En trakeostomi är ett chirurgiskt ingrepp där man skapar en permanent öppning (stoma) i halsen, för att få tillgång till luftstrupen (trachean). Detta görs vanligen när luftvägen är blockerad eller störd på något sätt, till exempel vid struma, missbildningar, skador eller sjukdomar som cancer.

Efter operationen får patienten bära en speciell andningsmask (trakeostomitub) i öppningen för att underlätta andningen. Trakeostomi kan vara permanent eller tillfällig, beroende på orsaken till behandlingen och patientens hälsotillstånd.

Tracheotomi är ett medicinskt ingrepp där man skapar en öppning genom halsen och skiljer trakean (luftstrupen) från matstrupen. Detta görs vanligen genom att skära ett hål i framsidan av struphuvudet och sedan in i luftstrupen.

Denna procedure utförs oftast när en patient har svårigheter med andningen på grund av någon form av luftvägsobstruktion eller när det behövs långvarigt mekaniskt stöd för andning, till exempel vid användning av respirator.

Efter en trakeotomi får patienten en så kallad trakeostoma, vilket är den konstgjorda öppningen i luftstrupen där en trakeostomisk tub kan placeras för att underlätta andningen och bortledning av slem eller sekret.

Luftstrupsförträngning (eng. Tracheal compression) är ett medicinskt tillstånd där någonting trycker på luftstrupen (trakean), vilket kan orsaka andningssvårigheter eller andnöd. Orsakerna kan variera, men de vanligaste är abnorma vävnads- eller kärlväxtar i halsområdet, såsom tumörer, cystor eller förtjockad vävnad. Andra möjliga orsaker kan vara struphuvudscancer, förstorade lymfknutor, goitre (förstoring av sköldkörteln) eller anatomiska avvikelser som födda missbildningar. Symptomen på luftstrupsförträngning kan inkludera hosta, stridor (ett pipande eller vispande ljud under andningen), andnöd, yrsel, svimning eller i värsta fall andningsstopp. Diagnostiseringen av luftstrupsförträngning innebär vanligtvis en kombination av medicinsk historia, fysiska undersökningar och bilddiagnostiska tester som röntgen, datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT). Behandlingen beror på orsaken till luftstrupsförträngningen, men kan innefatta kirurgiskt avlägsnande av abnorma vävnader eller kärl, strålbehandling, medicinsk behandling eller andningsstöd.

Luftstrupssjukdomar (eller respiratoriska sjukdomar) är en samlingsbeteckning för sjukdomar som drabbar luftvägarna och lungorna. Det kan inkludera allt ifrån förkylningar, influensa och astma till kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och lungcancer. Luftstrupssjukdomar kan orsakas av bakterier, virus, svampar eller andra mikroorganismer samt exponering för skadliga ämnen i luften som rök, kemikalier eller fuktighet. Symptomen kan variera beroende på vilken sjukdom det rör sig om, men kan inkludera hosta, andnöd, bröstsmärta, utslag och feber. Behandlingen beror också på vilken sjukdom det är frågan om, men kan bestå av läkemedel, rehabilitering eller i vissa fall kirurgi.

Medicinskt sett kan "utvidgning" (dilatation) innebära saker som:

1. Ökad storlek eller tömhet på ett hål, kärl, hålighet eller en organs del, ofta orsakad av funktionell eller strukturell relaxation eller av fyllnad med luft, vätska eller annat material.
2. En procedure där man aktivt ökar storleken på ett kärl eller en passage, exempelvis genom att använda sig av en bredare sondering under endoskopi.
3. Förändringar i blodkärlen som orsakas av sjukdomar, såsom utvidgning av artärer (arterioskleros) eller venor (venös dilatation).

Ordet "utvidgning" används också för att beskriva en symptom i form av smärta orsakad av en organs ökade storlek, till exempel vid gallstensbesvär eller njurinflammation.

Intubering, intratrakeal, refererar till insertering av en endotracheal tube (ETT) genom munnen och ned i luftstrupen (trakean). Detta görs vanligtvis under allmänbedövning eller med lokalbedövning och sedering. Intuberingen används oftast för att underhålla och skydda luftvägen under behandlingar som involverar mekanisk ventilation, som vid allvarlig lungsvikt eller under allmänbedövning i samband med kirurgi. ETT:n sitter fast i luftstrupen och leder inandningsluften till lungorna samt avleder utandningsluften. Intuberingen måste utföras korrekt för att undvika skador på struphuvudet eller lungorna, och patientens syrgasmättnad och andning måste övervakas kontinuerligt under proceduren.

Den medicinska definitionen av "konstgjord andning" (mechanisk ventilation på svenska) är when a machine is used to assist or replace spontaneous breathing. Detta kan ske när en persons egen andningsfunktion är nedsatt eller helt utlämnad, t.ex. vid allvarlig lungsjukdom, överdosering av lugnande medel eller hjärnskada. Konstgjord andning innebär att en maskin tar hand om andningen genom att pressa luft eller syre in och ut i lungsäckarna (alveolerna) med hjälp av ett slangsystem och olika typer av ventilatorer. Syfte är att underhålla livsuppehållande syre- och koldioxidnivåer i kroppen, ge läkemedel och stöd till andningsmusklerna för att främja lungornas rehabilitering.

'Respiratoravvänjning' (engelska: weaning) är inom medicinsk kontext den process där patienten gradvis förbereds och hjälps att övergå från beroende av mekanisk ventilation till spontan andning. Detta uppnås genom att successivt minska stödet från respiratorn, vilket kan ske genom att ändra ventilationsläget, reducera fraktionen av insufleras syre (FiO2) och positiv lufttryck i andningsvägen.

Under processen med respiratoravvänjning övervakas patientens andningsmönster, syrgashalt i blodet, puls, blodtryck och andra vitala tecken för att säkerställa att patienten tolererar avvecklingen av mekanisk ventilation. Det är viktigt att detta görs gradvis och under kontinuerlig observation för att undvika komplikationer såsom andningssvårigheter eller muskelsvaghet, som kan förlänga behandlingstiden på respiratorn.

Respiratoravvänjning är en viktig del av intensivvård och kräver erfarenhet och skicklighet från personalen för att optimera patientens andningsfunktion och minska risken för komplikationer.

'Stomi' är ett medicinskt begrepp som refererar till en konstgjord öppning i magsäcken, tarmen eller urinblåsan. Denna öppning skapas ofta genom en kirurgisk procedure och används för att hjälpa patienter med svårigheter att svälja, äta eller gå på toaletten på grund av sjukdomar eller skador i tarm- eller urinvägsystemen.

Stomier kan vara permanenta eller tillfälliga och används ofta för att underlätta behandlingen av sjukdomar som cancer, Crohns sjukdom, divertikulit, obstipation, trauma och andra tillstånd som påverkar magsäcken, tarmen eller urinblåsan.

Det finns olika typer av stomier beroende på vilken del av kroppen som öppningen skapas i. Några exempel är kolostomi (skapad i tjocktarmen), ileostomi (skapad i tunntarmen) och urostomi (skapad i urinblåsan).

Efter en stomioperation behöver patienter ofta använda ett speciellt medicinskt tillbehör, såsom en stomibälte eller en påse, för att samla avsöndringarna från öppningen och underlätta vardagslivet.

Struphuvudförträngning, även känd som epiglottiditt, är ett tillstånd där struphuvudet (epiglottis) i samband med en infektion blir inflammerat och svullt, vilket kan leda till att det förtränger luftvägen. Struphuvudet är en platt, skålformad structure som finns bakom tungan och skyddar luftvägarna när vi sväljer. När struphuvudet blir inflammerat och svullt kan det blockera luften från att nå lungorna, vilket kan vara livshotande om det inte behandlas omedelbart. Symptomen på en Struphuvudförträngning kan inkludera stridor (snabba andetag som låter som ett sus eller pip), andnöd, sväljningssvårigheter och feber.

Luftvägshinder är ett medicinskt begrepp som refererar till någonting som förhindrar luften från att flöda fritt genom andningsvägar, vilket kan orsaka andnöd eller andningssvårigheter. Detta kan bero på olika anatomiska avvikelser, strukturella skador, inflammation eller funktionella störningar i luftvägarna.

Exempel på luftvägshinder inkluderar, men är inte begränsade till:

1. Struma (en förstorad sköldkörtel som trycker på luftstrupen)
2. Epiglottit (inflammation eller svullnad av struphuvudet)
3. Obstruktion i näsan, svalget eller luftstrupen (till exempel orsakat av en tumör, polyper, främmande kropp eller andningsvägssekret)
4. Astma (kramp i de muskler som omger de små luftvägarna i lungorna)
5. Kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD) (förträngning av de små luftvägarna orsakad av tobaksrökning eller andra skador)
6. Anafylaxi (allvarlig allergisk reaktion som kan orsaka svullnad i svalget och andningsvägarna)
7. Åldersrelaterade förändringar i strukturen och funktionen av de övre luftvägarna.

'Andningssvikt' kan definieras som en situation där en persons andning blir hastig, ytlig och ibland också hemsken eller störd på annat sätt. Detta kan orsakas av olika medicinska tillstånd, såsom astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) eller hjärtsvikt. Andningssvikt kan också vara ett tecken på allvarliga tillstånd som lungemboli eller chock. I vissa fall kan andningssvikt behöva behandlas akut med syre, läkemedel eller mekanisk ventilation för att underlätta andningen och förhindra komplikationer.

'Protesborttagning' (engelska: *prosthesis removal*) är en procedure där en prostetisk enhet, som exempelvis en konstgjord led eller ett implantat i bröstet, tas bort från kroppen. Orsaken till en sådan procedure kan variera, men innefattar ofta infektioner, mekaniska problem med prostesen eller patientens önskan om att få den bort.

Läkare specialiserade på sådana ingrepp är ofta ortopediska kirurger eller plastikkirurger, beroende på vilken typ av protes som ska tas bort. Proceduren utförs vanligtvis under anestesi och kan kräva en öppen kirurgisk operation eller minimalinvasiv teknik, beroende på omständigheterna. Efter operationen kan patienten behöva följande behandlingar som antibiotika, smärtstillande medel eller rehabilitering för att återhämta sig fullt ut.

Intensivvårdsavdelningar, även kallade intensivvårdsenheter (IVE) eller kritiska vårdavdelningar, är specialinrättade enheter inom sjukvården där patienter med allvarliga och livshotande tillstånd ges speciell och intensiv medicinsk vård. Dessa avdelningar ställer höga krav på personalens kompetens och utrustning, då de ofta hanterar patienter med akuta organfailure, livshotande infektioner eller efter behandlingar som kan ha stor risk för komplikationer.

På en intensivvårdsavdelning finns avancerad övervakningsutrustning och specialiserad personal, såsom intensivvårdsläkare och sjuksköterskor med utbildning i intensivvård. Behandlingarna inkluderar ofta mekanisk ventilation, hemodynamisk stöd (till exempel med hjälp av intravenös drogterapi eller vasoaktiva substanser), näringsuppehållande behandlingar och andra specialiserade procedurer.

Intensivvårdsavdelningar är ofta indelade i subspecialiteter för att möta de specifika behoven hos patienter med olika former av allvarliga sjukdomstillstånd, såsom neurologiska intensivvårdsavdelningar, kardiologiska intensivvårdsavdelningar och traumatologiska intensivvårdsavdelningar.

En luftvägsfistel är en abnormal förbindelse (anastomos) mellan luftstrupen (trachea) och matstrupen (esofagus) eller mellan luftstrupen och huden. Den kan orsaka andningsproblem, som andnöd eller aspirationspneumoni, beroende på storleken och platsen för fisteln. Luftvägsfistlar kan uppstå till följd av komplikationer efter operationer i området, trauma, infektioner eller cancer. Behandlingen kan innebära kirurgisk reparation, endoskopiska metoder eller temporär stillning av läckan med hjälp av en stent.

Bronkoskopi är en medicinsk undersökningsmetod där en flexibel, belyst tub som kallas bronkoskop leds ner i luftvägarna (bronker) genom näsan eller munnen. Bronkoskopi används för att inspektera luftvägarnas inre ytor, t.ex. för att söka efter skador, inflammationer, tumörer eller andra abnormaliteter. Metoden kan också användas för att ta prover (t.ex. kroppsvätskor eller vävnadsprover) eller utföra vissa behandlingar direkt i luftvägarna, såsom att avlägsna främmande föremål eller tarmera varsemliganden.

Inhalationsbrännskador är skador på luftvägar och/eller lungor som orsakas av inandning av heta gaser, rök eller kemikalier. Det kan delas in i varma-gasbrännskador, där heta gaser direkt skadar slemhinnan i luftvägar och lungor, och kemiska brännskador, där kemikalier i röken orsakar skada. Symptomen på inhalationsbrännskador kan variera beroende på allvarligheten och typen av exponering, men kan inkludera hosta, andningssvårigheter, bröstsmärta, syrgasmangel och svullnad i ansiktet och halsen. Vid allvarliga fall kan inhalationsbrännskador leda till komplikationer som lungödem, lunginflammation och andningsstillestånd.

Luftrören (latin: Trachea) är en rörformad, muskulös och slitygig struktur i andningssystemet hos däggdjur. Det förbinder näshålorna och munhålan med de två lungornas bronker via stämbanden. Luftrörens främsta funktion är att leda luft till och från lungorna under andningen.

Luftrören börjar vid det nedre delarna av halsen, omedelbart under stämbanden, och sträcker sig ner till broncherna som delar upp sig i vardera lunga. Det är omgivet av brosk, vilket ger strukturen styrka och flexibilitet för att möta de mekaniska kraven under andningen och hostning.

'Multitrauma' er en medicinsk betegnelse for en patient som har lidt flere skader eller sår som følge av et traume, ofte involverende flere kropsdele eller systemer. Det kan også blive refereret til som 'polytrauma'.

I klinisk praksis defineres multitrauma ofte ved at have en Injury Severity Score (ISS) på 16 eller derover. ISS er en skala som måler alvorligheden af traumaskader baseret på deres beliggenhed og alvorlighed. Hver kropsdel eller systems skade scorer fra 0-6, og de tre mest alvorlige skader i hver af de seks forskellige kropsregioner (hoved/hals, bryst, abdomen, overkrop, underkrop og ekstremiteter) tages sammen for at beregne den totale ISS. En ISS på 16 eller derover anses som et multitrauma, da dette niveau oftest er forbundet med en signifikant stigning i morbiditet og mortalitet.

Det er vigtigt at understrege at multitrauma ikke bare omfatter fysisk skader, men også kan inkludere psykologiske skader som følge af traume.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) definieras en livshotande sjukdom som:

"En sjukdom som med sannolikhet kommer att leda till döden inom ett år om den inte behandlas eller om den förblir obehandlad."

Detta inkluderar allvarliga sjukdomstillstånd som cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, lungsjukdomar, levercirros och HIV/AIDS. Det är viktigt att notera att en livshotande sjukdom inte nödvändigtvis innebär att personen kommer att dö, utan snarare att prognosen är sannolikhet för dödlig utgång om inte behandling ges.

'Vård vid livshotande sjukdom' (engelska: 'Palliative care for life-threatening illness') är en begrepp inom medicinen som refererar till den omfattande, aktiva, kontinuerliga vården och stöd som ges till patienter med allvarlig, ofta obotlig sjukdom, samt deras anhöriga. Syftet är att förbättra patientens kvalitet på livet, lindra smärta och andra besvär, stötta psykosocialt och spirituellt, samt hjälpa till att fatta beslut om behandlingar baserat på patientens önskemål, värderingar och preferenser.

Denna form av vård kan ges i alla stadier av sjukdomen, inklusive under aktiv behandling av underliggande sjukdom, under tiden då sjukdomen är i remission eller när den slutliga stadiet av livet närmar sig. Vård vid livshotande sjukdom kan ges på olika platser, såsom sjukhus, vårdhem, hemadministrerad vård och hospis.

Det är viktigt att skilja på begreppen 'Vård vid livshotande sjukdom' och 'Hospisvård'. Hospisvården är en del av vården vid livshotande sjukdom, men den fokuserar specifikt på patienter som befinner sig i slutstadiet av sin livslängd och behöver stöd för att hantera smärta och andra symtom, samt psykosocialt och spirituellt stöd under de sista dagarna, veckorna eller månaderna av livet.

Struphuvudsjukdomar, även kända som stapediopati, är en grupp sjukdomar som drabbar struphuvudet, det smala området mellan örat och näshålan. Struphuvudet innehåller tre små ben (stigbylle, hammare och stämband) som är viktiga för att överföra ljudvibrationer från yttre örat till innerörat.

Struphuvudsjukdomar kan orsaka problem med hörseln, jämviktssinnet eller båda. De vanligaste symptomen på struphuvudsjukdomar inkluderar hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), instabilitet eller svårigheter att hålla balansen.

Det finns olika typer av struphuvudsjukdomar, men de flesta fall orsakas av infektioner, trauma, genetiska faktorer eller åldersrelaterad degeneration. Några exempel på struphuvudsjukdomar är otoskleros, Menieres sjukdom och labyrintit.

Otoskleros är en progressiv tillstånd där benvävnaden runt stigbyllet i innerörat bildar hårda avlagringar som kan förhindra rörelserna hos stigbyllet, vilket orsakar hörselnedsättning.

Menieres sjukdom är en sjukdom som drabbar innerörats balansorgan och kännetecknas av perioder av ytterst starka attacker av vertigo (svindel), hörselnedsättning och tinnitus.

Labyrintit är en inflammation i innerörat som kan orsaka symtom som svårigheter att hålla balansen, illamående och kräkningar, samt hörselnedsättning eller tinnitus.

Den arm-huvudartären, även känd som axillära artären, är en stor blodkärl som förser armens extremiteter med syre- och näringsriktad blod. Den börjar i axillarregionen, där den fortsätter från övergången av den undre halspulsådern (subklaviakalt arterium) till den skulderbladartären (skulderbladsloppet).

Den arm-huvudartären delar sig sedan i två grenar:

1. Den främre cirkumflexartären, som förser blod till överarmen och skulderbladet.
2. Den bakre cirkumflexartären, som förser blod till skulderbladet och muskler i baksidan av överarmen.

Det är viktigt att notera att den arm-huvudartären kan variera mellan individer, såsom positionering och grenarnas utformning.

En trakeo-esofageal fistel (TEF) är en abnormal anatomisk förbindelse eller kanal mellan luftstrupen (trachea) och matstrupen (esofagus). Denna sjuklig tillstånd orsakas vanligtvis av en komplikation efter en traumatisk skada, sjukdom eller kirurgiskt ingrepp.

TEF kan vara inneboende (kongenital) eller förvärvad. De kongenitala formerna förekommer oftast hos spädbarn och orsakas av felaktig embryonal utveckling. De förvärvade formerna är vanligare hos vuxna och kan uppstå till följd av sjukdomar som cancer, tuberkulos eller granulomatos sjukdomar, eller efter trauma orsakat av exempelvis en tub med slang eller en kirurgisk proceduren.

TEF kan leda till allvarliga komplikationer såsom lunginflammation (pneumoni), andningssvårigheter och undernäring på grund av sväljningssvårigheter. Behandlingen innefattar ofta kirurgiskt stängning av fisteln, ibland i kombination med andra behandlingsmetoder som antibiotika, näringsstöd och andningsstöd.

Krikoidalbrosk, eller krikoid cartilage, är en broskig struktur i halsen som utgör den främre delen av stämbandsringarna (ringuis vocalis). Den är formad som en smal, halvcirkulär ring och ligger under stämbanden. Krikoidalbrosket har en viktig funktion i rörelserna hos struplocket (epiglottis) under sväljning och andning. Det kan även vara involverat i rörelserna av stämbandsmuskulaturen under fonation, eller röstproduktion.

Struphuvud, även känt som retrofaryngeal abscess, är en allvarlig infektion i det bakre området av halsen (retrofaryngealt område) som orsakas av en abscessbildning (pusansamling) i det fasciala rummet mellan bukofaryngeusmuskeln och den bakre halsens muskler. Struphuvud kan vara livshotande på grund av att infektionen kan sprida sig till omgivande strukturer, inklusive luftvägarna och blodomloppet.

Struphuvud kan uppstå som komplikation till en övre respirationsinfektion, såsom en vanlig halsont, eller orsakas av direkt trauma till området. Symptomen på struphuvud inkluderar svullnad i halsen, särskilt bakom strupe och i nacken, svårigheter att svälja (dysfagi), hosta, andas (dispynea) eller tala, feber, iritation och smärta i halsen. Behandlingen av struphuvud består vanligen av antibiotikaterapi, dränering av abscessen och ibland även kirurgisk intervention.

Intensivvård, även kallat intensivmedicin, är en specialistvård som erbjuds patienter med allvarliga sjukdomar eller skador som hotar deras liv eller kräver särskild observation och behandling. Denna form av vård ges ofta på en separat avdelning i ett sjukhus, kallad intensivvårdsavdelning (IUA).

Intensivvård innebär att patienten får intensivare medicinsk övervakning och behandling än vad som är möjligt på en vanlig vårdavdelning. Detta kan omfatta kontinuerlig monitorering av vitala funktioner som hjärtslag, andning, blodtryck och syresättning, samt användning av avancerade medicinska tekniker och behandlingar som mekanisk ventilation, dialys och livsuppehållande behandlingar.

Intensivvården ställer höga krav på personalen, både vad gäller medicinsk kompetens och personliga egenskaper som empati, omdöme och förmåga att hantera stress. Personalen på en intensivvårdsavdelning består ofta av läkare specialiserade inom intensivmedicin, sjuksköterskor med speciell utbildning i intensivvård, specialistnurserande och andra behandlande yrkesgrupper som respiratorterapeuter, dietister och socialarbetare.

Målet med intensivvården är att stödja patientens livsviktiga funktioner, behandla underliggande sjukdom eller skada och hjälpa patienten att återhämta sig så snart som möjligt för att eventuellt kunna fortsätta vård och rehabilitering på en vanlig vårdavdelning eller hemma.

'Inblåsning' är ett medicinskt förfarande som kallas mekanisk ventilation. Det innebär att luft eller syre förs in i lungorna med hjälp av en maskin, ofta när en patient inte kan andas på egen hand. Detta kan vara nödvändigt under vissa former av behandling, operationer eller vid allvarliga sjukdomstillstånd som exempelvis lungsvikt. Inblåsning kan också användas för att hjälpa till att rensa lungorna från slem eller andra sekreter genom att blåsa ut dem med hjälp av den mekaniska ventilationen.

Aspirationspneumoni är en typ av lunginflammation som orsaks av inandning och aspiration (inandning) av oralt sekrett, mat eller andra förorenade substanser i de lägre luftvägarna och lungorna. Detta kan leda till en infektion som orsakas av bakterier, virus eller svampar som finns i det inandade materialet.

Symptomen på aspirationspneumoni kan variera, men ofta inkluderar hosta, andnöd, bröstsmärta, feber och halsont. Andra symtom kan vara yrsel, huvudvärk, illamående och kräkningar. Fysiska undersökningar som lungundersökning och röntgen av bröstet kan användas för att ställa diagnosen.

Behandlingen av aspirationspneumoni beror på orsaken till infektionen, men ofta behandlas den med antibiotika om det är en bakteriell infektion. Andra behandlingsmetoder kan inkludera att avlägsna orsaken till aspirationen, såsom avlägsnande av ett främmande objekt eller korrektion av sväljstörningar. I allvarliga fall kan patienten behöva intuberas och placeras på mekanisk ventilation för att underlätta andningen.

En kärlfistel är en abnorm förbindelse (fistel) mellan två blodkärl. Den kan uppstå som komplikation till olika sjukdomar eller behandlingar, exempelvis efter operationer eller vid allvarlig infektion i området. Fistlar orsakar ofta besvär som svullnad, smärta och inflammation. I vissa fall kan de vara livshotande om de inte behandlas korrekt. Behandlingen av kärlfistlar kan bestå av mediciner, dränering eller ytterligare operationer för att stänga av fisteln.

'Respiratory Therapy Department, Hospital' kan definieras som en avdelning inom ett sjukhus som erbjuder vård och behandling för patienter med andningsrelaterade problem eller sjukdomar. Respiratorisk terapi handlar om att utvärdera, diagnostisera och behandla patienter med andningssvårigheter orsakade av olika lung- och hjärtsjukdomar, trauma, prematuritet eller andra tillstånd som påverkar andningen.

De behandlingar som erbjuds inom en Respiratory Therapy Department kan omfatta:

1. Andningsbehandling med olika typer av andningsapparater, såsom syrgastillförsel, noninvasiv ventilation och mekanisk ventilation.
2. Atemövningsterapi för att stärka andningsmuskulaturen och öka lungvolymen.
3. Aerosolterapi med läkemedel som inhaleras för att lindra andningsbesvär och reducera inflammation i luftvägarna.
4. Oxygeneringstherapi för att korrigera syrgasmangel eller hypoxi.
5. Undervisning av patienter och deras familjer om andningsrelaterade sjukdomar, behandlingar och livsstilsförändringar som kan underlätta andningen.

Respiratory Therapy Department leds vanligtvis av en certifierad respiratorisk terapeut (CRT) eller en specialistcertifierad respiratorisk terapeut (RRT), som har utbildning och erfarenhet inom området. Andra medlemmar i personalen kan vara andliga vårdare, sjuksköterskor, läkare och andra specialister som arbetar tillsammans för att ge patienterna den bästa möjliga vården och behandlingen.