Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

Toll-like receptor 4 (TLR4) är ett protein som tillhör gruppen toll-liknande receptorer (TLRs), vilka är en typ av membranproteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret. TLR4 är specifikt involverad i erkännandet av patogena mikroorganismer, såsom bakterier och svampar.

TLR4 aktiveras när det binds till lipopolysackarider (LPS), ett strukturellt komponent i yttre membranet hos gramnegativa bakterier. När TLR4 aktiveras, startar en signaltransduktionsväg som leder till att immunceller producerar cytokiner och andra substanser som är nödvändiga för att aktivera immunsvaret mot infektion.

I medicinsk kontext kan TLR4 vara av intresse i samband med sjukdomar som orsakas av infektioner, såsom sepsis och lunginflammation, samt vid autoimmuna sjukdomar och cancer.

Toll-like Receptor 2 (TLR2) är ett protein som tillhör gruppen av mönsterigenkänningsreceptorer (PRR) i immunsystemet hos djur. TLR2 är en transmembranprotein som finns på ytan av vissa immunceller, såsom neutrofila granulocyter, dendritceller och makrofager. Det aktiveras av olika mikrobella strukturer, så kallade patogen-associerade molekylära mönster (PAMP), som bakteriella lipopeptider, svampproteiner och virala glykoproteiner. När TLR2 binds till ett PAMP aktiveras en signalkaskad som leder till produktion av cytokiner och kemokiner, vilket i sin tur initierar en immunrespons mot den infekterande mikroben.

Toll-like receptor 9 (TLR9) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR9 är specifikt känd för att det kan känna igen DNA från bakterier och virus. När TLR9 binder till dessa molekyler aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till produktion av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer som aktiverar immunsvaret. TLR9 finns främst i celler som ingår i det innate immune systemet, såsom dendritceller, monocyter/makrofager och B-celler.

Toll-like Receptor 3 (TLR3) är ett slags proteiner som tillhör gruppen pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer, så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMPs), på patogena mikroorganismer som virus, bakterier och svampar. När TLR3 binder till sin specifika ligand, en dubbelsträngad RNA-molekyl från exempelvis ett virus, aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och andra immunaktiva mediatorer. TLR3 är därför en viktig del av vår immunförsvarsmekanism mot infektioner.

Toll-like receptor 1 (TLR1) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturer på patogener, såsom bakterier, svampar och jungfruliga virus. När TLR1 binder till sin ligand aktiveras en signaltransduktion som leder till att immunsystemet sätts igång och börjar producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektionen. TLR1 bildar heterodimerer med TLR2 och tillsammans kan de känna igen och binda till triacylaterade lipopeptider, vilket är en typ av struktur som finns på bakteriers yta.

Toll-like Receptor 5 (TLR5) är ett protein som tillhör gruppen av pattern recognition receptors (PRRs), eller mönsterigenkänningsreceptorer. Dessa receptorer hjälper immunsystemet att känna igen och svara på främmande mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR5 är specifikt känd för att binda till ett protein som finns på ytan av flertal bakteriestammar, flagellin, vilket är en komponent av bakteriens flageller (rörliga extremiteter). När TLR5 binder till flagellin aktiveras signaltransduktionsvägar som leder till att immunsystemet producerar cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera ett effektivt immunsvar mot infektion.

Toll-like receptor 7 (TLR7) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer, som är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR). TLR7 finns i cellmembranet hos vissa immunceller, såsom dendritceller och granulocyter. Det aktiveras av specifika strukturer på virus, så kallade ssRNA (enkelsträngat RNA), och sätter igång en signaltransduktion som leder till att immunförsvaret aktiveras och börjar producera cytokiner och kemokiner för att bekämpa infektionen. TLR7 spelar därför en viktig roll i det första försvaret mot virusinfektioner.

Toll-like receptor 6 (TLR6) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att detektera och svara på olika mikrobiella patogener. TLR6 bildar en heterodimer med TLR2 och tillsammans känner de igen diacylaterade lipopeptider, som är en typ av struktur som finns hos bakterier. När TLR6 binder till sin ligand aktiveras det intracellulära signaltransduktionssystemet, vilket leder till produktionen av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer som är nödvändiga för att initiera en effektiv immunrespons.

Toll-like receptor 8 (TLR8) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är transmembrana receptorer som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att känna igen och svara på små molekyler, så kallade patogenassocierade mönster (PAMP), som finns på ytan eller inuti mikroorganismer som bakterier, svampar och virus. När TLR8 binds till sin ligand aktiveras det, vilket leder till att cellen svarar genom att producera cytokiner och andra signalsubstanser som attraherar och aktiverar andra immunceller. TLR8 är specifikt känslig för en typ av dubbelsträngad RNA som finns i vissa virus, såsom HIV och hepatit C-virus.

Myeloid differentiation factor 88 (MYD88) är en adaptorprotein som spelar en central roll i signaltransduktionen för flera av inflammatoriska signalsystem, till exempel toll-like receptorer (TLR) och interleukin-1-receptorer (IL-1R). MYD88 innehåller ett domän som kallas death domain (DD) som möjliggör interaktion med andra proteiner som också innehåller en dödhetsdomän. När en TLR eller IL-1R aktiveras av sin ligand, rekryteras MYD88 till receptorn och aktiverar en kaskad av signaltransduktion som leder till aktivering av transkriptionsfaktorer som NF-κB och AP-1, vilket i sin tur resulterar i uttryck av gener relaterade till immunförsvaret och inflammation. Defekter i MYD88-signalering har visats vara associerade med sjukdomar som systemisk onkologi, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

Toll-like receptor 10 (TLR10) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är transmembrana receptorer som spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att känna igen och svara på patogener, såsom bakterier och virus. TLR10 är unikt bland TLR-receptorerna eftersom det anses ha en dämpande effekt på inflammatoriska responsen istället för att stimulera den. Det finns forskning kring TLR10s potentiala roll i immunreglering och samband med olika sjukdomar, men mer forskning behövs för att fullt ut förstå dess funktion och möjliga kliniska tillämpningar.

Lymfocytantigen 96, også kendt som LY96 eller CD147, er et transmembranprotein, der udtryks i mange forskellige celler, herunder lymfocyter og epithelceller. Det spiller en vigtig rolle i immunforsvaret ved at hjælpe med at regulere inflammation og aktivere immunceller.

LY96 er en høj affinitet receptor for proteinerne MIF (Macrophage Migration Inhibitory Factor) og SDF-1 (Stromal Cell-Derived Factor 1), som er involveret i cellulær signalering under immunresponsen. LY96 fungerer også som en koblingsprotein mellem integrinerne og intracellulære signalveje, hvilket bidrager til reguleringen af celleadhæsion og migration.

Mutationer i LY96-generne er forbundet med øget risiko for infektionssygdomme, herunder tuberkulose og malaria. Desuden har nogle studier antydet en mulig rolle for LY96 i udviklingen af visse typer cancer, men yderligere forskning er nødvendig for at bekræfte denne hypotese.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Poly I:C är ett syntetiskt viralt mimiker, vilket betyder att det efterliknar vissa aspekter av en virusinfektion. Det består av dubbelsträngad RNA (ribonukleinsyra) som bildats genom polymerisation av adenosin och inosinmonofosfat.

I immunologisk terminologi är Poly I:C ett toll-like receptor 3 (TLR3) agonist, vilket betyder att det binder till TLR3-receptorer på vissa immunceller och stimulerar deras aktivitet. Detta leder till en kaskad av händelser som resulterar i att cellerna producerar cytokiner och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Poly I:C används ofta i forskning för att studera virusinfektioner och inflammatoriska reaktioner, eftersom det aktiverar samma signalvägar som många virus gör när de infekterar celler.

CD14 är ett proteiner som förekommer på ytan av vissa celler i kroppen, främst på monocyter och makrofager. Det fungerar som en ko-reaktiv protein som binder till lipopolysackarider (LPS) som finns på ytan av grampositiva bakterier. När CD14 binder till LPS aktiveras immunförsvaret och utlöses en inflammatorisk respons. CD14-antigen refererar till själva proteinet som kan mätas och detekteras med olika laboratoriemetoder, exempelvis flow cytometri eller ELISA.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Lipopeptider är en typ av antimikrobiella peptider som innehåller en lipid-grupp kovalent bundet till ett peptidfragment. Dessa molekyler produceras ofta av levande organismer, såsom bakterier och svampar, som en del av deras försvarsmekanismer mot andra mikroorganismer. Lipopeptider har visat sig ha starka antibiotiska egenskaper och är därför aktiva föremål för forskning inom området medicinsk mikrobiologi och farmakologi. De kan vara effektiva mot en rad olika bakteriearter, inklusive Gram-positiva och Gram-negativa stammar, samt vissa svampar.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Interleukin-1 (IL-1) Receptor-Associated Kinases (IRAKs) är en familj av kinaser som desamma till intracellulära signalkomponenter i interleukin-1 receptors (IL-1R) och toll-like receptors (TLR) signaltransduktionsvägar. När IL-1 eller TLR ligan binds till sina respektive receptorer aktiveras IRAK-proteinkomplexet, vilket leder till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och uttryck av proinflammatoriska gener.

IRAKs inkluderar fyra medlemmar: IRAK-1, IRAK-2, IRAK-M och IRAK-4. Bland dessa är IRAK-4 en serin/treoninkinas som aktiveras först i signaltransduktionsvägen genom autofosforylering av sin egen aktivitetsdomän. Aktiverad IRAK-4 rekryterar sedan IRAK-1 och IRAK-2 till receptorkomplexet, vilket leder till deras fosforylering och dissociation från komplexet. Därpå interagerar de aktiverade IRAK-1 och IRAK-2 med TNF receptor-associerad faktor 6 (TRAF6), vilket leder till ubiquitinering av TRAF6 och bildandet av komplex som innehåller transforming growth factor beta-aktiverade kinas 1 (TAK1). Slutligen aktiverar TAK1 IkappaB kinasen (IKK), vilket leder till degradationen av IkappaB och frigörandet av transkriptionsfaktorn NF-kB, som sedan kan transloceras in i cellkärnan för att initiera transkription av proinflammatoriska gener.

IRAKs spelar därför en central roll i regleringen av immunresponsen och inflammationen genom att modulera aktiveringen av NF-kB och andra signaltransduktionsvägar. Dysfunktion eller överaktivering av IRAKs har visats vara involverade i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, cancer och infektioner.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

Interleukin-1 (IL-1) receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa receptorproteiner binder specifikt till cytokinen IL-1, vilket utlöser en signaltransduktion som får cellen att svara på IL-1:s närvaro. Det finns två typer av IL-1-receptorer, IL-1R1 och IL-1R2, och de har olika funktioner. IL-1R1 är den primära receptorn som utlöser cellens svar på IL-1, medan IL-1R2 fungerar som en icke-signalerande receptor som kan binda IL-1 utan att utlösa en signal. IL-1-receptorerna spelar därför en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen, då de hjälper till att reglera produktionen av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Flagellin är ett protein som utgör strukturell komponent i flageller, de slankta, skålformade organellen som en del bakterier använder sig av för att röra sig framåt. Flagellin består av konservativa sekvenser och är känt för att utlösa immunrespons hos djur, inklusive människor. Det kan leda till produktion av cytokiner och aktivering av immunförsvaret. Flagellin används också som ett antigen vid diagnostisering och vaccination mot vissa bakterieinfektioner.

Adaptor proteiner spiller en viktig rolle i vesikulær transport, som er en biologisk prosess hvor små blærer (vesikler) transporterer forskjellige molekyler mellom forskjellige kompartmenter innen cellen. Adaptorproteinene hjelper til å samle de nødvendige proteiner og lipider i en vesikelmembran, og sørger for at de korrekte molekylene lastes opp i vesikelen før den transporteres til sitt målkompartment. Disse proteinerne kan også hjelpe til med å regulere fusionen mellom vesikler og deres målmembraner, slik at de korrekte molekylene kan overføres til riktig kompartment. Adaptorproteinene er derfor en viktig del av intracellulær transport og kommunikasjon.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

'Lipid A' är ett centralt beståndsdel i lipopolysackarider (LPS), som är en viktig komponent i yttre membranet hos Gram-negativa bakterier. Lipid A utgör den hydrofoba basen till LPS och är ansvarigt för dess endotoxiska egenskaper. Det består av en disackaridstruktur som är kovalent bundet till ett antal fettsyror, vilket gör det till en amfifil betaktad molekyl. Lipid A interagerar med toll-like receptor 4 (TLR4) på immunceller och utlöser därmed en inflammatorisk respons hos värden.

Macrophages are a type of white blood cell that play an important role in the immune system. They help to identify and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, and also help to remove dead cells and debris from the body. Peritoneal macrophages are a specific type of macrophage that are found in the peritoneal cavity, which is the space within the abdomen that contains the intestines, liver, and other organs. These macrophages help to protect the peritoneal cavity from infection and inflammation. They are able to engulf and destroy foreign substances, and they also produce cytokines, which are signaling molecules that help to coordinate the immune response. Peritoneal macrophages can be obtained through a procedure called peritoneal lavage, in which fluid is introduced into the peritoneal cavity and then removed for analysis.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

Interleukin-8 (IL-8) är ett cytokin, som är ett signalsubstans som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt vita blodkroppar. IL-8 är involverat i inflammatoriska processer och har en starkt attraktiv effekt på neutrofiler (en typ av vit blodcell) till området där det utsöndras. Detta gör att IL-8 spelar en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner genom att rekrytering av neutrofiler till infektionsområdet och hjälper till att eliminera patogener. Dessutom har IL-8 också visat sig vara involverad i cancer, där det kan bidra till cancerns tumörväxt och spridning genom att attrahera blodkroppar som underlättar cancerns växt och spridning.

TNF-Receptor Associated Factor 6 (TRAF6) är en adaptorprotein som spelar en viktig roll inom signaltransduktionen i flera olika cellulära svar, framförallt inom immunsystemet. TRAF6 aktiveras av cytokiner som TNF (tumörnekrosfaktor) och interleukin-1 (IL-1), vilka binder till sina respektive receptorer på cellmembranet. När TRAF6 aktiverats leder det till en kaskad av händelser som slutligen leder till aktivering av transkriptionsfaktorer och reglering av genuttryck, vilket kan leda till inflammation och immunrespons. Dysfunktion i TRAF6-relaterade signaltransduktionsvägar har visats vara involverad i flera olika sjukdomstillstånd, inklusive autoimmuna sjukdomar och cancer.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

IRF-3 (Interferon Regulatory Factor 3) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen i kroppen. Det aktiveras vid cellers exponering för patogener, såsom virus, och initierar därpå transkriptionen av gener relaterade till interferoner (typ I), cytokiner och andra immunmodulerande mediatorer. Dessa molekyler är involverade i antivirala svar och cellulär immunitet, vilket hjälper till att begränsa spridningen av infektioner och främjar återställning av skadad vävnad. IRF-3 uttrycks huvudsakligen i cellkärnan och är konstitutivt exprimert i många celltyper, även om det kan hållas inaktiverat under normala förhållanden. När det aktiveras translocerar det till cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

Beta-interferon är en typ av interferon som produceras naturligt i kroppen som ett svar på infektioner och cancer. Det finns också tillgängligt som ett läkemedel för behandling av flera sjukdomar, inklusive multipel skleros (MS).

Som läkemedel är beta-interferon en proteinpreparat som produceras genom bioteknologi. Det finns tre olika former av beta-interferon som används för behandling av MS: beta-1a, beta-1b och gamma-1b. Dessa preparat har olika strukturer och farmakologiska egenskaper, men de fungerar alla genom att modulera immunresponsen och på så sätt minska skadan på nervsystemet som orsakas av MS.

Beta-interferon ges vanligen som injektion under huden eller i muskeln en till tre gånger per vecka beroende på preparatet. Vanliga biverkningar inkluderar influensaliknande symtom, irritation vid injektionsstället och försämrad leverfunktion. I sällsynta fall kan det även förekomma allvarligare biverkningar som exempelvis blodproppar eller autoimmuna reaktioner.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Interferoninducerare är ett samlingsbegrepp för substanser, ofta små molekyler eller proteinmolekyler, som orsakar produktionen av interferon hos kroppen. Interferoner är en typ av signalsubstanser, kallade cytokiner, som utsöndras av celler i kroppen som ett svar på infektion eller andra former av cellskada. De har en central roll i immunförsvaret och hjälper till att koordinera det lokala inflammatoriska svaret samt aktivera immunsystemet för att bekämpa patogener som virus, bakterier eller parasiter.

Interferoninducerande substanser fungerar genom att på olika sätt stimulera celler till att öka sin produktion av interferoner. Detta kan ske genom att aktivera specifika signalvägar inne i cellen eller genom att binde till receptorer på cellytan och utlösa en kaskad av intracellulära händelser som leder till ökad interferonproduktion.

Exempel på interferoninducerande substanser inkluderar:

1. Polyinosin-polycytidylsyran (Poly I:C): Detta är ett syntetiskt virusliknande molekyler som aktiverar toll-like receptor 3 (TLR3) och cytoplasmatiska RNA-sensorer, vilket leder till ökad interferonproduktion.
2. Immunmodulerande läkemedel: Vissa immunmodulerande läkemedel, som interferoner själva eller läkemedel som används för att behandla virusinfektioner och cancer, kan också ha en interferoninducerande effekt.
3. Virus: Infektion med vissa virus, som till exempel rhinovirus (vanlig förkylningsvirus) eller herpes simplex-virus, kan leda till ökad interferonproduktion som en del av den immunologiska responsen på infektionen.
4. Bakterier: Infektion med vissa bakterier, som till exempel mykobakterier och salmonella, kan också induceras interferonproduktion.
5. DNA-vacciner: DNA-vacciner, som innehåller genetisk information för att producera ett protein från en patogen, kan leda till ökad interferonproduktion genom att utlösa en immunrespons mot det proteinet.

Interferoninducerande substanser har potentialen att användas som terapeutiska verktyg för att behandla olika sjukdomar, inklusive infektioner och cancer. Dessa substanser kan hjälpa till att stärka immunförsvaret och underlätta bortdriven av patogener eller tumörceller.

Interleukin-1β (IL-1β) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och utsöndras av vissa typer av kroppens vita blodkroppar, såsom makrofager och granulocyter. IL-1β spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammationsprocesser. När IL-1β binder till sin receptor på målceller aktiveras en rad signalvägar som leder till celldelning, differentiering och cytokinproduktion. IL-1β har också en roll i feberutlösande processer och kan vara involverad i smärta och ledinflammation vid sjukdomar såsom reumatoid artrit.

'Makrofagaktivering' refererer til den biokjemiske prosess hvor makrofager, en type av immunceller, blir aktivert for å stotte et effektivt immunsvar. Under denne prosessen differentierer og aktiverer makrofagene seg i respons på stimuli som bakterielle antigener eller andre trusselstoffer. Aktiverte makrofager kan føre til inflammasjon, fagocytos (opptaing av frækt materiale), og sekretisering av kjemisk signaler som bidrar til koordineringen av immunresponsene.

I denne prosessen omdanner makrofagen seg til en effektiv celle som kan hjelpe med å bekjempa infeksjoner og støtte oppbygging av ny vondtiss. Aktivering av makrofager inkluderer økt fagocytos, økt produksjon av kjemisk signaler som IL-1, IL-6, TNF-alfa og NO (stiksyre), samt økt uttrykk av MHC klasse II molekyler som er nødvendig for å presentere antigener til andre immunceller.

I tillegg kan aktiverte makrofager også spille en viktig rolle i reparasjon og remodellering av vondtiss ved å sekrettere væske, proteiner og andre molekyler som støtter celler og vaskularisering. Dette kan være særlig viktig etter en skade eller infeksjon for å fremme heling og å hindre overdreid inflammasjon.

Peptidoglykan, även känt som murein, är ett polymer som består av sockerderivat och peptider och utgör en viktig komponent i cellväggen hos bakterier. Det ger strukturell stöd till cellväggen och bidrar till att ge bakterier deras form och integritet. Peptidoglykan består av långa kedjor av sockerderivatet N-acetylglukosamin (NAG) och N-acetyltrehalos (NAT) som är korslänkade med varandra genom peptider. Denna struktur gör cellväggen stel och sköra, vilket gör det möjligt för bakterier att växa och dela sig. Peptidoglykan är ett viktigt mål för många antibiotika, eftersom dess påverkan på cellväggens struktur kan döda bakterierna.

Teikoinsyror, eller teikoidansyrader, är en grupp signalsubstanser som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar. De produceras främst av vita blodkroppar (leukocyter) och hudceller (keratinocyter) i samband med infektion eller skada. Teikoinsyror fungerar som chemoattraktanter, det vill säga de attraherar andra vit celler till området för att bekämpa patogenen eller reparera skadan. De kan också ha immunregulatoriska och proinflammatoriska effekter. Teikoinsyror är en del av det akuta inflammationssvaret och hjälper till att koordinera den initiala responsen mot infektion eller skada.

HMGB1 (High Mobility Group Box 1) är ett protein som initialt identifierades som en del av kärnans strukturella komponent, men som också har visat sig spela en viktig roll i inflammation och immunresponser. Det uttrycks i de flesta celler och fungerar som en DAMP (Damage-Associated Molecular Pattern), vilket betyder att det frisätts från skadade eller döda celler och aktiverar immunsystemet.

HMGB1 kan binder till olika receptorer, bland annat RAGE (Receptor for Advanced Glycation Endproducts) och TLRs (Toll-like Receptors), vilket leder till aktivering av inflammatoriska signalvägar och produktion av cytokiner. Detta kan leda till ett akut inflammatoriskt svar, men även vara involverat i kronisk inflammation och sjukdomar som cancer, diabetes, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

Aminokinoliner är en grupp av ämnen som inkluderar både naturligt förekommande neurotransmittorer och syntetiska läkemedel. De har alla en gemensam kemisk struktur, där de innehåller en aminogrupp (NH2) och en kinolring.

De två viktigaste naturligt förekommande aminkinolinerna är serotonin och dopamin, som båda spelar en viktig roll i hjärnans signalsubstanser och är involverade i regleringen av känslor, sömn, aptit, smärta och rörelse.

Syntetiska aminkinoliner, såsom kinapril, kinidin och kinurensyra, används som läkemedel för att behandla olika sjukdomar. Kinapril är exempelvis ett ACE-hämmare som används för att behandla högt blodtryck och hjärtsvikt. Kinidin är en antiarrhythmisk medicin som används för att behandla oregelbundna hjärtrytmstörningar.

I allmänhet har aminkinoliner en stimulerande effekt på centrala nervsystemet och kan orsaka ökad upphetsning, oro och sömnsvårigheter som biverkningar.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, inklusive dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att stimulera aktivering och differentiering av T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket främjar cellmedierad immunitet mot intracellulära patogener som virus och bakterier.

IL-12 består av två underenheter, p35 och p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. P40-underenheten är en del av båda de två formerna av IL-12: IL-12p70 (som består av p35 och p40) och IL-12p40-homodimer (som består av två p40-underenheter).

En medicinsk definition av 'Interleukin-12-underenhet p40' är ett protein som utgör en del av båda de två formerna av IL-12. Det fungerar som en reglerande underenhet och kan också bilda en homodimer, vilket har immunreglerande effekter.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

'Pattern recognition receptors' (PRRs) är en typ av receptor som aktiveras när de binds till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. Dessa receptorer spelar en viktig roll i den första linjen av försvaret mot infektioner genom att initiera immunresponsen.

PRRs finns vanligtvis på ytan eller inuti celler som ingår i det immuna systemet, såsom makrofager, dendritiska celler och neutrofila granulocyter. När en patogen binder till en PRR aktiveras signaltransduktionsvägar som leder till att cellen svarar på infektionen genom att producera cytokiner och kemokiner, som attraherar andra immunceller till området och stimulerar dem att eliminera patogenen.

Exempel på PRRs inkluderar Toll-like receptorer (TLRs), NOD-like receptorer (NLRs) och RIG-I-like receptorer (RLRs). Varje PRR är specialiserad på att känna igen specifika patogena mönster, såsom peptidoglykan hos bakterier eller dubbelsträngat RNA hos virus. Genom att känna igen och svara på patogena mönster kan PRRs hjälpa till att skydda oss från infektioner och sjukdomar.

Dubbelsträngat RNA (dsRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av två komplementära RNA-strängar som sitter ihop och bildar en dubbelhelix, liknande DNA. Detta skiljer sig från det mesta av RNA som normalt sett är enkelsträngat och har en primär struktur som inte kan bilda en dubbelhelix. Dubbelsträngat RNA förekommer naturligt i vissa virus, där de utgör en del av deras genetiska material. Det kan även syntetiseras konstligen för att användas inom forskning och medicin, exempelvis som en del av RNA-interferens (RNAi) tekniker för att stänga av specifika gener.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

NOD2 (Nucleotide-binding Oligomerization Domain-containing protein 2) er ein signalprotein som tilhører gruppen av intracellulære mønstererkenningsreseptorer (PRRs). Disse proteineteknisk sett er adaptorproteiner og spiller en viktig rolle i immunsystemets svar på infeksjoner ved å detektere bakterielle molekyler som peptidoglykan. NOD2 signaliseringsadaptorproteinet er involvert i aktivering av NF-κB (nuclear factor kappa B) og MAPK (mitogen-aktiverte proteinkinaser)-sti, som resulterer i produksjon av proinflammatoriske cytokiner og antimikrobielle peptider. Variasjoner i NOD2-genet har blitt forbundet med ulike autoimmune sykdommer, inkludert Crohns sykdom.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

HEK (Human Embryonic Kidney) 293 cells är en immortaliserad celllinje som isolerades från humana embryonala njurceller under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess blivit ett vanligt verktyg inom molekylärbiologi och genetisk manipulation, eftersom de är lätta att kultivera och har en hög transfektionsgrad. HEK293 celler används ofta för att producera rekombinanta protein och virus-like partiklar (VLPs) i forskning och utveckling av biologiska läkemedel. Det är viktigt att notera att dessa celler inte längre bär samma karaktäristika som de ursprungliga njurcellerna, eftersom de har genomgått en genetisk förändring under kultiveringen.

NOD1 (Nucleotide-binding Oligomerization Domain-containing protein 1) er ein signalprotein som er en del av vår immunforsvarssystemet. Det er ein type av proteiner kjent som pattern recognition receptors (PRRs), som identifiserer og binder til strukturer på bakterier og andre mikroorganismer som kalles pathogen-associated molecular patterns (PAMPs). NOD1 er specifikt involvert i det intrasellulære detektionssystemet for bakterielle infeksjoner.

Når NOD1 binder til en PAMP, skjer en rekke biokjemiske endringer som fører til at NOD1 oligomeriserer (formerer klasters av like proteiner). Dette resulterer i aktivering av en signalkaskad som inkluderer andre adaptorproteiner, slik som RIPK2 (Receptor-Interacting Protein Kinase 2), som fører til nedbrytingen av IkB og nukleær translokasjon av NF-kB (Nuclear Factor kappa B). NF-kB er ein transskripsjonsfaktor som kontrollerer uttrykket av gener involvert i inflammasjon, immunrespons og cellulær overlevelse.

I summ, er NOD1 Signaling Adaptor Protein ein viktig del av vår immunforsvarskapasitet og hjelper til å detektere bakterielle infeksjoner og sørge for at et effektivt respons aktiveres.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

"CpG islands" är en term inom genetiken och epigenetiken. De definieras som korta, relativt DNA-sekvenser (ofta uppemot 1000 baspar långa) som har en hög andel av cytosin (C) och guanin (G) basepar som följer varandra i den speciella sekvensordningen CpG. "p" står för fosfatgruppen som förenar de två basparen.

CpG-öar är ofta belägna i närheten av promotorregioner, vilket är sekvenser av DNA som initierar transkriptionen av gener. I normalt tillstånd är CpG-sekvenser i kroppen metylerade, det vill säga att en metylgrupp (CH3) fogas till cytosinet i CpG-sekvensen. Metylering av DNA kan påverka genuttrycket och är en viktig mekanism inom epigenetiken.

Ändringar i CpG-öarnas metyleringsmönster har visats vara involverade i flera sjukdomar, inklusive cancer. I cancer kan CpG-öarna hypometyleras (för lite metylering) eller hypermetyleras (för mycket metylering), vilket kan leda till förändringar i genuttrycket och cellulär funktion.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Nod signaling adaptor proteins are a group of intracellular proteins that play a crucial role in the immune system's response to pathogens. These proteins are involved in the activation of Nod-like receptors (NLRs), which are sensors that detect pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) and damage-associated molecular patterns (DAMPs).

The Nod signaling adaptor proteins include Nod1, Nod2, and several members of the Apoptosis-associated Speck-like protein containing a CARD (ASC) family. These proteins contain caspase recruitment domains (CARDs) or pyrin domains (PYDs), which allow them to interact with other proteins and form large signaling complexes called inflammasomes.

When NLRs detect PAMPs or DAMPs, they recruit Nod signaling adaptor proteins to the site of infection. This leads to the activation of downstream signaling pathways that result in the production of pro-inflammatory cytokines and the activation of immune responses.

Mutations in Nod signaling adaptor proteins have been linked to several genetic disorders, including inflammatory bowel disease, Blau syndrome, and some forms of arthritis. Additionally, dysregulation of Nod signaling has been implicated in a variety of diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and autoimmune diseases.

IRF-7 (Interferon Regulatory Factor 7) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i den immuna responsen. Det aktiveras av patogener och virus, vilket leder till att det binder till specifika DNA-sekvenser och regulerar transkriptionen av interferoner och andra cytokiner som är involverade i inflammation och immunförsvar. IRF-7 är kritiskt för produktionen av typ I interferoner, vilka utgör en central del av värden kroppens försvar mot infektioner.

P38 mitogen-activated protein kinaser (p38 MAPK) är ett enzym som tillhör familjen mitogen-aktiverade protein kinaser (MAPK). Det aktiveras i respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser utanför cellen. När det aktiveras får det en roll i regulering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

P38 MAPK är involverat i signaltransduktion för att reglera cellulär svar på diverse stressfaktorer som UV-strålning, oxidativ stress, osmotisk chock och infektion. Det aktiveras genom en kaskad av fosforyleringar av uppströms kinaser som MAP2K3/6, vilket leder till att p38 MAPK fosforylerar och aktiverar nedströms substrat såsom transkriptionsfaktorer och andra proteinkinaser.

Dess aktivitet är kopplad till en rad patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar. Som ett resultat har p38 MAPK blivit en intressant måltavla för utveckling av läkemedel mot dessa sjukdomstillstånd.

Beta-defensiner är en typ av defensiner, som är små peptider med antimikrobiella egenskaper. De produceras naturligt i kroppen och hjälper till att skydda oss mot infektioner orsakade av bakterier, svampar och virus.

Beta-defensiner är rikligt förekommande i huden, slemhinnor och andra barriärer som utsätts för mikroorganismer. De fungerar genom att penetrera cellmembranet hos mikroorganismer och störa deras cellyta, vilket leder till död av patogenen.

Utöver sitt antimikrobiella ämne har beta-defensiner också visat sig ha immunmodulerande egenskaper, vilket innebär att de kan påverka hur vår immunförsvarssystem reagerar på infektioner. Dessa egenskaper gör beta-defensiner till en intressant möjlighet för utveckling av nya terapeutiska strategier mot infektionssjukdomar.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

'Porphyromonas gingivalis' är en gramnegativ, anaerob bakterie som är associerad med parodontit, en allvarlig form av tandköttsinflammation. Denna bakterie producerar enzymer och toxiner som kan skada vävnader och orsaka immunreaktioner i kroppen. Den kan också vara associerad med allmänna inflammatoriska tillstånd och systemiska sjukdomar, såsom hjärtsjukdomar, diabetes och cancer.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

'Värd-patogenförhållanden' är ett begrepp inom medicinen och epidemiologin som refererar till det komplexa samspelet mellan en värdkropp (en människa eller djur) och en patogen (en bakterie, virus, svamp eller parasit) som orsakar sjukdom. Detta förhållande kan variera mycket beroende på flera faktorer, inklusive arten av patogenen, individens immunförsvar, miljöfaktorer och genetiska faktorer hos både värden och patogenen.

Förhållandet mellan värd och patogen kan vara dynamiskt och förändras över tid. Ibland kan en patogen orsaka allvarlig sjukdom i en viss individ, medan samma patogen kan vara asymptomatisk eller orsaka en mildare infektion hos en annan individ. Detta beror ofta på individens immunförsvar och andra faktorer som påverkar deras sårbarhet för sjukdom.

Värd-patogenförhållanden kan också variera beroende på patogena egenskaper, inklusive deras förmåga att infektera värden, replikera sig och sprida sig till andra individer. Vissa patogener har utvecklat mekanismer för att undvika eller undertrycka värdens immunförsvar, vilket kan leda till mer allvarliga infektioner.

Sammanfattningsvis refererar 'värd-patogenförhållanden' till det komplexa samspelet mellan en patogen och deras värdkropp, inklusive de faktorer som påverkar sjukdomsutbrott, allvarlighetsgrad och spridning.

Sepsis är en livshotande systemisk inflammatorisk respons orsakad av infektion. Det definieras som existensen av infektion tillsammans med två eller fler av följande kriterier:

1. Kroppstemperatur över 38°C (100,4°F) eller under 36°C (96,8°F)
2. Hjärtslag per minut över 90
3. Respirationsfrekvens över 22 andetag per minut eller partialtrycket av koldioxid under 32 mmHg
4. Förhöjda värden av vita blodkroppar (>12 000/mm3) eller förändrad procentandel neutrofiler (>80%)
5. Förhöjd nivå av sura substanser i blodet (baseunderskott > -2 mEq/L)
6. Nedsatt njurfunktion, definierat som kreatininnivå över 0,5 mg/dL högre än förra värdet eller urinproduktion under 200 ml på 8 timmar
7. Förändringar i medvetandegraden, från en lätt förvirrad till koma
8. Svullnad av extremiteter, hudbrist (mjukis) eller purpura (fläckvis blodstelning under huden)
9. Lågt blodtryck som inte svarar på behandling med vätska (shock).

Sepsis är en allvarlig tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling, inklusive antibiotika och stödjande vård för att hjälpa kroppen att återhämta sig.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Endotoxiner är en typ av toxin som frigörs från bakteriens cellvägg när den dör eller delas. De är specifika för gramnegativa bakterier och består av lipopolysackarider (LPS) som är en viktig komponent i deras yttre membran. Endotoxiner stimulerar immunsystemet och kan orsaka inflammation, feber och svar på infektioner. De kan också vara dödliga vid höga doser och bidra till sjukdomar som sepsis och septisk chock.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Lipoproteiner är komplexa partiklar som består av lipider (fetter) och protein. Deras huvudsakliga funktion är att transportera lipider, såsom kolesterol och triglycerider, i blodomloppet från en del av kroppen till en annan.

Det finns olika typer av lipoproteiner, beroende på deras densitet:

1. Chylomicroner: De är de största och lättaste lipoproteinerna och transporterar triglycerider från tarmen till andra delar av kroppen.
2. VLDL (Very Low-Density Lipoproteins): De transporterar triglycerider från levern till olika celler i kroppen.
3. IDL (Intermediate-Density Lipoproteins): De bildas när VLDL förlorar triglycerider och innehåller högre koncentrationer av kolesterol.
4. LDL (Low-Density Lipoproteins): Kallas ofta "dåligt kolesterol" eftersom de transporterar kolesterol från levern till celler, men för mycket LDL kan leda till atheroskleros och hjärt-kärlsjukdomar.
5. HDL (High-Density Lipoproteins): Kallas ofta "gott kolesterol" eftersom de transporterar överskott av kolesterol från celler tillbaka till levern för utsöndring.

I allmänhet är ett balanserat lipoproteinprofil viktigt för hälsa, och onormalt höga eller låga nivåer av olika lipoproteiner kan vara riskfaktorer för olika sjukdomar.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

Fagocytos är en process där ett cellulärt djurcellsbegrepp, som en fagocytotisk vit blodcell (leukocyt), omger och internaliserar en främmande partikel, såsom en mikroorganism eller ett partikulärt material, genom att forma pseudopodier runt den och bilda ett speciellt organell-like struktur känd som fagosom. Denna process är en del av det immunförsvar som hjälper till att eliminera patogener och skadliga partiklar från kroppen. Efter internaliseringen, kommer den fagosomerade partikeln att transporteras till lysosomen för nedbrytning och eliminering.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

I-kappa B (IkB) kinase er ein omfattende betegnelse for en familie av kinaser (en typ av enzym) som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. IkB-kinasene aktiverer en prosess kalt signaltransdusering, der deimennesagefaktorene (NF-kB) frigjores fra IkB-proteinet sine og overføres til cellekjernen for å påvirke uttrykkingsnivået av bestemte gener. Dette resulterer i en reaksjon som inkluderer inflammasjon, immunforsvar og cellesignalering. IkB-kinasene kan bli aktivert av ulike stimuli, for eksempel bakterielle og virale infeksjoner, stresstilstande og toksiner. Aktiviteten til IkB-kinasene må holdes under kontroll for å unngå uønsket aktivering av NF-kB og eventuelle skadelige virkninger på cellehelse og -funksjon.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Transkriptionsfaktor ReIA, också känd som NF-κB (Nuclear Factor kappa B), är ett protein som spelar en viktig roll i regulationen av cellytisk signalering och respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation.

ReIA/NF-κB verkar genom att binda till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna hos målgenen och påverka deras transkriptionella aktivitet, vilket leder till syntesen av olika proteiner involverade i olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

ReIA/NF-κB finns vanligtvis inaktiverat i cytoplasman genom att bindas till en inhibitorprotein kallat IκB. När cellen utsätts för en stimulus som aktiverar ReIA/NF-κB, såsom cytokiner eller signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation, leds detta till fosforylering och degradering av IκB, vilket frigör ReIA/NF-κB för att transloceras in i cellkärnan där det binder till DNA och påverkar genuttrycket.

Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.

T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.

The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.

In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.

Macrophages are a type of white blood cell that are an essential part of the immune system. They engulf and destroy foreign substances, such as bacteria and viruses, as well as damaged or dead cells. Alveolar macrophages are a specific type of macrophage that reside in the alveoli, which are the tiny air sacs in the lungs where gas exchange occurs. These macrophages play a crucial role in protecting the lungs from infection and inflammation by removing foreign particles and microorganisms that enter the lungs through breathing. They also help to maintain the health of the lung tissue by cleaning up debris and producing substances that support the function of the alveoli.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

CXCL2, även känt som Macrophage Inflammatory Protein 2-alpha (MIP-2α), är ett citokin och en kemokin som tillhör CXC-familjen. Det produceras av olika celltyper, inklusive monocyter/makrofager, endotelceller och epitelceller, i respons på inflammatoriska stimuli såsom bakterieinfektioner och skador. CXCL2 fungerar som en kemotaxisk signal för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammerade områden för att hjälpa till att bekämpa infektioner och underlätta ämnesomsättningen. Det binder till CXCR2-receptorn på neutrofilerna och aktiverar diverse intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellmotilitet, adhesion och aktivering av neutrofilerna.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

DEAD-box RNA helicases are a subfamily of RNA helicases, which are enzymes that use ATP hydrolysis to unwind double-stranded RNA molecules or remodel RNA-protein complexes. DEAD-box helicases are named after the conserved amino acid sequence motif "DEAD" (Asp-Glu-Ala-Asp) found in their catalytic core, which is involved in ATP binding and hydrolysis.

These helicases play crucial roles in various aspects of RNA metabolism, including pre-mRNA splicing, ribosome biogenesis, translation initiation, RNA decay, and RNA transport. They can also function as regulators of other cellular processes such as transcription, DNA replication, and stress response.

DEAD-box helicases have been implicated in several human diseases, including cancer, neurological disorders, and viral infections. Therefore, understanding their structure, function, and regulation is essential for developing new therapeutic strategies to target these conditions.

En virussjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Virus är små, ofta sjukdomsalstrande partiklar som består av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje. De kan inte leva eller reproducera sig själva, utan behöver en värdcell för att kunna göra detta. När ett virus infekterar en värdcell så tar det över cellens mekanismer och tvingar den att producera fler viruskopior. Detta kan leda till skador på värdcellen och orsaka sjukdomstillstånd.

Virussjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda, obehagliga symptom som exempelvis en vanlig förkylning, till allvarliga livshotande tillstånd som exempelvis HIV/AIDS eller ebolafebr. Vissa virussjukdomar kan även vara dödligt farliga om de inte behandlas korrekt och i tid, såsom exempelvis hjärnhinneinflammation (meningit) orsakad av vissa virusstammar.

För att skydda sig mot virussjukdomar finns det ofta vaccin som kan ges för att förebygga infektioner, och även antivirala läkemedel som kan användas för att behandla redan existerande infektioner. Det är också viktigt att hygieniska åtgärder vidtas för att minska risken för smitta, såsom handhygien och andningsskydd när man befinner sig i närhet av en sjukt person.

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Neutrofil infiltrering är ett medicinskt begrepp som refererar till när neutrofiler, en typ av vit blodkropp (leukocyter), migrerar från blodomloppet och accumulerar i vävnaden. Detta händer vanligtvis som ett svar på inflammation eller infektion.

Neutrofilerna är viktiga för att bekämpa bakteriella infektioner genom att fagocytera (få in och döda) främmande mikroorganismer. När det uppstår en infektion eller skada i kroppen, släpps signalsubstanser som kallas cytokiner ut från de drabbade cellerna. Dessa cytokiner lockar neutrofilerna till inflammationsområdet och hjälper till att rekrytera dem från blodomloppet till vävnaden.

En ökad neutrofil infiltrering kan ses som ett tecken på en aktiv inflammation eller infektion i kroppen, och det kan mätas genom olika tekniker såsom histologisk färgning av vävnadsprover eller genom blodprov.

I'm sorry for any inconvenience, but the term "endosomer" is not a widely recognized or used term in medical or scientific literature. It is possible that you may have misspelled or misremembered the term. If you meant to ask about "endosomes," I would be happy to help provide a definition for that term.

Endosomes are membrane-bound compartments within eukaryotic cells that play a critical role in intracellular trafficking and signaling. They are formed when endocytic vesicles fuse with early endosomes, which then mature into late endosomes. During this maturation process, the luminal pH of the endosome becomes more acidic, and membrane-associated proteins are sorted for recycling back to the plasma membrane or transport to lysosomes for degradation.

Endosomes also serve as a site for receptor-mediated signaling, where ligands can bind to their respective receptors and initiate intracellular signaling cascades. Additionally, endosomes can fuse with other membrane-bound compartments, such as the trans-Golgi network or autophagosomes, to facilitate the exchange of cargo and membranes between these organelles.

I hope this information is helpful! If you have any further questions or need clarification on any points, please don't hesitate to ask.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

Imidazoler är en klass av organiska föreningar som innehåller en imidazolring, en fem-ledad aromatisk heterocyklisk ring bestående av två kväveatomer och tre kolatomer. Imidazoler har en rad biologiska aktiviteter och används inom medicinen som läkemedel, till exempel histaminreceptorantagonister som används för behandling av allergier och mag-tarmrubbningar. Andra exempel på imidazoler med medicinsk användning är antimykotika, som används för behandling av svampinfektioner.

Septic shock är en allvarlig komplikation till en infektion, som orsakas av ett abnormalt svar i kroppen. Det kännetecknas av att cirkulationssystemet inte längre fungerar korrekt, vilket leder till att blodtrycket sjunker och syretillförseln till organen minskar. Detta kan i sin tur orsaka skada på olika organ och livshotande komplikationer.

Septic shock definieras ofta som ett tillstånd av hypotension (sänkt blodtryck) trots adekvat behandling med vätska, tillsammans med symptom på organskada. Orsaken är vanligen en infektion som orsakats av bakterier, men även svampar och vissa virus kan vara involverade.

För att diagnostisera septisk chock behövs ofta en kombination av kliniska tecken och laboratoriediagnostik, inklusive blodkultur och blodprov för att uppskatta inflammationsmarkörer som till exempel CRP och prokalcitonin. Behandlingen består vanligen av antibiotika, vätskebehandling och stödjande vård av organfunktioner.

Polymyxin B är ett antibiotikum som tillhör gruppen polypeptidantibiotika. Det används främst för behandling av svåra infektioner orsakade av gramnegativa bakterier, särskilt de som är resistenta mot andra typer av antibiotika. Polymyxin B fungerar genom att påverka bakteriens cellmembran och orsaka läckage av intracellulära joner och andra molekyler, vilket leder till celldöd. Det kan användas som en del av kombinerad terapi med andra antibiotika för att behandla särskilt svåra infektioner.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-30 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi och genetisk analys, exempelvis som primers vid PCR (polymeraskedjereaktion) eller som sond i norrskensekvensering. Deras specifika sekvens gör att de kan binda till komplementära sekvenser i DNA eller RNA-molekyler, och på så sätt användas för att detektera, kvantifiera eller modifiera specifika genetiska sekvenser.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.

C-typ lektiner, også kjent som C-type lectin receptorer (CTLRs), er en klasse av proteiner som binder specifikt til kulhydrater. Disse lektinene har en karakteristisk struktur med et C-terminalt domenet som inneholder det aktive bindingstedet for kulhydratmolekyler. De er involvert i en rekke fysiologiske prosesser, blant annet immunrespons og inflammasjon. C-typ lektiner deltaker i oppdagingen og fjernelsen av patogener ved å binde seg til kulhydratmolekyler på mikroorganismers overflater. Dette aktiverer dermed immunsystemet og igangsætter en rekke responsmekanismer for å bekjempe infeksjonen.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

"Akutfasproteiner" er en samlebetegnelse for et sett av proteiner som øker markedsføringen i forbindelse med akutt inflammatorisk svar i kroppen. Disse proteinerne inkluderer blant annet C-reaktivt protein (CRP), serum Amyloid A (SAA) og fibrinogen. Akutfasproteiner er viktige markører for akutt inflammation og kan måles i blodet for å evaluere sårstoffskader, infeksjoner eller andre tilstander som fremkaller akut inflammatorisk respons.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

CXCL10, även känt som IP-10 (Interferon gamma-inducerad protein 10), är en liten proteinkemokin som tillhör CXC-kemokinfamiljen. Den produceras och utsöndras av olika celltyper, inklusive fibroblaster, endotelceller och leukocyter, i respons på inflammatoriska signaler såsom interferon gamma (IFN-γ).

CXCL10 binder till sin specifika receptor, CXCR3, som finns på aktiverade T-lymfocyter, naturliga killer (NK) celler och andra immunceller. När CXCL10 binds till CXCR3 utlöses en signalkaskad som leder till att immuncellerna reagerar och migrerar till inflammationsområdet.

CXCL10 har visat sig spela en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, speciellt vid Th1-typ av inflammatoriska sjukdomar som exempelvis multipel skleros (MS), rheumatoid artrit och virusinfektioner. Vidare har forskning visat att höga nivåer av CXCL10 korrelerar med allvarligare sjukdomsaktivitet och sämre prognoser inom vissa sjukdomsaljor.

'Tandkött' är ett annat ord för tandfleisch, som är det mjuka vävnadsgemeten som omger tändernas rotsystem. Tandköttet hjälper till att skydda tänderna från skada och infektioner genom att bilda en barriär mot bakterier och andra främmande partiklar i munhålan. Det är viktigt att ha ett hälsosamt tandkött för att undvika problem som parodontit (tandlossning) och andra parodontala sjukdomar.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

Inflammasomes are large cytosolic protein complexes that play a crucial role in the innate immune system's response to infection and cellular stress. They are formed in response to various stimuli, such as pathogen-associated molecular patterns (PAMPs) or damage-associated molecular patterns (DAMPs). The activation of inflammasomes leads to the cleavage and activation of caspase-1, which subsequently mediates the processing and secretion of proinflammatory cytokines, such as interleukin-1β (IL-1β) and IL-18. Inflammasome activation also triggers a form of cell death known as pyroptosis, which helps to limit the spread of infection. Dysregulation of inflammasomes has been implicated in several inflammatory diseases, including cryopyrin-associated periodic syndromes (CAPS), gout, and certain types of autoinflammatory and autoimmune disorders.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

'Myelin and lymphocyte-associated proteolipid proteins' refererer til et slags proteiner som findes i hjernevævet og nerveceller. De er en del af myelinskeden, der isolerer nervefibre og hjælper med at overføre nerveimpulser hurtigt og effektivt. Disse proteiner spiller også en rolle i immunforsvaret, da de kan binde til lymfocytter, hvilket er vigtigt for reguleringen af immunresponset.

I-kappa B (IκB) proteiner är en typ av proteiner som fungerar som inhibitorer av transkriptionsfaktorn NF-kB (nukleär faktor kappa B). IkB-proteinerna binder till och håller NF-kB i ett inaktiverat tillstånd i cytoplasman under normala förhållanden.

När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis inflammatoriska signalsubstanser eller stress, aktiveras enzymet IkB-kinas (IKK), som fosforylerar IkB-proteinerna. Fosforyleringen leder till att IkB-proteinerna degraderas och NF-kB frigörs från komplexet. NF-kB kan sedan transporteras in i cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av gener som är involverade i immunresponsen, inflammationen och celldelningen.

I korthet, I-kappa B-proteiner är viktiga regulatorer av NF-kB-aktiviteten och spelar därför en central roll i cellers svar på olika signalsubstanser och stressorer.

'Receptor Cross-Talk' refererer til en situation i cellulær signaltransduktion hvor to eller flere receptorer forskellige signalveje interagerer med hinanden, resulterende i modificeret cellulært svar. Dette kan forekomme når receptorerne er aktiverede af deres respektive ligander ( naturlige signalstoffer) eller når de aktiveres af kunstige stoffer som ligner liganderne.

Denne interaktion mellem receptorer kan have forskellige konsekvenser alt efter typerne af receptorer og celler involveret. I nogle tilfælde kan det føre til en forstærket signaltransduktion, hvor flere signalveje aktiveres samtidigt for at modificere cellens respons. I andre tilfælde kan det resultere i en dæmpet signaltransduktion, hvor en receptor blokerer eller modulerer en anden receptors funktion.

Receptor Cross-Talk er et vigtigt begreb inden for medicinsk forskning, da det kan have indvirkning på cellulær respons til terapeutiske behandlinger og kan spille en rolle i udviklingen af mange sygdomme, herunder kræft, diabetes og kardiovaskulære sygdomme.

'Staphylococcus aureus' er en bakterie som kan forekomme naturligt på huden og slimhinnene hos mennesker og dyr. Den kan også forårsage infektioner, der varierer fra mildere former som hudinfektioner (f.eks. impetigo eller furunkler) til alvorlige livstruende sygdomme som blodforgiftning, lungeentzündelse og endokardit (hjerteklapbetændelse).

Bakterien er ofte resistent over for flere slags antibiotika, herunder meticillin-resistent Staphylococcus aureus (MRSA), som kan være særligt vanskelig at behandle. MRSA-infektioner forekommer hyppigt i sygehuse og andre sundhedsinstitutioner, men de kan også findes udenfor disse omgivelser (i så tilfælde kaldes det community-acquired MRSA).

"Aktiv immunitet" är ett tillstånd där ditt immunsystem har lärt sig att känna igen och bekämpa en specifik patogen eller substans som kan skada kroppen. Detta uppnås genom direkt exponering för patogenen eller substansen, vilket resulterar i att ditt immunsystem producerar specifika antikroppar och aktiverar cellulära svar som effektivt bekämpar inträngaren.

Aktiv immunitet kan vara antingen naturlig eller konstlad. Naturlig aktiv immunitet uppstår när en individ blir sjuk av en infektion och sedan tillfrisknar, medan konstlad aktiv immunitet uppnås genom vaccinationer som utformats för att stimulera ett skyddande immunsvar mot specifika patogener eller substanser.

Efter att ha utvecklat aktiv immunitet kan en persons kropp vara bättre rustad för att snabbt och effektivt bemöta framtida exponeringar av samma patogen eller substans, vilket minskar risken för sjukdom och komplikationer.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

'Mycoplasma salivarium' är en art av bakterier som tillhör släktet Mycoplasma och familjen Mycoplasmataceae. Dessa bakterier är mycket små och saknar cellväggar, vilket gör dem resistenta mot många vanliga antibiotika som verkar genom att förstöra cellväggen.

'Mycoplasma salivarium' förekommer naturligt i människans munhåla och svalg och är en del av den normala mun- och svalghalsfloran. Denna bakterie kan dock orsaka infektioner i sällsynta fall, framförallt hos immungomförmögna individer eller vid invasiva procedurer som till exempel intubation. Infektioner med 'Mycoplasma salivarium' kan leda till olika typer av infektionssjukdomar, såsom lunginflammation, halsinfektion och sällsynta blodinfektioner.

IRF-transkriptionsfaktorer (interferon regulatory factors) är en familj av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i reguleringen av immunsystemet och inflammation hos däggdjur. De aktiveras ofta som svar på infektioner och är involverade i regleringen av interferon-generande responsgene, vilket gör att de spelar en central roll i antiviral immunitet. IRF-proteinerna kan även vara involverade i andra cellulära processer som celldelning, apoptos och differentiering.

En infektion är en process där ett levande värddjur, ofta en människa, invaderas och koloniseras av en främmande mikroorganism, till exempel bakterier, virus, svampar eller parasiter. Detta leder vanligtvis till en patologisk respons hos värden, vilket kan resultera i sjukdomssymptom. Infektioner sprids ofta från en individ till en annan genom direkt kontakt, indirekt kontakt via födoämnen, vatten eller luft, eller vektorburna medel såsom myggor eller löss. Behandlingen av infektioner kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men inkluderar ofta antibiotika, antivirala läkemedel, antimykotiska medel eller antiparasitiska behandlingar. Prevention av infektioner kan uppnås genom vaccination, personlig hygien och andra förebyggande metoder.

CCL2, även känt som monocyte chemotactic protein 1 (MCP-1), är en kemokin som spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvaret. Den produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, makrofager och fibroblaster, och fungerar som ett kemotaxis signalsubstans för monocyter/makrofager, dendritceller och naturliga killer-celler till områden av skada eller infektion. CCL2 binder till sin specifika receptor, CCR2, på målcellernas yta, vilket initierar en signalkaskad som leder till cellmigration och inflammation.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Kväveoxidsyntas typ II (NOX2) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kända som NADPH-oxidaser. NOX2 är primarily expressed in phagocyter, such as neutrophils and macrophages, and plays a crucial role in the immune system's response to infection.

When activated, NOX2 catalyzes the production of superoxide radicals (O2−) by reducing oxygen to superoxide using NADPH as an electron donor. Superoxide is then dismutated to hydrogen peroxide (H2O2), which can further react to form other reactive oxygen species (ROS). ROS are highly reactive and can damage cellular structures, including proteins, lipids, and DNA, leading to cell death.

In the context of the immune system, ROS produced by NOX2 play an important role in the elimination of pathogens. When phagocytes engulf a pathogen, NOX2 is recruited to the phagosome membrane, where it generates ROS to kill the pathogen. However, excessive or dysregulated activation of NOX2 has been implicated in several inflammatory and degenerative diseases, including atherosclerosis, neurodegeneration, and cancer.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

'Mycobacterium tuberculosis' är en bakterie som orsakar sjukdomen tuberkulos (TB). Detta är en långsam växande, aerobisk grampositiv bakterie som har en unik celldelning och en mycket speciell cellvägg som innehåller ett högt lipidinnehåll, vilket gör den motståndskraftig mot vanliga desinfektionsmedel och antibiotika. Bakterien sprids främst via luften när en smittad person hostar eller nyser ut bakterier i form av droppar som kan andas in av en annan person.

Många människor som infekteras med M. tuberculosis visar inga symtom alls och har inte någon sjukdom, ett tillstånd som kallas latent TB-infektion (LTBI). Men om bakterien aktiveras och börjar växa i kroppen kan den orsaka en rad symtom, ofta på lungorna, men även på andra ställen i kroppen. Symptomen på tuberkulos kan inkludera hosta som varar länge (vanligtvis tre veckor eller mer), utslag i huden, feber, viktförlust, trötthet och nattsvett.

Tuberkulosen är en behandlingsbar sjukdom, men den kan bli livshotande om den inte behandlas korrekt. Behandlingen av tuberkulos kräver ofta flera olika antibiotika under en lång tidsperiod, vanligtvis under sex månader eller mer.

Bacterial proteins are simply proteins that are produced and present in bacteria. These proteins play a variety of roles in the bacterial cell, including structural support, enzymatic functions, regulation of metabolic processes, and as part of bacterial toxins or other virulence factors. Bacterial proteins can be the target of diagnostic tests, vaccines, and therapies used to detect or treat bacterial infections.

It's worth noting that while 'bacterieproteiner' is not a standard term in English medical terminology, I assume you are asking for information about proteins that are found in bacteria.

CD11c är ett protein som fungerar som en integrin och är en del av den yttre cellmembranen hos vissa vita blodceller, särskilt dendritceller. Det bildar en komplex tillsammans med CD18 och kallas också för integrin alfa X (αX). CD11c/CD18-komplexet är involverat i celladhesion, migration och signaltransduktion. CD11c binder till flera ligander, inklusive ICAM-1, -2 och -3, vilket gör att dendritcellerna kan kommunicera med andra celler i immunförsvaret. CD11c används också som en markör för att identifiera dendritceller i forskning och kliniska sammanhang.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

Den atmingsorganens slimhinnan (engelska: respiratory mucous membrane) är den del av andningssystemet som är direkt exponerad för luft och innehåller cilierade epitelceller och slemkörtlar. Dess huvudsakliga funktion är att skydda lungorna från skador, infektioner och främmande partiklar genom att producera slem som fångar upp dessa ämnen och transporterar bort dem via ciliernas rörelser. Den atmingsorganens slimhinnan finns i näsa, näsrör, svalg, luftrör, bronker och lungornas mindre luftvägar (bronkioler och alveoler).

Kaspas-1, også kjent som IL-1β-konverteringsenzymer eller ICE, er ein endopeptidase som spiller en viktig rolle i inflammamasi og immunforsvar. Det er aktivert ved celldød og stresstilstander, og bidrar til å omskape pro-IL-1β til det aktive IL-1β-proteinet, som er ein viktig inflammatorisk mediasiator. Kaspas-1 er også involvert i pyroptosen, en form for programmert celldød som forekommer under infeksjon og inflammasjon.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Interferon alfa-beta receptorn (IFNAR) är ett transmembrant proteinreceptor som består av två subenheter, IFNAR1 och IFNAR2. Denna receptor finns på cellmembranet hos de flesta celler i kroppen. När interferon alfa eller beta binder till receptorn aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till att cellens genuttryck ändras, vilket resulterar i en antiviral respons. Aktivering av IFNAR leder också till att immunsystemet aktiveras och differensiering av olika immunceller stimuleras. Dessa processer hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och onkologiska tillstånd.

'Hornhinneinflammation' (latin: Keratitis) är en benämning på inflammation i hornhinnan, som är den transparenta skivan voro oss ögats främre del. Det kan orsakas av olika faktorer, till exempel infektioner, trauma eller autoimmuna sjukdomar. Symptomen på keratit kan inkludera rodnad, smärta, tårflöde, fotofobi (ljuskänslighet) och sänkt synskärpa. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för infektioner, samt antiinflammatoriska medel för att reducera inflammationen. I vissa fall kan kirurgi behövas om det uppstår komplikationer som till exempel slemhinneskador eller hål i hornhinnan.

"Cellväggsskelett" refererar till det kännetecknande strukturella och stödjande systemet hos eukaryota celler, som består av en uppsättning proteiner och andra molekyler som är organiserade i ett specifikt mönster inuti cellens membran. Det vanligaste exemplet på ett cellväggsskelett är cytoskelettet hos djurceller, som består av tre huvudtyper av filament: aktinfilament, intermediära filament och mikrotubuli. Dessa filament är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, transport av intracellulära organeller, att ge form åt cellen och att underlätta cellrörelser.

I växtceller och svampar består cellväggsskelettet av andra typer av strukturer som ger stöd och skydd till cellen. I växtceller är det främst cellväggen, som består av cellulosa och andra polymerer, som utgör cellväggsskelettet. I svampar är det chitin och glukan som är de huvudsakliga komponenterna i cellväggsskelettet.

En bakteriell infektion är en infektion som orsakas av bakterier, små encelliga mikroorganismer. När bakterier invaderar kroppen kan de orsaka en rad olika symptom beroende på vilken typ av bakteri och var i kroppen den etablerar sig. Exempel på bakteriella infektioner inkluderar lunginflammation (pneumoni), urinvägsinfektioner, hudinfektioner och blodförgiftning (sepsis). Behandlingen för bakteriella infektioner består ofta av antibiotika, men det kan också behövas andra typer av behandling beroende på typen och allvarlighetsgraden av infektionen.

Bacteroidaceae är en familj av gramnegativa, anaeroba bakterier som normalt förekommer i tarmfloran hos djur, inklusive människor. Ibland kan dessa bakterier orsaka infektioner, särskilt vid störningar i den normala tarmbakteriefloran eller vid nedsatt immunförsvar.

En Bacteroidaceae-infektion kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken art av bakterien som orsakar infektionen och var den etablerats i kroppen. Till exempel kan Bacteroides fragilis orsaka intraabdominala infektioner, sepsis och infektioner i centrala nervsystemet. Andra arter av Bacteroidaceae kan orsaka lunginfektioner, hud- och webbinfektioner, endokardit och andra infektioner.

Diagnosen ställs vanligen genom kultur av patientens blod, urin eller annan kroppsvätska, följt av en identifiering av bakterien på artnivå. Behandlingen består ofta av antibiotika som är aktiva mot anaeroba bakterier, såsom metronidazol, carbapenemer eller cefoxitin.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

'Tarmar' er en begrep som oftest refererer til tarmen i det menneskelige eller dyrede digestive system. Tarmen er en del av fordøjelseskanalen, der starter i mavesækken og ender i endetarmen (anus). Der er flere dele af tarmen, herunder tyndtarm, tyktarm og endeligt endetarmen.

Tyndtarmen er den længste del af tarmen og er hvor det meste af næringsupptagelsen sker. Tyktarmen er kortere, men har en større diameter end tyndtarmen og er hvor vand og salt absorberes, og hvor afføringen dannes. Endeligt er endetarmen hvor afføringen udskilles fra kroppen.

Det er viktig å ha en god tarmfunksjon for å sikre en god helse. En ubalansert tarmflora kan føre til fordøjelsesproblemer, inflammatoriske tarmsygdommer og andre helsesvikt. Derfor er det viktig med en balanset kosthold og livsstil for å sikre en god tarmhelse.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Nukleinsyror är biologiska polymerer som består av nucleotider som är sammanlänkade med varandra via fosfatbindningar. De två huvudtyperna av nukleinsyror är DNA (deoxyribonucleic acid) och RNA (ribonucleic acid).

DNA består vanligtvis av två komplementära strängar som är sammanvinda med varandra till en dubbel helix. Varje nucleotid i DNA innehåller en socker, en fosfatgrupp och en av fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin och guanin parar sig alltid med cytosin genom att de bildar två hydrogenbindningar mellan varandra.

RNA däremot består vanligtvis av en enda sträng och innehåller ofta en annan bas, uracil (U), istället för timin. Uracil parar sig alltid med adenin genom att bilda två hydrogenbindningar mellan varandra.

Nukleinsyror har en central roll i cellens funktion och är involverade i lagring, replikation och uttryck av genetisk information. De är också viktiga för proteinsyntesen och andra cellulära processer.

En medicinsk definision av ein 'virus' er dette: Et virus er ein liten, infektiøs partikkel som består av genetisk materiale (DNA eller RNA) omgitt av ein proteinhylle. Virusen kan ikke leve eller reproduere seg selv. De må invadere eit levande celler i en organisme for å kunne formere seg og produisere nye virusepartikler. Dette gjør at virus er avhengige av ei værtcell for å formere seg, og kan orsa innfermedser som følge av den skadelige påvirkningen de har på cellene de invaserer.

Neutrofil aktivering är ett sätt som neutrofiler, en typ av vita blodceller, responderar på infektion eller skada. När neutrofilerna aktiveras kommer de att frisätta speciella proteiner och utsöndra free radicaler för att bekämpa patogener som bakterier och svampar.

Processen med neutrofil aktivering innebär att neutrofilerna fagocyterar (fångar in) patogena celler, vilket orsakar en kedjareaktion av händelser där neutrofilerna producerar reaktiva syre- och kväveföreningar som skadar och dödar de främmande cellerna.

Det är viktigt att notera att överaktivering av neutrofiler kan leda till skada på kroppens egna celler och vävnader, vilket kan orsaka sjukdomar som sepsis och akut lunginflammation.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

MITOGEN-ACTIVATED PROTEIN KINASE (MAPK) PATHWAYS er en serie relaterede enzymer i cellen som er involvert i overføringen av signaler fra receptorer på cellemembranen til DNA i kjernen. Disse stiene er involvert i reguleringen av en rekke cellulære prosesser, inkludert cellecyklus, apoptose (programmert celledød), inflammasjon og differentiering.

MAPK-stiene består av tre hovedkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) og MAP kinase (MAPK). Signalet overføres fra receptorer til MAP3K, som aktiverer MAP2K, som deretter aktiverer MAPK. Aktiverte MAPK kan så føre til endelige responser ved å fosforylere andre proteiner i cellen.

Det finnes flere forskjellige typer av MAPK-stier, inkludert ERK (ekstracellulær signalregulerte kinase), JNK (c-Jun N-terminal kinase) og p38 MAPK. Disse stiene kan aktiveres av ulike stimuli, som f.eks. vækstfaktorer, cytokiner, stressorer og infeksjoner.

Reperfusionsskada är skador eller skadegörande processer som uppstår när blodflödet till en organism, ett organ eller vävnad återställs efter en period av ischemi eller minskat blodflöde. Denna skada kan inträffa på grund av en atherosklerotisk händelse, som en hjärtinfarkt eller stroke, där ett område har varit utan syre för en längre tid och sedan får tillbaka syretillförseln genom återetablering av blodflödet.

Reperfusionsskadan orsakas av en kombination av olika mekanismer, bland annat oxidativ stress, inflammation, calciumöverbelastning och excitotoxicitet. Dessa processer kan leda till celldöd, celldamage och funktionell nedsättning i det drabbade området.

För att förhindra eller mildra reperfusionsskador används ofta terapeutiska strategier som ischemiaprotektion, exempelvis genom att ge läkemedel som skyddar cellmembranen eller reducerar oxidativ stress, samt genom mekanisk återöppning av kärl med hjälp av tekniker som trombolys eller angioplasti.

'Mycoplasma fermentans' är en art av små, encelliga bakterier som saknar cellväggar och tillhör släktet Mycoplasma. Dessa bakterier är kända för att orsaka infektioner hos människor och djur, framförallt i de respiratoriska och urogenitala systemen. Vissa forskningsstudier har också associerat 'Mycoplasma fermentans' med olika kroniska sjukdomstillstånd som fibromyalgi, reumatoid artrit och HIV/AIDS, men detta är fortfarande under forskning och kontroversiellt.

Typiskt för Mycoplasma-arter är att de kan variera i storlek och form, och att de saknar cellväggar som innehåller peptidoglykan, vilket gör dem resistenta mot många vanliga antibiotika som targetar cellväggen. Istället använder sig 'Mycoplasma fermentans' av andra metaboliska mekanismer för att generera energi, bland annat genom fermentation av kolhydrater och aminosyror.

Infektioner med 'Mycoplasma fermentans' kan vara asymptomatiska eller orsaka en rad symtom som andningssvårigheter, hosta, feber, trötthet, muskelsmärtor, inflammation och sveda vid urinering. I allvarliga fall kan infektionen leda till pneumoni, sepsis eller andra komplikationer. Behandlingen av 'Mycoplasma fermentans'-infektioner består vanligen av antibiotika som är verksamma mot bakterier som saknar cellväggar, såsom tetracykliner och macrolider.

Immunomodulation refererer til den proces hvorved immunforsvarets aktivitet modelleres, kontrolleres eller ændres. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder dæmpning af overdrevent respons (anti-inflammatorisk virkning), stimulering af immunforsvaret eller modulerende af dens specifike respons til en given antigen. Immunomodulatoriske terapier kan inkludere brug af cytokiner, immunsuppressive medicin, biologiske agenter og andre substanser, der påvirker immunsystemet på forskellige måder. Formålet med immunomodulering er ofte at opnå en balance i immunforsvarets respons, så det kan beskytte mod trusler uden at skade værten.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

Tjocktarmsinflammation, även känt som colitis, är en inflammation i tjocktarmen (colon). Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tarmsjukdomar och vissa mediciner. Symptomen på tjocktarmsinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera diarré, smärta i magen, trötthet, feber och viktminskning. I allvarliga fall kan komplikationer som blödningar, perforationer eller toxic megacolon uppstå. Behandlingen av tjocktarmsinflammation beror på orsaken till inflammationen och kan innebära antibiotika, antiinflammatoriska läkemedel eller kirurgi.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Bakteriell translokering är en process där bakterier eller deras toxiner överförs från det yttre till det inre av ett levande väsen, vanligtvis genom den gastrointestinale trakten. Denna process kan leda till systemiska infektioner och skador på olika organ, särskilt i immunosupprimerta individer.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

'Slemhinna' (i engelska: 'mucous membrane') är ett slags slimtäckt, yttre vävnadslager som tapetserar inre ytor av kroppen. Det finns i många olika kroppsdelar, till exempel i näsa, mun, tarmar, urinvägar och könsorgan. Slemhinnan skyddar kroppen mot skador, smitta och uttorkning genom att producera ett slem som hjälper till att fånga upp smutsiga partiklar och hålla vätska i kroppen. Den hjälper också till att underlätta rörelser inom kroppen, till exempel när mat passerar genom tarmarna eller när slem lämnar luftvägarna vid andning.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

'Slemhinneimmunitet' (eller 'mukosal immunity') refererer til den del af immunforsvaret som forsvarer overflader i kroppens indre og ydre slemhinder, som er de steder hvor mikroorganismer oftest kommer ind i kroppen. Disse områder inkluderer mundhulen, næsen, lungerne, tarmene og reproduktive organer.

Slemhinneimmuniteten består af både et humoralt forsvar (frie immunoglobulin A-antistoffer) og et cellulært forsvar (T-celler, B-celler og makrofager). Immunglobulin A (IgA) er det vigtigste antistof i slemhinnerne. Det produceres af plasmaceller og transporteres gennem slimhindens epitelceller til overfladen, hvor det forsvarer mod indtrængende mikroorganismer og fremmede stoffer.

Slemhinneimmuniteten er vigtig for at forebygge infektioner og beskytte mod allergi og autoimmune sygdomme. Den kan styrkes gennem vaccination, en sund kost, god personlig hygiejne og undgåelse af skadelige vaner som rygning.

In medical terms, "head kidney" refers to a type of tissue found in some animals, including fish and amphibians, that functions as part of the animal's immune system and helps filter waste from the blood. The head kidney is also known as the pronephros or anterior kidney, and it is located near the head region of these animals.

In fish, the head kidney contains several types of immune cells, including lymphocytes, phagocytes, and granulocytes, which help protect the animal against infections and diseases. The head kidney also plays a role in producing and releasing hormones that regulate various bodily functions, such as growth and development.

Anatomically, the head kidney is composed of several lobes that are surrounded by connective tissue. Each lobe contains numerous small tubules called nephrons, which filter waste from the blood and produce urine. The urine then flows into larger ducts that lead to the outside of the animal's body.

Overall, the head kidney is an important organ in fish and other aquatic animals, as it helps maintain homeostasis by regulating fluid balance, waste removal, and immune function.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

An eye infection, also known as ocular infection, occurs when pathogens such as bacteria, viruses, fungi, or parasites invade any part of the eye or its surrounding structures. The severity and symptoms of an eye infection can vary depending on the type and location of the infection. Common types of eye infections include:

1. Conjunctivitis (pink eye): Inflammation or infection of the conjunctiva, the thin membrane that covers the white part of the eye and the inner surface of the eyelids. It can be caused by bacteria, viruses, or allergies. Symptoms may include redness, itching, discharge, and watery eyes.
2. Blepharitis: Inflammation of the eyelid margins, often caused by an overgrowth of bacteria or a skin condition like seborrheic dermatitis. Symptoms include crusty eyelashes, redness, swelling, and a gritty sensation in the eyes.
3. Keratitis: Inflammation or infection of the cornea, the clear front part of the eye. It can be caused by bacteria, viruses, fungi, or parasites. Symptoms may include pain, redness, sensitivity to light, tearing, and blurred vision.
4. Dacryocystitis: Infection of the tear sac, usually caused by a blockage in the tear drainage system. It can lead to swelling, redness, and pain in the inner corner of the eye, along with tears draining from the wrong place (usually the inner corner of the eyelid).
5. Endophthalmitis: A severe infection inside the eye, often caused by bacteria or fungi entering the eye after trauma, surgery, or an external infection. Symptoms may include sudden loss of vision, pain, redness, and increased sensitivity to light.

It is essential to consult an ophthalmologist or healthcare professional if you suspect an eye infection, as some infections can lead to severe complications and even blindness if not treated promptly and appropriately.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin är en peptid som förekommer i cellväggen hos bakterier och är en del av peptidoglykan, ett viktigt strukturellt polymer som ger bakterier deras styvhet och form. Peptidoglykan består av långa kedjor av sockermolekyler (kolhydrater) som är korsförbundna med varandra via små peptider, däribland Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin. Denna specifika peptid består av en acetylmuraminsyra (ett sockermolekyl), en alaninresidue och en isoglutaminresidue, som är kemiskt modifierad form av glutamin. Acetylmuramyl-alanyl-isoglutamin spelar en viktig roll i bakteriens cellväggsuppläggning och kan också utgöra ett mål för antibiotika som stör dessa processer.

Luciferase är ett enzym som katalyserar bioluminescens, det vill säga ljusproduktion, i vissa levande organismer. Det mest kända exemplet är den blå-gröna lysglansen hos eldflugor och djuphavsdjur som till exempel Kalanmarctis planktonica.

Luciferasreaktionen involverar en substratmolekyl, vanligtvis benämnd luciferin, som oxideras av luciferas i ett tvåstegsprocess där ATP och syre också är nödvändiga reaktanter. Det resulterande ljuskvantumet har en våglängd på omkring 470-560 nanometer, beroende på vilken typ av luciferas som används.

I medicinsk kontext kan luciferas användas som ett reportergen i molekylärbiologiska studier för att mäta och visualisera biologisk aktivitet, till exempel celldelning eller genuttryck, genom att koppla en luciferase-genererande sekvens till en promotor av intresse. När denna promotor aktiveras kommer luciferas att produceras och kan detekteras som ljus med hjälp av ett luminometer eller en CCD-kamera.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Sura glykosfingolipider (SGPL) är en typ av lipider som innehåller en sockergrupp och en fettsyra. De är en viktig komponent i cellmembranen och har en rad funktioner, till exempel att hjälpa till med cellytorna och signalering mellan celler. SGPL delas in i olika kategorier baserat på sockergruppens struktur och antalet sockermolekyler.

Sura glykosfingolipider är associerade med vissa genetiska sjukdomar, till exempel Gaucher sjukan och Tay-Sachs sjukan. Dessa sjukdomar orsakas av en defekt i enzym som bryter ner sura glykosfingolipider, vilket leder till en pålagsättning av dessa lipider inne i cellerna och skador på olika organ.

Chaperonin 60, också känt som CPN60 eller HSP60 (heat shock protein 60), är ett molekylärt chaperonprotein som hjälper till att folda och montera andra proteiner inuti celler. Det är en del av det så kallade proteomaskvalitetskontrollsystemet, som hjälper till att säkerställa att proteiner foldas korrekt och fungerar optimalt.

Chaperonin 60 är en stor, cylindrisk komplex bestående av två identiska subenheter, var och en med en molekylvikt på ungefär 60 kDa. Denna struktur bildar en inre kammare där andra proteiner kan bindas och foldas korrekt. Chaperonin 60 förekommer hos de flesta levande organismer, inklusive bakterier, archaeer och eukaryoter, även om den är speciellt välbevarad hos bakterier.

I medicinsk kontext kan förändringar i chaperonin 60-funktionen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer. Vissa studier har visat att överexpression av chaperonin 60 kan ha en skyddande effekt mot stressorskapad celldöd, medan nedsatt funktion av chaperonin 60 kan vara associerat med ökad cellsdöd och sjukdomsutveckling.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

Interferoner är en typ av signalsubstanser, eller cytokiner, som produceras och secreteras av kroppens celler, särskilt av vita blodkroppar som leukocyty och fibroblaster. Interferoner spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar mot infektioner och cancer.

Det finns tre huvudsakliga typer av interferoner: typ I, typ II och typ III. Typ I-interferoner är de mest prevalenta och inkluderar interferon-alpha (IFN-α), interferon-beta (IFN-β) och interferon-omega (IFN-ω). De produceras av celler som infekterats av virus och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen genom att aktivera andra immunceller, såsom naturliga killer (NK) celler och cytotoxiska T-celler.

Typ II-interferon, även känt som interferon-gamma (IFN-γ), produceras av T-celler och naturliga killer (NK) celler när de aktiveras av antigenpresenterande celler (APC). Typ II-interferon har en viktig roll i adaptiva immunresponser, särskilt mot intracellulära patogener som virus och protozoer.

Typ III-interferoner, även kända som interferon-lambda (IFN-λ), är strukturellt relaterade till typ I-interferoner men har en något annorlunda funktion. De produceras av epitelceller och andra celler vid mukosamembran och hjälper till att koordinera den lokala immunresponsen mot virusinfektioner i respirations- och tarmkanalen.

Interferoner fungerar genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet, vilket aktiverar en signalkaskad som leder till induktion av en antiviral respons. Denna respons inkluderar syntesen av antivirala proteiner som blockerar virusreplikationen och presentation av virala antigener till immunsystemet. Interferoner har också andra effekter, såsom att modulera immunsvaret och påverka cellcykeln och apoptosen.

'Endotoxemia' är ett medicinskt begrepp som refererar till när endotoxiner, som frisätts från gram-negativa bakteriers cellytor (t.ex. vid en infektion eller skada på bakteriens cellvägg), kommer in i blodomloppet och orsakar en inflammatorisk respons i kroppen. Detta kan leda till symtom som feber, sänkt blodtryck, accelererad hjärtslag, andnöd och i värsta fall multipel organsvikt. Endotoxemi är ett allvarligt tillstånd som kräver omedelbar medicinsk behandling.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

Kupfferceller är en typ av immuncell som finns i levern. De är en del av monocyt-makrofagesystemet och utgör cirka 80-90% av alla makrofager i den mänskliga kroppen. Kupfferceller är belägna på insidan av kapillärväggarna i leverns senblinda vävnad, så kallade sinusoider. Deras huvudsakliga funktion är att fagocytera (ta upp och bryta ner) främmande partiklar, bakterier och apoptotiska celler som kommer in i levern via blodomloppet. Dessutom har Kupfferceller en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och producera cytokiner, vilket hjälper till att koordinera immunsvar.

'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS proteins) är en familj av intracellulära proteiner som reglerar cytokin-signaleringsvägar i celler. De gör detta genom att hämta in och stänga av signaltransduktionsprocessen som startas när en cytokin binder till sin receptor på cellytan.

SOCS proteiner består av en modulär struktur med en SH2-domän (src homology 2) som kan binda till fosforylerade tyrosinresiduer på aktiverade receptorer och en SOCS-box, som interagerar med andra proteiner i ubiquitin-proteasomsystemet. Genom att markera aktiverade receptorproteiner för nedbrytning kan SOCS-proteiner snabbt avsluta cytokinsignaleringen och hjälpa till att förhindra en överdriven eller onormal aktivering av immunresponsen.

Det finns åtta kända medlemmar i SOCS-familjen, varav SOCS1 och SOCS3 är de mest välstuderade. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att reglera olika biologiska processer som inflammation, immunrespons, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av SOCS-proteiner har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och metaboliska störningar.

Salmonella Typhimurium är en specifik serotyp av bakterien Salmonella enterica, som orsakar sjukdomen salmonellos hos människor och djur. Denna bakteriestam är en av de vanligaste orsakerna till matburna infektioner hos människor världen över. Sjukdomen som orsakas av Salmonella Typhimurium visar sig ofta som akut gastroenterit med diarré, buksmärtor och feber. Infektionen sprids vanligtvis via kontaminerad mat eller vatten som innehåller bakterierna.

Zymosan är ett preparat framställt från celldelar (saccharomyces cerevisiae) av jästsvampar. Det används inom forskning som ett immunstimulerande medel, specifikt för att aktivera komplementsystemet och inducerar inflammatoriska respons. Zymosan består huvudsakligen av glukan och mannan, vilket gör det till en kraftfull stimulator av både alternativt och klassisk komplementaktivering. Det är vanligt att forskare använder zymosan i studier relaterade till immunologi, inflammation och immunmodulering.

Interleukin-1 alfa (IL-1α) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras och verkar inom kroppens immunförsvar. IL-1α produceras främst av vissa typer av vita blodkroppar (leukocyter), såsom makrofager och neutrofila granulocytyer. Den fungerar som en proinflammatorisk signalsubstans och spelar därför en viktig roll i kroppens immunrespons vid infektioner och vävnadsskador. IL-1α frisätts från cellerna när de skadas och lockar till sig andra vita blodkroppar till området för att hjälpa till att bekämpa infektionen eller reparera skadan. Vidare kan IL-1α också påverka cellernas aktivitet och stimulera dem att producera fler cytokiner, vilket ytterligare förstärker den inflammatoriska responsen.

Bakteriell lunginflammation, också känd som pneumoni, är en infektion i lungorna orsakad av bakterier. Detta leder till inflammation och ökad produktion av slem (sputum) i de drabbade luftvägarna. Vanliga symptom inkluderar hosta, bröstsmärta, feber, trötthet och andningssvårigheter. Vid en bakteriell lunginflammation kan det vara nödvändigt med antibiotika för att behandla infektionen. De vanligaste bakterier som orsakar lunginflammation är Streptococcus pneumoniae och Haemophilus influenzae.

Kalgranulin A, också känd som CAPG eller calprotectin subunit A, är ett protein som uttrycks i vissa vita blodkroppar (neutrofila granulocyter) och spelar en roll i immunförsvaret. Proteinet har förmåga att binde till metalljoner såsom kalcium, zink och mangan, vilket påverkar dess funktion som en del av det inflammatoriska svaret. Kalgranulin A kan också hittas i andra celltyper, inklusive epitelceller och tumörceller. Det är involverat i celldöd (apoptos) och har potential att vara ett biomarkör för inflammatoriska tillstånd och cancer.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin, som produceras och frisätts av flera olika celltyper, inklusive makrofager och dendritceller. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att aktivera och reglera cellmedierad immunitet. IL-18 stimulerar till exempel T-celler och naturliga killerceller (NK-celler) att producera cytokiner som gör dem mer reagerande och effektiva i sin funktion. Dessutom kan IL-18 verka sammanvänt med andra signalsubstanser för att främja differentiering av TH1-celler, vilket är en typ av T-hjälpceller som deltar i immunförsvaret mot intracellulära patogener. IL-18 har också visat sig ha en roll i inflammatoriska processer och kan vara involverad i patologin bakom vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

En fagosom är en membranomgiven struktur som bildas inuti en bakteriecell när den infekterats av ett virus, kallat ett bakteriofag. Fagosomen innehåller det infekterande viruset och bildas genom att bakterievirtuell DNA eller RNA och delar av den infekterade cellens membran omges av en dubbelmembranstruktur. Fagosomen transporteras sedan till cellkärnan där virusgenomet integreras i värdbacteriens genetiska material eller reproducerar sig, vilket resulterar i att bakterien dör och frisätter nya viruset.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

"Nekrotiserende enterokolitis" (NEC) är en allvarlig mag-tarmsjukdom som främst drabbar för tidigt födda spädbarn. Sjukdomen karaktäriseras av nekros (död) och slitage av tarmslemhinnan, ofta i tarmarna ileum och kolon.

NEC kan vara orsakad av en kombination av faktorer som inkluderar för tidig födsel, nedsatt blodförsörjning till tarmarna, infektion och skada på tarmslemhinnan. Sjukdomen kan leda till allvarliga komplikationer såsom sepsis, tarmlösa tillstånd och död.

Det är viktigt att upptäcka NEC i ett tidigt stadium för att kunna behandla det effektivt. Behandlingen kan innebära antibiotika, operation och underhåll av vätske- och näringsbehovet.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, inklusive dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att hjälpa till att aktivera och rekrytera T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket är en del av kroppens svar på infektioner.

IL-12 består av två underenheter, p35 och p40, som bildar en heterodimerisk struktur. Underenheten p35, även känd som IL-12A, är en 35 kDa subunit som kombineras med underenheten p40 (IL-12B) för att bilda aktivt IL-12.

Underenhet p35 är involverad i signalering och reglering av immunresponsen, och den hjälper till att stimulera produktionen av interferon-gamma (IFN-γ), ett cytokin som aktiverar immunförsvaret mot infektioner. Därför kan underenhet p35 ha en potential som en terapeutisk mål för behandling av olika sjukdomar, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Grampositive bakterier' är en typ av bakterier som har en speciell cellväggsstruktur. När man använder Gramfärgning, ett laboratoriemetod för att klassificera olika typer av bakterier, färgas grampositiva bakteriers cellväggar purpur eller blå, eftersom de har en tjockare peptidoglykanlager i sin cellvägg som kan hålla på till den gramfärgning som används.

Exempel på grampositiva bakterier inkluderar stafylokocker, streptokocker och enterokocker. Många grampositiva bakterier är också kända för att orsaka allvarliga infektioner hos människor, såsom stafylokockinfektioner som kan leda till abcesser, cellulit eller sepsis.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Bronchoalveolär sköljvätska, eller BAL (bronchoalveolar lavage), är en medicinsk term som refererar till en teknik där ett slags vätska används för att tvätta och samla in celler och andra partiklar från de små luftsäckarna (alveolerna) i lungorna. Denna procedure används ofta för att diagnostisera eller behandla olika lungsjukdomar, som lunginflammation, interstitiell lungvävssjukdom och cancer.

Den bronkoalveolära sköljvätskan är vanligtvis en fysiologisk saltlösning som sprutas in i lungorna med hjälp av en bronchoskop, ett slags tunn tub som leds genom näsan eller munnen och ner i luftvägarna. När vätskan har suttit i luftvägarna under en kort stund, dras den tillbaka tillsammans med de celler och partiklar som funnits i alveolerna. Denna vätska kan sedan analyseras för att få information om patientens lungstatus och hälsa.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin, som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras främst av celler som kallas dendritceller och aktiverade makrofager. IL-23 har en kluster av aminosyror som liknar Interleukin-12 (IL-12), och båda cytokinerna använder sig av samma receptor-subenhet.

IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som bildar en heterodimer. Denna heterodimer binder till IL-23-receptorn på cellens yta, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar JAK2 och STAT3. Detta i sin tur leder till att cellen differentieras till en TH17-cell, en typ av T-hjälpcell som producerar cytokiner som IL-17 och IL-22.

IL-23 har visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och multipel skleros (MS).

Gramnegative bakterier är en typ av bakterier som inte färgas vid en gramfärgning, ett laboratoriemetod för att klassificera och identifiera olika sorters bakterier. När man använder denna metod färgar man cellväggarna hos de flesta bakterier, så att de blir synliga under ett mikroskop. De flesta bakteriers cellväggar innehåller en substans som kallas peptidoglykan, och de färgas blå eller violetta av den gramfärgning som används.

Gramnegative bakterier har emellertid ett yttre membran som innehåller lipopolysackarider, vilket gör att de inte kan färgas på samma sätt som de flesta andra bakterier. Istället förblir de rosa eller röda efter gramfärgningen. Exempel på gramnegativa bakterier är Escherichia coli (E. coli), Salmonella enterica, Pseudomonas aeruginosa och Neisseria meningitidis.

Det är viktigt att identifiera om en infektion orsakats av en gramnegativ bakterie eftersom de ofta är mer svåra att behandla än andra bakterier. De kan vara resistenta mot flera olika sorters antibiotika, och det kan vara svårt att hitta ett som verkar effektivt.

Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).

Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.

Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Ateroskleros är en chronisk inflammatorisk sjukdom som drabbar medelstora och stora artärer. Den kännetecknas av att feta depositions i form av lipoproteiner, speciellt LDL (lågdensitets-lipoprotein), kalk och cellulärt material ansamlas under innersta väggen (endotel) i artären. Detta bildar så kallade plack som kan leda till att artärernas lumen (insidan) stängs delvis eller helt, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt, stroke och gangrän.

Aterosklerosen utvecklas ofta under en lång period och är vanligast hos äldre personer. Faktorer som ökar risken för ateroskleros inkluderar höga nivåer av LDL-cholesterol, högt blodtryck, diabetes, rökning, övervikt och brist på fysisk aktivitet.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Nitrogen oxide (NO) är en samlingsbeteckning för en grupp gasformiga ämnen som innehåller kväve och syre. Det kan bildas naturligt i atmosfären genom åska och vulkanutbrott, men den största källan till nitrogen oxid är mänsklig aktivitet, särskilt förbränning av fossila bränslen som bensin och dieselolja. Nitrogen oxid kan också bildas i vissa industriella processer.

Nitrogen oxid är en luftförorening som kan ha negativa effekter på människors hälsa, särskilt andningsorganen. Det kan också bidra till att forma smog och acidregn. Långvarig exponering för höga nivåer av nitrogen oxid kan orsaka andningsbesvär, hosta, irritation i ögon, näsa och hals samt ökad risk för lunginfektioner. Barn, äldre och personer med redan existerande andningsproblem är särskilt känsliga för effekterna av nitrogen oxid.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

"Genfrekvens" refererar till sannolikheten eller andelen av en viss genvariant (alltså en variant av en given gen) inom en population. Genfrekvensen för en specifik genvariant kan variera mellan olika populationer, beroende på olika faktorer som migration, selektion och slumpmässig drift.

Genfrekvensen kan beräknas genom att räkna antalet individer som bär på en viss genvariant och dividera det med det totala antalet individer i populationen. Genfrekvenser används ofta inom genetisk forskning för att studera mönster av genetisk variation och släktskap mellan olika populationer.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.

CHO (Chinese Hamster Ovary) cells are a type of immortalized cell line that are commonly used in scientific research, including biochemistry, molecular biology, and pharmacology. These cells were originally derived from the ovaries of a Chinese hamster and have been adapted to grow indefinitely in culture.

CHO cells are particularly useful for studying protein expression and post-translational modifications because they can be easily manipulated genetically and produce large amounts of recombinant proteins. They are also widely used in the production of therapeutic monoclonal antibodies, vaccines, and other biopharmaceuticals.

In addition to their use in protein expression studies, CHO cells are also used as a model system for studying cellular processes such as signal transduction, gene regulation, and cell cycle control. They have been used to study the effects of various drugs, toxins, and environmental stressors on cell behavior, and to investigate the mechanisms of disease, including cancer and neurodegeneration.

Overall, CHO cells are a versatile and valuable tool in biomedical research, with numerous applications in both basic science and translational medicine.

Kalgranulin B, också känt som CAPS (cystein-rik anhydridreaktiv proteinkomplex-bindande protein) B, är ett protein som uttrycks i epitelceller och immunceller. Det spelar en viktig roll i inflammation och immunförsvar genom att reglera cytokinproduktion och cellulär signalering. Kalgranulin B har också visat sig ha tumördödande egenskaper och kan vara involverat i cancersuppression. Det är ett aktivt substrat i neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, där det kan bidra till neuropati och kognitiva svårigheter.

CXCL1, även känd som Growth-regulated oncogene-alpha (GRO-α), är en typ av kemokin, vilket är ett slags signalsubstanser som produceras av kroppens celler. CXCL1 tillhör den gruppen cytokiner som kallas för CXC-kemokiner och har som funktion att attrahera och aktivera specifika vita blodkroppar, såsom neutrofila granulocyter, till områden där det finns skada eller infektion i kroppen. Dessa celler hjälper sedan till att eliminera främmande ämnen och underlätta läkningen av skadan. CXCL1 produceras av olika celltyper, inklusive endotelceller, fibroblaster och immunceller, och dess syntes kan stimuleras av olika faktorer såsom bakterieinfektion, inflammation och cancer.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

En enterocyt är en typ av cell som liner vår tarm (intestin) vägg, specifikt den del som kallas tunntarm (ileum). Dessa celler är ansvariga för att absorbera näringsämnen från maten vi ätter. De är specialiserade epitelceller med mikrovilli på sin apikala yta, vilket ökar deras absorptionsyta och effektivitet. Enterocyter bildar också en tätt packad barriär som förhindrar inträngande av skadliga bakterier och toxiner från tarmen till kroppen.

En Salmonella-infektion hos djur är en infektionssjukdom orsakad av bakterier från släktet Salmonella. Dessa bakterier förekommer globalt och kan påträffas hos både vilda och domesticerade djur, inklusive fåglar, kor, grisar, hästar och småhusdjur som hundar och katter. Infektionen sprids vanligtvis genom direkt eller indirekt kontakt med infekterade djur eller deras avföring, men kan även spridas via förorenad mat och vatten.

Symptomen på en Salmonella-infektion varierar beroende på djursart och individuell hälsa, men kan inkludera diarré, magkramper, feber, trötthet och viktminskning. I allvarliga fall kan infektionen leda till septisk chock eller blodförgiftning, särskilt hos unga, gamla eller immunförsvaga djur.

Salmonella-infektioner hos djur kan ha negativa konsekvenser för människors hälsa, eftersom bakterier ofta kan överföras från djur till människa via kontaminerad mat och vätskor. Därför är det viktigt att vidta försiktighetsmått för att förebygga spridning av Salmonella-bakterier i djurbesättningar och under slakt- och bearbetningsprocesser.

I medicsk sammanhang kan 'Hornhinneepitel' (latin: Epithelium corneum) definieras som den yttre lagern av hudens och slemhinnors skivformiga celler, som är platta och döda. Den består av döda celler med tätt packade keratinproteiner och har en viktig funktion i att skydda underliggande vävnader från mekanisk skada, bakterier, svampar och andra skadliga substanser. Hornhinneepitel är också motståndskraftigt mot vatten och fuktighet, vilket gör att det kan hjälpa till att bevara kroppens vätskor i behåll.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Kinoliner, även kända som fluorokinoloner, är en grupp av antibiotika-preparat som är syntetiskt framställda och har en kinolonstruktur. De verkar genom att hämta enzymet DNA-gyras, vilket är nödvändigt för bakteriens DNA-replikation och transkription. På så sätt hämmas bakteriens tillväxt och multiplikation.

Kinoliner används vanligen för att behandla allvarliga infektioner orsakade av gram-negativa bakterier, som exempelvis urinvägsinfektioner, lunginflammationer och mag-tarminfektioner. De kan också användas för att behandla komplicerade hud- och webbinfektioner orsakade av både gram-positiva och gram-negativa bakterier.

Exempel på vanligt använda kinoliner är ciprofloxacin, levofloxacin och ofloxacin. Det är viktigt att notera att kinoliner inte ska användas för behandling av lindrigare infektioner eller infektioner som kan behandlas med andra typer av antibiotika, eftersom det finns en risk för biverkningar och resistensutveckling.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

'Immune Evasion' refererer til mekanismer som patogener, som f.eks bakterier eller virus, bruker for å undgå eller undergrave vår immunforsvar. Dette kan skje på mange ulike måter, for eksempel ved å unngå det initiale oppdagingen av immunsystemet eller ved å inaktivere eller modifisere de immunsvar som er aktivert mot dem. Immune evasion er en viktig faktor i patogenes suksess og kan være en vanskelig forhindring i behandlingen av infeksjoner.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Interleukin-17 (IL-17) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras av vissa typer av vita blodkroppar, särskilt T-hjälparceller. IL-17 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att främja inflammation och rekrytering av andra immunceller till området där den utsöndras. Den kan också spela en roll i patogenesen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid arthritis.

Dextransulfat, även känd som dextran sulfat sodium, är en negativt laddad polysackarid med hög molekylär vikt. Den framställs syntetiskt genom behandling av dextran (en neutral polysackarid) med svavelsyra och natriumhydroxid. Dextransulfat har en negativ laddning på grund av de sulfatgrupperingar som fogats till dextranmolekylen, vilket gör att den kan användas som ett läkemedel för att behandla olika medicinska tillstånd.

I medicinskt sammanhang används dextransulfat ofta som ett kolloidalt lösningmedel vid blödningar och hemostasis, eftersom det kan hjälpa till att stabilisera kapillärerna och reducera blodförlusten. Det har också visat sig ha antiinflammatoriska egenskaper och används därför som ett läkemedel för att behandla kolit, proktit och andra inflammatoriska tarmsjukdomar.

Det är värt att notera att dextransulfat kan orsaka biverkningar som diarré, buksmärtor och blod i avföringen, särskilt vid högre doser eller längre behandlingstider. Dessutom kan det påverka blodets koaguleringsförmåga och öka risken för blödningar, så det bör användas med försiktighet hos patienter som har en hög risk för blödning eller är på blodförtunnande mediciner.

CXC-chemokiner är en underfamilj av chemokiner, som är proteiner involverade i celldifferentiering, cellyttturning och immunresponser. De namnges efter att de har två cysteinaminosyror i sina aktiva domäner, där de första två cysteinerna är separerade av ett annat aminosyraresiduum, i detta fall x (därav CXC). De flesta CXC-chemokiner binder till G protein-kopplade receptorerna CXCR1 till CXCR6 och används av immunsystemet för att rekrytera neutrofila granulocyter till inflammationsområden. Exempel på CXC-chemokiner inkluderar interleukin 8 (IL-8), growth-regulated oncogene-α (GRO-α) och IP-10.

Bakterier är en grupp encelliga, prokaryota mikroorganismer som saknar ett definierat cellkärnhus. De flesta bakterier består av en enda cell, men vissa former kan bilda filament eller kolonier. Bakterier har en stor variation i form och storlek, och de kan vara spiralformade, stavformade eller sfäriska (kallade cocci). De flesta bakterier är små, med en diameter på cirka 0,2-2 micrometer.

Bakterier har ett enkelt cellmembran som omger deras cytoplasma och en celldelningvävnad (septa) som delar cellen i två under celldelningen. De saknar också de komplexa organellerna som hittas i eukaryota celler, såsom mitokondrier, kloroplast och endoplasmatiskt retikulum.

Bakterier har en enkel genomorganisation med en cirkulär kromosom och ofta plasmider, små ringformade DNA-molekyler som kan överföras mellan bakterier. De reproducerar sig vanligtvis asexuellt genom celldelning, men vissa arter kan också använda sexuell reproduktion genom konjugation, transformation eller transduktion.

Bakterier förekommer överallt i naturen och är en del av de mikrobiella församlingar som finns på levande växter och djur, i jord, vatten och luft. De spelar en viktig roll i näringsomsättningen i ekosystem och kan också orsaka sjukdomar hos både människor och djur.