'Synnervsskada' (også kjent som 'ophthalmologisk trauma') refererer til skader på strukturer i øyet og synsnerven som følge av trauma eller skade. Dette kan inkludere blant annet skader på cornea, iris, lins, glasværsen, regnbuebanen, sclera og synnervesystemet. Symptomer på synnervsskador kan variere, men inkluderer ofte smerte, rødhet, svulst, synsforstyrkelser som bl.a. synsnedsatthet, dobbeltseende eller synsløshet, og forandringer i pupilreaksjonen. Behandlingen av synnervsskader kan variere alt etter type og alvorlighetsgraden på skaden, men inkluderer ofte behandling med medicinske midler, kirurgiske ingreps eller andre terapeutiske tiltak for å forebygge komplikasjoner og forbedre synet.

'Synnerv' eller optisk nerv (latin: Nervus opticus) är ett kranialnerv som primärt är ansvarigt för att överföra syninformation från ögat till hjärnan. Det är den andra av tolv kranialnerver och är unik eftersom den är en del av centrala nervsystemet (CNS) istället för det perifera nervsystemet (PNS). Synnerven börjar i ögats nackdel, där retinan (ögats näthinna) sammanstrålar till en punkt som kallas optisk disk eller blind fläck. Därifrån går den genom ögonhålan och in i hjärnan via en öppning i skallbasen vid temporalbenet, kallad optikuskanalen.

I hjärnan överför synnerven informationen till lateral geniculate kärnan (LGN) i thalamus och därefter till primära visuella cortex (area 17 eller V1) i occipitalloben, där det bearbetas ytterligare. Skador på synnerven kan orsaka synförlust, bland annat i form av synfältreduktion eller blindhet i ena ögat.

A "nerve crush" injury är ett traumatisk skada till en nerv som orsakas av kompression eller tryck på nerven under en längre period. Detta kan leda till skador på myelinhöljet som omger nerven och kan orsaka problem med nervens funktion, inklusive sänkt känsel, smärta, svaghet eller muskelsammamnande i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan en nerve crush-skada leda till permanent nerve skada om den inte behandlas snabbt och effektivt.

Retinal Ganglion Cells (RGCs) är nervoceller i näthinnan (retina) i ögat som mottar information från fotoreceptorcellerna (stavar och tappar) och skickar den vidare till synbanorna i hjärnan. RGCs har långa axoner som bildar en nervbundel, optisk nerven, som leder informationen från ögat till syn barken i hjärnan där det bearbetas och tolkas som synsinnet.

RGCs är viktiga för att uppfatta olika aspekter av synen, inklusive form, rörelse, färg och djup. Skador på RGCs kan leda till synförlust eller andra synrelaterade sjukdomar som grön starr (glaukom).

Peripheral nerve injuries refer to damage or trauma to the peripheral nerves, which are the nerves that transmit signals between the brain and spinal cord (central nervous system) and the rest of the body. These nerves are located outside of the brain and spinal cord, and they control motor functions, such as movement and sensation, in various parts of the body.

Peripheral nerve injuries can result from a variety of causes, including trauma, compression, stretching, or laceration. The severity of the injury can range from mild to severe, and it may affect a single nerve or multiple nerves. Depending on the type and extent of the injury, peripheral nerve damage can cause symptoms such as numbness, tingling, weakness, pain, or loss of function in the affected area.

Peripheral nerve injuries are typically classified into three categories based on the severity of the injury:

1. Neuropraxia: This is a mild form of nerve injury that results from compression or stretching of the nerve. The nerve remains intact, but its functioning is disrupted due to damage to the myelin sheath, which is the protective covering around the nerve. Recovery from neuropraxia can take several weeks to months, but it is usually complete.
2. Axonotmesis: This is a more severe form of nerve injury that involves damage to the axons, which are the long fibers that transmit signals within the nerve. The myelin sheath may also be damaged or destroyed. Recovery from axonotmesis can take several months to years, and it may not be complete. Some patients may experience permanent loss of function or sensation in the affected area.
3. Neurotmesis: This is the most severe form of nerve injury, which involves complete severing of the nerve. Recovery from neurotmesis is unlikely without surgical intervention, such as nerve grafting or repair.

Treatment for peripheral nerve injuries depends on the type and severity of the injury. In some cases, conservative treatment, such as physical therapy or pain management, may be sufficient to promote recovery. However, in more severe cases, surgery may be necessary to repair or reconstruct the damaged nerve.

'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).

Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.

Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)

Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.

'Synnervspapill' er en medisinsk betegnelse for papilla optica, som er den del av øyet der synnerven (nervus opticus) forlater øyeballen. Synnervspapillen er stedet der det indre laget av øyeballens hvite del (sclera), som kaller seg lamina cribrosa, har en åpning gjennom hvilken synnerven passerer.

Synnervspapillen kan observeres ved å se inn i øyet med en oftalmoskop, og er viktig å undersøke fordi forskjellige tilstander kan påvirke utseendet og funksjonen av den. For eksempel, kan forstørrelsen av synnervspapillen være et tegn på glaukom, en sykdom som kan føre til permanent skade på synet hvis det ikke behandles tidlig og riktig.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

Synnervssjukdomar, även kända som neuro-ophthalmologiska tillstånd, är en grupp sjukdomar som påverkar nervsystemet och synsinnet. Dessa sjukdomar kan orsaka problem med synen, rörelserna hos ögonen eller andra symtom som beror på skador eller avvikelser i nervsystemet.

Exempel på vanliga synnervssjukdomar inkluderar:

1. Optisk neurit: En inflammation eller skada på optiska nerven, som kan orsaka synförlust, smärta eller andra symtom.
2. Multipel skleros (MS): En autoimmun sjukdom som orsakar skador på myelin, den tjocka skyddande membran som omger nerverna i hjärnan och ryggmärgen, inklusive de som styr synen.
3. Amyotrofisk lateralskleros (ALS): En degenerativ sjukdom som orsakar skador på motorneuronerna, vilket kan leda till svaghet, spasticitet och muskelsvårigheter, inklusive ögonmuskler.
4. Parkinsons sjukdom: En neurologisk rörelsesjukdom som orsakas av skador på dopaminproducerande nervceller i hjärnan, vilket kan leda till symtom som rörelsekoordinationssvårigheter och stelhet. Parkinsons sjukdom kan också påverka synen genom att orsaka problem med fokusering, djupseende och andra synfunktioner.
5. Sklerodermi: En autoimmun sjukdom som orsakar förhärdning och skleros av huden och andra vävnader, inklusive blodkärl i ögat, vilket kan leda till synförlust eller andra synproblem.
6. Diabetes: En metabolisk sjukdom som orsakas av höga nivåer socker i blodet, vilket kan skada små kärl i ögat och leda till synskador eller blindhet.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever symtom på någon av dessa sjukdomar eller andra neurologiska eller ögonrelaterade problem. Tidig behandling kan hjälpa att förhindra komplikationer och underlätta symptomen.

"Axotomy" är en medicinsk term som refererar till skada eller skärning av en axon, den långa utskott som ledar nervimpulser bort från cellkroppen i en nervcell. När en axon axotomiseras kan det leda till avbrott i nervsignaler och möjligen degeneration av nervern. Termen används ofta inom neurovetenskap och medicin för att beskriva skador på nervsystemet.

Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.

Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.

Hjärnnervskador (cranial nerve injuries) är skador eller skadegörande tillstånd som drabbar de tolv parna nervtrådar som utgår ifrån hjärnbalken och förmedlar sensorisk, motorisk och autonom funktion till huvudet och halsen. Varje hjärnnerv har specifika funktioner och skador på dem kan orsaka olika symptom beroende på vilken nerv som är drabbad.

Här är en kort översikt över de tolv parna hjärnnervena och deras funktioner:

1. Olfaktornerven (I): Doftsinne
2. Optikusnerven (II): Seende
3. Oculomotoriusnerven (III): Rörelse och pupillreaktion i ögat
4. Trochlearisnerven (IV): Rörelse av ögonmuskeln som vrider ögat uppåt och bort från näset
5. Trigeminusnerven (V): Känsel och smärta i ansiktet, käkar och tandkött, samt muskelrörelser i käken
6. Abducensnerven (VI): Rörelse av ögonmuskeln som vrider ögat utåt
7. Facialisnerven (VII): Muskelrörelser i ansiktet, smak i främre två tredjedelar av tungan och känsel i örat
8. Vestibulocochlearisnerven (VIII): Hörsel och balans
9. Glossopharyngeusnerven (IX): Smak i baksidan av tungan, muskelrörelser i svalget och känsel i halsen
10. Vagusnerven (X): Muskelrörelser i strupen, röstkörtlar, hjärta, lungor och mag-tarmsystemet
11. Accessoriusnerven (XI): Muskelrörelser i nacken och skuldran
12. Hypoglossusnerven (XII): Muskelrörelser i tungan

Det är värt att notera att de flesta av dessa nerver har fler än en funktion, såsom känsel, smak och muskelrörelse.

"Visuelle elektrische retningspotentialer" (VER) er en medicinsk terminologi som refererer til de elektriske signaler som genereres i øynene når de blir stimulert av lys. Disse signalene reiser seg langs nerver og overføres til hjernen, der de tolkes som synseindrukker.

VER-måling er en undersøkelsesmetode som kan brukes for å undersøke øynes funksjon og å avdekke eventuelle skader eller sykdommer i det visuelle systemet. Målingen utføres ved hjelp av en elektrodi som plasseres på pannen, mens subjektet ser på en lysfelt. Elektriske signaler fra øynene registreres og analyseres for å merke ut eventuelle abnormaliteter i de visuelle retningspotentialene.

Abnormale VER-målinger kan være forbundet med en rekke sykdommer, inkludert skader på øynene eller nerver, hjerneblødninger, tumorer og andre neurologiske tilstander.

Kranialsuturerna är de skarpa kanter eller ledpunkterna mellan benen i ett nyfött persons kranium. De tillåter de olika delarna av skallbenen att expandera och öka i storlek under den tidiga barndomen, när hjärnan växer snabbt. Det finns sex kranialsuturer hos människor:

1. Sagittal sutur: Den löper från bakre delen av skallen (occipitalbenet) till främre delen (frontalbenet) och delar upp skallen i två halvor.
2. Koronalsutur: Denna sutur går från en tinningben (temporalt ben) till den andra och skiljer de två parietala benen åt.
3. Lambdasutur: Detta är den vinkelformade suturen som bildar ett "V" eller "Y" bakom huvudet där de två parietala benen möts occipitalbenet.
4. Metopiska sutur: Denna sutur finns hos nyfödda barn och skiljer de två delarna av det främre skallbenet (frontalbenet) åt. Den stängs vanligtvis före två års ålder.
5. Squamosasutur: Denna sutur finns mellan tinningbenen (temporalt ben) och det bakre skallbenet (occipitalbenet).
6. Frontosphenoidalsutur: Denna sutur finns mellan det främre skallbenet (frontalbenet) och det övre tinningbenet (storhjärnshålan).

Kranialsuturerna är viktiga för att tillåta ett jämn och kontrollerat tillväxtmönster hos barnets kranium. De bör stanna öppna så länge som det behövs för att underlätta den fortsatta utvecklingen av hjärnan, men de kommer gradvis att växa samman och stelna med åldern.

"Grön starr", eller med den internationella nomenklaturen "Glaukom congenitum primarium", är en mycket sällsynt genetisk ögonsjukdom som orsakas av en defekt i de delar av ögat som producerar och dränerar ögonvattnet. Detta leder till en ökad intraokulär trycknivå (IOP), vilket kan skada det optiska nervernas nervefibrer och leda till synförlust, särskilt i ytterkanterna av synfältet. Symptomen kan vara närvarande vid födseln eller uppenbara under de första levnadsåren. Behandlingen innebär ofta kirurgi och/eller medicinsk behandling för att minska IOP och förhindra fortsatt skada på det optiska nerverna.

'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.

Synnervsinflammation, även känd som optisk neuritis, är en inflammation av nerverna i ögat som leder till synförlust. Den kan vara orsakad av olika sjukdomar, såsom multipel skleros (MS), men kan också förekomma ensam. Symptomen på synnervsinflammation innefattar ofta smärta i ögat, speciellt vid rörelser, försämrad synskärpa eller synfält, färgförändringar och flimmer. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av neurologisk undersökning, synundersökning och bilddiagnostik som magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen kan bestå av antiinflammatoriska läkemedel och kortikosteroider för att reducera inflammationen och underlätta återhämtningen.

The hypoglossal nerve, also known as the twelve cranial nerve (CN XII), is primarily responsible for controlling the movements of the tongue. Hypoglossal nerve injuries can result in weakness or paralysis of the tongue muscles on one or both sides, depending on the severity and location of the injury.

Hypoglossal nerve injuries can occur due to various reasons, including trauma, surgical complications, tumors, or neurological disorders. The symptoms of hypoglossal nerve injuries may include:

* Difficulty with speaking, swallowing, or chewing due to tongue weakness or deviation towards the injured side.
* Changes in tongue movement and sensation.
* In severe cases, the tongue may become atrophied (wasted) and assume a shrunken appearance.

The diagnosis of hypoglossal nerve injuries typically involves a physical examination, during which the healthcare provider will assess the patient's tongue movements and speech patterns. Imaging tests such as MRI or CT scans may also be ordered to identify any underlying causes of the injury. Treatment for hypoglossal nerve injuries depends on the severity and cause of the injury and may include physical therapy, surgical intervention, or medication.

"Icke-penetrerande sår" är en medicinsk term som används för att beskriva en typ av skada på huden eller vävnaden som inte involverar någon genomträngning eller öppning av skinnet. Detta skiljer sig från penetrerande sår, där ett objekt tränger igenom huden och orsakar en inre skada.

Icke-penetrerande sår kan vara olika slag, till exempel:

1. Abrasioner: Detta är ytor på huden där det har skrapats bort ett lager av död hud. De kan vara små och superficiala eller stora och djupare, beroende på orsaken till skadan.
2. Kontusioner: Detta är en typ av blåmärke som uppstår när det blir en kraftig påverkan på ett område utan att huden penetreras. Det kan vara små punkteringar i kapillärerna under huden som orsakar den blå färgen.
3. Skivsår: Detta är en typ av sår som uppstår när det finns ett för litet blodflöde till en del av kroppen, vilket gör att huden och vävnaden dör. Skivsår kan vara små eller stora och kan vara mycket smärtsamma.

Icke-penetrerande sår behandlas vanligen genom rengöring, desinfektion och vila för att ge huden möjlighet att läka sig själv. I vissa fall kan det behövas ytterligare behandlingar som bandage, kompression eller smärtstillande medel.

'Synnervskorsning' (også kendt som optisk chiasma eller chiasma opticum) er et punkt i hjernestammen, hvor de to syn nerves tilfører synsinformation fra hvert øje. Her krydses nerve fiberne, så fiberne fra den venstre side af hver pupil (hvilket korresponderer til den højre halvdel af det synlige felt) fortsætter i den venstre synnerv og til sidst når højre synesthinde. På samme måde krydses fiberne fra den højre side af hver pupil over til den venstre synnerv. Dette arrangement sikrer, at informationen fra begge øjne om det samme synsfelt projiceres korrekt til de rigtige områder i hjernen, så vi kan opfatte dybde og perspektiv korrekt.

'Sår och skador' refererar till fysisk skada på kroppen, vanligtvis på huden eller vävnader under huden. Det kan vara orsakat av en rad olika faktorer, inklusive mekaniska trauma (som knivskärsverktyg, fall eller trafikolyckor), termisk skada (brännskador orsakade av eld, heta föremål eller kemikalier), elektrisk skada och kemisk skada.

Sår kan vara öppna sår som penetrerar huden och exponerar underliggande vävnad, eller stängda sår där huden inte är brutet men ändå har skadats. Öppna sår inkluderar snitt, sting, skråmärken, stick och brännskador. Stängda sår kan vara kontusioner, blåmärken eller muskelskador.

Skador kan också klassificeras som ytliga (superficial) eller djupa (deep), beroende på hur djupt skadan har trängt in i kroppen. Ytliga sår orsakar ofta mindre allvarlig skada och läker vanligtvis snabbare än djupa sår. Djupa sår kan vara mer svåra att behandla och kan leda till komplikationer som infektion, blödning och ärrbildning.

Facialisnervskador, eller femoralis nerve injuries, är skador på den tolfte cranial nervern (CN VII), även känd som den facialiska nerven. Denna nerv kontrollerar de flesta av ansiktets muskler som används för att uttrycka känslor och röra läppen, näsan och ögonlocken.

Facialisnervskador kan orsaka olika symptom beroende på graden och platsen på skadan. Några vanliga symtom inkluderar:

* Förlust av ansiktsmuskulaturens rörelseförmåga på den skadade sidan, vilket kan leda till att ansiktet ser ut som förvridet eller oförändrat.
* Svårigheter att blinka och/eller täcka över ögat med ögonlocken.
* Förlust av känsel i ansiktet på den skadade sidan (i vissa fall).
* Talsvårigheter eller sluddrande tal.
* Smakförlust vid främre två tredjedelar av tungan (i vissa fall).

Facialisnervskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skalltrauma, stroke, infektion, tumörer och neurodegenerativa sjukdomar. Behandlingen beror på orsaken till skadan och kan innefatta mediciner, terapi eller kirurgi.

Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Intraocular pressure (IOP) är det tryck som finns inne i ögat. Det mäts vanligtvis i enheten millimeter kvicksilver (mmHg). IOP regleras genom ett balans mellan produktion och avflöde av kamretinasvätska, som fyller upp främre delen av ögat. Normalvärdet för IOP ligger vanligtvis mellan 10-21 mmHg, men värden kan variera mellan individer. Ökat IOP är en vanlig orsak till grön starr (glaukom), som kan leda till permanent synskada om det inte behandlas.

Optikusatrofi är en medicinsk term som refererar till en förlust av synnervceller (ganglionceller) och deras axoner i den optiska nerven, vilket leder till en minskad synfunktion eller synförlust. Det kan orsakas av olika sjukdomar eller skador, såsom glaukom, infektioner, tumörer eller trauma. I vissa fall kan optikusatrofi vara ett tecken på en neurologisk sjukdom som involverar hjärnan, till exempel multipel skleros.

'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.

Ryggradsnerver, också kända som spinalnerver, är nervrötter som utgår från ryggraden och förbinder centrala nervsystemet med resten av kroppen. Det finns 31 matched par ryggradsnerver (total 62) på båda sidor av ryggraden i människokroppen, och de är numrerade från C1 till S5, där C står för cervical, T för thoracic, L för lumbar, S för sacral och Co (coccygeal) för svansknochen. Varje ryggradsnerver innehåller sensomotoriska nervceller som tar emot sensorisk information från huden, musklerna och leder och skickar motorisk information till muskler och körtlar. Ryggradsnerverna är ansvariga för att överföra information mellan centrala nervsystemet och alla delar av kroppen utom huvudet och nacken, som istället förses med kranialnerver.

Synnervstumörer, även kända som optisk nerve sheath meningiomer, är en typ av hjärntumör som utvecklas i den tunna hinnan (meningen) som omger synnerven. Synnerven är den nerv som skickar synsinnet från ögat till hjärnan. Synnervstumörer kan orsaka synförlust, ögonrörelsemålsättning och smärta beroende på var de växer och hur stor de blir. De är vanligtvis långsamväxande tumörer och behandlas ofta med kirurgi eller strålbehandling. I vissa fall kan observation vara ett acceptabelt alternativ om tumören är liten och inte orsakar några symtom.

Mikrokirurgi är en typ av kirurgi där operationer utförs under ett operationsmikroskop med mycket hög förstoring och med specialdesignade, extremt små instrument. Mikrokirurgin används ofta inom områden som plastik- och rekonstruktiv kirurgi, ögonkirurgi och nervkirurgi. Den möjliggör att kirurgerna kan operera mycket små strukturer som blodkärl och nerver med stor precision.

Ischiatic neuropathy, även känt som ischiaticusnerveinflammation eller ischiaticusneuropati, är en nervskada eller irritation av den ischiatiska nerven. Den ischiatiska nerven är en stor nerver som förgrenar sig från ryggraden i ländryggen och innerverar musklerna i bakdelen, låren och benen, samt känseln i delar av skinnet på baksidan av benet.

Ischiatic neuropathy kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive kompression eller skada av nerven, sjukdomar som diabetes, tumörer, infektioner eller trauma till ländryggen eller höftområdet. Symptomen på ischiatic neuropathy kan variera beroende på graden och platsen på skadan, men de kan inkludera smärta, kramper, svaghet eller förlorad känsel i låren och benen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och avbildningsstudier som magnetresonanstomografi (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära mediciner för smärtlindring, fysisk terapi, operation eller kombinationer av dessa.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

'Nervsmärta' eller neuropatisk smärta är en typ av smärta som orsakas av skada eller sjukdom i nervsystemet. Det kan vara en kronisk, långvarig smärta som kan vara svår att behandla. Nervsmärta kan beskrivas som stickande, brännande, skarp, elektriskt, klåfingrigt eller smärtsamt kittlande. Den kan uppstå som en komplikation till diabetes, cancerbehandling, HIV/AIDS, amputationer, alkoholism och andra sjukdomar eller skador på nervsystemet. Vissa läkemedel och behandlingsmetoder kan hjälpa att lindra nervsmärta, men det kan vara svårt att hitta en effektiv behandling eftersom orsaken till smärtan kan vara komplex och variera mellan individer.

Trigeminal nerve injuries refer to damages or injuries to the trigeminal nerve, also known as the fifth cranial nerve. This nerve is responsible for sensations in the face and motor functions such as biting and chewing. Trigeminal nerve injuries can result in various symptoms, including:

1. Loss of sensation in the face, lips, gums, or tongue.
2. Pain, numbness, or tingling in the face.
3. Difficulty with chewing or biting.
4. Impaired taste sensation.
5. Drooping of the eyelid or corner of the mouth.
6. Double vision or difficulty moving the eyes.

Trigeminal nerve injuries can occur due to various reasons, such as trauma, surgical complications, tumors, infections, or neurological conditions like multiple sclerosis. The treatment for trigeminal nerve injuries depends on the underlying cause and severity of the injury. It may include medications, physical therapy, surgery, or other interventions to manage pain and restore function.

A 'Lingual Nerve Injury' refererer til skader på den nerve som innerverer tungeten, og som er ansvarlig for smagssansen og følelsen af varme, koldt, smerte og tryk i den forre del af tungen. Den linguale nerve er en gren af den faciale nerve (cranial nerve VII) og den mandibulære nerve (cranial nerve V3).

Lingual nerve injuries kan opstå som komplikationer under kirurgiske indgreb i mundhuleområdet, såsom ekstrakton af tænder, implantationskirurgi eller operationer ved halsen. Symptomerne på en lingual nerve injury kan inkludere forringet smagssans, følelsesløshed, smerter, kramper eller sværhed med at bevæge tungeten korrekt. Disse skader kan have en betydelig indvirkning på patientens evne til at tale, spise og nyde mad, og det kan i visse tilfælde være nødvendigt med yderligere behandling eller kirurgiske indgreb for at korrigere skaden.

'Nervskyddande medel' är ett samlingsbegrepp för läkemedel som används för att skydda nervsystemet från skada. Dessa kan användas för att behandla eller förebygga olika tillstånd, såsom neurodegenerativa sjukdomar (till exempel Parkinson eller Alzheimers sjukdom), skador på nervsystemet orsakade av kemikalier, infektioner eller trauma.

Exempel på nervskyddande medel inkluderar:

1. Antioxidanter: Dessa är substanser som skyddar celler, inklusive nervceller, från skada orsakad av fria radikaler. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E, vitamin C och selen.

2. Neurotrofiska faktorer: Dessa är proteiner som främjar tillväxten, underhållet och överlevnaden av nervceller. Exempel på neurotrofiska faktorer som används som nervskyddande medel är glial cell linjära neurotrofin-3 (GDNF) och brain-derived neurotrophic factor (BDNF).

3. Kalciumkanalblockare: Dessa är läkemedel som blockerar inträdandet av kalcium i nervceller, vilket kan hjälpa att skydda nervceller från excesiv aktivering och skada. Exempel på kalciumkanalblockare som används som nervskyddande medel är nimodipin och flunarizin.

4. Anti-inflammatoriska medel: Dessa kan hjälpa att reducera inflammation i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på anti-inflammatoriska medel som används som nervskyddande medel är kortikosteroider och minocyklin.

5. Antioxidanter: Dessa kan hjälpa att reducera oxidativ stress i nervsystemet, vilket kan bidra till skyddandet av nervceller. Exempel på antioxidanter som används som nervskyddande medel är vitamin E och N-acetyl-L-cystein (NAC).

Det är värt att notera att många av dessa läkemedel fortfarande befinner sig i tidiga stadier av utveckling och behöver ytterligare studier för att fastställa deras säkerhet och effektivitet som nervskyddande medel.

Brain-Derived Neurotrophic Factor (BDNF) er en type neurotrofin, et slags proteiner, som spiller en viktig rolle i nervecellers vekst, overlevelse og funksjon. BDNF produseres i hjernen og andre deler av nervesystemet og er særlig viktig for udviklingen og funksjonen av de synaptiske forbindelsene mellom nervecellene, som er nødvendig for å overføre informasjon i hjernen. Redusert BDNF-aktivitet har blitt forbundet med flere nevropsykiatriske lidelser, inklusive depression og angstlidelse.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Nervsystemets skador, också kända som nervskador, är skador eller skadegörande tillstånd som påverkar nervceller eller nerver. Nervceller, även kallade neuroner, är specialiserade celler som transmiterar och bearbetar information i form av elektriska impulser och kemiska signaler. Nerver är samlingar av nervceller och stödjande strukturer som bildar kommunikationsvägar mellan olika delar av kroppen.

Nervsystemets skador kan vara primära, orsakade direkt av en skada eller sjukdom som påverkar nervceller eller nerver, eller sekundära, orsakade av komplikationer från andra skador eller sjukdomar.

Exempel på olika typer av nervsystemets skador inkluderar:

1. Skador på centrala nervsystemet (CNS): CNS-skador drabbar hjärnan och ryggmärgen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom huvudtrauma eller ryggradsförlamning, eller av sjukdomar som stroke, multipel skleros (MS), Parkinson's disease och Alzheimer's disease.
2. Perifera nervsystemets skador (PNS): PNS-skador drabbar de nerver som förbinder hjärnan och ryggmärgen med resten av kroppen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom frakturer eller skador på muskler och senor, eller av sjukdomar som diabetes, Guillain-Barré syndrom och karbomatidos.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa är progressiva sjukdomar som orsakas av en nedbrytning av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Parkinson's disease, Alzheimer's disease, Huntington's disease och amyotrofisk lateralskleros (ALS).
4. Neuropatiska smärtsjukdomar: Dessa är sjukdomar som orsakar kronisk smärta i nerverna. De kan vara relaterade till skador, sjukdomar eller inte ha någon känd orsak. Exempel på neuropatiska smärtsjukdomar inkluderar diabetisk neuropati, postherpetisk neuralgi och komplex regional smärta syndrom (CRPS).

Behandlingen av nervskador varierar beroende på typen och svårighetsgraden. Den kan omfatta medicinering, fysikalisk terapi, kirurgi, rehabilitering och livsstilsförändringar. I vissa fall kan också komplementär och alternativ medicin vara till hjälp.

Hjärnskada (traumatisk hjärnskada) definieras som skada på hjärnan orsakad av ett yttre våld. Det kan vara olyckor, fall, trafikolyckor, våld eller sportrelaterade skador. Hjärnskador kan variera från milda, som en hjärnskakning, till allvarliga, som komatoskada eller dödsfall. Symptomen på en hjärnskada kan variera beroende på vilken del av hjärnan som skadats och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, yrsel, svårt att tala eller svälja, och i allvarliga fall kan det leda till förlamning, medvetandeförlust eller dödsfall.

Laryngeal nerve injuries refer to damages or injuries to the recurrent laryngeal nerve or the superior laryngeal nerve, which are the two branches of the vagus nerve that innervate the larynx. These nerves play critical roles in voice production, swallowing, and protecting the airway.

Recurrent laryngeal nerve injuries can result in vocal cord paralysis, which can cause hoarseness, breathiness, or weakness in the voice. In severe cases, it may also lead to difficulty swallowing or breathing. The injury to this nerve can occur due to various reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or neurological disorders.

Superior laryngeal nerve injuries, on the other hand, can cause alterations in voice quality and pitch, as well as pain during high-pitched voice use or swallowing. This nerve has two branches: the internal branch supplies sensation to the mucous membrane of the larynx above the vocal folds, while the external branch innervates the cricothyroid muscle, which is responsible for adjusting the tension and length of the vocal cords during voice production.

The diagnosis of laryngeal nerve injuries typically involves a thorough clinical evaluation, including a detailed history, physical examination, and often, laryngoscopy or videostroboscopy to assess vocal cord function and movement. Treatment options depend on the type and severity of the injury and may include voice therapy, surgical intervention, or observation with monitoring over time.

Synnervsgliom (Oculomotoriusglems tumör) är en ovanlig typ av hjärntumör som utgår från den del av nervus oculomotorius som innerverar muskulaturen i ögat. Nervus oculomotorius är den tredje kranialnerven och ansvarar för rörelserna hos ögat, bl Dodsvätskan (pupillens storlek) och ögonlockets rörelse.

Synnervsgliom är en benign tumör som växer långsamt och kan orsaka symtom som dubbelseende, skelning, pupillförändringar och smärta i ögat eller pannan. I vissa fall kan tumören också leda till försämrad syn eller blindhet om den komprimerar näthinnan eller andra delar av hjärnan.

Behandlingen av synnervsgliom innebär vanligtvis kirurgiskt avlägsnande av tumören, men strålbehandling kan också användas som komplement till operationen eller som behandling om operation inte är möjlig.

Optikusneuropati, ischemisk, är en medicinsk term som refererar till en grupp sjukdomstillstånd som alla kännetecknas av nedsatt blodförsörjning (ischemi) till den optiska nerven. Den optiska nerven är det nervbanor som skickar synsinnet från ögat till hjärnan. Ischemisk optikusneuropati kan orsakas av olika faktorer, såsom blodproppar (tromboser), kärlinflammation (vasitider) eller minskad blodflöde till nerven.

Symptomen på ischemisk optikusneuropati kan variera beroende på vilken del av den optiska nerven som drabbas, men de vanligaste symptomen inkluderar plötslig synnedsättning eller förlust i ett öga, färgförändringar i synfältet, smalnade av det centrala synfältet (central scotom) och/eller smärta i eller runt ögat.

Ischemisk optikusneuropati kan vara en allvarlig sjukdom som kan leda till permanent synskada om den inte behandlas tidigt och effektivt. Behandlingen av ischemisk optikusneuropati beror på orsaken till sjukdomen, men kan inkludera mediciner för att lösa blodproppar eller minska inflammation, samt operationer för att återställa blodflödet till den drabbade nerven.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Ryggmärgsskada (eng. "spinal cord injury", SCI) är en skada på den del av nervsystemet som löper genom ryggraden och styr kroppens sensoriska och motoriska funktioner. Skador på ryggmärgen kan orsakas av olyckor, sjukdomar eller andra trauma som skadar eller trycker på ryggmärgen. Symptomen på en ryggmärgsskada kan variera beroende på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är, men kan inkludera förlorad känsel eller rörelseförmåga under skadan eller nedanför, smärta, svälla, spasmer, svårigheter med balans och koordination, problem med tarm- och blåshantering samt i vissa fall andningssvårigheter. Behandlingen av ryggmärgsskador kan innebära akut vård, medicinsk behandling, rehabilitering och terapi för att hjälpa den skadade personen att återhämta sig så mycket som möjligt. I allvarliga fall kan en ryggmärgsskada leda till livslång funktionsnedsättning eller död.

'Hyperalgesi' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet för smärta i samband med skada eller sjukdom. Det innebär att en person upplever en överdrivet stark smärtreaktion på en stimulus som normalt inte skulle vara speciellt smärtsam.

Det kan uppstå till följd av olika orsaker, såsom skador, sjukdomar eller läkemedelsbehandlingar. Exempelvis kan opioidbehandling leda till en ökad hyperalgesi som kan vara svår att hantera.

Hyperalgesin kan delas in i två typer: primär och sekundär. Primär hyperalgesi uppstår när smärtreceptorerna i det skadade området blir överaktiva, medan sekundär hyperalgesi uppstår när nervsystemet också blir känsligare för smärta i omgivande områden.

Behandlingen av hyperalgesi kan variera beroende på orsaken och kan innefatta smärtbehandling, fysisk terapi eller ändringar i läkemedelsbehandling.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Idrottsskada är ett samlingsbegrepp för skador eller skada som orsakas av fysisk aktivitet inom idrott, träning eller annan form av fysisk aktivitet. Skadorna kan vara akuta eller kroniska och drabba olika delar av kroppen, till exempel muskler, senar, ligament, ben, ledband, brosk, skelett, nervsystemet eller andningsorganen.

Exempel på idrottsskador inkluderar men är inte begränsade till:

* Muskelbristningar och muskelskador
* Sen- och ligamentskador, såsom anslutningsbandsskada (spridd senbandsskada) eller korsbands skada
* Ledskador, som ledinflammationer, meniskskador eller artros
* Brott i benen, till exempel frakturer eller stressfrakturer
* Hjärnskador och skallskador, såsom hjärnskakningar eller medmärken
* Andningsorganens skador, som lunginflammationer eller blödningar i lungorna

Idrottsskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive felaktig träning, bristfällig teknik, otillräcklig uppvärmning, överansträngning, trauma och kollisioner. För att förebygga idrottsskador rekommenderas korrekt träning, teknik och uppvärmning, samt skyddsutrustning som hjälmar, armbågsskydd, knäskydd och benskydd.

Perifera nervsystemets sjukdomar, även kända som periphera nervsjukdomar (PNS), är en grupp med medicinska tillstånd som orsakas av skador, funktionsnedsättning eller sjukdom i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet består av ett nätverk av nervceller och nerver som utgår från ryggmärgen och förgrenar sig till alla delar av kroppen, förutom hjärnan och ryggmärgen själva, som kallas det centrala nervsystemet.

Perifera nervsystemets sjukdomar kan vara uppdelade i olika kategorier baserat på orsaken till skadan eller funktionsnedsättningen. Dessa inkluderar:

1. Kompressionsskador: Nerven komprimeras eller kramas, vilket orsakar smärta, känselbortfall och muskelsvaghet. Exempel på kompressionsskador är karpaltunnelsyndrom (kompression av mediannerven i handleden) och lumbalplexusneuropati (kompression av nerverna i lårsidan).
2. Traumatiska skador: Nerven skadas direkt till följd av en trauma, såsom en fraktur eller en skada under en operation.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Charcot-Marie-Tooth-syndrom.
4. Infektionsrelaterade sjukdomar: Nerven infekteras av en patogen, såsom bakterier eller virus. Exempel på infektionsrelaterade sjukdomar är Guillain-Barré-syndrom och botulism.
5. Autoimmuna sjukdomar: Det immunförsvaret angriper och skadar nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på autoimmuna sjukdomar är kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP) och multifokala motorneuronsjukdom (MMN).
6. Metaboliska sjukdomar: Nervceller skadas till följd av störningar i metabolsma processer, såsom diabetes och hypotyreos. Exempel på metaboliska sjukdomar är diabetisk neuropati och hypotyroid neuropati.
7. Toxinskador: Nervceller skadas till följd av exponering för toxiner, såsom tungmetaller eller läkemedel. Exempel på toxinskador är alkoholrelaterad neuropati och läkemedelsinducerad neuropati.

Det är viktigt att söka specialistvård om man misstänker en perifer nervskada, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.

Den answerspännande termen "ansiktsnerv" refererar i medicinska sammanhang vanligen till den tolfte kranialnerven, även känd som cranial nerve VII eller facial nerve. Denna nerv har en central roll för funktionerna i ansiktet och hörselorganen.

Facial nerve är ansvarig för att styra muskulaturen i ansiktet, vilket gör det möjligt för oss att utföra rörelser som exempelvis skratta, sucka, blunda och småmynna. Dessutom har den en betydande roll för känseln i ansiktet genom att den innerverar de hudsinnet på kinden, näsa, överläppen, tinningarna och öronen.

Dessutom är facial nerve involverad i smakkänslan från främre två tredjedelarna av tungan och har en viktig funktion för att producera slem i näsan och ögonen. Slutligen styr den också salivkörtlarnas sekretion och muskelkontraktionen i örat som hjälper till att reglera vår hörsel.

I alltsammans är facial nerve en komplex nerv som har ett brett spektrum av funktioner, vilka alla är viktiga för att upprätthålla normal funktion i ansikte och huvud.

'Ulnar nerve' är ett nerv som styr rörelse och känsel i underarmen, handflatan och lillfingret samt hälften av ringfingret på vänster eller höger sida beroende på om det är ulnarnerven på den sidan. Det är det näst största nerven i armen och går från halsen ner genom armhålan, under armbågen och till fingrarna. Om ulnarnerven skadas eller trycks på kan det resultera i smärta, kraftlöshet och känselbortfall i de berörda områdena.

Reperfusionsskada är skador eller skadegörande processer som uppstår när blodflödet till en organism, ett organ eller vävnad återställs efter en period av ischemi eller minskat blodflöde. Denna skada kan inträffa på grund av en atherosklerotisk händelse, som en hjärtinfarkt eller stroke, där ett område har varit utan syre för en längre tid och sedan får tillbaka syretillförseln genom återetablering av blodflödet.

Reperfusionsskadan orsakas av en kombination av olika mekanismer, bland annat oxidativ stress, inflammation, calciumöverbelastning och excitotoxicitet. Dessa processer kan leda till celldöd, celldamage och funktionell nedsättning i det drabbade området.

För att förhindra eller mildra reperfusionsskador används ofta terapeutiska strategier som ischemiaprotektion, exempelvis genom att ge läkemedel som skyddar cellmembranen eller reducerar oxidativ stress, samt genom mekanisk återöppning av kärl med hjälp av tekniker som trombolys eller angioplasti.

'Skenbensnerv' (latin: Nervus peroneus) är en nerv som innerverar musklerna i underbenet och foten. Den delar sig vanligen upp i två grenar, den superficiala (yttre) skenbensnerven och den deepa (djupa) skenbensnerven.

Den superficiala skenbensnerven innerverar huden på ytan av underbenet och foten, samt muskeln peroneus brevis. Den deepa skenbensnerven innerverar musklerna peroneus longus och tibialis anterior, samt senorna i foten.

Skador på skenbensnerven kan orsaka sårbarhet för skada, smärta, kraft- och/eller känselbortfall i underbenet och foten.

Nervkompressionssyndrom (NCS) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som orsakas av att en nerv komprimeras eller trycks på, vilket leder till smärta, kraftlöshet, känselbortfall och/eller domningar i de områden där nerven innerverar. Det kan inträffa när en nerv passerar genom en trång passage i kroppen eller vid rörelser som trycker på nerven.

Exempel på olika former av Nervkompressionssyndrom inkluderar:

1. Karpaltunnelsyndrom - Kompression av medianusnerven i handleden, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i handflatan och fingrarna.
2. Sulcus ulnaris syndrom - Kompression av ulnalisnerven i underarmen, vilket kan leda till smärta, kraftlöshet och domningar i lillfingret och ringfingret.
3. Tibialis posterior tendinit - Irritation eller inflammation av tibialis posterior senan som orsakas av överansträngning eller kompression, vilket kan leda till smärta, svullnad och instabilitet i foten.
4. Piriformis syndrom - Kompression av ischiasnerven när den passerar genom piriformis muskeln i höftområdet, vilket kan orsaka smärta, kraftlöshet och domningar i lårets baksida och ner i benet.

Behandlingen för NCS beror på typen och svårighetsgraden av kompressionen, men den kan innefatta vila, fysioterapi, smärtstillande läkemedel, ortoser eller kirurgi i allvarliga fall.

En nervblockad är en medicinsk procedur där ett lokalanestetikum (en sorts smärtstillande läkemedel) injiceras i närheten av en nerv för att blockera smärtsignaler från att nå hjärnan. Detta gör att området som den berörda nerven innerverar blir känsel- och smärtlöst under en viss tid. Nervblockader används ofta inom smärtbehandling, men kan även användas under operationer för att minska eller eliminera smärtan. Det finns olika typer av nervblockader, beroende på vilken nerv eller del av kroppen som ska blockeras.

Mediannerven är en nerv som innerverar musklerna i handen och känseln för huden på tumnageln, pekfinger, långfinger och ringfinger. Den lämnar hjärnan via plexus brachialis och fortsätter sedan genom armbågsleden och in i underarmen. Där delar den sig upp i två grenar: en motorisk gren som innerverar musklerna i handen, och en sensorisk gren som förmedlar känseln från huden på de tre fingrarna och tumnageln. Mediannerven kan skadas vid exempelvis en fraktur av armbågsbenet eller en kompression i carpaltunneln, vilket kan leda till symptomen som kallas carpaltunnelsyndrom.

Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.

Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.

'Papillødem' er en øget tryk på pappillerne i øjnene, som oftest forårsaget af en forhøjet intrakranialtryk (ICP). Pappillen er den del af nerverne, der forlader hjernen og går igennem øjenbunden. Ved et papillødem ses pappillen være forstørret og kan have en rødlig farve på grund af stærkere gennemblødning.

Papillødem kan være tegn på alvorlige tilstande som hjerneødem, men can også skyldes andre årsager, såsom øjebindhindinflammation (optisk neuritis), grøn stær (glaukom) eller abnormiteter i venøse systemet i øjet.

Hvis du observerer tegn på papillødem, bør du søge medicinsk vurdering hurtigst muligt for at afklare årsagen og behandle den underliggende sygdom.

Lårbensnerven, på latin "Nervus femoralis", är en nerv som utgår från ländryggen och passerar genom buken för att sedan fortsätta ner i benet. Nerven är ansvarig för sensorisk känsel och motorik i främre delen av benet, inklusive lårmuskulaturen och huden på framsidan av underbenet och foten. Skador eller kompressioner av lårbensnerven kan orsaka smärta, kraftlöshet och känselbortfall i det drabbade området.

Accessory nerve injuries, also known as spinal accessory nerve injuries, refer to damage or trauma to the eleventh cranial nerve, which is responsible for controlling certain muscles in the neck and shoulder. This nerve has both a cranial and a spinal root, but the injury typically involves the spinal root.

Accessory nerve injuries can result from various causes, such as surgical procedures (e.g., neck dissections), stretching or traction injuries, tumors, or direct trauma to the neck or shoulder region. The symptoms of accessory nerve injuries may include weakness or paralysis of the sternocleidomastoid muscle (located in the front of the neck) and the trapezius muscle (located in the upper back and shoulders).

As a result, individuals with accessory nerve injuries may experience difficulty turning their head, shrugging their shoulders, or maintaining good posture. In some cases, physical therapy and exercise may help to improve symptoms and restore function, but severe injuries may require surgical intervention or other treatments.

Recurrent laryngeal nerve injuries refer to damage or trauma inflicted on the recurrent laryngeal nerve, a branch of the vagus nerve that supplies motor function to the intrinsic muscles of the larynx, except for the cricothyroid muscle. This nerve plays a crucial role in controlling voice production, swallowing, and breathing.

Injuries to this nerve can result in various symptoms, such as hoarseness, weak voice, difficulty speaking or singing, shortness of breath, and swallowing problems. The impairment may be temporary or permanent, depending on the severity and location of the injury. Recurrent laryngeal nerve injuries can occur due to several reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or iatrogenic causes during medical procedures.

'Myelinskidan' är ett lagertunge material som omger och skyddar nervcellers axoner i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i det perifera nervsystemet. Den består huvudsakligen av fett och protein och har en vitaktig färg, varav den vita substansen i hjärnan och ryggmärgen utgörs till stor del av myelinskidor.

Myelinskidan har till uppgift att öka nervimpulsernas hastighet och skydda axonen från skada. Den bildas av en typ av glialceller som kallas oligodendrocyter i centrala nervsystemet och av Schwannceller i det perifera nervsystemet. Myelinskador, såsom multipel skleros (MS), kan orsaka neurologiska symtom som sängliggande, förlamningar, känselbortfall och smärta.

'Vadnerv' (latin: Nervus saphenus) är den längsta nerven i kroppen som förnerverar huden på framsidan av benet, från foten och upp till knäna. Den delas vanligen upp i tre grenar: en främre och två bakre. Främre grenen innerverar huden på framsidan av skenbenet och smalbenet, medan de bakre grenarna innerverar huden på baksidan av knäskålen och överkanten av vadenmuskeln. Vadnerven kan i vissa fall bli känslig för tryck eller skada, vilket kan leda till smärta, kvalitet eller krypningar i benet.

"Optic lobe" refers to a specific region of the brain that is responsible for processing visual information in animals. In non-mammalian vertebrates such as birds, reptiles, and amphibians, the optic lobes are a pair of structures located in the rear part of the brain, near the cerebellum.

The optic lobes receive visual information from the eyes via the optic nerves and are responsible for processing this information to help the animal perceive its environment. They contain several layers of neurons that are organized into distinct regions, each of which is involved in different aspects of visual processing, such as motion detection, form recognition, and color discrimination.

Overall, the optic lobes play a critical role in enabling non-mammalian vertebrates to navigate their environment and interact with visual stimuli in their surroundings.

Nervdegeneration (eller neurodegeneration) är en term som används för att beskriva en progressiv och ofta irreversibel nedbrytning eller skada på neuroner (nervceller) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (de nerver som sträcker sig ut från hjärnan och ryggmärgen till resten av kroppen). Denna nedbrytning orsakas vanligtvis av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocesser och kan leda till en varierad uppsättning symtom beroende på vilka nervceller som är drabbade. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och multipel skleros.

Eye injuries refer to any damage or trauma caused to the eye or its surrounding structures, such as the eyelid, eye socket, or muscles that control eye movement. These injuries can result from various sources, including blunt force trauma, penetrating injuries, chemical exposure, radiation, or thermal burns. The severity of eye injuries may range from mild irritations to severe damage that could potentially lead to vision loss or blindness.

Common types of eye injuries include:

1. Corneal abrasions - scrapes or scratches on the clear surface of the eye (cornea)
2. Corneal foreign bodies - particles or objects trapped in the cornea
3. Hyphema - bleeding inside the anterior chamber of the eye, often caused by a direct blow to the eye
4. Orbital fractures - breaks in the bones surrounding the eye
5. Chemical burns - damage caused by exposure to harmful chemicals
6. Thermal burns - injury resulting from hot objects or flames coming into contact with the eye
7. Photokeratitis (flash burn) - temporary blindness caused by overexposure to UV light, often from welding or tanning beds

Prompt medical attention is crucial for treating eye injuries and minimizing potential damage. If you experience any symptoms of an eye injury, such as pain, redness, blurred vision, sensitivity to light, or a foreign body sensation, seek immediate medical care from an ophthalmologist or other healthcare professional.

Optikusatrofi är en ogenomgänglig skada eller degeneration av nervceller i den centrala optiska nervan, som leder till synförlust. När det är ärftligt (med genetisk komponent) kan det bero på flera olika gener som varierar mellan olika familjer och populationer. Två vanliga former av ärftlig optikusatrofi är autosomalt dominant optikusatrofi (ADOA) och autosomalt recessivt optikusatrofi (AROA). ADOA orsakas ofta av mutationer i OPA1-genen, medan AROA kan orsakas av mutationer i genen OPA3. Symptomen på ärftlig optikusatrofi kan variera, men inkluderar vanligen nedsatt central syn, färgseende svårigheter och skuggbildningar i synfältet (skotomer).

Wallerian degeneration är en process som sker i nervtrådar (axoner) efter att de skadats eller avskilts från sin källa av signalsubstanser (neurons kropp). Processen innebär att den skadade axonen degenererar och bryts ned, samtidigt som den omgivande myelinat sheath (en fettrik, isolerande substans) kring axonet förlorar sin struktur.

Denna degenerativa process beskrevs först av Augustus Waller på 1850-talet och är en naturlig respons på nervskada. Efter att axonen har skadats, bryts det ned i små fragment som sedan fagocyteras (fagocytos) av supportceller som glialceller. Samtidigt aktiveras immunsystemet för att rensa bort de skadade delarna och underlätta regenerationen av nervtrådarna.

Det är värt att notera att Wallerian degeneration inte bara påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen), utan även perifera nerver. Denna process är en viktig aspekt av neurodegenerativa sjukdomar och skador, och forskare studerar fortfarande dess underliggande mekanismer för att hitta möjliga behandlingsmetoder.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Axonal transport is the controlled movement of organelles, vesicles, and proteins within axons, which are the long, thin extensions of neurons (nerve cells) that transmit electrical signals. This intracellular transport system is essential for maintaining the structural and functional integrity of axons, allowing them to grow, repair, and adapt in response to various stimuli.

There are two primary types of axonal transport:

1. Anterograde transport: This refers to the movement of materials from the cell body (soma) towards the synaptic terminals, which are the sites where neurons release neurotransmitters to communicate with other cells. Anterograde transport is typically slower than retrograde transport and occurs at speeds ranging from 0.2 to 5 µm/sec.
2. Retrograde transport: This type of axonal transport moves materials from the synaptic terminals back towards the cell body (soma). Retrograde transport is usually faster than anterograde transport, occurring at speeds up to 10 µm/sec.

Axonal transport relies on two main types of molecular motors: kinesins for anterograde transport and dyneins for retrograde transport. These motor proteins bind to specific organelles or vesicles and move along microtubule tracks, which are polarized structures that run the length of axons. The coordinated action of these motor proteins enables the precise movement of intracellular cargoes, ensuring proper neuronal function and communication.

Defects in axonal transport have been implicated in various neurodegenerative disorders, such as Alzheimer's disease, Parkinson's disease, Huntington's disease, and amyotrophic lateral sclerosis (ALS). Understanding the mechanisms of axonal transport is crucial for developing potential therapeutic strategies to treat these debilitating conditions.

'Optic flow' är ett begrepp inom neurovetenskap och perception som refererar till den visuella informationen som skapas när vi rör oss i en miljö. Det beskriver det mönster av rörelse som observeras på retinan (den del av ögat där ljuset projiceras) då vi rör oss framåt genom en omgivning fylld med objekt.

Optic flow kan vara antingen egocentrisk eller allocentrisk. Egocentrisk optic flow refererar till det mönster av rörelse som skapas på retinan när vi rör oss själva, medan allocentrisk optic flow refererar till det mönstret av rörelse som skapas när omgivningen rör sig istället.

Optic flow är viktigt för att hjälpa oss uppfatta djup och avstånd, planera rörelser och undvika obstakler. Det aktiverar också vissa delar av hjärnan som är involverade i rörelseperception och kontroll, såsom mediala temporala och parietala cortex.

Spinala nervrötter, även kända som spinalnervrotoroots eller simpelthen nervrötter, är de nerver som utgör den initiala delen av det perifera nervsystemet. De kommer direkt från ryggmärgen genom ryggradens öppningar (foramina) och delar sig sedan i två delar: en motorisk gren som kontrollerar muskulaturen och en sensorisk gren som tar hand om känsel- och smärtreceptorer. Skador eller sjukdomar i de spinala nervrötterna kan orsaka smärta, kraftförlust och känselbortfall i olika delar av kroppen.

Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).

ISS står för "Injury Severity Score" och är en medicinsk skala som används för att bedöma allvarlighetsgraden av skador efter ett trauma. Skalan baserar sig på de tre delarna: huvud- och halsskada, thoraxskada och abdominell skada samt extremitets- och yttre skada. Varje del bedöms med en poängskala från 0 till 6 beroende på hur allvarlig skadan är. Slutsumman av dessa poäng ger ISS-värdet, som kan variera mellan 1 och 75. ISS-värdena kategoriseras sedan i olika allvarlighetsgrader: mild (1-8), moderat (9-15), svår (16-24) och mycket svår (25-75). En högre ISS-poäng indikerar en allvarligare skada och en sämre prognos.

In medical terms, "eye" refers to the specialized sense organ located in the front part of the head that is responsible for receiving and processing visual information. The eye is a complex structure made up of various parts including:

1. Cornea: The clear, dome-shaped surface at the front of the eye that refracts light and protects the eye.
2. Iris: The colored part of the eye that controls the amount of light entering the eye by adjusting the size of the pupil.
3. Pupil: The opening in the center of the iris that allows light to enter the eye.
4. Lens: A biconvex structure located behind the iris that further refracts light and focuses it onto the retina.
5. Retina: A layer of light-sensitive cells at the back of the eye that convert light into electrical signals that are transmitted to the brain.
6. Optic nerve: The nerve that carries the electrical signals from the retina to the brain, where they are interpreted as visual images.
7. Vitreous: A clear, gel-like substance that fills the space between the lens and the retina and helps maintain the shape of the eye.

Overall, the eye is responsible for capturing light, converting it into electrical signals, and transmitting those signals to the brain for processing and interpretation as visual information.