"Trombocytantal" är ett medicinskt begrepp som refererar till antalet trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyterna är viktiga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stoppa blödningar när ett kärl skadas. Ett normalt trombocytantal ligger vanligtvis mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per mikroliter blod. Trombocytantalet kan variera beroende på olika faktorer, såsom ålder, kön och hälsotillstånd. Lägre än normalt trombocytantal kallas trombocytopeni och högre än normalt trombocytose. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller störningar i kroppen.
Trombocyter. Kärnfria, små och skivformiga celler som bildas i megakaryocyterna och finns i blodet hos alla däggdjur. De är av betydelse för blodets koagulation.
Trombocytaggregering refererar till den process där blodplättar (trombocyter) i kroppen sammanlänkas med varandra för att bilda en blodpropp (trombus) i ett blodkärl. Denna process är en del av normala koaguleringsprocessen och hjälper till att stoppa blödningar vid skada. Trombocytaggregering aktiveras när blodplättarna kommer i kontakt med collagen i subendotelcellerna (celler som bildar en del av kärlväggen) eller när proteiner som kallas "koagulationsfaktorer" blir aktiva. När trombocyterna är aktiverade, utsöndrar de granula som innehåller substanser som gör att fler blodplättar attraheras och sammanlänkas med varandra, vilket resulterar i bildandet av en blodpropp.
Trombocytopeni definieras som ett lägre än normalt antal blodplättar (trombocyter) i blodet, vanligtvis under 150 000 till 450 000 plattar per mikroliter. Trombocytopeni kan orsaka en ökad risk för blödningar eftersom blodplättarna är viktiga för att stänga av blodflödet vid skador på kroppens små blodkärl.
'Trombocytadhesivitet' refererar till graden av which platelet stickiness or the ability of platelets to adhere to other cells or surfaces, such as damaged blood vessel walls. This is an important factor in the process of hemostasis, where platelets help to form a plug to stop bleeding, but excessive trombocytadhesivitet can lead to thrombosis and increased risk of cardiovascular diseases.
En trombocyttransfusion är en medicinsk procedure där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patients blodomlopp. Detta görs vanligtvis för att behandla eller förebygga blödningar hos patienter med låga trombocytnivåer (trombocytopeni), vilket kan orsakas av sjukdomar som leukemi, cancerbehandlingar som kemoterapi eller infektioner. Trombocyttransfusionen hjälper till att stödja blodets koaguleringsförmåga och minskar risken för allvarliga blödningar.
Trombocytmembranglykoproteiner är proteiner som är integrerade i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De spelar en viktig roll för blodets koagulering och hemostas, genom att underlätta interaktioner mellan trombocyterna och andra celler samt extracellulära matrixstrukturer. Trombocytmembranglykoproteinerna deltar också i signaltransduktion och cellulär reglering av trombocyter. Vissa genetiska mutationer eller sjukdomar kan påverka dessa proteiner och leda till hemostatiska störningar, som exempelvis trombocytpatier.
Trombocytos är ett tillstånd där antalet blodplättar (trombocyter) i blodet är förhöjt, vanligtvis över 450 000 per milliliter blod. Normalvärdet ligger mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per milliliter blod. Trombocytos kan vara asymptomatisk eller orsaka symptom som lätta blödningar eller blåmärken, eftersom ökade antal trombocyter kan leda till en förhöjd benägenhet för blod att koagulera. Trombocytos kan vara primär (idiopatisk) eller sekundär till olika sjukdomar eller behandlingar, såsom cancer, inflammation, medel mot epilepsi och reumatiska sjukdomar. I allvarliga fall av trombocytos kan patienten behöva behandlas för att minska antalet blodplättar och därmed
Antal leukocyter och erytrocyter per enhetsvolym i ett prov med venöst blod. En fullständig blodcellsräkning omfattar dessutom mätning av hemoglobin, hematokrit och erytrocytindex.
'Trombocytfaktor 4' (TF4 eller CXCL4) är ett protein som huvudsakligen produceras och utsöndras av trombocyter (blodplättar) under aktivering, och fungerar som en kemotaxisk attraktant för granulocytyper, monocytyter och T-celler till skadeområdet. TF4 har också förmåga att påverka blodkoagulationen genom att interagera med fibrinogen och hämma fibrinolysen.
Purpura, trombocytopen, idiopatisk, är en medicinsk diagnos som beskriver ett tillstånd där individen har blåmärken (purpura) och minskat antal blodplättar (trombocytopeni) utan en känd orsak (idiopatisk).
Antalet vita blodceller per enhetsvolym i venblod. Med differentialräkning mäts det relativa antalet av olika typer av vita celler.
En trombocytfunktionstest är ett laboratoriemedel som används för att utvärdera hur väl blodplättarna (trombocyterna) fungerar i kroppen, särskilt deras förmåga att koagulera (blöda). Denna test kan hjälpa till att diagnostisera eller övervaka olika medicinska tillstånd som påverkar blodets koaguleringsförmåga, såsom blödningsrubbningar eller tromboemboliska sjukdomar.
Mycket stora benmärgsceller som frisätter mogna blodplättar.
'Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex' är ett integrint protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta och spelar en central roll i blodplättornas aggregation och koagulation. Det består av två subenheter, alpha (IIb) och beta (IIIa), och är den mest abundanta receptorn för fibrinogena proteinmolekyler på trombocyternas yta. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras binder det till fibrinogena, vilket leder till att trombocyterna aggregerar och bildar blodproppar (tromboser).
'Trombocytglykoprotein GPIb-IX-komplex' är ett membranproteinkomplex på ytan av trombocyter (blodplättar) som består av fyra olika proteiner: GPIbα, GPIbβ, GPIX och GPV. Detta komplex fungerar som en receptor för von Willebrandfaktor och aktiverar trombocyter vid skada på blodkärl genom att underlätta adhesion till subendotelceller och aggregation med andra trombocyter, vilket är viktigt för hemostasprocesen. Mutationer i generna som kodar för dessa proteiner kan leda till olika blödningsrubbningar, såsom Bernard-Soulier syndrom.
Blödningsvaraktigheten efter hudstick. En testmetod för mätning av funktionen hos kapillärer och blodplättar.
En trombocytaktiveringsfaktor, också känd som thrombopoietin (TPO), är ett glykoprotein som produceras av levern och styr produktionen och aktiveringen av trombocyter (blodplättar) i benmärgen. Det hjälper till att underhålla en normal trombocytnivå i kroppen genom att stimulera multipla steg i trombocytbildningsprocessen, inklusive proliferation, differentiering och aktivering av megakaryocyter, de celler som mognar till trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyterna och trombocyterna för att utöva dess effekter.
Trombopoietin (TPO) är ett glykoprotein hormon som produceras främst i levern och styr produktionen av trombocyter (blodplättar) i kroppen. Det sker genom att stimulera multiplikation, differentiering och överlevnad av megakaryocyterna, de celler som mognar till att bli blodplättar. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyterna och aktiverar signaltransduktionsvägar som leder till ökad trombocytbildning. TPO har också visat sig ha en roll i homeostasen av hematopoetiska stamceller.
"Purpura thrombocytopenia" refererer til et medicinskt tillstand där individen har ett abnormt lågt antal blodplättar (trombocytopeni) i kroppen, vilket orsakar blödning under huden och/eller slemhinnor. Detta resulterar i att det bildas små fläckar eller prickar med blod under huden, som ser röda ut (purpura). Tillståndet kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller tillstånd, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar och läkemedelsreaktioner.
Trombin är ett enzym som spjälkar fibrinogent till fibrin, vilket är en viktig process i blodets koaguleringskaskad och bildandet av blodproppar (tromber).
Alloantigener som kommer till uttryck endast på blodplättar hos människa, särskilt på blodplättarnas ytglykoproteiner. Dessa blodplättsspecifika antigener är immunogena och kan ge upphov till patologi ska reaktioner vid transfusionsterapi.
Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.
Trombopoes är processen där kroppen producerar blodplättar (trombocyter), en typ av blodcell som hjälper till att stanna upp blödningar genom att bilda blodproppar. Denna process sker kontinuerligt i benmärgen, under övervakning av olika signalsubstanser och celler, inklusive megakaryocyter, som är specialiserade celler som delar sig och slutligen ger upphov till blodplättarna. Trombopoesen kan störas av olika sjukdomstillstånd eller läkemedel, vilket kan leda till för låg koncentration av blodplättar i blodet (trombocytopeni).
Splenektomi är ett medicinskt ingrepp där mjälten (milten) i buken tas bort chirurgiskt. Mjälten är ett organ som ingår i det immunologiska systemet och hjälper till att bekämpa infektioner genom att filtrera och eliminera skadliga substanser, såsom bakterier och virus, från blodomloppet.
Adenosin-5´-(trivätedifosfat). En adeninnukleotid innehållande två fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel vid 5´-positionen.
En blodpropp (okklusjon) er en tilstand der et bloddeler forsterkes og forhindrer fritt blodgjennomstrømming i et blodkar. Dette kan føre til sirkulasjonsproblemer og skade vitale organer, beroende på hvor i kroppen proppen forekommer.
P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selektin och E-selektin, som båda spelar en viktig roll inom immunsystemet. I denna definition kommer vi att fokusera på P-selektinet.
Den process som spontant stoppar blodflödet från kärl som leder blod under tryck. Till den bidrar sammandragning av kärlen, hopklumpning av blodkroppar (t ex erytrocytaggregation) och blodkoagulering.
Bestämning av antalet CD4-positiva lymfocyter i blodet. Analysen utförs med fluorescensflödescytometri (cytofluorometri; FACS).
Den serie av processer som äger rum när blodets många koagulationsfaktorer samverkar och slutligen leder till bildandet av en olöslig fibrintromb. Förloppet kan indelas i tre steg: 1) aktivering av de n inre och yttre protrombinkonverteringsprocessen; 2) bildande av trombin; 3) bildande av stabila fibrinpolymerer.
Mätning av antalet röda blodkroppar per enhetsvolym i ett venblodprov.
Ett sjukdomstillstånd som kännetecknas av ett reducerat antal element som ingår i blodkoagulationen, beroende på att de brukas i utbredd trombbildning i blodkärlen. Blodproppsbildningen kan uppstå till följd av en rad störningar. I ett framskridet stadium förekommer omfattande blödningar.
Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en central roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta adhesion och aggregation av trombocyter (blodplättar) till skadade vasculära ytor, samt transportera och stabilisera faktor VIII, ett annat viktigt koagulationsprotein. Defekter eller nedsatta nivåer av vWF kan leda till von Willebrands sjukdom eller andra blödningsrubbningar.
Hemorrhagic thrombocythemia refers to a medical condition characterized by an excessively high platelet count (thrombocythemia) in the blood, which can lead to abnormal bleeding tendencies (hemorrhagic). This condition is often associated with various myeloproliferative neoplasms, such as essential thrombocythemia or polycythemia vera. The increased platelet count may result in abnormal blood clotting and/or bleeding due to impaired platelet function and aggregation. Hemorrhagic thrombocythemia can manifest as bruising, nosebleeds, or more severe bleeding complications, requiring careful medical management.
Läckage av blod från blodkärl.
HELLP är förkortning för engelskans "hemolysis-elevated liver enzymes-low platelet count syndrome", ett preeklampsiliknande tillstånd med de symtom som omnämns i namnet. Svår blodtryckshöjning kan förekomma.
Blödnings- och trombostillstånd till följd av onormala blodkoagulationsförhållanden, vilka i sin tur kan bero på koagulationsproteinrubbningar, trombocytrubbningar, blodproteinrubbningar eller närings brister.
Prothrombin time (PT) är ett laboratoriemedicinskt test som mäter hur lång tid det tar för en blodpropp (trombus) att bildas i ett prov av blodplasma. Testet används för att utvärdera blodets koagulationsstatus, särskilt när man misstänker att en patient har en koagulopati orsakad av något som hämmar den naturliga koagulationsprocessen. PT mäter tiden (i sekunder) för en specifik reaktionskedja som leds av protrombin, ett protein som omvandlas till det aktiva koagulationsfaktorn thrombin under processen. Längre PT-tider kan indikera förlängd blödningsrisk och kan vara associerade med leverfunktionsstörningar, vissa läkemedel (såsom warfarin) eller koagulationsfaktorbrist.
Trombopoietinreceptorer (TPO-R) är receptorproteiner på ytan av megakaryocyter och trombocyter (blodplättar). Dessa receptorer binder specifikt till proteinet trombopoietin, som produceras i levern. När trombopoietin binder till TPO-R aktiveras en signaltransduktionsväg som leder till ökad produktion och differensiering av megakaryocyter, vilket i sin tur resulterar i en ökning av antalet trombocyter i blodet. TPO-R spelar därför en viktig roll i regleringen av trombocytbildningen och homeostasen av det blodplättsomdana systemet.
Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein på trombocyternas (blodplättarnas) yta som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det bildar en komplex med glykoprotein Ib/IX/V och fungerar som receptor för fibrinogen, von Willebrand-faktor och fibronectin. När trombocytmembranglykoprotein IIb aktiveras binder det till dessa proteiner, vilket orsakar aggregering av trombocyter och bildandet av blodproppar (tromboser). Mutationer i generna för trombocytmembranglykoprotein IIb kan leda till olika blödnings- eller koagulationsrubbningar.
Sjukdomstillstånd med förstorad mjälte och minskat antal cirkulerande blodceller och normal eller hyperaktiv benmärg. Tillståndet kan vändas med splenektomi.
Tester som används vid analyser av blodsystemet.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Laboratoriemetoder för utvärdering av blodlevringsmekanismen hos en person.
Prototypsubstansen för behandling av milda till medelsvåra smärtor. Den utgör den verksamma beståndsdelen i smärtstillande läkemedel som aspirin, albyl, magnecyl m fl och har antiinflammatoriska och f ebernedsättande egenskaper. Genom att hämma cyklooxygenas hämmar den också prostaglandinbiosyntesen. Acetylsalicylsyra hindrar dessutom blodproppsbildning och används för att förebygga tromboser.
Volymen av hoppackade röda blodkroppar i ett blodprov. Den mäts i en graderad centrifugtub eller i en automatisk blodcellsräknare, och är ett mått på erytrocytstatus vid sjukdom. Vid anemi, t ex, erhålls ett lågt värde, medan polycytemi ger ett högt värde.
Bestämning av antalet celler av en viss sort, vanligen mätt per enhetsvolym av ett prov.
'Tromboxan A2' är en biologiskt aktiv substans som bildas i kroppen under blodkoagulationsprocessen och har konstriktorisk effekt på små blodkärl, stimulerar platelettaktivering och kan bidra till förträngning av kärl och blodproppar.
Trombocytoser (eller thrombocytopenia) är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar vid skada. Normalvärdet för trombocyter i blodet ligger mellan 150 000 och 450 000 per milliliter (mm3). När trombocytantalet är lägre än 150 000 mm3 kallas det för trombocytopeni. Trombocytopeni kan orsaka en ökad risk för blödningar och kan vara symptom på olika sjukdomar eller biverkningar av vissa läkemedel.
"Partiell tromboplastinidtid" (PTT) är ett laboratoriemedicinskt mått på blodets tendens att koagulera, eller blöda. Det mäts genom en coagulationsprovet som mäter tiden det tar för en del av blodet att koagulera efter att en reagent som kallas partiell tromboplastin (tillsammans med calciumjoner) har lagts till.
Trombocytfaktor 3, också känt som thromboplastin, är ett protein som deltar i blodets koagulationskaskad och hjälper till att konvertera protrombin till aktivt thrombin, vilket i sin tur omvandlar fibrinogen till fibrin och bildar blodproppar (blodproppar).
Ett polypeptidämne som innehåller ungefär en tredjedel av allt protein i ett däggdjur. Det utgör huvudbeståndsdelen av hud och bindväv, och den organiska delen av ben- och tandsubstans. Olika former av kollagen produceras i kroppen, men alla består av tre alfapolypeptidkedjor ordnade i en trippelspiral. Kollagen skiljer sig från andra fibrösa proteiner, som t ex elastin, genom sitt innehåll av prolin, hydroxiprolin och hydroxilysin, avsaknad av tryptofan, samt särskilt genom sitt höga innehåll av polargrupper, ansvariga för proteinets svällande egenskaper.
En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.
En specialitet inom internmedicinen med inriktning på blodets och de blodbildande organens morfologi, fysiologi och patologi.
Endogena ämnen, vanligen proteiner, som ingår i blodkoagulationsprocessen.
Samtidig graviditet och blodsjukdom. Den hematologiska åkomman kan avse blodets celler eller koagulationsfaktorer, men inte brist eller överskott på olika ämnen i blodet, som t ex hyperkalcemi eller hypokalcemi. Sjukdomen kan föregå eller ha tillstött efter befruktningen, och den kan ha eller inte ha skadlig verkan på den gravida kvinnan eller fostret.
"Behandlingsresultat" refererer til den ændring eller effekt, en given behandling har på en patients sygdom, symptomer, funktion, kvalitet af liv eller overlevelse.
Platelet Storage Pool Deficiency (SPD) refers to a group of bleeding disorders caused by a decrease in the number or function of platelet granules, which are small sacs inside platelets that store and release chemicals necessary for clotting. This results in impaired platelet function and increased bleeding tendency. SPD can be inherited or acquired and may affect one or more types of platelet granules, including alpha (dense) granules and delta (lysosomal) granules.
"Trombocytrikplasma" refererar till ett laboratoriemedicinskt resultat som mäter trombocyterna (blodplättarna) i en blodprovet. Trombocyterna är viktiga för blodets koagulering, och ett normalt trombocytantal ligger vanligtvis mellan 150 000 och 450 000 per milliliter blod.
Serotonin är ett signalsubstanstans (neurotransmittor) som överför signaler mellan neuron i centrala nervsystemet och perifera nervsystemet. Det produceras naturligt i kroppen, främst i tarmarna och hjärnan. Serotonin har en rad olika funktioner i kroppen, inklusive att reglera humör, aptit, sömn, minne och läkningsprocesser. I hjärnan spelar serotonin en viktig roll för stämningsreglering och kan vara involverat i uppkomsten av depression och ångest.
"Thromboelastography (TEG) is a viscoelastic hemostatic assay that measures the kinetics of clot formation, clot strength, and fibrinolysis in whole blood, providing a global assessment of hemostasis."
"Retrospective studies" are observational research designs that involve analyzing existing data or medical records to draw conclusions about prior events or exposures and their associated health outcomes.
Neonatal alloimmune thrombocytopenia (NAIT) is a medical condition where the newborn baby has abnormally low levels of platelets (thrombocytopenia) due to the mother's immune system producing antibodies against the baby's platelets. This occurs when the mother's blood type is incompatible with the baby's platelet antigens, leading to the destruction of the baby's platelets by the maternal immune system. NAIT can cause bleeding under the skin, inside organs, or within the brain, which can be life-threatening if left untreated.
Ristocetin är ett antibiotiskt läkemedel som tillhör gruppen glykopeptider. Det används främst för behandling av allvarliga infektioner orsakade av grampositiva bakterier, som meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA). Ristocetin fungerar genom att hämma bildningen av bakteriens cellvägg, vilket leder till dödandet av bakterien. Det bör dock noteras att ristocetin inte är kliniskt relevant idag på grund av dess potential att orsaka blodproppar (tromboser) och därför har det ersatts av modernare antibiotika.
Retikulocytantal är ett mått på andelen retikulocyter, som är immature röda blodkroppar, i blodet. Retikulocyterna saknar helt eller delvis hemoglobin och har därför en ljusare färg än mogen röd blodkropp (erytrocyt).
Den mjuka vävnaden i skelettbenens håligheter. Det finns två typer: gul och röd. Den gula finns i de stora benen och består huvudsakligen av fettceller och ett fåtal primitiva blodceller. Den röda är blodbildande vävnad som producerar erytrocyter och leukocyter. Benmärgen byggs upp av ett fackverk av bindeväv med förgrenade fibrer, där märgcellerna fyller facken.
Metoder för att hålla blod och dess komponenter levande utanför den organism de kommit från, dvs hindras från att brytas ned, t ex genom tillsats av någon kemikalie, genom nedkylning, eller genom att förvaras i någon substituerande vätska som efterliknar det naturliga tillståndet i kroppen.
Utveckling och bildande av olika typer av blodceller. Blodbildningen (hematopoesen) kan ske i benmärgen (medullär) eller utanför benmärgen (extramedullär).
Mer eller mindre spontan blödning till följd av brister i blodlevringsmekanismerna (blodkoaguleringssjukdomar) eller annan störning som ger upphov till strukturella brister i blodkärlen (vaskulära hemostatiska störningar).
"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning där data insamlas prospektivt, det vill säga före ett visst utfall eller händelse har inträffat. Detta innebär att forskaren följer en grupp individer under en längre tidsperiod och samlar information om dem över tid. Syftet är ofta att undersöka samband mellan olika riskfaktorer och sjukdomar, eller behandlingens effekter på hälsoutgångar. Prospektiva studier anses vanligen ge starkare evidens än retrospektiva studier, eftersom de är mindre känsliga för minnesförvrängning och andra systematiska felkällor.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Purinergic P2Y12 receptors are a type of G protein-coupled receptor that bind to adenosine diphosphate (ADP) and play a crucial role in regulating platelet activation and aggregation, which are essential processes for hemostasis and thrombosis. These receptors are primarily expressed on the surface of platelets and megakaryocytes and are the target of antiplatelet drugs such as clopidogrel, prasugrel, and ticagrelor, which are used to prevent thrombotic events in patients with acute coronary syndrome or those undergoing percutaneous coronary intervention.
Immunglobulinberedningar för intravenös tillförsel som huvudsakligen innehåller immunglobulin G (IgG). De används för behandling av en rad sjukdomar, förknippade med minskade eller onormala immunglobulinnivåer, inkl. AIDS hos barn, primär hypergammaglobulinemi, SCID (svår kombinerad immundefekt), cytomegalovirusinfektioner hos patienter med transplantat, kronisk lymfocytisk leukemi, Kawasakisyndromet, neonatalinfektioner och idiopatisk trombocytopen purpura.
En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion i en ven. Detta görs vanligtvis för att ersätta förlorat blod under operationer, trauma eller vid sjukdomar som påverkar blodet, såsom anemi. Transfusionen måste matchas vad gäller blodtyp mellan donator och mottagare för att undvika allvarliga komplikationer.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
De röda blodkropparnas syretransporterande färgämnen. De finns hos all ryggradsdjur och några ryggradslösa. Globindelens struktur varierar mellan arterna.
Preparat som förhindrar blodproppsbildning. Naturligt förekommande ämnen i blodet räknas hit endast om de används som läkemedel.
Antalet lymfocyter per volymenhet blod.
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Pip kolsyror, även kända som fenoler, är en grupp organiska ämnen som innehåller en benzenring bunden till en hydroxylgrupp (-OH). De bildas naturligt under förbränningsprocesser och kan också förekomma i vissa livsmedel, såsom rökta och konserverade produkter. Höga nivåer av pip kolsyror kan vara skadliga för hälsan och har associerats med en ökad risk för cancer och hjärt-kärlsjukdomar.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Leversjukdom som präglas av att den normala mikrocirkulationen, den väsentliga kärlanatomin och leverns arkitektur genomgått olika grader av förstörelse och förändringar, med fibrösa hinnor som omger nybildade parenkymknutor.
Trombasteni är ett sjukligt tillstånd där blodet har förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar (tromboser) bildas i blodkärlen. Detta beror på en defekt eller nedsatt funktion hos blodplättarna (trombocyterna), som är viktiga för blodets koagulationsprocess. Trombasteni kan orsaka allvarliga komplikationer, såsom stroke, hjärtinfarkt och lungemboli, om det inte behandlas korrekt.
Primær myelofibros (PMF) är en sällsynt, kronisk och progressiv blodbråcksjukdom som karaktäriseras av oproportionerlig förökning av blodstamceller i benmärgen, ledande till fibros (cicatrisering) och förändringar i benmärgens struktur och funktion. Detta leder till cytopenier (nedsatt antal blodceller), splenomegali (förstorad mjälte) och komplikationer som anemi, infektioner och blödningar. PMF har en varierande prognos med ett medianöverlevnad på 3-5 år efter diagnosen.
En ärftlig koagulationsrubbning kännetecknad av långa blödningstider, ovanligt stora blodplättar och onormal protrombinförbrukning.
Trombocytaktivering refererer til den proces, hvor blodplader (trombocyter) ændrer deres form og funktion for at hjælpe med at stoppe blødning ved at danne blodpropper (tromboser). Denne proces involverer aktivering af receptorer på overfladen af trombocyttene, hvilket får dem til at klumpe sig sammen og udskille stoffer, der hjælper med at koagulere blodet. Trombocytaktivering kan udløses af forskellige stimuli, herunder skade på endotelcellerne (cellerne, der danner indersiden af blodkarrene), fremmedlegemer i blodet eller kemiske stoffer. Overdreven trombocytaktivering kan medføre en forhøjet risiko for at udvikle blodpropper, som kan medføre komplikationer som hjerteinfarkt og slagtilfælde
I medicinen refererar prognosen till den förväntade utgången eller framgången av en behandling eller sjukdom. Det är en förutsägelse om hur en patients hälsotillstånd kommer att utvecklas över tiden, inklusive sannolikheten för fullständig genes, kronisk sjukdom eller död. Prognosen baseras ofta på olika faktorer som patientens allmänna hälsotillstånd, sjukdomens art och svårighetsgrad, behandlingsalternativ och individuella respons på behandlingar.
Vita blodceller, omfattande både granulära leukocyter (basofiler, eosinofiler och neutrofiler) och icke-granulära leukocyter (lymfocyter och monocyter).
De hundratals olika proteiner som finns i blodplasma, som t ex serumalbumin, transferrin, haptoglobiner, fibrinogen, koagulations- och komplementfaktorer, immunglobuliner, enzymhämmare och många fler.
Leukocytosis är ett medicinskt tillstånd där individen har en ökad andel vita blodkroppar (leukocyter) i blodet, vanligtvis över 11 000 leukocyter per Mikroliter (µL) av blod. Normalvärdet för vuxna varierar mellan länder och laboratorier, men ofta anges gränsen för leukocytos på cirka 11 000-12 000 leukocyter/µL. Leukocytos kan orsakas av olika sjukdomar eller tillstånd, såsom infektioner, inflammation, cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är viktigt att utreda orsaken till leukocytos för att ge adekvat behandling.
Mean Platelet Volume (MPV) är ett laboratoriemedicinskt mått som beskriver den genomsnittliga volymen eller storleken på trombocyter (blodplättar) i en blodprovtagning. Det mäts vanligtvis i femtedelar av pikoliter (fL) med hjälp av automatiserade hematologanalyser. En högre MPV kan indikera större trombocyter, vilket kan vara associerat med olika sjukdomstillstånd som t.ex. inflammation, blodproppar eller vissa former av blödningsrubbningar.
Ansamlingar av cellsubstanser som kan vara membranförsedda.
Djurarten Oryctolagus cuniculus, av familjen Leporidae och ordningen Lagomorpha. Kaniner föds i hålor, utan päls, och med slutna ögon och öron. Kaniner har 22 kromosompar, medan harar har 24.
Den naturliga, enzymatiska upplösningen av fibrin.
Räkning av antalet livsdugliga, isolerade bakterier, arkeceller eller svampceller eller -sporer på ett fast odlingsmedium. Varje koloni (dvs kolonibildande enhet) representerar avkomman av en enda inympad cell. Metoden används rutinmässigt av miljömikrobiologer för att bestämma antalet organismer i luft, föda och vatten, av kliniker för att mäta den mikrobiella belastningen på patienter, och vid antibiotikatestning.
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Gifter från ormar av underfamiljen Crotalinae (familjen Viperidae), som huvudsakligen lever på den amerikanska kontinenten. De omfattar skallerormar, mockasiner, lansormar, buskmästare och amerikanska kopparhuvudormar. Deras gifter innehåller ogiftiga proteiner, hjärt-, blod-, cell- och nervgifter, samt många enzymer, särskilt av gruppen fosfolipas A. Många av toxinerna har bestämts.
I am not aware of any recognized medical term or concept called "Oxykinolin." It is possible that you may have made a mistake while typing the word, or it could be a term specific to a certain field within medicine. In general, the prefix "oxy-" refers to something that contains oxygen, and "kinolin" does not appear to have any medical significance. Can you please provide more context or check if there might be a spelling error in the term?
Ett glykoprotein med molekylvikten 25 kDa innehållande inre disulfidbindningar. Det främjar överlevnad, tillväxt och differentiering av neutrofila granulocytprekursorceller och har till funktion att aktivera mogna blodneutrofiler. I familjen av kolonistimulerande faktorer är G-CSF den mest kraftfulla induceraren av slutlig differentiering av leukemiska myeloidcellinjer till granulocyter och makrofager.
Polycythemia vera (PV) är en sällsynt, kronisk blodsjukdom som orsakas av en genetisk mutation i en stamcell i benmärgen. Denna mutation leder till överproduktion av alla typer av blodceller, framförallt röda blodkroppar (erytrocyter), men även vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).
En form av anemi där benmärgen inte producerar perifera blodkroppar i tillräckliga antal.
Störningar orsakade av avvikelser i antalet blodplättar och deras funktioner.
En grupp organiska föreningar som bildas genom utbyte av en eller fler väteatomer i hydrazin mot alkyl- eller arylgrupper.
Lösliga proteinfragment som bildas genom plasmins proteolytiska verkan på fibrin eller fibrinogen. FDP och dess komplexbildningar är till stor skada i den hemostatiska processen och en betydande orsak till blödning i samband med intravaskulär koagulation och fibrinolys.
En syntetisk steroid med antigonadotropa och antiöstrogena egenskaper som verkar dämpande på adenohypofysen genom att hämma gonadotropinutsöndringen. Den har vissa androgena egenskaper. Danazol har använts för behandling av endometrios och vissa godartade bröstförändringar.
Sjukdomar i blodet och de blodbildande organen.
Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vit blodkropp (leukocyt) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största andelen av de cirkulerande vita blodkropparna och hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att fagocytera, det vill säga svälja och förstöra främmande partiklar såsom bakterier och svampar. Neutrofilerna innehåller en speciell typ av proteiner, kallade neutrofila granuler, som kan släppas ut för att döda patogener. När ett infektionshot uppfattas av kroppen ökar produktionen och aktiveringen av neutrofiler, vilket kan leda till en ökning av deras antal i blodet, kallat neutrofili.
Ett protein som erhålls från fibrinogen i närvaro av trombin och som utgör en del av blodproppen.
"Prediktivt värde av tester" refererar till en medicinsk term som beskriver förmågan hos ett diagnostiskt test att förutsäga sannolikheten för en specifik framtida hälsoutgång eller sjukdomsutveckling hos en individ, baserat på resultaten av testet. Det uttrycks ofta som ett kvalitativt och kvantitativt mått på sannolikheten för en positiv eller negativ utfallsprediktion, och kan användas för att stödja kliniska beslut om preventiva åtgärder, behandlingar eller fortsatt övervakning.
'Tromboxaner' är en grupp signalsubstanser, eller prostaglandiner, som produceras i kroppen under fysiologiska och patologiska tillstånd. De syntetiseras från arakidonsyra, en fettsyra som frigörs från cellmembran vid celldamage eller inflammation. Tromboxaner spelar en viktig roll i hemostasprocessen, det vill säga blodets förmåga att koagulera och stelna till en blodpropp (tromb) vid skada på ett blodkärl. Dessa substanser orsakar också vasokonstriktion (blodkärlsförträngning), ökar permeabiliteten i kapillärväggarna och kan leda till bronkospasm (bronkiell konstriktion) vid astmaattacker. Tromboxaner är kortverkande substanser som har en halveringstid på endast 30 sekunder till några minuter, men de utövar starka biolog
Von Willebrand Disease (VWD) is a genetic bleeding disorder caused by deficiency or dysfunction of the von Willebrand factor (VWF), a protein involved in blood clotting. VWD affects both males and females and can vary in severity from mild to severe. There are three main types of VWD: type 1 (partial quantitative deficiency), type 2 (qualitative defects), and type 3 (nearly or complete absence of VWF). Symptoms may include easy bruising, prolonged nosebleeds, heavy menstrual bleeding, and excessive bleeding after dental procedures, surgery, or trauma.
Förstoring av mjälten.
Sulfinpyrazone is a medication that functions as a uricosuric agent and a non-steroidal anti-inflammatory drug (NSAID). It works by lowering the levels of uric acid in the body, which makes it useful for treating gout and preventing kidney stones. Additionally, Sulfinpyrazone has antiplatelet properties, meaning that it can help prevent blood clots from forming. This makes it helpful in managing certain cardiovascular conditions.
Ett kelerande ämne som avskiljer en mängd olika flervärda katjoner. Det används vid läkemedelstillverkning och som livsmedelstillsats. Syn. etylendiamintetraättiksyra.
En medicinsk definition av 'riskfaktorer' är egenskaper, expositioner, eller behavor som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, som rökning och brist på motion, eller icke-modifierbara, som genetiska faktorer eller ålder. Det är värt att notera att när en individ utsätts för en riskfaktor, innebär det inte automatiskt att personen kommer att utveckla sjukdomen, men risken blir högre än för den som saknar riskfaktorn.
Syntetiska Prostaglandinendoperoxider är kemiska föreningar som mimetiserar de biologiskt aktiva prostaglandiner och leukotrienerna, som normalt syntetiseras i kroppen av enzymet prostaglandin-endoperoxid synthasa (PTGS), och används inom medicinen som antiinflammatoriska, analgetiska och fibrinolytiska medel.
En blodkomponenttransfusion är en medicinsk procedur där en specifik del eller komponent av blodet transfunderas till en patient för att behandla olika medicinska tillstånd, såsom blodbrist (anemimi), blödningar eller störningar i blodets förmåga att koagulera.
Ett prostaglandin med kraftigt kärlvidgande egenskaper och som hämmar trombocytaggregation. Det biosyntetiseras på enzymatisk väg ur prostaglandinendoperoxider i kärlvävnad hos människor. Natriumsaltet har använts vid behandling av pulmonell hypertoni.
Läran om förloppsdynamik i kemiska och fysikaliska system.
Enligt den amerikanska nationella organisationen för hjärt- och lungtransplantation (ISHLT) definieras blodstamcellstransplantation som:
Blodkoagulationsfaktor VIII, en antihemofilifaktor som utgör en del av faktor VIII/von Willebrandfaktorkomplexet. Faktor VIII produceras i levern och har sin verkan i den inre koagulationsprocessen. Den tjänar som kofaktor vid faktor X-aktivering, vilken påtagligt förstärks genom små mängder trombin.
I en mening kan "spermiantalt" referera till antalet spermier som en man producerar eller har i ett visst samplesätt, ofta uttryckt som miljoner spermier per milliliter (ms/ml). Detta mäts vanligtvis genom en seminogram, en typ av laboratorietest som används för att undersöka mannens fertilitet. En normal spermiantalsgräns kan variera beroende på olika källor, men ofta anges den lägsta normala gränsen för antalet spermier till 15 ms/ml enligt världshälsoorganisationen (WHO).
I en enskild medicinsk betydelse refererar plasma till den flytande, gulaktiga delen av blodet som innehåller vatten, salter, socker, hormoner, vitaminer, mineraler, gaser, nedbrytningsprodukter och andra substanser. Plasma utgör cirka 55 procent av blodets volym och är en vätska som transporterar celler och olika substanser runt i kroppen. Det kan separeras från blodet genom centrifugering och användas inom medicinen för att till exempel ersätta vätske- och proteinförluster eller för att ge patienter specifika substanser som de behöver.
Polyethylene glycols (PEG) are a group of synthetic, water-soluble polymers with a wide range of molecular weights and applications. They are commonly used as excipients in pharmaceutical, cosmetic, and food industries due to their ability to improve the solubility, bioavailability, and stability of drugs, as well as to reduce irritation and immune response. In medicine, PEGs are also used in bowel cleansing preparations, as a component of laxatives, and as a vehicle for drug delivery, such as in PEGylated proteins and nanoparticles.
Myelodysplastiska syndrom (MDS) är en grupp av blodbristsjukdomar orsakade av felaktig celltillväxt och differentiering i benmärgen, vilket leder till onormal produktion av röda och vita blodkroppar och blodplättar.
Hastigt påkommen och relativt kortvarig sjukdom.
Studier inriktade på att följa utvecklingen eller utfallet av t ex exponering, metoder, effekter av åtgärder, eller förekomst av någon sjukdom hos enskilda individer eller grupper.
Behandling av leukocytkoncentrat, så att röda blodkroppar och leukocytfattig plasma återförs till givaren.
I en enskild medicinsk betydelse refererar "Papio" till ett släkte i familjen markattartade apor (Cercopithecidae). Detta släkte innehåller sex arter, vanligen kallade savannmarkattor eller pavianer. Dessa djur är välkända för sin sociala beteende och förekommer naturligt i Afrika söder om Sahara. De kan vara vektoria för vissa infektionssjukdomar, till exempel tuberkulos och bakterieinfektioner orsakade av Bartonella henselae.
Grundämne som förekommer i nästan all organiserad vävnad. Det tillhör alkalimetallerna och har kemiskt tecken Ca, atomnummer 20 och atomvikt 40. Kalcium är det allra vanligaste mineralämnet i kroppen och bildar i förening med fosfor kalciumfosfat, som ingår i ben och tänder. Det spelar en essentiell roll för nerv- och muskelfunktioner, i blodkoagulationsprocessen (som faktor IV) och i många enzymp rocesser.
Det viktigaste aktiva ämnet i blodiglars spottkörtelsekret. Det har koagulationshämmande effekt.
Hemostatiska störningar är avvikelser i blodets förmåga att koagulera och stelna upp sig, eller i förmågan att stoppa blödningar genom att bilda blodproppar, vilket kan orsakas av en rad medicinska tillstånd som exempelvis nedsatt funktion hos blodets koagulationsfaktorer, blodbrist, läkemedelsverkan eller genetiska faktorer, och kan leda till ökat blödningsrisk.
Avledande av blod genom en krets utanför kroppen, men sammankopplad med kroppscirkulationen.
Ett förfaringssätt för fastställande av toxicitet, metabolism, upptag, utsöndring, lämpligaste administrationsväg, doseringssäkerhet osv för ett läkemedel eller en grupp av preparat genom klinisk testning på människor eller djur.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Trombotisk purpura (TTP) är ett allvarligt blodsjukdomstillstånd karaktäriserat av en kombination av trombocytopeni (för låga plättvärden i blodet) och fragmenterade röda blodkroppar orsakade av mikrovaskulära tromber (blodproppar i små blodkärl). TTP orsakas av en brist på enzymet ADAMTS13, som är nödvändigt för att bryta ner von Willebrand-faktorn och förhindra bildning av blodproppar. Denna brist kan vara inneboende eller orsakas av immunologiska faktorer. TTP kan leda till allvarliga komplikationer som stroke, njursvikt och i värsta fall död om den inte behandlas akut.
Pancytopenia är ett medicinskt tillstånd där det finns en märkbart sänkt antal av alla tre typer av blodceller: röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättor (trombocyter). Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller tillstånd, inklusive aplastisk anemi, leukemi, myelodysplasi, virusinfektioner och exponering för vissa toxiner eller kemoterapi. Symptomen på pancytopenia kan variera beroende på graden av cellnedgång, men de kan inkludera trötthet, infektionskänslighet, blödningar och svaghet.
Autotransplantation är en medicinsk proceduren där man flyttar celler, vävnader eller organ från en del av kroppen till en annan del hos samma individ. Detta görs ofta för att ersätta skadad eller sjuk vävnad med frisk vävnad från den egna kroppen. Exempel på autotransplantation inkluderar transplantation av benmärg, hud, tänder och njurar.
Esophageal and gastric varices refer to abnormally dilated veins in the lower part of the esophagus (esophageal varices) and in the fundus of the stomach (gastric varices). These veins are typically enlarged due to increased pressure in the portal vein, which is the main vein that carries blood from the intestines to the liver. This condition is known as portal hypertension and can occur as a result of cirrhosis or other liver diseases. The dilated veins are prone to rupture, leading to potentially life-threatening bleeding in the gastrointestinal tract.
Trombinreceptorer är proteiner på cellytan som binder till thrombin, ett enzym involverat i blodets koagulering. När trombin binder till receptorerna aktiveras de och utlöser signaltransduktion ledande till cellrespons såsom cellproliferation, migration och sekretion av cytokiner. Trombinreceptorer deltar därför i reguleringen av blodkoagulering, inflammation och angiogenes.
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
Det aktiva, sympatomimetiska binjurebarkhormonet hos de flesta djurarter. Det stimulerar både de alfa- och betaadrenerga systemen, ger systemisk kärlsammandragning och mag-tarmavslappning, stimulerar hjärtverksamheten och vidgar luftrören och hjärnans kärl. Hormonet används vid astma och hjärtsvikt, och för att fördröja upptaget av lokalbedövningsmedel. Syn. epinefrin.
Studier som identifierar grupper i en avgränsad population. Dessa grupper antingen kan eller kan inte vara utsatta för faktorer som antas inverka på sannolikheten för förekomsten av någon bestämd sjukdom eller annat fenomen. Kohorter är definierade populationer, som i sin helhet följs i ett försök att hos undergrupper fastställa särskiljande kännetecken.
Antigenbindande enheter bestående av en komplett lätt kedja och ungefär en halv tung kedja, hoplänkade med disulfidbindningar. Fab innehåller den antigenbindande plats som är en del av det variabla området på immunglobulinmolekylen.
Minskat antal vita blodkroppar.
Ett kalciumaktiverat enzym som katalyserar hydrolys av ATP till AMP och ortofosfat. Det verkar också på ADP och andra nukleosidtrifosfater och -difosfater. EC 3.6.1.5.
Lymfohematopoetiskt cytokin med förmåga att modulera antigen-specifika antikroppssvar, potentiera megakaryocyter och reglera adipogenes i benmärgen.
Metalliskt grundämne med kemiskt tecken In. Atomnumret är 49, och atomvikten 114,82. Det har fått sitt namn för sin blå spektrumlinje. Naturligt förekommer två isotoper, 113 och 115. Indium är en viktig komponent i halvledare.
Antikroppar från en individ som reagerar med isoantigen från annan individ av samma art.
Benmärgssjukdomar är en övergripande beteckning på sjukdomar som direkt eller indirekt beror på skada eller avvikelse i benmärgen, vilket är det vävnadslager i ben och bäcken där blodbildningen sker. Benmärgssjukdomar kan påverka produktionen och funktionen hos de olika celltyperna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättar, vilket kan leda till symtom som anemi, infektioner och blödning. Exempel på benmärgssjukdomar är leukemi, lymfom, multipel myelom och aplastisk anemi.
Behandling med två eller flera läkemedel var för sig för deras sammanlagda effekt.
En stabil prostaglandinendoperoxidanalog som tjänar som en tromboxanhärmare. Dess verkningsmekanism omfattar härmning av den hydroosmotiska effekten hos vasopressin samt aktivering av fosfolipas C.
Tidsschema för administrering av läkemedel i syfte att uppnå optimal effekt och bekvämlighet.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Neutropeni är ett tillstånd där individen har för få neutrofiler (en viss typ av vit blodkroppar) i cirkulationen, vanligtvis under ett tröskelvärde på 1500-2000 neutrofiler per mikroliter. Detta gör patienten mer känslig för infektioner eftersom neutrofilerna är en viktig del av immunförsvaret som hjälper till att skydda kroppen från skadliga bakterier och svampar. Neutropeni kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar (till exempel leukemi), kemoterapi och andra läkemedel, eller genetiska störningar.
En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, ofta från en donator, för att ersätta den skadade eller funktionshindrade benmärgen. Detta processen hjälper till att återställa normalt blodcellsfunktion och stärka immunförsvaret.
Här avses tamhund, Canis familiaris, med omkring 400 raser och tillhörande rovdjursfamiljen Canidae. De finns överallt i världen och lever tillsammans med människor.
En sjukdomsgradsmätning är ett kliniskt instrument eller skala som används för att kvantifiera allvarlighetsgraden eller svårighetsgraden hos en viss sjukdom eller medicinsk tillstånd, genom att mäta olika aspekter av symptom, funktionsnedsättning, komplikationer eller livskvalitet, vilket kan användas för att guida behandling, övervaka behandlingsrespons och prognos.
Tagande av en mindre blodmängd, i form av kapillärprov eller venprov, för undersökning av innehåll av mängden celler, kemiska ämnen, gaser eller andra beståndsdelar. Analysen kan göras mikroskopiskt, kemiskt eller biologiskt.
Röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar.
Krampdebut eller komaanfall hos patient med preeklampsidiagnos.
"Normalvärden" refererar till det vanliga eller acceptabla intervall av laboratorie- eller diagnostiska resultat som representerar ett friskt eller hälsosamt tillstånd hos en individ, baserat på populationstudier och klinisk erfarenhet. Dessa värden kan variera beroende på ålder, kön, ras och andra faktorer, och används som ett verktyg för att bedöma och jämföra med individuella resultat för att stödja en medicinsk diagnos eller övervaka behandlingar.
En grupp omättade fettsyror omfattande arakidonsyra och hydroxieikosatetraenosyra.
Myeloproliferativa sjukdomar (MPD) är en grupp av sällsyna blodsjukdomar som karaktäriseras av överdriven produktion och nedsatt differentiering av stamceller i benmärgen, vilket leder till ökad mängd vita blodkroppar, röda blodkroppar och/eller blodplättar i kroppen. Dessa sjukdomar innefattar bland annat polycytemia vera, essentiell trombocytemia och myelofibros, och kan potentiellt leda till komplikationer som blåsbetennar, blödningar, infektioner och blodproppar. Behandlingen kan omfatta observation, farmakologisk behandling, kemoterapi eller benmärgstransplantation beroende på sjukdomens typ och svårighetsgrad.
Fibrinolysin eller ämnen som omvandlar plasminogen till fibrinolysin (plasmin).
Kollagenreceptorer är cellytereceptorer som modulerar signalöverföring mellan celler och den extracellulära matrisen. De påträffas i många typer av celler och deltar i upprätthållande och reglering av cellers form och beteende, inklusive trombocytaktivering och aggregering, via många olika signalvägar och skillnader i sin affinitet för kollagenisoformer. Till kollagenreceptorerna hör även diskoidindomänreceptorer, integriner och glykoprotein VI.
Tromboxanreceptorer är proteiner på cellytan som binder till signalmolekylen tromboxan A2 (TXA2). När tromboxan A2 binder till receptorn aktiveras den och sätter igång en signalsignalväg inne i cellen. Detta leder till kontraktion av glatt muskulatur, inflammation och plättaggregering, vilket är viktigt vid blodstillningsprocessen.
Cellers volym eller ytmått.
Frisättning av stamceller från benmärgen till den perifera blodbanan för leukaferes, inför stamcellstransplantation. Ofta används hematopoetiska tillväxtfaktorer eller kemoterapeutiska preparat för att stimulera mobiliseringen.
Läkemedel som verkar på blodet och de blodbildande organen, eller påverkar det hemostatiska systemet.
Exogena substanser som används för att främja blodkoaguleringen. De endogena blodkoaguleringsfaktorerna betraktas som koagulantia endast när de ges som läkemedel.
Megakaryocyte progenitor cells, också kända som megakaryoblasten, är stamceller i benmärgen som har potentialen att differensiera och utvecklas till megakaryocyter, de stora cellerna som sedan producerar trombocyter (blodplättar). Dessa progenitorceller bär receptorer för hematopoetiska tillväxtfaktorer, såsom tumörgrowth factor-beta (TGF-β) och thrombopoietin (TPO), som reglerar deras differentiering, proliferation och överlevnad. Megakaryocyter är multinukleära celler som delar sig kontinuerligt och utsöndrar trombocyter in i blodomloppet för att underlätta blodets koagulering.
Tillståndet som följer på föreningen av en äggcell och en sädescell, då ett embryo eller foster växer i kroppen.
Läran om blodflödet i förhållande till tryck, flödeshastighet, volym och motstånd i blodkärl, såväl makroskopiskt som mikroskopiskt och submikroskopiskt.
En prekursor till ett alkylerande kvävesenapsbaserat antitumör- och immunsuppressivt medel som måste aktiveras i levern för att bilda den aktiva aldofosfamiden. Det används för behandling av lymfom, leukemier osv. Bieffekten, alopeci (håravfall), har man dragit nytta av för att avlägsna fårpäls. Cyklofosfamid kan dessutom orsaka sterilitet, fostermissbildningar, mutationer och cancer.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Det spektrum av HIV-infektioner som sträcker sig från asymtomatiska seropositiva tillstånd över AIDS-relaterade komplex (ARC) till AIDS.
Kvantifiering av storlek på och hemoglobininnehåll eller -koncentration i den röda blodkroppen, baserad på erytrocyttal, hemoglobinhalt i blodet och hematokrit. Specificeringen omfattar medelcellvolym (MCV), medelcellhemoglobin (MCH) och medelcellhemoglobinkoncentration (MCHC). Hit hör även mätning av celldiameter och -tjocklek.
Blodets inre motstånd (friktion, tröghet) vid kraftpåverkan. In vitromätning av blodets viskositet har begränsad klinisk betydelse, då denna inte återger den verkliga viskositeten i cirkulationssystem et.
Ursprungscellerna för alla typer av blodceller.
Röda blodceller. Mogna blodkroppar saknar kärna, är formade som bikonkava skivor, och innehåller hemoglobin, vars funktion är att transportera syre. Syn. erytrocyter.
Något förfaringssätt för blodtagning från en givare, där någon beståndsdel separeras och tas till vara, och återstoden återförs till givaren.
Survival analysis är en statistisk metod för att analysera och förutsäga tiden till ett specifikt händelseutfall, vanligtvis relaterat till dödlighet eller rekurrens av en sjukdom, baserat på tidskorrelerade data.
En autosomalt recessiv sjukdom förorsakad av brist på enzymet glukocerebrosidas, vilket medför ansamling av glykosylceramid i enkärniga fagocyter (Gaucherceller). Den vanligaste formen är den icke-neuropatiska, ett långsamt framskridande sjukdomstillstånd med lever- och mjältförstoring och skelettmissbildningar. De neuropatiska typerna indelas i infantila och juvenila former. Den infantila formen visar sig vid 4-5-månadersåldern som anemi, utebliven kognitiv utveckling, indragen nacke, dysfagi (sväljningsbesvär) och förstorad lever och mjälte. Den juvenila formen uppvisar en långsam intellektuell försämring, lever- och mjältförstoring, ataxi, myokloni och spasticitet. De neuropatiska formerna kännetecknas av förlust av nervceller, med neuronofagi och ansamling av glukocerebrosid i nervcellerna.
Spädbarn som är högst 1 månad gammalt.
Celler i benmärgen, inkluderande fettceller, stromaceller, megakaryocyter och prekursorceller till de flesta av blodcellerna.
Glykoproteiner på omogna hematopoetiska celler och endotelceller. De utgör de hittills enda kända molekyler som kommer till uttryck i blodsystemet genom ett begränsat antal progenitorceller i benmärg en.
I molekylær genetik, refererer "ploidi" til det totale antal af sets af kromosomer i en celle. Standardtallet for ploidi hos mennesker er diploid, hvilket betyder at der er to sæt kromosomer - et fra hver forälder. Derfor har de fleste menneskelige celler 46 kromosomer i alt, organiseret som 23 par. Der findes imidlertid også celletyper hos mennesker, der er tetraploide, dvs. med fire sæt kromosomer (92 kromosomer i alt). Ploidier kan have betydning for cellers og organismeres størrelse, vækst, reproduktion og evolution.
Radioisotoper, även kända som radionuklider, är atomkärnor med instabila isotopsammansättningar som saknar jämvikt. Dessa isotoper avser att förlora energirik radiation i form av alfastrålning, betastrålning eller gammastrålning för att nå en stabilare konfiguration och bli en annan isotop av samma element (i vissa fall ett helt annat element) genom en process som kallas radioaktiv decay. Radioisotoper används inom många områden, bland annat medicin, forskning, industri och energiproduktion.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
En fortskridande, elakartad sjukdom i de blodbildande organen, med onormal tillväxt och utveckling av leukocyter och deras prekursorceller i blod och benmärg. Sjukdomen klassificeras utifrån celldifferentieringsgrad som akut eller kronisk, och beroende på dominerande celltyp som myelogen eller lymfocytisk.
Ett enkelt, täckande lager av celler som bekläder de inre ytorna av hela kärlsystemet och reglerar transporten av makromolekyler och blodkomponenter från vävnad till lumen. Denna funktion har kunnat studeras i detalj i kapillärkärl.
En omättad, essentiell fettsyra. Den finns i animalt fett samt i lever, hjärna och körtelvävnad och är en beståndsdel av animala fosfatider. Den bildas från linolsyra i födan och är en prekursor i bio syntesen av prostaglandiner, tromboxaner och leukotriener.
Serumalbumin är ett protein som produceras av levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasma. Det har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att transportera olika substanser, såsom hormoner och fettsyror, runt i kroppen. Serumalbumin är också ett viktigt indikator på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. När serumalbuminnivåerna är låga kan det vara tecken på att personen har en sjukdom som påverkar levern eller näringsbrist.
Det fett- och proteinhaltiga, och selektivt genomsläppliga, membran som omger cytoplasman i prokaryota och eukaryota celler. Hos de flesta typer av mikrobiella celler gränsar den utåt till cellväggen.
Ett glykoproteinhormon som huvudsakligen produceras i njurarna hos vuxna och i levern hos foster och som stimulerar erytroida stamceller i benmärgen att utvecklas och differentieras.
Enzymer i transferasklassen som katalyserar reaktionen mellan L-aspartat och 2-ketoglutarat till oxaloacetat och L-glutamat. Enzymerna är pyridoxalfosfatproteiner. I levern överför reaktionen överskottskväve till aspartat för användning i ureacykeln. EC 2.6.1.1. Syn. aspartattransaminaser.
Thrombotic microangiopathies (TMAs) are a group of disorders characterized by the formation of thrombi (blood clots) in the small blood vessels, leading to damage and destruction of the vessel walls and obstruction of blood flow. This results in a constellation of clinical symptoms including thrombocytopenia (low platelet count), microangiopathic hemolytic anemia (breakdown of red blood cells leading to the presence of schistocytes on peripheral blood smear), and organ dysfunction, most commonly affecting the kidneys and brain.
Trombospondiner är ett glykoprotein som fungerar som en bindande molekyl och har en roll i celldelning, angiogenes och celladhesion. Det uttrycks främst av thrombocyter (blodplättar) och endotelceller (celler som lining hjärt-kärlsystemet), men kan också produceras av andra cellytor under vissa förhållanden. Trombospondiner har visat sig ha en potential roll i patofysiologiska processer såsom ateroskleros, cancer och fibros.
Gray Platelet Syndrome (GPS) är en sällsynt genetisk blödningsrubbning som först beskrevs 1971. Det orsakas av mutationer i den autosomala recessiva genen NBEAL2, vilket leder till en defekt i megakaryocyterna (blodplättornas föregångare) och påföljande nedsatt funktion och minskad antal blodplättor.
En metod för variabelanalys när flera variabler ska tas i beräkning samtidigt. Inom statistik betraktas multivariantanalys som en metod som tillåter samtidig analys av två eller fler beroende variabler.

Trombocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till ett för lågt antal blodplättar (trombocyter) i blodet. Normalvärdet för trombocyter i blodet varierar beroende på individ och ålder, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per Mikroliter (μl) blod. Om antalet trombocyter understiger 150 000/μl talar man om trombocytantal.

Trombocytantal kan orsakas av olika sjukdomar eller läkemedel och kan öka risken för blödningar eftersom trombocyter är viktiga för blodets koagulationsprocess. Symptomen på trombocytantal kan variera från att inte ha några symptom alls till att uppleva en mängd olika symtom som lätta blåmärken, näsa- eller tandköttsblödningar, men även mer allvarliga symtom som blod i urinen eller avföringen.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

'Trombocytagggregation' refererer til den proces, hvor blodplader (trombocyter) i blodet klumper sig sammen for at danne en blodprop (trombus), når et blødende værtsorgan skal repareres. Denne proces er en del af den naturlige koagulationskæde og hjælper med at stoppe blødning, når et blødende kar eller vaskulært værtsorgan såres.

Når en skade sker på endotelcellerne (de celler, der danner indersiden af karrene), udløses en række signalveje, der fører til at blodpladerne bliver aktiveret og begynder at klumper sig sammen. Dette sker ved hjælp af specielle receptorer på blodpladernes overflade, som binder sig til andre proteiner og molekyler i området, herunder fibrinogen, von Willebrand-faktor og andre kløeaggregationsfaktorer.

Når blodpladerne klumper sig sammen, dannes der et netværk af fibre, som hjælper med at forstærke klumpen og fastholde den på skadestedet. Dette netværk af fibre kan også danne basis for dannelsen af en blodprop, hvis mængden af aggregerede blodplader er stor nok.

I visse sygdomstilfælde, såsom trombocytose og visse former for leukemi, kan der være for mange aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan føre til en forhøjet risiko for uønsket trombocytaggregation og dermed større sandsynlighed for blodpropper. Derfor er det vigtigt at have kontrol over antallet af aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan opnås ved hjælp af forskellige typer medicin, herunder anti-aggregationsmedicin og trombolytika.

Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.

Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.

Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.

'Trombocytadhesivitet' refererer til graden av hvor vel trombocyttene (blodplateletter) klarer å klæfte seg fast til andre celler eller substrater i blodkjøretåget. Det er en viktig faktor for normal blodstørrelse og hæmostas (den naturlige prosessen som stopper blødning når et blodkar skader). Trombocytadhesiviteten måles ofte i forbindelse med undersøkelser av blodet, for å avgjøre om noen har for høy eller for lav trombocytadhesivitet. Hvis trombocytadhesiviteten er for høy, kan det føre til overdrevent klumping av plateletter og økt risiko for blodpropper. Omvendt kan for lav trombocytadhesivitet føre til en økt risiko for uønsket blødning.

En trombocyttransfusion är en medicinsk behandling där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patient. Trombocyter är celler i blodet som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Transfusionen utförs vanligen när en patients trombocytantal sjunker till ett så pass lågt värde att det ökar risken för allvarliga blödningar. Det kan exempelvis inträffa vid sjukdomar som thrombocytopeni, leukemi eller efter kraftig blodförlust under operationer.

Under en trombocyttransfusion får patienten en ökad mängd fungerande trombocyter i sin cirkulation, vilket hjälper till att reducera risken för blödningar och främjar blodets koaguleringsförmåga.

Trombocytmembranglykoproteiner (TCP) är proteiner som finns i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De har en central roll för blodets koagulering och hemostas, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stoppa blödningar. TCP deltar i flera olika processer som till exempel adhesion (anslutning) till skadade vävnader, aggregation (sammandragning) av trombocyter och aktivering av andra koagulationsfaktorer. Mutationer eller abnormaliteter i TCP kan leda till olika blodbrist-relaterade sjukdomar som trombocytopeni, trombocytopati och hemofili.

Trombocytos är ett tillstånd där individen har för höga trombocyter (blodplättar) i blodet. Normalvärdet för trombocyter ligger mellan 150 000 och 450 000 per kubikmillimeter blod. Om trombocyterna uppgår till 450 000–600 000 per kubikmillimeter talar man om en lätt trombocytos, medan över 600 000 trombocyter per kubikmillimeter betraktas som en allvarligare form av trombocytos.

Trombocytos kan orsakas av olika sjukdomar eller behandlingar, till exempel vissa typer av cancer, sjukdomar i benmärgen eller som en biverkning av vissa läkemedel. I vissa fall kan trombocytos öka risken för blodproppar (tromboser) och blödningar. Även om du har högre än normalt antal trombocyter behöver inte alltid detta ge upphov till några symptom eller komplikationer.

'Blodcellsantal' refererer til antallet af forskellige typer celler i blodet, inklusive røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Antallet af hver type celler kan være vigtigt at kende for diagnosticering og overvågning af forskellige sygdomme og tilstande. Normalværdierne for blodcellsantal varierer alt efter individets alder, køn, sundhedstilstand og andre faktorer.

Trombocytfaktor 4 (TF4) är ett protein som utsöndras från trombocyter (blodplättar) under blodkoagulation och har en viktig roll i hemostasprocessen. TF4 fungerar som en negativ feedbackregulator av koagulationskaskaden genom att binda till och neutralisera det aktiverade proteinet FXa, vilket hjälper att begränsa ytterligare koagulation och undvika överdrivna blodproppar. TF4 är också känt som trombocytfrisättningsfaktor och kan orsaka inflammation när det frisätts i större mängder, till exempel vid skada på endotelceller eller under sjukdomstillstånd.

'Purpura, trombocytopen, idiopatisk' er en medisinsk diagnose som betegner uforklarlig lavt antall blodplater (trombocytopeni) i kombinasjon med blødninger under huden (purpura). "Idiopatisk" betyr at årsaken til sykdommen er ukjent.

Denne diagnosen innebærer at pasienten har en rektidig, ofte pludselig oppkommet trombocytopeni uten klare årsaker etter at andre mulige årsaker som f.eks. infeksjoner, medisinsk behandling eller andre sykdommer er eliminert ved hjelp av undersøkelser.

Purpura og blødninger under huden kan være resultatet av for lavt antall blodplater i kroppen, noe som øker risikoen for uhensiktlig blødning. Blodplater er viktige for å stoppe blødning etter skade på blodkar og vener. Når de er for få, kan det føre til at små blodkar i huden brekker ned og resultere i små purpurflekkene under huden.

Denne diagnosen stilles vanligvis etter en gründelig medisinsk undersøkelse, inkludert blodprøver for å måle antall blodplater og andre tester for å utelukke andre mulige sykdommer som kan være årsaken til trombocytopeni.

Leukocytental är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva det totala antalet vita blodkroppar (leukocyter) i ett kubikmillimeter blod. Normalvärdet för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per kubikmillimeter. Vid sjukdom eller infektion kan detta värde stiga, vilket kan vara ett tecken på inflammation eller infektion i kroppen. Ett ökat antal vita blodkroppar kallas leukocytos, medan ett minskat antal kallas leukopeni.

Trombocytfunktionstest (Platelet Function Test) är ett laboratorietest som mäter blodplättarnas förmåga att koagulera (sammanfogas för att stänga av blödningar). Testerna används ofta för att hjälpa till att diagnostisera blödningsrubbningar och för att övervaka effekten av behandling med blodplättslättande läkemedel, såsom aspirin eller warfarin.

Det finns olika typer av trombocytfunktionstester, men några exempel är:

1. Platelet Function Analyzer (PFA-100) - mäter tiden det tar för blodplättarna att plugga en liten sår i ett membran som innehåller en agonist, till exempel kolagen och adrenalin.
2. Thromboelastography (TEG) - mäter koaguleringens dynamik genom att mäta viskoelastiska förändringar i en blodprov under en trombocyttakt.
3. VerifyNow - använder fluorescensmätning för att uppskatta aggregationen av blodplättar som stimuleras med olika agonister, till exempel ADP eller collagen.
4. Multiplate - en impedansmetod som mäter blodplättarnas elektriska ledningsförmåga när de aggregeras på elektroderna i ett kammare system.

Dessa tester ger olika aspekter av trombocytfunktionen och kan användas för att hjälpa till att ställa en diagnos eller övervaka behandling vid blödningsrubbningar, trombotiska tillstånd eller när patienten är på antikoagulant behandling.

Megakaryocyter är en typ av stor, multipel nucleär blodstamcell i benmärgen som under normala förhållanden utvecklas till trombocyter (blodplättar). Megakaryocyterna producerar och transporterar trombocyter genom att de sträcker ut sina extremiteter in i de små blodkärlen i benmärgen. Dessa extremiteter, kända som proplateletutskott, bryts sedan ned till separata trombocyter och släpps ut i blodomloppet där de hjälper till att stanna upp blödningar genom att bilda blodproppar. Megakaryocyterna är en viktig del av den hemostatiska processen, som hjälper till att förhindra överdrivet blodförlust efter skada eller skada. Abnormaliteter i megakaryocyternas funktion kan leda till sjukdomar som trombocytopeni (låga trombocytnivåer) och thrombocytose (höga trombocytnivåer).

Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex, även känt som integrin αIIbβ3 eller CD41/CD61, är ett transmembrant protein på trombocyternas yta. Det består av två subenheter, GPIIb och IIIa (eller αIIb och β3), som bildar en heterodimer. GPIIb-IIIa-komplexet fungerar som en receptor för fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket möjliggör aggregation av trombocyter vid blodkoagulationen. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras genom intracellulära signalsubstanser kan det binda till fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket leder till att trombocyterna kan klistra ihop sig med varandra och bilda en blodplättsaggregat.

Trombocytglykoprotein GPIb-IX-komplex är ett membranproteinkomplex på ytan av trombocyter (blodplättar) som består av fyra olika proteiner: GPIbα, GPIbβ, GPIX och GPV. Detta komplex spelar en viktig roll i hemostasen genom att underlätta adhesionen av trombocyter till skadade endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och därmed initiera aggregationen av trombocyter, vilket är en viktig del i blodstillningsprocessen.

GPIb-IX-komplexet fungerar som receptor för von Willebrandfaktorn (vWF), ett protein som produceras av endotelceller och som hjälper till att stabilisera faktor VIII, ett annat protein involverat i blodkoagulationen. När vWF binder till GPIb-IX-komplexet på en skadad endotelcell kan detta leda till aktivering av trombocyterna och deras aggregation till skadan, vilket hjälper till att stoppa blödningen.

Mutationer i generna som kodar för GPIb-IX-komplexets proteiner kan leda till olika blödningsrubbningar, såsom Bernard-Soulier syndromet, som karakteriseras av en minskad förmåga att koagulera blodet.

'Blödningstid' (haemorrhage time) är en term inom medicinen som refererar till tiden det tar för blodet att stelna, eller koagulera, efter att ett blodkärl skadats. Detta är en viktig faktor vid operationer och trauma, då en lång blödningstid kan leda till allvarliga blodförluster och komplikationer.

Den normala blödningstiden för människoblad varierar beroende på metoden som används för att mäta den, men är ungefär 5-10 minuter. Vid skada på ett blodkärl kommer blodplättarna (trombocyter) och andra koaguleringsfaktorer att aktiveras och interagera med varandra för att bilda en blodpropp och stelna blodet.

Det finns olika sjukdomstillstånd som kan påverka den normala blödningstiden, till exempel koagulationsrubbningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, läkemedelsbehandling eller genetiska faktorer. Dessa sjukdomstillstånd kan leda till en förlängd blödningstid och ökat risk för allvarliga blödningar.

Trombocytaktiveringsfaktorer (TPA) är proteiner som aktiverar trombocyter (blodplättar), vilket leder till att de blir mer klebriga och kan hjälpa till att stänga av blödningar. Det finns flera olika TPA, men ett exempel är thromboxan A2. När trombocyterna aktiveras bildas även substansen ADP (adenosindifosfat), som kan leda till en fortsatt aktivering av fler trombocyter. TPA spelar därför en viktig roll i hemostasen, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stänga av skador på kärlen.

Trombopoietin (TPO) är ett glykoprotein som produceras i levern och styr produktionen av trombocyter (blodplättar) inuti benmärgen. Det sker genom att stimulera multiporten stammcellers differentiering till megakaryocyter, vilka sedan delar sig och bildar trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocytens yta och utlöser en signaltransduktionsväg som leder till ökad trombocytproduktion. TPO har också visat sig ha en roll i överlevnaden och funktionen hos redan existerande trombocyter.

'Purpura' och 'trombocytopeni' är två separata medicinska terminer som ofta kan förekomma tillsammans.

Purpura är en beteckning på blod utanför kärlen, vilket orsakar blåmärken eller fläckar på huden eller slemhinnor. Det kan vara ett tecken på en underliggande sjukdom eller störning i blodets koagulationssystem.

Trombocytopeni innebär att det finns för få trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är viktiga för blodets koagulation och hjälper till att stoppa blödningar när kroppen skadas. När det inte finns tillräckligt med trombocyter kan det leda till en ökad benägenhet för blödningskomplikationer.

Då purpura och trombocytopeni förekommer tillsammans talar man om 'Purpura, trombocytopen'. Detta kan vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som kräver omedelbar medicinsk behandling. Orsakerna till purpura, trombocytopeni kan variera, men de vanligaste orsakerna innefattar läkemedelsreaktioner, infektioner, autoimmuna sjukdomar och onkologiska tillstånd som leukemi.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

Blood platelet antigens, även kända som thrombocyte antigens, är proteiner eller andra molekyler på ytan av blodplättarnas (trombocytternas) membran. Dessa antigener kan variera mellan individerna och är viktiga för att bestämma blodgruppen när det gäller blodtransfusioner och fosterdiagnostik. De två huvudsakliga systemen för blodplättantigener kallas HP (Platelet-specific) och PL (Platelet-leukocyte) system. HP-systemet innehåller sex antigener (HPA-1 till HPA-6), medan PL-systemet innehåller tre (PLA-1, PLA-2 och PLC).

I klinisk kontext är det viktigt att matcha blodplättarnas antigener mellan donator och receptor för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsrelaterad immunogenetisk reaktion (TRIM) eller fosterdiagnostiskt misslyckande.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Trombopoesis refererar till den process där kroppen producerar blodplättar (trombocyter), som är viktiga för blodets koaguleringsförmåga. Blodplättorna hjälper till att stänga av blödningar genom att klumpas tillsammans och bilda en blodpropp när ett blodkärl skadas. Trombopoesen sker i benmärgen, där speciella celler, kallade megakaryocyter, delar sig och producerar nya blodplättar som släpps ut i blodomloppet.

Splenektomi är ett medicinskt ingrepp där milten (splen) i bukhålan tas bort chirurgiskt. Milten är ett organ som ingår i det retikuloendoteliala systemet och har en viktig roll i immunförsvaret, bland annat genom att filtrera och eliminera äldre röda blodkroppar och infektionskällor.

En splenektomi kan utföras av olika anledningar, till exempel på grund av skada, sjukdom eller för att underlätta andra medicinska behandlingar. Efter en splenektomi kan patienten ha en ökad risk för infektioner, särskilt med encapsulerade bakterier som pneumokocker och meningokocker, varför vaccinationer ofta rekommenderas före eller efter operationen.

Adenosindifosfat (ADP) är en nukleotid som spelar en viktig roll inom cellens energimetabolism. Det är en direkt föregångare till adenosintriphosphat (ATP), som är den primära energibäraren i levande organismer.

När ATP hydrolyseras, det vill säga splittras upp i vatten, frigörs energi och en fosfatgrupp avspjälas, vilket resulterar i bildandet av ADP. Vid behov kan ADP omvandlas tillbaka till ATP genom att koppla på en extra fosfatgrupp, ett process som kräver energi. Denna energikälla kan vara syre (i oxidativ metabolism) eller glukos (i glykolys).

Sålunda är ADP en viktig del av cellens energicykel och hjälper till att lagra och frisätta energi när det behövs.

En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.

P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selectin med vattenlöslig funktion och membranbundet P-selectin. Det uttrycks huvudsakligen av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och trombocyter (blodplättar). Proteinet spelar en viktig roll i inflammationen och hemostasen genom att underlätta leukocytadhesion, det vill säga sammanbindning av vita blodkroppar till endotelcellerna. Detta sker genom specifik bindning mellan P-selektin och sackarider på leukocyternas yta, vilket möjliggör deras migration från blodbanan till vävnaderna. P-selectin deltar också i aggregationen av trombocyter vid skada på blodkärlen, vilket hjälper till att stänga upp blödningar.

"Blodstillning" eller "Hemostasis" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process som får blödningen att upphöra när ett kärl skadas. Denna process består av två huvudsakliga faser:

1. Vaskulär fas: Konstriktion (trångning) av de skadade blodkärlen och aggregation (sammanlagring) av blodplättar (trombocyter) vid skadan för att bilda en provisorisk blodstillningsbar platta.
2. Koaguleringsfas: Aktivering av hemostas-systemet som orsakar omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket leder till skapandet av ett nätverk av insolubila trådar som hjälper till att stabilisera blodstillningsbar plattan och bilda en blodpropp.

Den slutliga produkten av denna process är en blodpropp som består av aggregerade blodplättar, fibrin och andra koaguleringsfaktorer som hjälper till att stänga av blödningen och börja reparationsprocessen.

CD4-lymfocytantalen, också känd som CD4-cellräkningsnormalvärden, är ett mått på det antal CD4-positiva T-lymfocyter i en persons blod. CD4-positiva T-lymfocyter, eller CD4-celler, är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunresponsen i kroppen. De identifierar och bekämpar infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

Normala värden för CD4-lymfocytantal varierar beroende på ålder, kön och andra faktorer, men vanligtvis ligger de mellan 500 och 1 200 celler per kubikmillimeter blod (celler/mm3). När en persons CD4-lymfocytantal sjunker under 200 celler/mm3 är de diagnostiserade med AIDS, den allvarligaste fasen av HIV-infektionen.

CD4-lymfocytantalen används ofta som ett sätt att övervaka effekterna av HIV-behandling och för att bedöma behandlingsframgång. Vid regelbunden kontroll kan lägre CD4-lymfocytantal varna för en ökad risk för opportunistiska infektioner, som kan leda till allvarliga komplikationer eller död.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Erytrocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till den absoluta antalet röda blodkroppar (erytrocyter) i en viss volym blod. Det uttrycks vanligtvis som celler per mikroliter (celler/µL) eller per kubikmillimeter (celler/mm3).

Ett normalt erytrocytantal hos en vuxen person ligger ungefär mellan 4,5 och 6 miljoner celler per mikroliter blod. Vid en ökning av det absoluta antalet röda blodkroppar talar man om erytrocytos, och vid minskat antal talar man om anemi.

Disseminerad intravasal koagulation (DIK) är en blodsjukdom där koagulationskaskaden aktiveras systemiskt, vilket leder till att blodet koagulerar och bildar blodproppar i små kapillärer över hela kroppen. Detta kan orsaka ischemisk skada (dvs. syrebrist) i olika organ, såsom lungor, njurar, hjärta och hjärnvävnad. Samtidigt som koagulationen pågår, tar aktiveringen av koagulationskaskaden också bort de faktorer som förhindrar normal blodkoagulering, vilket leder till att det bildas blödningar i andra delar av kroppen.

DIK kan orsakas av en rad olika sjukdomstillstånd, inklusive svår infektion, trauma, cancer och komplikationer under graviditet. Behandlingen av DIK består ofta av att behandla den underliggande orsaken samt att ge antikoagulanter för att förhindra fortsatt koagulation och blodproppsbildning, samtidigt som man ger substitutionsbehandling med blodprodukter för att ersätta de faktorer som förlorats under den systemiska koagulationsprocessen.

Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras huvudsakligen i endotelceller, som lining av blodkärlen, och i megakaryocyter, de celler som bildar trombocyter (blodplättar).

vWF har två viktiga funktioner:

1. Platelet adhesion och aggregation: vWF hjälper till att fästa trombocyter till skadade endotelceller i blodkärlen, vilket initierar koagulationsprocessen. Detta gör genom att binda till receptorer på trombocytmembranet och till kollagenexponerat vid skada på blodkärlsväggen.

2. Transport and stabilization of Factor VIII: vWF fungerar också som en transportprotein för koagulationsfaktorn VIII, skyddar det från nedbrytning och hjälper till att förlänga dess halveringstid i blodet.

Von Willebrand-syndrom är ett blödningssjukdom orsakat av en defekt eller brist på von Willebrand-faktorn, vilket leder till nedsatt trombocytfunktion och/eller nedsatt stabilitet och aktivitet hos Factor VIII. Detta kan resultera i lätta blödningar, speciellt från mun, näsa, tarmar och kvinnliga könsorgan.

Hemorrhagic thrombocythemia är ett medicinskt tillstånd där individen har en abnormt hög antal blodplättar (trombocytoser) i blodet, vilket kan leda till ökat risk för blodproppar (tromboser). Samtidigt kan den drabbade personen också ha symptom på blödningar (hemorragier), som orsakas av att de för stora mängdera blodplättarna gör blodet "sticky" och ökar benägenheten för blödningar, särskilt när blodplättarnas funktion är rubbad.

Detta tillstånd kan vara primärt, det vill säga orsakat av en sjukdom i benmärgen där blodplättorna produceras, eller sekundärt, det vill säga som en komplikation till andra sjukdomar som exempelvis cancer, inflammatoriska tillstånd eller reaktivt på grund av blodförlust. Behandlingen kan innebära mediciner för att minska antalet blodplättar och/eller behandla underliggande sjukdomen.

'Blödning' kan definieras som en oönskad utflöde av blod från kroppens blodkärl, till följd av skada eller sjukdom. Det kan vara inre blödningar, där blodet samlas inne i kroppen, eller yttre blödningar, där blodet kommer ut genom huden eller slemhinnor. Blödningsgraden kan variera från små punkteringar till livshotande blödningar beroende på orsaken och platsen för blödningen.

HELLP-syndrom är ett allvarligt komplikation i samband med graviditet, som kännetecknas av höga värden av leverenzymer (H), blodplättsbrist (EL) och nedsatt blodgenomströmning i artärer (LP). Det kan vara förknippat med preeklampsi eller eklampsi, men kan också uppstå självständigt. Symptomen på HELLP-syndrom innefattar bland annat illamående, kräkningar, smärta i övergumpen och magtrakterna, ökad vikt, ödem, huvudvärk och försämrad andningsfunktion. Behandlingen av HELLP-syndrom kan innebära att graviditeten avslutas genom kejsarsnitt, behandling med läkemedel som sänker blodtrycket och förhindrar ytterligare skada på levern, samt intag av blodtransfusioner om det finns tecken på allvarlig blodplättsbrist.

Blood coagulation disorders, eller koagulopati, är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera (bilda blodproppar) är rubbad. Det kan bero på en för långsam, för snabb eller felaktig koagulationsprocess. Det finns två huvudsakliga typer av koagulopati: hemofili och trombofili.

Hemofili är ett genetiskt tillstånd där blodet saknar eller har för lite av vissa koagulationsfaktorer, vilket gör att blödningar kan vara svåra att stoppa. Det finns tre olika typer av hemofili: A, B och C.

Trombofili är ett tillstånd där blodet har en förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar bildas lättare än normalt. Detta kan öka risken för komplikationer som stroke, lungemboli och hjärtinfarkt. Trombofili kan orsakas av genetiska faktorer eller vissa mediciner, sjukdomar eller livsstilsfaktorer.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla koagulopati så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada. Behandlingen kan innebära mediciner som ersätter koagulationsfaktorer, minskar blodets tendens att koagulera eller skyddar mot blodproppar.

Protrombin tid (PT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter koagulationsstatus i blodet. PT mäter tiden det tar för en prover av blodplasm att koagulera efter att ha tillsatts med tillsatsen exogen (utvärtes) thromboplastin. Thromboplastinet initierar den sista steget i koagulationskaskaden, aktivering av faktor X till Xa, vilket resulterar i bildandet av en klot av fibrin.

PT används ofta för att övervaka effekten av antikoagulerande behandling med vitamin K-antagonister som warfarin, och för att screena för koagulationsstörningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, vitamin K-brist eller faktor VII-deficit. Resultatet av PT uttrycks som International Normalized Ratio (INR), vilket är ett standardiserat mått på förhållandet mellan patientens koagulationsstatus och en referenspopulation.

Trombopoietinreceptor (TPOR) är ett protein som finns på ytan av megakaryocyter och thrombocyter. Det binder till liganden thrombopoietin, vilket stimulerar produktionen av thrombocyter i benmärgen. Thrombocyter, även kända som blodplättar, är viktiga för blodets koagulering och hjälper till att stoppa blödningar. Genom att öka antalet thrombocyter i cirkulationen kan TPOR hjälpa till att förhindra överdrivna blödningsrisker eller behandla dem om de redan har uppstått.

Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta. Det spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta sammanlänkningen av trombocyter vid skada på kärlen, vilket leder till bildandet av ett blodpropp (tromb). Trombocytmembranglykoprotein IIb binder till fibrinogen, ett protein som också är involverat i koagulationen. Genom att göra detta hjälper proteinet till att forma en klistrig aggregation av trombocyter på platsen för skadan.

Hypersplenism är ett tillstånd där splenen (mjälten) fungerar mer aktivt än normalt och tar bort för många blodceller, särskilt röda blodkroppar och blodplättor, från cirkulationen. Detta kan leda till anemi (minskat antal röda blodkroppar), leukopeni (minskat antal vita blodkroppar) och/eller trombocytopeni (minskat antal blodplättar). Hypersplenism kan orsakas av olika sjukdomar, till exempel sjukdomar som påverkar levern eller sjukdomar som orsakar kronisk inflammation.

En blodtest är en analys av ett individs blodprover för att utvärdera deras hälsa och funktion. Blodtester kan användas för att mäta olika aspekter av blodet, inklusive blodceller, kemi, hormoner, virusar, bakterier och andra substanser.

Det finns många olika typer av blodtester som kan användas för att diagnostisera, behandla och övervaka olika sjukdomar och hälsotillstånd. Några exempel på vanliga blodtester inkluderar:

1. Blodcellstanalyser: Används för att mäta antalet vita blodkroppar, röda blodkroppar och blodplättar i blodet.
2. Kemianalys: Mäter olika kemiska substanser i blodet, till exempel glukos, kolesterol, elektrolyter, enzymer och hormoner.
3. Serologi: Används för att upptäcka antikroppar eller andra proteiner i blodet som kan vara tecken på infektion eller autoimmuna sjukdomar.
4. Geriatrik blodtester: Används för att screena äldre vuxna för olika hälsoproblem, till exempel njursjukdomar, diabetes och vitaminbrist.
5. Genetiska blodtester: Används för att upptäcka genetiska mutationer eller varianter som kan öka risken för vissa sjukdomar.

Blodtester utförs vanligen av en läkare, sjuksköterska eller laboratorietekniker i ett sjukhus, klinik eller laboratorium. Prover tas ofta genom en venpunktering i armvecket, men det finns också andra metoder för att ta blodprover, till exempel fingerstickor. Resultaten av blodtesterna kan användas för att ställa diagnoser, övervaka behandlingar och planera preventiv åtgärder.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

Acetylsalicylsyra är en läkemedelssubstans som tillhör gruppen icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID). Den är kemiskt sett en acetylsubstituerad salicylsyra och är den aktiva substansen i läkemedlet Aspirin. Acetylsalicylsyra har flera farmakologiska effekter, bland annat febernedsättande, smärtstillande och antiinflammatorisk verkan. Den har också en blodplättsenhämmande effekt som gör att den används i förebyggande behandling av hjärt-kärlsjukdomar.

Hematokrit (Hct) är ett laboratoriemedicinskt mått som mäter andelen röda blodkroppar i ett given volymen helt blod. Det uttrycks vanligtvis som en procentandel, och det kan användas för att uppskatta individens totala röda blodcellsmassa (RBC) eller andelen vätska i blodet, kallat blodplasmavolymen. Hct är ett viktigt mått inom hematologi och kan användas för att diagnostisera och övervaka olika sjukdomstillstånd som anemi, polycytemia, dehydrering och blödningar.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

Thromboxan A2 (TXA2) är en biologiskt aktiv substans som tillhör eikosanoideklassen och bildas i kroppen från arakidonsyra, en fettsyra som finns i cellmembranet. TXA2 produceras framförallt av trombocyter (blodplättar) under koagulationsprocessen, men även andra celltyper som leukocyter och endotelceller kan producera det.

TXA2 har starka vasokonstriktoriska egenskaper, vilket innebär att den orsakar en sammandragning av blodkärlen och därmed en minskad blodgenomströmning. Denna effekt kan leda till ett ökat risk för blodproppar (tromboser) och ischemisk hjärtsjukdom.

Dessutom har TXA2 en proaggregerande verkan på trombocyter, vilket innebär att den främjar sammanlänkning av trombocyter till varandra och bildandet av blodproppar. Denna effekt kan under vissa omständigheter vara livsfarlig, särskilt vid hjärtinfarkt eller stroke.

TXA2 verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet, vilket utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till de biologiska effekterna. Det finns också läkemedel som blockerar TXA2-receptorerna och används för att behandla vissa typer av hjärt-kärlsjukdomar, såsom trombocythämmare som aspirin och klopidogrel.

Trombocytferesi är ett medicinskt ingrepp där man tar bort blod från en patient, centrifugerar det för att separera de olika beståndsdelarna, och sedan avlägsnar en del av trombocyterna (blodplättarna) innan man återinfuserar det rensade blodet tillbaka till patienten.

Denna behandling används ofta vid trombocytos, ett tillstånd där patienten har för höga nivåer av trombocyter i blodet, vilket kan öka risken för blodproppar och andra komplikationer. Trombocytferesi är en metod för att snabbt sänka trombocytantalet till ett säkrare nivå.

Partiell tromboplastintid (PTT) är ett laboratoriemedicinskt förfarande som mäter tiden det tar för en patientens plasma att koagulera när en reagent som innehåller partiklar av tromboplastin och en aktiverad delen av faktor XII (Hageman-faktorn) tillsätts.

PTT används ofta för att screena patienter för koagulationsstörningar, såsom nedsatt funktion hos de intrinsiska eller gemensamma koagulationsvägarna, nedsatt faktor-XIII-aktivitet eller när man vill upptäcka eventuell heparinbehandling. Vidare kan PTT användas för att monitorera effekten av behandling med läkemedel som påverkar koagulationssystemet, till exempel låga molekylära hepariner och direkt orala antikoagulantia (DOAK).

Det är viktigt att notera att PTT inte mäter aktiviteten hos vitamin K-beroende faktorer II, VII, IX och X, som istället mäts med protrombintid (PT).

Trombocytfaktor 3, också känd som thromboplastin eller TF, är ett protein som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning.

TF är normalt beläget på ytan av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och aktiveras vid skada till cellmembranet. När TF aktiveras, konverterar det protrombin till trombin, enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar ett nätverk av fiber som hjälper till att stänga av blödningar.

TF kan också frisättas från celler i trombocyter (blodplättar) och leukocyter (vita blodkroppar) vid skada eller inflammation, vilket ytterligare underlättar koagulationsprocessen.

TF är också en viktig faktor i den patofysiologiska processen som kallas trombos och kan bidra till uppkomsten av djup ventromyalit (DVT) och lungemboli.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

Hematology är en gren inom medicinen som fokuserar på studien och behandlingen av sjukdomar relaterade till blod, blodbildande celler och blodkärlen. Detta inkluderar studier av olika typer av blodceller såsom röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter). Hematologin undersöker även koagulationssystemet, som är involverat i blodets förmåga att koagulera och stelna för att stoppa blödningar.

Hematologer diagnosticerar och behandlar en rad olika sjukdomar, till exempel anemi, leukemi, lymfom, multipel myelom, blödningsrubbningar och blodklumpbildningar (tromboser). De använder sig av diverse tester för att undersöka patienternas blodprover, till exempel blodetikettering och flow cytometri, samt avancerade tekniker som genetiska analyser och stamcellstransplantation.

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

Graviditetskomplikationer med blod (Hematologiska komplikationer under graviditet) kan innebära en rad olika tillstånd som påverkar moderns blodcirkulation och blodceller. Några exempel är:

1. Anemi: En minskad andel syretransporterande röda blodkroppar (erytrocyter) i blodet, vilket kan leda till trötthet, yrsel och andningssvårigheter. Det kan orsakas av olika faktorer under graviditeten, såsom ökat blodvolym eller järnbrist.

2. Pre-eclampsia/eclampsia: En allvarlig komplikation som kännetecknas av högt blodtryck och skador på bland annat lever och njurar. I vissa fall kan det leda till för tidig födsel eller livshotande tillstånd för modern.

3. Tromboemboli: Bildning av blodpropp (tromb) i en artär eller ven som kan orsaka allvarliga komplikationer, beroende på var proppen bildas och hur stor den är. Under graviditet ökar risken för tromboemboliska tillstånd, särskilt under senare stadier av graviditeten och efter förlossningen.

4. Disseminerad intravaskulär koagulation (DIC): En allvarlig blodsjukdom där blodets koaguleringssystem aktiveras på ett oregelbundet sätt, vilket leder till att blodproppar bildas i små och stora blodkärl över hela kroppen. Det kan orsakas av en rad olika underliggande tillstånd, inklusive graviditetskomplikationer som pre-eclampsia/eclampsia eller infektioner.

5. Thrombocytopeni: En nedsatt täljningsvärde av blodplättar (trombocyter) i blodet, vilket kan öka risken för blödningar. Under graviditet kan thrombocytopeni uppstå på grund av en rad olika orsaker, inklusive gestationsdiabetes och pre-eclampsia/eclampsia.

6. Intrauterin fetal demise (IUFD): Dödandet av fostret i livmodern före förlossningen. Det kan bero på en rad olika orsaker, inklusive graviditetskomplikationer som pre-eclampsia/eclampsia, infektioner och kromosomala abnormaliteter hos fostret.

Det är viktigt att uppsöka läkare eller sjukgymnast vid tecken på graviditetskomplikationer för att få rätt behandling så snart som möjligt.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Platelet Storage Pool Deficiency (SPD) är ett samlingsbegrepp för olika sjukliga tillstånd där antalet och/eller funktionen hos så kallade sekreterade vesiklar i trombocyterna (blodplättarna) är nedsatt. Trombocyterna innehåller små vesiklar, så kallade granuler, som under blodets koagulationsprocess frisätter olika substanser, bland annat serotonin och adenosindifosfat (ADP). Dessa substanser spelar en viktig roll i blodets koagulering och blodflödesreglering.

Vid SPD är antalet eller funktionen hos dessa granuler nedsatta, vilket kan leda till en försämrad koagulationsförmåga och ökad blödningstendens. Det finns olika typer av SPD, beroende på vilka granuler som är drabbade. De två vanligaste formerna är δ-SPD (deltas Granul Storage Pool Deficiency) och α-SPD (alphagranul Storage Pool Deficiency).

δ-SPD kännetecknas av en nedsatt mängd serotonin i trombocyterna, medan α-SPD kännetecknas av en nedsatt mängd ADP. SPD kan vara ärftligt eller aquired (sjukdomsrelaterat). Ärftlig SPD beror ofta på genetiska mutationer som påverkar granulers bildning och/eller funktion. Acquired SPD kan orsakas av olika sjukdomar, till exempel leukemi eller myelodysplastiskt syndrom.

Symptomen på SPD kan variera från milda till allvarliga, beroende på typen och svårighetsgraden av tillståndet. Vanliga symtom inkluderar lätta blödningar efter skada eller operation, men även spontana blödningar i huden, slemhinnor eller inre organ. SPD kan också leda till ökad risk för blodproppar och andra trombotiska komplikationer. Behandlingen av SPD beror på typen och svårighetsgraden av tillståndet, men kan omfatta medicinska behandlingar, transfusioner eller kirurgi.

Trombocytempoplasma (eller trombocytopeniskt pl plasma) är ett medicinskt begrepp som refererar till blodplasma med låga nivåer av blodplättar (trombocyter). Blodplättarna är viktiga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stoppa blödningar. När nivåerna av blodplättar i blodet är för låga, kan det öka risken för allvarliga blödningar. Trombocytempoplasma används ofta vid transfusioner för att behandla patienter med allvarlig trombocytopenisk (låg nivå av blodplättar) eller blödningsrubbningar.

Serotonin, också känt som 5-hydroxtryptamin (5-HT), är ett signalsubstans i centrala nervsystemet hos djur och i vissa typer av växter. Serotonin produceras naturligt i kroppen och fungerar som en neurotransmittor, vilket betyder att det hjälper till att överföra signaler mellan nervceller. Det är involverat i en rad olika kroppsliga processer, inklusive sömnschema, aptit, smärta, humör och minnesfunktioner. Serotonin har också en viktig roll i regleringen av blodtrycket och blodkoaguleringen. I hjärnan är serotonin involverat i regleringen av känslor som lycka, rädsla och aggression. I onormala nivåer kan serotonin vara förknippat med sjukdomar som depression, ångeststörningar och migrän.

Trombelastografi är en laboratorieundersökning som mäter koagulering och lysis (när blodet blir till blodpropp och när proppen upplöses) av hela blodet, istället för att bara mäta koagulationsfaktorer i blodplasmа. Denna metod ger information om hur snabbt en blodpropp bildas, dess styrka och hur länge den kan hålla, samt hur snabbt proppen löses upp. Trombelastografi används ofta för att diagnostisera koagulationsrubbningar och välja rätt behandling vid operationer, för gravida kvinnor som riskerar att drabbas av blodproppar, samt för patienter med kardiologiska sjukdomar eller trauma.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Neonatal alloimmune thrombocytopenia (NAIT) är en sjukdom där moderns immunsystem producerar antikroppar mot den fetalas blodplättar, eftersom moderns och barnets blodgruppserror är inkompatibla. Detta leder till att moderns antikroppar korsar moderkakan och attackerar barnets blodplättar, vilket orsakar en abnormt låg nivå av blodplättar (thrombocytopeni) hos det nyfödda barnet.

Denna sjukdom kan leda till allvarliga komplikationer som intracranial blödning och i värsta fall dödsfall, om den inte behandlas i tid. Behandlingen innefattar ofta byte av blodplättar eller immunoglobulin-given till barnet, samt att förhindra ytterligare exponering av modernt antikroppar mot det nyfödda barnets blodplättar.

Ristocetin är ett antibiotikum som tillhör gruppen glykopeptider. Det produceras naturligt av bacterien Amycolatopsis lurida och används inom medicinen för behandling av allvarliga infektioner orsakade av grampositiva bakterier, särskilt staphylococcus aureus-stammar som är resistenta mot andra antibiotika. Ristocetin fungerar genom att hämma bildningen av bakteriens cellvägg.

I en medicinsk kontext kan ristocetin också användas som ett reagens inom laboratoriemedicinen för att testa blodets koagulationssystem, specifikt för att undersöka funktionen hos blodplättarna (trombocyterna). När ristocetin kommer i kontakt med trombocyter får de en tendens att klumpa sig samman, ett fenomen som kallas för ristocetin-inducerad aggregation. Denna reaktion kan användas som ett diagnostiskt verktyg för att upptäcka vissa blodkoagulationsstörningar, till exempel von Willebrand sjukdom.

Retikulocyter är immature röda blodkroppar, även kända som omodna erthyrocyter. Retikulocytantal är ett mått på andelen retikulocyter i blodet. Det används som en indikator på den aktiva erytropoiesen, alltså bildningen av röda blodkroppar i benmärgen. Retikulocytantalet mäts vanligen som ett procentandel av de totala röda blodkropparna. Vid hälsan ska retikulocytantalet vara ungefär 0,5-2,5% av de totala röda blodkropparna hos en vuxen individ. Högre värden kan indikera ökat behov av erytropoies, till exempel vid blodbrist (anemi).

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

"Blodförvaring" refererar till de organ och system som är involverade i lagring, transport och cirkulation av blod i kroppen. Detta inkluderar hjärtat, artärer, vener, kapillärer och blodkärlen i levern.

Hjärtat pumpar blodet genom kroppens cirkulatoriska system via artärerna till olika delar av kroppen, där syre och näringsämnen tas upp och koldioxid och avfallsprodukter avges. Kapillärerna är de små blodkärlen som möjliggör utbyte av syre, näringsämnen och avfallsprodukter mellan blodet och cellerna i olika vävnader.

Efter att syret och näringsämnena har tagits upp av cellerna, transporteras blodet tillbaka till hjärtat via venerna. Blodet passerar sedan genom lungorna där koldioxid avges och syre tas upp igen innan det pumpas tillbaka ut i cirkulationssystemet.

Livern har också en viktig roll i blodförvaringen, eftersom den fungerar som ett reservoar för blod. Cirka 10% av blodvolymen lagras i levern och kan snabbt frisättas till cirkulationssystemet vid behov, till exempel vid blödning eller under fysisk aktivitet.

'Blodbildning' (eller hematopoies) är en medicinsk term som refererar till processen där celler i benmärgen producerar de olika komponenterna i blodet, såsom röda och vita blodkroppar samt blodplättor. Denna process sker kontinuerligt under hela livet och är väsentlig för att underhålla homeostasen i kroppen. Röda blodkroppar transporterar syre till kroppens celler, medan vita blodkroppar hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Blodplättar är involverade i blodets koaguleringsprocess.

'Blödningsbenägenhet' (coagulopathy) är ett medicinskt tillstånd där blodet har en störd koaguleringsförmåga, vilket kan leda till förlängd blödningstid och ökad risk för blödningar. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive nedsatt funktion eller minskat antal av blodets koagulationsfaktorer, nedsatt plasmakoaguleringskapacitet, eller påverkan på de cellulära beståndsdelarna i blodet som är involverade i koagulationen. Coagulopati kan vara inneboende (konstitutionell) eller förvärvat (till exempel orsakad av en sjukdom, läkemedelsbehandling eller trauma).

"Prospektiva studier" är en typ av forskningsdesign inom epidemiologi och klinisk forskning. Den innebär att data insamlas prospektivt, det vill säga efter ett bestämt datum och framåt, medan deltagarna fortfarande är i livet och studeras över en viss tidsperiod. Detta står i kontrast till retrospektiva studier, där data insamlas genom att granska redan existerande data eller dokument från tidigare händelser.

Prospektiva studier kan vara antingen kohortstudier eller longitudinella studier. I en kohortstudie följs två eller flera grupper med deltagare som har olika exponeringar för en viss riskfaktor över tid, och man jämför huruvida de utvecklar en viss sjukdom eller inte. I en longitudinell studie följs en population under en längre tidsperiod för att undersöka hur förändringar i olika variabler relaterar till hälsoutfall eller andra utgångar.

Prospektiva studier anses ofta ge starkare bevis som stöd för orsakssamband än retrospektiva studier, eftersom de minskar risken för återblickars bias och ger möjlighet att kontrollera för konfoundingare. Dock kan de vara tidskrävande och dyra att genomföra.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Purinergic P2Y12 receptors are a type of G-protein coupled receptor that bind to and are activated by nucleotides such as ADP (Adenosine Diphosphate). These receptors play an important role in regulating various cellular functions, including platelet aggregation and activation. They are primarily found on the surface of platelets and are a target for antiplatelet drugs such as clopidogrel and ticagrelor, which work by blocking the binding of ADP to the P2Y12 receptor and thereby inhibiting platelet activation and aggregation. This can help prevent blood clots from forming and reduce the risk of heart attack and stroke.

Intravenösa immunglobulin (IVIG) är en preparat av poolad, steril filtrerad och pasteuriserad human immun globulin, innehållande antikroppar som har extraherats från tusentals friska bloddonatorers plasma. IVIG används terapeutiskt för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom primär immunbrist, immune trombocytopenisk purpura (ITP), Kawasakis sjukdom och flera andra autoimmuna eller inflammatoriska tillstånd.

IVIG ges som en intravenös infusion, vilket innebär att lösningen injiceras direkt in i blodbanan med hjälp av en nål och ett infusionssystem. Detta möjliggör snabb absorption och högre koncentrationer av immunglobulin G (IgG) jämfört med intramuskulär injektion, en annan metod för administrering av immunglobulin.

IVIG innehåller huvudsakligen IgG-antikroppar, men kan även innehålla små mängder av IgA och IgM. Dessa antikroppar hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att neutralisera eller eliminera patogena agenter som virus, bakterier och andra främmande ämnen.

I behandlingen av autoimmuna sjukdomar fungerar IVIG genom att modulera immunresponsen på olika sätt, inklusive:

1. Neutralisering av autoantikroppar: IVIG kan binda till och neutralisera autoantikroppar som angriper kroppens egna celler eller proteiner.
2. Modulering av komplementaktiviteten: IVIG kan påverka aktiveringen av komplementsystemet, vilket är en del av immunförsvaret som hjälper till att eliminera patogena agenter.
3. Dämpning av inflammationen: IVIG kan hämma inflammatoriska processer genom att påverka cytokiner och andra proinflammatoriska mediatorer.
4. Modulering av immuncellfunktion: IVIG kan modulera funktionen hos olika immunceller, inklusive T-celler, B-celler och naturliga killer.

IVIG är ett effektivt läkemedel för behandling av en rad sjukdomar, inklusive primär immuneftrodisyn (PIE), Kawasakis sjukdom, Guillain-Barrés syndrom och myasthenia gravis. Det kan också användas off-label för behandling av andra autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE) och multipel skleros (MS).

En blodtransfusion är en medicinsk procedure där blod eller blodprodukter transfunderas från en donator till en mottagare via en injektion. Det kan användas för att behandla blodbrist (anemi), blödningar, sjukdomar som påverkar blodet och vissa arvsdefekter. Transfusionen måste matchas med mottagarens blodtyp för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsreaktioner.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

"Blodfärgämnen" är ett medicinskt begrepp som vanligtvis refererar till de två huvudsakliga komponenterna i blodet som ger det dess röda färg: hemoglobin och myoglobin.

Hemoglobin är ett proteinmolekyl som finns inne i de röda blodkropparna (erytrrocyterna) och har en viktig funktion i att transportera syre från lungorna till alla celler i kroppen. Hemoglobinet kan även transportera kolmonoxid och koldioxid.

Myoglobin är ett annat proteinmolekyl som finns inne i muskelcellerna och har en viktig funktion i att lagra syre i musklerna. Myoglobinet har en röd färg, men det förekommer inte i blodet i lika stor mängd som hemoglobin.

Ibland kan "blodfärgämnen" också inkludera andra substanser som kan påverka blodets färg, såsom bilirubin och karboxyhemoglobin, men dessa är inte lika vanliga som hemoglobin och myoglobin.

"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:

1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).

2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).

3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.

Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

Pipecolsyror är en grupp av organiska syror som innehåller en piperidinring, det vill säga en sex-ledad ring med kolatomer i centrum. Pipecolsyror förekommer naturligt i levande organismer och är involverade i olika metaboliska processer, framför allt i aminosyremetabolismen.

En speciell pipecolsyra som ofta diskuteras inom medicinen är α-pipecolic acid (även känd som pipecolin syra eller L-pipecolin syra). Denna pipecolsyra bildas som en biprodukt under biosyntesen av neurotransmittorn noradrenalin och kan påträffas i högre nivåer hos personer med vissa neurologiska eller psykiatriska tillstånd, såsom schizofreni och autism. Vissa studier har också visat att förhöjda nivåer av α-pipecolic acid kan vara associerade med ett ökat risktakinge för neurodegenerativa sjukdomar som Parkinson's disease.

I klinisk praxis används pipecolsyrans metaboliter som markörer vid diagnostisering av specifika genetiska tillstånd, såsom fenylketonuri (PKU) och maple syrup urine disease (MSUD). Dessa tillstånd orsakas av en nedsatt funktion hos specifika enzymer som är involverade i aminosyremetabolismen, vilket leder till en påträngande accumulering av pipecolsyror och andra metaboliter. Genom att mäta nivåerna av dessa metaboliter kan läkare fastställa diagnosen och övervaka effekten av behandlingar som syftar till att korrigera den underliggande metabola störningen.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

'Skrumplever' er ikke en medisinsk term eller diagnose som jeg kjenner til. Det kan være at du refererer til "ascites", som er en akkumulering av overskuddslig fluid i abdomenell hule. Ascites kan ha mange forskjellige årsaker, inkludert levercirrosis, hjertefailure, kreft og infeksjoner.

Hvis du menet noe annet med 'skrumplever', kan jeg ikke gi en medisinsk definisjon uten mer kontekst eller informasjon.

Trombasteni definieras som ett medfött eller förvärvat koagulationsrubbat tillstånd, karaktäriserat av ett ökat risk för blödning orsakad av en nedsatt förmåga att bilda blodproppar (tromber). Detta beror på en defekt eller onormalt låg nivå av von Willebrand-faktor och/eller faktor VIII, som är viktiga proteiner i koagulationskaskaden. Trombasteni kan vara medfött (konstitutionellt) eller förvärvat (adquirdt). Det finns också en undergrupp av trombasteni som kallas von Willebrand-syndrom, som orsakas av en defekt i von Willebrand-faktorn.

Det är värt att notera att det kan finnas regionala variationer i hur sjukdomen diagnostiseras och definieras.

Primær myelofibros (PMF) er en sjeldn, kronisk leukemiform sykdom som utvikles i stammcellene i benmarrowen. Dette resulterer i en økt produksjon av fibros og skanning av det normale makro- og mikrostrukturen i benmarrowen.

Symptomene på PMF kan variere, men inkluderer ofte tranghet, væring, blåmørket under øynene, svelling av leveren og/eller milten, blødning, knogletap og infeksjoner. Mange personer med PMF får også symptomer som følge av en forstyrret produksjon av blodceller, inkludert anæmi (mangel på røde blodceller), leukocytose (for høy koncentrasion av hvite blodceller) og thrombocytopeni (lave platemessigre).

PMF kan være asymptomatisk i de tidlige stadiene, men sykdommen vil ofte forverres over tid. I tillegg til de fysiologiske symptomene kan PMF også ha en betydelig negativ inngrep på pasientens kvalitet av liv og livslengde.

Det er viktig å nevne at det finnes forskjellige typer av myelofibros, og at primær myelofibros er den type som oppstår spontan uten å ha noen klart identifiserbare årsaker. Andre typer kan være sekundære til andre sykdommer eller behandlinger.

Bernard-Souler syndrom är ett sällsynt autosomalt recessivt blödningssyndrom som beror på defekter i genen för integrinet, en proteincomplex som spelar en viktig roll för blodplättarnas förmåga att koagulera. De drabbade har ofta långvariga och svårläkta blödningar, petechier (små blodfläckar under huden), mjuka och blöda slemhinnor, blåmärken och i vissa fall blod i urinen eller avföringen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga, och sjukdomen kan påverka både kvinnors och mäns menstruationer och samlag. Bernard-Souler syndrom är också associerat med en ökad risk för blodproppar (tromboser) i mindre artärer, vilket kan leda till allvarliga komplikationer som exempelvis blindhet eller amputation. Diagnosen ställs vanligen genom genetisk testning och undersökning av blodprover. Behandlingen består ofta av preventiva blodtransfusioner, substitution av von Willebrand-faktor och andra hemostatiska medel samt undvikande av faktorer som kan utlösa blödningar eller proppbildning.

Trombocytaktivering är ett komplext biologiskt förlopp där blodplättarna (trombocyter) aktiveras och blir redo att spela sin roll i blodets koagulationskaskad. När en skada orsakar ett sår på kroppens yta eller när ett blodkärl skadas, kommer trombocytaktiveringen igång för att hejda blödningen och bilda en blodpropp (tromb).

Under normala omständigheter cirkulerar trombocyterna i oaktiverat tillstånd i blodomloppet. När de kommer i kontakt med aktiveringsfaktorer, såsom skada på endotelceller (celler som liningar blodkärlen), kan trombocytaktiveringen startas. Aktiverade trombocyter genomgår en morfologisk förändring och utsöndrar granula innehållande diverse substanser, bland annat serotonin, adenosindifosfat (ADP) och tromboxan A2. Dessa ämnen bidrar till ytterligare aktivering av andra trombocyter och underlättar sammanlänkning av trombocyterna till varandra och till skadade vävnader, vilket bildar en propp.

Trombocytaktiveringen är en viktig del i hemastaseprocessen (blodets tendens att koagulera), men överaktivering kan leda till onödiga blodproppar och komplikationer som trombos, stroke eller hjärtinfarkt.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Vita blodkroppar, eller leukocyter, är en typ av cell som finns i blodet och har som funktion att hjälpa kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. De produceras i benmärgen och kan delas in i två huvudgrupper: granulocyter och agranulocytiter. Granulocyterna inkluderar neutrofiler, eosinofiler och basofila, medan agranulocytiterna består av lymfocyter och monocyter. Vita blodkroppar kan även delas in i två kategorier baserat på deras livslängd: de som lever korta liv (neutrofiler, eosinofiler och basofila) och de som lever längre (lymfocyter och monocyter). Dessa celler hjälper till att skydda kroppen genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och producera antikroppar och andra substanser som är involverade i immunförsvaret.

Blood proteins, eller blodproteinerna, är en samling av olika proteiner som cirkulerar i blodet. Dessa proteiner har många viktiga funktioner i kroppen, såsom transporterande näringsämnen och hormoner, hjälpa till att koagulera blodet vid skada, och stödja immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Här är några exempel på olika typer av blodproteiner:

1. Albumin: Detta är det vanligaste proteinet i blodplasma och hjälper till att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i kapillärerna. Albumin transporterar också flera olika substanser, såsom fettlösliga vitaminer och läkemedel, runt i kroppen.
2. Globuliner: Dessa är en grupp av proteiner som inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att bekämpa infektioner, och andra proteiner som transporterar lipider, hormoner och järn.
3. Fibrinogen: Detta är ett protein som spelar en viktig roll i blodkoaguleringen. När ett blodkärl skadas och börjar blöda, konverteras fibrinogen till fibrin, vilket bildar en nätverksstruktur som hjälper till att stänga av blödningen.
4. Transferrin: Detta är ett protein som transporterar järn i blodet till olika celler i kroppen.
5. Haptoglobin: Detta är ett protein som binder till fritt hemoglobin, som frigörs när röda blodkroppar bryts ned. Haptoglobinet transporterar sedan det fritt hemoglobinet till levern, där det kan återanvändas eller elimineras.

Även om dessa är några av de viktigaste proteiner som finns i blodplasma, så finns det många andra proteiner som också har viktiga funktioner i kroppen.

Leukocytosis är ett tillstånd där det uppmätts ett ökat antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 000 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det uppmätts mer än 11 000 leukocyter per μL talar man om leukocytos. Leukocytos kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, till exempel infektioner, inflammation eller cancer.

'Mean Platelet Volume' (MPV) är ett laboratoriemedicinskt mått som beskriver den genomsnittliga volymen (i femtoliter, fL) av trombocyter (blodplättar) i en blodprovstak. MPV används som ett indirekt mått på trombocytproduktion och -funktion. En högre MPV kan tyda på en ökad trombocytaktivitet, medan en lägre MPV kan vara associerad med en nedsatt trombocytfunktion. MPV mäts vanligen som en del av en komplett blodbild (CBC) och är ett tillgängligt och rutinmässigt laboratoriemedicinskt undersökningsområde.

Cytoplasmatic granules are small, membrane-bound organelles or inclusions found within the cytoplasm of cells. They contain various substances, such as proteins, lipids, and carbohydrates, which play specific roles in cellular functions. Different types of cytoplasmic granules have distinct appearances and compositions, depending on their function. Some examples include:

1. Secretory granules: These are found in cells that produce and release various substances, such as hormones, enzymes, or neurotransmitters. They store these substances and fuse with the cell membrane during exocytosis to release their contents into the extracellular space.
2. Lysosomes: These are membrane-bound organelles that contain digestive enzymes. They break down waste materials, foreign particles, and damaged organelles within the cell through a process called autophagy.
3. Melanosomes: Found in melanocytes, these granules contain the pigment melanin, which is responsible for skin, hair, and eye color.
4. Weibel-Palade bodies: These are found in endothelial cells lining blood vessels and store proteins involved in blood clotting and vasodilation.
5. Granules in neutrophils and other immune cells: Neutrophils contain granules filled with enzymes, antimicrobial peptides, and reactive oxygen species that help eliminate pathogens during an immune response.
6. Lipid droplets: These are cytoplasmic granules that store lipids, primarily triglycerides, for energy production or membrane synthesis.
7. Glycogen granules: Found in cells like hepatocytes and muscle cells, these granules store glycogen, a polysaccharide used as an energy source.

These are just a few examples of cytoplasmic granules found within various cell types. Each type has a unique composition and function that contributes to the overall health and functioning of the cell.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

'Fibrinolys' refererar till den naturliga processen i kroppen där blodet får förmåga att lösa upp blodproppar genom nedbrytning av ett protein som heter fibrin. Fibrinet är en viktig beståndsdel i blodproppar och bildas när blod koagulerar vid skada eller infektion.

Fibrinolysen sker genom att ett enzym som kallas plasmin aktiveras. Plasmin bryter ner fibrinet till mindre bitar, vilket gör att blodproppen kan upplösas och försvinna. Fibrinolysen är en viktig del av koagulationssystemet och hjälper till att förhindra allvarliga komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Förutom den naturliga fibrinolyfen kan fibrinolys också induceras medicinskt genom administration av läkemedel som trombolytika, även kända som 'klotdissolverande medel'. Dessa medel aktiverar plasmin eller motsvarande enzymer för att bryta ner blodproppar.

'Mikroorganismer' refererer til små, levende enheder som bakterier, svamp, virus og protozoer. Disse organismer er så små at de ikke kan ses med blotte øyne og krever et mikroskop for å observeres.

'Antal' refererer til hvor mange av noe det er. I denne sammenhengen kan 'antall mikroorganismer' henvise til hvor mange bakterier, svamp, virus eller protozoer som finnes i en given prosess, sted eller prøve. Antallet kan være uttrykt som en absolut tallverdi, f.eks. 1000 bakterier, eller som en koncentrasjon, f.eks. 1 million bakterier per milliliter (1 x 10^6 CFU/mL).

Det er viktig å undersøke antall mikroorganismer i mange situasjoner, for eksempel i forbindelse med sterilisering av medisinsk utstyr og for å kontrollere bakterie- eller svampbelastning i levnedsmidler.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

'Skallerormsgifter' refererer til de giftstoffer som findes i slanger af skillerorms-familien (Elapidae), der inkluderer kendte arter som cobra, mamba og koraldjævle. Disse gifte er overvejende neurotoxiner, hvilket betyder at de specifikt påvirker nervesystemet. De kan forårsage symptomer som svimmelhed, synsforstyrrelser, muskelsvaghed og i værste fald lammelse, indtrængen i åndedrætsmusklerne og død. Symptomerne og alvorligheden af en skallerormsbidt depends på flere faktorer, herunder type af slange, mængden af gift som blev injiceret og stedet for bidtet.

I'm sorry for the confusion, but "Oxykinolin" does not appear to be a recognized term in medical or pharmaceutical nomenclature. It is possible that there may be a spelling error or typo in the term you are looking for. If you meant to ask about a specific medication or chemical compound, please provide the correct name and I will be happy to help you find more information about it.

Granulocyte Colony-Stimulating Factor (G-CSF) är ett tillväxtfaktorprotein som stimulerar produktionen och differensieringen av granulocytceller, en typ av vita blodkroppar. Det gör detta genom att binde till specifika receptorer på mognande hematopoetiska stamceller i benmärgen, vilket leder till ökat celldelning och differentiering till granulocyter, särskilt neutrofila granulocyter.

G-CSF används kliniskt som läkemedel för att behandla patienter med neutropeni (låga nivåer av neutrofiler) orsakade av olika tillstånd, såsom cancerbehandlingar som kemoterapi och strålterapi. Det hjälper till att minska risken för infektioner genom att öka antalet neutrofila granulocyter i blodet.

Polycythemia vera (PV) är en sällsynt typ av blodsjukdom som orsakas av en genetisk mutation i cellerna i benmärgen. Denna mutation leder till överproduktion av röda blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. Detta resulterar i förhöjda värden av dessa celler i blodet, vilket kan leda till en rad symtom och komplikationer.

Typiska symtom på PV inkluderar trötthet, huvudvärk, rodnad i ansiktet, svårigheter att andas, yrsel, synproblem och sömnsjuka. Komplikationer kan innefatta blodproppar, hjärtinfarkt, stroke och blödning.

PV behandlas vanligen med blodnedkylning (flebotomi) för att minska mängden röda blodkroppar i kroppen, samt med läkemedel som hjälper att reducera överproduktionen av celler i benmärgen. I vissa fall kan transplantation av stamceller behövas.

Aplastic anemia is a medical condition that affects the bone marrow's ability to produce enough new blood cells. It is called "aplastic" because the bone marrow becomes "aplastic," or devoid of maturing precursor cells. This results in a deficiency of all three types of blood cells: red blood cells, white blood cells, and platelets.

In medical terms, aplastic anemia is defined as a hematologic disorder characterized by pancytopenia (reduced counts of all types of blood cells) due to bone marrow failure. The condition can be acquired or inherited, with the acquired form being more common.

Acquired aplastic anemia can be caused by exposure to toxic chemicals, radiation, drugs, viral infections, or autoimmune disorders. Inherited forms of the disease include Fanconi anemia, dyskeratosis congenita, and Shwachman-Diamond syndrome.

Symptoms of aplastic anemia may include fatigue, weakness, shortness of breath, frequent infections, easy bruising or bleeding, and skin rashes or discoloration. Treatment options for aplastic anemia depend on the severity of the condition and its underlying cause, and may include blood transfusions, immunosuppressive therapy, or bone marrow transplantation.

"Blood platelet disorders" refer to a group of medical conditions that affect the function and number of blood platelets, also known as thrombocytes. Platelets are small cell fragments in the blood that play a crucial role in clotting and preventing excessive bleeding.

There are two main types of blood platelet disorders:

1. Thrombocytopenia: This is a condition characterized by a lower than normal number of platelets in the blood. Thrombocytopenia can be caused by various factors, including bone marrow suppression, increased destruction of platelets, or dilution of platelets due to blood transfusions.
2. Thrombocytosis: This is a condition characterized by an abnormally high number of platelets in the blood. Thrombocytosis can be caused by various factors, including certain types of cancer, inflammation, and bone marrow disorders.

Blood platelet disorders can lead to a range of symptoms, including easy bruising, prolonged bleeding, nosebleeds, and in severe cases, internal bleeding. Treatment for blood platelet disorders depends on the underlying cause and may include medications, surgery, or other interventions.

'Hydraziner' är en samlingsbeteckning på organiska föreningar som innehåller en funktionell grupp bestående av två kolbindna kväveatomer (-NH-NH-). Dessa föreningar kan vara stabila under vissa förhållanden, men är ofta reaktiva och används som byggstenar inom organisk syntes. Exempel på hydraziner inkluderar hydrazin (H2N-NH2) och fenylhydrazin (C6H5-NH-NH2).

Fibrinfibrinognedbrytningsprodukter (FFP) är en sammanfattande benämning på de fragment som bildas när proteinet fibrin och dess föregångare fibrinogens molekylära struktur bryts ned. Detta sker naturligt i kroppen under blodkoaguleringen, då fibrinogen omvandlas till fibrin som bildar blodets klumpar eller koagulum.

Under vissa patologiska tillstånd, såsom akut inflammation, skada på vävnad eller cancer, kan nedbrytningen av fibrinfibrinogen öka kraftigt. Detta leder till en högre koncentration av FFP i blodet. Många av dessa fragment har proinflammatoriska egenskaper och bidrar därför till ett förhöjt inflammationssvar.

FFP används också som en labormässig indikator på koagulationsaktiviteten i blodet. Höga nivåer av FFP kan vara tecken på ökad koagulation, medan låga nivåer kan vara relaterade till en försämrad koagulationsförmåga.

Danazol är ett syntetiskt androgen- och gestagenliknande preparat som används inom medicinen. Det används framförallt för att behandla endometrios, fibroadenoser i brösten och hereditär angioödem.

Danazol fungerar genom att hämta in kvinnliga könshormoner som östrogen och progesteron, vilket leder till en atrofi av de vävnader där dessa hormoner verkar. Detta kan hjälpa att minska symtomen i sjukdomar som beror på överproduktion av kvinnliga könshormoner.

I medicinsk terminologi kan danazol definieras som följer:

Danazol: en syntetisk androgen- och gestagenliknande substans med formel C21H28N2O2, som används inom medicinen för behandling av endometrios, fibroadenoser i brösten och hereditär angioödem. Danazol verkar genom att hämta in kvinnliga könshormoner som östrogen och progesteron, vilket leder till en atrofi av de vävnader där dessa hormoner verkar.

"Blodsjukdomar" är en samlande beteckning för sjukdomar som direkt eller indirekt påverkar kroppens blod och blodomlopp. Det kan röra sig om sjukdomar som påverkar blodceller, blodplättar, blodkärl, blodproteiner eller andra komponenter i blodet.

Exempel på olika typer av blodsjukdomar inkluderar:

1. Anemi: En minskad andel röda blodkroppar eller en nedsatt mängd hemoglobin i blodet, vilket kan leda till trötthet, svaghet och andningssvårigheter.
2. Leukemi: En grupp av cancerformer som drabbar de vita blodkropparna, vilket kan orsaka symptom som trötthet, infektioner och blödningsrubbningar.
3. Trombozytopeni: En minskad andel blodplättar i blodet, vilket kan leda till ökat blödningsriskt.
4. Trombocytose: Ökad andel blodplättar i blodet, vilket kan orsaka ökat risk för blodproppar.
5. Hemofili: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på vissa blodproteiner, vilket kan leda till svåra blödningar.
6. Von Willebrands sjukdom: En ärftlig blodkoagulationsrubbning som orsakas av en brist på ett specifikt blodprotein, vilket kan leda till lättare blödningar.
7. Sjukdomar som drabbar de röda blodkropparna, såsom sickelcellsanemi och talassemi, vilka kan orsaka anemi, infektioner och andningssvårigheter.

Det är värt att notera att det finns många andra sjukdomar som kan påverka blodet och dess funktion, såsom leukemi, lymfom, myelom och andra cancerformer.

Neutrofila leukocyter, eller neutrofiler, är en typ av vita blodkroppar (leukocyter) som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar. De utgör den största gruppen av leukocyter och är specialiserade på att bekämpa bakteriella infektioner.

Neutrofilerna har förmågan att fagocytera, det vill säga svälja upp, främmande partiklar såsom bakterier och virus. De innehåller en substans som kallas myeloperoxidas, vilken hjälper till att döda de infektionskällor som de har fagocyterat. När neutrofilerna aktiveras under en infektion ökar deras antal i blodet och de migrerar också till det inflammerade området för att bekämpa infektionen.

En höjning av neutrofilernas andel i det totala leukocyttalet kallas neutrofili, medan en minskning kallas neutropeni. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Fibrin är ett protein som bildas i kroppen under blodkoaguleringen. När blodet koagulerar aktiveras proteinet fibrinogen till fibrin, vilket resulterar i att långa trådar av fibrin bildas och hjälper till att stänga av blödningar genom att forma ett blodst opt. Fibrinen spelar också en viktig roll i wound healing (sårbot) eftersom den hjälper till att bilda en provisorisk matrix för celler att växa in och reparera skadan.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Tromboxaner är en typ av signalsubstanser, kända som eikosanoider, som bildas i kroppen av en process som kallas cyklooxygenas (COX) enzymverkning på fettsyror. Det finns flera olika typer av tromboxaner, men de mest välkända är tromboxan A2 och tromboxan B2.

Tromboxan A2 är den mest aktiva formen och spelar en viktig roll i blodets koagulering (trombosbildning) och små blodkärlens konstriktion (trångbringande av blodkärlen). Det gör också att plättarna (trombocyter) blir mer "klebriga" och sammanfogas lättare, vilket kan leda till blodproppar. Tromboxan A2 produceras främst i aktiverade blodplättar under trombosbildningen.

Tromboxan B2 är en metabolit av tromboxan A2 och har en kortare halveringstid. Det fungerar som ett hormon och kan orsaka konstriktion av glatt muskulatur i blodkärlen, vilket kan leda till ökat blodtryck.

Tromboxaner är involverade i flera patologiska processer, inklusive ateroskleros, hjärtinfarkt, stroke och astma. Förekomsten av tromboxaner kan minskas med hjälp av läkemedel som kallas COX-hämmare, till exempel aspirin och icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID).

Von Willebrand's disease (VWD) är en medfödd blödningsrubbning som orsakas av ett defekt eller brist på von Willebrand-faktorn, ett protein som hjälper blodet att koagulera. Det finns tre huvudtyper av VWD: typ 1 (den vanligaste och mildaste formen), typ 2 (med varierande allvarlighetsgrad) och typ 3 (den allvarligaste formen). Symptomen på VWD kan inkludera lätta blåmärken, näsaflöde, tungblödning och långvarig men inte alltid kraftig menstruation hos kvinnor. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, familjehistoria och laboratorietester som mäter nivåer av von Willebrand-faktor och aktivitet i blodet. Behandlingen kan innebära försiktighet med trauma, mediciner som hjälper blodet att koagulera, såsom desmopressin eller koncentrat av von Willebrand-faktor, och i vissa fall operationer eller transfusioner.

'Mjältförstoring' är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva en abnormt ökad volym eller massa av levervävnad. Det kan bero på olika orsaker, till exempel fettsjukdom, alkoholmissbruk, virusinfektioner som hepatit eller vissa arvsdefekter. I vissa fall kan mjältförstoring också vara ett tecken på levercancer. Det är viktigt att undersöka orsaken till mjältförstoring för att ge rätt behandling och övervaka eventuella komplikationer.

Sulfinpyrazone är ett läkemedel som tillhör gruppen antiinflammatoriska medel och används främst för att behandla gikt (inflammation i leden på grund av höga nivåer av urinsyra). Sulfinpyrazon fungerar genom att minska produktionen av urinsyra i kroppen och underlätta dess utschelningsprocess. Det kan också användas för att behandla visst slags hjärtklappning (flimmeranfall) eftersom det verkar på samma sätt som ett annat läkemedel, kinidin, men har mindre biverkningar.

Sulfinpyrazon är en föreskriftsläkemedel och bör endast användas under läkares övervakning. Det kan orsaka allvarliga biverkningar som magsår, blod i urinen, leverfunktionsstörningar och allergiska reaktioner.

'EDTA' står för Etiylendiamintetraessigsyran och är en organisk syras salt som används inom medicinen, bland annat som ett kärlvidgande medel vid behandling av hyperkalcemi (förhöjda värden av kalcium i blodet) samt för att binde tungmetaller och andra toxiska substanser i blodomloppet. EDTA används också som konserveringsmedel inom laboratoriemedicinen för att förhindra oxidation av blodprover.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

Prostaglandin-endoperoxider är lipidmediatorer som naturligt förekommer i kroppen och har en viktig roll i reguleringen av flera fysiologiska processer, såsom inflammation, smärta, feber och blodflöde. De syntetiseras genom en biokemisk process som inleds med att en fettsyra, vanligtvis arakidonsyra, oxideras av enzymet cyclooxygenas (COX).

Syntetiska prostaglandin-endoperoxider är artificiellt framställda substanser som efterliknar de naturliga prostaglandin-endoperoxiderna. De kan användas inom medicinen för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, såsom smärta, inflammation, astma och kramper i livmodern under menstruationen. Syntetiska prostaglandin-endoperoxider är ofta mer stabila och lättare att hantera än de naturliga substanserna, men de kan också ha en större risk för biverkningar och komplikationer.

En blodkomponenttransfusion är en medicinsk procedur där en specifik komponent av blod, till exempel röda blodkroppar, blodplättor eller plasma, ges till en patient för att behandla olika medicinska tillstånd. Detta görs vanligtvis via en infusion in i en ven i armarna. Varje komponent har sitt specifika syfte:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter): Används för att behandla anemi, vilket kan orsakas av blödning, sjukdom eller operation. De hjälper också till att transportera syre i kroppen.
2. Blodplättor (trombocyter): Används för att behandla blödningsrubbningar orsakade av låga nivåer av blodplättor, som kan förekomma vid leukemi, cancerbehandling eller efter en stor operation.
3. Blodplasma: Används för att behandla blödningar orsakade av koagulationsrubbningar, som kan förekomma vid lever sjukdomar, vitamin K-brist eller oralt antikoagulationsläkemedel (warfarin). Plasma innehåller också proteiner och näringsämnen som kan vara viktiga för patienter med svår sjukdom.

Innan en blodkomponenttransfusion ges, matchas donatorblodet med mottagarens blodgrupp för att minimera risken för transfusionsreaktioner.

Epoprostenol är ett syntetiskt analog av prostacyclin, ett naturligt förekommande prostaglandin i kroppen. Det används som läkemedel för behandling av pulmonell arteriell hypertoni (PAH), en allvarlig lungsjukdom som orsakar högt blodtryck i lungartärerna.

Epoprostenol verkar som ett starkt vasodilatator, vilket betyder att det vidgar blodkärlen och sänker därmed blodtrycket. Detta hjälper till att minska den extra belastning som PAH orsakar på hjärtat och förbättra symtomen såsom andfåddhet, trötthet och bröstsmärtor.

Läkemedlet ges vanligen som en kontinuerlig infusion genom en smal kanyel under huden eller direkt in i ett centralt venerikt kateter. Det måste förvaras i en iskall låda och ska ges till patienten så snart som möjligt efter att det har tappats upp, eftersom det har en mycket kort halveringstid på endast några minuter.

Epoprostenol är ett effektivt läkemedel för behandling av PAH, men det kan också orsaka biverkningar som huvudvärk, flimmer, svettningar, diarré och lågt blodtryck. Dessa biverkningar tenderar att vara reversibla och kan hanteras genom justering av dosen eller behandling av symtomen.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

Faktor VIII, också känd som antihemofilisfaktor B, är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är en essentiell komponent i den koagulationskaskad som bildar blodproppar (blodomlagring) vid skada på kärlväggar. Faktor VIII aktiveras av trombin och fungerar sedan som en kofaktor till faktor IXa, vilket leder till ytterligare aktivering av koagulationskaskaden och bildandet av ett stabilt blodpropp.

Defekter eller nedsättningar i Faktor VIII kan leda till hemofili A, en ärftlig blödningsrubbning som kännetecknas av långvariga och ofta svåra blödningar. Behandlingen för hemofili A innefattar vanligen intravenös substitution av konstgjord Faktor VIII.

'Spermiogram' är ett medicinskt begrepp som refererar till en undersökningsmetod där man analyserar mannens sädesvätska (semen) för att utvärdera spermiernas kvantitet, rörlighet och morfologi (form). Det görs vanligen genom att insamla en prov av mannens sperma efter masturbation eller med hjälp av ett speciellt kondom som inte innehåller spermiedödande substanser under samlag.

Den insamlade proven analyseras sedan under mikroskop för att avgöra:

1. Spermiernas koncentration (antal per milliliter): Detta mäts vanligen i miljoner per milliliter och ger en indikation på hur många spermier det finns i varje droppe sperma.
2. Spermiernas rörlighet: Rörelseförmågan hos spermierna är viktig för att de ska kunna nå och befrukta äggcellen. Spermier delas in i olika kategorier baserat på deras rörlighet, från snabbt rörliga till stillastående.
3. Spermiernas morfologi: Morfologin hos spermierna kan ge en indikation på deras fertilitet. En normal spermie har en lång, smal huvud och en lång, tunn svans. Abnormaliteter i formen kan påverka spermiernas förmåga att befrukta äggcellen.

En spermiogram används ofta som ett diagnosverktyg för mannens infertilitet och hjälper läkaren att avgöra om ytterligare behandlingar behövs, till exempel med hjälp av assistad reproduktionstekniker som in vitro-fertilisering (IVF) eller intracytoplasmatisk spermieinjektion (ICSI).

'Plasma' er definert som den flytende, gullaktige delen av blodet, som står for om lag 55% av blodets totale volum. Det består hovedsakelig av vann, og inneholder også proteiner, elektrolyter, sukker, hormoner, vitaminer, mineraler og gasser som ilt og kolsur. Plasma er det medium der transporterer celler og andre stoffer rundt i kroppen, og spiller en viktig rolle i forsvaret av kroppen mot infeksjoner.

Polyethylene glycols (PEG) är en grupp av syntetiska, vattenlösliga polymerer som består av monomeren etylenoxid. De har en varierande molekylär vikt och används inom medicinen som excipient i läkemedel för att förbättra deras löslighet, stabilitet och biodistribution. PEG kan också användas som aktiv ingrediens i form av pegylering av protein- eller kolhydratpreparat för att förlänga deras halveringstid i kroppen. Dessutom har PEG visat sig ha potential inom området läkemedelsutleverans, exempelvis som en del av nanopartiklar eller liposomer.

Myelodysplastiska syndrom (MDS) är en grupp av blodsjukdomar som kännetecknas av att den benmärgsvävnad där röda och vita blodkroppar och blodplättlar bildas inte fungerar normalt. Detta leder till en förhöjd risk för utveckling av cytopenier, det vill säga ett underskott av någon eller flera sorters blodceller.

I MDS kan benmärgen producera celler som inte är fullt utvecklade eller har anomalier i formen och storleken (dysplasi). Dessa celldefekter kan leda till att de röda blodkropparna, vita blodkropparna och/eller blodplättarna inte fungerar normalt. I vissa fall kan cellerna i benmärgen också ha förändringar som gör att de kan utvecklas till cancer, såsom akut myeloisk leukemi (AML).

Myelodysplastiska syndrom delas vanligen in i olika undergrupper baserat på hur allvarlig sjukdomen är och vilka slags celler som är drabbade. Symptomen på MDS kan variera beroende på vilken typ av celler som är påverkade, men de kan inkludera trötthet, andfåddhet, blödningar, infektioner och blåmärken eller blodiga fläckar under huden. Behandlingen för MDS kan variera beroende på sjukdomens allvarlighetsgrad och patientens allmänna hälsotillstånd, men den kan innefatta bland annat stödjande vård, kemoterapi eller stamcellstransplantation.

"Akut sjukdom" refererar till en plötslig och snabbt utvecklad medicinsk eller sjukdomstillstånd som kräver omedelbar behandling. Det kan vara orsakat av en infektion, skada, förgiftning eller ett annat medicinskt tillstånd. Symptomen är ofta allvarliga och kan hota livet om de inte behandlas omedelbart. Exempel på akuta sjukdomar inkluderar hjärtinfarkt, lungemboli, svår sepsis och meningit.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Leukämier är en allvarlig grupp blodcancer som karaktäriseras av onormala och ofta oönskad förökning av vita blodkroppar (leukocyter) i benmärgen. Detta leder till att det produceras alltför många immature vita blodkroppar, som kan spridas ut i kroppen och störa normal funktion hos andra organ.

Det finns fyra huvudtyper av leukemi:

1. Akut lymfatisk leukemi (ALL): Den vanligaste typen av leukemi hos barn, men den kan också drabba vuxna. ALL utvecklas snabbt och behandling bör påbörjas så snart som möjligt.

2. Akut myeloisk leukemi (AML): Den vanligaste typen av akut leukemi hos vuxna, men den kan också drabba barn. AML utvecklas snabbt och behandling bör påbörjas så snart som möjligt.

3. Kronisk lymfatisk leukemi (CLL): Den vanligaste typen av kronisk leukemi hos vuxna, men den är också en av de vanligare typerna av leukemi överlag. CLL utvecklas långsamt och kan vara asymptomatisk under en längre tid.

4. Kronisk myeloisk leukemi (CML): En sällsynt typ av leukemi som främst drabbar vuxna. CML utvecklas långsamt, men om den inte behandlas kan den bli allvarligare och leda till komplikationer.

Symptomen på leukemi kan variera beroende på typen och graden av sjukdomen, men de vanligaste symptomen inkluderar trötthet, utmattning, feber, infektioner som inte vill gå över, blödningar, blåmärken och svullnader. Om du misstänker att du har leukemi eller någon av de ovannämnda symptomen bör du kontakta din läkare omedelbart för att få en korrekt diagnos och behandling.

"Papio" är ett taxonomiskt släkte inom familjen markattartade apor (Cercopithecidae). Det inkluderar fem arter som vanligtvis kallas babianer:

1. Chacokbabian (*Papio cynocephalus*)
2. Geladababian (*Papio hamadryas*)
3. Olivebabian (*Papio anubis*)
4. Guineababian (*Papio papio*)
5. Yellow baboon (*Papio kindae*) eller *Papio xanthopyge* (systematiken är omstridd)

Babianer är marklevande apor som förekommer i Afrika söder om Sahara. De lever i flockar och har en komplex social struktur. Babianer är allätare, men deras diet består huvudsakligen av växtmaterial som frukt, frön, blad och rötter, men de äter också insekter och andra smådjur.

Kalcium (Ca) er ein essensiell mineral som spiller en viktig rolle i menneskelige kroppa. Det er det mest abundaante mineralet i den menneskelige kroppen og utgjør om lag 1,5-2% av kroppens totale vekt. Kalcium finst foremost i tannene og benene, men det også fungerer som en viktig elektrolytt i kroppa og er involvert i mange viktige fysiologiske prosesser, så som:

1. Muskelkontraksjon: Kalcium hjelper med å aktivere muskelkontraksjoner, slik at vi kan bevege oss.
2. Nervesignalering: Kalcium er involvert i nervesystemet og hjeler med å overføre nervesignaler mellom nervecellene.
3. Blodkoagulasjon: Kalcium spiller en viktig rolle i blodkoagulasjonen ved hjelp av å aktivere bestemte proteiner som er involvert i denne prosessen.
4. Hormonproduksjon: Kalcium er også involvert i produksjonen og reguleringen av visse hormoner, for eksempel parathyroideahormonet og kalcitoninet.
5. Cellsignaleringsprosesser: Kalcium hjelper med å regulere cellsignaleringsprosesser i kroppen, som for eksempel cellevekst og celldeling.

For å sikre at kroppa får nok kalcium, er det viktig å ha en balanseert kost med tilstrekkelige mengder av denne næringsstoffen. God kilder på kalcium inkluderer mælkprodukter, grønnsaker som brokkoli og bladgrønnsaker, bønner, nøtter og fisk som sardiner og laks.

Hirudin är ett naturligt förekommande antikoagulant protein som utvinns från blodlöss (Hirudo medicinalis). Det har stark inhibitorisk verkan på den aktiverade proteasen thrombin och förhindrar därmed blodets tendency att koagulera. Hirudin används inom medicinen för att behandla olika former av tromboemboliska tillstånd, såsom djup venös trombos och lungemboli.

Hemostatiska störningar är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera och stelna sig för att stoppa blödningar är rubbad. Det kan bero på en brist på de celler och proteiner som behövs för blodet att koagulera korrekt, eller på ett överdrivet koaguleringssvar som orsakar blodproppar.

Det finns två huvudtyper av hemostatiska störningar: förhöjda och nedsatta koagulationsförmågor. Förhöjda koagulationsförmågor innebär att blodet har en ökad benägenhet att koagulera, vilket kan leda till blodproppar och tromboemboli. Nedsatta koagulationsförmågor innebär att blodet har svårigheter att koagulera korrekt, vilket kan orsaka obehandlad blödning.

Exempel på hemostatiska störningar inkluderar hemofili, von Willebrands sjukdom, trombocytopeni och faktorbrist. Dessa tillstånd kan vara ärftliga eller förvärvade, och deras svårighetsgrad kan variera från mild till livshotande. Behandlingen av hemostatiska störningar innefattar ofta mediciner som hjälper till att kontrollera blödningar eller förebygga blodproppar, såsom koagulationsfaktorer, trombocytaggregationshämmare och antikoagulanter.

Extrakorporeal cirkulation (ECC) är en medicinsk term som refererar till en teknik där blod pumpas utanför kroppen, vanligtvis under operationer. Detta görs med hjälp av en maskin som tar över den hjärtats och lungornas funktioner under tiden. ECC används ofta under hjärtkirurgi för att underhålla blodflödet och syresättning under operationen. Det innebär att blodet leds ut genom en kanill i en stor vena, vanligen venera cava, pumpas igenom en maskin som syresätter och varmer det innan det leds tillbaka in i kroppen via en annan kanill, ofta i aortan. På så sätt kan hjärtat stängas av under operationen utan att blodflödet upphör och därmed undvika syrebrist i kroppen.

En läkemedelsprövning, även känd som klinisk prövning eller studie, är en systematisk undersökning av ett läkemedel som utförs på människor för att fastställa dess säkerhet, effektivitet och kvalitet. Denna process inkluderar faser där läkemedlet testas på allt fler individer, från en liten grupp friska volontärer till större grupper av patienter med specifika sjukdomar eller tillstånd.

Läkemedelsprövningar har som mål att fastställa läkemedlets farmakologiska egenskaper, optimala dosering, biverkningar och risker, jämfört med befintliga behandlingsalternativ. Dessa studier utförs enligt etiska riktlinjer och god klinisk praktik, under tillsyn av myndigheter som till exempel United States Food and Drug Administration (FDA) eller Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA).

Läkemedelsprövningar är en nödvändig del av utvecklingen av nya läkemedel, för att säkerställa deras säkerhet och effektivitet innan de godkänns för allmän användning.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Trombotisk purpura (TTP) är ett sällsynt, livshotande tillstånd som orsakas av en brist på enzymet ADAMTS13, vilket leder till aggregation och deposition av von Willebrand-faktor i små blodkärl. Detta orsakar trombocytopeni (sänkt antal blodplättar) och hemolytisk anemi (förstörelse av röda blodkroppar). Symptomen på TTP kan inkludera feber, trötthet, yrsel, huvudvärk, medvetandeförlust, njurskada och i vissa fall stroke. Behandlingen för TTP består ofta av plasmaferes, immunsupressiva läkemedel och ibland även behandling med komplementinhibitorer.

Pancytopenia är ett medicinskt tillstånd där det finns en märkbart sänkt antal av alla tre typer av blodceller: röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättor (trombocyter). Detta kan orsakas av en rad olika sjukdomar eller tillstånd, inklusive vissa typer av cancer, infektioner, autoimmuna sjukdomar och exponering för toxiska substanser. Symptomen på pancytopenia kan variera beroende på vilken typ av blodceller som är drabbade, men kan inkludera trötthet, infektionskänslighet, blödningar och i allvarliga fall livshotande komplikationer.

Autotransplantation är en medicinsk procedur där man flyttar celler, vävnader eller organ från en del av kroppen till en annan del hos samma individ. Detta görs ofta för att ersätta skadad, sjuk eller funktionsoduglig vävnad med frisk vävnad från samma person. Exempel på autotransplantation inkluderar till exempel transplantation av benmärg, hud, tänder och leverceller.

Esophageal varices and gastric varices are abnormal, enlarged veins in the esophagus (the tube that connects the throat to the stomach) and the stomach, respectively. They occur as a result of increased pressure in the portal vein, which is the large vein that carries blood from the digestive organs to the liver. This condition is known as portal hypertension.

Esophageal varices are more common than gastric varices and tend to be more symptomatic. They can cause bleeding, which can be life-threatening if not treated promptly. Gastric varices also have the potential to bleed, but they are often asymptomatic until they rupture.

The development of esophageal and gastric varices is associated with liver cirrhosis, a chronic liver disease characterized by scarring and loss of functional liver tissue. Other conditions that can cause portal hypertension and lead to the formation of varices include blood clots in the portal vein, parasitic infections, and certain genetic disorders.

Treatment for esophageal and gastric varices may involve medications to reduce bleeding, endoscopic procedures to band or inject the varices, or surgical shunts to reroute blood flow around the liver. Preventing the development of cirrhosis in the first place is the best way to avoid the formation of esophageal and gastric varices.

Trombinreceptorer är proteiner som finns på ytan av celler och aktiveras av det blodplättsamala proteinet trombin. När de aktiveras, ledde de till en kaskad av händelser som orsakar blodplättsaktivering, aggregation och koagulation. Det finns två typer av trombinreceptorer, PAR-1 (Protease-aktiverade receptor 1) och PAR-4 (Protease-aktiverade receptor 4), och de aktiveras vid olika koncentrationer av trombin. Trombinreceptorerna spelar en viktig roll i hemostas, blodets förmåga att stanna upp blödningar, men överaktivering av dem kan leda till patologiska tillstånd som trombos och stroke.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

Adrenaline, även känt som epinefrin, är ett hormon och neurotransmittor som produceras i binucleära celler i mittgången av kotexhuvan (adrenala glanden). Det aktiverar kroppens sympatiska nervsystem och orsakar en "kamps- eller flyktrespons", vilket innebär en ökning av hjärtslag, andning, svettning, pupillvidgande och blodtryck. Adrenaline binder till adrenerga receptorer i cellmembranet och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till dess fysiologiska effekter.

Adrenalin används också som ett läkemedel, ofta som en injektion för att behandla allvarliga allergiska reaktioner (anafylaxi), låg hjärtrytm (bradykardi) och livshotande chocktillstånd.

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.

'Immunoglobulinfragment, Fab' refererar till den del av en antikropp (immunoglobulin) som innehåller den aktiva regionen som binder till ett specifikt antigen. Fab-fragmentet består av den variabla delen av en lättkedja och en tungkedja, som är kopplade till varandra genom en disulfidbindning. Fab-fragmentet har en molekylvikt på ungefär 50 kDa och kan producera under vissa förhållanden i laboratoriet, exempelvis genom enzymatisk behandling av en hel antikropp med papain. Det resulterande Fab-fragmentet har kapacitet att binda till ett specifikt antigen, men saknar förmågan att aktivera komplementsystemet eller påverka cellulära processer som fagocytos.

Leukopeni definieras som ett abnormt lägre än normalt antal vita blodkroppar (leukocyter) i blodet. Normalvärdet för vuxna ligger vanligtvis mellan 4 500 och 11 000 leukocyter per Mikroliter (μL). Om det totala antalet leukocyter under 4 500/μL är ett tecken på leukopeni.

Leukopeni kan delas in i olika typer beroende på vilken typ av vita blodkroppar som är drabbade, till exempel neutropeni (låga nivåer av neutrofiler), lymfopeni (låga nivåer av lymfocyter) och monocytopeni (låga nivåer av monocyter).

Leukopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, cancerbehandling (till exempel kemoterapi och strålbehandling), vissa mediciner och genetiska störningar. Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till leukopeni för att förebygga komplikationer som infektioner.

I'm sorry for the confusion, but "apyras" doesn't seem to be a recognized medical term in any of the major medical dictionaries or databases. It is possible that there may be a spelling error or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about where you encountered this term, I may be able to help you with a more accurate answer.

Interleukin-11 (IL-11) är ett protein som verkar som en signalsubstans (cytokin) i kroppen. Det produceras främst av celler i benmärgen och tar sig an diverse funktioner, bland annat att stimulera produktionen av blodceller och underlätta läkning av sår. IL-11 har också visat sig ha en viss roll i regleringen av immunförsvaret och inflammatoriska processer. Dess specifika mekanismer och interaktioner med andra kroppsvävnader forskas fortfarande aktivt om.

Indium är ett metalliskt grundämne som tillhör grupp 13 i det periodiska systemet. Inom medicinen används indium oftast i form av radioaktivt isotopindium-111, Indium-111 (^{111}In), för att markera och följa celler eller substanser in vivo genom så kallad scintigrafi. Det används exempelvis för att diagnostisera cancer, infektioner och inflammationer.

Indium-111 binds till specifika proteiner eller antikroppar som sedan injiceras i kroppen. Dessa markerade ämnen accumulerar i specifika vävnader eller celler beroende på vilket protein eller antikropp som använts. Genom att sedan scanna kroppen med en gammakamera kan man följa distributionen av indium-111 och därmed få information om var markerade celler eller substanser finns i kroppen.

Isoantikroppar är antikroppar som bildas i kroppen när främmande, icke-självproteiner (antigener) introduceras i individens blodkretslopp. I sjukvården används begreppet ofta för att beskriva antikroppar som reagerar mot antigener på cellernas yta, särskilt vid transfusioner och transplantationer.

I en medicinsk kontext refererar isoantikroppar vanligtvis till antikroppar som är specificerade för ABO-systemet eller Rh-systemet hos röda blodkroppar. Dessa system innehåller antigener på ytan av röda blodkroppar, och när en individ exponeras för ett främmande antigen i dessa system kommer deras immunförsvar att producera specifika isoantikroppar för att bekämpa det.

Ibland kan isoantikroppar också bildas som en reaktion på graviditet, där moderns kropp producerar antikroppar mot fetusens röda blodkroppar om de har olika ABO- eller Rh-blodgrupper. Detta kan leda till komplikationer som hemolytisk anemi hos det nyfödda barnet.

Benmärgssjukdomar är en övergripande beteckning på sjukdomar som drabbar benmärgen, vilket är det vävnadslager i benen där blodkroppar produceras. Benmärgssjukdomarna kan delas in i olika kategorier beroende på vilken typ av cell som är drabbad och hur sjukdomen uppstår. Några exempel på benmärgssjukdomar är:

1. Anemi: En nedsatt produktion av röda blodkroppar (erytrocyter) kan leda till anemi, vilket yttrar sig i trötthet, blekhet och andfåddhet.
2. Leukemi: En onormal ökning av vita blodkroppar (leukocyter) kan orsaka leukemi, som är en cancerform som kan vara livshotande om den inte behandlas tillräckligt snabbt.
3. Lymfom: En onormal ökning av lymfocyter, en viss typ av vita blodkroppar, kan leda till lymfom, vilket är en cancerform som drabbar lymfsystemet.
4. Myelom: En onormal ökning av plasma celler, en viss typ av vita blodkroppar, kan leda till myelom, vilket är en cancerform som drabbar benmärgen och kan orsaka skelettskador, njursvikt och immunbrist.
5. Aplastisk anemi: En allvarlig sjukdom där benmärgen inte producerar tillräckligt med röda och vita blodkroppar samt blodplättar.
6. Granulomatös myofibros: En sällsynt autoimmun sjukdom som drabbar benmärgen och kan orsaka trötthet, feber, viktminskning och andningssvårigheter.

Det är viktigt att notera att det finns många andra sjukdomar och tillstånd som kan drabba benmärgen, så om du misstänker att du har någon av de ovan nämnda sjukdomarna eller någon annan sjukdom som berör benmärgen bör du söka vård hos en läkare så snart som möjligt.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

Läkemedelstillförsel, även kallat medicineringsschema eller medicinsk behandling, är en individuell plan för intaget av läkemedel. Det inkluderar information om vilka läkemedel som ska tas, doseringen, taktdelningen (hur ofta per dag), varaktigheten och eventuella speciella instruktioner eller varningar.

Läkemedelstillförselscheman är viktiga för att säkerställa att patienten får rätt läkemedel i rätt dos och till rätt tid, för att uppnå den terapeutiska effekten och undvika biverkningar eller komplikationer. De kan vara skrivna av läkare, apotekare eller sjuksköterskor och delas ut till patienten tillsammans med ett recept eller vid en kontrollbesök.

Det är viktigt att följa läkemedelstillförselschemat noga och inte avvika från instruktionerna utan att först diskutera det med vården, eftersom det kan ha allvarliga konsekvenser för patientens hälsa.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Neutropeni är ett tillstånd där individen har för få neutrofiler (en viss typ av vita blodkroppar) i cirkulationen. Neutrofiler spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar genom att hjälpa till att bekämpa infektioner, särskilt bakteriella infektioner.

Neutropeni definieras vanligtvis som ett absolut neutrofiltal (ANC) under 1500 celler per milliliter (mm3) av blod. I allvarliga fall kan ANC vara lägre än 500 celler/mm3, vilket ökar risken för infektioner och feber betydligt.

Detta tillstånd kan orsakas av olika faktorer som cancerbehandlingar (exempelvis kemoterapi eller strålbehandling), vissa sjukdomar (till exempel leukemi, aplastisk anemi eller HIV/AIDS) och några läkemedel. Neutropeni kan också vara en biverkning av en allvarlig infektion.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

Sjukdomsgradsmått, eller "disease severity measures," är metoder och skalor som används för att kvantifiera hur allvarlig en viss sjukdom eller tillstånd är hos en patient. Det kan handla om subjektiva bedömningar gjorda av en vårdpersonal, såsom kliniska observationer och symptombeskrivningar, eller objektiva tester och mätningar som exempelvis blodprover eller bilddiagnostik.

Sjukdomsgradsmått används ofta inom forskning för att jämföra effekterna av olika behandlingsmetoder, men de kan även användas i klinisk praxis för att övervaka en patients tillstånd över tid och för att ställa in behandlingen på rätt nivå. Exempel på vanliga sjukdomsgradsmått är skalor för smärta, funktionsnedsättning, livskvalitet och komplikationsrisk.

'Blodprovstagning' er en medisinsk procedur der innebærer å ta et blodprøve fra en person for å analysere det for medisinske eller biokjemiske egenskaper, slik som blodceller, kolesterol, sukker, elektrolyttar, syre/base-balanse, hormonnivåer, alkohol, narkotiske stoffer og andre substance eller infeksjonsagens spor. Blodprovstagning kan også brukes til å overvåke virkningen av medisinsk behandling eller for å foreta transfusjoner. Prosedyren utförs vanligvis ved å stikke en nål inn i en vene, oftest i armsvenen, og lating blodet flyte inn i et prøvetub.

'Blodceller' er alle de levende celler i blodet og deles typisk inn i tre grupper: røde blodceller (erytrocyter), hvite blodceller (leukocytter) og blodplater (trombocytter).

1. Røde blodceller: Dette er de mest talrige cellene i blodet og deres hovedfunksjon er å transportere ilt fra lungene til kroppens celle og CO2 fra cellene tilbake til lungene. De inneholder også en jernholdig molekyl kalt hemoglobin som gir blodet sin røde farge.
2. Hvite blodceller: Disse er delt i flere undergrupper, nemlig granulocytter (neutrofile, eosinofile og basofile), monocyter og lymfocytter. De hvite blodcellene spiller en viktig rolle i kroppens forsvar mot infeksjoner og fremmede stoffer ved å angripe og destruere dem.
3. Blodplater: Disse er små, skiveformede celler som hjelper til med blodets koagulasjon (blødning stopp) ved å klumpes sammen og danne en blodprop når et blødende vaskuler skader.

Alle disse tre typer blodceller produseres i benmarrowet, som er det innenste del av mange av kroppens store knogler.

En graviditetskramp, även känd som ömsesidig muskelspasm eller utlöst muskelkramp under graviditeten, är en smärtsam kontraktion av magmuskulaturen under graviditeten. Detta skiljer sig från falska förlossningskontraktioner genom att det saknas regelbundenhet och progressiv intensifiering över tiden. Graviditetskramper kan orsakas av en rad faktorer, inklusive magont, muskuloskelettala problem eller hormonella förändringar under graviditeten. De tenderar att vara obekväma men är vanligtvis inte skadliga för modern eller fostret. Om dock graviditetskramper uppträder tillsammans med andra symptom som blödning, smärta i underlivet, avflöde av vätska från slidan eller minskad rörelse hos fostret, bör en läkare kontaktas omedelbart.

'Normalvärden' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och diagnostik som refererar till ett normalt intervall eller ett referensintervall för ett visst laboratorieresultat, baserat på populationen som studerats. Normalvärdena representerar de värden som ligger inom det normala omfånget och används som en guide för att tolka patientens laboratorieresultat i förhållande till den genomsnittliga populationen.

Det är viktigt att notera att normalvärden kan variera beroende på ålder, kön, ras, hälsostatus och andra faktorer. Dessa värden fastställs genom att mäta ett laboratorieparametern hos en stor grupp friska individer (referenspopulationen) och sedan beräkna statistiska gränser för det normala intervallet, oftast som medelvärde ± två standardavvikelser.

Det är också viktigt att komma ihåg att ett laboratorieresultat som faller utanför det normala intervall inte alltid innebär sjukdom eller patologi, och tvärt om kan ett resultat som ligger inom det normala intervall inte utesluta en viss diagnos. Laboratorietester används ofta tillsammans med kliniska bedömningar, symptom och andra diagnostiska tester för att ställa en diagnos eller övervaka en patients hälsotillstånd.

Arachidonic acid is a type of polyunsaturated fatty acid that is found naturally in the body and in certain foods. It plays an essential role in the structure and function of cell membranes, particularly in the brain and immune system.

When the body is injured or infected, arachidonic acid is released from the cell membrane and metabolized into various compounds called eicosanoids, which include prostaglandins, thromboxanes, and leukotrienes. These eicosanoids play important roles in regulating inflammation, blood clotting, and other physiological processes.

However, excessive production of arachidonic acid-derived eicosanoids can contribute to the development of various diseases, including cardiovascular disease, cancer, and autoimmune disorders. Therefore, maintaining a balance of arachidonic acid in the body is important for overall health and wellbeing.

Myeloproliferativa sjukdomar (MPD) är en grupp sällsyna blodsjukdomar som karaktäriseras av överdriven produktion och nedsatt differentiering av stamceller i benmärgen. Detta leder till en ökning av vissa typer av blodceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), röda blodkroppar (erytrocyter) eller trombocyter (blodplättar).

Det finns sex huvudsakliga former av myeloproliferativa sjukdomar:

1. Kronisk myeloisk leukemi (CML): Karaktäriseras av en överdriven produktion av vissa vita blodkroppar, kallade granulocyter.
2. Polycytemi vera (PV): Karaktäriseras av en överdriven produktion av röda blodkroppar och ofta även vita blodkroppar och trombocyter.
3. Essentiell trombocytemi (ET): Karaktäriseras av en överdriven produktion av trombocyter.
4. Primär myelofibros (PMF): Karaktäriseras av en förändring i benmärgen som leder till att den blir hård och skleros (myelofibros), vilket orsakar nedsatt produktion av alla typer av blodceller.
5. Övriga myeloproliferativa neoplasm: Inkluderar sjukdomar som inte passar in i de övriga kategorierna, såsom chronic neutrophilic leukemia (CNL) och chronic eosinophilic leukemia (CEL).

Myeloproliferativa sjukdomar kan leda till komplikationer som blodproppar, blödningar och transformation till akut leukemi. Behandlingen beror på typen av MPD och dess allvarlighetsgrad, men kan inkludera mediciner, kirurgi eller stamcellstransplantation.

Fibrinolytika är ett samlingsnamn för en grupp läkemedel som verkar genom att bryta ner blodproppar (tromber) genom att omvandla fibrin till degraderade produkter. Fibrin är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess och bildandet av blodproppar.

Exempel på vanligt använda fibrinolytika inkluderar streptokinase, urokinase och alteplas (t-PA). Dessa läkemedel används ofta vid behandling av allvarliga tillstånd som akut myocardieinfarkt (hjärtattack), lungemboli och ischemisk stroke.

Fibrinolytika bör ges så snart som möjligt efter att diagnosen ställts för att uppnå optimal effekt, men de kan också vara associerade med en ökad risk för blödningar. Därför bör de användas med försiktighet och under övervakning av en läkare.

Collagen receptors refer to specific cell surface proteins that bind to collagen, a major structural protein found in the extracellular matrix of tissues. These receptors play crucial roles in various biological processes, including cell adhesion, migration, differentiation, and survival. The two main types of collagen receptors are:

1. Integrins: Integrins are heterodimeric transmembrane proteins that consist of α and β subunits. Several integrin subtypes can serve as collagen receptors, such as α1β1, α2β1, α10β1, and α11β1. These integrins recognize specific sequences in the collagen triple helix and mediate cell-collagen interactions, which are essential for tissue development, homeostasis, and repair.

2. Discoidin domain receptors (DDRs): DDRs are receptor tyrosine kinases that contain a discoidin homology domain, allowing them to bind specifically to collagens. There are two types of DDRs in humans: DDR1 and DDR2. DDRs can be activated by various collagen types, leading to intracellular signaling cascades that regulate cell behavior and tissue responses to injury and disease.

In summary, collagen receptors are essential molecules for mediating cell-collagen interactions and modulating cellular responses to collagens in the extracellular matrix. Dysregulation of these receptors has been implicated in several pathological conditions, including fibrosis and cancer.

Tromboxanreceptorer är proteiner på cellytan som binder till prostaglandinhormonet tromboxan A2 (TXA2). När tromboxan A2 binds till sin receptor aktiveras den och sätter igång en signaltransduktionskaskad inne i cellen, vilket leder till olika fysiologiska effekter beroende på celtyp. Tromboxanreceptorer spelar bland annat roll för blodets koaguleringsprocess och smärtperception.

Det finns två huvudsakliga typer av tromboxanreceptorer, TPα och TPβ, som skiljer sig åt i sina egenskaper och funktioner. TPα är den vanligaste receptorn i blodkärlen och aktivering av denna receptor leder till konstriktion av blodkärl och ökat blodtryck. TPβ återfinns främst i plättar (trombocyter) och är involverad i aggregation av plättar, vilket är en viktig del av blodets koaguleringsprocess.

Tromboxanreceptorer kan vara ett mål för läkemedel som används för att behandla sjukdomar som beror på överaktiva tromboxansignaler, till exempel vissa former av hjärt- och kärlsjukdomar.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

'Blodstamcellsmobilisering' är en process där hematopoetiska (blodbildande) stamceller som normalt finns i benmärgen frigörs och cirkulerar i blodomloppet. Detta uppnås vanligtvis genom att ge patienten medel som stimulerar produktionen av dessa celler och/eller får dem att släppas från benmärgen och in i blodet.

Denna procedure används ofta innan en stamcellstransplantation, där de mobiliserade cellerna hämtas från patientens eget kropp eller från en donator. Mobiliseringen kan ske på olika sätt, men ofta använder man sig av granulocyte-colony stimulating factor (G-CSF) som är ett tillväxtfaktorpreparat som stimulerar produktionen och frigörandet av hematopoetiska stamceller. I vissa fall kan även kemoterapi användas för att mobilisera celler, särskilt om patienten har en hög tumörlast eller cancer som inte svarat på andra behandlingar.

Blodstamcellsmobilisering är ett viktigt steg i behandlingsprocessen av vissa sjukdomar, exempelvis olika slag av cancer och blodsjukdomar, då det möjliggör för läkaren att få tag på en tillräcklig mängd hematopoetiska stamceller för att kunna återställa patientens blodbildande förmåga efter en stark behandling som exempelvis kemoterapi eller strålbehandling.

Hematologiska medel, även kända som hematologiska preparat eller blodburna läkemedel, är en grupp av läkemedel som används för att behandla olika former av blodsjukdomar och störningar i blodet. Dessa medel kan påverka olika aspekter av blodet, inklusive röda blodkroppar (erytrocyter), vita blodkroppar (leukocyter) och blodplättar (trombocyter).

Exempel på hematologiska medel är:

1. Erytropoietin (EPO): Används för att behandla anemi, som orsakas av nedsatt produktion av röda blodkroppar, ofta i samband med kronisk njursjukdom eller cancerbehandling.
2. Granulocytt-koloni stimulerande faktor (G-CSF): Används för att behandla neutropeni, ett tillstånd där antalet vita blodkroppar är för lågt, vilket kan öka risken för infektioner. G-CSF används ofta efter kemoterapi eller benmärgstransplantation.
3. Blodplättsframkallande medel: Används för att behandla trombocytopeni, ett tillstånd där antalet blodplättar är för lågt och ökar risken för blödning. Exempel på sådana medel inkluderar romiplostim och eltrombopag.
4. Immunmodulerande läkemedel: Används för att behandla autoimmuna sjukdomar, där kroppens immunförsvar attackerar och skadar egna celler och vävnader. Exempel på sådana medel inkluderar azatioprin och mycophenolat mofetil.
5. Antikoagulantia: Används för att förhindra blodproppar och tromboser. Exempel på sådana medel inkluderar warfarin, apixaban och rivaroxaban.
6. Kemoterapi: Används för att behandla cancer genom att döda snabbt delande celler, inklusive cancerceller. Exempel på kemoterapeutiska medel inkluderar cisplatin, doxorubicin och metotrexat.

Det är viktigt att notera att alla läkemedel har biverkningar och kontraindikationer, och de ska endast användas under övervakning av en läkare.

Coagulantia är ett medicinskt begrepp som hänvisar till förekomsten av blodproppar eller koagulerade klumpar av blod i kroppens blodkärl. Dessa kan varaarteriella, vilket innebär att de bildas i artärerna, eller venösa, vilket innebär att de bildas i venerna. Blodproppar kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom blodstillande mediciner, sjukdomar som påverkar blodet eller hjärtat, skador på kärlen eller ett sämre blodflöde. Symptomen på coagulantia kan variera beroende på var proppen sitter och hur stor den är, men de kan inkludera smärta, rodnad, värme och svullnad i det drabbade området, samt andningssvårigheter eller yrsel om proppen befinner sig i lungorna.

Megakaryocyte progenitor cells, også kjent som megakaryoblastene, er stamceller i blodet som differentierer seg til å bli megakaryocytter. Megakaryocytter er store celler som opprettholder produksjonen av trombocyttene, også kjent som blodplattene, som spiller en viktig rolle i blodets koagulasjon.

Megakaryocyte progenitor cells har potentialen til å dele seg og differentieres videre for å produsere flere megakaryocytter, hvilket resulterer i økt produksjon av trombocyttene. Disse cellene er viktige for å forstå og behandle sykdommer som involverer abnorme trombocytttprosesser, som kan forekomme ved leukemia og andre blodsykdommer.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Den medicinska termen för "blodflödeslära" är "Hemodynamik". Hemodynamik handlar om studiet av blodflödet och hur det påverkas av olika faktorer, så som hjärtats kontraktion, blodtrycket, resistansen i kärlen och volymen av blodet. Detta är en viktig del av fysiologin och medicinen, eftersom förändringar i hemodynamiken kan vara ett tecken på sjukdom eller skada.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

En HIV-infektion är en infektionssjukdom som orsakas av human immunodeficiency virus (HIV). Viruset attackerar och förstör CD4-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för att hålla kroppen frisk. När CD4-cellerna minskar i antal kan kroppen inte längre effektivt bekämpa infektioner och sjukdomar.

HIV-infektionen går genom tre olika stadier: akut HIV-infektion, asymptomatisk HIV-infektion och symptomatisk HIV-infektion eller AIDS. AIDS står för acquired immunodeficiency syndrome och är den allvarligaste fasen av HIV-infektionen då individen blir särskilt känslig för allvarliga infektioner och cancer.

Det finns inget botemedel mot HIV, men det går att behandla HIV med antiretroviral terapi (ART) som kan hjälpa till att kontrollera virusets replikation och sakta ner sjukdomens framskridande. Med rätt behandling och regelbunden follow-up kan många HIV-positiva personer leva ett nästan normalt liv.

Erytrocytindex, även kallat hematokrit, är ett laboratoriemedicinskt mått på andelen röda blodkroppar (erytrocyter) i ett visst volymen blod. Det uttrycks som en procentandel och mäts vanligen med hjälp av automatiserade metoder inom klinisk kemi.

Vid en normal hematokrit är andelen röda blodkroppar i blodet ungefär 40-45% för män och 36-42% för kvinnor. Värdena kan variera beroende på ålder, kön, fysisk aktivitet och höjd över havet där man bor.

Ett ökat hematokrit kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller tillstånd, exempelvis lungsjukdom, hjärtsjukdom, blodbrist (anemi) eller som en komplikation av höjd ovan havsytan. Ett minskat hematokrit kan vara ett tecken på blodförlust, njursjukdom, vitamin-B12-brist eller folsyrebrist.

'Blodviskositet' refererer til den indre friktion eller modstand, som opstår når blodet strømmer gennem blodkarrene. Den afhænger primært af tre faktorer:

1. Hæmatokrit: Det er andelen af røde blodlegemer (erythrocytter) i blodet. Jo højere hæmatokrit, desto højere blodviskositet.
2. Plasma-proteiner: Høje niveauer af plasma-proteiner, særligt fibrinogen og globuliner, kan øge blodviskositeten.
3. Blodets temperatur: Ved lavere temperaturer vil blodet have en højere viskositet end ved højere temperaturer.

En forhøjet blodviskositet kan have negativ indvirkning på cirkulationen og oxygeneringen af kroppen, især under fysisk anstrengelse eller i lavt iltniveau.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

Röda blodkroppar, även kända som erytrocyter, är de vanligaste cellerna i blodet och har sin huvudsakliga funktion att transportera syre till kroppens olika vävnader. De utgör ungefär 40-45% av blodets volym hos en genomsnittlig vuxen människa.

Röda blodkroppar saknar cellkärna och andra organeller, vilket gör dem speciella eftersom de är de enda cellerna i kroppen som saknar dessa strukturer. Detta ger röda blodkropparna en hög grad av flexibilitet så att de kan passera genom små kapillärer i olika vävnader utan problem.

Den typiska formen på en röd blodkropp är diskformad, vilket underlättar syreupptaget och -transporten. Hemoglobin är ett protein som innehåller järn och finns i röda blodkroppar. Detta protein binder sig till syret i lungorna och frigör det sedan i olika vävnader när behovet uppstår. När röda blodkropparna inte längre fungerar korrekt eller när de inte produceras i tillräcklig mängd kan det leda till syrebrist och anemi.

"Blodkomponenteliminering" refererar till processen där vissa komponenter eller substanser i blodet elimineras eller tas bort. Detta kan ske på olika sätt, beroende på vilken typ av substans som ska elimineras.

Ett exempel är hemofiltration, en behandlingsmetod som används vid akut njursvikt. Hemofiltrationen innebär att blodplasma filtreras genom ett semipermeabelt membran, där små molekyler (som vatten, elektrolyter och toxiner) passerar igenom och elimineras, medan större molekyler (som proteinerna) behålls. På så sätt kan överskottet av vatten och toxiner i blodet reduceras, vilket kan förbättra patientens kliniska tillstånd.

Ett annat exempel är plasmaseparation, en metod som används vid behandling av blödarsjuka. Plasmaseparationen innebär att blodplasma separeras från de cellulära komponenterna (som röda och vita blodkroppar) och sedan behandlas med specifika substanser för att eliminera eller neutralisera de faktorer som orsakar blödning. Sedan återinförs den behandlade plasman tillbaka till patienten tillsammans med de cellulära komponenterna.

Således kan "blodkomponenteliminering" definieras som en process där vissa komponenter eller substanser i blodet elimineras eller tas bort, antingen genom filtration, separation eller behandling med specifika substanser.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

Gaucher sjukdom är en ärftlig metabolisk störning orsakad av defekt i enzymet glukosylceramidas, som leder till ansamling av ett lipid-like substance, glucosylceramide, i celler. Detta orsakar skada och förstoring av vissa celler, särskilt i levern, benmärgen och milten. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och inkluderar ofta svaghet, trötthet, blåmärken, benbrott, anemi, leverförstoring och neurologiska symptom beroende på typen av sjukdom. Det finns tre huvudtyper av Gaucher sjukdom, baserat på om nervsystemet är drabbade eller inte. Behandling kan innebära enzymreplacementterapi, substansreduceringsterapi eller stamcellstransplantation.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

CD34 är ett protein som fungerar som en transmembranös tyrosinkinase receptor och är associerat med hematopoetiska stamceller. CD34-antigenet används som en markör för att identifiera och isolera hematopoetiska stamceller, som har potentialen att differensiera till olika blodcellstyper.

CD34-positiva celler kan hittas i benmärgen, blodet och i vissa typer av tumörer. Dessa celler är viktiga inom medicinen då de används vid stamcellstransplantationer för att behandla olika sjukdomar som leukemi, lymfom och andra blodrelaterade sjukdomar.

CD34-antigenet är ett glykoprotein som finns på cellmembranet hos hematopoetiska stamceller och endotelceller i blodkärl. Det är en del av en grupp av molekyler som kallas för selektiner, vilka är involverade i celldifferentiering, celldelning och celladhesion. CD34-antigenet är ett viktigt mål inom immunologi och cancerforskning, då det kan användas som en markör för att studera hematopoetisk differentiering och tumörutveckling.

"Ploidie" refererer til antallet af kromosomer som findes i en celle. Normalt har mennesker 46 kromosomer, fordelt på 23 par, hvoraf 22 par er autosomale kromosomer og et par er kønskromosomer (X-kromosomet og Y-kromosomet). Når en celle har det samme antal kromosomer som de normale diploide celler, siges den at være diploid.

Der findes imidlertid også celler med forskellig ploidi, herunder:

* Haploid: En celle med halvt antal kromosomer i forhold til de normale diploide celler. Menneskets haploide celler har 23 kromosomer og findes f.eks. i sædcellerne (spermatozoider).
* Triploid: En celle med tre gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 69 kromosomer. Dette forekommer sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.
* Tetraploid: En celle med fire gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 92 kromosomer. Dette forekommer også sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.

Ploidien spiller en vigtig rolle i cellecyklussen, cellevækst, differentiering og celledød. Forstyrrelser i ploidien kan have alvorlige konsekvenser for organismens udvikling, vækst og funktion.

Radioisotoper, även kända som radioaktiva isotoper eller radionuklider, är varianter av grundämnen där atomkärnan har för få eller för många neutroner jämfört med den stabila formen. Detta gör att de är instabila och sönderfaller genom radioaktivt sönderfall, under vilket de emitterar ioniserande strålning i form av alfa- eller betapartiklar eller gammastrålning. Radioisotoper används inom en rad olika områden, till exempel medicin (till exempel för diagnostiska och terapeutiska syften), industri, forskning och militärt bruk.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

Arachidonic acid is a type of polyunsaturated fatty acid that is essential for the human body. It is a 20-carbon fatty acid with four double bonds, and its chemical formula is C20H32O2. Arachidonic acid is an important precursor in the biosynthesis of various eicosanoids, which are signaling molecules that play crucial roles in inflammation, immune response, and other physiological processes.

Arachidonic acid is not produced by the human body and must be obtained through diet. It is found in high concentrations in animal products such as meat, eggs, and dairy products. Once ingested, arachidonic acid is stored in cell membranes, particularly in phospholipids.

When the body needs to produce eicosanoids, enzymes called cyclooxygenases (COX) and lipoxygenases (LOX) break down arachidonic acid into various metabolites, including prostaglandins, thromboxanes, and leukotrienes. These eicosanoids play important roles in regulating blood pressure, modulating immune responses, and mediating pain and inflammation. However, excessive production of eicosanoids can contribute to the development of various diseases, such as cardiovascular disease, cancer, and autoimmune disorders. Therefore, maintaining a balanced intake of arachidonic acid is important for overall health.

'Serumalbumin' er en type protein som forekommer naturlig i blodet hos mennesker og andre dyr. Det er syntetiseres i leveren og utgjør den mest abondante proteinet i blodplasma, med en koncentrasjon på omkring 35-50 gram per liter serum hos en voksen person.

Serumalbumin har flere funksjoner, men det er især kjent for sin evne til å binde og transportere forskjellige molekyler i blodet, som f.eks. fedtstoffer, hormoner og mediciner. Det hjelper også med å regulere vannets fordeling i kroppen ved å holde vannet innenfor blodkarrene og forebygge edema (svulmning).

Endelig kan serumalbumin-nivået være en indikator på leverfunksjon, kosthold og generell helse. Lavere nivåer av serumalbumin kan være forbundet med forskjellige sykdommer og tilstander, som f.eks. leversvikt, malnutrisjon og inflammasjon.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Erytropoietin (EPO) är ett hormon som produceras naturligt i kroppen, vanligtvis i njurarna. Det har en viktig roll i produktionen av röda blodkroppar (erytrocyter) inuti benmärgen. När syrehalten i blodet minskar, ökar produktionen av EPO, vilket ledde till att fler röda blodkroppar produceras för att öka syretransportskapaciteten.

EPO är också tillgängligt som ett läkemedel, ofta använt för att behandla anemier orsakade av njurarsjukdomar, cancerbehandlingar och andra sjukdomstillstånd. Dessutom kan det användas av idrottsmän för doping, eftersom det kan öka uthålligheten genom att öka röda blodkropparnas antal och därmed syretransportskapaciteten.

Aspartataminotransferase (AST) er einzym i leveren og hjertet som spiller en rolle i metabolismen av aminosyrer. AST er en del av en gruppe enzymer kalt transaminaser eller aminotransferaser. Denne enzymet er særlig viktig for metabolismen av essensielle aminosyrer som aspartat og glutamat.

Høye nivåer av AST i blodet kan indikere skade på leveren eller hjertet, fordi dette enzym friset fra disse organisene når de er skadet. Lesninger av AST-nivåer sammen med andre laboratorietester og kliniske data kan hjelpe legear til å diagnostisere og overvåke forskjellige medisinske tilstander, som leverinflamasjon, levercirrhose, hjerteanfall og andre.

Det er viktig å understreke at en enkelt test for AST-nivå ikke kan diagnostisere en sykdom alene; det bør sammenlignes med andre tester og kliniske data for å gi en mer nøyaktig bildet av pasientens tilstand.

Thrombotic microangiopathies (TMA) är ett samlingsnamn för en grupp sjukdomar som kännetecknas av skada på små blodkärl, blodproppar (tromboser) och fragmentering av röda blodkroppar (schistocyter). TMA orsakas ofta av överaktivering av komplementsystemet eller av avvikelser i blodets trombocytfunktion.

TMA kan delas in i två huvudgrupper: primära och sekundära. Primära TMA orsakas av genetiska defekter, medan sekundära TMA orsakas av andra sjukdomar eller behandlingar. Exempel på primära TMA är hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och trombotisk trombocytopenisk purpura (TTP). Sekundär TMA kan orsakas av infektioner, cancer, graviditet, sjukdomar som skadar njurarna eller användning av vissa läkemedel.

Symptomen på TMA kan variera beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men de vanligaste symptomen inkluderar nedre än normalt antal blodplättlar (trombocytopeni), fragmentering av röda blodkroppar (schistocyter), hemolys (förstörelse) av röda blodkroppar, och skada på små blodkärl i olika organ som kan leda till njursvikt, hjärnskador eller andra komplikationer. Behandlingen för TMA beror på vilken underliggande orsak som finns bakom sjukdomen och kan inkludera blodtransfusioner, behandling med plasmautbyte, immunsupressiva läkemedel eller andra specifika behandlingar.

Trombospondiner är ett glykoprotein som uttrycks på cellytan hos flera olika celltyper, inklusive blodplättar (trombocyter), endotelceller och fibroblaster. Det är involverat i en rad biologiska processer, såsom celldifferentiering, angiogenes och celladhesion.

Trombospondiner har också en viktig roll i hemostasen, det blodkoagulationssystemet som stoppar blödningar när ett blodkärl skadas. Det fungerar som en brygga mellan celler och andra proteiner i koagulationskaskaden, vilket hjälper till att stötta bildandet av blodproppar (trombi) vid skadade områden.

Det finns fem olika typer av trombospondiner (TSP1-5), var och en med specifika funktioner och egenskaper. TSP1 och TSP2 har till exempel förmågan att binda till cellreceptorer och utöva signaleringseffekter på celler, medan TSP4 och TSP5 är involverade i celldifferentiering och neuromuskulär regeneration.

Gray Platelet Syndrome (GPS) är en sällsynt genetisk blödningsrubbning som orsakas av defekter i proteinet NBEAL2, som är involverat i transporten av granula till trombocyter (blodplättar). Trombocyterna saknar eller har förminskade alfa-granuler, vilket ger dem en gråaktig färg under mikroskopi, därav namnet.

Följande är en medicinsk definition av Gray Platelet Syndrome:

Gray Platelet Syndrome (GPS) är en autosomalt recessivt ärftlig blödningsrubbning som kännetecknas av stora, gråaktiga trombocyter med förminskade eller frånvarande alfa-granuler. Rubbningen orsakas av mutationer i genen NBEAL2, vilket leder till defekter i transporten av granula till trombocyter. GPS är associerat med mild till måttlig blödning, leukocytklusterbildning, och ökad risk för aterosklerotiska komplikationer. Symptomen kan variera från lindriga till allvarliga, inklusive spontana blödningshändelser, menorblödningar, blåmärken, och i vissa fall blod i urinen eller avföringen. Diagnosen ställs vanligtvis genom kombinationen av kliniska tecken, mikroskopisk undersökning av trombocyter och genetisk testning. Behandlingen är stödjande och inriktad på att hantera blödningssymptomen.

Multivariabelanalys (MVA) är ett samlingsbegrepp för statistiska metoder som används när man studerar relationen mellan två eller flera variabler samtidigt. MVA används ofta inom epidemiologi, klinisk forskning och biostatistik för att undersöka hur olika faktorer påverkar ett visst utfall, till exempel en sjukdom. Genom att ta hänsyn till flera variabler samtidigt kan man få en mer komplex bild av de faktorer som påverkar utgången och hur de relaterar till varandra.

Exempel på metoder inom MVA är logistisk regression, Cox-regression, linjär diskriminantanalys och faktorellanalyser. Dessa metoder kan användas för att undersöka samband mellan variabler, förutsäga risker och utfall samt gruppera observationer baserat på deras gemensamma egenskaper.

Det är viktigt att vara medveten om att MVA-metoder kan vara känsliga för felkällor som multikollinearitet, interaktion mellan variabler och överanpassning. Dessa aspekter bör tas hänsyn till vid analysen för att säkerställa att resultaten är robusta och reproducerbara.

"Dubbelblindmetod" er en forskningsmetode brukt i kliniske prøver og eksperimenter, der begge parter involvert - forsøkspersonen og forskeren/undersøkeren - ikke kjenner til hvilken behandling eller kontrollgruppe forsøkspersonen er tildelt. Dette gjør det mulig å unngå subjektive fordommer og forventninger som kan påvirke resultatene av eksperimentet.

I en dobbelblind studie, blir identiteten til den behandling eller placebo som er tildelt hver deltaker skjult både fra deltakeren og undersøkelsesleder. En uavhengig tredje part forvarer koden til behandlingsgruppen før studien starter, og denne koden blir ikke avslørt før analysen av dataene er fullført. På denne måten sikres at forskeren ikke kan påvirkes av noen forventninger de har til hvorvidt en bestemt behandling vil være mer effektiv enn en annen, og at deltakeren ikke blir beinflusert i sin opplevelse eller beskrivelse av symptomer eller sider ved å kjenne til om de får en egentlig behandling eller en placebo.

Dobbelblindmetoden er en viktig metode for å redusere risikoen for bias og forsikre at resultatene av en undersøkelse er pålitelige og reproducerbare.

Indium-111 (^111In) är ett medicinskt använt radionuklid, det vill säga en radioaktiv isotop av grundämnet indium. Indium-111 har en halveringstid på 2,8 dagar och emitterar gamma-strålar med en energimaximum på 171 keV och 245 keV.

Indium-111 används ofta i diagnostiska syfte inom kärnmedicin, där det kopplas till olika molekyler eller proteiner för att skapa radionuklidmärkta läkemedel. Dessa kan sedan användas för att undersöka olika funktioner i kroppen, exempelvis blodflöde, inflammation eller tumöraktivitet. Ett vanligt användningsområde är att följa upp cancerbehandlingar och detektera eventuell metastasering.

Ett exempel på ett indium-111-baserat preparat är indium-111-oxine, som används för att märka vita blodkroppar (leukocyter) och därmed kunna diagnostisera infektioner eller inflammationer.

Medicinskt talat definieras "hudblödning" som utflöde av blod från kapillärer, venoler eller artärer i huden. Det kan orsakas av en skada på huden, men kan även vara ett tecken på en underliggande medicinsk störning, såsom blodbrist (anemi), lägre blodtryck (hypotoni) eller koagulopati. Hudblödningar kan också uppstå som en biverkan till vissa mediciner eller vid sjukdomar som kräver antikoagulerande behandling.

Protrombin, även känt som faktor II, är ett protein i blodplasmavätskan som spelar en viktig roll i den koagulationsprocess som orsakar blodets stelning vid skada. Protrombinet aktiveras till thrombin när det kommer i kontakt med aktiverad faktor X och kalciumjoner på cellmembranet hos trombocyter (blodplättar). Thrombin är ett enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar nätverk av insolubila fiber som stelnar och hjälper till att stänga av blödningar.

Protrombintiden (PT) är ett laboratoriemässigt mått på koagulationsförmågan i blodet, som mäter tiden det tar för protrombinet att omvandlas till thrombin. PT används ofta för att screena och diagnostisera koagulationsstörningar eller för att övervaka effekten av antikoagulantbehandling.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

En granulocyt är en vitt celltyp i blodet som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och inflammation. Granulocyterna har en segmenterad kärna och cytoplasmamassor fyllda med små granuler som innehåller enzymer och andra substanser som kan bryta ned främmande partiklar och ämnen. Det finns tre typer av granulocyter: neutrofila granulocyter, eosinofila granulocyter och basofila granulocyter. De flesta granulocyterna i blodet är neutrofila granulocyter.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

'Remissionsinduktion' er en betegnelse, der primært anvendes indenfor onkologi og hematologi. Det refererer til den fase af en kræftbehandling, hvor målet er at reducere tumorlasten og/eller undertrykke sygdommen så meget som muligt, typisk med henblik på at opnå komplet remission eller delvis remission.

I praksis kan remissionsinduktion involvere brug af forskellige typer behandlinger, herunder kemoterapi, immunterapi, targeted therapy (målrettet terapi) og/eller stråleterapi, alt efter den specifikke kræfttype og dens biologiske egenskaber.

For eksempel i akut lymfoblastisk leukæmi (ALL), vil remissionsinduktion ofte involvere en kombination af forskellige typer kemoterapi, der gives over en periode på flere uger med det formål at eliminere så mange leukæmiske celler som muligt og opnå komplet remission.

Det er værd at notere, at remissionsinduktion ikke altid resulterer i en komplet forsvinden af sygdommen, men kan også føre til en delvis remission, hvor tumorlasten er reduceret, men stadig eksisterer. I sådanne tilfælde kan yderligere behandling gives for at forsøge at eliminere resten af sygdommen og opnå komplet remission.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Tromboplastin (alternativt stavat "thromboplastin") är ett proteinkomplex som deltar i blodets koagulationsprocess. Det finns naturligt förekommande i cellmembranet hos blodkroppar (trombocyter) och i endotelceller som tappar blodkärlen. När tromboplastinet aktiveras bildas enzymet thrombin, vilket omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket i sin tur leder till formationen av ett blodkoagulum eller blodpropp.

Det finns också exogent tromboplastin som kan användas för att starta en koagulationsreaktion i laboratoriet, ofta extraherat från kalvspottkörtel (bovine thromboplastin) eller konstgjort. Exogen tromboplastin är vanligen en del av assayar som mäter aktiviteten hos olika koagulationsfaktorer i blodet, till exempel protrombintid (PT) och partiel lösningstid (APTT).

Calcimycin, också känt som mangan(II)tetraphenylporfyrin, är ett pigmentmolekyler som utvinns från Streptomyces chartreusis-bakterier. Det är en typ av komplext bindningsförening som innehåller en manganjon och en porfyrinring.

I medicinsk kontext, används calcimycin ofta som ett forskningsverktyg för att studera cellulära processer, särskilt inom områdena jontransporter och signaltransduktion. Det har också visat sig ha potentialen som en behandling för sjukdomar som beror på störningar i kalciumhomöostas, såsom hyperparatyreoidism och sepsis.

Calcimycin fungerar genom att öka intracellulärt kalciumnivåer genom att verka som en jonofor, vilket gör att det kan transportera joner över cellytiska membran. När calcimycin binder till cellmembranet, bildar det komplex med kalciumjoner och hjälper dem att diffundera in i cellen, vilket orsakar en ökning av intracellulära kalciumnivåer.

Det är värt att notera att calcimycin inte används som en etablerad medicinsk behandling och fortsatta studier krävs för att fastställa dess säkerhet och effektivitet som läkemedel.

Fc-receptorer är proteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen, till exempel vita blodceller (leukocyter) som neutrofiler, monocyter och B-celler. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av antikroppar (immunglobuliner), vilket möjliggör olika funktioner beroende på celltyp. Några exempel på funktioner som kan utföras när Fc-receptorer aktiveras är fagocytos, degranulation och antibaskedefektering. Dessa processer är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla homeostasen i kroppen.

Blood clotting disorders, also known as coagulopathies, refer to a group of medical conditions that affect the body's ability to form blood clots or to properly regulate the clotting process. Blood clots are essential for preventing excessive bleeding after injuries, but when they form abnormally or fail to dissolve properly, they can cause serious health problems.

There are several types of blood clotting disorders, including:

1. Hemophilia: This is a genetic disorder that affects the body's ability to produce sufficient levels of clotting factors, which are proteins needed for normal blood clotting. People with hemophilia may experience prolonged bleeding after injuries or spontaneous bleeding in their joints and muscles.
2. Von Willebrand disease: This is another genetic disorder that affects the body's ability to produce von Willebrand factor, a protein that helps platelets stick together and form clots. People with this condition may have excessive bleeding after injuries or during menstrual periods.
3. Thrombocytopenia: This is a condition in which the body has low levels of platelets, also known as thrombocytes. Platelets are small blood cells that help form clots and stop bleeding. Thrombocytopenia can be caused by various factors, including certain medications, viral infections, or autoimmune disorders.
4. Disseminated intravascular coagulation (DIC): This is a serious condition that occurs when the body's blood clotting system becomes overactive and forms clots throughout the bloodstream. These clots can block small blood vessels, leading to tissue damage and organ failure. DIC can be caused by various underlying conditions, such as sepsis, trauma, or cancer.
5. Anticoagulant-induced coagulopathy: This is a condition that occurs when the body's ability to form clots is impaired due to the use of anticoagulant medications, such as warfarin or heparin. In some cases, this can lead to excessive bleeding and other complications.

Treatment for blood clotting disorders depends on the underlying cause and severity of the condition. Treatment options may include replacement therapy with clotting factors or platelets, medications to control bleeding or prevent clots, or surgery to remove clots or repair damaged blood vessels.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Dengue är en akut infektionssjukdom som orsakas av denguevirus, som tillhör flavivirusfamiljen. Sjukdomen överförs vanligtvis av myggor av arten Aedes aegypti och i viss mån också av Aedes albopictus. Dessa myggor är aktiva på dagen och hittas ofta i urbana områden.

Dengue-virusinfektion kan orsaka en varierande grad av symtom, från milda till allvarliga. De vanligaste symtomen inkluderar plötslig feber, hosta, ont i muskler och ledgångar, trötthet, huvudvärk (som ofta beskrivs som mycket intensiv och kännetecknas av en smärta bakom ögonen), hudutslag och lymfknutsinflammation. I allvarliga fall kan dengue leda till dengue hemorragisk feber, som kännetecknas av blödningar, nedsatt blodkoagulering och potentialt livshotande läckage av vätska från kapillärerna.

Det finns fyra olika serotyper av denguevirus (DEN-1, DEN-2, DEN-3 och DEN-4), och en individ som har återhämtat sig från en infektion med en specifik serotype kan få en mildare form av sjukdomen om de blir smittade av en annan serotype. Emellertid kan en andra infektion också öka risken för allvarliga komplikationer, såsom dengue hemorragisk feber och dödsfall.

Behandlingen av dengue fokuserar vanligtvis på att lindra symtomen, eftersom det inte finns någon specifik behandling eller botemedel mot sjukdomen. För de allvarligaste fallen kan intravenös vätskebehandling och intensivvård vara nödvändiga för att förhindra komplikationer och rädda livet på patienten.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

'Refraktär anemia' är en medicinsk term som refererar till en situation där patienten inte svarar på behandling för anemi, det vill säga ett otillräckligt antal röda blodkroppar eller hemoglobin i blodet. Anemin kan orsakas av många olika faktorer, såsom blodförlust, nedsatt produktion av röda blodkroppar eller förhöjd nedbrytning av dem. Behandlingen för anemi beror på dess underliggande orsak. I en refraktär anemifall har behandlingen visat sig vara ineffektiv, och patienten kvarstår fortsatt i ett anemiellt tillstånd. Detta kan bero på att orsaken till anemin inte har identifierats eller behandlats korrekt, eller att patienten inte svarar som förväntat på behandlingen.

Symtom på överdriven trombocytantal. Symptom som är förknippade med primär trombocytos, i samband med de patologiska orsakerna ...
Trombocytopeni vanligt, oftast grad 1 - 2. Blödningsrisk ökad, inte alltid kopplat till trombocytantal.. Neutropeni förekommer ...
Ihållande låga neutrofiler och trombocytantal eller perifer lymfocytos tyder på benmärgsinfiltration. Om det bekräftas genom ... totala och differentiella leukocytantal och kvantitativa trombocytantal. Under de första 3 till 6 veckorna av behandlingen ...
För icke tunnelerade katetrar har ett trombocytantal (B-TPK) på 50 x 10. ...
Även patient B:III:1 (Figur 2) upptäcktes ha lågt trombocyt-antal vid en rutinprovtagning. En första benmärgsundersök-ning 2002 ... En undersökning av antalet blodplättar i blodet med ett trombocytantal … 2015-07-15 2018-04-09 MPV (Trombocyter medelcellvolym ...
Trombocytopena händelser (trombocytopeni och minskat trombocytantal) rapporterades frekvent i registreringsstudien och kan leda ...
... och trombocytantal före varje administreringstillfälle). ...
En undersökning av antalet blodplättar i blodet med ett trombocytantal kan hjälpa till att diagnostisera en rad olika sjukdomar ...
Periodiska trombocytantal, hematokriter och test för ockult blod i avföring rekommenderas under hela behandlingen med heparin ( ...
Trombocytantal kommer att avslöja hur väl ett husdjurs blod kan koagulera och är viktigt eftersom många fästingfödda sjukdomar ...
Låga trombocytantal kan också ses vid bland annat graviditet, förstorad mjälte, primär benmärgssjukdom, sekundär ...
Patienter med ett trombocytantal under 50 × 109/L ingick inte i studien. Patienterna i tinzaparingruppen fick injektioner med ... Trombocytantal bör mätas innan behandlingen påbörjas och även regelbundet därefter på grund av risken för immun-medierad ...
... är ett tillstånd där det inte finns tillräckligt med röda blodkroppar i blodet... Läs mer Hemolytisk anemi symptom, behandling, orsaker i vår databas för sjukdomar och symptom