, till exempel vid stroke, trauma eller infektion. I vissa fall kan decerebration vara en del av en planerad neurokirurgisk behandling, där en del av hjärnbarken måste tas bort för att lindra symtom på ett annat tillstånd.

Det är värt att notera att decerebration inte ska förväxlas med decortikation, som är en annan medicinsk term som refererar till skada eller avlägsnande av cortex (yttre lagret) av hjärnbarken.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

*Yohimbin är ett centralstimulerande ämne som isolerats från barken på trädet Yohimbe (Pausinystalia johimbe), som växer i Västafrika.*

*Det är en indirekt alfa-2-adrenoreceptorantagonist, vilket betyder att det blockerar alfa-2-adrenoreceptorer utan att aktivera dem. Detta kan leda till en ökning av noradrenalin och internationalisering i centrala nervsystemet (CNS).*

*Yohimbin har använts som ett naturligt medel mot erektionsproblem (impotens) eftersom det kan öka blodflödet till könsorganen. Det finns dock begränsad vetenskaplig evidens för dess effektivitet och det kan också orsaka biverkningar som höjd hjärtslag, yrsel, illamående, huvudvärk och sömnlöshet.*

*I vissa länder säljs Yohimbin receptfritt som kosttillskott eller som en del av kryddblandningar, men det kan vara farligt att ta höga doser och det bör inte användas utan försiktighet.*

*Det är viktigt att notera att Yohimbin inte ska användas som en substitut till vetenskapligt understödd medicinsk behandling av erektionsproblem eller andra hälsoproblem, och det bör endast användas under läkares övervakning.*

Peppermint peroxidase (peppermint plant peroxidase eller pepparmyntperoxidas) är ett enzym som utvinns från pepparmynta (*Mentha piperita*). Det tillhör peroxidas-familjen av enzymer och har förmågan att katalysera oxidationen av olika substrat med hjälp av väteperoxid som elektrondonator.

I vissa kommersiella produkter används peppermint peroxidase som en naturlig konserveringsmetod, eftersom det kan hjälpa till att förhindra bakteriell tillväxt genom att oxidera och förstöra cellmembranen hos mikroorganismer. Det är värt att notera att dess användning som en konserveringsmetod fortfarande är relativt ny och behöver mer forskning för att fastställa dess effektivitet och säkerhet jämfört med traditionella konserveringsmedel.

Fentolamin är ett läkemedel som tillhör kategorin alfa-1-adrenerga receptorantagonister. Det används främst för att behandla hypertension (högt blodtryck) och angina pectoris (svårigheter att andas orsakade av syrgasbrist i hjärtat).

Fentolamin fungerar genom att blockera alfa-1-adrenerga receptorerna, vilket leder till relaxering av smooth muscle-celler i blodkärlen och därmed en minskning av systemvaskulär resistans och ett sänkt blodtryck.

Det bör användas under kontrollerade förhållanden och under medicinsk övervakning, eftersom det kan orsaka en snabb och kraftig minskning av blodtrycket.

Luftrören (latin: Trachea) är en rörformad, muskulös och slitygig struktur i andningssystemet hos däggdjur. Det förbinder näshålorna och munhålan med de två lungornas bronker via stämbanden. Luftrörens främsta funktion är att leda luft till och från lungorna under andningen.

Luftrören börjar vid det nedre delarna av halsen, omedelbart under stämbanden, och sträcker sig ner till broncherna som delar upp sig i vardera lunga. Det är omgivet av brosk, vilket ger strukturen styrka och flexibilitet för att möta de mekaniska kraven under andningen och hostning.