'Trombocytfaktor 4' (TF4 eller CXCL4) är ett protein som huvudsakligen produceras och utsöndras av trombocyter (blodplättar) under aktivering, och fungerar som en kemotaxisk attraktant för granulocytyper, monocytyter och T-celler till skadeområdet. TF4 har också förmåga att påverka blodkoagulationen genom att interagera med fibrinogen och hämma fibrinolysen.
Trombocyter. Kärnfria, små och skivformiga celler som bildas i megakaryocyterna och finns i blodet hos alla däggdjur. De är av betydelse för blodets koagulation.
Trombocytfaktor 3, också känt som thromboplastin, är ett protein som deltar i blodets koagulationskaskad och hjälper till att konvertera protrombin till aktivt thrombin, vilket i sin tur omvandlar fibrinogen till fibrin och bildar blodproppar (blodproppar).
Beta-thromboglobulin är ett protein som frisätts från thrombocyter (blodplättar) under blodkoagulering och trombusbildning. Det används som ett laboratoriemedicinskt mått på aktivering av blodplättar.
Trombocytaggregering refererar till den process där blodplättar (trombocyter) i kroppen sammanlänkas med varandra för att bilda en blodpropp (trombus) i ett blodkärl. Denna process är en del av normala koaguleringsprocessen och hjälper till att stoppa blödningar vid skada. Trombocytaggregering aktiveras när blodplättarna kommer i kontakt med collagen i subendotelcellerna (celler som bildar en del av kärlväggen) eller när proteiner som kallas "koagulationsfaktorer" blir aktiva. När trombocyterna är aktiverade, utsöndrar de granula som innehåller substanser som gör att fler blodplättar attraheras och sammanlänkas med varandra, vilket resulterar i bildandet av en blodpropp.
"Trombocytantal" är ett medicinskt begrepp som refererar till antalet trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyterna är viktiga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stoppa blödningar när ett kärl skadas. Ett normalt trombocytantal ligger vanligtvis mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per mikroliter blod. Trombocytantalet kan variera beroende på olika faktorer, såsom ålder, kön och hälsotillstånd. Lägre än normalt trombocytantal kallas trombocytopeni och högre än normalt trombocytose. Båda dessa tillstånd kan vara tecken på olika sjukdomar eller störningar i kroppen.
Endogena ämnen, vanligen proteiner, som ingår i blodkoagulationsprocessen.
'Trombocytadhesivitet' refererar till graden av which platelet stickiness or the ability of platelets to adhere to other cells or surfaces, such as damaged blood vessel walls. This is an important factor in the process of hemostasis, where platelets help to form a plug to stop bleeding, but excessive trombocytadhesivitet can lead to thrombosis and increased risk of cardiovascular diseases.
Trombocytmembranglykoproteiner är proteiner som är integrerade i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De spelar en viktig roll för blodets koagulering och hemostas, genom att underlätta interaktioner mellan trombocyterna och andra celler samt extracellulära matrixstrukturer. Trombocytmembranglykoproteinerna deltar också i signaltransduktion och cellulär reglering av trombocyter. Vissa genetiska mutationer eller sjukdomar kan påverka dessa proteiner och leda till hemostatiska störningar, som exempelvis trombocytpatier.
Serumglobuliner med en elektroforetisk mobilitet mellan alfaglobuliner och gammaglobuliner i neutral eller alkalisk lösning.
Medel som hämmar heparinets antikoagulerande verkan.
Mycket stora benmärgsceller som frisätter mogna blodplättar.
Trombocytopeni definieras som ett lägre än normalt antal blodplättar (trombocyter) i blodet, vanligtvis under 150 000 till 450 000 plattar per mikroliter. Trombocytopeni kan orsaka en ökad risk för blödningar eftersom blodplättarna är viktiga för att stänga av blodflödet vid skador på kroppens små blodkärl.
En mycket sur mukopolysackarid, bestående av lika delar sulfaterad D-glukosamin och D-glukuronsyra med sulfaminbryggor. Molekylvikten kan variera från sex- till tjugotusen. Heparin finns och produceras i lever, lungor, mastceller osv hos ryggradsdjur. Dess funktion är inte klarlagd, men det används för att förhindra blodlevring in vivo och in vitro, i form av olika salter.
Trombin är ett enzym som spjälkar fibrinogent till fibrin, vilket är en viktig process i blodets koaguleringskaskad och bildandet av blodproppar (tromber).
En trombocyttransfusion är en medicinsk procedure där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patients blodomlopp. Detta görs vanligtvis för att behandla eller förebygga blödningar hos patienter med låga trombocytnivåer (trombocytopeni), vilket kan orsakas av sjukdomar som leukemi, cancerbehandlingar som kemoterapi eller infektioner. Trombocyttransfusionen hjälper till att stödja blodets koaguleringsförmåga och minskar risken för allvarliga blödningar.
Ett fibrinstabiliserande plasmaenzym (i gruppen transglutaminaser) som aktiveras av trombin och kalcium till att bilda faktor XIIIa. Det har en viktig, stabiliserande roll vid bildandet av den fibrinpolymer (blodkrusta) som utgör ändledet i hela koagulationsprocessen.
Trombocytaktivering refererer til den proces, hvor blodplader (trombocyter) ændrer deres form og funktion for at hjælpe med at stoppe blødning ved at danne blodpropper (tromboser). Denne proces involverer aktivering af receptorer på overfladen af trombocyttene, hvilket får dem til at klumpe sig sammen og udskille stoffer, der hjælper med at koagulere blodet. Trombocytaktivering kan udløses af forskellige stimuli, herunder skade på endotelcellerne (cellerne, der danner indersiden af blodkarrene), fremmedlegemer i blodet eller kemiske stoffer. Overdreven trombocytaktivering kan medføre en forhøjet risiko for at udvikle blodpropper, som kan medføre komplikationer som hjerteinfarkt og slagtilfælde
Den serie av processer som äger rum när blodets många koagulationsfaktorer samverkar och slutligen leder till bildandet av en olöslig fibrintromb. Förloppet kan indelas i tre steg: 1) aktivering av de n inre och yttre protrombinkonverteringsprocessen; 2) bildande av trombin; 3) bildande av stabila fibrinpolymerer.
Brist på koagulationsfaktor V (proaccelerin, acceleratorglobulin eller labil faktor), vilket leder till en sällsynt blödningsbenägenhet kallad Owrens sjukdom eller parahemofili. Sjukdomen varierar kraftigt i svårighetsgrad. Faktor V-brist är ett autosomalt recessivt ärftlighetsdrag.
En trombocytaktiveringsfaktor, också känd som thrombopoietin (TPO), är ett glykoprotein som produceras av levern och styr produktionen och aktiveringen av trombocyter (blodplättar) i benmärgen. Det hjälper till att underhålla en normal trombocytnivå i kroppen genom att stimulera multipla steg i trombocytbildningsprocessen, inklusive proliferation, differentiering och aktivering av megakaryocyter, de celler som mognar till trombocyter. TPO binder till sin receptor, c-Mpl, på megakaryocyterna och trombocyterna för att utöva dess effekter.
En trombocytfunktionstest är ett laboratoriemedel som används för att utvärdera hur väl blodplättarna (trombocyterna) fungerar i kroppen, särskilt deras förmåga att koagulera (blöda). Denna test kan hjälpa till att diagnostisera eller övervaka olika medicinska tillstånd som påverkar blodets koaguleringsförmåga, såsom blödningsrubbningar eller tromboemboliska sjukdomar.
'Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex' är ett integrint protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta och spelar en central roll i blodplättornas aggregation och koagulation. Det består av två subenheter, alpha (IIb) och beta (IIIa), och är den mest abundanta receptorn för fibrinogena proteinmolekyler på trombocyternas yta. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras binder det till fibrinogena, vilket leder till att trombocyterna aggregerar och bildar blodproppar (tromboser).
Plasmaglykoprotein som koagulerar av trombin och som består av en dimer av tre icke identiska par av polypeptidkedjor (alfa, beta och gamma), hoplänkade med disulfidbindningar. Fibrinogenlevring är en sol-gelförändring som utgörs av en komplex molekylär process. Medan fibrinogen spjälkas av trombin och bildar polypeptid A och B, ger andra enzymers proteolytiska verkan olika nedbrytningsprodukter av fibrinogen.
Adenosin-5´-(trivätedifosfat). En adeninnukleotid innehållande två fosfatgrupper som förestrats till en sockerdel vid 5´-positionen.
'Trombocytglykoprotein GPIb-IX-komplex' är ett membranproteinkomplex på ytan av trombocyter (blodplättar) som består av fyra olika proteiner: GPIbα, GPIbβ, GPIX och GPV. Detta komplex fungerar som en receptor för von Willebrandfaktor och aktiverar trombocyter vid skada på blodkärl genom att underlätta adhesion till subendotelceller och aggregation med andra trombocyter, vilket är viktigt för hemostasprocesen. Mutationer i generna som kodar för dessa proteiner kan leda till olika blödningsrubbningar, såsom Bernard-Soulier syndrom.
Blödningsvaraktigheten efter hudstick. En testmetod för mätning av funktionen hos kapillärer och blodplättar.
En blodpropp (okklusjon) er en tilstand der et bloddeler forsterkes og forhindrer fritt blodgjennomstrømming i et blodkar. Dette kan føre til sirkulasjonsproblemer og skade vitale organer, beroende på hvor i kroppen proppen forekommer.
P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selektin och E-selektin, som båda spelar en viktig roll inom immunsystemet. I denna definition kommer vi att fokusera på P-selektinet.
Två små peptidkedjor som frigörs från N-ändsegmentet av fibrinogenets alfakedjor genom trombinets verkan vid blodkoaguleringsprocessen. Varje peptidkedja innehåller 18 aminosyrarester. In vivo utnyttjas fibrinopeptid A som markör för bestämning av omvandlingshastigheten av fibrinogen till fibrin medelst trombin.
Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en central roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta adhesion och aggregation av trombocyter (blodplättar) till skadade vasculära ytor, samt transportera och stabilisera faktor VIII, ett annat viktigt koagulationsprotein. Defekter eller nedsatta nivåer av vWF kan leda till von Willebrands sjukdom eller andra blödningsrubbningar.
Laboratoriemetoder för utvärdering av blodlevringsmekanismen hos en person.
Ansamlingar av cellsubstanser som kan vara membranförsedda.
Den process som spontant stoppar blodflödet från kärl som leder blod under tryck. Till den bidrar sammandragning av kärlen, hopklumpning av blodkroppar (t ex erytrocytaggregation) och blodkoagulering.
Störningar orsakade av avvikelser i antalet blodplättar och deras funktioner.
Värme- och lagringslabilt plasmaprotein som påskyndar omvandlingen av protrombin till trombin vid blodkoagulation. Detta åstadkoms genom att faktor V bildar komplex med faktor Xa, fosfolipid och kalcium (protrombinaskomplex). Brist på faktor V leder till Owrens sjukdom.
Alloantigener som kommer till uttryck endast på blodplättar hos människa, särskilt på blodplättarnas ytglykoproteiner. Dessa blodplättsspecifika antigener är immunogena och kan ge upphov till patologi ska reaktioner vid transfusionsterapi.
Exogena substanser som används för att främja blodkoaguleringen. De endogena blodkoaguleringsfaktorerna betraktas som koagulantia endast när de ges som läkemedel.
Mer eller mindre spontan blödning till följd av brister i blodlevringsmekanismerna (blodkoaguleringssjukdomar) eller annan störning som ger upphov till strukturella brister i blodkärlen (vaskulära hemostatiska störningar).
Ett polypeptidämne som innehåller ungefär en tredjedel av allt protein i ett däggdjur. Det utgör huvudbeståndsdelen av hud och bindväv, och den organiska delen av ben- och tandsubstans. Olika former av kollagen produceras i kroppen, men alla består av tre alfapolypeptidkedjor ordnade i en trippelspiral. Kollagen skiljer sig från andra fibrösa proteiner, som t ex elastin, genom sitt innehåll av prolin, hydroxiprolin och hydroxilysin, avsaknad av tryptofan, samt särskilt genom sitt höga innehåll av polargrupper, ansvariga för proteinets svällande egenskaper.
Den aktiverade formen av koagulationsfaktor V. Den är en essentiell kofaktor för aktivering av protrombin som katalyseras av faktor Xa.
Prototypsubstansen för behandling av milda till medelsvåra smärtor. Den utgör den verksamma beståndsdelen i smärtstillande läkemedel som aspirin, albyl, magnecyl m fl och har antiinflammatoriska och f ebernedsättande egenskaper. Genom att hämma cyklooxygenas hämmar den också prostaglandinbiosyntesen. Acetylsalicylsyra hindrar dessutom blodproppsbildning och används för att förebygga tromboser.
Serotonin är ett signalsubstanstans (neurotransmittor) som överför signaler mellan neuron i centrala nervsystemet och perifera nervsystemet. Det produceras naturligt i kroppen, främst i tarmarna och hjärnan. Serotonin har en rad olika funktioner i kroppen, inklusive att reglera humör, aptit, sömn, minne och läkningsprocesser. I hjärnan spelar serotonin en viktig roll för stämningsreglering och kan vara involverat i uppkomsten av depression och ångest.
De hundratals olika proteiner som finns i blodplasma, som t ex serumalbumin, transferrin, haptoglobiner, fibrinogen, koagulations- och komplementfaktorer, immunglobuliner, enzymhämmare och många fler.
I en enkel medicinsk definition är "protamin" ett lågmolekylärt protein som hittas i spermatozooiderna hos fiskar och andra djur. Det används också inom klinisk praktik, framförallt inom endokrinologi, som ett läkemedel för att neutralisera insulin efter en oavsiktlig överdos eller under operationer där patienten får heparin. Protamin bildar komplex med insulin och heparin, vilket reducerar deras verkan i kroppen.
Preparat som förhindrar blodproppsbildning. Naturligt förekommande ämnen i blodet räknas hit endast om de används som läkemedel.
Ett alfa-2-glykoprotein som står för huvuddelen av antitrombinverkan i normal plasma och som även hämmar flera andra enzym. Det kallades tidigare antitrombin II (AT II), vilket visat sig vara identisk t med AT III. Antitrombin III-defekt leder till tromboemboli. Det ingår i serpinfamiljen.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, hämmer blodets tendency att koagulera eller bilda blodproppar. Det aktiveras av ett annat protein, thrombin, och när det aktiveras, tar det bort klistermolekyler från ytan av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och oskadade celler, vilket förhindrar att blodplättar adhererar till ytan och bildar klumpar. Protein C är viktigt för att hålla blodet i rörelse och undvika onödiga blodproppar.
Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein på trombocyternas (blodplättarnas) yta som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det bildar en komplex med glykoprotein Ib/IX/V och fungerar som receptor för fibrinogen, von Willebrand-faktor och fibronectin. När trombocytmembranglykoprotein IIb aktiveras binder det till dessa proteiner, vilket orsakar aggregering av trombocyter och bildandet av blodproppar (tromboser). Mutationer i generna för trombocytmembranglykoprotein IIb kan leda till olika blödnings- eller koagulationsrubbningar.
Blödnings- och trombostillstånd till följd av onormala blodkoagulationsförhållanden, vilka i sin tur kan bero på koagulationsproteinrubbningar, trombocytrubbningar, blodproteinrubbningar eller närings brister.
Blodkoagulationsfaktor VIII, en antihemofilifaktor som utgör en del av faktor VIII/von Willebrandfaktorkomplexet. Faktor VIII produceras i levern och har sin verkan i den inre koagulationsprocessen. Den tjänar som kofaktor vid faktor X-aktivering, vilken påtagligt förstärks genom små mängder trombin.
Trombospondiner är ett glykoprotein som fungerar som en bindande molekyl och har en roll i celldelning, angiogenes och celladhesion. Det uttrycks främst av thrombocyter (blodplättar) och endotelceller (celler som lining hjärt-kärlsystemet), men kan också produceras av andra cellytor under vissa förhållanden. Trombospondiner har visat sig ha en potential roll i patofysiologiska processer såsom ateroskleros, cancer och fibros.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
En kromatografisk teknik som utnyttjar biologiska molekylers förmåga att binda till vissa ligander, specifikt och reversibelt. Tekniken används i proteinkemi.
Högaffinitetsreceptorer för interleukin-8 på neutrofiler, monocyter och basofiler.
Brist på blodkoagulationsfaktor XI (även kallad plasmatromboplastinförstadium eller PTA eller antihemofilifaktor C) som leder till en systemisk blodlevringsdefekt, benämnd hemofili C eller Rosenthals syndrom, vilken kan påminna om klassisk hemofili.
Den aktiverade formen av faktor X som ingår i såväl den inre som yttre blodkoagulationsprocessen. Den katalyserar omvandlingen av protrombin till trombin tillsammans med andra kofaktorer.
'Tromboxan A2' är en biologiskt aktiv substans som bildas i kroppen under blodkoagulationsprocessen och har konstriktorisk effekt på små blodkärl, stimulerar platelettaktivering och kan bidra till förträngning av kärl och blodproppar.
En stabil blodkoagulationsfaktor som medverkar i den inre koagulationsprocessen. Den aktiverade formen XIa aktiverar faktor IX till att bilda IXa. Brist på faktor XI kallas ofta hemofili C.

Trombocytfaktor 4 (TF4) är ett protein som utsöndras från trombocyter (blodplättar) under blodkoagulation och har en viktig roll i hemostasprocessen. TF4 fungerar som en negativ feedbackregulator av koagulationskaskaden genom att binda till och neutralisera det aktiverade proteinet FXa, vilket hjälper att begränsa ytterligare koagulation och undvika överdrivna blodproppar. TF4 är också känt som trombocytfrisättningsfaktor och kan orsaka inflammation när det frisätts i större mängder, till exempel vid skada på endotelceller eller under sjukdomstillstånd.

'Blodplättar' er kort for trombocyter, som er ein viktig del av blodets koagulasjonssystem. De er små, diskformade celler uten kjerne som produseres i benmärken og kan leve opp til 10 dager i blodet før de brytes ned. Når det oppstår en skade eller sår i kroppen, blir trombocytene aktivert og klumper sammen for å form et blodstopp og hindre fortsatt blødning. Redusert antall trombocyter kan føre til en medisinsk tilstand kalt trombocytopeni, mens for store antall kan føre til trombocytos.

Trombocytfaktor 3, också känd som thromboplastin eller TF, är ett protein som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning.

TF är normalt beläget på ytan av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och aktiveras vid skada till cellmembranet. När TF aktiveras, konverterar det protrombin till trombin, enzym som omvandlar fibrinogent till fibrin, vilket bildar ett nätverk av fiber som hjälper till att stänga av blödningar.

TF kan också frisättas från celler i trombocyter (blodplättar) och leukocyter (vita blodkroppar) vid skada eller inflammation, vilket ytterligare underlättar koagulationsprocessen.

TF är också en viktig faktor i den patofysiologiska processen som kallas trombos och kan bidra till uppkomsten av djup ventromyalit (DVT) och lungemboli.

Beta-thromboglobulin, också känt som Beta-TG eller PF-4 (Plättfrisättningsfaktor 4), är ett protein som frisätts från aktiverade trombocyter (blodplättar) under blodets koagulationsprocess. Det fungerar som en kemotaxis för neutrofila granulocyter, vilket bidrar till inflammation och den akuta fasen av sårhealing. Förhöjda nivåer av beta-thromboglobulin kan hittas i patienter med tromboemboliska sjukdomar, blodproppar eller andra tillstånd som involverar aktivering av blodplättar.

'Trombocytagggregation' refererer til den proces, hvor blodplader (trombocyter) i blodet klumper sig sammen for at danne en blodprop (trombus), når et blødende værtsorgan skal repareres. Denne proces er en del af den naturlige koagulationskæde og hjælper med at stoppe blødning, når et blødende kar eller vaskulært værtsorgan såres.

Når en skade sker på endotelcellerne (de celler, der danner indersiden af karrene), udløses en række signalveje, der fører til at blodpladerne bliver aktiveret og begynder at klumper sig sammen. Dette sker ved hjælp af specielle receptorer på blodpladernes overflade, som binder sig til andre proteiner og molekyler i området, herunder fibrinogen, von Willebrand-faktor og andre kløeaggregationsfaktorer.

Når blodpladerne klumper sig sammen, dannes der et netværk af fibre, som hjælper med at forstærke klumpen og fastholde den på skadestedet. Dette netværk af fibre kan også danne basis for dannelsen af en blodprop, hvis mængden af aggregerede blodplader er stor nok.

I visse sygdomstilfælde, såsom trombocytose og visse former for leukemi, kan der være for mange aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan føre til en forhøjet risiko for uønsket trombocytaggregation og dermed større sandsynlighed for blodpropper. Derfor er det vigtigt at have kontrol over antallet af aktive blodplader i cirkulationen, hvilket kan opnås ved hjælp af forskellige typer medicin, herunder anti-aggregationsmedicin og trombolytika.

Trombocytantal är ett medicinskt begrepp som refererar till ett för lågt antal blodplättar (trombocyter) i blodet. Normalvärdet för trombocyter i blodet varierar beroende på individ och ålder, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per Mikroliter (μl) blod. Om antalet trombocyter understiger 150 000/μl talar man om trombocytantal.

Trombocytantal kan orsakas av olika sjukdomar eller läkemedel och kan öka risken för blödningar eftersom trombocyter är viktiga för blodets koagulationsprocess. Symptomen på trombocytantal kan variera från att inte ha några symptom alls till att uppleva en mängd olika symtom som lätta blåmärken, näsa- eller tandköttsblödningar, men även mer allvarliga symtom som blod i urinen eller avföringen.

Blood coagulation factors, också kända som koagulationsproteiner eller gerinnungsfaktorer, är en grupp av proteinmolekyler som spelar en viktig roll i blodets koagulering (gerinnande) process. När ett blodkärl skadas och blöder, aktiveras koagulationsfaktorerna i en kaskadreaktion för att bilda en blodpropp (tromb) och stoppa blödningen.

Det finns 13 kända blodkoagulationsfaktorer, och de betecknas med romerska siffror från I till XIII. Var och en av dessa faktorer har en specifik funktion i koagulationskaskaden. Några exempel är:

* Faktor I (fibrinogen): En protein som omvandlas till fibrin, som bildar nätverket i blodproppen.
* Faktor II (protrombin): Enzymet som konverteras till trombin, som klipper av fibrinogena till fibrin.
* Faktor IX (Christmasfaktorn): Enzymet som aktiverar faktor X i den intrinsika koagulationsvägen.
* Faktor X (Stuart-Prowerffaktorn): Enzymet som konverteras till trombin, vilket är en kritisk punkten i koagulationskaskaden.

Många av dessa faktorer aktiveras genom en serie enzymatiska reaktioner, där varje faktor aktiverar nästa faktor i kedjan. Vissa faktorer aktiveras också av yttre signaler, till exempel när ett blodkärl skadas eller när specifika signalsubstanser frisätts.

För att förhindra överdrivet koagulering och trombosbildning finns det också en grupp av proteiner som kallas naturliga antikoagulationsfaktorer, till exempel protein C, protein S och antitrombin III. Dessa proteiner hjälper till att kontrollera koagulationsprocessen och förhindra onormal trombosbildning.

'Trombocytadhesivitet' refererer til graden av hvor vel trombocyttene (blodplateletter) klarer å klæfte seg fast til andre celler eller substrater i blodkjøretåget. Det er en viktig faktor for normal blodstørrelse og hæmostas (den naturlige prosessen som stopper blødning når et blodkar skader). Trombocytadhesiviteten måles ofte i forbindelse med undersøkelser av blodet, for å avgjøre om noen har for høy eller for lav trombocytadhesivitet. Hvis trombocytadhesiviteten er for høy, kan det føre til overdrevent klumping av plateletter og økt risiko for blodpropper. Omvendt kan for lav trombocytadhesivitet føre til en økt risiko for uønsket blødning.

Trombocytmembranglykoproteiner (TCP) är proteiner som finns i trombocyternas (blodplättarnas) membran. De har en central roll för blodets koagulering och hemostas, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stoppa blödningar. TCP deltar i flera olika processer som till exempel adhesion (anslutning) till skadade vävnader, aggregation (sammandragning) av trombocyter och aktivering av andra koagulationsfaktorer. Mutationer eller abnormaliteter i TCP kan leda till olika blodbrist-relaterade sjukdomar som trombocytopeni, trombocytopati och hemofili.

Beta-globuliner är ett samlingsbegrepp för olika globuliner (proteiner) i blodplasma som tillhör den beta-fraktionen när man separerar proteiner baserat på deras elektroforesläten. Detta innefattar bland annat immunoglobulin D (IgD) och immunoglobulin A (IgA), två typer av antikroppar som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener.

IgD är den minst vanliga typen av immunoglobulin i serum och har en viktig roll som en del av B-cellernas aktiveringsprocess. IgA däremot finns i högre koncentrationer och är speciellt viktigt för att ge lokal immunitet i slemhinnor, såsom i lungorna, mag-tarmkanalen och genitalierna.

Abnormaliteter i beta-globulinfraktionen kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel immunbristsyndrom, inflammatoriska sjukdomar eller multipel myelom (en typ av blodcancer).

"Heparin-like host defensive molecules," eller "heparin blockers," är inte en etablerad term inom medicinen. Det verkar som om du kan ha förväxlat det med "heparin-neutraliserande antikoagulanter." Dessa är läkemedel som används för att motverka effekterna av heparin, ett blodtunnande medel. Exempel på heparin-neutraliserande antikoagulanter inkluderar protamin och vitamin K.

Så om du menade "heparin-neutraliserande antikoagulanter" istället kan definitionen vara:

Heparin-neutraliserande antikoagulanter är en typ av läkemedel som används för att motverka effekterna av heparin, ett blodtunnande medel. Dessa läkemedel binder till heparin och på så sätt neutraliserar dess verkan som ett antikoagulant. Protamin är ett exempel på en heparin-neutraliserande antikoagulant.

Megakaryocyter är en typ av stor, multipel nucleär blodstamcell i benmärgen som under normala förhållanden utvecklas till trombocyter (blodplättar). Megakaryocyterna producerar och transporterar trombocyter genom att de sträcker ut sina extremiteter in i de små blodkärlen i benmärgen. Dessa extremiteter, kända som proplateletutskott, bryts sedan ned till separata trombocyter och släpps ut i blodomloppet där de hjälper till att stanna upp blödningar genom att bilda blodproppar. Megakaryocyterna är en viktig del av den hemostatiska processen, som hjälper till att förhindra överdrivet blodförlust efter skada eller skada. Abnormaliteter i megakaryocyternas funktion kan leda till sjukdomar som trombocytopeni (låga trombocytnivåer) och thrombocytose (höga trombocytnivåer).

Trombocytopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har för låga nivåer av trombocyter (blodplättar) i blodet. Trombocyter är väsentliga för blodets koaguleringsprocess och hjälper till att stänga av blödningar när ett kärl skadas. När individen har för få trombocyter, kan det öka risken för allvarlig blödning.

Normalvärdet för antalet trombocyter i blodet varierar beroende på ålder och kön, men vanligtvis ligger det mellan 150 000 och 450 000 trombocyter per microliter blod. Trombocytopeni definieras som en nivå under 150 000 trombocyter per microliter blod.

Trombocytopeni kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som infektioner, autoimmuna tillstånd, lever- eller njursjukdom, vitaminbrist (särskilt vitamin B12 och folat), cancer och exponering för vissa läkemedel. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och tillståndet kallas då idiopatisk trombocytopeni.

Heparin är ett starkt antikoagulant med naturligt occurence i människokroppen. Det produceras i kroppens mastceller och fungerar där som ett gerinningshämmande ämne. Heparin används terapeutiskt för att förhindra blodproppar och tromboser, genom att förhindra koagulation av blodet. Preparatet hämmar också aktiviteten hos flera enzymer som är involverade i koagulationskaskaden, däribland thrombin och faktor Xa. Heparin ges vanligen som injektion eller infusion.

'Trombin' er ein koagulasjonsfaktor, entfallt under faktorn 2a i koagulasjonskjedjen. Det er ein enzym som omdannar fibrinogen til fibrin under blodets koagulasjon, og det spiller dermed en viktig rolle i hemostasen og blodstillingsprosessen. Trombin dannes fra protrombin under innvirkning av andre koagulasjonsfaktorar som aktiveres i kjekkenet på et intrínskt eller eksintrínkt sätt.

En trombocyttransfusion är en medicinsk behandling där trombocyter, också kända som blodplättar, transfunderas till en patient. Trombocyter är celler i blodet som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Transfusionen utförs vanligen när en patients trombocytantal sjunker till ett så pass lågt värde att det ökar risken för allvarliga blödningar. Det kan exempelvis inträffa vid sjukdomar som thrombocytopeni, leukemi eller efter kraftig blodförlust under operationer.

Under en trombocyttransfusion får patienten en ökad mängd fungerande trombocyter i sin cirkulation, vilket hjälper till att reducera risken för blödningar och främjar blodets koaguleringsförmåga.

Faktor XIII, også kjent som fibrin stabiliserende faktor, er ein enzym i koagulasjonskjedsenet som hjelper til å styrke blodklottene. Det aktiverte Faktoret XIII katalyserer reaksjonen mellom fibrin og fibrinogens alpha-strenger, der fibrinnet dannes til ein mer stabil struktur. Dette hjelper å forhindre blødning og styrker blodklottene slik at de ikke opløses for raskt. Defekter i Faktor XIII kan føre til forlenget blødningstid og økt risiko for uforklarlige blødninger.

Trombocytaktivering är ett komplext biologiskt förlopp där blodplättarna (trombocyter) aktiveras och blir redo att spela sin roll i blodets koagulationskaskad. När en skada orsakar ett sår på kroppens yta eller när ett blodkärl skadas, kommer trombocytaktiveringen igång för att hejda blödningen och bilda en blodpropp (tromb).

Under normala omständigheter cirkulerar trombocyterna i oaktiverat tillstånd i blodomloppet. När de kommer i kontakt med aktiveringsfaktorer, såsom skada på endotelceller (celler som liningar blodkärlen), kan trombocytaktiveringen startas. Aktiverade trombocyter genomgår en morfologisk förändring och utsöndrar granula innehållande diverse substanser, bland annat serotonin, adenosindifosfat (ADP) och tromboxan A2. Dessa ämnen bidrar till ytterligare aktivering av andra trombocyter och underlättar sammanlänkning av trombocyterna till varandra och till skadade vävnader, vilket bildar en propp.

Trombocytaktiveringen är en viktig del i hemastaseprocessen (blodets tendens att koagulera), men överaktivering kan leda till onödiga blodproppar och komplikationer som trombos, stroke eller hjärtinfarkt.

'Blodkoagulation' er en naturlig prosess hvor plasmakoagulationsfaktorer i blodet reagerer med hverandre for å forme en blodkoagel som stopper blødning etter skade på blodkjertelen. Denne prosessen involverer omskingling av fibrinogen til fibrin, som formet en tredimensional nettverk som holder de sammen blodcellene i plassert og stenger hulen i vævet. Koagulasjonsprosessen aktiveres når blødning oppstår og reguleres av et kompleks system av både prokoagulasjonselementer, antikoagulasjonselementer og fibrinolytiske enzimer for å forebygge uønsket blodkoagulering og for at sikre at koaguleringen er begrenset til området der det trengs.

Faktor V-brist, också känd som Faktor V Leiden, är en genetisk mutation som orsakar en förhöjd risk för blodpropp (trombos). Mutationen berör coagulationsfaktorn V och gör honom resistent mot inactivation av proteinet C. Detta leder till en förlängd aktivering av koagulationskaskaden och en högre benägenhet för blodproppar. Faktor V-brist är den vanligaste genetiska orsaken till venöst tromboemboli (VTE).

Trombocytaktiveringsfaktorer (TPA) är proteiner som aktiverar trombocyter (blodplättar), vilket leder till att de blir mer klebriga och kan hjälpa till att stänga av blödningar. Det finns flera olika TPA, men ett exempel är thromboxan A2. När trombocyterna aktiveras bildas även substansen ADP (adenosindifosfat), som kan leda till en fortsatt aktivering av fler trombocyter. TPA spelar därför en viktig roll i hemostasen, det vill säga blodets förmåga att stelna upp och stänga av skador på kärlen.

Trombocytfunktionstest (Platelet Function Test) är ett laboratorietest som mäter blodplättarnas förmåga att koagulera (sammanfogas för att stänga av blödningar). Testerna används ofta för att hjälpa till att diagnostisera blödningsrubbningar och för att övervaka effekten av behandling med blodplättslättande läkemedel, såsom aspirin eller warfarin.

Det finns olika typer av trombocytfunktionstester, men några exempel är:

1. Platelet Function Analyzer (PFA-100) - mäter tiden det tar för blodplättarna att plugga en liten sår i ett membran som innehåller en agonist, till exempel kolagen och adrenalin.
2. Thromboelastography (TEG) - mäter koaguleringens dynamik genom att mäta viskoelastiska förändringar i en blodprov under en trombocyttakt.
3. VerifyNow - använder fluorescensmätning för att uppskatta aggregationen av blodplättar som stimuleras med olika agonister, till exempel ADP eller collagen.
4. Multiplate - en impedansmetod som mäter blodplättarnas elektriska ledningsförmåga när de aggregeras på elektroderna i ett kammare system.

Dessa tester ger olika aspekter av trombocytfunktionen och kan användas för att hjälpa till att ställa en diagnos eller övervaka behandling vid blödningsrubbningar, trombotiska tillstånd eller när patienten är på antikoagulant behandling.

Trombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplex, även känt som integrin αIIbβ3 eller CD41/CD61, är ett transmembrant protein på trombocyternas yta. Det består av två subenheter, GPIIb och IIIa (eller αIIb och β3), som bildar en heterodimer. GPIIb-IIIa-komplexet fungerar som en receptor för fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket möjliggör aggregation av trombocyter vid blodkoagulationen. När GPIIb-IIIa-komplexet aktiveras genom intracellulära signalsubstanser kan det binda till fibrinogena och von Willebrandfaktorn, vilket leder till att trombocyterna kan klistra ihop sig med varandra och bilda en blodplättsaggregat.

Fibrinogen är ett protein som finns i blodplasma och har en viktig roll inom koagulationssystemet. Det produceras i levern och består av två identiska trippelstrukturer, var och en innehållande tre polypeptidkedjor (Aα, Bβ och γ). När blodkoagulationen aktiveras omvandlas fibrinogen till fibrin under inflytande av enzymet trombin. Fibrinet polymeriserar sedan och bildar ett nätverk som hjälper till att stänga av blödningar och stötta upp vävnader.

Adenosindifosfat (ADP) är en nukleotid som spelar en viktig roll inom cellens energimetabolism. Det är en direkt föregångare till adenosintriphosphat (ATP), som är den primära energibäraren i levande organismer.

När ATP hydrolyseras, det vill säga splittras upp i vatten, frigörs energi och en fosfatgrupp avspjälas, vilket resulterar i bildandet av ADP. Vid behov kan ADP omvandlas tillbaka till ATP genom att koppla på en extra fosfatgrupp, ett process som kräver energi. Denna energikälla kan vara syre (i oxidativ metabolism) eller glukos (i glykolys).

Sålunda är ADP en viktig del av cellens energicykel och hjälper till att lagra och frisätta energi när det behövs.

Trombocytglykoprotein GPIb-IX-komplex är ett membranproteinkomplex på ytan av trombocyter (blodplättar) som består av fyra olika proteiner: GPIbα, GPIbβ, GPIX och GPV. Detta komplex spelar en viktig roll i hemostasen genom att underlätta adhesionen av trombocyter till skadade endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och därmed initiera aggregationen av trombocyter, vilket är en viktig del i blodstillningsprocessen.

GPIb-IX-komplexet fungerar som receptor för von Willebrandfaktorn (vWF), ett protein som produceras av endotelceller och som hjälper till att stabilisera faktor VIII, ett annat protein involverat i blodkoagulationen. När vWF binder till GPIb-IX-komplexet på en skadad endotelcell kan detta leda till aktivering av trombocyterna och deras aggregation till skadan, vilket hjälper till att stoppa blödningen.

Mutationer i generna som kodar för GPIb-IX-komplexets proteiner kan leda till olika blödningsrubbningar, såsom Bernard-Soulier syndromet, som karakteriseras av en minskad förmåga att koagulera blodet.

'Blödningstid' (haemorrhage time) är en term inom medicinen som refererar till tiden det tar för blodet att stelna, eller koagulera, efter att ett blodkärl skadats. Detta är en viktig faktor vid operationer och trauma, då en lång blödningstid kan leda till allvarliga blodförluster och komplikationer.

Den normala blödningstiden för människoblad varierar beroende på metoden som används för att mäta den, men är ungefär 5-10 minuter. Vid skada på ett blodkärl kommer blodplättarna (trombocyter) och andra koaguleringsfaktorer att aktiveras och interagera med varandra för att bilda en blodpropp och stelna blodet.

Det finns olika sjukdomstillstånd som kan påverka den normala blödningstiden, till exempel koagulationsrubbningar orsakade av leverfunktionsnedsättning, läkemedelsbehandling eller genetiska faktorer. Dessa sjukdomstillstånd kan leda till en förlängd blödningstid och ökat risk för allvarliga blödningar.

En "blodpropp" eller blodbrist (engelska: blood clot) är en koagulering av blod som bildar en fast massa. Det kan ske naturligt i samband med skador på kroppens vävnader, för att stänga av blödningar. Men när ett blodpropp bildas inuti ett blodkärl, kan det orsaka allvarliga hälsoeffekter beroende på var proppen bildas. Till exempel, om en blodpropp bildas i lungorna (pulmonem emboli), hjärtat (hjärtinfarkt) eller i hjärnan (cerebral trombos), kan det leda till allvarliga hälsoproblem och potentiellt livshotande situationer.

P-selektin är ett protein som deltas upp i två isoformer, P-selectin med vattenlöslig funktion och membranbundet P-selectin. Det uttrycks huvudsakligen av endotelceller (celler som liningar blodkärlen) och trombocyter (blodplättar). Proteinet spelar en viktig roll i inflammationen och hemostasen genom att underlätta leukocytadhesion, det vill säga sammanbindning av vita blodkroppar till endotelcellerna. Detta sker genom specifik bindning mellan P-selektin och sackarider på leukocyternas yta, vilket möjliggör deras migration från blodbanan till vävnaderna. P-selectin deltar också i aggregationen av trombocyter vid skada på blodkärlen, vilket hjälper till att stänga upp blödningar.

Fibrinopeptid A är ett proteolytiskt fragment som generas när fibrinogen omvandlas till fibrin under blodkoaguleringen. Det är en peptid bestående av 18 aminosyror och utgör en markör för aktiv coagulation. När fibrinogentrombin bildas fibrin, spjälkas två fibrinopeptider, A och B, bort från fibrinogens N-terminala delar av enzymet trombin. Detta leder till att fibrin monomerer polymeriseras och bildar ett nätverk av fibrinfibrer som stänger av blödningen. Fibrinopeptid A kan mätas i serum för att utvärdera koagulationsaktiviteten.

Von Willebrand-faktorn (vWF) är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras huvudsakligen i endotelceller, som lining av blodkärlen, och i megakaryocyter, de celler som bildar trombocyter (blodplättar).

vWF har två viktiga funktioner:

1. Platelet adhesion och aggregation: vWF hjälper till att fästa trombocyter till skadade endotelceller i blodkärlen, vilket initierar koagulationsprocessen. Detta gör genom att binda till receptorer på trombocytmembranet och till kollagenexponerat vid skada på blodkärlsväggen.

2. Transport and stabilization of Factor VIII: vWF fungerar också som en transportprotein för koagulationsfaktorn VIII, skyddar det från nedbrytning och hjälper till att förlänga dess halveringstid i blodet.

Von Willebrand-syndrom är ett blödningssjukdom orsakat av en defekt eller brist på von Willebrand-faktorn, vilket leder till nedsatt trombocytfunktion och/eller nedsatt stabilitet och aktivitet hos Factor VIII. Detta kan resultera i lätta blödningar, speciellt från mun, näsa, tarmar och kvinnliga könsorgan.

Blood coagulation tests, also known as coagulation studies or clotting tests, are a series of medical tests used to evaluate the blood's ability to clot. These tests measure the time it takes for a blood sample to clot and can help identify any underlying bleeding disorders, liver disease, or medication side effects that may affect the blood clotting process.

The most common blood coagulation tests include:

1. Prothrombin Time (PT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium and tissue factor. This test is used to evaluate the extrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
2. Activated Partial Thromboplastin Time (aPTT): Measures the time it takes for a blood sample to form a clot after the addition of calcium, phospholipid, and an activator. This test is used to evaluate the intrinsic and common pathways of the coagulation cascade.
3. International Normalized Ratio (INR): A standardized ratio that compares the PT of a patient's blood sample to a normal reference range. The INR is commonly used to monitor anticoagulant therapy, such as warfarin.
4. Thrombin Time (TT): Measures the time it takes for a fibrin clot to form after the addition of thrombin. This test is used to evaluate the final common pathway of the coagulation cascade and can help identify the presence of fibrinogen or thrombin inhibitors.
5. Fibrinogen Level: Measures the amount of fibrinogen, a protein involved in blood clotting, present in the blood sample. Low levels of fibrinogen may indicate an increased risk of bleeding, while high levels may indicate an increased risk of thrombosis.
6. D-dimer Test: Measures the presence of D-dimer, a byproduct of fibrin degradation, in the blood sample. High levels of D-dimer may indicate the presence of a blood clot or recent thrombosis.

These tests are typically performed using a blood sample drawn from a vein and analyzed in a laboratory. The results can help diagnose bleeding disorders, identify an increased risk of thrombosis, monitor anticoagulant therapy, and guide treatment decisions.

Cytoplasmatic granules are small, membrane-bound organelles or inclusions found within the cytoplasm of cells. They contain various substances, such as proteins, lipids, and carbohydrates, which play specific roles in cellular functions. Different types of cytoplasmic granules have distinct appearances and compositions, depending on their function. Some examples include:

1. Secretory granules: These are found in cells that produce and release various substances, such as hormones, enzymes, or neurotransmitters. They store these substances and fuse with the cell membrane during exocytosis to release their contents into the extracellular space.
2. Lysosomes: These are membrane-bound organelles that contain digestive enzymes. They break down waste materials, foreign particles, and damaged organelles within the cell through a process called autophagy.
3. Melanosomes: Found in melanocytes, these granules contain the pigment melanin, which is responsible for skin, hair, and eye color.
4. Weibel-Palade bodies: These are found in endothelial cells lining blood vessels and store proteins involved in blood clotting and vasodilation.
5. Granules in neutrophils and other immune cells: Neutrophils contain granules filled with enzymes, antimicrobial peptides, and reactive oxygen species that help eliminate pathogens during an immune response.
6. Lipid droplets: These are cytoplasmic granules that store lipids, primarily triglycerides, for energy production or membrane synthesis.
7. Glycogen granules: Found in cells like hepatocytes and muscle cells, these granules store glycogen, a polysaccharide used as an energy source.

These are just a few examples of cytoplasmic granules found within various cell types. Each type has a unique composition and function that contributes to the overall health and functioning of the cell.

"Blodstillning" eller "Hemostasis" är ett medicinskt begrepp som refererar till den process som får blödningen att upphöra när ett kärl skadas. Denna process består av två huvudsakliga faser:

1. Vaskulär fas: Konstriktion (trångning) av de skadade blodkärlen och aggregation (sammanlagring) av blodplättar (trombocyter) vid skadan för att bilda en provisorisk blodstillningsbar platta.
2. Koaguleringsfas: Aktivering av hemostas-systemet som orsakar omvandlingen av fibrinogent till fibrin, vilket leder till skapandet av ett nätverk av insolubila trådar som hjälper till att stabilisera blodstillningsbar plattan och bilda en blodpropp.

Den slutliga produkten av denna process är en blodpropp som består av aggregerade blodplättar, fibrin och andra koaguleringsfaktorer som hjälper till att stänga av blödningen och börja reparationsprocessen.

"Blood platelet disorders" refer to a group of medical conditions that affect the function and number of blood platelets, also known as thrombocytes. Platelets are small cell fragments in the blood that play a crucial role in clotting and preventing excessive bleeding.

There are two main types of blood platelet disorders:

1. Thrombocytopenia: This is a condition characterized by a lower than normal number of platelets in the blood. Thrombocytopenia can be caused by various factors, including bone marrow suppression, increased destruction of platelets, or dilution of platelets due to blood transfusions.
2. Thrombocytosis: This is a condition characterized by an abnormally high number of platelets in the blood. Thrombocytosis can be caused by various factors, including certain types of cancer, inflammation, and bone marrow disorders.

Blood platelet disorders can lead to a range of symptoms, including easy bruising, prolonged bleeding, nosebleeds, and in severe cases, internal bleeding. Treatment for blood platelet disorders depends on the underlying cause and may include medications, surgery, or other interventions.

Faktor V, også kjent som proakcelerin eller Labile Faktor, er ein koagulasjonsfaktor som spiller en viktig rolle i blodets størkingprosess. Det er ein proteinsubstans som aktiveres av trombin under koagulasjonen og deretter aktiverer andre koagulasjonsfaktorer, slik som Faktor X og II (protrombin). Dette fører til dannelse av en trombus og stopper blodfiatt. Defekter i Faktor V kan føre til forstyrrelser i koagulasjonsprosessen, som i værste fall kan resultere i uforklarlige blødninger eller tromboser.

Blood platelet antigens, även kända som thrombocyte antigens, är proteiner eller andra molekyler på ytan av blodplättarnas (trombocytternas) membran. Dessa antigener kan variera mellan individerna och är viktiga för att bestämma blodgruppen när det gäller blodtransfusioner och fosterdiagnostik. De två huvudsakliga systemen för blodplättantigener kallas HP (Platelet-specific) och PL (Platelet-leukocyte) system. HP-systemet innehåller sex antigener (HPA-1 till HPA-6), medan PL-systemet innehåller tre (PLA-1, PLA-2 och PLC).

I klinisk kontext är det viktigt att matcha blodplättarnas antigener mellan donator och receptor för att undvika allvarliga komplikationer som transfusionsrelaterad immunogenetisk reaktion (TRIM) eller fosterdiagnostiskt misslyckande.

Coagulantia är ett medicinskt begrepp som hänvisar till förekomsten av blodproppar eller koagulerade klumpar av blod i kroppens blodkärl. Dessa kan varaarteriella, vilket innebär att de bildas i artärerna, eller venösa, vilket innebär att de bildas i venerna. Blodproppar kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom blodstillande mediciner, sjukdomar som påverkar blodet eller hjärtat, skador på kärlen eller ett sämre blodflöde. Symptomen på coagulantia kan variera beroende på var proppen sitter och hur stor den är, men de kan inkludera smärta, rodnad, värme och svullnad i det drabbade området, samt andningssvårigheter eller yrsel om proppen befinner sig i lungorna.

'Blödningsbenägenhet' (coagulopathy) är ett medicinskt tillstånd där blodet har en störd koaguleringsförmåga, vilket kan leda till förlängd blödningstid och ökad risk för blödningar. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive nedsatt funktion eller minskat antal av blodets koagulationsfaktorer, nedsatt plasmakoaguleringskapacitet, eller påverkan på de cellulära beståndsdelarna i blodet som är involverade i koagulationen. Coagulopati kan vara inneboende (konstitutionell) eller förvärvat (till exempel orsakad av en sjukdom, läkemedelsbehandling eller trauma).

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Factor V, også kjent som proakcelerin eller labile faktor, er ein koagulasjonsfaktor i menneskeblodet. Det er en proteinsubstans som spiller en viktig rolle i den biokjemiske kaskaden som resulterer i blodkoagulasjonen. Factor V aktiveres til Factor Va når det kommer i kontakt med trombin under koagulasjonsprosessen. Aktiviert Factor Va fungerer som en ko-faktor sammen med andre koagulasjonsfaktorer for å omsette protrombin til trombin, som er nødvendig for å forme blodklotet.

Defeksjoner i Factor V-genen kan føre til en redaysert blødningstilstand kalt Faktor V Leiden. Dette skjer når det oppstår en mutasjon i genen som resulterer i en resistans mot inaktivering av aktiviert Factor Va, noe som kan føre til uønsket koagulasjon og større risiko for blodpropp.

Acetylsalicylsyra är en läkemedelssubstans som tillhör gruppen icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID). Den är kemiskt sett en acetylsubstituerad salicylsyra och är den aktiva substansen i läkemedlet Aspirin. Acetylsalicylsyra har flera farmakologiska effekter, bland annat febernedsättande, smärtstillande och antiinflammatorisk verkan. Den har också en blodplättsenhämmande effekt som gör att den används i förebyggande behandling av hjärt-kärlsjukdomar.

Serotonin, också känt som 5-hydroxtryptamin (5-HT), är ett signalsubstans i centrala nervsystemet hos djur och i vissa typer av växter. Serotonin produceras naturligt i kroppen och fungerar som en neurotransmittor, vilket betyder att det hjälper till att överföra signaler mellan nervceller. Det är involverat i en rad olika kroppsliga processer, inklusive sömnschema, aptit, smärta, humör och minnesfunktioner. Serotonin har också en viktig roll i regleringen av blodtrycket och blodkoaguleringen. I hjärnan är serotonin involverat i regleringen av känslor som lycka, rädsla och aggression. I onormala nivåer kan serotonin vara förknippat med sjukdomar som depression, ångeststörningar och migrän.

Blood proteins, eller blodproteinerna, är en samling av olika proteiner som cirkulerar i blodet. Dessa proteiner har många viktiga funktioner i kroppen, såsom transporterande näringsämnen och hormoner, hjälpa till att koagulera blodet vid skada, och stödja immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Här är några exempel på olika typer av blodproteiner:

1. Albumin: Detta är det vanligaste proteinet i blodplasma och hjälper till att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i kapillärerna. Albumin transporterar också flera olika substanser, såsom fettlösliga vitaminer och läkemedel, runt i kroppen.
2. Globuliner: Dessa är en grupp av proteiner som inkluderar immunglobulin (antikroppar), som hjälper till att bekämpa infektioner, och andra proteiner som transporterar lipider, hormoner och järn.
3. Fibrinogen: Detta är ett protein som spelar en viktig roll i blodkoaguleringen. När ett blodkärl skadas och börjar blöda, konverteras fibrinogen till fibrin, vilket bildar en nätverksstruktur som hjälper till att stänga av blödningen.
4. Transferrin: Detta är ett protein som transporterar järn i blodet till olika celler i kroppen.
5. Haptoglobin: Detta är ett protein som binder till fritt hemoglobin, som frigörs när röda blodkroppar bryts ned. Haptoglobinet transporterar sedan det fritt hemoglobinet till levern, där det kan återanvändas eller elimineras.

Även om dessa är några av de viktigaste proteiner som finns i blodplasma, så finns det många andra proteiner som också har viktiga funktioner i kroppen.

Protamin är ett lågmolekylärt protein som utvinns från spermatozooiderna hos lax, öring och andra fiskar. Det används inom medicinen som ett starkt basiskt ämne för att neutralisera svaga syra-lösningar eller heparin, ett blodförtunnande medel.

När protamin blandas med heparin bildar de en komplex som sedan långsamt sönderfaller och ger ifrån sig heparinet tillbaka i kroppen. Detta gör att protamin ofta används efter operationer där heparin har använts för att förhindra blodproppar.

Det är viktigt att notera att överdosering av protamin kan leda till allvarliga biverkningar, inklusive lägre blodtryck och andningssvårigheter. Därför ska protamin administreras med försiktighet och under noggrann observation.

"Blodförtunningsmedel" er en overordnet betegnelse for lægemidler, der anvendes til at reducere eller forhindre dannelse af blodpropper (thrombus) i kroppen. Disse lægemidler kaldes også antikoagulantia eller blodtætningsmidler. Der er forskellige typer af blodförtunningsmedel, herunder:

1. Antikoagulanter: De forhindrer dannelse af blodpropper ved at hæmme Gerinningsfaktorer som thrombin eller faktor Xa. Eksempler på antikoagulanter inkluderer warfarin (Coumadin), heparin og nye orale antikoagulanter (NOAK) som apixaban (Eliquis), rivaroxaban (Xarelto) og dabigatran (Pradaxa).

2. Antiplatelet Agent: De forhindrer aggregation af blodplader, hvilket reducerer risikoen for at blodpropper dannes. Eksempler på antiplatelet agenter inkluderer acetylsalicylsyre (Aspirin), clopidogrel (Plavix) og dipyridamole (Persantine).

3. Trombolytiske Agenter: Disse lægemidler opløser eksisterende blodpropper ved at hjælpe med at omdanne fibrin, et protein der er en vigtig komponent i blodproppens struktur. Eksempler på trombolytiske agenter inkluderer alteplase (Activase) og streptokinase.

Det er vigtigt at notere, at brug af blodförtunningsmedel indebærer en øget risiko for indre blødninger, så det er vigtigt at veje potentialet for fordelen mod risikoen for hver individuel patient. Lægevidenskaben og farmakologien udvikler sig støt, så der kan opstå nye behandlingsmuligheder og metoder for at administrere disse lægemidler.

Antithrombin III (ATIII) är ett protein som finns naturligt i blodplasmatan och har en viktig roll i blodets koagulationssystem. Proteinet neutraliserar olika proteaser, till exempel serinproteasen thrombin och faktor Xa, vilka annars skulle leda till en överdrivet aktiverad koagulationskaskad och därmed ökat risk för blodproppar (tromboser). ATIII fungerar genom att binda till och inaktivera dessa proteaser. Hämmande av ATIII-funktionen kan leda till ett ökat thrombosriskt tillstånd.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Protein C är ett protein i blodplasm som fungerar som en naturlig antikoagulant, vilket betyder att det hjälper till att förhindra blodet från att koagulera eller bilda klumpar. Protein C aktiveras av ett annat protein kallat thrombin och aktiverad protein C i sin tur söver ner flera andra proteiner som är involverade i den naturliga blodkoagulationsvägen, såsom faktor V och faktor VIII. På detta sätt hjälper protein C att hålla koagulationsprocessen under kontroll och förhindra överdrivna blodkoagulationer som kan leda till komplikationer som tromboser och embolier. Protein C har också visat sig ha antiinflammatoriska och cytoprotektiva egenskaper, vilket kan vara speciellt viktigt under sjukdomstillstånd som är associerade med inflammation och cellskada.

Trombocytmembranglykoprotein IIb, också känt som glykoprotein IIIa, är ett integrin-protein som finns på trombocyternas (blodplättarnas) yta. Det spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess genom att underlätta sammanlänkningen av trombocyter vid skada på kärlen, vilket leder till bildandet av ett blodpropp (tromb). Trombocytmembranglykoprotein IIb binder till fibrinogen, ett protein som också är involverat i koagulationen. Genom att göra detta hjälper proteinet till att forma en klistrig aggregation av trombocyter på platsen för skadan.

Blood coagulation disorders, eller koagulopati, är medicinska tillstånd där blodets förmåga att koagulera (bilda blodproppar) är rubbad. Det kan bero på en för långsam, för snabb eller felaktig koagulationsprocess. Det finns två huvudsakliga typer av koagulopati: hemofili och trombofili.

Hemofili är ett genetiskt tillstånd där blodet saknar eller har för lite av vissa koagulationsfaktorer, vilket gör att blödningar kan vara svåra att stoppa. Det finns tre olika typer av hemofili: A, B och C.

Trombofili är ett tillstånd där blodet har en förhöjd benägenhet att koagulera, vilket kan leda till att blodproppar bildas lättare än normalt. Detta kan öka risken för komplikationer som stroke, lungemboli och hjärtinfarkt. Trombofili kan orsakas av genetiska faktorer eller vissa mediciner, sjukdomar eller livsstilsfaktorer.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla koagulopati så snart som möjligt för att förebygga komplikationer och skada. Behandlingen kan innebära mediciner som ersätter koagulationsfaktorer, minskar blodets tendens att koagulera eller skyddar mot blodproppar.

Faktor VIII, också känd som antihemofilisfaktor B, är ett protein som spelar en viktig roll i blodets koagulationsprocess. Det produceras i levern och är en essentiell komponent i den koagulationskaskad som bildar blodproppar (blodomlagring) vid skada på kärlväggar. Faktor VIII aktiveras av trombin och fungerar sedan som en kofaktor till faktor IXa, vilket leder till ytterligare aktivering av koagulationskaskaden och bildandet av ett stabilt blodpropp.

Defekter eller nedsättningar i Faktor VIII kan leda till hemofili A, en ärftlig blödningsrubbning som kännetecknas av långvariga och ofta svåra blödningar. Behandlingen för hemofili A innefattar vanligen intravenös substitution av konstgjord Faktor VIII.

Trombospondiner är ett glykoprotein som uttrycks på cellytan hos flera olika celltyper, inklusive blodplättar (trombocyter), endotelceller och fibroblaster. Det är involverat i en rad biologiska processer, såsom celldifferentiering, angiogenes och celladhesion.

Trombospondiner har också en viktig roll i hemostasen, det blodkoagulationssystemet som stoppar blödningar när ett blodkärl skadas. Det fungerar som en brygga mellan celler och andra proteiner i koagulationskaskaden, vilket hjälper till att stötta bildandet av blodproppar (trombi) vid skadade områden.

Det finns fem olika typer av trombospondiner (TSP1-5), var och en med specifika funktioner och egenskaper. TSP1 och TSP2 har till exempel förmågan att binda till cellreceptorer och utöva signaleringseffekter på celler, medan TSP4 och TSP5 är involverade i celldifferentiering och neuromuskulär regeneration.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Affinitetskromatografi är en metod inom biokemi och molekylärbiologi för att renodla, identifiera eller purifiera proteiner, peptider, nukleinsyror eller andra bioaktiva molekyler baserat på deras specifika bindning till en annan molekyl, kallad ligand.

I affinitetskromatografi är liganden kovalent bunden till ett fast material, såsom agaros, silica eller magnetiska partiklar. När en lösning av den målade molekylen passerar genom kolonnen med liganden kommer den att binda till liganden om de har affinitet till varandra. Övriga icke-bindande molekyler kommer att fortsätta att flöda igenom och skiljas från den målade molekylen.

Efter att ha tvättat bort ospecificerad bindning kan den målade molekylen elueras (avskiljas) från kolonnen genom att ändra pH, saltkoncentration eller temperatur, eller genom att tillsätta en konkurrerande ligand.

Affinitetskromatografi är en mycket selektiv metod för molekyler som har hög affinitet till varandra och kan ge mycket ren produkt i ett enda steg.

Interleukin-8 (IL-8) är ett protein som fungerar som en kemotaxisk signalmolekyl, vilket betyder att det attraherar vissa typer av vita blodceller till en specifik plats i kroppen. IL-8 binder till två olika typer av receptorer på cellmembranet hos målcellerna: CXCR1 och CXCR2, vilka är G-proteinkopplade receptorers (GPCR) som tillhör superfamiljen av cytokinreceptorer.

IL-8A-receptorer refererar specifikt till A-isotypen av IL-8-receptorn, vilket är en alternativ splicingvariant av CXCR2-genen. Denna variant har en kortare cytoplasmamembranregion jämfört med den vanliga CXCR2-receptorn och antas ha en något annorlunda funktion i signaltransduktionen. Båda receptorerna är involverade i inflammatoriska processer, men A-isotypen av IL-8-receptorn har visat sig spela en viktig roll i patogenesin hos vissa sjukdomar, såsom cancer och kronisk obstruktiv lungsjukdom (COPD).

Factor XI-deficiency, också känt som Hemofilia C, är ett sällsynt blödningssyndrom som orsakas av en nedsatt funktion eller mängd av koagulationsfaktorn XI. Detta protein spelar en viktig roll i blodets koagulationskaskad och hjälper till att stänga av blödningar vid skada.

Personer med Factor XI-deficiency kan ha milda till moderata blödningssymptom, såsom lätta blåmärken, näsa- eller tänderblödningar, men i vissa fall kan det också leda till allvarligare blödningar efter skada eller kirurgi.

Det är värt att notera att Factor XI-deficiency inte är lika vanligt som de andra formerna av hemofili (Hemofilia A och Hemofilia B) och att det ofta kan vara asymptomatiskt eller orsaka milda symtom, även om det finns en familjehistoria av blödningsproblem.

Faktor Xa är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie biokemiska reaktioner som leder till blodets koagulation eller blodstillning. Faktor Xa är den aktiverade formen av protrombinasframtrivaren (Faktor X) och är direkt involverad i konverteringen av protrombin till thrombin, ett ytterligare enzym som är ännu mer centralt för blodkoagulationen. Faktor Xa verkar också positivt på den negativa feedback-loopen som reglerar koagulationskaskaden och hjälper till att begränsa överdrivna koagulationssvar.

Faktor Xa aktiveras av både den intrinseka (inre) och den extrinseka (yttre) koagulationsvägen, vilket gör det till ett viktigt sammanbindningspunkt mellan de två vägarna. Faktor Xa kan också direkt aktiveras av stillasubstanser, såsom tissue factor (en transmembranprotein som utsöndras från skadade celler och aktiverar den extrinseka koagulationsvägen).

Abnormaliteter i Faktor Xa-aktivitet kan leda till blödningsrubbningar eller tromboser beroende på om aktiviteten är för låg eller för hög. Faktor Xa är också ett viktigt mål för flera antikoagulationsmediciner, inklusive nya orala antikoagulanter (NOAK) som apixaban, rivaroxaban och edoxaban. Dessa läkemedel designades för att hämma Faktor Xa-aktiviteten specifikt och ge en effektiv antikoagulation med mindre blödningsrisken jämfört med traditionella antikoagulationsmediciner som warfarin.

Thromboxan A2 (TXA2) är en biologiskt aktiv substans som tillhör eikosanoideklassen och bildas i kroppen från arakidonsyra, en fettsyra som finns i cellmembranet. TXA2 produceras framförallt av trombocyter (blodplättar) under koagulationsprocessen, men även andra celltyper som leukocyter och endotelceller kan producera det.

TXA2 har starka vasokonstriktoriska egenskaper, vilket innebär att den orsakar en sammandragning av blodkärlen och därmed en minskad blodgenomströmning. Denna effekt kan leda till ett ökat risk för blodproppar (tromboser) och ischemisk hjärtsjukdom.

Dessutom har TXA2 en proaggregerande verkan på trombocyter, vilket innebär att den främjar sammanlänkning av trombocyter till varandra och bildandet av blodproppar. Denna effekt kan under vissa omständigheter vara livsfarlig, särskilt vid hjärtinfarkt eller stroke.

TXA2 verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet, vilket utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till de biologiska effekterna. Det finns också läkemedel som blockerar TXA2-receptorerna och används för att behandla vissa typer av hjärt-kärlsjukdomar, såsom trombocythämmare som aspirin och klopidogrel.

Factor XI, också känd som faktor XIa eller PTT-aktivatorn, är ett enzym som spelar en viktig roll i koagulationskaskaden, den serie reaktioner som leder till blodets koagulation och bildande av blodproppar (tromber). Faktor XI aktiveras när det kommer i kontakt med trombin och negativt charged fosfolipider på ytan av aktiverade celler, vilket leder till att det konverterar protrombin till thrombin. Detta är en viktig del av intrinsekt koagulationssättet. Faktor XI-defekter orsakar en blödningsrubbning som kallas hemofili C, men denna sjukdom är mycket mindre vanlig och mildare än klassisk hemofili A eller B.

... syntetiskaAdrenalinTiklopidinTrombocytfaktor 3Trombocytmembranglykoprotein IIbImmunglobulinfragment, FabTromboxanreceptorer ... AdenosindifosfatTrombocytglykoprotein GPIIb-IIIa-komplexTrombinFibrinogenTromboxan A2Trombocytfaktor 4 ...