Tie-receptorer, eller TEK receptor tyrosinkinaser, är en typ av receptorer som spelar en viktig roll i regleringen av angiogenes, lymfangiogenes och immunresponser. De består av två olika subenheter, Tie-1 och Tie-2, båda tillhörande tyrosinkinashuvudfamiljen.

Tie-2 är den mest studerade subenheten och är primarily expressed on endothelial cells, where it helps regulate vascular development and stability. Angiogenic growth factors, such as angiopoietin-1 (Ang-1) and angiopoietin-2 (Ang-2), bind to the Tie-2 receptor and initiate intracellular signaling pathways that control endothelial cell survival, migration, and proliferation.

I allmänhet kan man säga att TIE-receptorer är viktiga regulerande proteiner för de signalsystem som styr blodkärlens tillväxt och hälsa.

Tie-2 (teknetikos integrations veze 2) er en reseptortyp tyrosinkinase som spesifikt binder til angiogenese stimulerende faktorer, slik som angiopoietin-1 og -2. Dette systemet er involvert i reguleringen av angiogenese, endotelial cellers migrasjon, proliferasjon og overlevelse. Tie-2-receptorer finnes hovedsakelig på endotelceller i blod- og lymfefag, og deres aktivering kan føre til stabilisering av blodkar og modulering av inflammatoriske responsar.

TIE-1 (angl. Tyrosine kinase with Immunoglobulin-like and EGF-like domains 1) er en reseptorprotein som tilhører en familie av tyrosinkinasere. Denne receptoren er uttrykt på endotelceller i blod- og lymfefag og spiller en viktig rolle i angiogennesprossing og endoteliell differensiering under embryonal utvikling og voksenlivet. TIE-1-receptoren interagerer med flere ligander, deriblant angiopoietin-1 og -2, som binder seg til ekstra cellulære domener på receptoren og aktiverer intracellulære signalveier som involverer Rho-GTPaser og MAP-kinasen. Dette fører til endotelcellers overlevelse, migrasjon og proliferasjon, og er nødvendig for normal blodkjøttsfunksjon og vasculær homeostase. Mutasjoner i TIE-1-genen kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert tumorgresse og kardiovaskulære lidelser.

Angiopoietin-1 (ANG-1) er en væskestoff i kroppen som spiller en vigtig rolle for blodkarvæsnernes vækst, udvikling og opretholdelse. Det binder sig til receptoren Tie2 på endotelcellerne (de indvendige celler i blodkarrene) og aktiverer signalveje, der fremmer overlevelsen, integriteten og funktionen af disse celler. ANG-1 hjælper også med at stabilisere blodkarrene under forskellige fysiologiske tilstande og patologiske tilstande, såsom angiogenese (dannelse af nye blodkar) under vækst og healing, og ved forstyrrelser i blodkarvæggene som følge af inflammation eller iskemi.

Angiopoietin-2 (ANGPT2) er en væskestoff i kroppen som spiller en rolle for blodkarrens vækst, udvikling og permeabilitet. Det binder til receptoren Tie-2 på endotelcellerne (de celler som ligger direkte på indersiden af blodkarrene) og kan modulere angiogenesen (dannelse af nye blodkar) under normale fysiologiske forhold såvel som under patologiske tilstande, såsom kræft, diabetes, inflammation og iskæmi-reperfusionsskader.

Under normale forhold hjælper ANGPT2 med at regulere blodkarrendannelse og -funktion i samarbejde med andre væskestoffer som Angiopoietin-1. Men under patologiske tilstande kan der opstå en ubalanceret produktion af ANGPT2, hvilket kan føre til øget blodkarpermeabilitet og angiogenese, som kan bidrage til sygdommens progression.

I medicinsk sammenhæng forskes der på mulige anvendelser af ANGPT2 som biomarkør for sygdomstilstande eller mål for terapeutiske indgreb, men yderligere forskning er nødvendig for at fastslå dens praktiske anvendelse i klinisk medicin.

Angiopoietiner är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i angiogenesen, dvs. tillväxten och utvecklingen av blodkärl. Det finns flera olika typer av Angiopoietiner, men de två viktigaste är Angiopoietin-1 och Angiopoietin-2.

Angiopoietin-1 är involverat i stabiliseringen och underhållet av blodkärlen genom att binde till sin receptor, Tie2, på endotelcellerna (celler som liningar blodkärlen). Detta hjälper till att stänga av inflammatoriska signaler och ökar cell-cell kontakten mellan endotelcellerna, vilket leder till en mer stabil blodkärlsstruktur.

Angiopoietin-2 har däremot en motsatt effekt på angiogenesen jämfört med Angiopoietin-1. Det fungerar som en antagonist till Tie2-receptorn och kan därför blockera den stabiliserande effekten av Angiopoietin-1. I stället ökar Angiopoietin-2 angiogenesen genom att stimulera tillväxten av nya blodkärl, särskilt under patologiska förhållanden som cancer och inflammation.

I medicinska sammanhang kan abnormala nivåer av Angiopoietiner vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

'Blodkärl' är ett medicinskt begrepp som direkt översätts till 'blodkärl' på svenska. Blodkärl är en allmän term för de rörformiga strukturerna i kroppen som transporterar blod. Detta inkluderar både artärer, vener och kapillärer.

Artärer är muskel- och elastinfyllda blodkärl som transporterar syresatt blod från hjärtat till kroppens vävnader. De har tjocka väggar för att klara av det höga trycket som genereras av hjärtats slag.

Vener är tunnväggiga, mer flexible blodkärl som transporterar syrefattigt blod tillbaka till hjärtat. De har valvulae som förhindrar att blod rinner tillbaka när hjärtat inte pumpar.

Kapillärer är mycket små, extremt tunna blodkärl som bildar ett nätverk mellan artärerna och venerna. De är så små att röda blodkroppar måste passera genom dem en i taget. Kapillärernas tunna väggar möjliggör utbyte av syre, näringsämnen och avfall mellan blodet och omgivande vävnader.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

"Angiogeneseinducerande" är ett medicinskt begrepp som refererar till substanser eller faktorer som främjar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. Detta sker genom att stimulera divisionen och migrationen av endotelceller, vilket är de celler som bildar innerlagret i blodkärlen.

Angiogenes är en normal och nödvändig process i vissa situationer, till exempel under fostrets utveckling, men kan även vara involverad i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetisk retinopati, åderförkalkning och andra sjukdomar.

Angiogenesinducerande substanser inkluderar till exempel vascular endothelial growth factor (VEGF), fibroblast growth factor (FGF) och transforming growth factor-beta (TGF-β). Dessa substanser kan blockeras med mediciner för att behandla olika sjukdomstillstånd.

"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

'Navelvene' er en medisinsk betegnelse for den del af tarmsystemet som forbinder moderkagen (placentan) og fostrets mave via navelstrengen under graviditeten. Navelvenen transporterer næring til fostret fra moren gjennom blodbanen. Efter fødselen tørres navelvenen ut og stumper av, noe som kaller seg navelsengen eller omfalos.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Tretinoin, också känt som ATRA (All-Trans Retinoic Acid), är ett derivat av vitamin A och används inom medicinen för behandling av dermatologiska tillstånd såsom akne och psoriasis. Den verkar genom att påverka celltillväxten och differentieringen i huden, vilket kan hjälpa att reducera aknelésioner och onormalt celldifferentiering i vissa typer av cancer. Tretinoin finns tillgänglig som topisk behandling (creme eller gel) för hudåkommor och som orala kapslar för behandling av en typ av blodcancer vid namn akut promyelocytär leukemi (APL).

Den undre tarmkäxartären (latin: arteria mesenterica inferior) är en gren av buktärarten (aorta addominalis) som förser blod till den nedre delen av tunntarmen, kolsäcken och stora delar av tjocktarmen med syre och näringsämnen. Den delar sig sedan i två grenar, vänster kolartär (arteria colica sinistra) som förser den övre tredjedelen av tjocktarmen (colon sigmoideum och colon descendens) och en underkäxartär (arteria rectalis superior) som förser den nedre två tredjedelarna av rektum.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

CD31, också känt som Platelet Endothelial Cell Adhesion Molecule 1 (PECAM-1), är ett transmembranprotein som uttrycks på endotelceller, plateletter och vissa typer av vita blodceller, inklusive monocyter, granulocytter och aktiverade T-lymfocyter. Det fungerar som en adhesionsmolekyl och är involverat i cell-till-cellinteraktioner, signaltransduktion och leukocyttrafik. CD31-antigenet är ett mål för immunologisk detektion och undersökning inom forskning och klinisk diagnostik.

"Kärlmissbildningar" (vaskuläre missformningar eller vaskulopati) är en övergripande beteckning på abnormiteter och sjukdomar i kroppens blodkärl. Det kan vara medfödda eller aquired, lokaliserade till specifika områden eller systemiska. Kärlmissbildningar kan vara strukturella, funktionella eller både och röra sig om förändringar i kärlväggarnas uppbyggnad, kärlens diameter, blodflödeshastighet eller blodgenomströmning. Exempel på kärlmissbildningar inkluderar aneurysm (en utbulning av en artär), arterioskleros (förtjockning och hårdnad av artärväggarna), cerebral vaskulär sjukdom (blodkärlsjukdom i hjärnan) och Raynauds fenomen (en förträngning av små kärl som orsakar svalt, blekt eller blått finger/tå).

'Endotel' er en betegnelse for det tynde lag av celler som tapiserer det innere av blodkar og lymfekar i kroppen. Det består av endotelet cellsøjlen, som har mange viktige funksjoner for helse og sykdom. Disse inkluderer reguleringen av blodfluks, hindring av blodplattformstørning og immunrespons, samt produksjon av hormonellike stoffer som påvirker kroppens funksjoner. Endotelcellene er også involvert i reguleringen av angiogenese, det vil si dannelse av nye blodkar, som kan være viktig for wound healing og tumørvokst.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor receptor-2 (VEGFR-2) är en typ av receptor som finns på ytan av vaskulära endotelceller, det vill säga celler som liner blodkärlens inre väggar. Denna receptor binder specifikt till en grupp signalsubstanser som kallas vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), som spelar en viktig roll i angiogenesen, det vill säga processen där nya blodkärl bildas från befintliga. När VEGF binder till VEGFR-2 aktiveras en signalväg som leder till celldelning, cellytväxt och migration av endotelceller, vilket i sin tur leder till att nya blodkärl bildas.

VEGFR-2 är därför ett viktigt mål för behandlingar av sjukdomar som kännetecknas av onormalt angiogent beteende, såsom cancer och åderförkalkning (ateroskleros). Genom att blockera VEGFR-2 kan man hämma angiogenesen och på så sätt förhindra tumörernas tillväxt och metastaser.

'Mycoplasma pulmonis' är en bakterie som tillhör släktet Mycoplasma och orsakar respiratoriska sjukdomar hos gnagare, särskilt möss och råttor. Detta är den vanligaste patogena mycoplasmabakterien hos möss och kan orsaka en rad symptom som andningssvårigheter, hosta, neos, sänkt kroppsvikt och i vissa fall död. Bakterien saknar cellevägg och är därför resistent mot många vanliga antibiotika som verkar genom att förstöra cellväggen. Diagnostisering av Mycoplasma pulmonis-infektion kan vara komplex och innebär ofta kombinerad användning av olika tekniker, till exempel kultur, serologi och PCR.

Pericyter är en typ av cell som omger kapillärer, de minsta blodkärlen i kroppen. De sitter fast på kapillärernas yttre vägg och hjälper till att stödja och skydda dem. Pericyter har också en viktig funktion i regleringen av blodflödet genom att kontrahera (krympa) eller relaxera, vilket påverkar kapillärernas diameter. Dessutom deltar pericyter i angiogenesen, det vill säga tillväxten av nya blodkärl från befintliga. Pericyter har också potential att differensiera till andra celltyper, såsom fett- och muskelceller.

Den inre hinna i hjärtat kallas endokard. Det är ett tunnt lager av celler som tapetserar insidan av hjärtkammare och hjärtklaffar. Endokardet producerar också en del av de strukturer som hjärtkvalfarna (hjärtklaffarna) består av, så kallade heart valve leaflets. Ibland kan endokardit (infektion i endokardet) uppstå, vilket kan leda till allvarliga komplikationer om det inte behandlas akut.

Hemangiosarkom är en sällsynt, aggressiv och oftast elakartad cancertumör som utgår från blodkärlens endotelceller. Den kan uppstå i vilket organ som helst i kroppen, men är vanligast i huden, levern, hjärtat och mjukdelarna under huden. Hemangiosarkom tenderar att sprida sig snabbt till andra delar av kroppen och kan vara svår att behandla. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbadt, men kan inkludera blödningar, svullnad, smärta och allmän sjukdom. Behandlingen består oftast av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Angiogene proteiner är proteiner som bidrar till angiogenes, det vill säga till utvecklingen och växthten av kärl i kroppen. Dessa proteiner reglerar bl.a. blodkärlsendotelcellers tillväxt, differentiering och migration. Exempel på angiogena proteiner är VEGF (vascular endothelial growth factor), FGF (fibroblast growth factor) och PDGF (platelet-derived growth factor).

I medicinsk kontext, betyder "kläder" ofta individens yttre beklädning som kan ha en skyddande funktion under vissa procedurer eller behandlingar. Exempelvis kan patienten få på sig ett operationskläde under en operation för att minska risken för infektion. Kläderna kan också vara speciella, som i situationer där det är viktigt att undvika statisk elektricitet eller strålning. I allmänhet används dock termen "kläder" i medicinska sammanhang på samma sätt som i vanlig konversation.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF) är en grupp signalsubstanser som verkar som viktiga regulatörer av angiogenes, det vill säga bildningen av nya blodkärl. De verkar främja tillväxten, överlevnaden och permeabiliteten hos de blodkärlsceller som utgör de inre väggarna (endotelcellerna) i blodkärlen. VEGF-familjen består av flera olika proteiner, varav det mest studerade är VEGFA.

VEGF-signalering sker genom att ligander binder till receptorer på cellytan hos målcellerna, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som slutligen leder till angiogenes. Dessa faktorer spelar en viktig roll i normala fysiologiska processer såsom fostert utveckling, men de har också visat sig vara överaktiverade i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning. Därför kan blockering av VEGF-signalering vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

Endotelcellstimulerande växtfaktorer (Engelska: Endothelial growth factors, EGF) är en typ av proteiner som stimulerar till celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl) hos endotelceller, vilket är de celler som bildar det inre lagret i blodkärlen. Dessa växtfaktorer spelar en viktig roll i celldifferentiering, migration, proliferation och överlevnad. De kan också vara involverade i inflammatoriska processer och sjukdomar som cancer.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Integrase är ett enzym som förekommer hos retrovirus, inklusive HIV, och har en central roll i virusets infektionsprocess. Integrasen katalyserar integrationen av viral DNA in i värddjurets genetiska material, vilket möjliggör fortsatt replikation och infektion av den drabbade cellen. Integraser är därför ett viktigt mål för antiretrovirala läkemedel som används för att behandla HIV-infektioner.

"Cell matrix connections" refer to the interactions and attachments between cells and the extracellular matrix (ECM), which is the non-cellular component of tissues. These connections are crucial for maintaining the structure, function, and regulation of tissues and organs.

The ECM is composed of various proteins, such as collagen, elastin, and laminin, as well as polysaccharides like hyaluronic acid. Cells attach to the ECM through specialized structures called focal adhesions, which are formed by transmembrane receptors called integrins.

Integrins bind to specific proteins in the ECM and activate intracellular signaling pathways that regulate various cellular processes, such as proliferation, differentiation, migration, and survival. The interactions between cells and the ECM also provide mechanical support and help maintain tissue integrity and architecture.

Therefore, the term "cell matrix connections" encompasses the complex network of molecular and physical interactions that occur between cells and the ECM, which are essential for normal tissue function and homeostasis.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

'Embryodöd' är ett medicinskt begrepp som refererar till dödsfallet hos en fostering under den embryonala fasen av utveckling, vanligtvis före den 10:e veckan efter befruktningen. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive kromosomavvikelser, genetiska defekter, infektioner eller komplikationer under graviditeten. I vissa fall kan fostret ha en normal utveckling upp till en viss punkt, men sedan avbrytas på grund av en allvarlig skada eller avvikelse.

'Human Umbilical Vein Endothelial Cells' (HUVECs) refererar till de celler som liner vena umbilicalis, det vill säga den stora ven som för blod från fostrets moder mot fosterhjärtat via navelsträngen. Dessa celler har en viktig funktion i att underlätta blodflödet och utbytet av näringsämnen mellan modern och fostret under graviditeten.

I medicinsk forskning används HUVECs ofta som ett modellsystem för att studera olika aspekter av endotelcellernas biologi, såsom angiogenes (bildandet av nya blodkärl), inflammation och koagulering. Dessa celler kan odlas i laboratoriemiljö och användas för att undersöka effekterna av olika substanser på endotelcellernas funktion, till exempel hur läkemedel påverkar deras förmåga att bilda nya blodkärl eller hur de reagerar på infektioner.

HUVECs är därför en viktig resurs inom biomedicinsk forskning och har använts i ett stort antal studier relaterade till bland annat cancer, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och immunologiska sjukdomar.

'Lac-operonen' är ett operon i bakterien *Escherichia coli* (*E. coli*) som reglerar nedbrytningen och användandet av laktos (en sockerart) som kol- och energikälla när det saknas andra preferensbart näringsämnen. Operonet består av tre strukturella gener, lacZ, lacY och lacA, som kodar för de enzymer som behövs för att bryta ner laktos till galaktos och glukos, samt två regulatoriska gener, lacI och lacO.

LacI-proteinet är en negativ regulator som binds till operonets promotor/operator-region (lacO) och förhindrar transkription av de strukturella generna när laktos inte är tillgänglig. När laktos finns i närvaro, omvandlas det till alliloaltulos, som binder till LacI-proteinet och inaktiverar dess förmåga att binda till DNA, vilket leder till att strukturella generna kan transkriberas och de enzymer som krävs för nedbrytning av laktos kan produceras.

Lac-operonet är ett exempel på ett regulatoriskt system som möjliggör anpassning till olika näringsrika förhållanden och är välstuderat inom molekylärbiologi.

Kapillärer är mycket små blodkärl med en diameter på omkring 5-10 mikrometer. De återfinns i alla vävnader och organ i kroppen, förutom i hjärtat självt. Kapillärernas främsta funktion är att möjliggöra utbyte av syre, näringsämnen, kolsyra och andra ämnen mellan blodet och de omkringliggande vävnaderna.

Kapillärerna bildar ett nätverk av små kärl som är sammanlänkade med större blodkärl, såsom arterieller och venösa kärl. Arteriell kapillärblod flödar från hjärtat och innehåller syresatt blod. När blodet passerar genom de smala kapillärerna diffunderar syret ut genom kapillärväggarna till de omkringliggande vävnadscellerna, medan kolsyra och andra ämnen diffunderar in i kapillärerna. Venös kapillärblod flödar sedan tillbaka till hjärtat och innehåller nu syrefattigt blod.

Kapillärernas väggar består av endotelceller, som är mycket tunna och platta. Detta gör att det är lätt för ämnen att diffundera genom kapillärväggarna. Kapillärerna har också en mycket stor yta till volym-förhållande, vilket underlättar utbytet av ämnen mellan blodet och vävnaderna.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Lymfangiogenes' är ett medicinskt begrepp som refererar till processen där nya lymfkärl bildas från befintliga lymfkärl. Lymfkärlen är ett delsystem av kroppens blodomlopp som hjälper till att transportera vätska, näringsämnen och avfall mellan celler, samt hjälper till att stärka immunförsvaret.

Lymfangiogenes kan inträffa under normala förhållanden, som del av fostrets utveckling eller vid vuxen ålder under läkning efter skada eller inflammation. Men det kan också vara ett tecken på sjukdom, till exempel vid cancer, där tumörer kan använda nya lymfkärl för att sprida sig till andra delar av kroppen. Läkemedel som blockerar lymfangiogenes undersöks för möjligheten att förhindra spridning av cancer.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

'Gulesäck' är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en abnormt utvidgad magsäck, även känd som megasophagus. Detta kan orsakas av olika sjukdomar eller tillstånd, såsom achalasia (en ovanlig neurologisk störning av matstrupen), muskelsjukdomar, neurodegenerativa tillstånd eller cancer. Gulesäcken kan leda till symptom som sväljsvårigheter, smärta, kräkning och viktminskning. Diagnosen ställs vanligtvis med hjälp av undersökningar som röntgen, manometri (mätning av muskelaktivitet i matstrupen) eller gastroskopi (en fiberoptisk undersökning av magen). Behandlingen kan innebära mediciner, slitvårdsmetoder eller kirurgiska ingrepp beroende på underliggande orsak och svårighetsgrad.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Angiogenesmodulatorer är substance som påverkar angiogenes, det vill säga processen där nya blodkärl bildas från befintliga. Det finns två typer av angiogenesmodulatorer:

1. Angiogenesförstärkare (angiogenese-promotorer): Dessa substance stimulerar tillväxten och formationen av nya blodkärl. Exempel på sådana substanser är VEGF (vascular endothelial growth factor) och FGF (fibroblast growth factor).
2. Angiogeneshämmare (angiogenese-inhibitorer): Dessa substance hämmar tillväxten och formationen av nya blodkärl. Exempel på sådana substanser är thalidomid, bevacizumab och sunitinib.

Angiogenesmodulatorer används bland annat inom medicinen för behandling av cancer, åderbråck (akut och kronisk), diabetisk ögonsjukdom och andra sjukdomar där onormalt blodkärlstillväxt förekommer.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Till vävnadsodlingsmetoder (tissue engineering methods) räknas de tekniker och metoder som används för att skapa, bygga upp eller regenerera vävnad utanför ett levande organismers kropp, före införandet av den konstruerade vävnaden i kroppen. Detta innefattar ofta tre huvudkomponenter: stamceller eller specialiserade celler, en matris (scaffold) som stöder cellernas tillväxt och differentiering, samt signalsubstanser som reglerar cellernas beteende. Genom att kombinera dessa komponenter kan forskare skapa konstruerade vävnader som efterapper naturliga vävnadens struktur och funktion. Exempel på vävnadsodlingsmetoder innefattar tekniker såsom mikrofabrikation, 3D-bioprinting, samt metoder för att kultivera celler på speciellt utformade matriser. Dessa metoder används inom forskning och medicin för att behandla olika sjukdomar och skador, till exempel ben-, hud- och leverregenerering.

'v-cbl' er ein onkogenprotein som stammar fra retroviruset av slikartet som kan foråka kreft. Proteinet v-cbl er en mutert versjon av det normale proteinet c-CBL, som spiller en normal roll i reguleringen av cellers vekst og deling. V-cbl har blitt endret på ein måte som gjør at det kan føre til u kontrollert vekst og deling av celler, og kan derfor være involvert i utviklinga av kreft.