'Trombocytadhesivitet' refererar till graden av which platelet stickiness or the ability of platelets to adhere to other cells or surfaces, such as damaged blood vessel walls. This is an important factor in the process of hemostasis, where platelets help to form a plug to stop bleeding, but excessive trombocytadhesivitet can lead to thrombosis and increased risk of cardiovascular diseases.
Trombocyter. Kärnfria, små och skivformiga celler som bildas i megakaryocyterna och finns i blodet hos alla däggdjur. De är av betydelse för blodets koagulation.
Trombocytaggregering refererar till den process där blodplättar (trombocyter) i kroppen sammanlänkas med varandra för att bilda en blodpropp (trombus) i ett blodkärl. Denna process är en del av normala koaguleringsprocessen och hjälper till att stoppa blödningar vid skada. Trombocytaggregering aktiveras när blodplättarna kommer i kontakt med collagen i subendotelcellerna (celler som bildar en del av kärlväggen) eller när proteiner som kallas "koagulationsfaktorer" blir aktiva. När trombocyterna är aktiverade, utsöndrar de granula som innehåller substanser som gör att fler blodplättar attraheras och sammanlänkas med varandra, vilket resulterar i bildandet av en blodpropp.
Laboratoriemetoder för utvärdering av blodlevringsmekanismen hos en person.
Antal leukocyter och erytrocyter per enhetsvolym i ett prov med venöst blod. En fullständig blodcellsräkning omfattar dessutom mätning av hemoglobin, hematokrit och erytrocytindex.
Adeninnukleotider är molekyler som består av ribose (en sockerart) och adenin (en näringsrikt aromatisk bas). De två mest förekommande formerna av adeninnukleotider är adenosindifosfat (ADP) och adenosintrifosfat (ATP), som båda spelar viktiga roller i cellens energiproduktion och energiöverföring. ATP, den energirikaste formen av adeninnukleotid, fungerar som en direkt källa till energibehov i celler genom att släppa ifrån sig ett fosfatgrupp (i en reaktion katalyserad av ATPas) och omvandlas till ADP. Energin frigjord i denna process används för att driva andra celulära processer som kräver energi, såsom muskelkontraktioner, transport över cellmembran och syntes av andra molekyler. ADP kan sedan regenereras tillbaka till ATP
Den naturliga, enzymatiska upplösningen av fibrin.
Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.
I medicinen refererar "adhesivitet" till den förmågan hos ett material, vanligtvis ett särskilt band eller lim, att hålla fast vid ett underlag och behålla sin integritet när det utsätts för mekanisk påfrestning. Det används ofta i kirurgiska procedurer för att fästa tygvävnader eller läkemedelsdoseringar på specifika platser i kroppen.
"Trombocytantal" är ett medicinskt begrepp som refererar till antalet trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyterna är viktiga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stoppa blödningar när ett kärl skadas. Ett normalt trombocytantal ligger vanligtvis mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per mikroliter blod. Trombocytantalet kan variera beroende på olika faktorer, såsom ålder, kön och hälsotillstånd. Lägre än normalt trombocytantal kallas trombocytopeni och högre än normalt trombocytose. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller störningar i kroppen.
Cellers förmåga att fästa vid ytor eller andra celler. Syn. celladhesion.
Trombocytmembranglykoproteiner är proteiner som är integrerade i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De spelar en viktig roll för blodets koagulering och hemostas, genom att underlätta interaktioner mellan trombocyterna och andra celler samt extracellulära matrixstrukturer. Trombocytmembranglykoproteinerna deltar också i signaltransduktion och cellulär reglering av trombocyter. Vissa genetiska mutationer eller sjukdomar kan påverka dessa proteiner och leda till hemostatiska störningar, som exempelvis trombocytpatier.
'Trombocytfaktor 4' (TF4 eller CXCL4) är ett protein som huvudsakligen produceras och utsöndras av trombocyter (blodplättar) under aktivering, och fungerar som en kemotaxisk attraktant för granulocytyper, monocytyter och T-celler till skadeområdet. TF4 har också förmåga att påverka blodkoagulationen genom att interagera med fibrinogen och hämma fibrinolysen.
En trombocyttransfusion är en medicinsk procedure där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patients blodomlopp. Detta görs vanligtvis för att behandla eller förebygga blödningar hos patienter med låga trombocytnivåer (trombocytopeni), vilket kan orsakas av sjukdomar som leukemi, cancerbehandlingar som kemoterapi eller infektioner. Trombocyttransfusionen hjälper till att stödja blodets koaguleringsförmåga och minskar risken för allvarliga blödningar.
En trombocytaktiveringsfaktor, också känd som thrombopoietin (TPO), är ett glykoprotein som produceras av levern och styr produktionen och aktiveringen av trombocyter (blodplättar) i benmärgen. Det hjälper till att underhålla en normal trombocytnivå i kroppen genom att stimulera multipla steg i trombocytbildningsprocessen, inklusive proliferation, differentiering och aktivering av megakaryocyter, de celler som mognar till trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyterna och trombocyterna för att utöva dess effekter.
En trombocytfunktionstest är ett laboratoriemedel som används för att utvärdera hur väl blodplättarna (trombocyterna) fungerar i kroppen, särskilt deras förmåga att koagulera (blöda). Denna test kan hjälpa till att diagnostisera eller övervaka olika medicinska tillstånd som påverkar blodets koaguleringsförmåga, såsom blödningsrubbningar eller tromboemboliska sjukdomar.
'Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex' är ett integrint protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta och spelar en central roll i blodplättornas aggregation och koagulation. Det består av två subenheter, alpha (IIb) och beta (IIIa), och är den mest abundanta receptorn för fibrinogena proteinmolekyler på trombocyternas yta. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras binder det till fibrinogena, vilket leder till att trombocyterna aggregerar och bildar blodproppar (tromboser).
Det fenomen att separerade, blandade celler in vitro har en benägenhet att klumpa ihop sig med celler av samma typ.
'Trombocytglykoprotein GPIb-IX-komplex' är ett membranproteinkomplex på ytan av trombocyter (blodplättar) som består av fyra olika proteiner: GPIbα, GPIbβ, GPIX och GPV. Detta komplex fungerar som en receptor för von Willebrandfaktor och aktiverar trombocyter vid skada på blodkärl genom att underlätta adhesion till subendotelceller och aggregation med andra trombocyter, vilket är viktigt för hemostasprocesen. Mutationer i generna som kodar för dessa proteiner kan leda till olika blödningsrubbningar, såsom Bernard-Soulier syndrom.
Trombin är ett enzym som spjälkar fibrinogent till fibrin, vilket är en viktig process i blodets koaguleringskaskad och bildandet av blodproppar (tromber).
Adenosin-5´-(trivätedifosfat). En adeninnukleotid innehållande två fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel vid 5´-positionen.
P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selektin och E-selektin, som båda spelar en viktig roll inom immunsystemet. I denna definition kommer vi att fokusera på P-selektinet.
Alloantigener som kommer till uttryck endast på blodplättar hos människa, särskilt på blodplättarnas ytglykoproteiner. Dessa blodplättsspecifika antigener är immunogena och kan ge upphov till patologi ska reaktioner vid transfusionsterapi.
Trombocytopeni definieras som ett lägre än normalt antal blodplättar (trombocyter) i blodet, vanligtvis under 150 000 till 450 000 plattar per mikroliter. Trombocytopeni kan orsaka en ökad risk för blödningar eftersom blodplättarna är viktiga för att stänga av blodflödet vid skador på kroppens små blodkärl.
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
Ytmolykyler, vanligen glykoproteiner, som bidrar till att celler kan fästa vid andra celler. Till deras funktioner hör sammanfogning och sammankoppling av olika vertebratsystem, upprätthållande av väv nadsintegration, sårläkning, morfogena rörelser, cellförflyttning och metastasering.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Ett polypeptidämne som innehåller ungefär en tredjedel av allt protein i ett däggdjur. Det utgör huvudbeståndsdelen av hud och bindväv, och den organiska delen av ben- och tandsubstans. Olika former av kollagen produceras i kroppen, men alla består av tre alfapolypeptidkedjor ordnade i en trippelspiral. Kollagen skiljer sig från andra fibrösa proteiner, som t ex elastin, genom sitt innehåll av prolin, hydroxiprolin och hydroxilysin, avsaknad av tryptofan, samt särskilt genom sitt höga innehåll av polargrupper, ansvariga för proteinets svällande egenskaper.
Mycket stora benmärgsceller som frisätter mogna blodplättar.
Blödningsvaraktigheten efter hudstick. En testmetod för mätning av funktionen hos kapillärer och blodplättar.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
Den serie av processer som äger rum när blodets många koagulationsfaktorer samverkar och slutligen leder till bildandet av en olöslig fibrintromb. Förloppet kan indelas i tre steg: 1) aktivering av de n inre och yttre protrombinkonverteringsprocessen; 2) bildande av trombin; 3) bildande av stabila fibrinpolymerer.
Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en central roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta adhesion och aggregation av trombocyter (blodplättar) till skadade vasculära ytor, samt transportera och stabilisera faktor VIII, ett annat viktigt koagulationsprotein. Defekter eller nedsatta nivåer av vWF kan leda till von Willebrands sjukdom eller andra blödningsrubbningar.
En blodpropp (okklusjon) er en tilstand der et bloddeler forsterkes og forhindrer fritt blodgjennomstrømming i et blodkar. Dette kan føre til sirkulasjonsproblemer og skade vitale organer, beroende på hvor i kroppen proppen forekommer.
Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein på trombocyternas (blodplättarnas) yta som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det bildar en komplex med glykoprotein Ib/IX/V och fungerar som receptor för fibrinogen, von Willebrand-faktor och fibronectin. När trombocytmembranglykoprotein IIb aktiveras binder det till dessa proteiner, vilket orsakar aggregering av trombocyter och bildandet av blodproppar (tromboser). Mutationer i generna för trombocytmembranglykoprotein IIb kan leda till olika blödnings- eller koagulationsrubbningar.
En cellyteligand som deltar i leukocytadhesion och inflammation. Produktion av molekylen sätts igång av gamma-interferon, och den är nödvändig för förflyttning av neutrofiler till inflammerad vävnad.
Trombocytfaktor 3, också känt som thromboplastin, är ett protein som deltar i blodets koagulationskaskad och hjälper till att konvertera protrombin till aktivt thrombin, vilket i sin tur omvandlar fibrinogen till fibrin och bildar blodproppar (blodproppar).
Adhesionsförmåga är en kemisk egenskap hos bakterier såväl med som utan fimbrier ("cellhår") att kunna fästa vid andra celler, vävnader eller icke-levande ytor. Denna egenskap är av betydelse för kolo nibildning och sjukdomsalstrande förmåga.
Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammation genom att underlätta adherens och diapedes av vita blodceller till områden med skada eller infektion. VCAM-1 interagerar specifikt med integriner på ytan av vita blodceller, såsom lymfocyter och monocyter, vilket möjliggör deras adhesion till endotelcellerna och senare migration in i vävnaden. Faktorer som cytokiner och signalsubstanser under inflammation kan inducera expressningen av VCAM-1 på endotelcellernas yta, vilket gör att det ofta används som en markör för aktiverad inflammation.
Mikroskopi där preparatet undersöks genom att en elektronstråle läser av det punkt för punkt. Bilden skapas genom registrering av spridningen av bakåtstrålningen från preparatytan. Vid svepelektronmikroskopi spelar preparatets tjocklek ingen roll. Tekniken, och även instrumentet, förkortas ofta SEM.
En familj transmembranglykoproteiner bestående av icke-kovalenta heterodimerer. De samverkar med en rad olika ligander, som t ex proteiner i den extracellulära matrisen, komplement och andra celler, medan deras intracellulära domäner samverkar med cellskelettet. Integrinerna utgörs av åtminstone tre identifierade familjer, cytoadhesinreceptorer, leukocytadhesionsreceptorer, och sena antigenreceptorer. Varje familj har en gemensam betaunderenhet (se beta-integrinkedjor), förenad med en eller fler distinkta alfaunderenheter (alfa-integrinkedjor). Dessa receptorer medverkar i cell-matrixadhesion och cell-celladhesion i många fysiologiskt viktiga förlopp, inklusive embryonal utveckling, hemostas, trombos, sårläkning, i immuna såväl som icke immuna försvarsmekanismer, samt i onkogen omvandling.
'Tromboxan A2' är en biologiskt aktiv substans som bildas i kroppen under blodkoagulationsprocessen och har konstriktorisk effekt på små blodkärl, stimulerar platelettaktivering och kan bidra till förträngning av kärl och blodproppar.

'Trombocytadhesivitet' refererer til graden av hvor vel trombocyttene (blodplateletter) klarer å klæfte seg fast til andre celler eller substrater i blodkjøretåget. Det er en viktig faktor for normal blodstørrelse og hæmostas (den naturlige prosessen som stopper blødning når et blodkar skader). Trombocytadhesiviteten måles ofte i forbindelse med undersøkelser av blodet, for å avgjøre om noen har for høy eller for lav trombocytadhesivitet. Hvis trombocytadhesiviteten er for høy, kan det føre til overdrevent klumping av plateletter og økt risiko for blodpropper. Omvendt kan for lav trombocytadhesivitet føre til en økt risiko for uønsket blødning.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

'Trombocytagggregation' refererer til den proces, hvor blodplader (trombocyter) i blodet klumper sig sammen for at danne en blodprop (trombus), når et blødende værtsorgan skal repareres. Denne proces er en del af den naturlige koagulationskæde og hjælper med at stoppe blødning, når et blødende kar eller vaskulært værtsorgan såres.

Når en skade sker på endotelcellerne (de celler, der danner indersiden af karrene), udløses en række signalveje, der fører til at blodpladerne bliver aktiveret og begynder at klumper sig sammen. Dette sker ved hjælp af specielle receptorer på blodpladernes overflade, som binder sig til andre proteiner og molekyler i området, herunder fibrinogen, von Willebrand-faktor og andre kløeaggregationsfaktorer.

Når blodpladerne klumper sig sammen, dannes der et netværk af fibre, som hjælper med at forstærke klumpen og fastholde den på skadestedet. Dette netværk af fibre kan også danne basis for dannelsen af en blodprop, hvis mængden af aggregerede blodplader er stor nok.

I visse sygdomstilfælde, såsom trombocytose og visse former for leukemi, kan der være for mange aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan føre til en forhøjet risiko for uønsket trombocytaggregation og dermed større sandsynlighed for blodpropper. Derfor er det vigtigt at have kontrol over antallet af aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan opnås ved hjælp af forskellige typer medicin, herunder anti-aggregationsmedicin og trombolytika.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

'Blodcellsantal' refererer til antallet af forskellige typer celler i blodet, inklusive røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Antallet af hver type celler kan være vigtigt at kende for diagnosticering og overvågning af forskellige sygdomme og tilstande. Normalværdierne for blodcellsantal varierer alt efter individets alder, køn, sundhedstilstand og andre faktorer.

Adenine nucleotider är en typ av kemiska föreningar som spelar en viktig roll inom cellens energimetabolism. De består av en purinbas, adenin, som är kovalent bundet till en sockerstruktur, ribos eller deoxyribos, och en eller flera fosfatgrupper. De mest kända adeninnukleotiderna är ATP (adenosintrifosfat), ADP (adenosindifosfat) och AMP (adenosinmonofosfat). Dessa molekyler fungerar som energibärare i cellen, där ATP är den viktigaste. När ATP bryts ner till ADP + Pi friges energi som kan användas för att driva cellens olika processer.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

'Adhesivitet' er en medisinsk terminologi som refererer til styrken eller kvaliteten på en vesens evne til å holde sammen eller tilbakemelding mellom to overflater. I den medicinske konteksten kan det ofte henvise til hvordan et implantat holder fast i kroppen, så som en pacemaker eller en ledprotes. Adhesiviteten kan vurderes ved å måle den kreft det tar å trenge isseparert fra overflater eller ved å evaluere omfanget av vævstilknytninger som utvikles mellom implantatet og omgivende veske.

Trombocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till ett för lågt antal blodplättar (trombocyter) i blodet. Normalvärdet för trombocyter i blodet varierar beroende på individ och ålder, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per Mikroliter (μl) blod. Om antalet trombocyter understiger 150 000/μl talar man om trombocytantal.

Trombocytantal kan orsakas av olika sjukdomar eller läkemedel och kan öka risken för blödningar eftersom trombocyter är viktiga för blodets koagulationsprocess. Symptomen på trombocytantal kan variera från att inte ha några symptom alls till att uppleva en mängd olika symtom som lätta blåmärken, näsa- eller tandköttsblödningar, men även mer allvarliga symtom som blod i urinen eller avföringen.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Trombocytmembranglykoproteiner (TCP) är proteiner som finns i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De har en central roll för blodets koagulering och hemostas, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stoppa blödningar. TCP deltar i flera olika processer som till exempel adhesion (anslutning) till skadade vävnader, aggregation (sammandragning) av trombocyter och aktivering av andra koagulationsfaktorer. Mutationer eller abnormaliteter i TCP kan leda till olika blodbrist-relaterade sjukdomar som trombocytopeni, trombocytopati och hemofili.

Trombocytfaktor 4 (TF4) är ett protein som utsöndras från trombocyter (blodplättar) under blodkoagulation och har en viktig roll i hemostasprocessen. TF4 fungerar som en negativ feedbackregulator av koagulationskaskaden genom att binda till och neutralisera det aktiverade proteinet FXa, vilket hjälper att begränsa ytterligare koagulation och undvika överdrivna blodproppar. TF4 är också känt som trombocytfrisättningsfaktor och kan orsaka inflammation när det frisätts i större mängder, till exempel vid skada på endotelceller eller under sjukdomstillstånd.

En trombocyttransfusion är en medicinsk behandling där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patient. Trombocyter är celler i blodet som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Transfusionen utförs vanligen när en patients trombocytantal sjunker till ett så pass lågt värde att det ökar risken för allvarliga blödningar. Det kan exempelvis inträffa vid sjukdomar som thrombocytopeni, leukemi eller efter kraftig blodförlust under operationer.

Under en trombocyttransfusion får patienten en ökad mängd fungerande trombocyter i sin cirkulation, vilket hjälper till att reducera risken för blödningar och främjar blodets koaguleringsförmåga.

Trombocytaktiveringsfaktorer (TPA) är proteiner som aktiverar trombocyter (blodplättar), vilket leder till att de blir mer klebriga och kan hjälpa till att stänga av blödningar. Det finns flera olika TPA, men ett exempel är thromboxan A2. När trombocyterna aktiveras bildas även substansen ADP (adenosindifosfat), som kan leda till en fortsatt aktivering av fler trombocyter. TPA spelar därför en viktig roll i hemostasen, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stänga av skador på kärlen.

Trombocytfunktionstest (Platelet Function Test) är ett laboratorietest som mäter blodplättarnas förmåga att koagulera (sammanfogas för att stänga av blödningar). Testerna används ofta för att hjälpa till att diagnostisera blödningsrubbningar och för att övervaka effekten av behandling med blodplättslättande läkemedel, såsom aspirin eller warfarin.

Det finns olika typer av trombocytfunktionstester, men några exempel är:

1. Platelet Function Analyzer (PFA-100) - mäter tiden det tar för blodplättarna att plugga en liten sår i ett membran som innehåller en agonist, till exempel kolagen och adrenalin.
2. Thromboelastography (TEG) - mäter koaguleringens dynamik genom att mäta viskoelastiska förändringar i en blodprov under en trombocyttakt.
3. VerifyNow - använder fluorescensmätning för att uppskatta aggregationen av blodplättar som stimuleras med olika agonister, till exempel ADP eller collagen.
4. Multiplate - en impedansmetod som mäter blodplättarnas elektriska ledningsförmåga när de aggregeras på elektroderna i ett kammare system.

Dessa tester ger olika aspekter av trombocytfunktionen och kan användas för att hjälpa till att ställa en diagnos eller övervaka behandling vid blödningsrubbningar, trombotiska tillstånd eller när patienten är på antikoagulant behandling.

Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex, även känt som integrin αIIbβ3 eller CD41/CD61, är ett transmembrant protein på trombocyternas yta. Det består av två subenheter, GPIIb och IIIa (eller αIIb och β3), som bildar en heterodimer. GPIIb-IIIa-komplexet fungerar som en receptor för fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket möjliggör aggregation av trombocyter vid blodkoagulationen. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras genom intracellulära signalsubstanser kan det binda till fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket leder till att trombocyterna kan klistra ihop sig med varandra och bilda en blodplättsaggregat.

"Cell aggregation" refererar till när celler i en population binder sig till varandra och bildar klumpar eller klasar. Detta kan ske naturligt under cellens normala utveckling och differensiering, eller som ett resultat av manipulation i laboratoriemiljö, såsom under cellkultur. Cellaggregering kan också ses i vissa patologiska tillstånd, såsom cancer, där cancerceller kan aggregera och bilda tumörer.

Trombocytglykoprotein GPIb-IX-komplex är ett membranproteinkomplex på ytan av trombocyter (blodplättar) som består av fyra olika proteiner: GPIbα, GPIbβ, GPIX och GPV. Detta komplex spelar en viktig roll i hemostasen genom att underlätta adhesionen av trombocyter till skadade endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och därmed initiera aggregationen av trombocyter, vilket är en viktig del i blodstillningsprocessen.

GPIb-IX-komplexet fungerar som receptor för von Willebrandfaktorn (vWF), ett protein som produceras av endotelceller och som hjälper till att stabilisera faktor VIII, ett annat protein involverat i blodkoagulationen. När vWF binder till GPIb-IX-komplexet på en skadad endotelcell kan detta leda till aktivering av trombocyterna och deras aggregation till skadan, vilket hjälper till att stoppa blödningen.

Mutationer i generna som kodar för GPIb-IX-komplexets proteiner kan leda till olika blödningsrubbningar, såsom Bernard-Soulier syndromet, som karakteriseras av en minskad förmåga att koagulera blodet.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

Adenosindifosfat (ADP) är en nukleotid som spelar en viktig roll inom cellens energimetabolism. Det är en direkt föregångare till adenosintriphosphat (ATP), som är den primära energibäraren i levande organismer.

När ATP hydrolyseras, det vill säga splittras upp i vatten, frigörs energi och en fosfatgrupp avspjälas, vilket resulterar i bildandet av ADP. Vid behov kan ADP omvandlas tillbaka till ATP genom att koppla på en extra fosfatgrupp, ett process som kräver energi. Denna energikälla kan vara syre (i oxidativ metabolism) eller glukos (i glykolys).

Sålunda är ADP en viktig del av cellens energicykel och hjälper till att lagra och frisätta energi när det behövs.

P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selectin med vattenlöslig funktion och membranbundet P-selectin. Det uttrycks huvudsakligen av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och trombocyter (blodplättar). Proteinet spelar en viktig roll i inflammationen och hemostasen genom att underlätta leukocytadhesion, det vill säga sammanbindning av vita blodkroppar till endotelcellerna. Detta sker genom specifik bindning mellan P-selektin och sackarider på leukocyternas yta, vilket möjliggör deras migration från blodbanan till vävnaderna. P-selectin deltar också i aggregationen av trombocyter vid skada på blodkärlen, vilket hjälper till att stänga upp blödningar.

Blood platelet antigens, även kända som thrombocyte antigens, är proteiner eller andra molekyler på ytan av blodplättarnas (trombocytternas) membran. Dessa antigener kan variera mellan individerna och är viktiga för att bestämma blodgruppen när det gäller blodtransfusioner och fosterdiagnostik. De två huvudsakliga systemen för blodplättantigener kallas HP (Platelet-specific) och PL (Platelet-leukocyte) system. HP-systemet innehåller sex antigener (HPA-1 till HPA-6), medan PL-systemet innehåller tre (PLA-1, PLA-2 och PLC).

I klinisk kontext är det viktigt att matcha blodplättarnas antigener mellan donator och receptor för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsrelaterad immunogenetisk reaktion (TRIM) eller fosterdiagnostiskt misslyckande.

Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.

Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.

Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Megakaryocyter är en typ av stor, multipel nucleär blodstamcell i benmärgen som under normala förhållanden utvecklas till trombocyter (blodplättar). Megakaryocyterna producerar och transporterar trombocyter genom att de sträcker ut sina extremiteter in i de små blodkärlen i benmärgen. Dessa extremiteter, kända som proplateletutskott, bryts sedan ned till separata trombocyter och släpps ut i blodomloppet där de hjälper till att stanna upp blödningar genom att bilda blodproppar. Megakaryocyterna är en viktig del av den hemostatiska processen, som hjälper till att förhindra överdrivet blodförlust efter skada eller skada. Abnormaliteter i megakaryocyternas funktion kan leda till sjukdomar som trombocytopeni (låga trombocytnivåer) och thrombocytose (höga trombocytnivåer).

'Blödningstid' (haemorrhage time) är en term inom medicinen som refererar till tiden det tar för blodet att stelna, eller koagulera, efter att ett blodkärl skadats. Detta är en viktig faktor vid operationer och trauma, då en lång blödningstid kan leda till allvarliga blodförluster och komplikationer.

Den normala blödningstiden för människoblad varierar beroende på metoden som används för att mäta den, men är ungefär 5-10 minuter. Vid skada på ett blodkärl kommer blodplättarna (trombocyter) och andra koaguleringsfaktorer att aktiveras och interagera med varandra för att bilda en blodpropp och stelna blodet.

Det finns olika sjukdomstillstånd som kan påverka den normala blödningstiden, till exempel koagulationsrubbningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, läkemedelsbehandling eller genetiska faktorer. Dessa sjukdomstillstånd kan leda till en förlängd blödningstid och ökat risk för allvarliga blödningar.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras huvudsakligen i endotelceller, som lining av blodkärlen, och i megakaryocyter, de celler som bildar trombocyter (blodplättar).

vWF har två viktiga funktioner:

1. Platelet adhesion och aggregation: vWF hjälper till att fästa trombocyter till skadade endotelceller i blodkärlen, vilket initierar koagulationsprocessen. Detta gör genom att binda till receptorer på trombocytmembranet och till kollagenexponerat vid skada på blodkärlsväggen.

2. Transport and stabilization of Factor VIII: vWF fungerar också som en transportprotein för koagulationsfaktorn VIII, skyddar det från nedbrytning och hjälper till att förlänga dess halveringstid i blodet.

Von Willebrand-syndrom är ett blödningssjukdom orsakat av en defekt eller brist på von Willebrand-faktorn, vilket leder till nedsatt trombocytfunktion och/eller nedsatt stabilitet och aktivitet hos Factor VIII. Detta kan resultera i lätta blödningar, speciellt från mun, näsa, tarmar och kvinnliga könsorgan.

En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.

Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta. Det spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta sammanlänkningen av trombocyter vid skada på kärlen, vilket leder till bildandet av ett blodpropp (tromb). Trombocytmembranglykoprotein IIb binder till fibrinogen, ett protein som också är involverat i koagulationen. Genom att göra detta hjälper proteinet till att forma en klistrig aggregation av trombocyter på platsen för skadan.

Intercellular Adhesion Molecule 1 (ICAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på ytan av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och leukocyter. ICAM-1 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta adhesionen och interaktionen mellan leukocyter och endotelceller, vilket är en nödvändig steg i inflammationsprocessen och immune respondens.

ICAM-1 har flera ligander, däribland LFA-1 (Lymphocyte Function-associated Antigen 1) som finns på leukocyternas yta. När ICAM-1 binder till LFA-1 hjälper det till att stabilisera cell-cell kontakten och aktiverar leukocyterna, vilket möjliggör deras migration från blodomloppet till vävnaderna där de kan utöva sina immunförsvarsfunktioner. ICAM-1 har också visat sig vara involverat i patogenesprocessen hos vissa sjukdomar, såsom ateroskleros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Trombocytfaktor 3, också känd som thromboplastin eller TF, är ett protein som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning.

TF är normalt beläget på ytan av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och aktiveras vid skada till cellmembranet. När TF aktiveras, konverterar det protrombin till trombin, enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar ett nätverk av fiber som hjälper till att stänga av blödningar.

TF kan också frisättas från celler i trombocyter (blodplättar) och leukocyter (vita blodkroppar) vid skada eller inflammation, vilket ytterligare underlättar koagulationsprocessen.

TF är också en viktig faktor i den patofysiologiska processen som kallas trombos och kan bidra till uppkomsten av djup ventromyalit (DVT) och lungemboli.

Bakteriell vidhäftning, eller bacterial adhesion, är en medicinsk term som refererar till sättet som bakterier kan fästa sig vid olika ytor, till exempel celler eller medicinska implantat. Detta sker genom att bakterierna producerar speciella proteiner, så kallade adhesiner, som kan binda till specifika receptorer på värdcellernas yta. När bakterierna har fäst sig kan de sedan bilda biofilm, en samling av bakterier och extracellulära material, vilket kan göra dem svårare att behandla med antibiotika.

Vascular Cell Adhesion Molecule-1 (VCAM-1) är ett transmembrant protein som uttrycks på endotelceller i blodkärlen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att under normala förhållanden hjälpa till att reglera adhesionen och diapedes (den process där vita blodkroppar passerar genom endotelcellerna för att nå omgivande vävnad) av vita blodkroppar under inflammatoriska förhållanden.

VCAM-1 binder till integriner på ytan av vissa vita blodkroppar, särskilt lymfocyter och monocyter, vilket leder till att de aktiveras och adhererar till endotelcellerna. Detta är en nödvändig förberedelse för deras migration genom blodkärlen och in i omgivande vävnad där de kan delta i immunförsvaret eller i patologiska processer som inflammation och ateroskleros.

Ökad uttryckning av VCAM-1 har associerats med flera sjukdomstillstånd, särskilt inflammatoriska och kardiovaskulära tillstånd, såsom ateroskleros, reumatoid artrit, cancer och diabetes.

Svepelektronmikroskopi (SEM) är en typ av elektronmikroskopi som använder en fin stråle av primäre elektroner för att generera en detaljerad och magnifierad bild av ett provs material. När primära elektroner accelereras mot provet skapas sekundära elektroner, backscatterade elektroner och annan signalering som kan användas för att generera en bild.

I SEM-mikroskopi interagerar primära elektronerna med atomer i provet och får atomer att exciteras eller ioniseras, vilket resulterar i emissionen av sekundära elektroner. Antalet sekundära elektroner som emitteras är direkt proportionellt mot den ursprungliga energin hos primära elektronerna och beroende på materialets sammansättning, topografi och andra faktorer.

Sekundära elektroner samlas sedan in med en detektor och omvandlas till en elektrisk signal som bearbetas för att generera en tvådimensionell bild av provet. Bilden visar vanligtvis kontrasterade skuggor och höjdskillnader, vilket gör SEM-mikroskopi användbart för att undersöka ytstrukturen och topografin hos materialprover på nanometer- till mikrometerskalan.

SEM är ett viktigt verktyg inom materialvetenskap, elektronik, biologi och andra forskningsområden där detaljerade bilder av ytor och strukturer behövs för att förstå och analysera materialegenskaper och funktion.

Integriner är en typ av proteiner som finns på cellmembranet hos flera olika celltyper, inklusive vita blodkroppar och endotelceller i blodkärlen. De spelar en viktig roll för cellernas förmåga att koppla samman med varandra och med extracellulära matrixproteiner i omgivningen. Integrinerna består av två delar, α- och β-subenheter, som tillsammans bildar en heterodimer.

Integrinerna kan aktiveras genom att binda till specifika ligander, vilket orsakar en konformationsförändring i integrinmolekylen som möjliggör interaktion med cytoskelettet inne i cellen. Detta leder till signaltransduktion och regulering av cellfunktioner såsom adhesion, migration, proliferation och differentiering. Integriner spelar också en viktig roll i immunförsvaret genom att underlätta leukocyternas migrationskapacitet till inflammationsområden.

I medicinsk kontext kan defekter i integrinfunktion orsaka olika sjukdomar, såsom blödningsrubbningar, immunbrist och autoimmuna sjukdomar.

Thromboxan A2 (TXA2) är en biologiskt aktiv substans som tillhör eikosanoideklassen och bildas i kroppen från arakidonsyra, en fettsyra som finns i cellmembranet. TXA2 produceras framförallt av trombocyter (blodplättar) under koagulationsprocessen, men även andra celltyper som leukocyter och endotelceller kan producera det.

TXA2 har starka vasokonstriktoriska egenskaper, vilket innebär att den orsakar en sammandragning av blodkärlen och därmed en minskad blodgenomströmning. Denna effekt kan leda till ett ökat risk för blodproppar (tromboser) och ischemisk hjärtsjukdom.

Dessutom har TXA2 en proaggregerande verkan på trombocyter, vilket innebär att den främjar sammanlänkning av trombocyter till varandra och bildandet av blodproppar. Denna effekt kan under vissa omständigheter vara livsfarlig, särskilt vid hjärtinfarkt eller stroke.

TXA2 verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet, vilket utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till de biologiska effekterna. Det finns också läkemedel som blockerar TXA2-receptorerna och används för att behandla vissa typer av hjärt-kärlsjukdomar, såsom trombocythämmare som aspirin och klopidogrel.

TrombocytaggregationTrombocytadhesivitetTrombocytantalBlödningstidCellaggregationTrombocytaktiveringBlodkoagulation ...