Transplantatavstötning, även känd som transplantatmotstånd eller host mot graft-reaktion (HMR), är ett immunologiskt fenomen där den mottagande individens immunsystem identifierar det transplanterade organet eller vävnaden som främmande och svarar med en attack. Detta sker genom att immunceller, framförallt T-lymfocyter, producerar antikroppar och cytokiner som angriper transplantatet.

Transplantatavstötning kan leda till inflammation, skada och eventuell avstängning av det transplanterade organet eller vävnaden. För att förhindra eller reducera risken för transplantatavstötning använder läkare immunosuppressiva mediciner som dämpar den mottagande individens immunsvar. Dessa behandlingar måste dock balanseras mot riskerna för infektioner och andra biverkningar av låga immunförsvar.

Transplantatöverlevnad är ett begrepp inom transplantationsmedicin och refererar till den tid som en transplanterad organ eller vävnad fortfarande fungerar hos mottagaren. Det kan exempelvis röra sig om ett nytt hjärta, lever, lungor, njurar eller benmärg.

Transplantatöverlevnaden mäts ofta i tidsenheter som månader eller år efter transplantationen och kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats samt andra faktorer såsom mottagarens ålder, allmänna hälsotillstånd och omkompatibilitet med donatorn.

En längre transplantatöverlevnad kan vara ett tecken på att transplantationen har varit framgångsrik och att mottagaren har en god livskvalitet efter operationen. Dock kan även andra faktorer som infektioner, avstötning eller komplikationer under eller efter operationen påverka transplantatöverlevnaden negativt.

En hudtransplantation är en medicinsk procedur där delar av hud från en donator överförs till en mottagare som saknar eller har skador på sin egen hud. Det finns olika typer av hudtransplantationer, beroende på omfattningen och typen av skada.

De vanligaste typerna av hudtransplantationer inkluderar:

1. Split-thickness skin graft (tunn hudtransplantation): Denna typ av transplantation innebär att man tar en tunn skiva hud från donatorn, ofta från låret eller baksidan av ett ben. Skivan hud innehåller endast delar av epidermis och dermis.
2. Full-thickness skin graft (tjock hudtransplantation): Vid denna typ av transplantation tar man en tjockare skiva hud som innehåller både epidermis, dermis och subkutan fettvävnad. Detta används ofta för att ersätta större arealer med djupa skador eller för att förbättra utseendet efter en tunn hudtransplantation.
3. Composite graft (komposit transplantation): Vid denna typ av transplantation tar man bort ett litet område hud tillsammans med underliggande vävnad, till exempel brosk, kartilagin eller muskulatur. Detta används ofta för att rekonstruera delar av näsan, öronen eller läpparna.

Hudtransplantationer kan vara autologa (taget från samma individ), allogena (taget från en annan individ av samma art) eller xenogena (taget från en individ av en annan art). Autologa transplantationer är de vanligaste och har lägst risk för avstötningsreaktioner. Allogena och xenogena transplantationer kan kräva immunosuppressiva behandlingar för att undvika avstötningsreaktioner.

'Hornhinnetransplantation' är en medicinsk term som refererar till en procedure där en del eller hela hornhinnan i ögat ersätts med hornhinna från en donator. Detta kan behövas om den egna hornhinnan har skador, sjukdomar eller andra skäl till att inte fungera korrekt.

Den nya hornhinnan transplanteras vanligtvis med hjälp av kirurgisk mikroskopi och monteras på plats med mycket fina sömmar. Efter operationen behöver patienten använda antibiotika och antiinflammatoriska mediciner för att förebygga infektioner och minska risken för avstötning av den nya hornhinnan.

Målet med en hornhinnetransplantation är att återställa patientens synförmåga, skydda ögat från yttre skador och förebygga smärta och andra besvär som kan orsakas av en skadad eller sjuk hornhinnan.

Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.

Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.

Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.

En hjärttransplantation är en medicinsk procedur där ett skadat eller funktionshindrat hjärta ersätts med ett friskt och fungerande donatorhjärta. Detta är vanligtvis den sista behandlingsalternativet för personer med allvarlig hjärtsvikt som inte har avhjälpats av andra behandlingar, såsom mediciner eller mekaniska hjälpmedel.

Under en hjärttransplantation tas det skadade hjärtat bort och ersätts med ett nytt från en givare som nyligen har avlidit. Efter operationen måste patienten ta immunsuppressiva läkemedel för resten av sitt liv, för att förhindra att kroppen avstöter det nya hjärtat.

Hjärttransplantation är en komplex och tekniskt krävande procedur som utförs av erfarna kirurger i specialiserade sjukhus. Även om operationen kan rädda livet på patienter med allvarlig hjärtsvikt, finns det vissa risker och komplikationer som är associerade med proceduren, inklusive infektioner, blödningar och avstötningsreaktioner.

En njurtransplantation är en medicinsk procedure där en persons skadade eller funktionshindrade nära är ersatta med en frisk nära från en annan person, som kallas en donator. Detta är vanligtvis en livräddande behandling för personer med slutstadium njursvikt.

Under operationen transplanteras den fungerande nieren till patientens buk, där den ansluts till blodkärlen och urinvägssystemet. Efter operationen kommer patienten att behöva ta immunosuppressiva läkemedel för resten av sitt liv för att förhindra avstötning av den nya nären.

Njurtransplantation kan vara en källa till betydande förbättringar i patientens livskvalitet och livslängd, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med proceduren. Dessa inkluderar bland annat risken för avstötning av den nya nären, infektioner, blödningar och andra komplikationer relaterade till kirurgin.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Penetrating Keratoplasty (PK) är en typ av korneas transplantation där den skadade eller sjukdomsdrabbade delen av hornhinnan helt ersätts med en donators hornhinna. I denna procedure tar kirurgen bort ett cirkulärt område av patientens egen hornhinna och ersätter det med en motsvarande cirkel av en givarens friska hornhinna. Den transplanterade hornhinnan är vanligtvis 7-8 mm i diameter, beroende på sjukdomens art och omfattning.

Den penetrerande keratoplastin utförs ofta när patienten lider av allvarliga skador eller sjukdomar som inte kan behandlas med andra former av korneas transplantation, till exempel lamellär keratoplasti (LK). PK-kirurgi används vanligtvis för att behandla djupa arrosionsskador, infektioner som inte har svarat på antibiotika, keratokonus i ett sen stadium och andra allvarliga hornhinneförändringar.

Efter operationen behöver patienten bära en skyddande kontaktlinse under några veckor eller månader för att stödja läkningen och hålla de transplanterade hornhinneskalet i position. Ögonläkaren kommer att övervaka patientens framsteg nära nog och justera behandlingen efter behov för att säkerställa en optimal läkning och visualisering.

Transplantationsimmunologi är ett medicinskt område som undersöker hur kroppens immunsystem reagerar på och stöttar eller attackerar främmande vävnad, till exempel vid en transplantation av en organ. Den innefattar studier av de mekanismer som gör att ett transplanterat organ kan behandlas som "egentligt" och inte avvisas av mottagarens immunsystem. Transplantationsimmunologi undersöker också hur man kan modifiera eller dämpa immunförsvaret för att förebygga avstötning av det transplanterade organet, samtidigt som man vill upprätthålla en acceptabel grad av immunförsvar mot infektioner. Detta kan uppnås genom användning av immunosuppressiva läkemedel och andra behandlingsmetoder.

Transplantatocklusion i ett kärlsystem är ett komplikation som kan uppstå efter en organtransplantation. Det innebär att det transplanterade organets blodkärl har stängts igen eller till stor del stängts igen, vilket förhindrar blodflödet från att nå organet.

Transplantatocklusion kan orsakas av flera faktorer, inklusive immunologiska svar som skapar blodproppar eller abnorma vävnadsväxt i kärlen, tekniska problem under transplantationskirurgin eller patientens egna sjukdomsförlopp.

Transplantatocklusion kan leda till allvarliga komplikationer som skador på det transplanterade organet, organsvikt eller i värsta fall död. Därför är det viktigt att denna komplikation upptäcks och behandlas tidigt genom regelbundna undersökningar och tillsyn av patientens tillstånd efter transplantationen.

Transplantattolerans är ett tillstånd där mottagaren av en transplantation inte behöver immunosuppressiva läkemedel eftersom deras immunsystem har accepterat det transplanterade organet som "sitt eget". Detta innebär att mottagarens immunförsvar inte ser transplantatet som främmande och därmed inte aktiverar en immunreaktion som kan skada eller förkasta organet.

Transplantattolerans kan uppnås genom olika mekanismer, inklusive central tolerans (där T-celler i lymfknutorna modifieras för att inte reagera på det transplanterade organet) och perifer tolerans (där immunförsvaret modifieras när det möter det transplanterade organet).

Transplantattolerans är ett eftertraktat mål inom transplantationsmedicin, eftersom immunosuppressiva läkemedel kan ha allvarliga biverkningar och öka risken för infektioner och cancer. Även om det fortfarande är ovanligt att uppnå fullständig transplantattolerans, har forskare gjort framsteg i att förstå de immunologiska mekanismer som styr toleransen, och det finns nu behandlingsstrategier under utvärdering för att främja transplantattolerans hos mottagare av transplantation.

Isoantigener är antigener som skiljer sig mellan individer av samma art, men som inte orsakar någon immunreaktion under normala förhållanden. Dessa antigener finns på cellmembranen hos celler och kan vara protein, kolhydrat eller lipid molekyler. De blir kliniskt relevanta när en individ med en viss isoantigenexponeras för celler från en annan individ som saknar denna isoantigen. Detta kan leda till en immunologisk reaktion och produktion av antikroppar mot isoantigenen, vilket kallas en transfusionsreaktion eller en transplantatreaktion beroende på kontexten. Ett exempel på isoantigener är ABO-systemet för blodgrupper, där individerna har olika antigener på sina röda blodkroppar som kan orsaka en transfusionsreaktion om de får en blodtransfusion med fel blodgrupp.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

En levertransplantation är en medicinsk procedure där en sjuk eller skadad lever delvis eller helt ersätts med en frisk lever från en levande donator eller en avliden donator. Detta är vanligtvis ett sista resort när all annan behandling har misslyckats för att behandla leverrelaterade sjukdomar som levercirros, levercancer och akut leverfailure.

Under en levertransplantation tas den skadade levern bort och ersätts med den nya levern, som kopplas till blodkärlen och biodlar i kroppen. Efter operationen behöver patienten ta immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstötning av den nya levern.

Levertransplantation är en komplex procedur som kräver hög kompetens och erfarenhet från både kirurger och sjukvårdspersonal. Även om det finns risker relaterade till operationen, kan levertransplantation vara livsförlängande eller rentav livräddande för många patienter med allvarliga leverproblem.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

Isoantikroppar är antikroppar som bildas i kroppen när främmande, icke-självproteiner (antigener) introduceras i individens blodkretslopp. I sjukvården används begreppet ofta för att beskriva antikroppar som reagerar mot antigener på cellernas yta, särskilt vid transfusioner och transplantationer.

I en medicinsk kontext refererar isoantikroppar vanligtvis till antikroppar som är specificerade för ABO-systemet eller Rh-systemet hos röda blodkroppar. Dessa system innehåller antigener på ytan av röda blodkroppar, och när en individ exponeras för ett främmande antigen i dessa system kommer deras immunförsvar att producera specifika isoantikroppar för att bekämpa det.

Ibland kan isoantikroppar också bildas som en reaktion på graviditet, där moderns kropp producerar antikroppar mot fetusens röda blodkroppar om de har olika ABO- eller Rh-blodgrupper. Detta kan leda till komplikationer som hemolytisk anemi hos det nyfödda barnet.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

En isograft definieras som en transplantation av organ eller vävnad mellan genetiskt identiska individer, till exempel en tvilling. På grund av den genetiska likheten har båda individerna samma antigenpresentation och därmed samma immunrespons. Detta innebär att risken för avstötningsreaktioner är mycket låg eller nästan obefintlig, jämfört med transplantation mellan genetiskt orelaterade individer.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

Histokompatibilitetsprövning, även känd som HLA-typering eller vävnadskompatibilitetstestning, är en typ av laboratorietest som används inom transplantationsmedicin för att matcha donator och mottagare så väl som möjligt. Detta görs genom att jämföra human leukocyte antigen (HLA) antigener, som är proteiner på ytan av våra celler, mellan båda parter.

HLA-antigener delas upp i olika klasser (A, B, C, DR, DQ och DS), och varje individ har ett unikt HLA-mönster som är ärftligt från sina föräldrar. Genom att jämföra HLA-typerna hos en potentiell donator och mottagare kan läkare fastställa om de är kompatibla eller inte. En bättre match mellan donator och mottagare kan minska risken för avstötningsreaktioner, som kan leda till transplantatets misslyckande.

Transplantatöverlevnad, förlängt, refererar till tiden som passerar från transplantationsdatumet till det datum då transplantatet fortfarande fungerar normalt och inte har avvisats eller behövt ersättas med en ny transplantation. Förlängd överlevnad av ett transplantat kan vara ett mått på den kliniska framgången hos en transplantationsoperation, men det beror också på andra faktorer som mottagarens ålder, allmänt hälsotillstånd och förekomsten av komplikationer efter operationen.

Transplantat-mot-värdsjukdom, eller transplantat-kontra-värdreaktion (TCMR), är en typ av komplikation som kan uppstå efter en transplantation av celler, vävnad eller organ. Det handlar om att den transplanterade vävnaden eller organet blir attackerat och angrips av det immunförsvar som finns hos mottagaren, vilket kallas för den acuta TCMR. Symptomen på akut TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar feber, ökad nivå av kreatinin i blodet och minskad njurfunktion.

Den kroniska TCMR utvecklas långsammare än den akuta formen och kan pågå under en längre tid. Den kan leda till skada på det transplanterade organet eller vävnaden, vilket i sin tur kan resultera i minskad funktion eller organsvikt. Symptomen på kronisk TCMR kan variera beroende på vilken typ av transplantation det är, men de vanligaste symptomen inkluderar ökad blodtryck, protein i urinen och försämrad funktion hos det transplanterade organet.

Det är viktigt att tidigt upptäcka och behandla TCMR efter en transplantation för att undvika skada på det transplanterade organet eller vävnaden. Behandlingen inkluderar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar den immuna responsen hos mottagaren och därmed reducerar risken för TCMR.

Heterotopic transplantation är en typ av transplantationskirurgi där ett organ eller vävnad transplanteras till en annan plats i kroppen än dess normala position, men fortfarande förblir anslutet till det ursprungliga organet. Detta skiljer sig från en homotopisk transplantation, där organet eller vävnaden transplanteras till samma plats som det ursprungliga organet.

Ett exempel på en heterotopisk transplantation är en lungtransplantation, där den nya lungan placeras i bröstkorgen bredvid den gamla lungan istället för att ersätta den. Detta görs ofta när det finns risk för skada på det nya organet under operationen eller om det behövs mer tid för det nya organet att bli funktionellt.

Det är värt att notera att även om båda lungorna kan fortsätta fungera efter en heterotopisk transplantation, kommer den gamla lungan till slut att misslyckas på grund av den sjukdom som ledde till behovet av en transplantation.

En lungtransplantation är en medicinsk procedure där en skadad eller dysfunktionell lunga i kroppen ersätts med en frisk och fungerande lunga från en annan person, ofta kallat donator. Detta kan vara livräddande för dem som lider av allvarlig lungsjukdom som inte svarar på andra behandlingsformer.

Lungtransplantationer utförs vanligtvis när patienten har en livshotande lungsjukdom, såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), idiopatiskt lunghögsblödning (ILD) eller cystisk fibros. Innan operationen genomgår patienten en utförlig bedömning och förberedelse, inklusive lungfunktionstester, blodprover, röntgenundersökningar och andra tester för att avgöra om patienten är en lämplig kandidat för transplantation.

Under själva operationen får patienten narkos och en inkision görs i bröstet. Därefter skiljs den skadade lungan ifrån hjärtat och de stora blodkärlen, varefter den nya lungan sätts in och ansluts till de stora blodkärlen och luftvägarna. Efter operationen placeras patienten på en respirator för att underlätta andningen och övervakas noga av läkare och sjuksköterskor.

Lungtransplantation är en komplex procedure med risker som inkluderar bland annat blodproppar, infektioner, avstötning av den nya lungan och andra komplikationer. Men för de rätta patienterna kan transplantationen förbättra deras livskvalitet och livslängd betydligt.

Långrehnskällöar (Langerhans cells) är ett slags immunceller som finns i huden och slemhinnor. De har en viktig roll i att försvara kroppen mot infektioner genom att presentera främmande antigen till T-celler.

Transplantation av Långrehnskällöar innebär att man tar bort Långrehnskällöar från en donator och placerar dem i en mottagare med avsikt att stärka dennes immunförsvar. Detta kan användas som ett behandlingsalternativ för patienter med svaga immunsystem, till exempel efter en benmärgstransplantation eller vid behandling av vissa autoimmuna sjukdomar.

Transplantationen utförs vanligen genom att injicera donatorns Långrehnskällöar under huden hos mottagaren, där de börjar producera cytokiner och andra signalsubstanser som stärker den lokala immunresponsen. Detta kan hjälpa till att förhindra infektioner och underlätta läkningen av sår eller skador.

Det är viktigt att notera att transplantation av Långrehnskällöar inte är vanligt förekommande och används endast i speciella fall där patienten har en specifik medicinsk behov.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Cyklosporin A (Cyclosporine) är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra organavstötningsreaktioner efter transplantation. Det fungerar genom att hämma aktiviteten hos T-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret.

Cyklosporin A agerar genom att binda till och inhibera kalciumberoende fosfatas 28 (Calcineurin), ett enzym som aktiverar transkriptionsfaktorer som är involverade i produktionen av cytokiner, vilket är signalmolekyler som reglerar immunresponsen. Genom att hämma denna process hämmas aktiveringen och multiplikationen av T-celler, vilket reducerar risken för organavstötningsreaktioner efter transplantation.

Cyklosporin A används också i behandlingen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och eksem, där det hjälper att reducera inflammation och skadan på huden.

Takrolimus är ett immunsupressivt läkemedel som används för att förhindra avstötningsreaktioner efter transplantationer och behandla vissa autoimmuna sjukdomar. Det verkar genom att hämta ned aktiviteten i T-celler, en typ av vita blodkroppar som är inblandade i immunförsvaret.

Läkemedlet tillverkas från en stam av aktinobakterien Streptomyces tsukubaensis och marknadsförs under varumärkena Prograf, Advagraf och Envarsus XR. Takrolimus är ett kalcineurinhämmare som verkar genom att binda till en cytoplasmatisk protein, FKBP12, vilket resulterar i inhibition av kalcineurinfosfatasverksamheten och därmed förhindrar transkriptionen av cytokiner, såsom IL-2, som är nödvändiga för T-cellers aktivering och proliferation.

Takrolimus används ofta i kombination med andra immunosuppressiva läkemedel efter transplantationer av organ som lever, njure, hjärta eller lungor. Det kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar som svår psoriasis och atopisk dermatit.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

'Histokompatibilitet' refererer til den grad av likhet mellom to individers humanle leukocyt antigener (HLA) og andre proteiner på overflaten til deres celler. HLA-antigener er genetisk bestemte proteiner som spiller en viktig rolle i kroppens immunforsvar ved å hjelpe kroppen med å skille egen from fremmede celler. Når to individers HLA-antigener er like eller kompatible, betyr det at deres immunsystemer er mindre sannsynlige til å oppfatte hverandres celler som fremmede og angrippe dem. Dette er særlig viktig i forbindelse med transplantasjon av organer eller stemceller, der det ønskes at mottakerens immunsystem ikke skal angripe og avstøte donorens transplantat. Hvor stor en historisk kompatibilitet som er nødvendig for en vellykket transplantasjon kan variere, men høy grad av kompatibilitet reduserer risikoen for avstøtelse og forbedrer overlevelsesraten til transplantatet.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

I den medicinska terminologin, betegner " Råttor, inavlade WF" for det meste for rænken af laboratorieratusser, som er specifikt avlet og stambogsregisteret hos The Jackson Laboratory under navnet "Wild-caught Rat (WF)". Disse råtte stammer oprindeligt fra et wildt population i Westerfield, Massachusetts, USA. De er blevet anvendt i forskning siden 1940'erne og er kendt for at have en relativt høj grad af genetisk homogenitet sammenlignet med andre laboratorieratusser. Disse råtter kan være nyttige i forskellige biomedicinske forsøg, herunder studier af immunologi, neurovidenskab, farmakologi og genetik.

Organpålägg (engelska: organ graft) är inom transplantationsmedicin ett kirurgiskt ingrepp där man överför en eller flera organ från en donator till en mottagare. Organen som tas bort från den avlidne donatorn kallas för organdonation och det organ som läggs till patienten kallas för organgivare.

Organpålägg kan vara livräddande för dem som har organ failure, såsom lever- eller njurfailure. Andra exempel på organtransplantationer inkluderar hjärt-, lung- och bukspottkörteltransplantationer. För att organgivare ska vara lämplig måste de uppfylla vissa kriterier, till exempel ha en kompatibel blodgrupp och vara fri från infektioner som kan spridas till mottagaren.

Organgivare kan vara antingen levande eller avlidna. Levande donationer är möjliga för vissa organ, såsom levern och ena nieren, där en del av organet kan tas bort från den levande donatorn utan att skada deras hälsa. Avlidna donatorer är oftast de som har avlidit i olyckor eller av sjukdomar som inte påverkat deras organ.

Organgivare måste ge sitt samtycke till donationen och det är viktigt att respektera deras önskemål och familjs önskemål angående organdonation. I många länder finns lagar som reglerar organdonation och transplantation för att säkerställa att processen är etisk, rättvis och trygg för både donatorer och mottagare.

Transplantation in medicine refererar till en procedure där ett organ, vävnad eller celler tas bort från en donator och placeras i en mottagare som behöver det för att ersätta ett skadat, sjukligt eller dött organ eller vävnad. Detta kan räknas till den avancerade terapin inom medicinen och används när andra behandlingsalternativ har misslyckats eller inte är möjliga.

Transplantation kan vara autolog (donator och mottagare är samma individ), allogen (donator och mottagare är genetiskt olika individer av samma art) eller xenogen (donator och mottagare tillhör olika arter). De vanligaste transplantationerna inkluderar lever, njure, hjärta, lungor, benmärg och hud.

Transplantation kan vara livräddande eller förbättra kvaliteten på livet för mottagaren. Emellertid finns det risker associerade med transplantationsbehandling, såsom rejektion av det transplanterade organet och biverkningar av immunosuppressiva läkemedel som används för att förhindra rejektion.

Organtransplantation är en medicinsk procedure där ett eller flera organ från en donator överförs till en mottagare som behöver ett nytt fungerande organ. Detta kan ske antingen från en levande donator, oftast en nära familjemedlem, eller från en avliden donator, även känt som en död donation. Organtransplantation utförs vanligtvis när en persons eget organ har slutat fungera på grund av sjukdom, skada eller ålder. Några exempel på organ som kan transplanteras inkluderar levern, hjärtat, lungorna, njurarna, bukspottkörteln och benmärgen. Organtransplantation är en komplex procedur som kräver noggrann matchning av blodtyp, storlek och antigen mellan donator och mottagare för att undvika avstossningsreaktioner. Efter transplantationen behöver mottagaren livslång medicinsk behandling med immunosuppressiva läkemedel för att förhindra avstossning av det nya organet.

Transplantat-mot-värdreaktion (TMVR) är den immunologiska respons som utvecklas när ett transplantat, till exempel en lever eller en nier, placeras in i en mottagares kropp. Denna reaktion orsakas av att det transplanterade organet betraktas som främmande av den immunologiska systemet hos mottagaren.

Den akuta TMVR utlöses när antigenpresenterande celler i mottagarens kropp, till exempel dendritceller, presenterar transplantatantigener för T-celler. Detta leder till aktivering av T-celler och produktion av cytokiner, som orsakar inflammation och skador på det transplanterade organet.

Den kroniska TMVR är en långsiktig immunologisk respons som kan leda till allmänna systemiska symtom samt skada och misslyckande av det transplanterade organet över tid. Den kroniska TMVR orsakas av en kombination av cellulär immunitet och humoral immunitet, där B-celler producerar antikroppar som binder till transplantatantigener och aktiverar komplementsystemet, vilket orsakar ytterligare skador på det transplanterade organet.

För att undvika eller reducera TMVR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immunologiska responsen hos mottagaren. Dessa läkemedel måste ges kontinuerligt för att förhindra reaktioner och för att säkerställa att det transplanterade organet fortsätter att fungera korrekt.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

En transplantationschimär är en individ som har celler, vävnader eller organ från ett genetiskt skilt individ av samma art, vanligtvis genom en transplantation. Detta resulterar i att mottagaren har två olika genetiska källor och därför kan ha två olika typer av celler eller vävnader med olika genotyper inom samma individ.

Transplantationschimärer kan uppstå vid transplantation av stamceller, benmärg eller organ som leder till att mottagarens immunsystem accepterar och integrerar de nya cellerna eller vävnaderna. Detta kan användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom leukemi, diabetes och andra skador eller sjukdomar som kräver en transplantation av organ eller vävnader.

Det är värt att notera att termen "chimär" även kan användas i andra sammanhang för att beskriva individer med två olika genetiska ursprung, till exempel vid fusion mellan två embryon av samma art eller vid äggläggande djur där en hane och en hona bidrar till skapandet av ett gemensamt ägg som sedan utvecklas till en chimär.

"Antilymphocyte serum" (ALS) er ein type av immun globulin (antikroppar) som inneholder antistoffer mot lymfocytter, en type av hvite blodceller. ALS brukes vanligvis som terapi for å stresse eller dæpe ned aktiviteten til det immune systemet, for eksempel etter en transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organen.

ALS produseres ved å immunisere dyr (f.eks. kaniner eller hester) med menneskelige lymfocytter, og deretter samle serum fra de immuniserte dyrene. Serumet inneholder da antistoffer mot de menneskelige lymfocytter og kan brukes som ALS i terapeutiske sammenhenger.

Det er viktig å nevne at ALS også kan ha bivirkninger, for eksempel kan det føre til en økt risiko for infeksjoner og andre immunrelaterte komplikasjoner. Derfor må bruken av ALS stettes opp av en god klinisk vurdering og overvåkning.

H-Y-antigen är ett antigen som finns hos människor och däggdjur. Det är ett proteinkomplex som kodas av genen SRY på Y-kromosomen, vilket gör att det primärt förekommer hos män. H-Y-antigenet spelar en viktig roll i den tidiga utvecklingen av könsorganen under fostertiden. Det kan även spela en roll i immunologiska reaktioner vid transplantation och i vissa sjukdomstillstånd som till exempel autoimmuna sjukdomar.

En host-mot-graft (HMR) reaktion, även känd som en värd-mot-transplantat-reaktion, är ett immunologiskt fenomen som inträffar när en mottagare av en transplantation (värden) börjar producera cellulära och/eller humorala immunsvar mot det transplanterade organet eller vävnaden (graften). Detta sker oftast när det transplanterade materialet är från en genetiskt olikartad individ, eftersom det innebär att det finns antigenmässiga skillnader mellan den givare och mottagaren.

HMR kan vara akut eller kronisk. Akuta HMR inträffar vanligtvis under de första månaderna efter transplantationen och orsakas ofta av aktivering av T-celler, som attackerar det transplanterade materialet. Symptomen på en akut HMR kan inkludera feber, inflammation, ökad nivå av kreatinin i blodet (vilket kan indikera skada på nysstransplanterade njurar) och eventuellt avstötning av transplantatet.

Kroniska HMR utvecklas långsammare, ofta under flera månader eller år efter transplantationen. De orsakas vanligtvis av en kombination av cellulära och humorala immunsvar samt kronisk inflammation. Kroniska HMR kan leda till skada på det transplanterade organet, vilket kan resultera i minskad funktion eller slutligen i total avstötning av transplantatet.

För att förhindra och behandla HMR använder transplantationsläkare immunosuppressiva läkemedel som dämpar den recipients immunsvar, vilket minskar risken för avstötning av det transplanterade materialet. Dessa läkemedel kan ha biverkningar och öka risken för infektioner, så patienter måste regelbundet övervakas för att upptäcka eventuella komplikationer.

En blodkärlsprotes, även känd som en artificiell blodkärl eller en vaskulär protes, är en konstgjord substitut till ett naturligt blodkärl. Den kan användas för att ersätta eller stödja blodkärl som är skadade, sjuka eller blockerade. Blodkärlsproteser kan vara gjorda av olika material, inklusive metall, plast och speciella tyger. De används ofta i kirurgiska ingrepp såsom hjärt-lungbypassoperationer, dialysaccessoperationer och i behandlingen av vaskulära sjukdomar som ateroskleros.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Minor histocompatibility loci (MHLs) refer to regions of the genome that contain genes encoding proteins capable of inducing an immune response. These proteins, known as minor histocompatibility antigens (miHA), are presented on the surface of cells in the context of major histocompatibility complex (MHC) molecules and can be recognized by T-cells as foreign, leading to a targeted immune response.

Unlike the more well-known human leukocyte antigen (HLA) genes, which are highly polymorphic and contribute to the majority of histocompatibility differences between individuals, MHLs contain genes that are less variable and are shared among larger populations. However, even small genetic differences in miHA can lead to an immune response, particularly in the context of transplantation.

In transplantation, the recipient's immune system may recognize donor cells as foreign due to differences in miHA, leading to rejection of the transplanted organ or tissue. This is known as minor histocompatibility mismatch and can occur even when HLA matching has been achieved between the donor and recipient. Understanding MHLs and their role in transplantation is important for improving transplant outcomes and reducing the risk of rejection.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "rhinitis," here it is:

Rhinitis is inflammation of the nasal passages, which can lead to symptoms such as sneezing, congestion, runny nose, and postnasal drip. It can be caused by various factors, including allergies (such as hay fever), viral infections (such as the common cold), environmental irritants (such as smoke or pollution), and structural issues (such as a deviated septum). Depending on the cause, rhinitis can be treated with medications such as antihistamines, decongestants, or nasal corticosteroids. In some cases, immunotherapy may also be recommended to help reduce sensitivity to allergens.

'Hornhinna' (latin: *cornua conjunctiva*) är ett par benformade strukturer i ögats främre del, vid gränsen mellan konjunktivan och bindehinnan. Dessa hornformade utskott har till uppgift att skydda ögat från skada när vi blinkar eller torkar bort något från ögonlocken. De är vanligtvis vita eller transparenta, men kan bli röda eller inflammerade vid irritation eller infektion.

Det är värt att notera att begreppet 'hornhinna' inte används i den medicinska diagnosen *keratokonjunktivitisk sarkoidos*, som kan vara orsaken till eventuella förväxlingsrisker.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Postoperativa komplikationer refererer til uventede eller abnorme begivenheder, der opstår som følge af en kirurgisk indgreb. Disse kan optræde under, umiddelbart efter eller op til flere uger efter operationen. Postoperative komplikationer kan have forskellige årsager, herunder patientens alment tilstand, foreliggende sygdomme, operationskomplikationer og lægebehandling.

Typiske postoperative komplikationer omfatter:

1. Infektioner: Disse kan opstå i såvel operationssår som andre dele af kroppen. Symptomer inkluderer rødme, smerte, varme og udflåd ved operationssår samt feber og almelt ubehag.
2. Blødninger: Disse kan være svære at opdage, men symptomer som blålige eller sorte øjne, smerte, hævede områder ved operationssår eller en pludselig forringelse af patientens tilstand kan indikere en blødning.
3. Tromboemboli: Blodprop i dyb venen (dybvenetrombose) eller lungeemboli kan opstå som følge af koagulation og blodets langsomme strøm under operationen. Symptomer på en dybvenetrombose omfatter smerte, varme og rødme i benet, mens lungeemboli kan vise sig ved pludselig åndedrætsbesvær, brystsmerter eller kramper.
4. Lungekomplikationer: Pneumoni, atelektaser (sammentrækning af lungerne) og pleurisy kan opstå som følge af indånding af maveindhold under operationen eller forringet lungefunktion efter operation. Symptomer inkluder åndedrætsbesvær, hoste og feber.
5. Infektion: Bakterielle infektioner kan opstå i operationssår, urinveje, lungerne eller blodet. Symptomer som rødme, smerte, varme, svulst ved operationssår, hoste, feber og forringelse af patientens tilstand kan indikere en infektion.
6. Anæmi: Blodtab under operation kan føre til anæmi. Symptomer som træthed, hovedpine, svimmelhed og blåfarvethed i huden kan indikere anæmi.
7. Hjerneskader: Forringet blodtilførsel til hjernen under operation kan føre til hjernebskader. Symptomer som forvirring, svimmelhed, smerte og lammelse i ansigt eller lemmer kan indikere en hjernebskade.
8. Psykologiske problemer: Depression, angst og posttraumatisk belastningsreaktion kan opstå efter operation. Symptomer som søvnløshed, manglende appetit, træthed, irritabilitet, forvirring og svimmelhed kan indikere psykologiske problemer.
9. Smerter: Akutte og kroniske smerter kan opstå efter operation. Symptomer som smerte i lemmer, rygsøjle eller brystkasse kan indikere smerter.
10. Funktionsnedsættelse: Nedsat lungekapacitet, nedsat muskelkraft og nedsat mobilitet kan opstå efter operation. Symptomer som svimmelhed, træthed, hoste, åndedrætsbesvær og smerte i lemmer kan indikere funktionsnedsættelse.

Det er vigtigt at have en løbende dialog med lægerne og sygeplejerskerne for at opdage tidligt enhver komplikation og behandle den hurtigst muligt.

Aplastic anemia is a medical condition that affects the bone marrow's ability to produce enough new blood cells. It is called "aplastic" because the bone marrow becomes "aplastic," or devoid of maturing precursor cells. This results in a deficiency of all three types of blood cells: red blood cells, white blood cells, and platelets.

In medical terms, aplastic anemia is defined as a hematologic disorder characterized by pancytopenia (reduced counts of all types of blood cells) due to bone marrow failure. The condition can be acquired or inherited, with the acquired form being more common.

Acquired aplastic anemia can be caused by exposure to toxic chemicals, radiation, drugs, viral infections, or autoimmune disorders. Inherited forms of the disease include Fanconi anemia, dyskeratosis congenita, and Shwachman-Diamond syndrome.

Symptoms of aplastic anemia may include fatigue, weakness, shortness of breath, frequent infections, easy bruising or bleeding, and skin rashes or discoloration. Treatment options for aplastic anemia depend on the severity of the condition and its underlying cause, and may include blood transfusions, immunosuppressive therapy, or bone marrow transplantation.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Polytetrafluoretylen (PTFE) är ett syntetiskt, termoplastiskt material som består av kolatomer bundna till varandra via fluoratomer. Det är känt under handelsnamnet Teflon och används ofta inom medicinen på grund av sina unika egenskaper, såsom låg friction, kemiokälld, vädertålighet, elastiskitet och biokompatibilitet.

PTFE är inert och orsakar inte någon iritation eller allergiska reaktioner när det kommer i kontakt med kroppsvätskor eller vävnader. Det gör att det ofta används som ett beläggningsmaterial på katetrar, proteser och andra medicinska enheter som kommer i kontakt med blodet.

PTFE kan också användas som ett fyllmaterial inom ortopedisk kirurgi för att ersätta skadade eller bortopererade vävnader, såsom brosk, senor och muskler. Detta är möjligt tack vare dess höga styrka, flexibilitet och förmåga att integrera med omgivande vävnader över tiden.

HLA (Human Leukocyte Antigen) är ett system av gener och proteiner som spelar en central roll i den individuella immunförsvaret hos människor. Detta system hjälper kroppen att skilja på egna celler och främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-generna kodar för proteiner som presenterar fragment av proteiner från både inre och yttre källor på cellytan. Detta gör det möjligt för immunsystemet att identifiera och attackera främmande celler.

HLA-generna är mycket polymorfa, vilket betyder att de finns i många olika varianter i populationen. Dessa variationer orsakar att vissa individer kan ha en bättre matchning av HLA-gener med varandra jämfört med andra, och detta kan ha betydelse för transplantationer och sjukdomar som är relaterade till immunsystemet.

DNA-sonder (prober) för HLA refererar till specifika DNA-sekvenser som används för att identifiera och undersöka variationer i HLA-generna. Genom att jämföra en persons HLA-typ med en databas av kända HLA-typer kan man fastställa en persons individuella HLA-profil, vilket kan användas för att matcha donatorer och mottagare av organtransplantationer eller för att undersöka riskfaktorer för vissa sjukdomar.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

I den medicinska kontexten kan "lik" tolkas som en person som är identisk eller mycket lik en annan person vad gäller genetiska, fysiska eller mentala drag. Det vanligaste exemplet på detta är en tvilling, där två individer delar samma uppsättning genetisk information och kan vara mycket lika fysiskt och beteendemässigt.

Det finns två typer av tvillingar: enoyota (identiska) tvillingar och tvåoyota (oidentifierbara) tvillingar. Enoyota-tvillingar utvecklas från samma befruktade ägg (zygote) och delar därför samma DNA-sekvens, medan tvåoyota-tvillingar utvecklas från skilda befruktade ägg och har separata DNA-sekvenser.

Även om tvillingar är det vanligaste exemplet på "lik", kan begreppet också användas för att beskriva andra släktingar som delar en stor andel genetisk information, såsom syskon, kusiner och syskonbarn.

Minor histocompatibility antigens (miHA) are peptides presented on the surface of cells in the context of major histocompatibility complex (MHC) molecules, which can be recognized by T-cells as foreign and elicit an immune response. Unlike classical MHC antigens, miHA are not restricted to the human leukocyte antigen (HLA) system and can be derived from a variety of cellular proteins. They are called "minor" because they tend to induce weaker immune responses compared to classical HLA antigens.

MiHA can be generated through various mechanisms, such as point mutations, alternative splicing, or post-translational modifications. They are widely expressed in different tissues and can be found in both self and non-self cells. In the context of transplantation, miHA can contribute to graft rejection and graft-versus-host disease (GVHD) in allogeneic hematopoietic stem cell transplantation (allo-HSCT).

In cancer immunotherapy, tumor-specific miHA can be recognized by the immune system as foreign and targeted for destruction. Identification of these antigens can help in the development of personalized cancer vaccines or T-cell therapies.

I'm happy to help! However, I noticed that there seems to be a typo in your question. I believe you are asking for a medical definition of "horn honey gland" or "horn of the hyoid bone," which is a small structure located in the neck.

The horn of the hyoid bone, also known as the greater cornu of the hyoid bone, is a thin, curved projection that extends laterally and superiorly from the body of the hyoid bone. It serves as an attachment site for various muscles involved in swallowing and speaking, including the stylohyoid, sternohyoid, and thyrohyoid muscles.

The term "horn honey gland" does not have a recognized medical definition, but I believe you may be referring to the submandibular gland, which is sometimes called the "honey gland" due to its production of saliva that contains enzymes for digestion. The submandibular gland is located below the jaw and produces a significant portion of the saliva in the mouth.

I hope this helps clarify the medical definitions you were looking for!

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

I den medicinska terminologin, betegner "BN" en specifik type af rotte, som er blevet opdrættet under kontrollerede forhold i et laboratorie miljø. "BN" står for "Brown Norway", og disse rotter stammer oprindeligt fra Norge. De er meget populære i forskningen pga. deres store fertilitet, lette adfærdsobservation og relative modstandsevne overfor visse sygdomme.

"Inavlade BN rotter" refererer til rotter, hvis slægtstræ er kendt og kontrolleret gennem flere generationer i et laboratorie miljø. Dette sikrer en ensartet genetisk baggrund og reducerer variansen i forskningsresultaterne.

Således betyder "Råttor, inavlade BN" rotter af den specificerede Brown Norway race, som er blevet opdrættet under kontrollerede forhold i et laboratorie miljø med en kendt og kontrolleret slægtstræ.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

H-2-antigener är ett samlingsbegrepp för en grupp av molekyler som finns hos musmus och andra gnagare. De är belägna på cellmembranet och fungerar som markörer för cellens identitet. H-2-antigenera delas in i två huvudklasser: klass I och klass II. Klass I-antigener består av tre komponenter: en transmembrana proteinkomplex med tre polypeptider, och två lätta kedjor. De klasse II-antigenerna består av två transmembrana polypeptider.

H-2-antigenera är viktiga i immunförsvaret eftersom de presenterar peptidfragment från intracellulära proteiner för T-celler, vilket aktiverar cellmedierad immunitet. De är också involverade i den så kallade histokompatibiliteten, det vill säga förmågan att skilja egen vävnad från främmande. Mellanindividuella skillnader i H-2-antigener kan leda till avstötning av transplanterat vävnad och organ.

I medically-related context, "ACI rats" is a shorthand term for referring to a specific strain of laboratory rats named "Hsd:SD®", which are commonly used in scientific research and studies. The acronym "ACI" stands for "Animal Companies Inc.", which was the original breeder of this rat strain.

Hsd:SD® rats, also known as ACI rats, are a type of outbred albino rat that is widely used in biomedical research due to their genetic diversity and hardiness. They have a relatively large body size, which makes them suitable for various experimental procedures. These rats are also known for their calm and docile nature, making them easier to handle during experiments.

It's important to note that while "ACI rats" is a commonly used term in scientific research, it may not be familiar to those outside of the field. In medical contexts, it's always best to use the full name of the strain or species being referred to for clarity and accuracy.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

T-lymfocyter, cytotoxiska, är en typ av vita blodcellar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De är specialiserade på att identifiera och eliminera celler som är smittade med virus eller som har blivit cancerosa. Cytotoxiska T-lymfocyter kan direkt döda sådana celler genom att sekretera toxiska ämnen eller via kontaktmedierad celldöd. Dessa lymfocyter utvecklas i tarmens limfa och bär på CD8-receptorer, varför de också kallas CD8+ T-celler.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.

HLA-DR6, også kjent som HLA-DQ5, er ein typ av humant leukocyt antigen (HLA)-antigen. HLA-antigener er proteiner som finnes på overflaten til vår kropps celler og hjelper systemet vår med å skille egen kropps cells fra frammendragene.

HLA-DR6 er en del av HLA klasse II antigener, som er involvert i presentasjonen av frammendragene til T-celler i vår immunsvar. Særskilt er HLA-DR6 assosiert med en type autoimmun sykdom kalt reumatoid artritt.

Det er viktig å nevne at det finnes mange forskjellige varianter av HLA-antigener, og hver variant kan ha forskjellige effekter på individets sårbarhet overfor bestemte sykdommer eller responsen til behandling.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

'Hornhinneödem' är ett medicinskt tillstånd där det accumulerats vätska i hornhinnan, den transparenta membranen som täcker ögat. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom skador, infektioner eller systemiska sjukdomar som påverkar blodkärlen och vätskebalansen i kroppen.

Hornhinneödem kan leda till symtom som suddig syn, smärta, rodnad och fotosensitivitet. I vissa fall kan det vara ett tecken på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom graves' sjukdom eller kirurgiska komplikationer efter ögonkirurgi. Behandlingen av hornhinneödem beror på orsaken till tillståndet och kan inkludera mediciner som reducerar inflammation eller förbättrar vätskebalansen, samt i vissa fall kirurgiska ingrepp.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

'Hornhinnesjukdomar' refererar till olika sjukdomstillstånd som drabbar hornhinnan, den transparenta membranen som täcker främre delen av ögat. Hornhinnan är viktig för att skapa ett skarp och klart synfält genom att låta ljus passera in i ögat och fokusera det på näthinnan.

Hornhinnesjukdomar kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, trauma, arvsmassa, åldrande och andra medicinska tillstånd. Några exempel på vanliga hornhinnesjukdomar är:

1. Keratit: En infektionsrelaterad sjukdom som orsakas av bakterier, virus, svamp eller parasiter. Symptomen inkluderirödning, smärta, sår och minskad syn.
2. Torr öga: En sjukdom som orsakas av brist på tårproduktion eller för hög evaporation av tårfluiden. Symptomen inkluderiröda, irriterade och trötta ögon.
3. Skleros: En åldersrelaterad sjukdom som orsakas av förändringar i hornhinnans struktur och funktion. Symptomen inkluderar minskad klarhet och skärpa i synen, särskilt under dåliga ljusförhållanden.
4. Fregattsegel: En ovanlig sjukdom som orsakas av en abnormitet i hornhinnans struktur. Symptomen inkluderar förändringar i hornhinnans form och funktion, vilket kan leda till minskad synskärpa och andra besvär.
5. Keratokonus: En progressiv sjukdom som orsakas av en abnormitet i hornhinnans struktur. Symptomen inkluderar förändringar i hornhinnans form och funktion, vilket kan leda till minskad synskärpa och andra besvär.

Behandlingen av dessa sjukdomar beror på deras art och svårighetsgrad. Vissa sjukdomar kan behandlas med läkemedel eller kirurgi, medan andra kräver mer komplexa behandlingsmetoder. I alla fall är det viktigt att söka medicinsk hjälp så snart som möjligt om man upplever några av de symtom som nämnts ovan.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

Komplement Component 4b (C4b) är ett protein som är en del av komplementsystemet i kroppen. Det bildas när komplementproteinet C4 spjälkas av proteiner som C1, C1r och C1s under den initiala fasen av komplementsystemets aktivering. C4b är ett aktivt fragment som binder till ytan på patogener eller skadade celler, vilket markerar dem för destruktion. Det kan också binda till antikroppar och hjälpa till att koordinera deras aktivitet under den adaptiva immunresponsen. C4b är en viktig del av både den klassiska och mannosebindande lectin-förgreningen av komplementsystemet.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.

Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.

'Kärlnybildning i hornhinnan', även känd som korneal neovaskularisering, är ett tillstånd där nya blodkärl växer in i hornhinnan, ett tunt skikt som täcker främre delen av ögat och är viktigt för klar syn. Hornhinnan behöver näring och syre för att fungera korrekt, men saknar egna blodkärl. Istället får den näring via tårvätska och ett tunnt lagr av kärlrika vävnad under hornhinnan, kallat endotel.

Kärlnybildning i hornhinnan kan orsakas av olika sjukdomar eller skador som skadar hornhinneendotel eller minskar näringstillförseln till hornhinnan. Som ett svar på detta kompenserar kroppen genom att bilda nya blodkärl in i hornhinnan. Dessa nya kärl kan dock leda till negativa konsekvenser, såsom minskad klarhet av synen och ökat riskt för infektioner.

Det är viktigt att söka medicinsk behandling om du anar kärlnybildning i hornhinnan, eftersom det kan leda till allvarliga komplikationer om det inte behandlas. Behandlingen kan bestå av läkemedel som minskar angreppen på blodkärlen eller kirurgiska ingrepp för att avlägsna de nya kärlen.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

'Kärlöppenhet' (engelska: 'Vasodilation') är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där blodkärlen (artärer och vener) relaxerar och expanderar, vilket orsakar en ökning av kärldiametern och minskad perifer resistan. Detta leder till en sänkning av blodtrycket och en ökad blodgenomströmning i de drabbade områdena.

Kärlöppenhet kan vara ett normalt fysiologiskt fenomen, till exempel vid vila eller vid värmeexponering, men den kan också uppstå som en patofysiologisk process i samband med sjukdomar som hypertension, diabetes, hjärtsvikt och neurologiska störningar. Vissa läkemedel, såsom nitroglycerin och kalciumantagonister, kan också orsaka kärlöppenhet som en del av sin verkningsmekanism.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

Förbehandling inför en transplantation (organ eller celler) avser vanligtvis de preparationssteget som en potential mottagare genomgår innan själva transplantationskirurgin. Detta kan innebära en kombination av medicinska, immunologiska och/eller andra behandlingsformer beroende på vilken typ av transplantation det rör sig om.

Exempel på förbehandlingar inför en transplantation kan vara:

1. Immunsupressiva behandling: Den mest vanliga formen av förbehandling är att ge immunsuppressiva läkemedel som dämpar patientens immunsvar för att minimera risken för avstötningsreaktioner mot den nya organet eller cellerna.

2. Konditionering: Vid stamcellstransplantation kan en kraftigare form av förbehandling användas, kallad konditionering. Denna process innebär att patienten ges höga doser av kemoterapi och/eller radiation för att eliminera den egna immunsystemet och skapa plats för de nya stamcellerna.

3. Screening och matchning: Innan transplantationen behöver potentiala mottagare genomgå en rad tester för att avgöra lämpningen och för att hitta den bästa donatorn. Detta kan innebära blod- och vävnadsprov, genetisk matchning och immunologisk typning.

4. Utbildning och stöd: Mottagaren får också information och stöd för att förstå de speciella aspekterna av livet efter transplantationen, inklusive behandlingsplaner, livslång immunsuppressiv terapi och livsstilsförändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa en framgångsrik transplantation.

Polyethylene terephthalate (PET) är ett syntetiskt polymer, mer specifikt en termoplast, som används i en mängd olika tillämpningar, inklusive för tillverkning av plastflaskor, fibrer för kläder och tapeter, samt isolering för kablage. PET är transparent, lätt, starkt, motståndskraftigt mot fukt och smaklöst. Det är också en termoplast, vilket betyder att det kan formas när det hettas upp och härdas till en fast form när det svalns ned, och denna process kan upprepas om och om igen.

PET tillveras genom polykondensation av etylenglykol och tereftalsyra eller dess dimetylester, dimetyltereftalat. När PET kristalliserar bildar det en speciell form av kristaller som kallas för "reaktiv kristallinitet", vilket gör att materialet blir mycket starkt och hållbart.

PET är också ett miljövänligt alternativ jämfört med andra plaster, eftersom det kan återvinnas och recyclas på ett enkelt sätt. Det är ett av de mest vanliga materialen för att tillverka flaskor för drycker som läggs ut till återvinning, och PET-flaskor som återvinns kan användas för att tillverka nya flaskor eller andra produkter gjorda av recycleat PET.

Helkroppsbestrålning (Total Body Irradiation, TBI) är en behandlingsform inom radiationstherapi som innebär att kroppen exponeras för joniserande strålning från huvud till fot. Den används ofta som en del av preparationsbehandling inför stamcellstransplantation hos patienter med blodcancer, då strålningen eliminerar cancerceller och undertrycker immunsystemet för att förhindra avstötningsreaktioner mot de transplanterade cellerna. Behandlingen planeras vanligtvis så att den ger en jämnt distribuerad dos strålning över hela kroppen, ofta med hjälp av linjär acceleratorer eller cesium-137-källor.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

"Primär graft dysfunction" (PGD) är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva en allvarlig komplikation efter en transplantation, till exempel en lung-, lever- eller hjärttransplantation. PGD innebär att det nya organet inte fungerar korrekt redan under de första dagarna eller veckorna efter transplantationen, trots att det har införlivats korrekt och utan tekniska komplikationer under själva operationen.

PGD kan orsakas av olika faktorer, såsom skada på celler eller vävnader under transplantationsprocessen, immunologiska reaktioner, inflammation eller ischemisk-reperfusionsskada (skada som uppstår när blodförsörjningen återupptas efter en period av bristande blodtillförsel). Symptomen på PGD kan variera beroende på vilket organ som har transplanterats, men de kan inkludera andningssvårigheter, nedsatt funktion hos det transplanterade organet, ökad inflammation och i värsta fall organsvikt.

PGD är en allvarlig komplikation som kan ha stor påverkan på patientens prognos efter transplantationen. Därför är det viktigt att snabbt identifiera och behandla PGD för att minska risken för fortsatt skada på det nya organet och förbättra patientens chanser till en fullständig och varaktig återställelse.

'Vena saphena' er en latinsk betegnelse for de to lange, overfladiske venekanaler i benet. Der findes både en great saphenous vein (stor vena saphena) og en small saphenous vein (lille vena saphena).

Den great saphenous vein er den længste ven i kroppen og begynder som en samling af små kapillærer i fodsålen. Den stiger op ad forinningsbenet (tibia), passerer forbi knæskallen (patella) og fortsætter op ad lårbensbenet (femur), hvor den til sidst munder ud i femoralvenen.

Den small saphenous vein begynder også som en samling af kapillærer i fodsålen, men stiger op ad bagskinnen af underbenet og munder ud i poplitealvenen, der ligger i knæets bagside.

Disse venekanaler er vigtige for at lede blod tilbage mod hjertet fra benene. Problemer med disse venekanaler, såsom udvidede veners (varikøser) eller blodprop, kan have en betydelig indvirkning på den overordnede helbredstilstand og kræve medicinsk behandling.

En levande donator är en person som är i livet och som villfullytter att ge en eller flera av sina organ, vävnader eller celler till en annan person som behöver dem. Detta kan ske genom olika metoder beroende på vilket organ eller vävnad som ska doneras.

Exempel på levande donation inkluderar:

* En levande njurdonation, där en frisk person donerar en av sina två njurar till en mottagare vars egen njure har slutat fungera korrekt.
* En leverlobdonation, där en del av levern från en levande donator transplanteras till en mottagare.
* En benmärgstransplantation, där celler hämtade från benmärgen hos en levande donator injiceras till en mottagare för att ersätta dennes skadade eller sjuka benmärgsceller.

Levande donation kan vara ett livräddande alternativ för dem som behöver en transplantation, men det finns också risker och komplikationer som är associerade med denna typ av donation. Dessa måste vägas upp mot potentiala fördelarna innan en beslut om donation tas.

Azathioprine är ett immunsupressivt läkemedel som används för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, bland annat transplantationsrejektion och autoimmuna sjukdomar såsom reumatoid artrit, inflammatorisk tarmsjukdom och lupus.

Läkemedlet fungerar genom att hämma celltillväxten och delningen av vita blodkroppar, särskilt de som är involverade i immunförsvaret. Det gör så genom att hämma en specifik typ av enzymer som kallas för purin-nukleotidas.

Azathioprine kan ges oralt (som en tablett) eller intravenöst och vanligtvis används tillsammans med andra läkemedel, såsom kortikosteroider och/eller andra immunsuppressiva medel.

Som med alla läkemedel kan azathioprine ha biverkningar och risker, inklusive ökad infektionsrisk, levertoxicitet, minskad röda och vita blodkroppar samt ökad risk för cancer. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar med behandlingen.

Läkemedelsbehandling ska alltid övervakas av en läkare, som kommer att besluta om dosering och behandlingsschema baserat på patientens specifika tillstånd och behov.

Ett immunkonjugat är en substans som består av två delar: en immunologisk del och en verkningsdel. Den immunologiska delen är ett antikroppsmolekyl som kan binda specifikt till en viss typ av cell, proteins molekyl eller antigen. När denna binding har skett aktiveras den verkningsfyllda delen av konjugatet, vilket ofta är ett toxin, en radioaktiv isotop eller en fluorescerande markör. Denna mekanism används inom medicinen för att exempelvis kunna eliminera cancerceller eller visualisera specifika strukturer i kroppen.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Den medicinska definitieen av "Blodkärlsprotesimplantation" är när en konstgjord blodkärl (protes) implanteras eller placeras in i kroppen. Detta kan göras av olika anledningar, t.ex. för att ersätta ett naturligt blodkärl som är skadat, blockerat eller har försvagats. Protesen kan vara gjord av material som till exempel plast eller metall och finns i olika storlekar beroende på vilket område i kroppen den ska placeras.

Blodkärlsprotesimplantation utförs vanligen under en operation och kräver narkos. Efter operationen behöver patienten vanligen stanna på sjukhus för observation och rehabilitering. Det är viktigt att följa läkares instruktioner efter operationen för att undvika komplikationer som trombos, infektion eller andra allvarliga biverkningar.

En medicinsk definition av 'transplantat' är ett vävnads- eller organprovrum som har transplanterats från en donator till en annan individ, med syfte att ersätta eller reparera en skadad, sjuk eller funktionslös vävnad eller organs i mottagaren. Transplantat kan vara sådant som benmärg, hud, hjärta, lungor, lever, njurar, pankreas och andra typer av vävnader beroende på vad som behövs för att behandla den specifika sjukdomen eller skadan.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

Obliterativ bronkiolit är en medicinsk term som används för att beskriva en allvarlig lungsjukdom där de små luftvägarna, eller bronkioler, i lungorna skadas och till slut förträngs (obliteras) av ärrvävnad eller cystor. Detta orsakar andningssvårigheter och sämre syresättning i blodet. Sjukdomen kan vara primär, det vill säga att den utgör själva sjukdomen, eller sekundär till andra sjukdomar eller exponeringar för skadliga ämnen som rök, kemikalier eller gaser.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

En bukspottkörteltransplantation är en medicinsk proceduren där en ny, frisk bukspottkörtel transplanteras till en patient vars egen bukspottkörtel inte fungerar korrekt. Detta kan ske på grund av sjukdomar som typ 1-diabetes, cystisk fibros eller cancer. Den nya körteln kan komma från en levande donator, oftast en nära anhörig, eller en död donator.

Transplantationen innebär att patienten får en fungerande bukspottkörtel som kan producera hormoner och enzymer som behövs för kroppens normala funktion. Detta kan hjälpa till att lindra symtomen av den ursprungliga sjukdomen och förbättra patientens livskvalitet. Emellertid medför transplantationen också en risk för komplikationer som avstötningsreaktioner, infektioner och biverkningar av immunsuppressiva läkemedel som behövs för att förhindra avstötningsreaktioner.

Reoperation, även kallat "omopereration", är en term inom medicinen som refererar till att en patient behöver genomgå en ny operation för samma sjukdom eller skada efter att ha genomgått en tidigare operation. Det kan bero på att den första operationen inte löst problemet fullt ut, att komplikationer har uppstått eller att patientens tillstånd har försämrats. Orsaken och typen av reoperation varierar beroende på diagnosen och individuella faktorer hos patienten.

Metylprednisolon är ett syntetiskt glukokortikoidmedel som används för att behandla inflammatoriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet, vilket reducerar svullnad och smärta.

Medicinskt sett är metylprednisolon en typ av kortikosteroid som har starka antiinflammatoriska och immunsuppressiva effekter. Det används ofta för att behandla allvarliga tillstånd som exacerberingar av multipel skleros, lunginflammation, allergisk alveolit, svår astma, reumatoid artrit och andra autoimmuna sjukdomar.

Liksom andra kortikosteroider kan metylprednisolon orsaka biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, svaghet, förändringar i humör och störningar i menstruationscykeln. Långvarigt bruk kan också leda till allvarliga biverkningar som ökad risken för infektioner, benbrott, högt blodtryck, diabetes och mag-tarmrubbningar.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

'Blodådror' (på engelska 'veins') är rörformiga strukturer i kroppen som transporterar blod till hjärtat. Det skiljer sig från artärer, som transporterar blodet bort från hjärtat. Blodådrorna har tunnare muskel- och elastisk vävnad än artärerna, vilket gör att de är mer slappa och kan expandera för att hålla mer blod. De flesta blodådrorna innehåller också valvulära strukturer som förhindrar att blodet rinner tillbaka när hjärtat slår.

ABO-blodgruppsystemet är ett genetiskt system för blodtypindelning hos människor, som grundar sig på förekomsten eller saknaden av två olika sockerstrukturer (antigener) på ytan av de röda blodkropparna. Dessa antigener kallas A och B. Det finns fyra huvudsakliga blodgrupper inom ABO-systemet: A, B, AB och O.

1. Blodgrupp A: Personer med denna blodgrupp har A-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot B-antigen.
2. Blodgrupp B: Personer med denna blodgrupp har B-antigen på ytan av sina röda blodkroppar och producerar antikroppar mot A-antigen.
3. Blodgrupp AB: Personer med denna blodgrupp har både A- och B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar och producerar inga antikroppar mot antingen A- eller B-antigen.
4. Blodgrupp O: Personer med denna blodgrupp har inga A- eller B-antigener på ytan av sina röda blodkroppar, men de producerar både antikroppar mot A- och B-antigen.

Det är viktigt att matcha blodtransfusioner och organtransplantationer korrekt enligt ABO-blodgruppssystemet för att undvika allvarliga komplikationer som immunreaktioner eller transplantatförkastning.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

En medicinsk kontext är en leukocyttransfusion (även känd som granulocyttransfusion) en procedure där en patient får en transfusion av vita blodkroppar, främst neutrofila granulocyter, från en kompatibel donator. Detta används sällan och vanligtvis reserverat för patienter med allvarliga infektioner som inte har svarat på antibiotika och som har extremt låga nivåer av neutrofila granulocyter i sin egen cirkulation. Målet är att öka antalet vita blodkroppar hos patienten för att stödja deras immunförsvar och hjälpa till att bekämpa infektionen. Det finns dock forskningsresultat som ifrågasätter effektiviteten och säkerheten av denna behandling, och den används därför mycket sparsamt i klinisk praxis.

Sirolimus, också känt som Rapamune, är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra avstötning efter organtransplantationer. Det verkar genom att hämta ned T-cellernas aktivitet och på så sätt minska risken för immunreaktioner mot det transplanterade organet. Sirolimus är ett makrolidderivat som hämmar kinashämban A mTOR (mammalian target of rapamycin), vilket i sin tur styr cellcykeln, celldifferentiering och celldöd. Läkemedlet kan också användas för att behandla vissa typer av cancer, såsom njurcancer och sarcom, på grund av dess förmåga att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl).

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

En chimæra är en organism bestående av celler från två eller flera olika zygotiska ursprung. Det kan till exempel uppstå när två befruktade ägg (zygoter) slår sig samman under embryonal utvecklingen, eller när celler från två olika embryon mixas under tidig embryonal development. Chimärer kan ha celler med olika kromosomala makeup, och de kan ha olika fenotyper i olika delar av sin kropp. Chimärer förekommer naturligt hos vissa djurarter, men kan även skapas experimentellt i laboratoriemiljö.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Cytotoxicity tests are a group of laboratory methods used to measure the damaging effects of chemicals or drugs on living cells. Immunological cytotoxicity tests, also known as immune-mediated cytotoxicity assays, involve the use of the immune system to detect and quantify cell damage or death.

In these tests, specific antibodies are used to label target cells, which can then be detected and measured using various techniques. For example, in the classic cytotoxic lymphocyte (CTL) assay, cytotoxic T-cells are incubated with target cells that have been labeled with a chromium-51 radioisotope. If the T-cells recognize and kill the target cells, the released chromium can be measured to quantify the degree of cytotoxicity.

Other immunological cytotoxicity tests include flow cytometry-based assays that use fluorescently labeled antibodies to detect cell surface markers or intracellular proteins associated with apoptosis or necrosis. These assays can provide detailed information about the mechanisms of cell death and the specificity of cytotoxic responses.

Immunological cytotoxicity tests are widely used in various fields, including drug development, cancer research, immunology, and toxicology, to evaluate the safety and efficacy of therapeutic agents, assess immune function, and study the mechanisms of cellular injury and disease.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

Mycophenolic acid (MPA) er ein immunsuppressivt medikament som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning av den transplanteerde organet. Det virker ved å hindre de immunsystemets hvite blodceller, spesielt T-cellene og B-cellene, i å aktivere seg og dele seg, noe som reduserer sannsynligheten for en avstøtelsereaksjon. Mycophenolic acid er også brukt i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, som eksempelvis lupus erythematosus.

Mykofenolsyra (MPA) er den aktive substansen i legemidlene Myfortic og CellCept. MPA kan også hentes direkte fra svampen Penicillium stoloniferum, men dette brukes ikke i klinisk praksis.

Les mer på:

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

Pulstjänare, eller "pulsedelivered medication," är ett sätt att leverera läkemedel till patienten genom att använda en apparat som skapar en kort, högtrycksdos av gas som trycks genom en applicator och in i huden. Denna metod används ofta för att leverera läkemedel transdermalt (genom huden), men kan också användas för att leverera läkemedel till andra delar av kroppen, beroende på applikatortypen.

Den vanligaste användningen av pulstjänare är för smärtlindring och behandling av muskelspasmer, men det kan också användas för att leverera andra läkemedel som antiinflammatoriska medel, lokalbedövningar och hormoner.

Det är viktigt att notera att pulstjänare inte ska förväxlas med transdermala öronsnäckemedicineringsenheter (TDOEs), som också använder gas för att leverera läkemedel, men gör det genom öronen istället för huden.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

En kirurgisk anastomose är en sammanbindning mellan två hålrum, som skapas genom att två luktartade ytor (slemhinnor) sys eller fästes ihop. Det kan exempelvis vara en förbindelse mellan två rörformiga strukturer, till exempel två tarmar, två blodkärl eller två luftvägar. Anastomosen skapas ofta under kirurgiska ingrepp, exempelvis när en del av en struktur tas bort och de kvarvarande ändarna måste sammanfogas för att återställa funktionen hos organet.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

'Kreatinin' är ett slags ämne som bildas i kroppen när musklerna bryter ner det aminosyra som heter kreatin. Det filtreras bort från blodet genom njurarna och tas sedan bort från kroppen via urinen. Nivåerna av kreatinin i blodet kan användas som ett mått på njurens funktion, eftersom en nedsatt njurfunktion kan leda till högre nivåer av kreatinin i blodet.

CTLA-4, eller Cytotoxic T-Lymphocyte Associated Protein 4, är ett transmembrant protein som uttrycks på aktiverade T-celler. Det fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering och hjälper till att kontrollera immunresponsen för att förhindra överaktivitet eller autoimmunitet. CTLA-4 agerar genom att konkurrera med CD28 om bindning till kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler, vilket minskar T-cellaktiveringen.

CTLA-4 är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer, eftersom blockering av CTLA-4 kan öka aktiviteten hos tumörspecifica T-celler och leda till bättre svar på cancerväxten. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som aspirin har visat sig minska risken för cancer genom att öka uttrycket av CTLA-4 på tumörceller, vilket kan leda till större immunrespons och bättre kontroll av cancerväxten.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

Cytomegalovirusinfektion (CMV) är en infektionssjukdom orsakad av cytomegalovirus, ett herpesvirus. Infektionen kan vara asymptomatisk eller orsaka milda symptom hos immunokompetenta individer, men kan vara allvarligare hos immunförsvagna personer, gravida och foster.

CMV-infektion kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive levern, lungorna, levern och centrala nervsystemet. Symptomen på en aktiv CMV-infektion kan variera beroende på vilket organ som är drabbade, men kan inkludera feber, trötthet, muskelsmärtor, inflammation i lymfkörtlar och lever, halsont, diarré och hosta.

Behandlingen av CMV-infektion beror på individuella faktorer som inkluderar immunstatus, allvarlighetsgraden av sjukdomen och vilket organ som är drabbat. För de flesta immunokompetenta personer behövs vanligtvis ingen speciell behandling, medan immunosupprimerade patienter kan behöva antivirala läkemedel för att kontrollera infektionen.

Gravida kvinnor som drabbas av primär CMV-infektion under graviditeten har en risk att överföra viruset till fostret, vilket kan leda till allvarliga skador på fostrets hörsel, syn och utveckling. Preventiva åtgärder och regelbundna ultraljudskontroller rekommenderas för gravida kvinnor som har konstaterats ha CMV-infektion.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

'Fostervävnadstransplantation' (engelska: 'Allogenic Fetal Tissue Transplantation') är en medicinsk behandlingsform där vävnad från ett foster av samma art som patienten används för att ersätta skadad eller funktionsnedsatt vävnad hos patienten.

Denna typ av transplantation kan vara kontroversiell på grund av etiska och moraliska frågor relaterade till användningen av fostervevnad. Dessutom kan patienten behöva immunosuppressiva läkemedel för att minska risken för avstötning, vilket kan medföra biverkningar och komplikationer.

Fostervävnadstransplantation har använts i olika medicinska tillämpningar, såsom behandling av neurologiska sjukdomar som Parkinson's disease och Huntington's disease, samt för att ersätta skadad hjärtvävnad och levervävnad. Vävnaden kan hämtas från aborterade foster eller från fostervävnad som producerats i laboratorium genom stamcellsteknik.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

Chimerism är ett medicinskt tillstånd där en individ har celler, gener eller vävnader med genetiskt distinkta egenskaper. Det kan uppstå när två befruktade ägg eller embryon smälter samman under tidig utveckling, vilket resulterar i en individ som har celler från båda ursprungliga individer. Chimerism kan också uppstå genom transplantation av celler eller vävnader från en annan person, där mottagaren sedan utvecklar en population av celler med genetiskt distinkta egenskaper jämfört med deras egna celler.

Chimerism kan vara asymptomatisk och upptäckas slumpmässigt genom genetiska tester, eller det kan orsaka symtom beroende på vilka organ eller system som är påverkade. I vissa fall kan chimerism leda till autoimmuna sjukdomar, transplantat mot immunreaktioner eller andra komplikationer. Behandlingen av chimerism beror på underliggande orsaken och symtomen, men kan inkludera mediciner som supressar immunsystemet eller celltransplantation.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

En lymfocyttransfusion är en medicinsk behandling där en patient får en transfusion av friska, kompatibla lymfocyter (en typ av vita blodkroppar) från en donator. Detta görs vanligtvis för att hjälpa patientens immunförsvar att bekämpa vissa sjukdomar eller infektioner, till exempel efter en bone marrow-transplantation. Lymfocyttransfusioner är också under forskning för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Propyleen glycol (PG) är ett syntetiskt, färglöst, klart och lättflytande vätskemedel som har en svag söt smak och doft. Det används inom en mängd olika industrier, inklusive livsmedels-, farmaceutisk- och kosmetiskindustrin, på grund av sin förmåga att behålla moisture, fungera som konserveringsmedel och agera som en bärare för andra ämnen.

I medicinsk kontext används propyleen glycol ofta som ett excipient, det vill säga ett hjälpämne i läkemedelsformuleringar. Det kan användas som en bas för flytande läkemedel, injektionsvätskor och inandningsmedel. Propyleen glycol är godkänt av FDA (Food and Drug Administration) som ett generellt erkänt som säkert (GRAS) ämne för användning i livsmedel och läkemedel i vissa koncentrationer.

Även om propyleen glycol normalt anses vara säker i de flesta tillämpningar, kan det orsaka irritation hos vissa individer vid kontakt med hud eller slemhinnor. I mycket höga doser kan det ha toxicologiska effekter, men sådana doser är osannolika att uppnås genom normal användning av produkter som innehåller propyleen glycol.

Koronar-bypass är ett medicinskt ingrepp där man skapar en ny blodförsörjning till hjärtmuskulaturen, när de befintliga koronärartärerna är blockerade eller förträngda. Detta görs genom att använda en frisk blodkärl från ett annat ställe i kroppen (till exempel en liten gren av lungartären eller en armartär) och koppla den till koronärartären, både uppströms och nedströms blockaden. På så sätt återställs blodflödet till det delar av hjärtat som varit utsatt för syrebrist. Detta kan förbättra patientens symptom som kärlkramp (angina pectoris) och minska risken för allvarliga komplikationer som hjärtinfarkt eller död.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Plasmaferese, även känt som plasmaseparation och plasmafiltration, är ett medicinskt förfarande där man tar bort en del av patientens blodplasma och ersätter det med någon form av substitut, till exempel kolloidlösning eller annat friskt plasma. Detta görs vanligtvis med hjälp av ett så kallat apheresverktyg som separerar blodplasman från de andra blodbestanddelarna.

Plasmapheresen används ofta som en behandlingsmetod för olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar, där patientens eget immunsystem attackerar kroppens egna celler eller proteiner. Genom att ta bort det skadliga materialet i blodplasman kan man minska symtomen och förbättra patientens tillstånd. Plasmapheresen kan också användas som en temporär behandling före en transplantation eller för att behandla förgiftningar orsakade av toxiska substanser i blodet.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.

Tymektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där delar av mittöronbenet, även kallat tyttan, tas bort. Detta görs vanligtvis för att lindra symptomsammansättningar orsakade av Ohrs tumörer eller andra tillstånd som påverkar strukturen och funktionen hos mittöronbenet. Tymektomin kan även ingå i en större operation, såsom translabyrintotomi, för att ge bättre tillgång till innerörat.

En opportunistisk infektion (OI) är en infektion som orsätts av organischer som normalt inte ger upphov till sjukdom hos en person med ett normalt fungerande immunförsvar. Dessa infektioner utnyttjar möjligheten (opportuniteten) att orsaka sjukdom när individens immunförsvar är nedsatt, som vid HIV/AIDS, cancerbehandlingar eller vid användning av immunosuppressiva läkemedel.

Exempel på opportunistiska infektioner inkluderar: Pneumocystis jirovecii pneumoni (PJP), Candidiasis (svampinfektion), Toxoplasmos, Cryptosporidios och många andra.

Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.

Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.

Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

Läkemedelstillförsel, lokal, är en metod för att tillföra ett läkemedel direkt till en specifik plats på eller i kroppen, istället för att ge det systemiskt (t.ex. via oral route eller injektion). Detta görs vanligtvis med hjälp av en salva, kräm, gelé, spray eller plåster som innehåller aktiv medicinsk substans.

Exempel på användningsområden för lokal läkemedelstillförsel kan vara:

1. Lindring av smärta och inflammation i en särskild muskel eller led, till exempel med hjälp av en antiinflammatorisk kräm.
2. Behandling av ytliga infektioner på huden, genom användning av en antimikrobiell salva eller crème.
3. Lokal smärtlindring efter en operation, där ett lokalbedövande gel appliceras på operationsstället.
4. Behandling av hudåkommor som akne, där en kräm eller gel med aktiva substanser används för att reducera inflammation och bakterieväxt.

Lokal läkemedelstillförsel kan vara ett effektivt sätt att behandla specifika problem, eftersom det minskar systemiska biverkningar och ökar koncentrationen av läkemedlet i den behandlade området.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

'Svin' er ikke en medisinsk term. I medisinsk sammenhengg brukes ordet oftest for å referere til svinfluensa, som er en type influensavirus som normalt infekterer svin, men som kan overføres til andre dyr og mennesker. Svininfluenza-viruset deles vanligvis ikke mellom mennesker, men det kan skje under specielle omstendigheter, som f.eks. når en person kommer i nær kontakt med infisjonspersoner eller smittebærende svin.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion. Det kan användas för att behandla blodbrist (anemi), blödningar, sjukdomar som påverkar blodet och vissa arvsdefekter. Transfusionen måste matchas med mottagarens blodtyp för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsreaktioner.

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

En arteriovenös (AV) shunt är en operation där man skapar en permanent genombrott mellan en artär och en ven. Detta görs vanligtvis för att öka den totala blodflödet genom ett område i kroppen, till exempel vid dialysbehandling av patienter med njursvikt. Vid en AV-shunt skapas en direkt väg från artär till ven, vilket gör att det ooxygenerade blodet från arterien passerar rakt igenom venen istället för att gå genom de små blodkärlen (kapillärerna) där syreutbyte sker. Detta kan leda till syrgasmangel i de kroppsdelar som normalt mottar blod via denna ven.

Kirurgiska AV-shunt operationer innebär oftast att en artär och en ven i armen används för att skapa shunten, men ibland kan även benen användas. Shunten kan vara yta-till-yta (side-to-side) eller slang-formad (end-to-side). Efter operationen behöver patienten vanligtvis ha en viloperiod innan de kan använda armen igen, och det kan ta några veckor innan shunten är helt läkt.

Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av transkriptionsfaktorer som innehåller ett välbevarat DNA-bindningsdomäne, känt som Forkhead box-domänen. Dessa proteiner deltar i regleringen av en mängd cellulära processer, inklusive cellytocykl, differentiering, apoptos och metabolism. Varje FOX-protein har specifika funktioner beroende på vilken typ av cell de uttrycks i och under vilka förhållanden. De kan agera som aktivatorer eller repressorer av transkription beroende på vilka andra proteiner de interagerar med. Genom att kontrollera genuttrycket på olika gener, hjälper FOX-proteinerna att styra cellens öde och funktion under dess livscykel.

Heterofila antikroppar är en typ av antikroppar som binder till två olika epitoper eller antigenstrukturer, där minst ett av dessa inte hör till den egna individens organism. Termen "hetero" refererar till att antikroppen binder till två olika antigener, medan "fila" refererar till att de är direkt riktade mot två olika epitoper på samma eller skilda molekyler.

Heterofila antikroppar kan uppstå som en reaktion på en infektion, vaccination eller vid autoimmuna sjukdomar. De kan också vara av naturlig occuriens, vilket betyder att de förekommer i individen utan någon uppenbar orsak. Heterofila antikroppar har potential att störa immunologiska funktioner och bidra till sjukdomsprocesser, men de kan också ha en skyddande effekt under vissa omständigheter.

Det är värt att notera att begreppet "heterofil" används inom immunologin även för att beskriva proteiner som har förmågan att binda till två olika molekyler, oavsett om de är av antikroppslig eller annan natur.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Autotransplantation är en medicinsk procedur där man flyttar celler, vävnader eller organ från en del av kroppen till en annan del hos samma individ. Detta görs ofta för att ersätta skadad, sjuk eller funktionsoduglig vävnad med frisk vävnad från samma person. Exempel på autotransplantation inkluderar till exempel transplantation av benmärg, hud, tänder och leverceller.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Organförvaring är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att bevara organ, såsom hjärta, lungor, lever, njurar och bukspottkörtlar, efter att de har avlägsnats från en donator. Detta görs vanligtvis med syfte att bevara organens funktionella och strukturella integritet så länge som möjligt innan transplantation till en mottagare.

Det vanligaste sättet att bevara organ är genom kylning till en temperatur på 4-8 grader Celsius, ett tillstånd som kallas hypotermisk lagring. Denna metod kan användas under en period upp till sex timmar för de flesta organen, beroende på deras storlek och typ.

En annan metod är så kallad masugnsbehandling, där organen placeras i ett speciellt lösning som skyddar dem från skada under den korta perioden av varm ischemisk tid, det vill säga tiden då blodflödet till organet har stoppats. Denna metod används ofta när organen behöver transporteras över längre avstånd eller när transplantationen inte kan ske omedelbart efter att organet har avlägsnats.

I vissa fall kan organ även bevaras genom kryokonservering, där de placeras i ett speciellt medium och frysas till mycket låga temperaturer, ofta ned till -196 grader Celsius med hjälp av flytande kväve. Denna metod används sällan eftersom det finns en risk att iskristaller som bildas under frysprocessen kan skada organens celler och strukturer.

Organförvaring är en mycket viktig del av transplantationsprocessen, eftersom det direkt påverkar organets funktionella kapacitet och överlevnadschansen hos mottagaren. Det krävs mycket skicklighet och kunskap för att utföra denna process korrekt, och det finns ständiga forsknings- och utvecklingsarbete pågående för att förbättra metoderna och öka chansen till framgångsrik transplantation.

Immunomodulation refererer til den proces hvorved immunforsvarets aktivitet modelleres, kontrolleres eller ændres. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder dæmpning af overdrevent respons (anti-inflammatorisk virkning), stimulering af immunforsvaret eller modulerende af dens specifike respons til en given antigen. Immunomodulatoriske terapier kan inkludere brug af cytokiner, immunsuppressive medicin, biologiske agenter og andre substanser, der påvirker immunsystemet på forskellige måder. Formålet med immunomodulering er ofte at opnå en balance i immunforsvarets respons, så det kan beskytte mod trusler uden at skade værten.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Interleukin-2 (IL-2) receptor alpha subunit, också känt som CD25 eller T-aktiverings antigenen, är en proteinmolekyl som utgör en del av IL-2 receptorn. Denna subunit kombineras med två andra subenheter, beta (CD122) och gamma (CD132), för att bilda ett fullständigt fungerande IL-2 receptor komplex på ytan av aktiverade T-celler.

IL-2 är en cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen, särskilt vid aktivering och proliferation av T-celler. När IL-2 binder till sin receptor aktiveras intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellcykeln och celldelningen hos de aktiverade T-cellerna.

CD25 är en icke-membranbundet protein med hög affinitet för IL-2, vilket gör det möjligt för T-celler att svara känsligt på låga koncentrationer av IL-2. Dessutom har CD25 en viktig funktion i regleringen av tolerans och autoimmunitet genom att hämma aktivering av autoreaktiva T-celler.

Abnorma nivåer av CD25 kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer. Därför är mätning av CD25-nivåer kliniskt användbar för att diagnostisera och monitorera vissa sjukdomar, samt för att utvärdera effektiviteten av behandlingar som riktar sig mot IL-2-receptorn.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

En blodtumör (eller malign hæmatopoietisk neoplasi) er en type kræft, der dannes i det bløde væv, som producerer celler, der indgår i blodet, herunder røde og hvide blodlegemer samt blodplader. Der findes forskellige typer blodtumører, herunder:

1. Leukæmi: En form for blodtumør, der dannes i det bløde væv, som producerer hvide blodlegemer (leukocytter). Der findes flere typer leukæmi, herunder akut lymfatisk leukæmi (ALL), akut myeloid leukæmi (AML), kronisk lymfatisk leukæmi (CLL) og kronisk myeloid leukæmi (CML).
2. Lymfom: En form for blodtumør, der dannes i lymfatiske væv, herunder lymfeknuder, milt, tarmen og lymfehinden. Der findes to hovedtyper af lymfom, nemlig Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En form for blodtumør, der dannes i den del af knoglevævet, som producerer røde blodlegemer (erythrocyter), hvide blodlegemer (leukocytter) og blodplader (trombocytter). Myelom kaldes også multipelt myelom eller plasmacellsk cancer.

Blodtumører kan være meget alvorlige, da de forstyrrer den normale produktion af celler i blodet og kan sprede sig til andre dele af kroppen via blodet og lymfen. Behandlingen af blodtumører afhænger af typen, graden og udbredelsen af sygdommen.

Lårbensartären (latin: arteria femoralis) är en av kroppens stora blodkärl och förser benet med syre- och näringsriktigt blod. Den delar sig vanligen upp i tre grenar: profunda femoralis, superficialis femoralis och lateralis circumflexa femoris. Profunda femoralis förser musklerna i lårets framsida med blod, medan superficialis femoralis fortsätter ner i benet som poplitealartären. Lateralis circumflexa femoris förser höftmuskulaturen med blod.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Medicinskt talat är 'halsvener' ett samlingsbegrepp för de blodkärl som transporterar blod till och från halsen. Detta inkluderar både artärer, som tar oxygenerat blod ifrån hjärtat och förser halsen med syre, och vener, som returnerar det avsvalade, syrefattiga blodet tillbaka till hjärtat.

I halsen finns det fyra stora par av blodkärl:

1. Karotidartärerna: Dessa är de huvudsakliga artärerna som förser halsen, huvudet och hjärnan med syre- och näringsriktigt blod. De delar sig vanligtvis i två grenar, den yttre karotidartären som försörjer ansiktet, skallen och halsen, och den inre karotidartären som förser hjärnan med syre.

2. Vertebralartärerna: Dessa är två små artärer som går upp genom ryggraden och försörjer hjärnbarken med syre.

3. Jugularveinerna: Dessa är de stora venorna i halsen som returnerar det avsvalade, syrefattiga blodet från huvudet och halsen tillbaka till hjärtat. De har också en koppling till lymfkärlen i halsen och hjälper till att dränera den vätska som produceras av huvudet och halsen.

4. Subklaviavenerna: Dessa är de stora venorna som går under klaviklarna (skulderbladen) och förbinder halsvenerna med överkroppsvenerna. De returnerar det avsvalade, syrefattiga blodet från övre extremiteterna tillbaka till hjärtat.

Den postoperativa perioden är den tidsperiod som följer efter en operation och under vilken patienten återhämtar sig från ingreppet. Under denna tid kan patienten behöva vila mer, ta smärtstillande mediciner och övervakas för komplikationer såsom infektioner eller blödningar. Den exakta längden på den postoperativa perioden kan variera beroende på typen av operation, patientens allmänt hälsotillstånd och andra faktorer.

En allograft är en transplantation av ett organ, vävnad eller celler från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från en autograft (transplantation av material från en del av kroppen till en annan del hos samma individ) och xenograft (transplantation mellan olika arter). Allografter kan vara immunologiskt förkastliga eftersom det finns skillnader i proteiner och andra molekyler på cellytemembranen mellan donator och recipient. För att reducera risken för avstötningsreaktioner behandlas ofta allografter med immunosuppressiva läkemedel som dämpar den immuna responsen hos recipientsystemet.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Immunsera, även känt som immunoglobuliner eller gammaglobulin, är proteiner som produceras av B-celler och Plasma celler i vårt immunsystem. De fungerar som en viktig del av vår immunitet genom att hjälpa till att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

Immunsera finns i två former: monomera och polymera. Monomera immunsera består av en enda subenhet, medan polymera immunsera består av flera sammanlänkade subenheter. Det finns också fem typer av immunsera, som kallas IgA, IgD, IgE, IgG och IgM, var och en med specifika funktioner i vårt immunförsvar.

IgG är den vanligaste typen av immunsera och hjälper till att förhindra infektioner genom att neutralisera toxiner och virus. IgA finns huvudsakligen i slemhinnor, såsom i lungorna och mag-tarmkanalen, där den hjälper till att förhindra infektioner från att tränga in i kroppen. IgM är den första typen av immunsera som produceras när en individ utsätts för en ny patogen och hjälper till att aktivera komplementsystemet, vilket bidrar till borttagandet av främmande ämnen från kroppen. IgD finns huvudsakligen på ytan av B-celler och hjälper till att initiera immunresponsen när en patogen identifieras. IgE är den minsta mängden immunsera i kroppen, men den har en viktig roll i försvaret mot parasiter och är också involverad i allergiska reaktioner.

"Protective construction" i medicinsk kontext kan definieras som en struktur eller enhet som är designad för att skydda och stödja kroppen, specifikt en viss del eller organ, från skada eller yttre påverkan. Detta kan inkludera exempelvis en halsstöd (cervical collar) som används efter en halskada för att stabilisera halskotorna och förhindra ytterligare skada, eller ett benprotes som används efter en amputation för att ersätta den bortopererade extremiteten och ge stöd och funktionalitet till patienten. Protectiva konstruktioner kan vara tillfälliga eller permanenta beroende på behovet och typen av skada eller sjukdom.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

'Vävnads- och organtagning' är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där celler, vävnader eller organ transplanteras från en individ (donator) till en annan individ (mottagare). Detta kan vara en behandlingsalternativ för patienter med skada eller sjukdom som har resulterat i ett funktionsfel eller celldöd inom kroppen.

Det finns olika typer av vävnads- och organtagningar, beroende på vilket organ eller vävnad som behöver ersättas. Några exempel är ben-, hud- och senvävnads transplantationer, men även hjärta, lungor, lever, njurar och benmärg.

För en lyckad överlevnad och funktion efter en transplantation måste mottagarens immunsystem tolerera det nya organet eller vävnaden. För att undertrycka den immuna responsen ges immunosuppressiva läkemedel som minskar risken för avstötningsreaktioner.

Vävnads- och organtagningar kan vara livräddande behandlingar, men de är också ofta förenade med vissa risker och komplikationer, såsom infektioner, avstötningsreaktioner och biverkningar av immunosuppressiva läkemedel.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

En hjärt-lungtransplantation är en medicinsk procedure där ett sjukt eller skadat hjärta och lungor ersätts med friska organ från en givare. Detta används vanligtvis som en behandling för allvarliga sjukdomar som inte kan lindras på annat sätt, till exempel vid hjärtsvikt eller kronisk lungsjukdom som inte har svarat på andra behandlingsmetoder.

Under operationen avlägsnas både det sjuka hjärtat och lungorna från mottagaren, och ersätts med de nya organen som placeras i bröstkorgen. Organen kopplas sedan till blodkärlen och nerverna för att återställa blodflödet och funktionen hos det nya hjärtat och lungorna.

Efter operationen behöver patienten intensiv vård och rehabilitering, inklusive medicinsk behandling, andningsterapi och fysisk träning för att stärka sina nytt organs funktion och undvika komplikationer som avvisning eller infektion.

Hjärt-lungtransplantation är en komplex operation med höga risker och begränsade möjligheter till givarorgan, men kan förlänga livet och förbättra kvaliteten på livet för vissa patienter med allvarliga hjärtsjukdomar eller lungsjukdomar.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

En hjärtmuskel (eller miokard) är ett speciellt slag av muskelvävnad som utgör väggarna till hjärtat. Det består av muskelceller som är specialiserade för att kontrahera koordinerat och pumpa blod genom kroppen. Hjärtmuskeln har förmågan att kontrahera oavbrutet under hela livet, och den drivs av elektriska impulser som genereras i hjärtats speciella ledningssystem. Denna koordinerade kontraktion är viktig för att hjärtat ska fungera effektivt och pumpa blod till alla delar av kroppen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

Rekonstruktivkirurgi är en gren inom kirurgin som fokuserar på att restaurera funktion och form på kroppen efter sjukdom, trauma eller medfött defect. Rekonstruktivkirurgiska tekniker är de metoder och procedurer som används för att uppnå detta. Det kan innebära att återskapa en normal struktur och funktion på hud, muskler, senor, nerver, kärl och ben. Rekonstruktivkirurgiska tekniker kan användas för att behandla en rad olika medicinska problem, inklusive cancersjukdomar, trauma, brännskador, medfödda missbildningar och åldersrelaterade skador. Exempel på rekonstruktivkirurgiska tekniker är hudtransplantation, flapsyddikation, lederproteser och benrekonstruktion.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Ischemia är ett medicinskt tillstånd som uppstår när blodflödet till en viss del av kroppen, oftast hjärta eller hjärnan, minskar eller helt upphör. Detta leder till syrebrist i de drabbade vävnaderna och kan orsaka skada om det pågår under en längre tid. Ischemisk hjärtsjukdom är ett vanligt tillstånd som kan leda till smärtor i bröstet (angina pectoris) eller hjärtinfarkt. Ischemisk hjärnskada kan orsaka symtom som svimning, yrsel, förvirring, problem med talet och rörelse, beroende på vilken del av hjärnan som drabbas.

Protesrelaterade infektioner (eng. Prosthesis-related infections) är infektioner som uppstår när ett medicalt implantat, till exempel en protes, blir koloniserad av patogena bakterier eller svampar. Dessa infektioner kan drabba alla typer av medicinska implantat, men är speciellt vanliga vid proteser som används för att ersätta en kroppsdel, till exempel en knä- eller höftprotes.

Infektionen kan uppstå akut, direkt efter operationen, eller chroniskt, långt efter att protesen har implanterats. Symptomen på en protesrelaterad infektion kan variera beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men inkluderar ofta smärta, svullnad, rödness och sår vid operationsstället, feber och allmän sjukdomskänsla.

Protesrelaterade infektioner kan vara mycket svåra att behandla eftersom de ofta orsakas av biofilm-bildande bakterier som är svåra att döda med antibiotika. I vissa fall kan det vara nödvändigt att ta bort protesen och genomföra en omoperation för att röja ut infektionen.

'Knävecksartär' är ett vanligt begrepp för den artär som försörjer knäet med blod. Den medicinska benämningen på denna artär är *poplitealartären*. Poplitealartären är en av de stora arterierna i kroppen och förser benen med syre- och näringsriktigt blod.

Poplitealartären går genom knävecket (*popliteafossan*), ett område bakom knät där lårsenan och vaden möts. Artären är belägen djupt i detta område, vilket kan göra den svår att känna eller se. Poplitealartären delar sig sedan vanligtvis upp i två mindre artärer, *knäböjartärerna* (*genuartärerna*), som fortsätter ner längs benen till foten.

Poplitealartären kan drabbas av flera olika sjukdomar, bland annat åderförkalkning (*arterioskleros*) och artärinflammation (*artrit*). Dessa sjukdomar kan leda till symtom som smärta, klåda eller sårbildning i benen. I vissa fall kan det vara nödvändigt att operera poplitealartären för att återställa blodflödet till benen.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

Kollagen typ V är ett nätformat kollageprotein som finns i bland annat blodkärl, mellanben (meniscus), hud, leder och linsen i ögat. Det utgör en mindre andel av all kollagen i kroppen, men har viktiga funktioner vad gäller att ge stöd och struktur till de vävnader där det finns. Kollagen typ V är också ett viktigt beståndsdel i hårfolliklarna och kan spela en roll vid håravfall om det förekommer för lite av detta proteinet.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Den bukenaorta (Aorta abdominalis) är den del av aortan som går från magen ner till benen. Den kan anatomiskt delas in i tre delar:

1. Den uppra delen, även kallad den suprarenala aortan, som ligger ovanför njurarna och förser dem med blod.
2. Den mellersta delen, även kallad den renala aortan, som går mellan njurarna och ger blod till dem.
3. Den nedre delen, även kallad den infrarenala aortan, som ligger under njurarna och förser buken och benen med blod.

Bukenaorta kan drabbas av olika sjukdomar såsom ateroskleros, aneurysm (utbulning i väggen) eller dissection (skiljande av de inre lagren).

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.