En tumörsuppressorgen är ett gen som kodar för en protein som hjälper till att reglera celldelningen och skydda mot oregelbunden celldelning eller celldöd, vilket kan leda till cancertillväxt om dess funktion störs. Dessa gener saknar ofta mutationer i normala celler, men de kan bli inaktiverade genom mutationer eller nedreglering av genuttrycket i cancerceller. Exempel på tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

Tumörsuppressorproteiner är proteiner som hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning eller överdriven cellexpansion, vilket kan leda till cancersjukdomar. Dessa proteiner fungerar genom att hämma cellcykeln, reparera DNA-skador eller initiera programmerad celldöd (apoptos) när celldelningen är skadad eller cancergenetisk information upptäcks. När tumörsuppressorproteinerna är defekta eller fungerar fel kan det leda till oregelbunden celldelning och cancersjukdomar. Exempel på välkända tumörsuppressorgener är TP53, RB1 och BRCA1/2.

Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln och DNA-reparationer. Det kallas även "vaktmannen" eftersom det hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning och cancertillväxt. När p53 detekterar skada på DNA eller andra cellskador aktiveras det och styr cellcykeln in i en fas där cellen kan reparera skadan. Om skadan inte kan repareras, inducerar p53 apoptos, en form av programmerad celldöd, för att undvika cancertillväxt. Mutationer i TP53-genen som kodar för p53-proteinet är vanliga i många olika cancertyper och leder till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan leda till obegränsad celldelning och cancertillväxt.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Tumörsuppressorproteinet p14ARF är ett protein som spelar en viktig roll i att reglera cellcykeln och kontrollera celldelning. Det kodas av CDKN2A-genen, samma gen som också kodar för tumörsuppressorproteinet p16INK4a.

Proteinet p14ARF fungerar genom att hämma aktiviteten hos proteinet MDM2, som annars skulle kunna binde till och markera det tumörsuppressiva proteinp53 för nedbrytning i proteasomen. Genom att hämma MDM2-aktiviteten kan p14ARF öka mängden fungerande p53-protein, vilket leder till cellcykelarrest och apoptos (programmerad celldöd) om cellen har onormala eller skadade gener.

Mutationer i CDKN2A-genen som påverkar både p14ARF och p16INK4a kan öka risken för cancerutveckling, eftersom de leder till en nedsatt förmåga att reglera cellcykeln och kontrollera celldelning.

'Suppressor gener' är ett begrepp inom immunologin och refererar till gener som kodar för proteiner som hämpar eller dämpar den adaptiva immunresponsen. Dessa proteiner, även kallade immunsuppressiva protein, fungerar genom att modulera aktiviteten hos andra immunceller, såsom T-celler och B-celler, för att förhindra överdriven aktivering av immunsvaret och undvika autoimmuna reaktioner.

Suppressor gener delas ofta in i två kategorier: intrinsiska och adaptiva. Intrinsiska suppressorgener kodar för proteiner som är inneboende i immuncellerna själva, medan adaptiva suppressorgener kodar för proteiner som produceras av specifika undergrupp av T-celler, så kallade T-regulativa celler (Tregs).

Exempel på intrinsiska suppressorgener inkluderar:

* CTLA-4 (Cytotoxic T-lymphocyte antigen 4): ett protein som hämpar aktivering av T-celler genom att konkurrera med CD28 om bindning till CD80/CD86 på antigenpresenterande celler.
* PD-1 (Programmed Cell Death Protein 1): ett protein som bidrar till toleransen mot själva kroppen genom att hämma aktivering av T-celler i sekundära lymfoida organ och perifera vävnader.
* SOCS (Suppressor of Cytokine Signaling): en familj av proteiner som reglerar cytokinsignaler genom att hämma aktiviteten hos JAK-STAT-signaltransduktionsvägen.

Exempel på adaptiva suppressorgener inkluderar:

* FoxP3 (Forkhead box P3): ett transkriptionsfaktor som är nödvändigt för utvecklingen och funktionen av Tregs.
* IL-10 (Interleukin 10): ett cytokin som produceras av Tregs och andra celler, vilket hämpar aktivering av immunceller genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner.
* TGF-β (Transforming Growth Factor β): ett cytokin som produceras av Tregs och andra celler, vilket bidrar till toleransen mot själva kroppen genom att hämma aktivering av immunceller och induktion av apoptos.

Dessa regulatoriska mekanismer är viktiga för att upprätthålla balansen mellan aktivering och tolerans av immunsystemet, och störningar i dessa processer kan leda till autoimmuna sjukdomar eller ökad susceptibilitet för infektioner.

'Von Hippel-Lindau (VHL) tumor suppressor protein' refererar till ett protein som kodas av VHL-genen och spelar en viktig roll i cellcykeln och angiogenesen (bildandet av nya blodkärl). Proteinet hjälper till att reglera aktiviteten på andra proteiner genom att markera dem för nedbrytning inne i cellerna.

När VHL-genen muteras eller drabbas av epigenetiska förändringar kan det leda till en defekt i VHL-proteinet, vilket i sin tur kan orsaka oreglerad celldelning och angiogenes. Detta kan öka risken för att utveckla en rad olika typer av tumörer, inklusive clear cell renastcellscancer i njurarna, hjärntumörer (som hemangioblastomer), tumörer i binjuremärgen och andra cancerformer.

VHL-syndrom är en ärftlig sjukdom som orsakas av mutationer i VHL-genen och kan öka risken för att utveckla flera olika typer av tumörer under livet.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

P53-genen, även känd som TP53, är en tumörsuppressorgen som kodar för proteinp53. Proteinet p53 spelar en central roll i cellcykelregleringen och DNA-reparationen. Det fungerar som en transkriptionsfaktor och aktiveras i respons på celldamage, såsom DNA-skador eller onkogena signaler. När p53 är aktiverat, kan det either orsaka cellcykelarrest, initiera reparation av DNA-skadan eller inducera apoptos (programmerad celldöd) för att förhindra reproduktion av skadade celler och potentiella cancerutveckling. P53-genen är en av de mest frekventa muterade generna i cancer, och dess inaktivering eller mutation kan leda till onkogen transformation och tumörutveckling.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

'Suppressor of Cytokine Signaling Proteins' (SOCS proteins) är en familj av intracellulära proteiner som reglerar cytokin-signaleringsvägar i celler. De gör detta genom att hämta in och stänga av signaltransduktionsprocessen som startas när en cytokin binder till sin receptor på cellytan.

SOCS proteiner består av en modulär struktur med en SH2-domän (src homology 2) som kan binda till fosforylerade tyrosinresiduer på aktiverade receptorer och en SOCS-box, som interagerar med andra proteiner i ubiquitin-proteasomsystemet. Genom att markera aktiverade receptorproteiner för nedbrytning kan SOCS-proteiner snabbt avsluta cytokinsignaleringen och hjälpa till att förhindra en överdriven eller onormal aktivering av immunresponsen.

Det finns åtta kända medlemmar i SOCS-familjen, varav SOCS1 och SOCS3 är de mest välstuderade. Dessa proteiner spelar en viktig roll i att reglera olika biologiska processer som inflammation, immunrespons, celldelning och apoptos (programmerad celldöd). Dysfunktion eller överaktivering av SOCS-proteiner har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och metaboliska störningar.

Heterozygota förlust är ett medicinskt begrepp som refererar till när en individ som initialt var heterozygot för en given gen, det vill säga hade två olika alleler på ett visst locus, blir homozygot för den ena av de ursprungliga allelerna. Detta kan inträffa genom diverse mekanismer, till exempel som en följd av mutationer eller kromosomavvikelser.

I vissa fall kan heterozygota förlust leda till negativa hälsokonsekvenser, särskilt om den kvarvarande allelen är defekt och inte kan kompensera för den förlorade allelen. Detta kan orsaka en recessiv sjukdom eller öka risken för att utveckla vissa sjukdomar. Emellertid kan heterozygota förlust i andra fall vara asymptomatisk och inte ha någon påverkan alls på individens hälsostatus.

Neoplastic cell transformation refers to the process by which a normal cell undergoes genetic and epigenetic changes that lead to its conversion into a cancerous or malignant cell. This process involves the accumulation of multiple mutations in genes that regulate cell growth, division, and death, leading to uncontrolled cell proliferation and the formation of a neoplasm or tumor.

The genetic changes that occur during neoplastic cell transformation can include point mutations, chromosomal translocations, gene amplifications, and epigenetic modifications such as DNA methylation and histone modification. These changes can affect genes that are involved in various cellular processes, including signal transduction, cell cycle regulation, apoptosis, and DNA repair.

Neoplastic cell transformation is a complex and multistep process that can take place over a period of many years. It often involves the activation of oncogenes and the inactivation of tumor suppressor genes, which can lead to the development of malignant characteristics such as invasiveness and metastasis. Understanding the molecular mechanisms underlying neoplastic cell transformation is critical for the development of effective cancer prevention and treatment strategies.

PTEN (Phosphatase and Tensin Homolog) är ett tumörsuppressorgen som har förmågan att motverka celltillväxt och spridning av cancer genom att reglera celldelning och apoptos (programmerad celldöd). PTEN-fosfohydrolas är en specifik enzymatisk funktion hos PTEN-proteinet som innebär att det kan avlägsna fosfatgrupper från specifika proteiner, lipider och andra molekyler i cellen.

PTEN-fosfohydrolas har en viktig roll i cellsignalering och kontrollerar bland annat aktiviteten hos PI3K/AKT-signalvägen, som är involverad i celldelning, celldifferentiering, apoptos och cellyttväxt. Genom att avlägsna fosfatgrupper från signalproteiner i PI3K/AKT-signalvägen kan PTEN-fosfohydrolas minska aktiviteten i denna signalväg och hjälpa till att begränsa onormal celldelning och cancerspridning.

Mutationer eller nedregleringar av PTEN-genen kan leda till ökad aktivitet hos PI3K/AKT-signalvägen och kan öka risken för cancerutveckling.

DNA-metylering är en process där kemiska grupper, vanligtvis metylgrupper (–CH3), adderas till DNA-strängar. Denna process påverkar ofta genuttrycket genom att förhindra eller underlätta transkriptionen av gener, utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen.

Det vanligaste typerna av DNA-metylering är:

1. N5-metylering av cytosin (5mC), som främst hittas i kropps cellsamma vävnader och är involverad i cellulär differentiering, celldelning och cancerutveckling.
2. N6-metylering av adenin (6mA), som främst hittas i encelliga organismer och vissa virus, men även har påträffats i kropps cellsamma vävnader. Denna typ av metylering är involverad i transkriptionell regulering och DNA-reparation.
3. Hydroxymetylering av 5mC till 5-hydroximetyldesoxycytosin (5hmC), som främst hittas i nervceller och är involverad i epigenetiska processer, såsom cellulär differentiering och neuroplasticitet.

DNA-metylering kan styras av en grupp enzymer kända som DNA-metyltransferaser (DNMT) och demetylaser (TET). Dysreglering av dessa enzymer kan leda till abnormalt genuttryck och är associerat med olika sjukdomar, inklusive cancer.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Tumörbörda (tumor burden) refererar till den totala mängden eller storleken på cancer som påträffats hos en individ. Det kan användas för att beskriva både lokal tumörväxt och spridning av cancern till andra delar av kroppen (metastaser). Tumörbördan kan mätas med olika metoder, exempelvis genom att räkna antalet tumörer eller deras volymer, eller genom att mäta mängden cancerceller i blodet eller andra kroppsvätskor.

En hög tumörbörda kan leda till allvarliga komplikationer och försämrad livskvalitet, samt öka risken för dödlig utgång av sjukdomen. Behandlingen av cancer kan också påverkas av tumörbördan, eftersom högre tumörbörda ofta kräver aggressivare behandlingsmetoder.

"Suppression, genetisk" refererer til mekanismer og processer, der reducerer eller inaktiverer udtrykket af bestemte gener. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder:

1. DNA-methylering: Tilføjelse af methylgrupper (-CH3) til specifikke positioner i DNA-strengen, hvilket ofte resulterer i reduceret transkription og udtryk af det pågældende gen.
2. Histonmodifikation: Ændringer af histonproteiner, der pakker DNA-strengen, kan også have en indvirkning på genudtryk. For eksempel kan acetylering af histoner føre til en åben struktur, der er mere tilgængelig for transskription, mens deacylering og andre modificeringer kan resultere i en mere tæt pakket struktur, hvilket reducerer transkriptionsaktiviteten.
3. RNA-interferens (RNAi): En proces, hvor små interferende RNA-molekyler (siRNA eller miRNA) binder til og destabiliserer specifikke mRNA-molekyler, hvilket forhindrer dem i at blive oversat til protein.
4. Transkriptionelle silencere: Specielle DNA-sekvenser, der rekrutterer proteiner, som aktivt undertrykker transkriptionen af nærliggende gener.
5. Genetisk imprinting: En proces, hvor et gen på en kromosom par er specifikt inaktiveret alt efter om det stammer fra moren eller faren. Dette resulterer i forskellig udtryk af det samme gen alt efter hvilken forælder det stammer fra.

Disse mekanismer spiller en vigtig rolle i reguleringen af genudtryk under udvikling, differentiering og homeostase, men de kan også være involveret i patologiske processer som kræft, neurodegenerative sygdomme og immunologiske lidelser.

Cyklinberoendekinashämmare p16, även känd som CDK4/6-hämmare, är en grupp av medikament som används inom cancerbehandling. Dessa mediciner fungerar genom att hämma en specifik typ av protein, cyklinberoende kinaser (CDK), som spelar en viktig roll i cellcykeln och celldelningen.

Proteinet p16 är en tumörsuppressor som reglerar CDK4/6-aktiviteten genom att hämma deras förmåga att fosforylera (och därmed aktivera) proteinet Rb. När p16 är överaktivt eller när CDK4/6 är överaktiva kan cellcykeln fortsätta oregelbundet, vilket kan leda till onormal celldelning och cancerutveckling.

CDK4/6-hämmare används som en form av targeted therapy (målinriktad terapi) för att behandla vissa typer av cancer, särskilt bröstcancer och äggstockscancer. Genom att hämma CDK4/6 hämmas cellcykeln och celldelningen, vilket kan leda till att tumören stoppar sin tillväxt eller till och med minskar i storlek.

Exempel på CDK4/6-hämmare är palbociclib (Ibrance), ribociclib (Kisqali) och abemaciclib (Verzenio). Dessa mediciner ges vanligen som tablett och används tillsammans med andra cancerbehandlingar, såsom hormonterapi eller kemoterapi.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Retinoblastomproteinet (Rb-proteinet) er ein protein som spiller en viktig rolle innenfor cellecyklusregulering og kontrollen av cellevoksing. Det er kjent for å fungere som en tumorsuppressor, det vil si at det hjelper til å forhindre u kontrollert cellevokst og kanine celler som blir skadelige eller kannere. Rb-proteinet fungerer ved å binde seg til andre proteiner i cellekjernen og på denne måten regulere aktiviteten av gener som styrer cellecyklen. Ved mutasjoner i RB1-genet kan Rb-proteinet bli inaktivert, noe som kan føre til u kontrollert cellevokst og kreftutvikling, særskilt retinoblastom, ein type øye cancer som oftest oppdages hos barn i tidleg alder.

En Wilms tumör, också känd som nefroblastom, är en typ av cancer som drabbar njurarna och främst förekommer hos barn. Det rör sig om en malign tumör som utvecklas från de celler i njuren som under fostertiden är involverade i njurens normala utveckling. Wilms tumör är den vanligaste njurcancerformen hos barn och upptäcks ofta mellan 2 och 5 årsåldern, även om den kan uppstå både tidigare och senare i livet. Symtom på Wilms tumör kan inkludera en smärtfritt bukväxt, buksmärtor, blod i urinen och trötthet. Behandlingen består vanligen av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi). Prognosen för barn med Wilms tumör har förbättrats betydligt under de senaste decennierna och idag överlever mer än 90% av de drabbade barnen fem år efter diagnos.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

"Genomslutande genavstängning" eller "komplett genomsluten genavstängning" (engelska: "complete genetic isolation") är ett medicinskt och genetiskt begrepp som avser en situation där två populationer av en art inte kan para sig och reproducera sig med varandra alls, på grund av genetiska skillnader. Detta innebär att det saknas genflöde mellan de två populationerna, vilket leder till att de utvecklas olika över tiden och eventuellt blir skilda arter.

Det kan exempelvis bero på geografiska barriärer som bergen, floder eller havsområden som förhindrar att populationerna kommer i kontakt med varandra, men det kan också bero på beteendemässiga eller fysiologiska skillnader som gör att de inte attraheras till varandra eller inte kan para sig när de möts.

I vissa fall kan genavstängning ske artificiellt, genom mänsklig inblandning i form av avelsprogram eller selektiv reproduktion som syftar till att skapa populationer med specifika egenskaper eller förhindra vissa gener från att spridas.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

I'm sorry for any confusion, but "Protonkogenproteiner c-mdm2" doesn't seem to be a recognized medical term in English or in my knowledge. However, I believe you might be referring to "p53 and MDM2 protein interaction" which is a significant area of study in cancer research.

MDM2 (Mouse Double Minute 2) is a protein that negatively regulates the tumor suppressor protein p53 by binding to it and promoting its degradation. This interaction plays a crucial role in cell cycle regulation, DNA damage response, and apoptosis. When this interaction is disrupted or overexpressed, it can lead to uncontrolled cell growth and cancer development.

If you meant something different, please let me know and I will do my best to provide an accurate and helpful response.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

'Experimentelle Tumoren' är inte en etablerad medicinsk term, men den kan tolkas som tumörer som används i experimentell forskning. Dessa tumörer kan vara av olika typer beroende på syftet med forskningen, till exempel:

1. Cellstamsatta tumörer (cell line-derived tumors): Dessa tumörer odlas upp från cancerceller som tas från en patient och sedan växer i laboratoriet. De kan användas för att studera cancercellers beteende, svar på behandlingar och möjligheter till nya terapier.

2. Genmodifierade tumörer: Genetiskt modifierade tumörer skapas genom att införa specifika gener i celler som sedan växer till tumörer i laboratoriet. Dessa tumörer används för att studera effekterna av olika gener på cancerutveckling och progression.

3. Xenografttumörer: Ibland transplanteras mänskliga tumörceller eller -vävnader i immunbristiga djur, vanligtvis möss, för att skapa en tumör som växer i djuret. Dessa xenografttumörer används för att studera cancerbiologi och behandlingsrespons.

4. Tumörmodeller: In vitro- eller in vivo-system som efterliknar specifika aspekter av cancerutveckling, progression eller respons på behandlingar. Dessa modeller kan vara antingen mekanistiska (studerar en viss process) eller fenotypiska (studerar ett visst beteende eller egenskap hos tumören).

I allmänhet är experimentella tumörer viktiga verktyg inom cancerforskningen, eftersom de möjliggör studier av cancerbiologi och behandlingsresponser under kontrollerade förhållanden.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

'Tumörceller, odlade' refererar till när cancerceller har bildat en massa eller tumör genom att dela sig och växa oregelbundet. Tumör i sig själv är inte alltid cancer, eftersom det finns både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer.

Godartade tumörer växer långsamt, har väldefinierade gränser och tenderar att vara mindre aggressiva än elakartade tumörer. De kan ofta tas bort genom kirurgi och är sällan livshotande.

Elakartade tumörer däremot, som också består av odlade tumörceller, växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnad och kan sprida sig (metastasera) till andra delar av kroppen via blod- eller lymfkärlen. Dessa tumörer är mer aggressiva än godartade och kan vara livshotande beroende på storlek, placering och omfattning av spridningen.

Kortfattat kan njurtumörer definieras som onkologiska tillstånd orsakade av obehindrad celldelning och växt i njurarna. Detta kan leda till att godartade (benigna) eller elakartade (maligna) tumörer bildas. De vanligaste formerna av njurtumörer är kidney cancer, som oftast drabbar vuxna och kan vara av olika subtyper beroende på vilken celltyp de utvecklas ifrån. Renal cell carcinom (RCC) är den vanligaste subtypen och representerar ungefär 80-85% av alla njurcancerfall. Andra typer inkluderar transsitional cell carcinom, Wilms tumör (som främst drabbar barn) och sarcoma. Symptomen på njurtumörer kan variera beroende på storlek och placering men kan inkludera blod i urinen, smärta eller obehag i ländryggen, onormala urinerade mängder och viktminskning. Behandlingen beror på typ, grad och stadium av tumören men kan omfatta kirurgi, strålbehandling, immunoterapi eller målinriktad terapi.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

"Cell cycle proteins" are a group of proteins that play crucial roles in regulating and controlling the cell cycle - the series of events that take place in a cell leading to its division and duplication. These proteins are involved in various checkpoints during the cell cycle, ensuring that each phase is completed accurately before progressing to the next one. They also help to coordinate the complex biochemical processes that occur during cell division, including DNA replication, chromosome separation, and cytokinesis. Examples of cell cycle proteins include cyclins, cyclin-dependent kinases (CDKs), and various checkpoint proteins.

Repressorproteiner är proteiner som binds till specifika DNA-sekvenser och på så sätt förhindrar transkriptionen av angränsande gener. De fungerar som del av regulatoriska system i celler, där de kan stänga av genuttrycket när det inte behövs. Repressorproteinens aktivitet kan moduleras av olika signalmolekyler, till exempel sekundära meddelandeämnen (secoeder), för att möjliggöra precisely kontrollerad genuttryck. I prokaryota celler är repressorprotein ofta en del av operonregulatoriska system, medan de i eukaryota celler oftare är involverade i regleringen av enskilda gener.

Immunologiska suppressorfaktorer är signalmolekyler som modulerar immunresponsen genom att dämpa eller stoppa aktiviteten hos andra immunceller. Deras främsta funktion är att hjälpa till att upprätthålla homeostasen i det immuna systemet och förhindra överdriven aktivering av immunförsvaret som kan leda till autoimmunitet eller kronisk inflammation.

Exempel på immunologiska suppressorfaktorer inkluderar:

1. T-suppressorceller (Tregs): En typ av T-cell som producerar cytokiner som dämpar aktiviteten hos andra immunceller, såsom T-hjälparceller och B-celler.
2. IL-10: Är en cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler, monocyter/makrofager och dendritceller. IL-10 har starkt immunosuppressiv verkan genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner och kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler.
3. TGF-β (Transforming growth factor beta): Är en cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler, fibroblaster och epitelceller. TGF-β har både immunosuppressivt och antiinflammatoriskt verkan genom att hämma aktiveringen av T-celler och produktionen av proinflammatoriska cytokiner.
4. IL-35: Är en cytokin som produceras av Tregs och har starkt immunosuppressivt verkan genom att hämma proliferationen och aktiveringen av T-celler, B-celler och dendritceller.
5. CTLA-4 (Cytotoxic T-lymphocyte antigen 4): Är en molekyl som uttrycks på ytan av regulerande T-celler och aktiverade T-celler. CTLA-4 binder till kostimulerande receptorer på antigenpresenterande celler och hämmar därmed aktiveringen av T-celler.
6. PD-1 (Programmed cell death protein 1): Är en molekyl som uttrycks på ytan av aktiverade T-celler, B-celler och myeloida celler. PD-1 binder till ligander på antigenpresenterande celler och hämmar därmed aktiveringen av T-celler.

Dessa immunosuppressiva molekyler spelar en viktig roll i underhåll av homeostasen inom det immuna systemet och förhindrar överaktivitet som kan leda till autoimmunitet eller kronisk inflammation. Dereglering av deras uttryck eller funktion kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer, autoimmunitet eller infektioner.

Adenocarcinom är en typ av cancer som utvecklas i körtlar (glandulära celler), vilket innebär att den oftast uppstår i epitelvävnad, det yttre skiktet av celler som täcker huden och de flesta av kroppens ytor. Adenocarcinom är en underkategori till carcinom och kan drabba olika organ, såsom bröst, prostata, tarmsystem, lungor, sköldkörtel och livmoder. Karaktäristiskt för adenocarcinom är att tumörcellerna bildar klumpar eller tubulära strukturer som liknar körtlar. Dessa tumörer kan vara lokaliserade till den drabbade strukturen, men har också potentialen att metastasera (spridas) till andra delar av kroppen.

Neurofibromin 2, också känt som merlin (schwannomin-like protein 1), är ett protein som kodas av genen NF2. Denna gen är belägen på kromosom 22 och är involverad i cellytans reglering och kontroll av celltillväxt och celldelning. Neurofibromin 2/merlin fungerar som en tumörsuppressor, vilket betyder att det hjälper till att förhindra överdriven celldelning och kannibalism som kan leda till cancerutveckling.

Mutationer i NF2-genen har associerats med neurofibromatosis typ 2 (NF2), en ärftlig sjukdom som kännetecknas av godartade tumörer som växer i nerverna, inklusive akustisk neurinom (ett slags hjärnstamstumör) och neurofibroma (nervtumörer under huden eller i nerverna). Dessa tumörer kan orsaka en rad symtom som varierar från lindriga till allvarliga, beroende på storleken och platsen på tumören.

I medicinsk kontext är Neurofibromin 2/merlin ett viktigt protein att undersöka när det gäller diagnos, behandling och forskning kring neurofibromatosis typ 2 och relaterade sjukdomar.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

'Ubiquitin-protein ligaser' (UBE's or E3 ligases) är en typ av enzymer som spelar en viktig roll i proteinnedbrytningen och regleringen av cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och DNA-skador. De gör detta genom att katalysera överföringen av ubiquitin, ett litet protein, till specifika målproteiner.

Ubiquitinering av proteiner kan leda till olika konsekvenser beroende på hur många ubiquitinmolekyler som adderas och var de adderas. Monoubiquitinering (enbart en ubiquitinmolekyl) kan fungera som en signal för att ändra proteins interaktioner eller lokalisering, medan polyubiquitinering (flera ubiquitinmolekyler) oftast är associerat med proteinnedbrytning.

UBE's kan kategoriseras i tre huvudgrupper baserat på deras struktur och mekanism: Really Interesting New Gene (RING)-finger, Homologous to E6-AP C-terminus (HECT) och RING Between RING (RBR). Varje grupp har sina unika egenskaper och roller i ubiquitinering av olika målproteiner.

I allmänhet är UBE's viktiga regulatörer av cellulära processer, och deras felreglering kan leda till patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska tillstånd.

WT1 (Wilms' tumor 1) är ett protein som kodas för av WT1-genen. Detta protein spelar en viktig roll i den normala utvecklingen av njurarna under fostertiden och fortsätter att spela en viktig roll i underhållet och funktionen hos vuxna njurar. WT1-proteinet fungerar som en transkriptionsfaktor, vilket betyder att det binder till DNA och hjälper till att kontrollera aktiviteten hos andra gener.

Mutationer i WT1-genen kan leda till Wilms' tumör, en typ av cancer som drabbar barnens njurar. WT1-proteinet är också involverat i hårtoppscellscancer och vissa former av leukemi. Forskning pågår för att undersöka hur WT1-proteinet kan användas som ett mål för cancerbehandlingar.

Xenotransplantation är en medicinsk term som refererar till överföringen av celler, vävnader eller organ från ett individuellt djur till en människa. Detta är en aktivt undersökt behandlingsmetod för att möjliggöra organdonation när det saknas lämpliga organ donerade av människor.

De flesta xenotransplantationsexperiment har använt sig av grisorgan, eftersom deras storlek och funktion är relativt lika mänskliga organ. Men det finns också andra djur som har använts i forskning, såsom apor, fåror och kaniner.

Xenotransplantation är ett mycket komplext område inom transplantationsmedicin på grund av den starka immunreaktionen som uppstår när en människokropp tar emot celler, vävnader eller organ från ett annat djur. För att försöka undvika detta använder forskare tekniker såsom genmodifiering och immunsuppressiva behandlingar.

Även om det har genomförts några framgångsrika xenotransplantationsexperiment på djur, finns det fortfarande inga etablerade behandlingsmetoder för människor. Forskningen fortsätter att utvecklas och det är möjligt att xenotransplantation kommer att bli en viktig del av transplantationsmedicinen i framtiden.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

Proteiner (eller proteinmolekyler) är stora, komplexa molekyler som består av aminosyror som kedjas samman i en specifik sekvens. Proteiner bygger upp och utgör en väsentlig del av alla levande cellers struktur och funktion. De utför viktiga funktioner såsom att underlätta kroppens tillväxt och reparation, reglera processer i cellen, skydda organismen från främmande ämnen som t.ex. virus och bakterier samt hjälpa till vid transport av andra molekyler inom kroppen. Proteiner kan ha en mycket varierad struktur och form beroende på deras funktion, och de kan indelas i olika klasser baserat på deras specifika egenskaper och roller inom cellen.

Retinoblastomgener är en gen som kodar för ett protein som hjälper till att reglera cellcykeln och celldelningen i det retina, den del av ögat där ljusdetektering sker. När Retinoblastomgener muteras eller defekt kan det leda till oreglerad celldelning och bildandet av tumörer i det retina, vilket kallas retinoblastom. Det finns två typer av retinoblastom: den ärftliga formen (som orsakas av en ärftlig defekt i båda kopiorna av Retinoblastomgener) och den sporadiska formen (som orsakas av en slumpmässig mutation i en kopia av Retinoblastomgener).

"Cyclin-dependent kinase inhibitor p21" är en proteinmolekyl som hämmer cyklinberoende kinaser (CDKs), vilket är en grupp enzymer involverade i celldelningens reglering. Proteinet p21 syntetiseras i respons på cellulär stress och DNA-skada, och fungerar som ett negativt regulatoriskt protein av CDK-aktiviteten. Detta leder till att celldelningen hämmas, vilket ger tid för reparation av skadan eller induktion av apoptos (programmerad celldöd) om skadan är allvarlig nog. Sålunda har p21 en viktig roll i att underhålla genomet stabilitet och kontrollera cellcykeln.

En karcinoidtumör är en sällsynt typ av neuroendokrin tumör (NET) som vanligtvis utvecklas i tarmsystemet, men kan också förekomma i lungor, sköldkörtel och andra kroppsdelar. Dessa tumörer uppstår från hormonproducerande neuroendokrina celler och tenderar att växa långsamt jämfört med många andra typer av cancer.

Karcinoidtumörer kan producera och sekretera olika hormoner och biogena aminer, vilket kan leda till en rad symtom som karaktäriseras av karcinoidsyndromet. Detta inkluderar diarré, hudrodnad, hosta, andningssvårigheter och i vissa fall hjärtproblem.

Det är viktigt att upptäcka och behandla karcinoidtumörer så tidigt som möjligt för att undvika komplikationer och förebygga spridning till andra delar av kroppen. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling med bland annat hormonblockerande eller cytotoxiska läkemedel, och lokalt behandlingsalternativ som radiofrekvensablation eller embolisation.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

RNA-interferens (RNAi) är ett naturligt förekommande cellulärt försvarssystem hos eukaryota celler som skyddar mot främmande genetisk material, till exempel virus. Det bygger på att korta dubbelsträngade RNA-molekyler (siRNA) binder till och leder till degradering av komplementära mRNA-molekyler, vilket resulterar i nedreglering av specifika geners syntes på proteinnivå. RNAi kan också användas som en teknik inom molekylärbiologi för att studera genfunktioner och utveckla terapeutiska strategier.

Protein-serin-treonin kinaser (PST-kinaser) är en grupp enzymer som har förmågan att katalysera överföringen av en fosfatgrupp från ATP till serin eller treonin aminosyror i proteiner. Denna process kallas fosforylering och den reglerar ofta proteinaktivitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inom cellen. PST-kinaserna spelar därför en viktig roll i cellsignalering, celldelning, apoptos och metabolism. Dereglering av dessa kinaser kan leda till olika sjukdomszustånd, exempelvis cancer.

'Metastase' är ett medicinskt begrepp som refererar till spridning av cancer från den ursprungliga tumören till andra delar av kroppen. Detta sker genom att cancercellerna lossnar från den primära tumören, färdas genom blod- eller lymfkretsloppet och slutligen etablerar sig i en ny plats där de kan bilda sekundära tumörer. Metastaser är ett komplicerat tillstånd som ofta är svårt att behandla och kan vara livshotande beroende på vilka organ som drabbats.

'Wilms tumör-gen' refererar till genetiska mutationer som är associerade med ökad risk för Wilms tumör, en typ av njurcancer hos barn. Den vanligaste genen som är associerad med Wilms tumör är WT1, som kodar för en transkriptionsfaktor som spelar en viktig roll i den normala njurens utveckling. Andra gener som har visat sig vara relaterade till Wilms tumör inkluderar WTX, CTNNB1, SIX1 och SIX2. Mutationer i dessa gener kan orsaka störningar i cellcykeln och celldifferentiering, vilket kan leda till onkogenes och cancerrisksammandragande effekter. Det är värt att notera att endast en liten andel av Wilms tumörfall orsakas av genetiska faktorer, medan de flesta fall saknar kända genetiska orsaker och tros vara relaterade till slumpmässiga mutationer under fostertiden.

MikroRNA (miRNA) är korta, enkelsträngade RNA-molekyler som spelar en viktig roll i genregleringen av eukaryota celler. De är normalt 18-25 nukleotider långa och transkriberas från egna gener eller intronerna hos protein kodande gener. MiRNAs binder till komplementära sekvenser i 3'-utanpårsregionen av mål-mRNA, vilket orsakar nedbrytning eller translationsinhibering av mRNA och därmed minskar syntesen av det proteinet. MiRNAs är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering, apoptos och immunresponser. Dysregleringar av miRNA-funktion har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer, diabetes och kardiovaskulära sjukdomar.

I en medicinsk kontext refererer et **onkogen** til et gen som under normale forhold hjælper med at regulere cellers vækst og deling, men som kan blive muteret eller overaktivt udtrykt, hvilket fører til u kontrolleret cellevækst og dermed kan føre til kræft.

Onkogener dannes ofte ved genmutationer, enten som en del af arvelige sygdomme eller som en konsekvens af skade på DNA, for eksempel som følge af eksponering for kemiske stoffer, stråling eller andre miljøfaktorer. Når et onkogen er aktiveret, kan det sende fejlagtige signaler, der får cellen til at vokse og dele sig uforholdsmæssigt hurtigt, hvilket kan resultere i en tumor.

Det bør bemærkes, at onkogener ikke er ensbetydende med kræft, da mange mennesker har muterede onkogener uden at udvikle kræft. Derudover kan visse typer kræft udvikles uden at der er tale om en ændring i et onkogen.

Adenomatous polyposis coli (APC) protein er en tumorsuppressorprotein som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst og deling. Mutasjoner i APC-genet kan føre til abnormalt vekst av tarmskjevetiss, og dette kan resultere i utviklingen av adenomatøse polypper i tjocktarmen.

APC-proteinet er involvert i Wnt-signalveien, som er en intracellulær signalvei som regulerer cellers vekst og differensiasjon. Når APC-proteinet muteres, blir Wnt-signalveien forstyrret, og dette fører til uregulert cellevekst og eventuelt til cancerutvikling.

Adenomatous polyposis coli (APC) protein is a tumor suppressor protein that plays an important role in regulating cell growth and division. Mutations in the APC gene can lead to abnormal growth of intestinal tissue, resulting in the development of adenomatous polyps in the colon.

The APC protein is involved in the Wnt signaling pathway, which is an intracellular signaling pathway that regulates cell growth and differentiation. When the APC protein is mutated, the Wnt signaling pathway is disrupted, leading to unregulated cell growth and potentially to cancer development.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

DNA-skada, eller DNA-mutation, refererar till en förändring i den genetiska informationen som är kodad i DNA-molekylen. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom exponering för strålning, kemikalier eller virus. Skador på DNA:t kan också uppstå spontant under cellens normala verksamhet.

Det finns två huvudtyper av DNA-skador: basskador och strukturella skador. Basskador innebär att en av de fyra grundämnena i DNA, adenin (A), tymin (T), guanin (G) eller cytosin (C), har förändrats på ett sätt som stör kodningen av genetisk information. Strukturella skador innebär att DNA-molekylen har brutits, böjts eller förvrängts på något sätt.

DNA-skador kan ha olika konsekvenser beroende på var de uppstår och hur allvarliga de är. I vissa fall kan skadan repareras av cellens eget reparationssystem, men i andra fall kan den leda till genetiska mutationer som kan öka risken för sjukdomar såsom cancer.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

Hudtumörer är abnorma tillväxt eller förändringar av celler i huden. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Några exempel på godartade hudtumörer inkluderar:

* Nevi (mole): En vanlig typ av benig tumör orsakad av samlingar av pigmentceller (melanocyter)
* Hämangiom: En tumör som består av blodkärl
* Lipom: En tunnor orsakad av fettsvävnad

Exempel på elakartade hudtumörer inkluderar:

* Basalcellsk cancer: Den vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en rosa, pärlglänsande eller skinande knöl. Det är sällan livshotande men kan vara destruktivt lokalt.
* Platssk cancer: Den näst vanligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en röd, skrovlig eller skrynklig knöl eller plaket. Det är mer aggressivt än basalcellsk cancer och kan sprida till andra delar av kroppen.
* Melanom: Den allvarligaste typen av hudcancer som ofta visar sig som en förändring i ett mole eller en ny, oregelbunden fläck på huden. Det har potentialen att spridas till andra delar av kroppen och kan vara livshotande om det inte behandlas tidigt.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.

"Experimentell brösttumör" är inte en etablerad medicinsk diagnos. Begreppet kan dock avse forskning relaterad till att skapa eller manipulera tumörer i brösten för att undersöka deras beteende, svar på behandling och andra aspekter av cancerbiologin. Detta görs ofta genom att använda djurmodeller, cellkulturer eller andra prekliniska modeller.

Experimentell forskning inom området bröstcancer kan handla om att undersöka olika typer av behandlingar, såsom cellterapi, immunterapi, targeted therapies och andra innovativa behandlingsmetoder. Forskningen kan även fokusera på att försöka förstå cancerutvecklingen, tillväxten och spridningen av tumörer i brösten, samt på att undersöka riskfaktorer och skyddsfaktorer för bröstcancer.

Det är viktigt att notera att experimentell forskning inte direkt appliceras på människor och att det krävs ytterligare studier och kliniska prövningar innan nya behandlingsmetoder kan användas i klinisk praxis.

Tjocktarmstumörer (Coloncancer) är en typ av cancer som utgår från celler i tjocktarmen. Det kan vara polypen eller oregelbundet växande celler i tjocktarmens slemhinna som utvecklas till cancertumörer. Tjocktarmscancern är en av de vanligaste formerna av cancer i industrialiserade länder och drabbar ofta äldre personer över 50 år. Riskfaktorer för att utveckla tjocktarmscancer innefattar bland annat ålder, rökning, fetma, fysisk inaktivitet, låg fiber- och hög fettrik diet, personlig eller familjär historia av polyp eller cancer i tjocktarmen. Symptomen på tjocktarmscancer kan vara blödningar från anus, förstoppning, diarré, buksmärtor, viktminskning och trötthet. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

En levertumör är en abnorm oväxt i levergewebe som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). De maliga levertumörerna, även kända som primära levercancer, inkluderar hepatocellulär carcinom (HCC), klorom, angiosarkom och hepatoblastom. Dessa typer av cancer kan vara livshotande om de inte upptäcks och behandlas tidigt. Faktorer som ökar risken för levercancer inkluderar viral hepatit (hepatit B eller C), fetma, alkoholmissbruk, tobacco smoking och exponering för karcinogena kemikalier. Godartade levertumörer inkluderar hemangiomer, adenom och fokal nodulär hyperplasi (FNH). Dessa är ofta asymptomatiska och upptäcks ofta slumpmässigt under en rutinundersökning. I allmänhet behövs inget behandling för godartade levertumörer om de inte orsakar några symtom eller växer över tiden.

'Tumor Microenvironment' (TME) refererer til den samling af celler, extracellulære matricer, blodkødder og andre strukturer som omgiver og interagerer med cancercellerne i en solid tumor. TME består af både malign (cancer) og ikke-malign (normale) celler, herunder fibroblaster, endotheliale celler, immunceller (som f.eks. lymfocytter, makrofager og neutrofiler), og andre celletyper som kan påvirke tumorens vækst, overlevelse, invasivitet og respons på behandling.

Den extracellulære matrix (ECM) i TME består af forskellige proteiner, kollagener, proteoglykaner og andre molekyler, der bidrager til tumorens struktur, stivhed og integritet. Disse komponenter kan omdannes eller modificeres af cancercellerne og andre celler i TME, hvilket fører til en mere abnorm, pro-tumorøg microenvironment.

Blodkødderne i TME spiller en vigtig rolle ved forsyning af tumoren med næringsrstoffer og ilt, samt ved fjernelse af affaldsstoffer. De kan også fungere som en rute for cancercellers indvandring (invasivitet) og metastase til andre dele af kroppen.

TME er ofte immunosuppressivt, hvilket betyder at det undertrykker den normale immunrespons mod cancerceller. Dette sker delvis gennem immunsuppressive celler som regulatoriske T-celler (Tregs) og myeloid-derived suppressor cells (MDSCs), der kan hæmme aktiviteten af effektive antitumør-immunceller.

I alt er tumor microenvironment en kompleks, dynamisk og heterogen miljø, der påvirker cancerens udvikling, progression, behandlingsrespons og prognose. Forståelsen af TME og dens interaktion med cancerceller kan hjælpe med at identificere nye terapeutiske mål og strategier for at bekæmpe kræft.

Neuroendokrina tumörer (NET) är en sammanfattande benämning på en grupp sjukdomar som karaktäriseras av oregelbunden tillväxt och aktivitet hos de neuroendokrina cellerna i kroppen. Dessa celler finns utspridda i flera olika organ, men är vanligast förekommande i bukhinnan (tarmarna), lungorna, sköldkörteln och hypofysen.

NET producerar ofta olika typer av hormoner eller biogena aminer som kan orsaka specifika symtom beroende på var tumören är belägen och vilka substanser den producerar. Exempel på sådana substanser inkluderar serotonin, gastrin, insulin och glukagon.

NET kan vara välväxta (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kan metastasera till andra delar av kroppen. Diagnos ställs vanligen genom att undersöka blodprover och urinprov för att mäta hormon- och ämnesomsättningsprodukterna, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som exempelvis scintigrafi, PET/CT eller MRI. Behandlingen kan bestå av kirurgi, läkemedelsbehandling, strålterapi och lokal behandling med kemikalier (ablation).

'Ovarian neoplasms' refererar till abnorma tillväxtor i äggstockarna som kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De kan också vara av oklar natur (gränsövergående). Ovarian neoplasms delas vanligen in i epiteliella, germcell-relaterade och stromala neoplasmer beroende på vilken celltyp de utvecklas från. Symptomen kan vara vagt och kan omfatta buksmärta, magsmärta, svullnad eller trycksensation i buken samt trötthet. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen. Vanligen innebär det kirurgiskt ingrepp för att ta bort tumören och ibland även cellgiftsbehandling (chemotherapi) eller strålbehandling (radioterapi).

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.

Sjævrektalcancer, også kendt som skivepitelcancer, er en type kræft der dannes i slimhinden (den mukøse membran) i fordøjelsessystemet. Navnet "skivepitelcancer" kommer fra det faktum at cellerne i slimhinden er organiseret i lag, hvor de øverste celler danner et fladt lag, der minder om en skive (eller "flade epitel").

Skivepitelcancer opstår som regel i tyktlejet eller endetarmen, men kan også forekomme andre steder i fordøjelsessystemet. Faktorer såsom tobacco ryging, alkohol misbrug, infektion med humane papillomavirus (HPV) og en historik om inflammatoriske tarmsygdomme kan øge risikoen for at udvikle skivepitelcancer.

Symptomer på skivepitelcancer kan inkludere blødninger fra endetarmen, ændret afføringsmønster, vægttab, træthed og mavesmerter. Hvis kræften er i en tidlig fase, kan den ofte behandles med kirurgi alene, mens avanceret stadie kræft kan kræve kombineret behandling med kirurgi, strålebehandling og/eller kemoterapi.

"CpG islands" är en term inom genetiken och epigenetiken. De definieras som korta, relativt DNA-sekvenser (ofta uppemot 1000 baspar långa) som har en hög andel av cytosin (C) och guanin (G) basepar som följer varandra i den speciella sekvensordningen CpG. "p" står för fosfatgruppen som förenar de två basparen.

CpG-öar är ofta belägna i närheten av promotorregioner, vilket är sekvenser av DNA som initierar transkriptionen av gener. I normalt tillstånd är CpG-sekvenser i kroppen metylerade, det vill säga att en metylgrupp (CH3) fogas till cytosinet i CpG-sekvensen. Metylering av DNA kan påverka genuttrycket och är en viktig mekanism inom epigenetiken.

Ändringar i CpG-öarnas metyleringsmönster har visats vara involverade i flera sjukdomar, inklusive cancer. I cancer kan CpG-öarna hypometyleras (för lite metylering) eller hypermetyleras (för mycket metylering), vilket kan leda till förändringar i genuttrycket och cellulär funktion.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Fosformonoesterhydrolase er en type enzym, som bryder ned specifikke kemiske forbindelser kaldet fosfomonoesterer. Disse enzymer katalyserer hydrolysen (splittelse ved vandtilføjning) af fosfatbindingen i fosfomonoesterer, hvilket resulterer i frigivelsen af en fosfatgruppe og en alkoholgruppe.

Denne type enzym inkluderer bl.a. fosfataser, som er involveret i mange biologiske processer, herunder stofskifteprocesser som glykolysen og glukoneogenesen. Fosfatasen spiller også en rolle i reguleringen af intracellulær signalering og cellulær adfærd, herunder nedbrydningen af signalsubstanser som sekundære mellemstoffer under signaltransduktionsprocesser.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.

Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

Xenograft models are a type of animal model used in preclinical research, particularly in cancer studies. In a xenograft model, human tumor cells or tissues are implanted into an immunodeficient mouse, which allows the tumor to grow and be studied in a living organism.

Xenograft model antitumor assays refer to experiments that use xenograft models to evaluate the effectiveness of potential anti-cancer therapies. In these assays, the implanted tumor cells are allowed to establish and grow for a period of time before treatment with the experimental therapy is initiated. The response of the tumor to the therapy is then monitored over time, and various parameters such as tumor size, survival, and metastasis can be measured to assess the efficacy of the treatment.

Xenograft model antitumor assays can provide valuable information about the safety and effectiveness of new anti-cancer therapies before they are tested in human clinical trials. However, it is important to note that xenograft models have limitations, such as differences in tumor biology between mice and humans, and the absence of an intact immune system in immunodeficient mice, which can affect the translatability of the results to human patients.

I'm happy to help! However, I believe there might be a small typo in your question. If you are asking for a medical definition of "p16 protein" rather than "p16-generator," here is a brief description:

The p16 protein is a tumor suppressor protein that plays a crucial role in regulating the cell cycle. It is encoded by the CDKN2A gene, which stands for cyclin-dependent kinase inhibitor 2A. The p16 protein functions by inhibiting the activity of certain enzymes called cyclin-dependent kinases (CDKs), specifically CDK4 and CDK6. These CDKs play a key role in promoting cell cycle progression from the G1 phase to the S phase.

When the p16 protein is expressed at normal levels, it helps ensure that cells do not proceed through the cell cycle too quickly or abnormally. However, in some cases, the CDKN2A gene can become mutated or silenced, leading to a reduction or loss of p16 protein expression. This loss of p16 function can contribute to uncontrolled cell growth and division, which is a hallmark of cancer.

Therefore, detecting overexpression of the p16 protein in certain types of tumors can be indicative of abnormal cell cycle regulation and may suggest a more aggressive cancer phenotype.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

En lungtumör är en abnorm odling (tumör) av celler i lungorna. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga lungtumörer kallas ofta för lungcancer och de kan delas in i två huvudgrupper: småcelliga lungcancerytter och icke-småcelliga lungcancerytter. Lungcancer är en av de vanligaste formerna av cancer och orsakas ofta av rökning. Symptomen på lungcancer kan inkludera hosta, bröstsmärtor, andningssvårigheter och viktminskning. Behandlingen beror på typen och utbredningen av cancertypen, men kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

"Ras-generator" är inget etablerat medicinskt begrepp, utan verkar vara ett felstavat eller förvrängt uttryck. Det kan möjligen syfta på "rasgeneder", vilket är en benämning inom genetiken som avser förändringar (mutationer) i gener som kodar för proteiner i RAS-signalvägar.

RAS-proteiner spelar en viktig roll i cellcykeln och celldelningen, och förändringar i dessa gener kan leda till onormal celltillväxt och cancer. Exempel på cancersjukdomar som kan vara associerade med RAS-geneder inkluderar lungcancer, coloncancer och pankreascancer.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

Transaktivatorer är en typ av proteiner som hjälper att aktivera eller stänga av andra gener genom att binde till deras kontrollregioner, även kända som enhancer. Transaktivatorerna kan påverka genuttrycket genom att rekrytera andra proteiner till DNA:t, vilket orsakar en ökning eller minskning av transkriptionen av specifika gener.

Det finns olika typer av transaktivatorer, inklusive kärnreceptorer som binder till hormoner och andra signalsubstanser för att reglera genuttrycket i samband med cellsignalering. Andra exempel på transaktivatorer är transkriptionsfaktorer som aktiverar eller stänger av gener genom att interagera med deras enhancer.

Transaktivatorer kan spela en viktig roll i cellulär differentiering, utveckling och patologiska tillstånd som cancer. Dysreglering av transaktivatorer kan leda till onormal genuttryck och cellfunktion.

En gliom är en typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen. Gliaceller är stödjande celler i centrala nervsystemet (CNS) och hjälper till att skydda, näringsuppehålla och underhålla andra nervceller.

Det finns olika subtyper av gliom beroende på vilken sorts gliacell de utgår från. Några exempel är astrocymomer, ependymomer och oligodendrogliomer. Astrocymomer är den vanligaste typen av gliom och utgår från astrocytceller.

Gliomer klassificeras ofta efter deras grad av malignitet, som indikerar hur snabbt tumören växer och sprider sig. Låggradiga gliomer växer långsammare och är mindre aggressiva än höggradiga gliomer.

Symptomen på gliom kan variera beroende på var i hjärnan eller ryggmärgen tumören finns och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, krämpor, yrsel, minnesförlust, svårigheter med att tala, se eller höra, samt muskelsvaghet eller förlamning. Behandlingen av gliom kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på tumörtyp, storlek och placering.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

Ren cell carcinoma (RCC) är en typ av cancer som utgår från de tubulära epitelcellerna i njuren. Det är den vanligaste formen av njurcancer hos vuxna och utgör cirka 80-85% av alla primära njurcancertumörer. RCC kännetecknas ofta av ett långsamt tillväxttempero, men den kan också vara aggressiv och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på RCC kan variera stort, men de vanligaste tecknen är blod i urinen, smärta eller tryckkänsla i flanken, och en kändisk knöl i buken. Behandlingen för RCC beror på cancerstadiet, storleken på tumören, om den har spridit sig till andra delar av kroppen och patientens allmänt tillstånd. Behandlingsalternativen innefattar operation, strålbehandling, immunterapi, målinriktad terapi och kemoterapi.

Cell aging, eller cellulär åldrande, är ett komplext fenomen som innebär en progressiv förändring i cellens struktur och funktion över tid. Detta leder till en nedgång i cellens förmåga att utöva sin normala funktion och kan öka sannolikheten för sjukdomar och död.

Cellåldrande kännetecknas av ett antal förändringar på cellynivå, inklusive:

1. Genomskading: Cellernas DNA kan skadas över tid, vilket kan orsaka mutationer och genetiska fel.
2. Telomerstjälkning: Telomererna, de repetitiva DNA-sekvenser som skyddar kromosomändarna, förkortas varje gång cellen delar sig. När telomererna blir för kort kan celldelningen inte fortsätta, vilket leder till cellulär åldrande och apoptos (programmerad celldöd).
3. Epigenetiska förändringar: Cellernas epigenetiska mönster, som påverkar genuttryck, kan förändras över tid, vilket kan leda till onormal geneexpression och cellulär åldrande.
4. Proteinförändringar: Proteiner i cellen kan bli felaktigt foldade eller aggregera, vilket kan störa cellens funktion och leda till cellulär åldrande.
5. Mitokondriell dysfunktion: Mitokondrier, de organeller som producerar energi i cellen, kan bli mindre effektiva över tid, vilket kan leda till ökad produktion av fria radikaler och celldöd.

Cellåldrande är en naturlig del av livet, men vissa faktorer, som livsstil, miljö och genetiska faktorer, kan påverka cellernas åldrandeprocess. Genom att förstå de mekanismer som styr cellåldrande kan forskare möjligen hitta nya sätt att förhindra eller bromsa denna process och förbättra livslängden och livskvaliteten.

RNA (Ribonucleic acid) i forbindelse med cancer (tumør) refererer oftest til RNA som produceres af cancerceller under transskriptionen af genetisk information fra DNA. Det kan være relateret til specielle typer RNA, såsom messenger RNA (mRNA), ribosomalt RNA (rRNA) og ikke-kodende RNA (ncRNA), herunder microRNA (miRNA), piwi-interagerende RNA (piRNA) og lange ikke-kodende RNA (lincRNA). Disse forskellige typer RNA spiller en vigtig rolle i reguleringen af cellulær funktion, inklusive cellevækst, differentiering og apoptose.

I cancer kan abnorme ændringer i RNA-produktion og -regulering resultere i ubalancer i cellulær homeostase, hvilket kan føre til u kontrolleret cellevækst og dannelsen af tumører. For eksempel kan overudtryk eller underudtryk af visse miRNA-molekyler være forbundet med cancerens udvikling, progression og prognose.

Undersøgelse af RNA i cancer har potentiale til at afsløre nye diagnosemåder, prognostiske markører og terapeutiske mål for cancerbehandling.

Människokromosomer är de strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har 23 par av kromosomer, alltså totalt 46 stycken.

Par 3 av människokromosomerna består av två korta armar (p-armarna) och två långa armar (q-armarna). Varje individ har ett exemplar från modern och ett från fadern i varje par, inklusive par 3. Dessa är dock inte identiska mellan föräldrarna, utan kan ha små skillnader i deras genetiska information.

Varje kromosom i par 3 har en unik uppsättning gener som påverkar olika aspekter av individens fysiologi och fenotyp. Vissa är viktiga för utvecklingen av könskaraktärer, men de flesta påverkar andra kroppsliga funktioner och drag.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

Tumörtransplantation refererar till en teknik inom forskning där tumörceller från en individ transplanteras till en annan individ, ofta en mus eller annat djur, med syfte att studera cancerutvecklingen och testa olika behandlingsstrategier. Den mottagande individen är vanligtvis immunbristig, det vill säga har ett undertryckt immunförsvar, för att förhindra avstötning av de transplanterade tumörcellerna. Detta metod kan användas för att skapa en standardiserad modell för cancerforskning och utveckling av nya terapier.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Celltillväxtprocesser (cell growth processes) refererar till de mekanismer och processer som reglerar cellens storlek, form och funktion genom att kontrollera celldelning, cellytaexpansion och celldöd. Dessa processer inkluderar:

1. Celldelning (Cell division): Den process där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Det sker genom mitos eller meios.
2. Cellytaexpansion (Cell size expansion): Den process där cellen expanderar i storlek för att nå sin fulla storlek och funktion.
3. Celldifferentiering (Cell differentiation): Den process där en stamcell eller en icke-specialized cell utvecklas till en specifik celltyp med en specifik funktion.
4. Celldöd (Cell death): Den process där en cell dör på ett kontrollerat sätt, antingen genom apoptos eller nekros.
5. Cellekvilibrium (Cell equilibrium): Balansen mellan celldelning och celldöd för att upprätthålla en konstant cellpopulation i en given tid.

Alla dessa processer är nödvändiga för att hålla livscykeln hos en cell i balans och för att säkerställa att cellen fungerar korrekt. Avvikelser i celltillväxtprocesserna kan leda till sjukdomar som cancer, degenerativa sjukdomar och åldrande.

En kromosomdeletion är ett medicinskt tillstånd där en del av en kromosom saknas. Detta orsakas vanligtvis under meiosen, den cellulära processen då könsceller bildas, när en bit av en kromosom avlägsnas av misstag. Deletionerna kan vara mycket små och omfatta endast ett litet antal gener eller vara stora och omfatta stora delar av kromosomen.

Deletioner på autosomer (icke-könskromosomer) kan leda till olika grader av developmentella rubbningar, beroende på storleken och platsen för deletionen. Små deletioner kan vara asymptomatiska eller orsaka milda till måttliga problem, medan större deletioner ofta orsakar allvarligare problem som till exempel mentala retardation, missbildningar och ökad risk för sjukdomar.

Deletioner på köns kromosomer (X- och Y-kromosomer) kan också leda till olika grader av developmentella problem och könsspecifika tillstånd, såsom Klinefelters syndrom och Turners syndrom.

"Bukspottkörteltumörer" refererar till cancer som utvecklas i bukspottkörteln (pankreas). Det finns två huvudsakliga typer av pankreascancer: exokrin tumörer och endokrina tumörer.

Exokrina tumörer, även kända som duktala adenocarcinomer, är den vanligaste typen av bukspottkörteltumörer och utgör ungefär 95% av alla fall. De utvecklas vanligtvis i de exokrina cellerna som producerar enzymer som hjälper till vid digestionen.

Endokrina tumörer, även kända som neuroendokrina tumörer (NET), är ovanligare och utgör ungefär 5% av alla fall. De utvecklas i de endokrina cellerna som producerar hormoner, såsom insulin och glukagon.

Symptomen på bukspottkörteltumörer kan variera beroende på tumörtyp och storlek, men kan inkludera viktminskning, smärta i övergången mellan magen och ryggen, illamående och kräkningar, gulsot (icterus) och förstoppning. Behandlingen beror på tumörtyp, storlek och om det har spridit sig eller inte, men kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (chemotherapi) och målinriktad behandling som tar itu med specifika molekyler i cancercellerna.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Epigenetics refers to changes in gene expression that do not involve alterations to the underlying DNA sequence. These changes are heritable and can be influenced by various factors such as environment, lifestyle, and aging. Epigenetic modifications include DNA methylation, histone modification, and non-coding RNA regulation.

In the context of genetics, epigenetic changes can affect gene expression and thus phenotype without altering the genetic code itself. These changes can have significant implications for human health and disease, including cancer, neurodevelopmental disorders, and aging-related diseases. Epigenetic modifications are also potentially reversible, making them a promising target for therapeutic interventions.

Apoptosregulerande proteiner är proteiner som har en roll i kontrollen och regulationen av apoptos, också känt som programmerad celldöd. Apoptos är en normal och nödvändig process där celler elimineras för att underhålla homeostasen i kroppen.

Det finns två huvudsakliga grupper av apoptosregulerande proteiner: pro-apoptotiska proteiner och anti-apoptotiska proteiner. Pro-apoptotiska proteiner stimulerar apoptosprocessen, medan anti-apoptotiska proteiner motverkar eller hämmar den.

Exempel på pro-apoptotiska proteiner inkluderar BAX, BAK och cytochrom c, medan anti-apoptotiska proteiner inkluderar BCL-2, BCL-XL och IAP (inhibitor of apoptosis) proteinfamiljen.

Apoptosregulerande proteiner är involverade i flera cellulära signaltransduktionsvägar som styr celldöd, inklusive mitokondriella signalvägar, death receptor-medierad signalering och endoplasmatisk retikulum-associerad signalering. Dysreglering av apoptosregulerande proteiner kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

DNA-mutationsanalys (også kalt genetisk testing eller genetisk sekvensanalyse) er en laboratoriemetode der anvendes til at identificere og analysere ændringer (mutationer) i DNA-sekvensen i et bestemt gen eller i hele genomet. Metoden involverer isolering af DNA fra en prøve, typisk taget fra blod, spyt, hår eller andre kropsvævsprøver. Isoleret DNA klippes derefter op i små stykker og kopieres mange gange over for at skabe mange kopier af det specifikke gen eller område der ønskes analyseret. Disse kopier behandles derefter med en kemisk reaktion, der får de forskellige baser i DNA-sekvensen (A, T, C og G) til at lyse under forskellige bølgelængder af ultraviolet lys. Dette gør det muligt at identificere enhver mutation eller variation i DNA-sekvensen ved at se hvilke baser der lyser under de forskellige bølgelængder.

DNA-mutationsanalys anvendes ofte til at diagnosticere genetiske sygdomme, forudse risikoen for at udvikle visse sygdomme, fastslå arvemåde og forældrekontrol, og i retssager om paternitet. Den kan også anvendes til at undersøge respons på behandling og forebyggelse af genetisk betingede sygdomme.

Hepatocellular carcinoma (HCC) är en typ av primär malign tumör i levern och utgör ungefär 75-85% av alla primära levercancerfall. Den utvecklas vanligtvis från hepatocyter, de celler som utgör majoriteten av leverns vävnad. Faktorer som ökar risken för att utveckla HCC inkluderar virusinfektioner (hepatit B och C), alkoholrelaterad levercirros och aflatoxinexponering. Symptomen på HCC kan variera, men de vanligaste tecknen är viktminskning, trötthet, smärta i övergången mellan buken och bröstet, aptitlöshet och gulsot. Behandlingen beror på cancerstadiet, allmänt hälsotillstånd och patientens preferenser, men kan innefatta kirurgi, ablation, strålbehandling eller systemisk behandling med målriktad terapi eller immunterapi.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

HCT116 är en typ av cellinbjudning (cell line) som isolerats från en humän kolorektal carcinom, eller tjocktarmscancer. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt inom områdena cancer- och genetisk forskning. HCT116-cellerna har en speciell mutation i ett gene som kallas TP53, vilket gör dem till en användbar modell för att studera vissa aspekter av cancersjukdomen. Det är viktigt att notera att HCT116-cellerna inte är representativa för alla kolorektala carcinomer, utan endast för den specifika tumör som de isolerats från.

Glioblastom (WHO grad IV) är en aggressiv typ av hjärntumör som utgår från gliacellerna i hjärnan. Det är den vanligaste och mest elakartade formen av primär hjärntumör hos vuxna, och kännetecknas av snabb celldelning, blodkärlsbildning och nekrosbildning. Glioblastom är mycket svårt att bota på grund av sin aggressiva tillväxt och tendensen att sprida sig lokalt inom hjärnan. Behandlingen består vanligen av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi, men prognosen är ändå ofta dålig med ett medellivslängd på omkring 14-15 månader från diagnos.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

Single-stranded conformation polymorphism (SSCP) är en metod inom molekylärbiologi som används för att upptäcka små skillnader i DNA-sekvensen, till exempel enskilda nukleotidpolymorfismer (SNP). Metoden bygger på att en endast delvis kompletterad DNA-dubbelsträng under speciella förhållanden kan antaga olika konformationer beroende på den exakta sekvensen.

När en DNA-provssekvens delvis komplementärs hybridiseras med en referenssekvens bildas en enkelsträngad region som kan ha olika konformationer beroende på den specifika sekvensen. Dessa konformationella skillnader orsakar förändringar i den migrerande hastigheten av DNA-fragmentet under elektrofores, vilket gör att olika varianter av samma DNA-sekvens kan skiljas åt och identifieras.

SSCP är en känslig metod för mutationsdetektion och används bland annat inom cancerforskning och diagnostik, där den kan hjälpa till att upptäcka genetiska förändringar som kan vara associerade med sjukdom. Metoden har dock blivit allt mindre vanlig på senare år, då andra metoder som exempelvis DNA-sekvensering och SNP-mikroarray har blivit mer tillgängliga och kostnadseffektiva.

Mikrosatelliter är gentekniska markörer som består av upprepade sekvenser av nukleotider i DNA. Mikrosatellitupprepningar refererar till ett laboratorieförfarande där man isolerar och amplifierar (förökar) dessa mikrosatellitregioner med hjälp av en metod som kallas polymerask chain reaction (PCR).

Den typiska proceduren för mikrosatellitupprepning innebär följande steg:

1. DNA-extraktion: Först extraheras DNA från ett biologiskt provermaterial, till exempel blod, spott eller hår.

2. PCR-amplifiering: I denna steg används specifika primers (korta syntetiska DNA-sekvenser) som binder till ändarna av den aktuella mikrosatellitregionen. När PCR-reaktionen sker kommer polymerasen att föröka regionen mellan primerna, vilket resulterar i en stor andel av den specifika mikrosatelliten.

3. Elektrofores: Eftersom de flesta mikrosatelliter har olika upprepningstall skiljer sig deras storlek, och kan därför skiljas åt genom elektrofores i en gel (vanligtvis en agaros- eller polyacrylamidgel).

4. Visualisering: För att se de separerade banden används ofta fluorescerande markörer som fogats till primerna under PCR-amplifieringen. Genom att exponera gelen för ljus av rätt våglängd kommer markörerna att lysa upp och synliggöra banden i en gel-bild.

Mikrosatellitupprepningar används ofta inom forskning och diagnostik, exempelvis för att studera genetisk variation, släktskap och evolution, eller för att identifiera individer inom rättsmedicin.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

Sura anhydrider, även känt som sura estrar, är kemiska föreningar som bildas när en karboxylsyra reagerar med en alkohol i närvaro av ett dehydreringsmedel, vilket resulterar i att vattenmolekylen elimineras. Sura anhydrider är reaktiva och hydrolyseras lätt tillbaka till sina ursprungliga karboxylsyror och alkoholer i närvaro av vatten.

En sura anhydridhydrolaser är en medicinsk term som refererar till ett enzym som katalyserar hydrolysen av sura anhydrider. Det specifika enzymer som har denna funktion är acetylkolinesteras (AChE) och butyrylkolinesteras (BChE). Dessa enzymer bryter ned neurotransmittorerna acetylkolin och butyrylkolin till deras respektive karboxylsyror och alkoholer. AChE är specifikt involverat i nervimpulstransmissionen i centrala och perifera nervsystemet, medan BChE har en mer bred substratspecificitet och kan bryta ned fler olika typer av esterbindningar.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

En brösttumör hos djur är en abnorm odling av celler i eller runt det kvinnliga däggdjursorganet, mjölken, även känt som bröstkörteln. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga tumörer kan infiltrera och invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem och död.

Det är viktigt att notera att bröstcancer hos djur är ovanligare än hos människor, men det kan fortfarande förekomma, särskilt hos äldre djur eller hos vissa raser. De vanligaste tecknen på en brösttumör hos djur innefattar en palpabla massa i bröstet, förändringar i beteende eller aptit, och sårbarhet eller smärta i bröstet. Om du upptäcker några av dessa tecken hos ditt djur bör du genast kontakta din veterinär för att utvärdera tumören och diskutera behandlingsalternativ.

En rhabdoid tumör är en sällsynt och aggressiv cancerform som kan uppstå i olika delar av kroppen, oftast hos barn under två år. Den kan drabba både hjärnan (i form av ett primitivt neuroektodermal tumör, PNET) och njurarna (i form av en rhabdoid tumör i njuren eller RTK).

Rhabdoid tumörer kännetecknas av celler med ett specifikt utseende, så kallade rhabdoid celler. Dessa celler har ett abnormalt utseende och innehåller ofta flera cellkärnor samt ett atypiskt citoplasm.

Prognosen för patienter med rhabdoid tumör är generellt sämre än för andra typer av cancer, delvis på grund av den aggressiva naturen hos tumören och dess tendens att metastasera (spreada till andra kroppsdelar) snabbt. Behandlingen innefattar ofta en kombination av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

'Gene knockdown techniques' refer to a group of molecular biology methods used to reduce the expression or function of specific genes in order to study their role in biological processes. These techniques typically involve the use of small RNA molecules, such as short interfering RNAs (siRNAs) or short hairpin RNAs (shRNAs), to induce degradation or translational repression of target mRNAs.

The most commonly used gene knockdown technique is RNA interference (RNAi), which involves the introduction of double-stranded RNA (dsRNA) molecules that are processed into siRNAs by an enzyme called Dicer. The siRNAs then bind to and direct the degradation of complementary mRNAs, thereby reducing gene expression.

Another gene knockdown technique is the use of antisense oligonucleotides (ASOs), which are single-stranded DNA or RNA molecules that bind to and inhibit the translation or stability of target mRNAs.

Gene knockdown techniques have become valuable tools in functional genomics, drug discovery, and gene therapy research, as they allow researchers to investigate the effects of loss of function of specific genes in a controlled manner. However, it is important to note that these methods are not always specific or complete, and off-target effects can occur, leading to potential artifacts and limitations in their interpretation.

Osteosarcoma är en malign (cancerartad) ben tumör som karaktäriseras av abnormalt celldelning och celldifferentiering, vilket leder till att osteoid (benvävnad i ett tidigt stadium av utvecklingen) bildas inuti tumören. Detta ger upphov till benliknande vävnad som är ovanlig och fungerar inte på samma sätt som normalt ben. Osteosarkom tenderar att drabba snabbväxande benvävnader, oftast i områden nära tillväxtplattorna hos unga individer under puberteten eller äldre vuxna med skelettrelaterade sjukdomar som Pagets sjukdom. Tumören kan vara extremt smärtsam och leda till svullnad, rodnad och varmhet i det drabbade området. Osteosarkom metastaserar ofta tidigt till lungorna eller andra ben, vilket gör att den kan vara svår att behandla och har en relativt hög dödlighetsgrad. Behandlingen innefattar vanligen kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att eliminera eventuella resterande cancerceller.

Tumörstadieindelning, eller tumörgradering, är ett system för att bedöma hur aggressivt en tumör växer och om den sprider sig snabbt eller inte. Det hjälper läkare att bestämma prognosen och behandling för cancerpatienter. Det finns olika typer av tumörstadieindelningar, men de flesta använder sig av några gemensamma principer:

1. Cellulär differentiering: Här bedöms hur lika de cancersatta cellerna är jämfört med normala celler i samma typ av vävnad. Om cellerna ser mycket lika ut, betyder det att tumören har en högre differentiering och är mindre aggressiv. Om cellerna istället ser mycket olika ut jämfört med normala celler, betyder det att tumören har en lägre differentiering och är mer aggressiv.
2. Mitos (celldelning): Här räknas antalet mitoser per tio högkraftsmikroskopiska fält (HPF). En högre frekvens av mitoser visar på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.
3. Cellynukleär atypi: Här bedöms storleken, formen och läget på cellkärnan. Om cellkärnorna är oregelbundna i storlek och form, och om de är placerade nära cellytan, visar det på en högre grad av malignitet.
4. Nekros (död vävnad): Här letas efter nekrotisk vävnad inuti tumören. Om det finns nekros, visar det på en snabbväxande tumör och en högre grad av malignitet.

Dessa faktorer tas alla samman för att ge en tumör ett stadium och en grad. Det är viktigt att notera att olika cancertyper kan ha olika system för tumörstaging och -gradering, så det är alltid viktigt att konsultera en läkare eller specialist för att få rätt information om en specifik cancertyp.

Cykliner är proteiner som reglerar cellcykeln genom att aktivera olika enzymer (kinaser) som styr DNA-replikation och celldelning. Cyklinerna accumulerar under specifika faser av cellcykeln och binder till kinasen CDK (Cyclin-dependent kinase), vilket orsakar en konformationsförändring hos CDK som aktiverar dess kinaseaktivitet. När cyklinerna sedan degraderas avtar kinaseaktiviteten och cellcykeln kan fortsätta till nästa fas. Det finns olika typer av cykliner, exempelvis cyklin D, E, A och B, som är aktiva under specifika faser av cellcykeln.

BRCA1-proteinet er en viktig tumorsuppressorprotein som spiller en sentral rolle i reparasjonen av DNA-skader og vedholte celldeling. Det er kodet av BRCA1-genet, som ligger på kromosom 17. Mutasjoner i BRCA1-genet kan føre til ufunksjonalitet hos proteinet og øke risikoen for å utvikle visse typer av kreft, særlig brystkreft og ovarialkreft, hos personer som har arvet disse mutasjonene fra foreldrene sine.

Beta-catenin er en protein som spiller en viktig rolle i cellers vekst, deling og signalveivsystem. Det er ein komponent i Wnt-signalsystemet, der det kan påvirkes av mutasjoner i gener relatert til kreft. I uaktiverte tilstand har beta-catenin en kort halveringstid og blir bortskaffet av destruksjonskomplekset. Men når Wnt-signalet aktiveres, blir destruksjonskomplekset inhibert, og beta-catenin akkumulerer i cellen. Dette fører til at det kan overføre signalet videre til cellkernen og påvirke transskripsjon av gener relatert til cellevanndannelse og vekst.

Adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring är proteiner som hjälper till att överföra signalsubstanser eller andra molekyler från en receptor till intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner har ofta modulerbara strukturer och kan binda till flera olika proteiner, vilket gör det möjligt för dem att fungera som en slags "mellanhand" i signalskeppen. På så sätt kan de hjälpa till att koordinera och integrera signalsubstansernas effekter inom cellen. Exempel på adaptorproteiner som är involverade i signalöverföring inkluderar proteiner i GRB2-familjen, SOS-proteiner och proteiner i Crk-familjen.

Cyklinberoendekinashämmare p15, även känd som CDKN2B-AS1 eller ANRIL (Antisense Non-coding RNA in the INK4 Locus), är en lång, icke-kodande RNA-molekyl som reglerar genuttrycket av flera gener involverade i cellcykeln och celldelningen. Denna molekyl produceras i motsatt riktning till CDKN2A/B-generna, som kodar för cyklinberoendiga kinashämmare p15 och p16, och reglerar deras uttryck negativt.

Cyklinberoendekinashämmare p15 är involverad i epigenetiska mekanismer som påverkar kromatinsammansättning och transkriptionell aktivitet. Genom att interagera med histonmodifierande enzymer och andra proteiner kan denna RNA-molekyl påverka strukturen och funktionen hos kromatin, vilket i sin tur reglerar genuttrycket av närliggande gener.

Mutationer och abnorma nivåer av cyklinberoendekinashämmare p15 har visats korrelera med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer. Förhöjda nivåer av denna RNA-molekyl kan leda till att cellcykeln och celldelningen inte regleras korrekt, vilket kan öka risken för onormal celltillväxt och cancerexpansion.

The term "exonerate" is a legal and forensic term rather than a medical one. To exonerate means to clear someone of blame or suspicion, especially in a criminal case, after new evidence has come to light or after further investigation has been conducted. It can also mean to cancel a punishment or penalty that was previously imposed on someone.

In the context of medicine, the term "exoneration" may be used in relation to medical malpractice cases, where a healthcare provider is accused of negligence or wrongdoing. If an investigation finds that the provider did not commit any errors or violations of standard care, they may be exonerated of any wrongdoing.

However, it's worth noting that "exoneration" is not a term that is commonly used in medical terminology or practice.

"Bindningsplatser" är ett begrepp inom strukturell biokemi och molekylärbiologi som refererar till de specifika områdena på en molekyl där den binder till en annan. Dessa bindningsplatser kan finnas på proteiner, DNA, RNA eller andra biomolekyler. De består ofta av aminosyrorsekvenser eller nukleotidsekvenser som har förmågan att känna igen och binda till specifika strukturella egenskaper hos en annan molekyl.

I proteiner kan bindningsplatser vara exponerade på proteinytan eller inbäddade i proteinets tredimensionella struktur. De kan vara specialiserade för att binde till små molekyler, joner, andra proteiner, DNA eller RNA. I DNA och RNA kan bindningsplatser bestå av komplementära baspar som möjliggör specifik bindning mellan två komplementära strängar.

Kännedom om bindningsplatser är viktigt inom forskning och medicinsk applikation, eftersom det kan användas för att utveckla läkemedel som binder till specifika proteiner eller andra molekyler i kroppen. Det kan också hjälpa till att förstå hur genuttryck regleras och hur signaleringsvägar fungerar inom celler.

Människokromosompar 9 refererar till ett par av kromosomer, nummer 9, i människans genetiska makeup. Varje människa har 23 paret kromosomer, inklusive 22 par som kallas autosomala kromosomer och ett par könsbestämmande kromosomer (XY hos män och XX hos kvinnor).

Kromosomen 9 är en av de större autosomala kromosomerna och innehåller tusentals gener som ger instruktioner för hur kroppen ska fungera. Varje cell i kroppen, utom könscellerna, har två exemplar av varje autosomal kromosom, ett från modern och ett från fadern. Dessa två exemplar av kromosompar 9 kan ha små skillnader i sin sekvens av DNA, vilket kan leda till genetiska variationer mellan individer.

Det är värt att notera att abnormaliteter i antalet eller strukturen av kromosomen 9 kan orsaka genetiska störningar och sjukdomar. Till exempel kan en extra kopia av kromosompar 9 leda till en genetisk störning som kallas trisomi 9, vilket kan orsaka utvecklingsstörningar och andra hälsoproblem.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

Tumørantigener är proteiner eller andra molekyler som endast förekommer på eller i cancerceller och inte på normalt differentierade celler. De kan uppstå som ett resultat av genetiska mutationer, virusinfektioner eller förändringar i den epigenetiska modifieringen av DNA. Tumörantigenerna kan identifieras och attackeras av immunsystemet, vilket utlöser en immunrespons mot cancercellerna. Dessa antigener används också som mål för cancerimmunterapi, där patientens eget immunsystem stimuleras att attackera cancercellerna med hjälp av tumörantigener.

"c-Myc" er ein protoonkogent protein som regulerer celles growth, differentiering, and apoptosis. Det er kodet av c-MYC-genet, et av de mest studierte onkogenene. Overaktivitet eller overekspressjon av c-Myc-proteinet kan føre til u kontrollert celldeling og kreftutvikling. Dette skjer ofte som en konsekvens av genetiske endringer, slik som transloaksjoner eller amplifikasjoner, i hematopoetiske og solidcancer. c-Myc-proteinet fungerer som en transkripsjonsfaktor og interagerer med andre proteiner for å regulere uttrykkiet av tallrike gener involvert i celles vekst og deling. Dessutom kan overaktivitet av c-Myc føre til økt angiogennese, invasivt vokst og resistans mot kreftbehandling.

Tumörstamcellsanalys (TSCA) är en typ av laboratoriediagnostisk test som används för att hjälpa läkare att ta beslut om behandling av cancer. Testet undersöker specifika gener och proteiner i tumörstammceller, vilka är sällsynta celler inom en tumör med potential att sprida cancern och orsaka återfalls sjukdom.

Genom att analysera tumörstammceller kan läkare få information om cancercellens biologi och beteende, inklusive dess sårbarheter mot olika behandlingsalternativ. Detta kan hjälpa till att förutsäga patientens prognos och välja den mest effektiva behandlingen, som exempelvis målgeringerad terapi eller immunterapi.

TSCA kan också användas för att övervaka cancerpatienters respons på behandling och tidigt upptäcka eventuella återfallsjukdomar. Genom att jämföra resultaten från flera test kan läkare se om tumörstammcellerna minskar i antal eller förändras under behandlingen, vilket kan vara ett tecken på att behandlingen är effektiv.

Fibrosarkom är en sällsynt typ av mjukvävnads sarcom, som utgår från bindvävsceller (fibroblaster) och vanligtvis bildas i armar eller ben. Det karakteriseras av oregelbunden tillväxt av fibroblaster som bildar ett opålitligt, invasivt tumörvävnad med stor potential att metastaserat till andra kroppsdelar. Fibrosarkom tenderar att drabba vuxna mellan 30 och 60 år, men kan förekomma i alla åldrar. Behandlingen innefattar ofta kirurgi för att avlägsna tumören, strålbehandling och/eller kemoterapi för att reducera risken för återfalls- eller metastaseringsrisk.

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Ligase er et enzym som katalyserer dannelsen av en kovalent binding mellom to komplementære nukleotider i en DNA-molekyle. Dette er en viktig reaksjon i DNA-reparasjon og -replikasjon, og ligase-enzymene spiller en sentral rolle i mange biologiske prosesser som eksempelvis genert transskripsjon og RNA-prosessering. Der er forskjellige typer av ligase-enzyme, og de har forskjellige substratspecifitet og funksjon i levende organismer.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Neurofibromatosis 2 (NF2) är en genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF2-genen på kromosom 22. Sjukdomen karaktäriseras av att man utvecklar tumörer på nerverna, särskilt de som styr hörseln och balansen. De flesta personer med NF2 utvecklar två typer av tumörer: akustisk neurinom (tidigare kallat vestibulära schwannom) och meningiomer. Akustiska neurinomer är tumörer på det balans- och hörsel nerve som löper från innernan till hjärnan, medan meningiomer är tumörer på hjärnans yttre skal.

Personer med NF2 kan också utveckla andra typer av tumörer, såsom gliomer och neurofibromer, i hjärnan eller ryggraden. Symptomen på NF2 kan variera mycket mellan individer, men de kan inkludera hörselskador, tinnitus (ljud i örat), balanssvårigheter, svaghet i ansiktsmusklerna, huvudvärk och försämrad syn.

NF2 är en ärftlig sjukdom som kan ges vidare från förälder till barn med en sannolikhet på 50%. Den kan också uppstå spontant utan någon familjehistoria av sjukdomen. Diagnosen ställs vanligtvis genom genetisk testning och avbildningsundersökningar som magnetresonans (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på tumörstorlek, placering och symptom.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

Cancerframkallande ämnen, eller cancerogena substanser, är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och International Agency for Research on Cancer (IARC) substance som har förmågan att orsaka cancer hos människor. De kategoriseras baserat på den vetenskapliga bevisningen för deras cancerframkallande potential, från Grupp 1 (bevisat cancerogena) till Grupp 4 (troligen icke-cancerogena).

Exempel på cancerframkallande ämnen inkluderar vissa kemiska föreningar som asbest, bensen, benzidin och tjära, men även vissa virus som humant papillomavirus (HPV) och hepatit B-virus. Även tobaksrök är en starkt cancerframkallande faktor.

Det är viktigt att notera att exponering för höga nivåer av dessa ämnen under lång tid kan öka risken för cancer, men det finns ofta andra faktor som också kan spela in i cancerutvecklingen, såsom genetiska faktorer och livsstilsval.

"Astrocytoma" er en type av hjerneb tumor som utvikles fra støttecellene i hjernen kjent som astroglia. Astrocytomer kan være av ulike grader av malignitet, fra relativt langsomt voksende, lavere grader til høygradert, invasive typer. De høygradert astrocytomene, også kjent som glioblastomer, har en tendens til å vokse raskt og strekke seg over store områder i hjernen. Symptomene på astrocytomer kan variere, men inkluderer ofte hodesmerter, epilepsi, svakhetsgefølelse på en side av kroppen, forvirring og minnesproblemer. Behandlingen kan omhandle kirurgi, strålebehandling og/eller kjemoterapi, beroende på typen og graden av tumoren.

En körtelsvulst, också känd som neoplasma eller tumör, är en abnorm odling av celler i en körtel. Körtelsvulstar kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade körtselsvulstar växer långsamt och stannar ofta upp vid en viss storlek. De tenderar att vara lokaliserade till den körtel de utgår från och sprider sig sällan till omgivande vävnader eller andra delar av kroppen. Godartade körtselsvulstar kan i vissa fall orsaka symtom beroende på deras storlek och plats, men de är oftast behandlingsbart och ger sällan allvarliga komplikationer.

Elakartade körtselsvulstar däremot växer snabbare och kan sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen. De kan orsaka symtom som obehag, smärta, svullnad eller utslag beroende på deras storlek och plats. Elakartade körtselsvulstar behandlas oftast aggressivt med kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi för att försöka eliminera cancercellerna och förhindra spridning till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att notera att endast en läkare kan ställa en diagnos efter en undersökning och eventuella tester, så om du misstänker att du har en körtselsvulst bör du kontakta din läkare omedelbart.

Gastrointestinal Stromal Tumors (GIST) är sällsyna cancerformer som utgår från cellsen som kontrollerar muskelrörelser i mag-tarmkanalen. De flesta GIST:s uppstår spontant, men vissa kan vara associerade med genetiska syndrom såsom neurofibromatosis typ 1 och Carney triad.

GIST:er kan variera mycket i storlek och aggressivitet. De flesta tumörerna växer långsamt och orsakar inga symtom under en längre tid, men större tumörer eller sådana som växer snabbt kan orsaka blodning, smärta, illamående och/eller obstruktion i mag-tarmkanalen.

Diagnosen GIST ställs vanligen genom en kombination av bilddiagnostik (till exempel CT-scan eller MRI) och biopsi, där man undersöker tumöcellerna för specifika genmutationer som är karakteristiska för GIST.

Behandlingen av GIST består ofta av kirurgi för att avlägsna tumören, men även targeted therapy (målinriktad terapi) med kinasehämmare som Imatinib kan användas för att behandla metastaserade eller rekurrerande GIST:er. Prognosen varierar beroende på tumörstorlek, läge och aggressivitet, men i allmänhet har patienter med GIST god prognos om tumören kan avlägsnas chirurgiskt och om efterbehandlingen är adekvat.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) and Western blotting are two common enzyme-immunological methods used in the medical field.

ELISA is a plate-based assay that uses antibodies to detect the presence of a specific protein or antigen in a sample. The sample is added to a microplate well that has been coated with a capture antibody specific to the target antigen. After washing, a detection antibody labeled with an enzyme is added, which binds to the captured antigen. A substrate is then added, and the enzyme catalyzes a reaction that produces a detectable signal, such as a color change, indicating the presence and quantity of the target antigen in the sample.

Western blotting is a laboratory technique used to detect specific proteins in a mixture of proteins. The protein mixture is first separated by size using gel electrophoresis, then transferred to a membrane where it can be probed with antibodies specific to the target protein. A detection system such as a chemiluminescent or colorimetric substrate is used to visualize the location and quantity of the target protein on the membrane.

These enzyme-immunological methods are widely used in clinical laboratories for various diagnostic tests, including the detection of infectious diseases, allergies, and cancer markers. They offer high sensitivity, specificity, and reproducibility, making them valuable tools in medical diagnostics and research.

Människokromosom 11 är en av de 23 par av kromosomer som finns inne i varje cell i människokroppen. Detta specifika paret, nummer 11, består av två identiska linjära DNA-molekyler som innehåller tusentals gener och icke-kodande sekvenser. Dessa gener innehåller instruktioner för att producera proteiner och reglera cellens funktioner.

Varje kromosom i paret 11 består av en lång arm (q-armen) och en kort arm (p-armen), som är separerade av ett centromerområde. Den totala storleken på människokromosom 11 är ungefär 135 miljoner baspar, vilket gör den till en av de större kromosomerna i det mänskliga kromosomuppsättningen.

Abnormaliteter eller mutationer i kromosom 11 kan leda till olika ärftliga sjukdomar och tillstånd, såsom Wilms' tumör (en typ av njurcancer hos barn), Beckwith-Wiedemann syndrom (en genetisk störning som orsakar överväxt och ökad risk för vissa cancerformer) och 11p-syndrom (en sällsynt kromosomavvikelse som kan orsaka utvecklingsstörning, ansiktsmissbildningar och andra symtom).

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Immunprecipitation (IP) är en biokemisk metod som används för att isolera och koncentrera specifika proteiner eller nucleinsyra-protein-komplex från en komplex biologisk blandning, såsom celllysat eller serum. Denna teknik bygger på principen om antigen-antikroppsreaktion där ett specifikt antikroppar (immunglobulin) binder till sitt korresponderande antigen (protein av intresse).

I immunprecipitationsexperimentet inkuberar man celllysat eller serum med ett specifikt antikropp som är bundet till en fast fas, såsom magnetiska perler eller en plasttub. Under inkuberingstiden binds antikroppen till sitt korresponderande antigen i lösan fasen. Sedan sköljs systemet för att avlägsna ospecificerat bundna proteiner och andra komponenter. Slutligen elueras immunkomplexen från fast fasen, vilket resulterar i en renare fraktion av det protein av intresse som kan analyseras ytterligare med olika metoder, såsom västra blotting eller masspektrometri.

Immunprecipitation används ofta i forskning för att undersöka interaktioner mellan proteiner, identifiera posttranslatoriska modifikationer och bestämma relaterade signaltransduktionsvägar.

I en genetisk kontext, betyder "heterozygot" att en individ har två olika alleler (varianter av samma gen) på ett visst locus (plats) på ett par homologt kromosom. Ett enklare sätt att uttrycka det kan vara att personen har en kopia av en viss gen från modern och en annan kopia av samma gen från fadern.

Detta kontrasterar med att vara homozygot, där individen har två identiska alleler på samma locus, vilket kan vara två kopior av samma normala allel eller två kopior av en muterad allel.

Heterozygota tillstånd kan ha olika effekter beroende på hur de två olika allelerna interagerar, och detta kallas för genetisk dominans. I vissa fall kan en allel vara dominant över den andra, medan i andra fall kan de två allelerna uttryckas samtidigt, vilket kallas för kodominans. I vissa fall kan en allel också vara partiell dominerande eller recessivt, beroende på hur mycket den bidrar till det fenotypiska (observbara) uttrycket av genen.

NIH 3T3 celler är en immortaliserad celllinje som utvecklats från musvuxenfibroblaster. Den används ofta inom forskning, särskilt för studier av celldifferentiering, signaltransduktion och cancer. NIH 3T3-celler är en god kontrollcelllinje eftersom de tenderar att ha ett stabilt genetiskt tillstånd och är relativt lätta att odla i laboratoriemiljö.

Urinblåstumörer är abnorma tillväxtor i vävnaden i urinblåsan. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), och de senare kallas blas cancer. De flesta urinblåstumörerna är elakartade. Symptomen på urinblåstumörer kan inkludera blod i urinen, smärta under urinerand och frekventa behov att gå på toaletten. Riskfaktorer för att utveckla urinblåstumörer innefattar rökning, exponering för kemikalier och vissa typer av infektioner i urinvägarna. Behandlingen beror på typen, storleken och placeringen av tumören, men kan omfatta operation, strålbehandling, kemoterapi eller immunterapi.

Ras-proteiner är en typ av intracellulära (cellinterna) signalproteiner som hör till de viktigaste regulerande proteinerna i cellen. De aktiveras genom att koppla sig till GTP (guanosintrifosfat) och inaktiveras genom att omvandla GTP till GDP (guanosindifosfat). Ras-proteinernas huvudfunktion är att transducera signalsubstanser från cellmembranet in i cellen, där de aktiverar olika cellylefongeprocesser som till exempel celldelning och celldifferentiering.

Mutationer i Ras-generna kan leda till onkogenes (cancerframkallande gener) överaktivering, vilket kan orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. Ras-proteiner är därför viktiga mål för cancerbehandlingar.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"Transformed cell line" er en betegnelse for en cellelinje, der er undergået en artificiel genetisk ændring, ofte gennem anvendelse af virus, retrovirus eller andre typer plasmidvektorer. Denne ændring resulterer i at cellen får en forandret genetisk makeup, der kan give den nye egenskaber, såsom ureguleret vækst, ændret differentiering eller øget sekretion af bestemte proteiner. Transformerede cellelinjer anvendes ofte i forskning, herunder i studier af cellevækst, signaltransduktion, proteinproduktion og cancerbiologi.

"APC-generator" är inte en etablerad medicinsk term. Det kan dock vara en förkortning för "antigen-presenterande cell-generator", vilket refererar till en cell som har förmågan att processera och presentera antigener (främmande ämnen som kan utlösa immunresponser) på sitt cellmembran med hjälp av molekyler som MHC klass I och II. Detta gör att andra immunceller, såsom T-celler, kan känna igen och reagera på de främmande antigenen.

Exempel på antigen-presenterande celler inkluderar dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa celler spelar en viktig roll i att initiera och reglera immunresponser.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

E2F-transkriptionsfaktorer är en grupp av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i celldelning och cellcykelkontroll hos eukaryota celler. De aktiveras av signalsubstanser och binder till specifika DNA-sekvenser för att reglera genuttrycket av gener involverade i celldelning, DNA-reparation och apoptos (programmerad celldöd). E2F-transkriptionsfaktorerna delas in i två kategorier: aktivatorer och inhibitorer. Aktivatorerna stimulerar genuttrycket medan inhibitorerna dämpar det. Avvikelser i E2F-transkriptionsfaktorsystemet har visats vara involverade i cancersjukdomar.

HEK (Human Embryonic Kidney) 293 cells är en immortaliserad celllinje som isolerades från humana embryonala njurceller under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess blivit ett vanligt verktyg inom molekylärbiologi och genetisk manipulation, eftersom de är lätta att kultivera och har en hög transfektionsgrad. HEK293 celler används ofta för att producera rekombinanta protein och virus-like partiklar (VLPs) i forskning och utveckling av biologiska läkemedel. Det är viktigt att notera att dessa celler inte längre bär samma karaktäristika som de ursprungliga njurcellerna, eftersom de har genomgått en genetisk förändring under kultiveringen.

Neurofibromin 1 är ett protein som kodas av genen NF1. Denna gen finns på kromosom 17 och består av omkring 3 band. Neurofibromin 1 spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och signaltransduktion. Det fungerar som ett negativt regulatorprotein för RAS-signalvägen, vilket innebär att det hjälper till att kontrollera celltillväxten och celldelningen.

Mutationer i NF1-genen kan leda till neurofibromatosis typ 1 (NF1), en ärftlig sjukdom som kännetecknas av benigna tumörer på nerverna, pigmentförändringar på huden och ökad risk för cancer. Neurofibromin 1-proteinet finns i alla celler i kroppen, men det är särskilt viktigt i nervcellerna och gliacellerna i centrala nervsystemet.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av protein, vilket innebär att ett ubiquitinmolekyl (ett litet protein) adderas till en aminosyrasekvens hos ett målprotein. Detta process katalyseras av en serie enzymer, inklusive ubiquitinaktiverande enzym (E1), ubiquitinkonjugerande enzym (E2) och ubiquitinligaser (E3). Genom att addera polyubiquitin chains till målproteinet kan det leda till proteasomdegradering, vesikulär transport eller signaltransduktion. Ubiquitination är involverad i en rad cellulära processer som celldelning, apoptos och immunresponser.

Stenochirurgisk definition:

En magtarmtumör (gastric tumor) är en abnormell tillväxt i slemhinnan eller äventyret i magsäcken. Magsäckstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenom och de elakartade tumörerna kallas adenocarcinom. Andra typer av elakartade tumörer som kan förekomma i magsäcken är neuroendokrina tumörer, lymfomer och sarkomer.

Adenocarcinom är den vanligaste typen av magsäckscancer och utgår ofta ifrån magsäckens slemhinna. Riskfaktorer för att utveckla magsäckscancer innefattar bland annat infektion med Helicobacter pylori, magitillstånd som kräver långvarig behandling med protonpumpshämmare, levercirros, matvanor (t.ex. saltrik mat och rökning), ålder och ärftlighet. Symtom på magsäckscancer kan vara illamående, kräkningar, buksmärtor, viktminskning och blod i avföringen. Diagnosen ställs vanligen genom endoskopi och biopsi, och behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi).

E2F1 är en typ av transkriptionfaktor som spelar en viktig roll i reguleringen av cellcykeln och celldelningen. Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att kontrollera genuttrycket, det vill säga hur mycket av en viss gen som ska produceras i form av RNA och protein.

E2F1 är ett av flera proteiner i E2F-familjen och fungerar som en aktivator av transkription för en mängd gener som behövs för celldelning, såsom cellcykelregulatoriska proteiner, DNA-replikationsproteiner och apoptosreglerande proteiner. E2F1 kan också fungera som en repressor av transkription när det binder till DNA tillsammans med andra proteiner.

E2F1-transkriptionsfaktorer är viktiga för celldelning och cellcykelreglering, men de kan också vara involverade i patologiska processer såsom cancers när de inte fungerar korrekt. Förhöjda nivåer av E2F1 har visats korrelera med onkogenesis och aggressivt cancerförlopp i vissa typer av cancer.

Epitelceller, eller epitelceller, är en typ av cell som täcker ytor och organ i kroppen. De bildar en barriär mellan olika kroppsdelar och skyddar dem mot skador, infektioner och vätskedrän. Epitelceller kan vara platta, kubiska eller cylindriska beroende på deras funktion och placering i kroppen. De kan också vara stillasittande eller cilierade, vilket innebär att de har små hår som hjälper till med rörelse av vätskor och partiklar över cellerna. Epitelceller deltar också i absorption, utsöndring och sekretion av substanser.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Fosfoproteiner är proteiner som innehåller kovalent bundna fosfatgrupper. Den vanligaste typen av fosfatbinding sker på serin, treonin och tyrosinresidyer i proteinmolekylen, men även histidin kan under vissa förhållanden fosforyleras. Fosfatgruppen tillförs proteinet av en specifik enzymklass som kallas kinaser, medan de avlägsnas av en annan grupp enzymer som kallas fosfataser.

Fosforylering av proteiner är en mycket vanlig posttranslatorisk modifiering och spelar en central roll i cellulär signalering och reglering av olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och metabolism. Fosforyleringen kan leda till konformationsförändringar hos proteinet, vilket kan påverka dess funktion, samt skapa nya bindningsställen för andra proteiner som kan ingå i signaltransduktionskedjor. Dessutom kan fosfatgruppen fungera som en negativ laddning och på så sätt påverka proteinets elektrostatiska egenskaper, vilket kan ha konsekvenser för dess interaktion med andra molekyler.

Azacytidine är ett läkemedel som används i behandlingen av myelodysplastiskt syndrom (MDS) och akut myeloisk leukemi (AML). Det är en cytidinanalog, vilket betyder att det liknar en naturlig nukleosid, men med en azacyklopentylgrupp istället för en kolvätekedja.

Azacytidine agerar som en falsk substraat i cellens DNA-syntesprocess och orsakar därmed en interferens med den normala celldelningen och differentieringen. Detta leder till apoptos (programmerad celldöd) hos abnormalt differentierade celler, vilket kan leda till en minskning av sjukdomen i patienter med MDS eller AML.

Azacytidine ges vanligen som intravenös infusion eller subkutan injektion och behandlingen pågår ofta under flera cykler för att uppnå den bästa möjliga effekten.

Människokromosomer är de strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har totalt 23 par av kromosomer, varav det tionde paret består av två X-kromosomer hos en kvinnlig individ (honkromosompar) och ett X- och ett Y-kromosom hos en manlig individ (haninkromosompar). Dessa kromosomer är viktiga för att bestämma kön och är involverade i utvecklingen av könsorganen och andra könsspecifika egenskaper.

I'm happy to help! However, I noticed that the search term you provided, "DCC-gener," is not a commonly used medical term in English. It seems like it might be a typo or a term specific to another language. If you meant to ask about something else, please let me know and I'll do my best to provide a helpful answer.

If you are looking for the definition of "DCC" in a medical context, it is an abbreviation that can stand for several different things, including:

* Dorsal root ganglion: a cluster of nerve cells located in the spinal cord that help transmit sensory information from the body to the brain.
* Downstream cell-cell communication: a process by which cells communicate with each other through chemical signals that are released and received by neighboring cells.
* Dextran carbon catabolism: a metabolic pathway in which dextran, a type of complex carbohydrate, is broken down into simpler sugars for energy production.

Without more context, it's difficult to provide a more specific definition of "DCC-gener." If you could provide more information or clarify your question, I would be happy to help further!

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

I'm happy to help! However, I believe there may be a small typo in your question. If you are asking for a experimental definition of "melanoma," here it is:

Melanoma is a type of skin cancer that develops from melanocytes, the pigment-producing cells in the skin. Experimentally, melanoma can be defined as a malignant tumor with the potential to invade surrounding tissues and metastasize to distant organs. It is characterized by the uncontrolled growth of melanocytes, which can form large, irregularly shaped, and often darkly pigmented lesions on the skin.

Experimental research into melanoma involves studying its underlying molecular mechanisms, genetic mutations, and signaling pathways to develop new therapies and treatments. Researchers may use various models such as cell lines, animal models, and patient-derived xenografts to study melanoma progression and response to therapy. The goal of experimental research is to identify novel targets for therapeutic intervention and improve the outcomes for patients with melanoma.

Skelettumörer är abnorma tillväxt eller förändring av ben- och ledceller som leder till att oönskade vävnader bildas i skelettet. Dessa tumörer kan vara godartade ( icke cancertumörer) eller elakartade (cancertumörer). Godartade skelettumörer är vanligtvis mindre allvarliga och tenderar att växa långsamt, medan elakartade skelettumörer kan vara aggressiva, invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Skelettumörer kan uppstå som en följd av genetiska mutationer eller på grund av exponering för cancerframkallande substanser. Symptomen på skelettumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta, svullnad, rörelsebegränsning och benstelhet.

Det finns många olika typer av skelettumörer, bland annat:

* Osteosarkom: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar unga personer och bildas i långbenen eller bäckenet.
* Chondrosarkom: En elakartad tumör som bildas i broskvävnaden och ofta upptäcks i ben, skallen eller revbenen.
* Ewing's sarcoma: En elakartad tumör som vanligtvis drabbar barn och unga vuxna och bildas i långbenen, bäckenet eller kraniet.
* Giant cell tumor of bone: En godartad till elakartad tumör som ofta upptäcks i lårbenet eller överarmsbenet hos yngre vuxna.
* Osteochondroma: Den vanligaste ben- och ledtumören, den är godartad och tenderar att växa långsamt över tid.

Diagnosen av skelettumörer ställs ofta genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT). Biopsi kan också användas för att fastställa tumörtyp och grad. Behandlingen inkluderar vanligtvis kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

En punktmutation är en typ av genetisk mutation där endast en enskild nukleotid (en building block av DNA) byts ut, infrias eller tas bort i ett DNA-molekyl. Denna förändring kan leda till att aminosyrasekvensen i det resulterande protein som kodas för av genen ändras, vilket kan ha olika konsekvenser beroende på var mutationen finns och hur viktig den är för proteinet. Punktmutationer kan delas in i tre kategorier: missense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i en annan aminosyra), nonsense (en enskild nukleotid byts ut och resulterar i ett stopp-kodon) och kuddmutationer (en nukleotid tas bort eller infrias, vilket förskjuter läsramen för genkodningen).

Onkogenproteiner är proteiner som bildas från onkogener, vilka är gener som har potentialen att orsaka cancer. Onkogener kan utvecklas genom mutationer i normalt fungerande cellulära gener, kallade protoonkogener. När en protoonkogen muteras och blir onkogen, kan det leda till oreglerad celldelning och cancer. Onkogenproteinerna kan vara aktiverade kontinuerligt eller ha ökad aktivitet jämfört med deras normala motsvarigheter, vilket leder till onormal celltillväxt och cancer. Exempel på onkogenproteiner inkluderar HER2/neu, EGFR och BCR-ABL.

Människokromosompar 17 består av två identiska kromosomer, som tillsammans innehåller den genetiska informationen för många kroppsfunktioner hos människan. Varje kromosom i paret 17 är en lång, trådlik DNA-molekyl som består av tusentals gener och icke-kodande sekvenser. Dessa gener innehåller instruktionerna för att producera proteiner och reglera andra funktioner i cellen.

Kromosompar 17 är en del av de 23 par som tillsammans utgör den mänskliga karyotypen, och varje individ har två uppsättningar av kromosomer - en från modern och en från fadern. Paret 17 är ett av de autosomala kromosomparen, vilket betyder att det inte är relaterat till kön.

Några exempel på genar som finns på människokromosompar 17 inkluderar:

* TP53: en tumörsuppressorgen som hjälper till att förhindra överdriven celldelning och cancerutveckling.
* CFTR: en gen som orsakar cystisk fibros, när den är muterad.
* SOX9: en gen som spelar en roll i könsbildningen under fostertiden.

Varje människas specifika kombination av gener och deras varianter på kromosompar 17 bidrar till att forma den unika genetiska identiteten hos varje individ.

Von Hippel-Lindau (VHL) sjukdom är en ärftlig genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i VHL-genen. Sjukdomen ger upphov till bildning av blodkärlstumörer och cancer i olika delar av kroppen. De vanligaste symptomen är blodfläckar i ögat (retinala hemangioblastomer), cystor och tumörer i njurarna (kclear cell carcinom och cystisk nefropati), cystor och tumörer i binjuremärgen (pankreas) samt hjärnbarkscystor och hjärnvävnadstumörer (hämangioblastomer). Andra möjliga symtom inkluderar godartade och elakartade tumörer i innerörat (vestibularis schwannom, endolymfatisk sakkyst tumör), tumörer i levern och njurarna (angiosarkom) samt godartade hudtumörer (epidermoid cystor och fibrom). Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade och sjukdomens allvarlighetsgrad. Sjukdomen kan leda till organskador, funktionsnedsättning och i värsta fall död om den inte behandlas. Behandlingen består av kirurgi, strålbehandling och medicinsk behandling beroende på vilka symtom som visar sig.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

'Sarkom' refererer til en type medisinsk betegnelse for en gruppe af sjeldene former for kræft, der udvikler sig i bindevæv og støttevæv i kroppen, såsom muskler, fedtvæv, knogler, blodkar og lymfekar. Ordet 'sarkom' kommer fra græsk og betyder "slidende kød".

Den term 'experimentell sarkom' er ikke en officiel medicinsk diagnose, men snarere en beskrivelse af en forskningsmodel eller et laboratorieforsøg. I denne konteksten kan 'experimentel sarkom' referere til en kunstig tumor, der er opstået i et laboratorieforsøg med det formål at studere de biologiske og molekylære mekanismer, der styrer sarkomers udvikling, vækst og spredning.

Disse eksperimentelle modeller kan hjælpe forskerne med at forstå mere om sarkomer og eventuelt udvikle nye behandlingsmetoder til denne type kræft. Det er vigtigt at understrege, at en 'experimentel sarkom' ikke er det samme som en 'sarkom', der diagnosticeres hos en patient.

Retinoblastom är en ovanlig, men allvarlig cancerform som drabbar barn under 5 års ålder. Den utgör ungefär 3 % av alla barncancerfall och berör vanligtvis celler i näthinnan som kallas retinoblasomer. Det kan förekomma antingen enstaka eller flera tumörer i ett eller båda ögonen.

Retinoblastom kan vara ärftligt eller sporadiskt (icke-ärftligt). Om det är ärftligt orsakas det av mutationer i RB1-genen, och barnet har en högre risk att utveckla flera tumörer och att cancerformen sprider sig till andra delar av kroppen. I sporadiska fall beror sjukdomen på nya, slumpmässiga mutationer i cellerna under fostertiden eller strax efter födseln.

Symptomen på Retinoblastom kan inkludera:

* Anormalt reflekterande ljus i pupillen (leukokoria)
* Oförklarlig rödfärgning eller inflammation i ögat
* Förlust av synacitet eller strabismus (skev sitthållning)

Diagnosen ställs vanligtvis genom oftalmoskopi, en typ av ögonundersökning som gör det möjligt att se retinan och näthinnan. Andra undersökningsmetoder kan inkludera ultraljud, magnetisk resonansavbildning (MRI) eller datortomografi (CT).

Behandlingen av Retinoblastom beror på flera faktorer som storleken och placeringen av tumören, om den har spridit sig till andra delar av kroppen och om det rör sig om ett ärftligt eller icke-ärftligt fall. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi (avlägsnande av ögat), strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa metoder.

Om Retinoblastom inte behandlas korrekt och i tid kan det leda till förlust av synen eller till att tumören sprider sig till andra delar av kroppen, vilket kan vara livshotande. Därför är det viktigt att uppsöka läkare omedelbart om någon misstänker att barnet har Retinoblastom eller visar tecken på sjukdomen.

Neurofibromatosis 1 (NF1) er en genetisk betingad sjukdom som orsakas av mutationer i NF1-genen. Detta resulterar i att kroppen producerar för många celler som bildar nervvävnad, vilket leder till att personen utvecklar tumörer som växer längs nerverna (neurofibromer).

NF1 är en av de vanligaste genetiska sjukdomarna och drabbar ungefär 1 på 3 000 personer världen över, oavsett ras eller etnicitet. Sjukdomen kan variera mycket i sin allvarlighet och presentation mellan olika individer.

NF1-relaterade symtom kan inkludera:

* Fläckar med ljust brunt pigment (kafé au lait-fläckar) på huden
* Små, runda tumörer under huden (dermala neurofibromer)
* Grövre, snoddare tumörer som växer längs nerverna (plexiforma neurofibromer)
* Ljusbruna pigmentfläckar runt ögonen (Lisch-noduler)
* Förstoring av ett eller flera ben
* Skolios (krökning av ryggraden)
* Frekventa huvudvärk och/eller smärta i kroppen
* Lättare blödningar
* Högt blodtryck
* Ögonsjukdomar, till exempel näthinneförändringar eller glaukom
* Utvecklingsstörning, inlärningssvårigheter och beteendestörningar
* Epilepsi

NF1 är en livslång sjukdom som inte har någon bot. Behandlingen fokuserar vanligtvis på att hantera symtomen och förebygga komplikationer. Det kan innebära operation för att ta bort eller minska storleken på tumörer, mediciner för smärta och andra symtom samt terapi för utvecklingsstörningar och inlärningssvårigheter.

Cyclin D1 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln, särskilt under G1-fasen. Det reglerar progressionen genom cellcykeln genom att aktivera kinaset CDK4/6, vilket leder till fosforylering av retinoblastomproteinet (pRb) och frigörning av transkriptionsfaktorer som E2F, vilka aktiverar uttrycket av gener som behövs för cellcykelns fortsatta framskridande. Cyclin D1 kan också påverka celldelningen genom att interagera med andra signaltransduktionsvägar, till exempel Wnt- och MAPK-signalering. Överaktivering av cyclin D1 har visats korrelera med onkogenes och cancerutveckling i olika typer av tumörer.

G1-fas, även känt som G1-fase eller bara G1, är den första fasen i cellcykeln hos eukaryota celler. Under denna fas sker celldelningens förberedelse och cellytan ökar eftersom cellen tillverkar nya organeller och andra strukturer som behövs för att bilda två identiska dotterceller under den kommande mitosfasen.

För att en cell ska kunna gå från G1-fasen till den nästa fasen, S-fasen, måste ett antal kontroller ske för att säkerställa att cellen är redo för celldelning och att alla nödvändiga villkor är uppfyllda. Dessa kontroller kallas cellcykelkontroller och de regleras av en grupp proteiner som kallas cyklin-dependenta kinaser (CDK).

Om cellen inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att gå vidare till den nästa fasen kommer den istället att stanna upp i G1-fasen, ett tillstånd som kallas G1-arrest. Detta är en naturlig process som hjälper till att säkerställa att cellen inte delar sig förrän alla villkor är uppfyllda. Om cellen inte kan gå vidare från G1-fasen kommer den istället att dö genom apoptos eller programmerad celldöd.

I medicinsk kontext refererar "Människokromosomer, par 13" till de två kromosompar som är nummer 13 i det mänskliga kromosomsatta. Varje normal cell i en människas kropp innehåller 23 paret av kromosomer, förutom könscellerna (spermier och ägg) som endast har 22 par. Av dessa 23 par är 22 par autosomala kromosomer och det sista paret är könsbestämmande kromosomer (X och Y-kromosomen hos män, två X-kromosomer hos kvinnor).

Par 13 består alltså av två identiska kopior av kromosom 13. Varje kromosom innehåller tusentals gener som ger instruktioner för cellens funktion och utveckling. Genetiska abnormaliteter kan uppstå när det finns för få eller för många kopior av en viss kromosom, inklusive kromosom 13. Ett exempel på ett syndrom orsakat av en genetisk abnormalitet på kromosompar 13 är Pätau syndrom (även kallad Down syndrom), som orsakas av en extra kopia av kromosom 13.

Cyklinberoendekinashämmare, eller CKI-hämmare, är en grupp protein som reglerar cellcykeln genom att hämma aktiviteten hos cyklinberoende kinaser (CDK). P27 är ett specifikt medlem av denna grupp.

P27, eller CDKN1B, är ett tumörsuppressorprotein som hämmar cellcykelns progression från G1-fasen till S-fasen genom att binda till och hämma aktiviteten hos olika cyklinberoende kinaser. När p27 binder till en CDK-komplex förhindrar det fosforyleringen av substrat som behövs för cellcykelns progression.

P27-nivåerna i cellen är noga reglerade, och minskade nivåer av p27 har visats korrelera med onkogenisk transformation och cancerutveckling.

'Ubiquitin' är ett litet protein som spelar en viktig roll i cellens proteinska homeostas. Det kovalent binder till andra proteiner, vilket kan leda till att de transporteras till olika cellytor för nedbrytning eller förändras på annat sätt för att reglera deras funktioner. Ubiquitinering är en reversibel process som involverar flera enzymer och kan ha olika konsekvenser beroende på hur många ubiquitiner som adderas till proteinet och var de adderas.

Denna mekanism används av cellen för att reglera en rad olika processer, inklusive proteintransport, signalering, DNA-reparation och proteinförstörelse. Dysfunktionella ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska tillstånd.

Proteasom-endopeptidaskomplex är ett intracellulärt enzymkomplex som spelar en central roll i proteinnedbrytningen och proteinrecycling inne i cellen. Det består av flera underenheter, varav de flesta är proteaser med kapacitet att klippa sönder peptidbindningar i proteiner. Proteasomen deltar i kontrollen av cellytan genom att bryta ner skadade eller felaktiga proteiner, reglera proteinernas koncentration och styrka samt delta i immunförsvaret genom presentation av peptider på cellens yta. Proteasom-endopeptidaskomplexet är involverat i en rad cellulära processer som celldelning, signaltransduktion och apoptos.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

CBFA3, även känt som RUNX1, är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i hematopoesis, det process där blodceller utvecklas och differensieras. Proteinet består av en DNA-bindande domän och en transaktivatordomän, vilket gör att det kan binda till specifika sekvenser av DNA och reglera genuttrycket hos målgener.

CBFA3 är känt för sin roll i blodcellskaner, såsom akut myeloisk leukemi (AML) och akut lymfoblastisk leukemi (ALL). Mutationer i CBFA3-genen har visats korrelera med ökad risk för dessa typer av cancer. Dessutom kan mutationer i CBFA3 leda till abnorma hematopoetiska stamceller och deras onormala differentiering, vilket kan resultera i olika blodcellsrelaterade sjukdomar.

Hypoxia-Inducible Factor 1 (HIF-1) is a transcription factor that plays a crucial role in the body's response to low oxygen levels, also known as hypoxia. HIF-1 is a heterodimeric protein composed of two subunits: alpha and beta. The alpha subunit (HIF-1α) is responsible for the oxygen-sensing function of the complex.

Under normal oxygen conditions (normoxia), HIF-1α is constantly produced in the cell, but it is also rapidly degraded by a process involving oxygen-dependent hydroxylation and interaction with the von Hippel-Lindau (VHL) tumor suppressor protein, which targets HIF-1α for proteasomal degradation.

However, under hypoxic conditions, the hydroxylation and degradation of HIF-1α are inhibited, allowing it to accumulate, dimerize with the beta subunit (HIF-1β), and translocate to the nucleus. In the nucleus, the HIF-1 complex binds to hypoxia-responsive elements (HREs) in the promoter regions of target genes, leading to their transcriptional activation.

These target genes are involved in various cellular processes that help the body adapt to low oxygen levels, such as angiogenesis, erythropoiesis, glucose metabolism, and pH regulation. Dysregulation of HIF-1α has been implicated in several diseases, including cancer, cardiovascular disease, and neurological disorders.

En germinalcellsmutation är en genetisk mutation som sker i en germinell cell, det vill säga en könscell (spermie eller äggcell). Dessa mutationer kan resultera i förändringar i arvsmassan och kan därför bli ärftliga. Om en individ har en germinalcellsmutation så kan den potentiellt överföras till deras avkomma, även om den inte orsakar några symptom hos den som bär mutationen. Germinalcellsmutationer kan vara orsaken till ärftliga sjukdomar och genetiska defekter.

Neuroblastom är en ovanlig cancer som utgår från nervceller i de tidiga stadierna av fostertillväxten. Den drabbar vanligtvis barn under 5 års ålder och utgör omkring 6% av alla barncancerfall. Tumören bildas oftast i bålen eller bukhålan, men kan sprida sig till andra delar av kroppen, inklusive ben, hjärna och lever. Symptomen varierar beroende på vilken del av kroppen som är drabbad, men kan inkludera smärta, feber, aptitlöshet och andningssvårigheter. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling. Prognosen varierar beroende på graden av sjukdomen vid diagnos och åldern på barnet.

Kadheriner är en typ av celladhesionsmolekyler (CAM) som spelar en viktig roll i cellextraktoriska processer, såsom celldelning och cellytaformation. De är transmembrana proteiner som hjälper till att koppla samman cytoskelettet hos två intilliggande celler genom att binda till varandra. Kadherinerna delas in i flera olika klasser baserat på struktur och funktion, men de flesta kadheriner är kalciumberoende och kallas därför för klassiska kadheriner. De klassiska kadherinerna har en extracellulär domän som består av fem utskott (EC1-EC5), en transmembrandomän och en cytoplasmisk domän. Cytoplasmiska domänen interagerar med cytoskelettproteiner, såsom aktinfilament och alfa-aktininer, vilket hjälper till att stabilisera cell-cellkontakten. Kadheriner spelar också en viktig roll i signaltransduktion och kan påverka celldifferentiering, apoptos och cellytorsdifferentiering.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

Adenovirus är en typ av virus som orsakar infektionssjukdomar hos människor och djur. Det finns över 50 olika serotyper av mänskliga adenovirus, vilka kan ge upphov till en rad olika symptom beroende på vilken typ det är som orsakar infektionen. Några vanliga sjukdomar som orsakas av adenovirus inkluderar förkylning, hosta, halsont, konjunktivit (ögoninflammation), diarré och mag-tarmloppssjuka. Vid allvarligare fall kan även lunginflammation eller hjärtsvikt uppstå. Adenovirus sprids vanligen via droppborna från sjukt persons andning, men kan också spridas via direktkontakt med infekterade personer eller via kontaminierade ytor och födoämnen.

Människokromosomer, par 1, även kända som autosomala kromosomparet 1, är de två identiska kromosomerna i det 1:a av människans 23 par av kromosomer. Varje individ har en uppsättning av 46 kromosomer, inklusive två uppsättningar av 22 autosoma (icke- könsrelaterade) kromosomer och ett par könskromosomer. Människokromosomen, par 1, är den största av de 22 autosomala kromosomerna och innehåller tusentals gener som ger instruktioner för hur kroppen ska fungera och utvecklas. Varje människa har två identiska exemplar av kromosomen, par 1, en från varje förälder.

Medulloblastom är en typ av hjärntumör som vanligtvis drabbar barn, men kan också förekomma hos vuxna. Det är en malign tumör, vilket betyder att den är cancertumör och har potentialen att spridas till andra delar av kroppen. Medulloblastom utgår från celler i cerebellum, den bakre delen av hjärnan som styr balansen och koordinationen av rörelser.

Tumörerna kan variera i storlek och lokaliseras ofta nära den fjärde ventrikeln, en hålighet fylld med vätska i mittbrainet. Symptomen på medullblastom inkluderar huvudvärk, yrsel, illamående, dubbelseende och svårigheter med koordinationen av rörelser. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket som möjligt av tumören, följt av strålbehandling och/eller kemoterapi för att eliminera eventuella kvarstående cancerceller. Prognosen varierar beroende på typen av medulloblastom och om det har spridits till andra delar av kroppen, men i allmänhet är den bättre för barn än vuxna.

'Smad4' är ett protein som spelar en viktig roll i signalsubbet som aktiveras när celler exponeras för transforming growth factor β (TGF-β), en typ av signalsubstans involverad i cellytning och reglering av celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och olika andra fysiologiska processer.

Smad4 är ett så kallat medlareprotein som hjälper till att överföra signalsubstanser från cellmembranet in i cellkärnan, där de kan påverka genuttryck och andra cellulära processer. När TGF-β binder till sin receptor på cellmembranet aktiveras en kaskad av händelser som leder till att Smad4 får en signalsubstans som gör att det kan binda till DNA i cellkärnan och påverka genuttryck.

Smad4 är ett viktigt protein för cellytning och reglering av celltillväxt, olika immunologiska processer och cancerutveckling. Mutationer i Smad4-genen kan leda till olika sjukdomar, inklusive cancer.

Ehrlichium är ett genus av små, intracellulära bakterier som orsakar olika former av zoonotiska sjukdomar, även kända som ehrlichioser. Dessa sjukdomar överförs vanligtvis genom fästingbett och kan vara allvarliga eller i värsta fall dödliga om de inte behandlas tidigt och adekvat.

En Ehrlichium-tumör är dock inte en etablerad medicinsk diagnos. Det finns dock vissa typer av cancer som kan ha en associering med infektioner orsakade av bakterier i Ehrlichium-släktet, men detta är ovanligt och mer forskning behövs för att fullständigt förstå denna association.

I vissa fall har det rapporterats om en sällsyн förekomst av cancer hos patienter med ehrlichios, men det finns inga vetenskapliga bevis som stödjer ett direkt samband mellan Ehrlichium-infektion och cancereutveckling.

Kruppel-like transcription factors (KLF) är en familj av kärnproteiner som binder till DNA och fungerar som regulerande transkriptionsfaktorer. De namngavs efter det första medlemmet i familjen, Kruppel-proteinet hos flugan Drosophila melanogaster, som identifierades på grund av sin roll i embryonal segmentering och dess namn betyder "krökt" eller "dåligt formad" på tyska, vilket refererar till de fenotypiska förändringarna hos flugor med mutationer i detta gen.

KLF-proteinerna delar en gemensam struktur av tre zinkfingerdomäner längst bak i proteinet, som är ansvariga för DNA-bindningen och regleringen av transkriptionen av målgener. Dessa proteiner är involverade i en mångfald av cellulära processer, inklusive cellytiska tillväxt och differentiering, apoptos och inflammation. De kan fungera som aktiverande eller inhiberande transkriptionsfaktorer beroende på vilka andra proteiner de interagerar med i cellen.

I medicinskt hänseende har KLF-proteiner visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer, diabetes, ateroskleros och neurodegenerativa sjukdomar. Exempelvis kan överaktivering eller underaktivering av specifika KLF-proteiner leda till onkogenes eller tumörsuppressiva effekter i olika typer av cancer. Dessutom har forskning visat att vissa KLF-proteiner är involverade i insulinresistens och inflammation, vilket kan bidra till utvecklingen av typ 2-diabetes.

Cell cycle checkpoints are control mechanisms that regulate the cell cycle at specific points to ensure the accurate and complete completion of one phase before progressing to the next. These checkpoints monitor various cellular processes, such as DNA replication and damage repair, to maintain genomic stability and prevent the propagation of abnormal cells. There are several checkpoints throughout the cell cycle, including:

1. G1 Checkpoint (Restriction Point): This checkpoint determines whether the cell will proceed with division or exit the cell cycle to enter a quiescent state (G0). It evaluates the availability of nutrients, growth factors, and the absence of DNA damage.
2. G2 Checkpoint: This checkpoint ensures that all DNA has been replicated accurately and completely before the cell enters mitosis. It also checks for DNA damage and activates repair mechanisms if necessary. If repairs cannot be made, the cell cycle is halted or the cell undergoes apoptosis (programmed cell death).
3. Mitotic (M) Checkpoint: This checkpoint ensures that all chromosomes are properly attached to the spindle apparatus and aligned at the metaphase plate before anaphase begins. It also checks for DNA damage and activates repair mechanisms if necessary. If repairs cannot be made, the cell cycle is halted or the cell undergoes apoptosis.

Cell cycle checkpoints play a crucial role in maintaining genomic stability and preventing the development of cancer. Dysregulation of these checkpoints can lead to uncontrolled cell growth and malignant transformation.

Meningioma är en typ av hjärntumör som utgår från hårda hinningarna (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen. Dessa tumörer växer vanligtvis långsamt och orsakar ofta inga symtom under en längre tid. När symtom uppstår kan de variera beroende på vilken del av hjärnan eller ryggmärgen som trycks på av tumören. Symptomen kan inkludera huvudvärk, synproblem, epilepsi, minnesförlust och förändringar i beteende eller personlighet. Behandlingen består ofta av kirurgi för att ta bort tumören, men strålbehandling kan också användas om tumören inte går att operera bort helt eller om den återvänder efter operation.

Cytoskelettproteiner är proteiner som utgör cytoskelettet, det inre schelet, i celler. Cytoskelettet ger cellen form och struktur samt möjliggör cellens rörelse och transportprocesser. Det består av tre huvudsakliga komponenter: aktinfilament, intermediär filament och mikrotubuli. Var och en av dessa komponenter har sin egen uppsättning unika proteiner som ger dem deras specifika egenskaper och funktioner. Aktinfilamentet är flexibelt och starkt, och spelar en viktig roll i cellens form och rörelse. Intermediär filament är starka och stabila, och hjälper till att ge cellen struktur och integritet. Mikrotubuli är hårdare än aktinfilament och intermediär filament, och är viktiga för celldelning, intracellulär transport och cellytorers rörelse.

Genomsatta behandling, också känd som genetisk terapi eller genterapi, är en typ av medicinsk behandling där DNA-sekvensen i en persons celler ändras eller repareras för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan involvera införandet av ett korrekt kopia av ett gen som saknas eller är defekt, eller stängning av en gen som orsakar sjukdomen. Genomsatta behandling kan utföras på flera olika sätt, inklusive direkt införande av DNA-sekvensen i celler genom en virusvektor eller med hjälp av tekniker som CRISPR-Cas9.

Det är värt att notera att termen "gendosering" inte används inom den medicinska gemenskapen och kan vara förvirrande. I stället använder man sig av termerna "genomsatta behandling", "genetisk terapi" eller "genterapi".

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

'In situ-hybridisering, fluorescerande' (FISH) är en molekylärbiologisk teknik som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Denna teknik kombinerar två metoder: in situ-hybridisering, där en specifik prob (vanligtvis en DNA- eller RNA-sekvens) hybridiseras med komplementär sekvens i en cell, och fluorescensmikroskopi, där man använder fluorescerande markörer för att visualisera platsen för hybridiseringen.

I FISH-tekniken etiketteras proben med en eller flera fluorescerande molekyler, vanligtvis fluoroforer som absorberar ljus av ett visst våglängde och emitterar ljus av ett annat våglängde. När proben hybridiserar med komplementär sekvens i cellen eller vävnaden kan man använda ett fluorescensmikroskop för att avbilda den plats där hybridiseringen har skett, och därmed lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser in situ.

FISH är en känslig och specificerad teknik som används inom flera områden av biomedicinsk forskning och diagnostik, till exempel för att undersöka kromosomstruktur och -avvikelser, identifiera genetiska mutationer och avvikande genuttryck, och studera interaktioner mellan DNA-sekvenser.

Huvud- och halstumörer är en allmän kategori för olika typer av tillväxter eller tumörer som utvecklas i strukturer som hör till huvudet och halsen. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer. De kan uppstå i olika vävnader, såsom skelett, muskler, bindevävnad, körtlar eller nerver. Exempel på huvud- och halstumörer inkluderar meningiomer (tumörer i hjärnhinnan), gliomer (tumörer i hjärnan eller ryggmärgen), akustisk neurinom (tumör i balanceorganet i inner ORL), kärlkroppstumörer, schwannomer (tumör i nervernens skyddande yttre skikt) och skivepitelcancer (halscancer). Symptomen kan variera beroende på vilken typ av huvud- och halstumör det är och var den är belägen, men exempel på symtom inkluderar hufvudvärk, yrsel, syn- eller hörselförlust, sväljningssvårigheter, hosta och smärtor. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa beroende på typen och graden av tumören.

Tumörinvasion är när cancerceller invaderar och skadar vävnaden runt omkring en tumör. Detta kan leda till spridning av cancern till andra delar av kroppen, vilket kallas metastas. Tumörinvasion sker genom att cancercellerna penetrerar och förstör de normala cellstrukturerna och blod- eller lymfkärl i omgivande vävnad. Denna process underlättas av en rad olika mekanismer, inklusive celldelning, migration och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Tumörinvasion är ett viktigt aspekt av cancerprogressionen och påverkar prognosen för patienter med cancer.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

"Northern blotting" är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och identifiera specifika RNA-molekyler i ett prov. Tekniken bygger på separation av RNA-molekylerna baserat på storlek genom elektrofores, vilket följs av överföring (blotting) av de separerade RNA-molekylerna till en membran där de kan detekteras med hjälp av specifika sondmolekyler.

I ett typiskt Northern blotting-experiment extraheras RNA från ett prov, den renas och fragmenteras sedan i enlighet med önskad storlek. Därefter separeras RNA-fragmenten baserat på deras storlek genom elektrofores i ett agaros- eller polyacrylamidgel. Efter separationen överförs RNA-fragmenten till en membran, ofta en nitrocellulosa- eller nylonmembran, där de fastnar. Membranet exponeras sedan för en radioaktivt markerad sond som är komplementär till den specifika RNA-sekvens man vill detektera. Genom att exponera membranet för ett film emulsion kan man sedan avläsa resultatet i form av en mönstring av radiostrålning på filmen, där starkare band indikerar högre koncentrationer av den specifika RNA-sekvensen.

Northern blotting är en känslig och specificer teknik som används för att studera RNA-uttryck, alternativa splicing, mutationer och andra aspekter av RNA-biologi.

"Cell-to-cell adhesion" refererar till de molekylära mekanismerna som tillåter celler att hålla fast vid varandra och forma tissuer. Detta uppnås genom interaktioner mellan specifika membranproteiner på cellernas yta, såsom kadherinerna, immunoglobulin-liknande celladhesionsmolekyler (Ig-CAM) och integrinerna. Dessa proteiner bildar komplex med varandra och/eller cytoskelettet för att stabilisera kontakten mellan cellerna. Cell-to-cell adhesion är viktig för embryonal utveckling, celldifferentiering, cellyta hållfasthet, barrierfunktioner samt tumörsuppression och progression.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Neurofibromatosis 2 (NF2) är en genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF2-genen på kromosom 22. Sjukdomen karaktäriseras av bildning av tumörer i nerverna, särskilt i balance- och hörselnerverna.

NF2 är en autosomalt dominant sjukdom, vilket betyder att en kopia av den defekta genen räcker för att orsaka sjukdomen. Det finns ungefär 50% risk att barn till en person med NF2 också kommer att få sjukdomen.

Typiska symtom på NF2 inkluderar hörselnedsättning, tinnitus (ljud i öronen), balansstörningar och svårigheter med synen. Andra symtom kan vara små knölar under huden eller i ögonen, svullnader på nerverna och smärtor.

NF2 kan leda till allvarliga komplikationer som hörselskada, blindhet, förlamning och försämrad balans. Behandlingen av NF2 består vanligen av kirurgi eller strålbehandling för att ta bort tumörerna, men det finns inget botemedel för sjukdomen.

'Homozygot' är ett genetiskt tillstånd där en individ har samma allel (en variant av ett gener) på ett visst locus (en viss plats på kromosomen) i båda kopiorna av genen, alltså en kopia från varje förälder. Detta skiljer sig från att vara heterozygot, där individen har två olika alleler på samma locus. Homozygositet kan ha olika effekter beroende på om den innebär en normalfunktionerande allel eller en patologisk allel. I fallet med en patologisk allel kan individen utveckla en ärftlig sjukdom om de är homozygota för den specifika allelen.

Kromatinimmmunprecipitering (ChIP) är en molekylärbiologisk metod som används för att studera interaktioner mellan proteiner och DNA i levande celler. Metoden bygger på att kromatin, det komplex av DNA och protein som utgör kromosomerna i cellkärnan, precipiteras med hjälp av specifika antikroppar riktade mot ett visst protein av intresse.

I korthet innebär metoden följande steg:

1. Korslänkning av proteiner och DNA med formaldehyd för att frysa in interaktionerna i sin plats.
2. Fragmentering av kromatin till mindre bitar med hjälp av ultrasoning eller enzymatisk behandling.
3. Immunprecipitering av fragmenterad kromatin med specifika antikroppar riktade mot det protein av intresse som ska studeras.
4. Avfärgning och rening av precipitatet för att få loss DNA-fragmenten.
5. Kvantifiering och identifiering av DNA-sekvenser med hjälp av PCR, mikroarray eller sekvensering.

ChIP-metoden används ofta för att studera histonmodifieringar, transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i regleringen av genuttryck. Genom att jämföra ChIP-data från olika celltyper eller under olika experimentella förhållanden kan forskare få insikt i hur protein-DNA-interaktioner påverkar genreglering och cellfunktion.

Phosphatidylinositol 3-Kinases (PI3K) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll inom cellsignalering och regulerar celldelning, celldifferentiering, apoptos (programmerad celldöd), cellcykel, cellmotilitet och cellyttuppräkning. PI3Kfamiljen kan delas upp i tre klasser baserat på struktur och funktion. Klass I PI3K är den mest studerade klassen och består av flera isoformer som katalyserar fosforylering av fosfatidylinositol (4,5)-bisfosfat (PIP2) till fosfatidylinositol (3,4,5)-trisfosfat (PIP3). PIP3 fungerar som en andra budbärare i cellsignalering och aktiverar proteiner med pleckstrinhomologidomäner, inklusive Akt/PKB. Aktiviteten hos PI3K regleras av flera olika signaleringsvägar, bland annat via receptor tyrosinkinasers aktivering och G-proteinkopplade receptorer. Dysfunktion i PI3K-signalering har visats vara involverad i många sjukdomar, inklusive cancer och diabetes.

Ultraviolett (UV) strålning är en form av elektromagnetisk strålning som har kortare våglängd än synligt ljus, men längre våglängd än röntgenstrålning. UV-strålningen delas in i tre olika områden baserat på våglängden: UVA (400-315 nm), UVB (315-280 nm) och UVC (280-100 nm).

UV-strålning produceras naturligt av solen, men kan också genereras syntetiskt med hjälp av speciella ljuskällor. Den är inte synlig för människan, men den kan orsaka en rad olika effekter på levande vävnader, beroende på dos och exponeringstid.

UV-strålning har både positiva och negativa effekter. På den ena sidan kan UVB-strålning stimulera produktionen av vitamin D i huden, vilket är viktigt för kroppens benstoffwechsel och immunförsvar. På den andra sidan kan långvarig exponering för höga nivåer UV-strålning orsaka skador på huden, ögon och immunsystemet. För långvarig exponering av UVA- och UVB-strålning är också kända orsaker till hudcancer, inklusive malign melanom, det allvarligaste slaget av hudcancer.

Det är därför viktigt att skydda sig mot överexponering för UV-strålning genom att använda solskydd, särskilt under de timmar då solen är som starkast (mellan 10 och 16 på eftermiddagen). Det är också viktigt att undvika konstgjord UV-strålning från solarium, eftersom det finns en känd länk mellan användning av solarium och ökat risk för hudcancer.

Genetic therapy, också känt som genteknikell behandling eller genmodifiering, är en typ av terapi där gener (DNA-sekvenser) introduceras i eller tas bort från en persons celler för att behandla eller förebygga en sjukdom. Detta kan göras på olika sätt, till exempel genom att ersätta defekta gener med friska kopior, stänga av överaktiva gener eller införa nya gener som ger cellerna ny funktionalitet.

Genetisk terapi har potentialen att behandla en rad olika genetiskt betingade sjukdomar, till exempel genetiska sjukdomar som cystisk fibros och muskeldystrofi, men även cancer och vissa infektionssjukdomar. Genom att korrigera de underliggande orsakerna till dessa sjukdomar kan genetisk terapi möjligen leda till varaktiga eller till och med permanenta förbättringar i patienternas hälsotillstånd.

Det är värt att notera att det fortfarande finns tekniska, etiska och säkerhetsrelaterade utmaningar kopplade till genetisk terapi, och att den fortfarande befinner sig i en relativt tidig fas av utveckling och forskning.

En prostatatumör är en abnormell tillväxt eller förändring av prostata-glanden hos mannen. Det kan vara av olika typer, men den vanligaste formen är prostatacancer. Prostatacancern utgör ungefär 70-80% av alla prostatatumörer och uppstår när cancerceller bildas i prostata-glanden och börjar växa obehindrat. Andra typer av prostatatumörer inkluderar bland annat prostatabalken, som är en icke-cancerös tillväxt av prostatan, samt andra sällsynta sorter av cancer såsom småcellig prostatacancer och neuroendokrin prostatacancer.

En granulocytärt cellstumör (GCS) är en typ av blodcancer som utgår från granulocyter, en sorts vita blodkroppar. Det finns olika subtyper av GCS, men de två vanligaste är myeloid leukemi och monocytärt leukemi. Dessa tumörer orsakas av genetiska mutationer som får cellerna att växa och dela sig snabbare än normalt, vilket leder till en överväxt av abnormala celler i benmärgen och blodet.

Myeloid leukemi kallas även för akut myeloisk leukemi (AML) och drabbar främst vuxna. Symptomen inkluderar trötthet, infektioner, blåmärken, ben- och muskelsmärtor samt blödningar.

Monocytärt leukemi kallas även för akut monocytisk leukemi (AMoL) eller monoblastisk leukemi och är också en aggressiv form av cancer som snabbt sprider sig till andra delar av kroppen. Symptomen kan vara liknande dem hos myeloid leukemi, men patienter med AMoL kan också drabbas av lymfkörtelförstoringar och hudförändringar.

Behandlingen för GCS inkluderar kemoterapi, stamcellstransplantation och ibland även målgerichtad terapi med monoklonala antikroppar eller tyrosinkinas inhibitorer. Prognosen varierar beroende på subtyp, ålder och allmänt hälsotillstånd, men i allmänhet är prognosen sämre för äldre patienter och de med högre riskklassering.

Luciferase är ett enzym som katalyserar bioluminescens, det vill säga ljusproduktion, i vissa levande organismer. Det mest kända exemplet är den blå-gröna lysglansen hos eldflugor och djuphavsdjur som till exempel Kalanmarctis planktonica.

Luciferasreaktionen involverar en substratmolekyl, vanligtvis benämnd luciferin, som oxideras av luciferas i ett tvåstegsprocess där ATP och syre också är nödvändiga reaktanter. Det resulterande ljuskvantumet har en våglängd på omkring 470-560 nanometer, beroende på vilken typ av luciferas som används.

I medicinsk kontext kan luciferas användas som ett reportergen i molekylärbiologiska studier för att mäta och visualisera biologisk aktivitet, till exempel celldelning eller genuttryck, genom att koppla en luciferase-genererande sekvens till en promotor av intresse. När denna promotor aktiveras kommer luciferas att produceras och kan detekteras som ljus med hjälp av ett luminometer eller en CCD-kamera.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Kromosomavvikelsen är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i människans kromosomer. Kromosomer är trådformade strukturer som innehåller DNA, proteiner och genetisk information. De är närvarande i alla celler i kroppen, förutom i könscellerna (spermier och ägg).

Kromosomavvikelser kan uppstå under celldelningen, då kromosomerna kopieras och delas mellan de två nya cellerna. Avvikelser kan orsakas av fel i denna process, exempelvis att kromosomer inte separeras korrekt eller att bitar av kromosomer bryts loss och byter plats med varandra.

Det finns olika typer av kromosomavvikelser:

1. Numeriska avvikelser: Detta innebär att det är för många eller för få kromosomer i cellen. Exempelvis kan en person ha tre exemplar av kromosom 21 istället för de två vanliga, vilket orsakar Down syndrom.

2. Strukturella avvikelser: Detta innebär att en del av kromosomen saknas, upprepas, har bytt plats eller är omvänt. Exempelvis kan en bit av en kromosom ha brutits loss och fastnat på en annan kromosom, vilket kallas en translokation.

Kromosomavvikelser kan leda till olika hälsoproblem, beroende på vilken typ av avvikelse det rör sig om och hur allvarlig den är. Vissa avvikelser kan orsaka missbildningar, utvecklingsstörningar, cancer eller andra sjukdomar. Andra kromosomavvikelser kan dock vara symptomlösa och påverka individen inte alls.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

Carcinogenesis är ett medicinskt begrepp som refererar till den process där en cell eller ett vävnadsområde utvecklas från normal till cancerös. Detta sker genom en serie genetiska mutationer och epigenetiska förändringar som leder till oreglerad celldelning och neoplastisk transformation. Denna process kan vara orsakad av exogen exposure, såsom tobaksrök, ultraviolett strålning eller kemikalier, eller endogen faktorer, som ärvt genetiska predispositioner. Carcinogenes kan även delas in i olika typer beroende på vilken typ av cancer de orsakar, till exempel lungcarcinogener, levercarcinogener och bröstcarcinogener.

Cyclin-dependent kinases (CDKs) are a family of serine/threonine protein kinases that play crucial roles in regulating the cell cycle, transcription, and other cellular processes. The activity of CDKs is dependent on their association with cyclin proteins, which act as regulatory subunits.

The cell cycle is a tightly regulated process that involves several stages, including G1 phase, S phase (DNA replication), G2 phase, and M phase (mitosis). CDKs are key regulators of the transitions between these phases. For example, CDK4 and CDK6 form complexes with D-type cyclins during G1 phase and help to promote progression into S phase by phosphorylating and inactivating the retinoblastoma protein (pRb). This allows the transcription factor E2F to be released and activate genes required for DNA replication.

CDKs are also involved in other cellular processes, such as transcription, where they can regulate the activity of transcription factors by phosphorylating them. CDK7, for example, is a component of the general transcription factor IIH (TFIIH) complex and plays a role in initiating transcription by phosphorylating the carboxy-terminal domain of RNA polymerase II.

CDKs are tightly regulated through various mechanisms, including activation by cyclin binding, inhibition by CDK inhibitors, and regulation by phosphorylation. Dysregulation of CDK activity has been implicated in several diseases, including cancer, where aberrant CDK activity can lead to uncontrolled cell cycle progression and tumor growth. As a result, CDKs have become important targets for the development of anti-cancer therapies.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Rapportörgener (engelska: *reporting genes*) är inom genetiken benämning på gener som kodar för proteiner eller RNA-molekyler som har en funktion att rapportera information från cellen till omgivningen. Detta kan ske genom att de aktiverar olika signaltransduktionsvägar, exkretion av signalsubstanser eller andra mekanismer. Exempel på sådana gener inkluderar generna för cytokiner, interferoner och neuropeptider. Rapportörgener spelar en viktig roll i cellkommunikationen och koordineringen av olika fysiologiska processer i kroppen.

'Myeloid cells' är en övergripande benämning på en grupp celler som utvecklas från stamceller i benmärgen. De differenseras till flera olika typer av blodceller, inklusive:

1. Röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och kolsyra i kroppen.
2. Vita blodkroppar (leukocyter), som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Dessa vita blodkroppar inkluderar granulocytter, monocyter och lymfocyter.
3. Trombocyter (trombocytyt), som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Myeloidceller delas vanligtvis in i två kategorier: myeloblast och monoblast, beroende på vilken typ av cell de utvecklas från. Myeloidceller spelar en viktig roll i immunförsvaret och kan också vara involverade i patologiska tillstånd som cancer, till exempel myeloproliferativa neoplasmier och akut myeloisk leukemi.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

'Survival analysis' är en statistisk metod som används för att analysera tid till händelse, ofta för att undersöka tiden till ett specifikt utfall, såsom dödlighet eller misslyckande av en behandling. Den inkluderar tekniker för att beräkna sannolikheten för olika typer av överlevnad, som total överlevnad (tiden till att den första händelsen inträffar), ömsesidig överlevnad (sannolikheten för att båda två i en grupp överlever till en viss tidpunkt) och begränsad överlevnad (sannolikheten för att överleva en viss tidsperiod). Survival analysis används ofta inom medicinsk forskning, men kan också användas inom andra områden som kräver analys av tid till händelse, såsom ingenjörsvetenskap och sociologi.

"Icke-small cell lung carcinoma (ICLC)" er en type av lungcancer som karakteriseras av sina histopatologiska egenskaper under mikroskopi. ICLC definieras vanligtvis som en typ av lungcancer som inte uppfyller kriterierna för small cell lung carcinoma (SCLC).

ICLC delas vanligen in i fyra histologiska subtyper: adenocarcinom, squamous cell carcinom, large cell carcinom och ett obestämt eller otypisk undergrupp. Var och en av dessa subtyper har unika karakteristiska egenskaper som kan påverka prognosen och behandlingsvalet.

Adenocarcinomen är den vanligaste typen av lungcancer och utgör cirka 40% av alla diagnoser. Denna tumörtyp börjar ofta växa i yttersta delarna av lungorna (bronkialsystemet) och kan vara associerad med tidigare exponering för tobaksrök, although it is also common in nonsmokers.

Squamous cell carcinom är den näst vanligaste typen av lungcancer och utgör cirka 25-30% av alla diagnoser. Denna tumörtyp börjar ofta växa i de centrala delarna av luftvägarna (bronkerna) och kan vara associerad med tobaksrökning.

Large cell carcinom är en ovanlig typ av lungcancer som utgör cirka 10-15% av alla diagnoser. Denna tumörtyp kan börja växa i vilken del av lungan som helst och har ofta en aggressiv kurs.

Den obestämda eller otypiska undergruppen innefattar tumörer som inte passar in i någon av de andra tre kategorierna och utgör cirka 10-15% av alla diagnoser. Dessa tumörer kan ha en varierande prognos beroende på deras histologiska och molekylära egenskaper.

I allmänhet har lungcancer en dålig prognos, särskilt om den diagnostiseras sent. Dock kan tidig upptäckt och behandling förbättra patientens chanser till överlevnad och livskvalitet.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

TOR (Target of Rapamycin) Serine-Threonine Kinases are a group of conserved protein kinases that play a crucial role in regulating cell growth, proliferation, and metabolism in response to various environmental cues such as nutrient availability, energy status, and growth factor signaling. They are named after the drug Rapamycin, which inhibits their activity by forming a complex with FKBP12 (FK506-binding protein 12).

Mammalian cells express two distinct TOR kinases, mTORC1 and mTORC2, which differ in their composition, regulation, and functions. mTORC1 is a rapamycin-sensitive complex that contains mTOR, Raptor (Regulatory associated protein of mTOR), and mLST8 (mammalian lethal with SEC thirteen). It primarily responds to growth factor signaling and nutrient availability to regulate protein synthesis, lipid metabolism, autophagy, and lysosome biogenesis.

mTORC2 is a rapamycin-insensitive complex that contains mTOR, Rictor (Rapamycin-insensitive companion of mTOR), mLST8, and Sin1 (Stress-activated map kinase-interacting protein 1). It primarily responds to growth factor signaling to regulate cytoskeletal organization, cell survival, and metabolism.

Both mTORC1 and mTORC2 are activated by the small GTPases Rheb (Ras homolog enriched in brain) and Rag (Ras-related GTP-binding protein), respectively, which sense nutrient availability and energy status to regulate TOR kinase activity. Dysregulation of TOR kinases has been implicated in various diseases, including cancer, diabetes, and neurodegenerative disorders.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Retinoblastomliknande protein p130, även känt som RBL2 eller p130, är en typ av tumörsuppressorprotein. Detta protein hör till retinoblastomproteinfamiljen och har en viktig roll i att reglera celldelningen och cellytan genom att interagera med andra proteiner involverade i cellcykeln.

Specifikt bidrar p130 till att hålla celler i G0-fasen av cellcykeln, vilket är en stillalagd fas där cellerna inte delar sig. När celler aktiveras för att börja dela sig igen, så kommer nivåerna av p130 att minska.

Mutationer i RBL2-genen som kodar för p130 kan leda till onormal celldelning och ökad risk för cancerutveckling. Dock är retinoblastomliknande protein p130 inte lika välstuderat som det närbesläktade proteinet RB1, som också tillhör retinoblastomproteinfamiljen och som är involverat i retinoblastom, en typ av ögontumör.

'COS-celler' är en typ av genetiskt modifierade celler som används inom molekylärbiologi och biomedicinsk forskning. COS-celler är en speciell linje av simia (apa) fibroblaster som har transformerats med ett virus, bestående av adenoviruskapselförpackat DNA från svin-svampsvulstvirus (SV40).

Denna modifiering gör att COS-cellerna uttrycker T-antigen, ett protein som binder till och aktiverar origo på plasmid-DNA, vilket underlättar effektivare och säkrare kloning av exogena DNA. Detta gör COS-celler till en populär val för att producera stora mängder fritt protein in vitro från klonade gener.

Det finns två huvudtyper av COS-celler: COS-1 och COS-7. COS-1 är diploid, medan COS-7 är en subklon av COS-1 som har ökad stabilitet och effektivitet vid proteinproduktion.

Tumörstamceller, också kända som cancer stem cells (CSCs), är en särskild population av celler inom en tumör som har förmågan till självförnyelse och differensiering. Dessa celler anses vara ansvariga för initieringen och underhållet av cancern, samt kan spela en viktig roll i cancerrelapsen och resistans mot behandlingar som strålbehandling och kemoterapi. Tumörstamceller har potentialen att skapa en ny tumör om de transplanteras till en immunosupprimering individ, och deras existens förklarar möjligen varför cancer ofta återvänder efter behandling.

Cancerförstadier, eller "precancerous changes", är cellförändringar som kan utvecklas till cancer om de inte behandlas. Dessa förändringar sker gradvis över tid och kan vara reversibla under vissa omständigheter. Det finns olika typer av cancerförstadier beroende på vilken typ av cancer de kan leda till. Exempel på vanliga former av cancerförstadier inkluderar dysplasi, metaplasia och atypisk hyperplasi. Dysplasi är en förändring där cellerna i ett vävnadslager börjar se annorlunda ut än normalt och kan vara onormala i storlek, form eller antal. Metaplasia är en förändring där en typ av cell konverterar till en annan typ av cell som inte vanligtvis finns på den platsen. Atypiska hyperplasier är en ökning av cellantalet tillsammans med onormala cellförändringar.

Det är viktigt att notera att cancerförstadier inte alltid kommer att leda till cancer, men det finns en ökad risk för att de utvecklas till cancer jämfört med normala vävnader. Om cancerförstadier upptäcks kan läkare ofta behandla dem genom att avlägsna den onormala vävnaden eller använda andra metoder som kirurgi, strålbehandling eller mediciner för att minska risken för cancerutveckling.

A two-hybrid system technique is a genetic assay used to identify and study protein-protein interactions (PPIs) within an organism, typically in yeast cells. It is based on the modular nature of transcription factors, which consist of separate DNA-binding and activation domains. The technique involves fusing the two proteins of interest to these domains, creating hybrid proteins. One protein is fused to the DNA-binding domain (BD), while the other is fused to the activation domain (AD). When both fusion proteins interact within the cell, they bring the DNA-binding and activation domains together, leading to the transcription of a reporter gene. The activity of this reporter gene serves as an indicator of the interaction between the two proteins.

There are several variations of the two-hybrid system technique, but the most common one is the "yeast two-hybrid" (Y2H) assay. In addition to Y2H, other variants include bacterial two-hybrid systems and mammalian two-hybrid systems. These techniques have been instrumental in discovering and characterizing numerous PPIs, contributing significantly to our understanding of protein function and cellular processes.

Onkogenproteiner av viralt ursprung är proteiner som kodas av onkogener som initialt kommer från virus. Onkogener är gener som har förmågan att orsaka cancer genom att störa normal cellcykelkontroll och leda till oregelbunden celldelning och cellexpansion. När ett virus infekterar en värdcell kan det integrera sitt eget genmaterial med värdcellens DNA, inklusive onkogenerna. När dessa onkogena gener aktiveras producerar de onkogenproteiner som kan störa den normala cellfunktionen och leda till cancerutveckling. Ett exempel på ett sådant oncovirus är humant papillomavirus (HPV), vilket är känt för att orsaka livmoderhalscancer.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

Transformeringsantigen hos polyomavirus är proteiner som produceras av vissa stammar av polyomavirus och som har förmågan att transformera (omvandla) normala celler till cancerceller under vissa förhållanden. De två viktigaste transformeringsantigenen hos polyomavirus är large T-antigen (LTA) och small t-antigen (STA). Dessa protein kodas av två olika gener på viruset och har förmågan att störa cellcykeln, inaktivera tumörsuppressorgener och orsaka genetisk instabilitet i värdcellen. Transformeringsantigen hos polyomavirus är kända för att vara involverade i patogenesen av vissa typer av cancer, särskilt hos immunosupprimereda individer där virusinfektionen inte kan kontrolleras effektivt av det immunsystemet.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

'Experimentella levertumörer' refererer til forskningsrelaterede modelleringssystemer, der bruges i studier af leverpatologi og cancerforskning. Disse modeller inkluderer ofte genetisk modificerede mus eller cellulær cultivation, hvor forskellige genetiske ændringer implementeres for at udnytte mekanistiske processer i levercancerens udvikling og progression.

Experimentelle levertumørmodeller kan opdeles i to store kategorier: in vitro-modeller (cellulær cultivation) og in vivo-modeller (dyr). In vitro-modeller omfatter todimensionelle monokulturer, co-kulturer, spheroider og organoider, der giver mulighed for at undersøge cellemekanismer på molekylært niveau. I modsætning hertil tillader in vivo-modeller observationen af levertumørs udvikling i et levende system med potentiale for at efterligne den spredning og invasivitet, der ses hos kliniske levercancere.

Det er vigtigt at notere, at selvom disse modeller bidrager betydeligt til vores forståelse af leverpatologi og cancerbiologi, kan de ikke efterligne alle aspekter af den menneskelige sygdom. Derfor bør resultater fra disse studier bekræftes i yderligere forskning, herunder kliniske prøver, før de kan anvendes til at udvikle nye diagnostiske eller terapeutiske strategier.

Cellhyponxi definieras som ett tillstånd där celler i en organism inte får tillräckligt med syre för att kunna producera den energi de behöver för att fungera normalt. Detta kan orsakas av ett flertal faktorer, inklusive syrebrist, skada på blodkärlen eller störningar i cellernas energiproduktion. Cellhyponxi kan leda till celldöd och skador på vävnader och organ, och är därför ett allvarligt tillstånd som kan hota livet om det inte behandlas akut.

Proteinkinaser är en grupp enzymer som katalyserar fosforylering av protein, vilket innebär att de adderar en fosfatgrupp till ett protein. Denna process kan aktivera eller inaktivera proteinet beroende på var på proteinmolekylen fosfatgruppen adderas. Proteinkinaserna spelar därför en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar och reglering av cellcykeln, apoptos och metabolism. De kan aktiveras eller inaktiveras av olika signalsubstanser och är mål för flera läkemedel inom områden som cancer och diabetes.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Real-Time Polymerase Chain Reaction (RT-PCR) er en laboratoriemetode som brukes til å amplifisere og detekterer små mengder av bestemte DNA-sekvenser i en prøve. Metoden gjør det mulig å observere denne prosessen i «realtid», noe som betyr at man kan se resultatet etterpå hvert enkelt cyklus av amplifiseringen. RT-PCR er en hypersensitiv teknik som ofte brukes til diagnostisk testing og forskning innen områder som molekylær biologi, infeksjonssjukdomer, genetikk og onkologi.

I tillegg til å være en hypersensitiv metode er RT-PCR også en meget spesifikk teknik, noe som betyr at den kun vil amplifisere og detektere DNA-sekvenser som passer med de specificerte primerne. Dette gjør den til en viktig verktøy for å identifisere og undersøke spesifikke gener, mutasjoner eller patogener i en prøve.

I tillegg til standard-RT-PCR kan den også kombineres med andre teknikker som fluorescensmærkning (f.eks. TaqMan) for å øke spesifisiteten og senstiviteten i detektionen av bestemte DNA-sekvenser. Disse forbedringene gjør RT-PCR til en viktig metode innen diagnostisk testing, for eksempel for å identifisere infeksjonsagenter som bakterier og virus, og for å spore genetiske endringer i kræftceller.

Gammastrålar är en form av ioniserande strålning, bestående av fotoner med mycket hög energihalt. De har den kortaste våglängden och högsta frekvensen inom elektromagnetiska spektret, och kan penetrera genom många material, inklusive människokroppen. Gammastrålning produceras ofta som en konsekvens av radioaktivt sönderfall eller i samband med vissa subatomära processer. Den kan vara skadlig för levande vävnad och är därför en hälsorisk när människor utsätts för höga doser.

Tarmtumörer är abnorma tillväxtor i tarmen som kan vara godartade eller elakartade. De kan orsaka olika symtom beroende på var i tarmen de finns och hur stor de är. Några exempel på typer av tarmtumörer inkluderar adenom, karzinoid, gastrointestinal stromacellstumör (GIST), lymfom och koloncancer. Behandlingen beror på typen av tumör, dess storlek och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

Lillhjärntumörer, eller cerebellä tumörer, är en grupp av godartade och elakartade tumörer som utvecklas i lillhjärnan (cerebellum), en del av hjärnan som ligger bakom och under storhjärnan. Lillhjärntumörer är relativt ovanliga och utgör cirka 10-15% av alla hjärntumörer.

Det finns flera olika typer av lillhjärntumörer, men några vanliga exempel inkluderar:

* Astrocytomer: Dessa tumörer utvecklas från stödjande celler i hjärnan som kallas astrocyter. De kan vara godartade (lågt gradiga) eller elakartade (högt gradiga).
* Medulloblastomer: Detta är en elakartad tumör som oftast drabbar barn och unga vuxna. Den tenderar att spridas via det cerebrospinalvätskan (CSF) som fyller ut hjärn- och ryggmärgshålan.
* Ependymomer: Dessa tumörer utvecklas från ependymceller, celler som linjer vätskekanalerna i hjärnan. De kan vara godartade eller elakartade.
* Hemangioblastomer: Detta är en sällsynt godartad tumör som utvecklas från blodkärlsceller. Den kan orsaka ökad blodflöde till hjärnan och leda till symptom som huvudvärk, yrsel och svårigheter att balansera.

Symptomen på lillhjärntumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, koordinationssvårigheter, sväljningssvårigheter, dubbelseende, minnesförlust och förändringar i beteende eller humör. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörtyp och grad av malignitet.

DNA-reparation (DNA repair) är ett samlingsbegrepp för de cellulära processer som återställer skador på DNA. DNA är kärnan i arvsprocessen och innehåller instruktionerna för alla cellers funktioner, så det är viktigt att den är intakt och fungerar korrekt.

DNA kan skadas av interna (exempelvis under normal metabolism) eller externa faktorer (exempelvis strålning, kemikalier eller virus). DNA-skador kan vara enkelsträngsbrytningar, dubbelsträngsbrytningar, basbyte eller andra modifieringar av baserna.

DNA-reparationsprocesser innefattar flera olika mekanismer som arbetar tillsammans för att korrigera dessa skador och hålla genomet intakt. Det finns fem huvudsakliga typer av DNA-reparation: basexcisionsreparation, nucleotidexcisionsreparation, dubbelsträngsbrytningars reparation, homolog rekombination och non-homolog rekombination.

1. Basexcisionsreparation (BER) är en process där en endast en bas i DNA-molekylen ersätts när den har skadats eller modifierats.
2. Nucleotidexcisionsreparation (NER) är en process där ett stort segment av DNA-sekvensen tas bort och sedan ersätts med korrekt sekvens. Denna typ av reparation används när det finns buler eller skador i DNA:t som orsakar att basparen inte kan bilda en korrekt dubbelhelix.
3. Dubbelsträngsbrytningars reparation (DSBR) är en process där två strängar i DNA-dubbelhelixen bryts samtidigt. Det finns två huvudsakliga typer av DSBR: homolog rekombination och non-homolog rekombination. Homolog rekombination används när cellen är i en delningsfas och har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet. Non-homolog rekombination används när det inte finns någon tillgänglig mall och cellen istället måste använda sig av en annan mekanism för att reparera skadan.
4. Homolog rekombination (HR) är en process där två identiska eller nästan identiska DNA-sekvenser jämförs och korsas över för att korrigera felet i den ena sekvensen. Denna typ av reparation används ofta när cellen är i en delningsfas och har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet.
5. Non-homolog rekombination (NHR) är en process där två icke-identiska DNA-sekvenser jämförs och korsas över för att korrigera felet i den ena sekvensen. Denna typ av reparation används ofta när cellen inte har tillgång till en intakt kopia av DNA-sekvensen som kan användas som mall för att korrigera felet.

DNA-reparationsmekanismer är viktiga för att hålla cellens genetiska information intakt och förhindra mutationer som kan leda till sjukdomar eller cancer. Dessa mekanismer kan också spela en roll i åldrandeprocessen, eftersom skador på DNA-molekylen kan ansamlas över tiden och leda till cellulär senescens eller apoptos (programmerad celldöd).

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Homeodomäneproteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som binder till DNA och hjälper styra genuttrycket under utvecklingen hos flera olika levande organismer, inklusive djur, växter och svampar. Homeodomäneproteinernas struktur består av en 60 aminosyror lång region, känd som homeodomen, som bildar tre alfa-helixar som kan vecklas runt DNA:t. Denna struktur gör att proteinet kan binda till specifika sekvenser av DNA och hjälpa styra aktiviteten hos närliggande gener. Många homeodomäneproteiner är involverade i utvecklingen av kroppsplanen hos djur, inklusive reglering av organutveckling och celldifferentiering.

"Genetiska markörer" refererar till specifika delar av DNA-sekvensen som är kopplade till ett visst genetiskt trait eller en viss position på ett kromosom. De kan användas i biomedicinsk forskning för att lokalisera och identifiera gener som är associerade med sjukdomar, predispositioner till sjukdomar eller andra specifika drag. Genetiska markörer kan vara enkla nukleotidpolymorfismer (SNP:er), repetitiva sekvenser eller strukturella variationer i DNA-sekvensen. De används ofta inom genetisk kartläggning, genetisk screening och genetisk diagnos.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Fluorescensmikroskopi är en form av ljusmikroskopi där man använder fluorescerande markörer för att göra vissa strukturer eller substanser i ett preparat synliga. Metoden bygger på att vissa molekyler, när de exponeras för ljus av en viss våglängd, absorberar den energin och sedan sänder ut den igen som ljus av en annan våglängd. Detta fenomen kallas fluorescens.

I fluorescensmikroskopi används ofta fluorescerande proteinmarker, så kallade fluoroforer, för att markera specifika proteiner eller andra molekyler i ett preparat. När preparatet exponeras för ljus av en viss våglängd kommer de markerade strukturerna att fluorescera och bli synliga under mikroskopet. Genom användning av olika typer av fluoroforer kan man få olika fluorescerande markeringar i samma preparat, vilket gör det möjligt att studera interaktioner mellan olika molekyler eller strukturer.

Fluorescensmikroskopi är en mycket känslig metod som kan användas för att studera mycket små koncentrationer av markerade substanser. Den kan också användas för att studera dynamiska processer i levande celler, eftersom fluoroforerna ofta är relativt ofarliga för cellerna och kan hålla i sig sin fluorescens under en längre tid.

Kromosominstabilitet refererar till ett tillstånd där kroppens celler har förändringar i sina kromosomer, vilket kan leda till ovanliga eller skadade arvsmassor. Detta kan orsakas av olika faktorer, såsom genetiska mutationer, exponering för vissa kemikalier eller strålning, eller åldrande.

Kromosominstabilitet kan leda till en rad olika medicinska tillstånd, inklusive cancer och genetiska sjukdomar. I vissa fall kan den orsaka att celler får för få eller för många kromosomer, ett tillstånd som kallas aneuploidi. Andra former av kromosominstabilitet kan innebära att delar av kromosomen saknas, upprepas eller är felaktigt placerade.

Symptomen på kromosominstabilitet kan variera beroende på vilken form det är och hur allvarligt tillståndet är. I vissa fall kan det leda till utvecklingsstörningar, missbildningar eller andra hälsoproblem. I andra fall kan det öka risken för cancerutveckling.

'Tumörrecidiv, lokalt' refererer til at en tidligere behandlet cancer vendrer tilbage i nærheden af den oprindelige tumorlokalisation. Dette sker som regel indenfor to år efter den oprindelige behandling, og det er et tegn på at cancerbehandlingen ikke har været fuldstændigt effektivt i at fjerne alle cancercellerne.

Lokale recidiver kan ofte behandles lokalt med kirurgi, stråleterapi eller andre former for lokal behandling, afhængig af cancertypen og hvorvidt patienten har haft en tidligere behandling. Men selvom en lokal recidiv kan behandles, øger det stadig risikoen for at canceren spredes til andre dele af kroppen (metastaser). Derfor er det vigtigt at have regelmæssige kontroller efter en kræftbehandling for at opdage og behandle eventuelle recidiver tidligt.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Människokromosomer, par 8, refererar till de åttonde paret kromosomer i människans cellkärna. Varje människa har 23 par kromosomer, vilket innebär en total på 46 kromosomer, förutom könskromosompar som bestämmer individens kön (XX hos kvinnor och XY hos män).

De åttonde paret kromosomerna är autosomala kromosomer, vilket innebär att de inte påverkar individens kön. Varje kromosom i par 8 är lika lång och har ungefär samma bandmönster, även om de kan ha små skillnader i deras genetiska uppbyggnad. Dessa kromosomer innehåller tusentals gener som styr olika arvsmassiga egenskaper och funktioner hos människan.

Lymfmetastas är när cancerceller sprider sig från sin ursprungliga plats i kroppen till lymfkörtlar. När cancerceller växer och delar de sig kan de ibland bryta loss från den ursprungliga tumören och färdas via blod- eller lymfsystemet till andra delar av kroppen. Om cancercellerna fastnar i en lymfkörtel och börjar växa där bildas ett nytt cancerförekomende, ett så kallat lymfmetastas.

Lymfkörtlarna är små, bönformade strukturer som finns över hela kroppen, främst i halsen, armhålorna och ljumskarna. Deras huvudsakliga funktion är att filtrera smittämnen och avfall från kroppen och producera vita blodkroppar, som hjälper till att bekämpa infektioner. När cancerceller sprider sig till lymfkörtlarna kan de störa denna funktion och leda till komplikationer såsom svullnad och smärta i de drabbade områdena.

9,10-Dimetyl-1,2-bensantracen er en organisk forbindelse som tilhører klassen polyaromatiske hydrocarboner (PAH). Det består af et bensenring system med to metylgrupper bundet til posisjonerne 9 og 10, og to benzeningrupper bundet til de to ytre carbonatomene i bensenringen.

Her er en medicinsk definisjon av stoffet:

"9,10-Dimetyl-1,2-bensantracen is a polycyclic aromatic hydrocarbon (PAH) compound consisting of a bensen ring with two methyl groups attached at positions 9 and 10, and two benzene rings attached to the outer carbon atoms in the bensen ring. It is classified as a possible human carcinogen by the International Agency for Research on Cancer (IARC). Exposure to PAHs, including 9,10-dimethyl-1,2-benzanthracene, has been associated with an increased risk of cancer, particularly lung cancer."

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Papillomvirus E7-proteiner är proteiner som kodas av E7-generna i papillomvirusgenomet. Dessa proteiner spelar en central roll i virusets onkogena process genom att interagera med cellcykeln och DNA-reparationssystemet hos värdcellen.

E7-proteinet binder till tumörsuppressorgenen pRb, vilket leder till dess inaktivering och frigörandet av transkriptionsfaktorn E2F, som i sin tur aktiverar uttrycket av gener involverade i cellcykelns progression. Detta kan leda till oreglerad celldelning och slutligen till onkogen transformation av värdcellen.

Papillomvirus E7-proteiner är starkt associerade med anogenitala cancrar, såsom cervixcancer, samt med hals- och svalgcancer.

Neurilemmom, även känt som schwannom, är en typ av nerveus tumör som utgår från den cellsort som normalt täcker och skyddar nerverna, Schwanncellerna. Dessa tumörer växer långsamt och orsakar ofta inga symptom under de tidiga stadierna. När symtom uppstår kan det vara känselbortfall, smärta eller svaghet i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan tumörerna bli stor nog att pressa på omgivande vävnader och orsaka andra komplikationer. Neurilemmom är vanligtvis icke-cancerväxtar (benigna), men i sällsynta fall kan de vara cancera (maligna) och sprida sig till andra delar av kroppen.

'Drosophila' är ett släkte inom flugordningen, och det mest kända arten inom släktet är bananflugan (*Drosophila melanogaster*). Denna art är en vanlig modellorganism inom genetisk forskning på grund av sin enkla uppbyggnad, kort livscykel och lätta odling. Genomet hos bananflugan är väl studerat och den har blivit ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande principer inom genetik och developmental biology.

"Alternativ splitsning" (alternative splicing) är ett biologiskt fenomen där flera olika proteiner kan produceras från en och samma gen genom att olika delar av den genetiska informationen i RNA-molekylen exciseras och de kvarvarande delarna (exonerna) sedan sammanfogas på olika sätt. Detta medför att ett stort antal olika proteiner kan produceras från en enda gen, vilket ökar den genetiska variationsmöjligheten och komplexiteten hos levande organismer.

Karcinom är en typ av cancer som utgår från epitelceller, det vill säga celler som bildar ytskiktet hos olika typer av vävnader i kroppen. Exempel på sådana vävnader är huden och de slemhinnor som tappar in organ i andnings- och matspjälkningssystemen.

Karcinomer kan vara mycket olika när det gäller deras utseende, beteende och svar på behandling. De kan vara långsamt växande eller snabbt växande, de kan sprida sig till andra delar av kroppen (metastaser) eller inte.

Exempel på olika typer av karcinom inkluderar lungcancer (bronkialcancer), bröstcancer, prostata cancer, tarmsjukdom (kolorektal cancer) och hudcancer (basalcellscancer och plattcellscancer).

Ett F-boxprotein är en typ av protein som innehåller ett specifikt domän, känt som F-boxen, som interagerar med andra proteiner i cellen. F-boxproteinet är en komponent av E3 ubiquitinligasen, som spelar en viktig roll i den proteinskalvägsprocess som kallas för ubiquitination.

Denna process innebär att ett protein märks ut för nedbrytning genom att addera en ubiquitinmolekyl till det, vilket leder till att proteinet transporteras till proteasomen där det bryts ned till sina grundläggande aminosyror. F-boxproteinet fungerar som en adaptorprotein som hjälper till att binda specifika substratproteiner till E3 ubiquitinligasen, så att de kan markeras för nedbrytning.

Det finns många olika F-boxproteiner i cellen, och varje enhet kan binde specifika substratproteiner genom sin F-boxdomän och andra proteindomäner som den innehåller. Dessa F-boxproteiner är kända för att spela roll i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och stressrespons.

'Genominstabilitet' refererer til svingninger i et organismes genom, som fører til ændringer i antallet eller strukturen af genetisk materiale. Dette kan skyldes forskellige mekanismer, herunder mutationer, fejl ved DNA-replikering og -reparation, og kromosomaltab. Genominstabilitet er ofte associeret med cancers udvikling, da ændringer i genomet kan føre til ureguleret cellevorskreb og tumorgenese. Det kan også være forbundet med nedsat livslanges levetid og forhøjet risiko for andre sygdomme.

Neuroektodermala tumörer, primitiva (PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neuroektodermal vävnad, vilket är ett slags embryonal vävnad som under fostertiden utvecklas till nervsystemet. PNET-tumörer kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (CNS), men de flesta förekommer i hjärnbarken eller i ryggraden.

PNET-tumörer kännetecknas av snabb celldelning och kan infiltrera omgivande vävnad. De är ofta aggressiva och har hög risk för recidiv (återfall). Symptomen varierar beroende på var tumören sitter, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, synproblem, svaghet eller förlamning på ena sidan av kroppen och förändrat beteende eller medvetande.

Diagnosen ställs vanligen genom magnetresonans- eller datortomografisk undersökning (MRI eller CT) följt av biopsi eller operation för att ta ut en tumörprov. Behandlingen innefattar ofta kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Det är värt att notera att termen "PNET" har fallit ur bruk som en officiell diagnos och ersatts av andra mer specifika diagnoser beroende på var tumören sitter i CNS, till exempel medulloblastom för tumörer i hjärnbarken och atypisk teratoid/rhabdoid tumör (ATRT) för tumörer i ryggraden.

En tumörvirusinfektion är en infektion med ett virus som kan orsaka onkogen transformation och leda till cancersjukdomar hos däggdjur, inklusive människor. Tumörvirusinfektioner är ansvariga för cirka 10-15% av alla cancerfall globalt. De två huvudsakliga kategorierna av tumörvirus är direkt onkogena virus och indirekt onkogena virus.

Direkt onkogena virus, även kallade transformerande virus, innehåller onkogeniska gener som kan integreras i värdcellens genomet och orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. Exempel på direkt onkogena virus är humana papillomavirus (HPV), hepatitis B-virus (HBV) och T-lymphotropisk virus 1 (HTLV-1).

Indirekt onkogena virus orsakar inte direkt onkogen transformation, men kan istället leda till cancerutveckling genom att försvaga värdcellens immunförsvar och/eller orsaka kronisk inflammation. Exempel på indirekt onkogena virus är humana herpesvirus 4 (HHV-4, också kallat Epstein-Barr virus, EBV) och hepatitis C-virus (HCV).

Det är värt att notera att inte alla infektioner med tumörvirus leder till cancerutveckling. Faktorer som värdcellens immunstatus, virusstam, livsstil och miljö kan spela in i om en tumörvirusinfektion kommer att leda till cancer eller inte.

Människokromosompar 16, även kända som autosomala homologa kromosompar 16, är de två identiska kromosomerna i cellkärnan hos människor som bär på samma arvsmassa och är involverade i bestämandet av individens fysiska egenskaper och funktioner utom de relaterade till kön. Varje människa har två kopior av varje autosomal kromosom, inklusive kromosompar 16, en ärvts från modern och den andra från fadern. Kromosompar 16 består av två långa armar (p-armarna) och två korta armar (q-armarna), som innehåller tusentals gener vardera. Dessa gener kodar för proteiner och RNA som är involverade i en rad cellulära processer, såsom celldelning, DNA-reparation, signaltransduktion, metabolism, och utveckling.

Neurofibromatosis 1 (NF1) är en genetisk sjukdom som orsakas av mutationer i NF1-genen på kromosom 17. Denna gen kodar för ett protein som kallas neurofibromin, som spelar en viktig roll i kontrollen av celltillväxt och celldifferentiering.

NF1 är en autosomal dominant sjukdom, vilket betyder att en enda kopia av den muterade genen räcker för att orsaka sjukdomen. Personer med NF1 har en 50-procentig risk att få barn som ärver sjukdomen.

NF1 karaktäriseras av flera olika symtom, men det mest typiska tecknet är att personen får många neurofibromer, som är icke cancerösa tumörer som växer längs nerverna under huden och i kroppens inre. Andra symtom kan vara:

* Cafe au lait-fläckar (bruna pigmentfläckar på huden)
* Lisch-noduler (små, runda, bruna fläckar på regnbågshinnan i ögat)
* Freckler i armhålor och ljumskar
* Svullnader eller förändringar i skelettet
* Kognitiva funktionsnedsättningar

NF1 kan variera mycket i sin allvarlighet, från milda fall som inte behöver någon behandling till allvarliga fall där personen kan ha livshotande komplikationer. Behandlingen av NF1 är vanligen symtomatisk och inriktad på att hantera de specifika symptomen hos den enskilda patienten.

Proteintransport refererer til den proces, hvor proteiner transporteres fra sted til sted i eller mellem celler. Proteinerne kan transporteres gennem membraner via specielle transportkanaler eller ved hjælp af transportproteiner, også kaldet kvasi-transportproteiner eller receptorer. Disse proteiner har evnen til at genkende og binde sig til bestemte typer proteiner og transportere dem gennem membranen.

Proteintransport er en nødvendig proces for cellernes overlevelse, da proteinerne skal være placeret korrekt i cellen for at udføre deres funktioner korrekt. Der findes to hovedtyper af proteintransport: intracellulær transport (indinside cellen) og extracellulær transport (udenfor cellen).

Intracellulært transporteres proteinerne fra det sted, hvor de syntetiseres i cytoplasmaet til deres endelige destination, som kan være i organeller eller membraner. Extracellulært transport involverer frigivelse af proteiner ud af cellen og transportering af dem gennem extracellulært miljø til deres destination, f.eks. andre celler eller organer.

Proteintransport kan reguleres af mange forskellige faktorer, herunder pH, temperatur, membrankomposition og andre proteiner. Dysfunktion i proteintransport kan resultere i en række sygdomme, herunder neurologiske forstyrrelser, immunologiske lidelser og kancer.

Retinoblastomliknande protein p107, även känt som RBL2 eller p107, är ett tumörsuppressorprotein som hör till retinoblastomfamiljen. Detta protein har en struktur och funktion som liknar det välkända retinoblastomproteinet (pRb) och spelar en viktig roll i cellcykelkontrollen och celldifferentieringen.

p107 interagerar med E2F-transkriptionsfaktorer, som är involverade i kontrollen av celldelning och differentiering. När p107 fosforyleras av cyklinberoende kinaser (CDK) under G1-fasen av cellcykeln frigörs E2F-transkriptionsfaktorer, vilket leder till att cellen kan gå in i S-fas och dela sig. I sin dephosphorylerade form fungerar p107 som en negativ regulator av cellcykeln genom att binda till E2F-transkriptionsfaktorer och hämma deras transkriptionella aktivitet, vilket i sin tur hindrar celldelningen.

Retinoblastomliknande protein p107 har också visat sig ha en viktig roll i DNA-skadorns reparation och kan vara involverat i att förhindra onkogenaktivering, vilket ytterligare understryker dess betydelse som tumörsuppressorprotein.

Histoner är proteiner som utgör en viktig del av kromatin, ett komplex bestående av DNA och protein i cellkärnan. Histonerna hjälper till att packa DNA-strängarna tätt inne i cellkärnan genom att de bildar en struktur som kallas en nucleosom. Varje nucleosom består av en histonkärna runt vilken DNA är vind land runt åtta gånger. Genom att paketera DNA på detta sätt hjälper histonerna till att kontrollera tillgängligheten av genetisk information, eftersom DNA-strängarna måste lösas upp från histonerna för att transkriberingsfaktorer ska kunna binda till och aktivera gener. Histoner kan också modifieras genom en process som kallas histonmodifiering, vilket kan påverka genuttrycket på olika sätt.

Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.

Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.

'Survival rate' er en begrep i medisin som refererer til den prosentuelle andel av patienter som overlever en bestemt type sykdom eller behandling et gitt tidspunkt. Det kan beregnes på forskjellige måter, men en vanlig måte er å se på fem-års-overlevelsen, som er prosenten av patienter som lever minst fem år etter diagnosen. Survival rate kan være en viktig informasjon for å forstå prospektivet for en sykdom og hvor effektive behandlinger kan være.

Tjock- och ändtarmstumörer är oegentliga växtor (neoplasier) i tjocktarmen eller ändtarmen. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), där de senare kallas kolorektala cancer. Kolorektala cancer är en av de vanligaste typerna av cancer i världen och orsakas ofta av förändringar i gener som styr cellcykeln och reparationen av DNA. Andra faktorer som ökar risken för kolorektal cancer innefattar ålder, tobaksrökning, fetma, fysisk inaktivitet och vissa dietfaktorer, såsom en hög konsumtion av rött kött och processat kött. Symptomen på kolorektal cancer kan vara blödningar från anus, diarré eller förstoppning, smärta i magen eller ovanför analöppningen, trötthet och viktminskning. Behandlingen av kolorektal cancer beror på typen, graden och platsen på cancern, men den kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Matstrups tumörer, eller gastrointestinala stromals tumörer (GIST), är sällsyna cancerartade tillstånd som utgår från mag-tarmkanalen. De uppstår vanligtvis i muskelceller i magsäcken eller tjocktarmen, men kan även förekomma i matstrupen, tunntarmen, gallgångarna, levern och andra delar av kroppen.

GIST karaktäriseras av abnorma celldelningar och växt hos speciella typer av celler som kallas pacemakerceller eller intersticiella cells of Cajal (ICC). Dessa celler reglerar muskelrörelserna i mag-tarmkanalen.

GIST kan vara godartade eller elakartade, beroende på graden av celldelning och aggressivitet. Elakartade GIST kan metastasera till andra delar av kroppen, vanligtvis till levern och lymfkörtlarna.

Symptomen på GIST kan variera beroende på tumörens storlek och plats. Vid tidigare stadier kan symptomen saknas eller vara obefintliga, medan större tumörer kan orsaka buksmärtor, blod i avföringen, illamående och kräkningar.

Behandlingen för GIST innefattar ofta kirurgi för att ta bort tumören, samt strålbehandling och/eller medicinsk behandling med tyrosinkinashämmare som imatinib eller sunitinib. Prognosen varierar beroende på graden av cancer och om det har spridits till andra delar av kroppen.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

NM23 (Non-Metastatic Cells 23) Nucleoside Diphosphate Kinases are a group of evolutionarily conserved proteins that play a crucial role in regulating the intracellular concentrations of nucleoside tri- and diphosphates. These enzymes catalyze the reversible transfer of the terminal phosphate group between nucleoside diphosphates and triphosphates, maintaining a balanced pool of these nucleotides required for various cellular processes such as DNA replication, repair, transcription, and energy metabolism.

There are ten isoforms of NM23 proteins identified in humans (NM23-H1 to NM23-H10), among which NM23-H1 and NM23-H2 are the most extensively studied. These two isoforms share approximately 75% sequence identity and exhibit nucleoside diphosphate kinase activity, although their primary function appears to be unrelated to this enzymatic activity. Instead, they have been implicated in several cellular processes, including cell growth, differentiation, and motility.

NM23-H1 is also known as NDKA (Nucleoside Diphosphate Kinase A) or HSN2 (Human Submandibular Gland Protein 2), while NM23-H2 is referred to as NDBA (Nucleoside Diphosphate Kinase B) or HSN1.

Interestingly, reduced expression of NM23-H1 has been associated with increased metastatic potential in various types of cancer, which led to the initial naming of this protein as a "non-metastatic" factor. However, subsequent research revealed that both NM23-H1 and NM23-H2 could have dual roles in tumor progression, acting as either metastasis suppressors or promoters depending on the context and cellular environment.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

'Genes' and 'neoplasm' are two distinct concepts in the field of medicine. I will provide a definition for each term and then explain how they can be connected.

1. Genes: Genes are segments of DNA (deoxyribonucleic acid) that contain the instructions for the development, functioning, and reproduction of all known organisms and many viruses. They pass on hereditary information from parents to offspring and determine many of an individual's physical traits. Additionally, genes play crucial roles in regulating cellular processes, such as DNA repair, metabolism, and programmed cell death (apoptosis).
2. Neoplasm: A neoplasm is an abnormal growth of cells that forms a mass or tumor. Neoplasms can be benign (non-cancerous) or malignant (cancerous). Benign neoplasms usually grow slowly, do not invade surrounding tissues, and typically do not spread to other parts of the body. Malignant neoplasms, on the other hand, are cancerous and can invade nearby tissues and organs, as well as metastasize (spread) to distant sites through the bloodstream or lymphatic system.

Connection between genes and neoplasm:

Genetic alterations can contribute to the development of neoplasms. Mutations in specific genes can lead to uncontrolled cell growth, impaired apoptosis, and genomic instability, which are all hallmarks of cancer. These genetic changes can be inherited (germline mutations) or acquired during an individual's lifetime (somatic mutations).

There are several types of genes that, when mutated, can increase the risk of neoplasm formation:

1. Oncogenes: Normal genes that help regulate cell growth and division can become oncogenic due to mutations or chromosomal rearrangements. Activation of oncogenes can lead to uncontrolled cell proliferation, a key step in neoplasm formation.
2. Tumor suppressor genes: These genes help prevent excessive cell growth and division by regulating the cell cycle and initiating apoptosis when necessary. Mutations in tumor suppressor genes can result in loss of function, allowing cells to grow and divide uncontrollably.
3. DNA repair genes: Proper functioning of these genes is essential for maintaining genomic stability. Mutations in DNA repair genes can lead to an accumulation of genetic alterations, increasing the likelihood of neoplasm development.
4. Genes involved in chromosomal stability: Abnormalities in genes that regulate chromosomal segregation and structure can contribute to neoplasm formation by promoting genomic instability and aneuploidy (abnormal number of chromosomes).

In summary, genetic alterations in specific genes can increase the risk of neoplasm development. Identifying these genetic changes can provide valuable insights into cancer biology and inform the development of targeted therapies for cancer treatment.

'Sarkom' er ein begrep som brukes om å beskrive ein gruppe av kreftar som oppstår i våre kroppens støtte- og bindesystem, som inkluder bindevæv, muskler, knutar og fedttiss. Sarkomene kan utvikle seg i alle deler av kroppen, men de er mest vanlige i arms- og benen. Det finnes over 70 forskjellige typer sarkomer, og de kan variere mye i sin art og alvorlighetsgrad.

Sarkomene kan være lokaliserte til ein enkelt sted i kroppen eller de kan spre seg (metastaserer) til andre områder i kroppen, oftest til lungene eller leveren. Symptomene på sarkom kan variere, men inkluder vanligvis en vondhet, svelling eller ein klump under huden, stikk i ledd og/eller ben, trangt å sove og vektforlust.

Behandlingen av sarkom kan involvere kirurgi, strålebehandling og/eellers kjemoterapi, alt depending på typen av sarkom og hvor langt det har spred seg. Prognosen for ein person med sarkom vil avhenge av flere faktorar, inkludert typen av sarkom, stadi og behandlingsmulighetene.

Ubiquinone/coenzym Q10-reduktas eller ubikvitinonreduktas (EC 1.10.3.12) er ein komponent i elektrontransportkjeden under aerob respirasjon i mitokondriene og er også kjent som ubikvitinon-10 hydroxylas eller QHR og har en viktig rolle i produksjonen av energi i form av ATP (Adenosintrifosfat) i celleleg systemet. Ubikvitinonreduktas er ein flavoprotein som består av to underenheter, en Fp-underenhet og en Ir-underenhet.

Ubikvitinonreduktas katalyserer oksidasjonen av ubihydrochinon (ubiquinol) til ubikvitinon (ubiquinone), samtidig som det reducerer molekylær ilt (O2) til vann. Dette skjer ved overføringen av elektroner fra ubihydrochinon til FAD (flavinadenindinukleotid) i underenheten Fp, og deretter overføres elektronene videre til molekylær ilt via en kobber- og hemejern-holdig center i underenheten Ir.

Ubikvitinonreduktas er også involvert i andre cellulære prosesser som antioxidativt forsvar, apoptose (programmert celledød) og modulerer aktiviteten til mange enzymer. Diskfunksjon av ubikvitinonreduktas kan være involvert i ulike sykdommer som kreft, neurodegenerative lidelser og kardiovaskulære lidelser.

I medical terms, 'mitos' refererar till den process som celler genomgår för att dela sig och reproducera sin DNA. Mitosen är en typ av celldelning där en cell delas upp i två identiska dotterceller. Under mitosen separeras kromosomerna, replikeras och distribueras jämnt till varsin dottercell. Denna process är väsentlig för tillväxt, healing, och cellulär repair i levande organismer.

En DNA-modifieringsmetylase är ett enzym som kan katalysera den process där en metylgrupp (en kolatom med tre väteatomer) fogas till en specifik bas i DNA-molekylen, oftast adenin eller cytosin. Denna typ av biokemisk modifiering kallas metylering och kan påverka genuttrycket och cellfunktionen på olika sätt.

DNA-metylaser är viktiga för cellulär regulering och har en central roll i epigenetiska processer, som kan påverka hur gener uttrycks eller stängs av under celldifferentiering och development. Dysfunktionella DNA-metylaser kan också vara associerade med diverse sjukdomar, inklusive cancer.

Adenovirus E1A-proteiner är två tidigt exprimereda proteiner som kodas för av den föregående fasen (E1) i adenovirus’ genomet. Dessa proteiner, E1A 12S och E1A 13S, spelar en central roll i aktiveringen av virusets tidiga transkription och regleringen av cellcykeln hos den infekterade värdcellen.

E1A-proteinerna interagerar med flera värdcellulära proteiner, inklusive tumörsuppressorproteinet p53 och retinoblastomproteinet (pRb), vilket leder till oreglerad celldelning och eventuell onkogen transformatio. Dessa interaktioner gör E1A-proteinerna av intresse för studier relaterade till cancerutveckling och terapi.

'Papillom' är ett medicinskt term som hänvisar till en benign (godartad) vävnadsöverväxt eller tumör med fingerliknande utskott. Ordet kommer från latinets 'papilla', vilket betyder liten, knölformad struktur.

I medicinsk kontext används ofta termen papillom för att beskriva en speciell typ av benign tumör som bildas i skiv- eller platt epitelgeweben, till exempel huden eller slemhinnor. Dessa tumörer kallas papillomer och kan vara associerade med olika infektioner, såsom humana papillomvirus (HPV).

Exempel på papillomer inkluderar vanliga vårtor, som orsakas av HPV-infektion, och är oftast ofarliga. Vissa typer av HPV-relaterade papillomer kan dock öka risken för cancerutveckling i specifika områden, till exempel livmoderhalscancer vid infektion med högrisk-HPV-stammar.

Cyclin-dependent kinase 4 (CDK4) är ett enzym som spelar en viktig roll i cellcykeln, särskilt under G1-fasen. CDK4 aktiveras av cyklin D när cellen stimuleras till att dela sig, och tillsammans reglerar de progressionen genom cellcykeln genom fosforylering av olika proteiner.

CDK4 är även involverat i onkogenes och tumörsupression, och mutationer eller överaktivering av CDK4 har visats korrelera med flera typer av cancer, inklusive bröstcancer, livmodercancer och glioblastom. Därför är CDK4 ett aktivt forskningsområde för att utveckla nya behandlingsmetoder för cancer.

En missensmutation är en typ av genetisk mutation där en enda nukleotid (en building block i DNA) byts ut, vilket resulterar i att den kodade aminosyran i proteinets sekvens blir felaktig. Detta kan ha olika konsekvenser beroende på var i genen mutationen sker och hur viktig den felaktiga aminosyran är för proteinet. I värsta fall kan det leda till att proteinet inte kan utöva sin funktion korrekt, vilket kan orsaka sjukdomar eller abnormaliteter.

'Bröst' kan i medicinsk kontext referera till både bröstkorgen som helhet, inklusive benen, musklerna och skelettet, samt de två överkroppskörten som kallas brösten eller mjölkenhörn (mammala). Brösten är en del av det reproduktiva systemet hos kvinnor och producerar näringsriktig mjölk under och efter graviditet. De består av glandulärt vävnad, fettvävnad, bindevävnad och kärl. Bröstkorgen skyddar också de viktiga organen i thoraxregionen, inklusive hjärtat, lungorna och stora blodkärlen.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

Proteinstabilitet refererer til den termodynamiske stabiliteten hos et protein, dvs. dets evne til at bevare sin naturlige 3D-struktur under forskellige fysiologiske betingelser i levende organismer. Proteiner er bygget op af en kæde af aminosyrer, der foldes korrekt og danner en specifik struktur, der tillader dem at udføre deres biologiske funktioner optimalt.

Proteinstabilitet kan være påvirket af forskellige faktorer, herunder:

1. Mutationer i proteinet's aminosyrekæde, som kan forstyrre eller destabilisere proteinets naturlige 3D-struktur.
2. Forandringer i pH, temperatur, saltkoncentration eller andre miljøfaktorer, der kan påvirke proteinet's stabilitet.
3. Interaktioner med andre molekyler, som kan binde til proteinet og forstyrre eller stabilisere dets struktur.

I en medicinsk kontekst kan forståelsen af proteinstabilitet være relevant for at forklare årsagerne til mange sygdomme, herunder neurodegenerative lidelser, kanker og genetiske sygdomme. Videnskaben om proteinstabilitet er derfor en vigtig del af biomedicinsk forskning, da den kan hjælpe med at identificere nye måder at behandle og forhindre disse sygdomme på.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

Hypofysmörer, även kallade hypofyssammansatta neoplasmer, är en övergripande benämning på godartade (benigna) eller elakartade (maliga) tumörer som utvecklas i hypofysens (hjärnbarkens främre del) hypothalamuskirtel. Dessa tumörer kan variera i storlek och aggressivitet, och de kan orsaka olika symtom beroende på var de är belägna och hur storleken är.

De vanligaste symptomen som förknippas med hypofysmörer inkluderar:

* Förändringar i synen eller synfältet, som kan orsakas av tryck på näthinnan eller optiska nerverna.
* Hormonella rubbningar, såsom förändringar i menstruationscykeln, impotens, trötthet, ökad vikt och svettningar.
* Huvudvärk och yrsel.

Hypofysmörer kan delas in i två kategorier: funktionella och icke-funktionella tumörer. Funktionella tumörer producerar överdrivna nivåer av ett eller flera hormoner, medan icke-funktionella tumörer inte gör det. De vanligaste typerna av hypofysmörer är prolaktinom (en funktionell tumör som producerar för höga nivåer prolaktin), nonfunctioning pituitary adenoma (en icke-funktionell tumör som inte producerar hormoner) och adrenokortikotrop hormon (ACTH)-producerande tumörer (som orsakar Cushings sjukdom).

Diagnos av hypofysmörer ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och bilddiagnostik, såsom magnetresonansavbildning (MRI) eller datortomografi (CT). Behandling kan innebära mediciner, strålbehandling eller kirurgi.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som förekommer på cellytoplasmamembranen hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som leder till celldifferentiering, celldelning eller apoptos (programmerad celldöd).

Typ I TNFR är en undergrupp av TNFR som inkluderar receptorerna TNFR1 och TNFR2. Dessa receptorer har en extracellulär domän med ett antal kovalent bundna disulfidbroar, en transmembrandomän och en inre döddomän (DD). När liganden binder till receptorn aktiveras den intracellulära signaltransduktionen genom att DD interagerar med andra proteiner som leder till celldöd eller överlevnad.

TNFR1 är konstitutivt uttryckt på många olika celltyper, medan TNFR2 primärt uttrycks på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler. Aktivering av Typ I TNFR har visat sig ha en viktig roll i inflammation, immunförsvar och celldöd vid cancer.

Testikelcancer, eller testikeltumörer, definieras som onkologiska tillstånd där cancerceller bildas i vesikelcellerna i testikeln. Det kan vara flera olika typer av tumörer som kan drabba testikeln, men de två vanligaste typerna är seminom och nonseminom. Testikelcancer är relativt sällsynt, men den är en av de vanligaste cancerformerna hos män i åldersgruppen 15-35 år. Symptomen på testikelcancer kan inkludera en smärtlös knöl eller förstoring i testikeln, en känsla av tunghet i scrotum, smärta i magen eller bäckenet och ibland även blod i urinen eller sädesvätskan. Behandlingen för testikelcancer innefattar oftast kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typ av tumör och dess utbredning.

DNA-sekvensanalys är en metod inom genetiken och bioinformatiken som används för att bestämma den exakta ordningsföljden (sekvensen) av nukleotider (baser) i en DNA-molekyl. Genom att undersöka och jämföra dessa sekvenser kan man få information om individens genetiska make-up, evolutionära härstamning och samband med olika arvsbundna sjukdomar eller andra genetiska egenskaper. DNA-sekvensanalys används också för att identifiera mikroorganismer såsom bakterier och virus genom att jämföra deras genetiska sekvenser med kända exemplar i databaser.

'Virala tumörantigener' är en term som används för att beskriva proteiner eller andra molekyler som produceras av virus, som sedan kan utlösa en immunreaktion mot cancerceller. När vissa virus infekterar celler i kroppen kan de integrera sin egen genetisk information med cellens DNA. Ibland kan detta leda till att cellen börjar producera virusproteiner eller andra molekyler som normalt inte finns där.

När cancerceller utvecklas kan de också ha mutationer i sitt genetiska material som gör att de börjar producera dessa virala proteiner eller molekyler. Dessa kan sedan uppfattas som främmande av immunsystemet, vilket kan leda till att immunförsvaret attackerar och förstör cancercellerna.

Det är värt att notera att inte alla virusutlösta tumörer producerar virala tumörantigener, och inte alla virala tumörantigener leder nödvändigtvis till en effektiv immunreaktion mot cancerceller. Men forskning på området har gett hopp om att utveckla nya typer av cancerbehandlingar som bygger på att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller med hjälp av virala tumörantigener.

Näs-svalgtumörer, även kända som nässvalgstumörer, är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i slemhinnan (mukösan) i näsan och/eller svalget. Det kan vara både maligna (cancertumörer) och benigna (godartade tumörer).

De vanligaste formerna av maligna nässvalgstumörer är:

1. Squamöscellcancer: Detta är den vanligaste typen av cancer i näsan och svalget. Den utvecklas från platta celler som täcker ytan på slemhinnan.
2. Adenocarcinom: Denna typ utvecklas från körtlarna i slemhinnan.
3. Sarcoma: Detta är en ovanlig form av cancer som utvecklas från bindväv, muskler eller blodkärl i näsan och/eller svalget.

De vanligaste formerna av benigna nässvalgstumörer är:

1. Papillom: Detta är en godartad tumör som ofta växer långsamt och kan orsaka symptom som nässtopp eller sväljningsbesvär.
2. Adenom: Denna typ utvecklas från körtlarna i slemhinnan och kan vara vårtliknande eller knölformade.
3. Fibrom: Detta är en godartad tumör som utvecklas från bindväv och kan vara hård eller mjuk till konsistensen.

Symptomen på nässvalgstumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det rör sig om, men kan inkludera blödningar, nässtopp, sväljningsbesvär, halsont och förändringar i rösten. Om en nässvalgstumör misstänks behövs ofta ytterligare undersökningar som biopsi eller bilddiagnostik för att fastställa diagnosen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på typ och utbredning av tumören.

'Munhåletumörer' refererar till alla typer av tumörer eller abnorma växtor som utvecklas i munhålan. Det kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna) typer av tumörer.

Godartade munhåletumörer är oftast icke-cancerösa och växer långsamt. De kan dock orsaka obehagliga symptom som svullnad, smärta eller svårigheter med att tugga, svälja eller tala.

Elakartade munhåletumörer däremot är cancerösa och kan metastasera (sprida sig) till andra delar av kroppen. De vanligaste elakartade munhåletumörerna inkluderar squamous cell carcinoma, adenocarcinoma och melanoma. Dessa typer av tumörer kan orsaka symptom som sår eller ulcerationer i munhålan, svullnad, smärta, röd-vit prickar eller ljusfläckar på munhålans slemhinna.

Det är viktigt att uppsöka läkare om man upplever några av dessa symptom för att få en korrekt diagnos och behandling så snart som möjligt.

"Acetylering" er en biokjemisk prosess hvor en aketylgruppe (en organisk gruppe bestående av en carbonatom og tre hydrogenatomer, symbolisert som -COCH3) blir bunden til et protein eller en annen molekyl. Denne reaksjonen foretar seg ofte i biologiske systemer av en gruppe enzymer kalt "aketyltransferaser".

I medisinsk sammenhengg er acetylering en viktig modifikasjonsprosess som kan påvirke proteins funksjon og stabilitet. For eksempel kan histonproteiner i cellekernen aktyleres, hvilket fører til endringer i strukturen og funksjonen av kromosomene og kan regulere genuttrykk. Andre typer av proteiner kan også aktyleres for å regulere deres aktivitet, inkludert enzymer, reseptorer og transkripsjonsfaktorer.

Feilregulering av acetyleringsprosessen har vært knyttet til ulike sykdommer, inkludert kraftig endring i aketylasjonsmønsteret som kan føre til kreftutvikling og progresjon.

Mag-tarmstumører, også kendt som gastrointestinale stumører, er en overordnet betegnelse for forskellige typer af kræftformer, der udvikler sig i fordøjelseskanalen. Fordøjelseskanalen består af munden, spiserøret, mavesækken, tarmlederne og endetarmen.

Mag-tarmstumører kan inddeles i flere forskellige typer alt efter, hvilket væv de udvikler sig i:

1. Karci nomer (eller adenocarcinomer): Dette er den mest almindelige type mag-tarmstumør og udvikles som regel i slimhindevævet, der løber langs fordøjelseskanalen.
2. Kolorektale karci nomer: Disse stumører udvikler sig specifikt i tykkelsen og endetarmen.
3. Neuroendokrine tumorer (NET): Disse stumører dannes af de celler, der producerer hormoner og neuropeptider i fordøjelseskanalen.
4. Lymfomer: Dette er en type blodcancer, der udvikler sig i lymfevævet i tarmlederne.
5. Gastrointestinal stromale tumorer (GIST): Disse sjældne tumorer dannes af celler, der hjælper med at kontrollere muskelbevægelser i fordøjelseskanalen.

Symptomer på mag-tarmstumører kan variere alt efter stedet og typerne af tumorer, men de mest almindelige symptomer inkluderer blod i afføringen, vægttab, opkast, forstoppelse, smerter eller ubehag i maven, anemis (mangel på røde blodceller) og ændret tarmfunktion.

Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).

Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.

I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.

Människokromosomer, par 6, även kända som karyotyp 46,XY, refererar till de två sexuella kromosomerna hos en man. Kromosomen X är något större än kromosomen Y och innehåller ungefär 2 000 gener vardera, medan kromosomen Y endast innehåller omkring 78 gener. Tillsammans med de 22 par autosomala kromosomerna (par 1-22) utgör de människans totalt 46 kromosomer.

I en normal cell hos en man består varje celldelning av mitos eller meios genom att den delar upp sig i två identiska dotterceller med samma uppsättning 46 kromosomer, inklusive par 6. Vid befruktningen förenas ett ägg (46,X) och en spermie (46,X eller 46,Y), vilket resulterar i en zygot som kan utvecklas till en embryo med 46 kromosomer.

Abnormaliteter i antalet eller strukturen av de sexuella kromosomerna kan leda till olika former av kromosomavvikelser, såsom Klinefelters syndrom (47,XXY) eller Turners syndrom (45,X). Dessa är vanligtvis associerade med olika grader av utvecklingsstörning och könsspecifika symtom.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

Hjärnhinntumörer (eng. Brain Tumors) är en allmän term för olika typer av vävnadsväxtsjukdomar som utvecklas i hjärnan eller hjärnhinnan. De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna).

Godartade hjärnhinntumörer växer långsamt och kan trycka på omkringliggande hjärnvävnad, vilket kan orsaka symptom som huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller härmningsproblem. De kan behandlas genom kirurgi, strålbehandling eller ibland även med mediciner.

Elakartade hjärnhinntumörer däremot växer snabbare och kan infiltrera omkringliggande hjärnvävnad, vilket gör att de är svårare att operera bort helt. De sprider sig också lättare till andra delar av kroppen. Symptomen kan vara desamma som för godartade tumörer, men tenderar att bli allvarligare och uppstå snabbare. Behandlingen innefattar ofta en kombination av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Det är viktigt att notera att alla typer av hjärnhinntumörer kan ha allvarliga konsekvenser eftersom de utvecklas inne i det begränsade utrymmet i skallen, vilket gör att även en liten tumör kan orsaka tryck på hjärnan och leda till neurologiska symtom.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Genamplifiering (engelska: Gene amplification) är en molekylärbiologisk teknik där man kopierar specifika DNA- eller RNA-sekvenser i flera steg för att öka deras mängd. Detta kan användas för att öka sensitiviteten i genetiska analysmetoder såsom PCR (polymeraskedjereaktion) och in situ hybridisering. Genamplifiering kan också inträffa naturligt, till exempel vid vissa typer av cancer, där celler kan ha en förändring i deras genetiska material som leder till överproduktion av specifika gener. Detta kan bidra till cancerns onkogenes och tumörers tillväxt.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

3T3-celler är en typ av immortaliserade musmusceller (fibroblaster) som används inom forskning, särskilt inom områdena cellbiologi, toxicologi och molekylär biologi. "3T3" står för "tissue culture and transfer number three", eftersom dessa celler var de tredje i en serie av cellkulturer som utfördes vid Tomizawas laboratorium på Tokyo Tech. Dessa celler är lätta att odla och har därför blivit ett vanligt val för forskningsändamål. De används ofta för att studera celldelning, signaltransduktion, cellcykeln, oxiativ stress, apoptos och olika former av cellulär skada.

Cyklinberoendekinashämmare p18, även känd som CDKN1B eller p15INK4b, är ett protein som hör till inhibitorklassen av cyklinberoende kinaser (CDK). Detta protein hämmar aktiviteten hos CDK4 och CDK6, vilket i sin tur reglerar cellcykeln. Genom att hämma dessa kinaser bidrar p18 till kontrollen av celldelning och förhindrar överdriven celldelning som kan leda till cancerutveckling.

Transkriptionsfaktor DP, också känd som DP-1 eller E2F dimerization partner, är en typ av transkriptionsfaktor som bildar komplex med andra transkriptionsfaktorer för att reglera genuttryck. DP-1 bildar ofta komplex med E2F-transkriptionsfaktorer och hjälper till att kontrollera celldelning och cellcykelreglering. DP-1 binder till DNA genom sin domän för DNA-bindning, och den kan agera som en aktivator eller repressor av transkription beroende på vilken E2F-transkriptionsfaktor det bildar komplex med. Transkriptionsfaktor DP har också visat sig spela roller i cellulär differentiering och apoptos.

HT-29 är en typ av cancerceller som initiallyt isolerades från ett humant kolorektalt adenocarcinom, ett slags tjocktarmscancer. Dessa celler används vanligen inom forskning för att studera olika aspekter av cancern, såsom cellcykeln, celldelningen och apoptosen (programmerad celldöd). HT-29-cellinjen är också känd för sin förmåga att differentiera sig till kolumner av slagskiktade epitelceller som liknar de normala cellerna i tarmen. Dessa celler kan användas för att studera hur cancerceller interagerar med andra celler och med den extracellulära matrisen i sin omgivning.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

En Phyllodes tumör är en sällsynt typ av fibroepitelial tumör i bröstet som karaktäriseras av ett snabbt växtmönster och en potential till lokal aggressivitet. Tumören består av både epitel- och stromkomponenter, där stromkomponenten dominerar och har en utmärkande myxoid eller överväxlande hypo- och hypercellulär struktur. Phyllodes tumörer delas in i tre grader baserat på deras histologiska differentiering och aggressivitet: benigna, borderline och maligna. De flesta fall av Phyllodes tumörer är av den benigna typen, men alla typer kan återkomma lokalt efter behandling. I sällsynta fall kan de även metastasera till andra delar av kroppen, främst till lungor och lever. Behandlingen består ofta av kirurgisk excision med bred marginal för att minska risken för återkomst.

Kombinationstherapie (engelska: Combination therapy) är en form av behandling där två eller fler läkemedel, var och en med sitt specifika verkningssätt, kombineras för att behandla en sjukdom. Syftet med kombinationstherapin kan vara att öka effektiviteten hos behandlingen, minska doserna av varje läkemedel och/eller reducera potentialen för biverkningar genom att undvika höga koncentrationer av enskilda läkemedel.

Denna typ av terapi används ofta vid behandling av kroniska sjukdomar som HIV/AIDS, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. I exempelvis HIV/AIDS-behandling kan en kombination av flera antiretrovirala läkemedel användas för att minska virusets förmåga att replikera sig, vilket i sin tur saktar ned sjukdomens framskridande och förbättrar patientens livskvalitet.

I cancerbehandling kan kombinationstherapin involvera användning av flera olika typer av läkemedel, såsom kemoterapi, immunterapi och målgerichtad terapi, för att attackera tumören på olika sätt. Detta kan öka sannolikheten för en framgångsrik behandling och minska risken för resistensutveckling hos cancercellerna.

I vissa fall kan kombinationstherapin även användas vid behandling av infektionssjukdomar, där flera antimikrobiella läkemedel kombineras för att bekämpa en resistentsjukdom eller öka effektiviteten av behandlingen.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är en proteinkedja som hör till BCL-2 familien och spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd. Proteinet upptäcktes ursprungligen som ett protein som interagerar med BCL-2, ett protein som skyddar celler från apoptos.

BAX är ett proapoptotiskt protein och fungerar genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket orsakar frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cellkärnan. Detta aktiverar en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos.

Regleringen av BAX-aktivitet är mycket viktig för att upprätthålla homeostas i celler och ett obalanserat uttryck av BAX kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer eller neurodegenerativa sjukdomar.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Drosophila melanogaster' er en art av insekt som tilhører familien Drosophilidae og er bedre kjent under navnet bananflue. Det er en meget liten art med en gjennomsnittlig lengde på 2-3 millimeter, og den har en typisk gyllenbrun farge med sorte striper på bakkroppen.

Drosophila melanogaster er en av de mest studerte organismer i biologi og genetikk, delvis på grunn av sin enkle oppbygning og kort levetid på bare 40-50 dager. Den har også en relativt enkel generasjonstid på omkring to uker, hvilket gjør den velegnet for genetiske studier.

Dess genom er fullstendig sekventert og inneholder cirka 13.000 gener, noe som gir forskere en unik mulighet til å studere genuttrykk, regulering og interaksjoner i en levende organisisme. Drosophila melanogaster er også viktig for medisinsk forskning, da mange av de gener som styrer utviklingen og funksjonen hos denne artien også finnes hos mennesker. Studier av disse genene kan derfor gi viktige innsikter i forståelsen av menneskelig sykdom, inkludert arvelige sykdommer og kraftigere former for kreft.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

Southern blotting is a type of molecular biology technique used for the detection and analysis of specific DNA sequences in a sample. The method is named after its inventor, Edward Southern.

In Southern blotting, the DNA sample is first cut into smaller fragments using restriction enzymes, which recognize and cleave specific DNA sequences. The resulting DNA fragments are then separated based on their size through a process called agarose gel electrophoresis.

After separation, the DNA fragments are transferred from the gel to a nitrocellulose or nylon membrane using a technique called blotting. Once the DNA is bound to the membrane, it can be probed with a labeled DNA probe that is complementary to the sequence of interest. The probe will hybridize specifically to its target sequence, allowing for its detection and visualization through techniques such as autoradiography or chemiluminescence.

Southern blotting is a powerful tool in molecular biology research, used for various applications such as identifying genetic mutations, detecting gene rearrangements, and analyzing gene expression patterns.

Enligt medicinskt lexicon är ett kodon ett trentals sekvens av nukleotider i DNA eller RNA som koder för en viss aminosyra under processen av proteintranslering. I mRNA består varje kodon av tre baser, och det finns 64 möjliga kodonkombinationer. Av dessa kodar 61 för specifika aminosyror, medan de resterande tre (UAA, UAG och UGA) är stoppkodon som signalerar slutet på proteinkedjan.

Ett multiproteinkomplex är en samling proteiner som interagerar och fungerar tillsammans för att utöva en specifik cellulär funktion. Dessa proteiner binds till varandra med hjälp av olika typer av protein-proteinbindningar, vilket resulterar i en stabil struktur som kan utöva sin funktion effektivt. Många cellulära processer, såsom signaltransduktion, DNA-replikering och celldelning, kräver multiproteinkomplex för att fungera korrekt. Ibland kan dessa komplex vara stabila under längre tidsperioder, medan andra kan bildas transient (tillfälligt) för att utföra en specifik uppgift.

RNA-bindande proteiner (RBPs) är proteiner som binder till RNA-molekyler och spelar en viktig roll i regleringen av RNA-processering, transport, lokalisation och traduction. Dessa proteiner har olika strukturella domäner som möjliggör deras bindning till specifika sekvenser eller strukturer hos RNA. Genom att interagera med RNA kan RBPs påverka dess stabilitet, sönderdelning, och dess förmåga att interagera med andra proteiner och ribonukleoproteinpartikel (RNP) komplex. RBPs är involverade i en rad cellulära processer såsom splicing, transport, lokalisation, stabilitet och översättning av mRNA, samt i regleringen av miRNA-funktioner.

Radiation-induced tumors refer to abnormal growths of cells that are caused by exposure to ionizing radiation. This can include both benign and malignant tumors, which can develop in any part of the body. The risk of developing a radiation-induced tumor depends on several factors, including the dose and duration of radiation exposure, as well as the individual's genetic susceptibility.

Radiation therapy, which is a common treatment for many types of cancer, uses high-energy radiation to kill cancer cells and shrink tumors. While radiation therapy is an effective treatment for many patients, it can also increase the risk of developing radiation-induced tumors in the future. This risk is generally low, but it is important for patients to be aware of this potential long-term complication of radiation therapy.

In addition to radiation therapy, other sources of ionizing radiation, such as medical imaging tests and environmental exposures, can also contribute to the risk of developing radiation-induced tumors over time. It is important to minimize unnecessary exposure to ionizing radiation and to follow safe practices when using or undergoing medical imaging tests.

Genetic models är matematiska eller konceptuella representationer av genetiska system, processer eller fenomen. De används för att simulera och förutsäga hur gener och arvsbetingade egenskaper fungerar och interagerar på molekylär, cellulär och organismnivå. Genetic models kan hjälpa forskare att förstå genetisk variation, arvsregler, evolution, sjukdomsgenetik och andra aspekter av genetiken.

Det finns olika typer av genetic models, beroende på vilka egenskaper de beskriver och hur de representerar informationen. Några exempel är:

1. Populationsgenetiska modeller: används för att studera genetisk variation och selektion i populationer. Dessa modeller kan vara statistiska, simuleringsbaserade eller matematiska.
2. Quantitativ genetiska modeller: används för att undersöka kontinuerliga fenotypiska drag som påverkas av flera gener och miljöfaktorer. Dessa modeller kan vara polynomiella, strukturella ekvationer eller multivariata.
3. Molekylära genetiska modeller: används för att studera interaktioner mellan DNA, RNA och protein i celler. Dessa modeller kan vara strukturella, funktionella eller systembiologiska.
4. Systemgenetiska modeller: använder sig av data från höghtrognhetsgenomik och andra tekniker för att bygga nätverk av gen-gen-interaktioner och -reguleringar i celler. Dessa modeller kan vara grafbaserade, matematiska eller simuleringsbaserade.

Genetic models är viktiga verktyg inom genetisk forskning, eftersom de möjliggör systematiskt studium av komplexa genetiska system och hjälper till att generera hypoteser som kan testas experimentellt.

'Zinkfingrar' är ett medicinskt termer som ofta används för att beskriva de små, tunna plattor gjorda av zinkmetall. De används vanligtvis som en del av behandlingen för vissa hudinfektioner och sår, särskilt vid behandling av infektioner orsakade av bakterien Staphylococcus aureus, inklusive meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA).

Zinkfingrar placeras vanligtvis direkt på huden och hålls fast med ett bandage eller ett annat sätt. De fungerar genom att släppa långsamt ut zinkmetall, vilket kan hjälpa att döda bakterier och underlätta läkning av sår. Zinkfingrar används ofta när andra behandlingar har visat sig vara ineffektiva eller vid risk för resistensutveckling mot antibiotika.

Det är viktigt att notera att zinkfingrar inte bör användas av personer med känslighet eller allergi mot zink, och de bör endast användas under läkares övervakning.

Tympanomastoid tumörer, även kända som akustikuri tumörer eller vestibularis schwannomer, är typen av långsamt växande benigna hjärntumörer som utvecklas från de nervceller som täcker det balans- och hörselnerv (nervus vestibulocochlearis) i inneran av innerörat. Dessa tumörer växer ofta in i den hålighet där hörsel- och balansorganen finns, vilket kan orsaka tryck på nerven och leda till hörselnedsättning, tinnitus (ljud i örat), balansstörningar och i vissa fall även andra neurologiska symtom. Tympanomastoid tumörer behandlas vanligtvis med kirurgi eller strålbehandling beroende på storleken, tillväxttakten och patientens allmänna hälsotillstånd.

Tuberöus skleros (TS) är en sällsynt, autosomalt dominant genetisk tillstånd som beror på mutationer i två olika gener – TSC1 och TSC2. Denna störning orsakar bildning av icke-kantrade tumörer (hamartomer) i flera kroppsliga organ, inklusive hjärnan, huden, njurarna, hjärtat och ögonen. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade och hur allvarligt tillståndet är.

I hjärnan kan tuberösa skleros orsaka epilepsi, utvecklingsstörning, beteendestörningar och i vissa fall intellektuell funktionsnedsättning. Hudmanifestationer inkluderar vita, pappersaskfläckar (adenoma sebaceum) och förändringar i naglarna (unguis incarnatus). Njurarna kan drabbas av angiomyolipomer och cystor, vilket kan leda till njurfunktionsnedsättning. Hjärtat kan påverkas av rhabdomyom, som vanligtvis är asymptomatiska men i sällsynta fall kan orsaka hjärtklappningsrubbningar. Ögonen kan drabbas av retinal hamartomer, vilket dock inte tenderar att påverka synen.

Tuberösa skleros behandlas vanligtvis med ett multidisciplinärt team som innefattar neurologer, pediatricianer, dermatologer, nefrologer och kardiologer. Behandlingen är symptomatisk och riktad mot att kontrollera epilepsi, förhindra komplikationer relaterade till njurarna och hjärtat samt hantera andra symtom som de kan uppvisa.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question and you are asking for a medical definition of "precipitin test."

A precipitin test is a type of immunological assay used to detect the presence of specific antibodies or antigens in a sample. It works by mixing a patient's serum (or other bodily fluid) with a known antigen or antibody, and then observing whether a visible precipitate forms.

In this test, if the patient's serum contains the specific antibody that recognizes the added antigen, the two will bind together to form an insoluble complex, which is visible as a precipitate. Similarly, if the patient's serum contains the specific antigen that recognizes the added antibody, the two will also bind together to form a precipitate.

Precipitin tests are commonly used in diagnostic medicine to identify various infectious diseases, autoimmune disorders, and allergies. They can help doctors determine the presence or absence of certain antibodies or antigens in a patient's body, which can aid in making an accurate diagnosis and developing an appropriate treatment plan.

Keratinocyter är hudens vanligaste celltyp och utgör cirka 90-95% av de levande cellerna i huden. De bildar flera skikt i hudens yttre layer, epidermis, och producerar ett protein som kallas keratin, vilket ger cellerna styrka och skyddar dem mot mekanisk påfrestning och uttorkning. Keratinocyter delar sig kontinuerligt för att ersätta de döda celler som slits bort från ytan av huden. De nya keratinocyterna rör sig gradvis uppåt genom epidermis till det yttre skiktet, stratum corneum, där de dör och blir en del av den skyddande barriären som kallas huden.

Melanom är en form av cancer som utvecklas i hudens pigmentceller, kallade melanocyter. Det är den allvarligaste typen av hudcancer och kan potentiellt vara livshotande om det inte upptäcks och behandlas i tid. Melanom kännetecknas vanligtvis av en förändring eller nybildning av ett pigmenterat hudmärke, som kan variera i storlek, form, färg och struktur. Det kan även uppstå på slemhinnor, ögon och andra delar av kroppen som innehåller melanocyter.

Faktorer som kan öka risken för melanom innefattar:

* Överdrivet solexponering eller solbränna under livet
* Ljus hudtyp (type I eller II)
* Förekomst av många mole eller stora atypiska mole
* Personer med många solbrännor under bar barn- och ungdomsålder
* Anamnes om tidigare melanom eller andra typer av hudcancer
* Familjehistoria med melanom (ärftlig predisposition)

Det är viktigt att uppsöka läkare om man observerar några ovanliga förändringar i sina hudmärken, såsom asymmetri, oregelbundna kanter, skiftande färg, storlek över 6 mm eller en ulceration. Tidig upptäckt och behandling av melanom ökar chansen till fullständig bot.

'Hyperplasi' är inom medicinen ett tillstånd där det förekommer ökat celltal i en viss vävnad eller organ. Detta orsakas vanligtvis av en förhöjd stimulans på celldelning, ofta som svar på en patologisk process eller en endokrin störning. Hyperplasi kan vara reversibel om orsaken till den tar borts, men i vissa fall kan det leda till onormal vävnads- eller organsväxt och öka risken för cancerutveckling.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

Angiogeneshämmare är en grupp läkemedel som hindrar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. De används bland annat inom cancerbehandling för att förhindra att tumörer får tillgång till ett rikare blodförsörjning, vilket skulle underlätta deras tillväxt och spridning. Angiogeneshämmare kan också användas i behandlingen av ögon sjukdomar som åderbrist (retinopati) och diabetesrelaterade ögonsjukdomar, där de hjälper att förhindra ökad blodkärlsväxt i ögat som kan leda till synnedsättning eller synförlust.

Phospholipase A2 (PLA2) is a group of enzymes that hydrolyze the sn-2 ester bond of glycerophospholipids to produce free fatty acids and lysophospholipids. Calcium-independent PLA2s (iPLA2s) are a subclass of these enzymes that can hydrolyze phospholipids in a calcium-independent manner, meaning they do not require the presence of calcium ions for their activity.

The iPLA2 family includes several isoforms, such as iPLA2-β, iPLA2-γ, and iPLA2-ε, which are widely expressed in various tissues and cells. These enzymes play important roles in many physiological processes, including membrane remodeling, signal transduction, and inflammation. Dysregulation of iPLA2 activity has been implicated in several diseases, such as neurodegenerative disorders, cancer, and cardiovascular disease.

It's worth noting that calcium-dependent PLA2s (cPLA2s) also exist and require calcium ions for their activity. Both cPLA2s and iPLA2s contribute to the regulation of phospholipid metabolism, but they have distinct mechanisms and functions.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'S-fase' (S-phase eller syntesefasen) er en fase i cellers cyklus, hvor DNA-replikationen finder sted. Under denne fase kopieres cellens DNA for at sikre, at der dannes to identiske kopier af cellens arvemateriale, når cellen deler sig senere i mitosen.

I S-fasen syntetiseres der også proteiner og andre molekyler, som er nødvendige for cellens vækst og funktion. Denne fase foregår normalt mellem G1-fasen og G2-fasen i cellens cyklus.

Cell adhesion molecules (CAMs) are a type of protein that play a crucial role in cell-cell and cell-extracellular matrix interactions. They are involved in the formation, maintenance, and disassembly of cell-cell contacts, which are essential for various biological processes such as embryonic development, tissue repair, immune response, and cancer metastasis.

CAMs can be classified into four main families based on their structure and function: immunoglobulin superfamily (IgSF), cadherins, integrins, and selectins. IgSF CAMs are characterized by the presence of immunoglobulin-like domains and include proteins such as neural cell adhesion molecule (NCAM) and intercellular adhesion molecule (ICAM). Cadherins are calcium-dependent adhesion molecules that mediate homophilic interactions between cells and are involved in the formation of adherens junctions. Integrins are heterodimeric transmembrane receptors that bind to extracellular matrix proteins such as collagen, fibronectin, and laminin, and play a role in cell migration, differentiation, and survival. Selectins are a family of lectin-like CAMs that mediate the initial attachment and rolling of leukocytes on endothelial cells during inflammation.

Abnormal regulation or expression of CAMs has been implicated in various diseases such as cancer, autoimmune disorders, and neurological disorders. Therefore, understanding the structure, function, and regulation of CAMs is important for developing novel therapeutic strategies to treat these conditions.

Death-associated protein kinases (DAPKs) are a group of serine/threonine protein kinases that have been implicated in various cellular processes, including apoptosis (programmed cell death), autophagy, and inflammation. There are several isoforms of DAPKs, including DAPK1, DAPK2, DAPK3, and ZIPK (also known as DAPK4).

DAPK1 was the first to be identified and is perhaps the most well-studied. It is a calcium/calmodulin-regulated protein kinase that can be activated in response to various stress signals, such as UV irradiation, oxidative stress, and pro-inflammatory cytokines. Once activated, DAPK1 can phosphorylate several substrates involved in the regulation of apoptosis, including death receptors, transcription factors, and cytoskeletal proteins.

DAPK2 is structurally similar to DAPK1 but has distinct functions and regulatory mechanisms. It has been implicated in the regulation of autophagy, a process by which cells degrade their own components to survive under conditions of nutrient deprivation.

DAPK3 is also known as DRAK2 (DAPK-related apoptosis regulator) and has been shown to play a role in the regulation of both apoptosis and autophagy. It can be activated by various stress signals, including TNF-alpha, Fas ligand, and ceramide.

ZIPK is a nuclear protein kinase that has been implicated in the regulation of mitotic progression and chromosomal stability. It can be activated by various stimuli, including DNA damage, oxidative stress, and pro-inflammatory cytokines. Once activated, ZIPK can phosphorylate several substrates involved in the regulation of cell division and apoptosis.

Overall, DAPKs play important roles in regulating various cellular processes, including apoptosis, autophagy, and inflammation. Dysregulation of these kinases has been implicated in a variety of diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and cardiovascular disease.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Aminosyramönster, eller aminoacyl-tRNA-mönstret, refererar till den specifika kombinationen av aminosyror och transfer-RNA (tRNA) som finns i en ribosom under processen att bygga upp ett protein enligt informationen i ett messenger-RNA (mRNA). Varje tRNA har en specifik anticodon-sekvens som matchar en komplementär kodon-sekvens på mRNA, och bär därmed en specifik aminosyra. När ribosomen läser av mRNA:t och bygger upp proteinet, binds aminosyran till den växande peptidkedjan genom en reaktion katalyserad av peptidyltransferas-enzymet i ribosomen. På så sätt skapas ett specifikt aminosyramönster som korrelerar med genetisk informationen i mRNA:t.

Antibiotika används ofta som en preventiv behandling under cancerterapi, då patienten ofta har ett särskilt utsatt immunförsvar på grund av sjukdomen och/eller behandlingen. Syftet är att förhindra infektioner som kan uppstå som en komplikation till cancerbehandlingen, såsom kemoterapi eller strålbehandling.

Antibiotika är en grupp av läkemedel som används för att behandla bakterieinfektioner. De fungerar genom att döda eller hämma tillväxten hos bakterier. Det finns många olika typer av antibiotika, och de väljs ut beroende på vilken typ av bakterie som orsakar infektionen.

I samband med cancerterapi kan antibiotika ges prophylaktiskt (förebehandling) för att förhindra infektioner, eller som behandling om en infektion uppstår. Det är viktigt att använda antibiotika på rätt sätt och inte överanvända dem, eftersom det kan leda till resistens hos bakterier.

I medicinsk terminologi kan "antibiotika vid cancerterapi" definieras som:

"Användning av antibiotika som en del av behandlingen av cancerpatienter under kemoterapi eller strålbehandling, för att förebygga eller behandla bakterieinfektioner."

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

Tumörer i nervsystemet (NS-tumörer) definieras som abnorma växter av celler som uppstår inom hjärnan, ryggmärgen eller de nerver som utgår från dessa strukturer. NS-tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på deras potential att invadera och sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen.

Godartade NS-tumörer tenderar att växa långsamt, vara välavgränsade och kan ofta tas bort chirurgiskt utan att efterlämna några celler som kan orsaka återfalls cancer. Dessa tumörer kan dock orsaka problem genom att de pressar på omgivande strukturer, såsom hjärnan eller ryggmärgen.

Elakartade NS-tumörer däremot tenderar att växa snabbt, infiltrera och förstöra omgivande vävnader och har potentialen att metastasera till andra delar av kroppen. De kan vara mycket svåra att behandla och är ofta dödliga.

NS-tumörer kan indelas i olika typer beroende på vilka celltyper de utgår från, deras läge inom nervsystemet och deras histologiska egenskaper. Några exempel på vanliga NS-tumörer är:

* Gliomer: tumörer som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen, inklusive astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer.
* Meningeom: tumörer som utgår från membranen (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen.
* Schwannom: tumörer som utgår från de celler (schwannceller) som täcker nerverna.
* Neuroblastom: en typ av neuroendokrin tumör som vanligtvis drabbar barn under 5 år och utgår från nervcellerna i sympatiska nervsystemet.

Behandlingen för NS-tumörer kan inkludera kirurgi, strålbehandling och kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek, läge och omfattning av sjukdomen.

'Serpiner' är ett samlingsnamn för en familj av proteiner som har serinproteinas-hämmande aktivitet. Ordet 'Serpiner' är en akronym och står för "serine protease inhibitors". Dessa proteiner binder till och inaktiverar specifika serinproteaser, en typ av enzymer som klipper andra proteiner i små bitar. Serpinerna spelar en viktig roll i att reglera olika fysiologiska processer i kroppen, såsom blodkoagulering, inflammation och immunförsvar. Ett exempel på ett serpinprotein är α1-antitrypsin, som hjälper till att skydda lungorna från skada genom att inaktivera neutrofil proteaser. Genetiska mutationer i SERPIN-generna kan leda till sjukdomar såsom emfysem och åldersrelaterad makuladegeneration.

'Tumörer, germinalcells- och embryonala' refererar till två olika grupper av tumörer som har sin ursprung i specifika celltyper.

1. Germinalcellstumörer: Dessa tumörer utgår från de celler som ger upphov till ägg och spermier, även kallade germceller. De kan vara godartade eller elakartade (cancer) och kan drabba båda könen. Exempel på germinalcellstumörer inkluderar testikeltumörer hos män och ovarialtumörer hos kvinnor.

2. Embryonala tumörer: Dessa tumörer utgår från embryonala celler, vilket betyder att de uppstår under den tidiga fosterdifferentieringen. De kan vara mycket aggressiva och växa snabbt. Exempel på embryonala tumörer inkluderar neuroblastom, som ofta drabbar barn under ett år gammal, och Wilms tumör, en typ av njurtumör som vanligtvis upptäcks hos barn under fem års ålder.

Det är viktigt att notera att båda dessa typer av tumörer kan behandlas effektivt om de upptäcks tidigt och med rätt typ av behandling, såsom kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

"Hundsjukdomar" är ett samlingsbegrepp för sjukdomar och tillstånd som kan drabba hundar. Det finns många olika slags hundsjukdomar, och de kan vara genetiska, infektionsrelaterade, åldersrelaterade eller orsakas av trauma eller miljöfaktorer. Några exempel på vanliga hundsjukdomar är hjärtproblem, cancer, diabetes, epilepsi, allergier, ledbesvär och njursjukdomar.

Det är viktigt att notera att denna beskrivning inte är en fullständig eller officiell medicinsk definition, utan snarare ett allmänt sammanfattande begrepp för sjukdomar som kan drabba hundar.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

Wnt-proteiner är en typ av signalsubstanser som spelar en viktig roll i cellers kommunikation och koordinering av olika biologiska processer, såsom celldelning, celldifferentiering, cellyttväxling och embryonal utveckling. De är uppkallade efter två genfamiljer, Wingless i Drosophila melanogaster (fruktflugan) och Int-1 i mus, där de första medlemmarna upptäcktes.

Wnt-proteiner binder till receptorer på cellmembranet hos målceller och aktiverar en signaltransduktionsväg som kallas Wnt-signalvägen eller kanoniskt Wnt-signalväg. Denna väg involverar flera intracellulära proteiner, däribland β-catenin, som fungerar som en transkriptionsfaktor när den aktiveras. Aktivering av Wnt-signalvägen leder till att β-catenin accumulerar i cellkärnan och binder till TCF/LEF-transkriptionsfaktorer, vilket initierar en kaskad av genuttryck relaterat till cellproliferation, överlevnad och differentiering.

Dysfunktion eller mutationer i Wnt-signalvägen har visats vara involverade i flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och skelettrelaterade störningar.

'Reglering av genuttryck' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når gener i cellen skal transkriberes til mRNA og oversatt til proteiner. Dette kan ske på flere forskjellige måter, for eksempel ved å endre aktiviteten av enzymer som er involvert i transkripsjon og translasjon.

'Enzymregulering' refererer til mekanismer og prosesser som kontrollerer hvorvidt, hvor mye, og når enzymer skal aktiveres eller inaktiveres i cellen. Dette kan for eksempel skje ved å endre mengden av substrat som er tilgjengelig for enzymet, ved å endre enzymets struktur slik at det blir mer/mindre effektivt, eller ved å bruke andre proteiner som regulerer enzymaktiviteten.

Så 'reglering av genuttrykk, enzymer' kan være en generell betegnelse for de mekanismer og prosessene som kontrollerer hvordan gener og enzymer fungerer i cellen, slik at de kan tilpasse seg forskjellige situasjoner og behov.

"Datortomografi" er en medisinsk undersøkelsesmetode som bruker stråling for å oppnå detaljerede, tvidimensjonale skanninger av kroppen. Metoden kalles også "computertomografi" eller blot "CT".

I en CT-skanning passerer en fin strålebunde gjennom kroppen i mange forskjellige vinkler, mens en datamaskin registrerer de resulterende skråkkryssene av skinnene. Disse dataene brukes deretter for å generere tvidimensjonale bildekserieser av det undersøkte området.

CT-skanning gir ofte mer detaljert og skarp informasjon enn tradisjonelle røntgenundersøkelser, særlig når det gjelder å avdekke skader, tumorer eller andre abnormaliteter i viktige strukturer som hjernen, hjertet, lungene og karsystemet.

Noe av fordelene med CT-skanning inkluderer:

* Høy grad av detaljeringsgrad og skarphet
* Snarlighet i utførelsen
* Mulighet for å identifisere en bred vifte av medisinske tilstander

Noe av ulemperne inkluderer:

* Bruk av ioniserende stråling, som kan øke risikoen for kreft i lengre sikt
* Relativt høy dosis stråling j rentforhold til tradisjonelle røntgenundersøkelser
* Mulighet for allergiske reaksjoner på kontrastmidlene som ofte brukes under skanningen.

F344 är en typ av laboratorieratt som använts vid forskning och är känd för sin relativt låga genetiska variation jämfört med vilda råttor. Denna specifika typ av F344-rätt är inavlad, vilket betyder att den har blivit avlade under många generationer i ett kontrollerat laboratoriemiljö för att uppnå en hög grad av genetisk konsekvens. Denna standardiserade genetiska bakgrund gör det möjligt att reducera individuella variationer och på så sätt underlätta reproducerbarhet och jämförelser mellan olika studier.

Det är värt att notera att F344-råttor är en vanlig typ av laboratorieratt, men det finns andra typer också som används beroende på forskningsbehov. Varje rätttyp har sina egna specifika drag och fördelar, så valet av rätttyp beror ofta på vilka specifika frågor eller hypoteser som undersöks i en viss studie.

'Livmoderhalstumörer' (cervix cancer) är en typ av cancersjukdom som utgår från livmoderhalsen, det vill säga den nedre, trattformade delen av livmodern där den stöter an på slidan. Tumörerna kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). De flesta livmoderhalstumörerna är elakartade och orsakas vanligtvis av humant papillomavirus (HPV), ett sexuellt överförbart virus.

Det finns två huvudtyper av livmoderhalstumörer:

1. Plattcellstumörer (squamous cell carcinomas): Dessa tumörer utgår från platta epitelceller i livmoderhalsens slemhinna och är den vanligaste typen av livmoderhalscancer.
2. Adenocarcinomer: Dessa tumörer utgår från körtlar i livmoderhalsens slemhinna och är mindre vanliga än plattcellstumörerna.

Andra, mer ovanliga typer av livmoderhalstumörer inkluderar adenosquamos tumörer, neuroendokrina tumörer och undifferentiaterade carcinomer.

Symptomen på livmoderhalscancer kan vara vaginal blödning, obekanta vaginalsmärtor, smärta under samlag eller en ovanlig vaginal avsöndring. Om cancer misstänks behövs ofta ytterligare undersökningar som kolposkopi, biopsi och bilddiagnostik för att ställa en diagnos och bestämma behandlingsalternativ. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa metoder beroende på cancertyp, storlek, omfattning och patientens allmänna hälsotillstånd.

En jättecellstumör i skelettet (i engelska också känd som "Giant cell tumor of the bone" eller GCTB) är en sällsynt, men lokal aggressiv ben- och ledtumör. Den utgör cirka 5% av alla ben- och ledtumörer. Jättecellstumör i skelettet karakteriseras av närvaron av flera stora celler (jätteceller) som innehåller många kärnor. Dessa jätteceller är inte cancerceller, utan snarare immunceller som reagerar på närvaron av ett ämne som frisätts från benvävnaden.

Jättecellstumör i skelettet tenderar att drabba yngre vuxna mellan 20 och 40 år, med en lätt överrepresentation hos kvinnor jämfört med män. Den vanligaste platsen för en jättecellstumör är i de långa benens slutled (distala epifysen), särskilt runt knäet och armbågen, men den kan också förekomma i andra delar av skelettet.

Symptomen på en jättecellstumör i skelettet inkluderar smärta, svullnad och nedsatt rörlighet i det drabbade området. Diagnosen ställs vanligtvis genom röntgen, magnetresonanstomografi (MRT) eller datortomografi (CT), och biopsi för att bekräfta diagnosen och undersöka tumörens aggressivitet.

Behandlingen av en jättecellstumör i skelettet kan innebära kirurgi, strålbehandling eller ibland medicinsk behandling med till exempel tyrosinkinashämmare som är godkända för behandling av vissa ben- och ledtumörer. Prognosen beror på flera faktorer, inklusive tumörens storlek, placering och aggressivitet, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

Estrogenreceptorer (ER) är proteiner som finns inne i eller på cellens yta och binder specifikt till östrogener, vilket är en typ av sexuell hormon. När ett estrogennukleotid binder till ER aktiveras receptorn, vilket leder till att genuttryck och celldifferentiering påverkas. Detta process är viktig för regleringen av celltillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och homeostas i reproduktiva organ, men även i andra typer av vävnader som ben, hjärta och hjärna.

Det finns två huvudsakliga typer av estrogenreceptorer: ERα och ERβ, båda tillhör superfamiljen av nukleära receptorer. ERα och ERβ har olika funktioner och förekommer i olika proportioner i olika vävnader. ERα är vanligare i reproduktiva organ, medan ERβ är vanligare i andra typer av vävnader som lever, lungor och prostatakörtel.

Estrogenreceptorer spelar en viktig roll i patofysiologiska processer såsom cancerutveckling, där östrogenreceptorpositiv bröstcancer är den vanligaste formen av bröstcancer hos kvinnor. Behandling med antiöstrogener är ett vanligt behandlingsalternativ för ER-positiv bröstcancer.

'Nyss tumör' är en benämning på en typ av godartad hudtumör (benign tumör) som karaktäriseras av att den består av modifierade svettkörtlar. Ordet 'nyss' kommer från grekiskan och betyder 'ny' eller 'färsk'. Dessa tumörer är vanligtvis små, runt till ovala formade och kan vara röda, rosa eller hudfärgade. De tenderar att växa långsamt över tid och orsakar sällan några besvär, men de kan ibland bli irriterande eller blivisa. I vissa fall kan en nysttumör också vara ett tecken på underliggande sjukdomar eller störningar i kroppens hormonbalans. I allmänhet behöver dock inte en nysttumör behandlas om den inte orsakar några besvär, men om den gör det kan den avlägsnas genom en liten kirurgisk operation.

Hydroxamsyror är en typ av organiska föreningar som innehåller en hydroxamatgrupp (-CONHOH). Denna grupp har stark bindningsförmåga till metalljoner, särskilt till tyrosinproteas, vilket gör att hydroxamsyror ofta används som inhibitorer av proteaser i medicinsk forskning och terapi. Exempel på läkemedel som innehåller hydroxamsyror är kaptopril (en ACE-hämmare) och bortezomib (en proteasominhibitor).

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av enkle celler organismer kjent som gjær. Den er en av de mest velstuderte arter av gjær og har vært brukt i både vitenskapelige studier og industrielle prosesser i tusenvis av år.

'Saccharomyces cerevisiae' er en fakultativt anaerob livsform, det vil si at den kan overleve ved å bruke ilkje for å oksidere sukker til kolsiringsprodukter som koldioxid og alkohol. Denne fermenteringsevnen er viktig i bakeri- og drikkevareindustrien, hvor den blir brukt til å lage brød, øl og vin.

I tillegg til sine praktiske anvendelser, er 'Saccharomyces cerevisiae' også en viktig modellorganisme i biologi og genetikk. Den har en liten, veldefinerte genom med om lag 6000 gener, og denne enkelhet gjør den til et ideelt system for å studere grunnleggende cellulære prosesser som celldeling, DNA-reparasjon og regulering av genuttrykk.

'Endometrium tumorer' er en overordnet betegnelse for vækst af abnorme celler i livmodersliningens (endometriet) væv. Disse tumorer kan være godartede (non-cancerous) eller ondartede (cancerous).

Godartede endometriumtumorer, også kaldet endometrier, er oftest ændringer i livmodersliningens væv, der ikke udvikler sig til kræft. De mest almindelige typer af godartede endometriumtumorer inkluderer polypper og myomer.

Ondartede endometriumtumorer, også kaldet livmoderkræft, er mere alvorlige og kan sprede sig til andre dele af kroppen. De mest almindelige typer af ondartede endometriumtumorer inkluderer endometroid carcinoma, serous carcinoma, clear cell carcinoma og carcinosarcoma.

Symptomer på endometriumtumorer kan inkludere uregelmæssig menstruation, utydelige blødninger mellem perioder, smerter under samleje, smerter i underlivet eller slemme udflåd fra skeden. Hvis du oplever nogen af disse symptomer, bør du søge medicinsk vejledning og undersøgelse for at fastslå diagnosen og få behandling så tidligt som muligt.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Rabdomyosarkom (RMS) är en sällsynt typ av cancer som utgår från celler som normalt utvecklas till skelettmuskel. Det kan uppstå var som helst i kroppen, men det är vanligast att det upptäcks i huvud och hals, urinblåsan eller könsorganen. RMS delas ofta in i två huvudgrupper: embryonala RMS och alveolära RMS, beroende på vilken typ av cell som cancercellen ser ut att vara. Symptomen kan variera beroende på var tumören finns belägen, men kan omfatta smärta, svullnad eller en massa som du kan känna. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer de humane immundefektsyket (HIV)-virusene. Disse virusene har en unik manneter å replisere sin genetisk informasjon, som skjer ved å bruke en revers transkriptase-enzym for å oversette viral RNA til DNA. Dette DNA blir deretter integrert i værtsorganismens genom ved hjelp av en integrase-enzym. Retrovirusene inneholder et einfelt, positivt strands RNA-genom som er omgitt av en kapsidproteinkappe og en lipidmembran med viruspecifiske glykoproteiner. Disse virusene kan forårsake en rekke sykdommer, både hos mennesker og dyr, og de kan overfreses via forskjellige veier, blant annet igjennom kjønnssambo, blodoverføring og fra mor til barn under graviditeten.

Retinoblastoma-Binding Protein 1 (RBP1) är ett protein som binds till det tumörsuppressiva proteinet Retinoblastomaprotein (pRb). Detta protein spelar en viktig roll i celldelningen och cellcykeln. RBP1 binder till pRb under G1-fasen av cellcykeln, vilket hjälper till att inhibera aktiviteten hos transskriptionsfaktorer som E2F, vilket i sin tur fördröjer celldelningen.

Mutationer i RBP1 kan påverka dess förmåga att binda till pRb, vilket kan leda till onkogenesis och cancerutveckling, särskilt i ögat där Retinoblastomaproteinet är speciellt viktigt. Det finns också studier som visar att RBP1 har en roll i DNA-reparation och att förändringar i detta protein kan leda till genetisk instabilitet och cancerutveckling.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

Metylering är en biokemisk process där en metylgrupp (en enkel kolatom bundet till tre väteatomer, -CH3) adderas till ett molekylärt substrat. Denna reaktion kan katalyseras av olika enzymer och spela en viktig roll i regleringen av olika cellulära processer, såsom genuttryck och signaltransduktion. Metylering kan även förekomma på olika ställen i ett molekyl, till exempel på DNA, proteiner eller lipider, och kan ha olika effekter beroende på var den sker.

Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av transkriptionsfaktorer som innehåller ett välbevarat DNA-bindningsdomäne, känt som Forkhead box-domänen. Dessa proteiner deltar i regleringen av en mängd cellulära processer, inklusive cellytocykl, differentiering, apoptos och metabolism. Varje FOX-protein har specifika funktioner beroende på vilken typ av cell de uttrycks i och under vilka förhållanden. De kan agera som aktivatorer eller repressorer av transkription beroende på vilka andra proteiner de interagerar med. Genom att kontrollera genuttrycket på olika gener, hjälper FOX-proteinerna att styra cellens öde och funktion under dess livscykel.

Cisplatin är ett läkemedel som används för att behandla cancer. Det är en platinakomplex, vilket betyder att det innehåller en atom av metallen platinum. Cisplatin fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket stoppar celldelningen och dödar cellerna.

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion (dropp) och används ofta tillsammans med andra cancerläkemedel som del av en kombinerad behandling. Cisplatin kan användas för att behandla flera olika typer av cancer, till exempel testikelcancer, livmoderhalscancer, äggstockscancer och huvud- och halscancer.

Samtliga läkemedel har biverkningar och cisplatin är inget undantag. Några vanliga biverkningar av cisplatin inkluderar illamående, kräkningar, hörselförlust, nefropati (skada på njurarna) och nervskador. Dessa biverkningar kan vara allvarliga och behöver i allmänhet hanteras aktivt under behandlingen.

Peutz-Jeghers syndrom (PJS) är ett sällsyntt autosomalt dominant arvsförande syndrom som karaktäriseras av många juveriknippor i munnen och på huden, samt godartade polypbildningar i tarmarna. Polypbildningarna kan leda till blödningar, kramp och obstruktion i tarmen. PJS ökar också risken för att utveckla cancer i mag-tarmsystemet, bröstkörtel, livmoder och äggstockar. Syndromet beror på mutationer i genen STK11/LKB1 på kromosom 19p13.3.

Immunologisk cytotoxicitet refererer til den skade eller destruksjon som oppstår når immunsystemet angriper og ødelegger kroppens egen celler. Dette skjer normalt ikke under vanlige forhold, men kan forekomme ved feilaktig regulering av immunsystemet eller som en bivirkning av bestemte terapeutiske behandlinger, så som immunterapien ved kraftfull behandling av kræft.

Immunologisk cytotoxicitet involverer typisk aktivering av naturlige drabssystemer, som naturlige drabssaker (NK-celler) og T-lymphocytter, som identifiserer og angriper kroppens egen celler som er merket av bestemte molekyler på overflaten, så som antigener. Når disse immuncellene blir aktivert, friset de toksiner og andre substanser som fører til apoptose (programmert celledød) eller nekrose (en type av celldød som resulterer fra skade på cellestrukturen) i målcellene.

Immunologisk cytotoxicitet kan også forekomme ved autoimmune sykdommer, hvor immunsystemet forvirres og angriper kroppens egen vesentligge strukturer som leddannelser, huden eller organer. Dette kan føre til en rekke symptomer og komplikasjoner, afhengig av hvilken del av kroppen som blir angripen.

'Genetisk korsning' (eller 'genetisk kryssing') refererer til den proces, hvor to individers forskellige gener blandes sammen i et nyt individ under formeringen. Dette sker ved at en organisme af en art forplantar sig med en anden organisme af en anden art eller en anden variant af samme art, hvilket resulterer i en krydsning mellem de to genetiske baggrunde.

I mere specifik medicinsk termer kan genetisk korsning være anvendt for at opnå øget forståelse af genetiske mekanismer, arvelige sygdomme og genetiske variationer i populationer. Genetiske krydsninger mellem individer med forskellige generelle træk kan give forskere mulighed for at spore specifikke gener og deres effekter på en organismes fysiologi, adfærd og sundhed.

Det er vigtigt at notere, at genetisk korsning ikke skal forveksles med den almindelige brug af begrebet 'krydsning' i daglig tale, som ofte refererer til parring mellem individuelle af forskellige arter eller racer. I medicinsk kontekst er genetisk korsning en mere præcis og teknis terminologi.

B-cellslymfoli är en typ av cancer som utgörs av maligna transformationer och klonal expansion av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. I allmänhet drabbar sjukdomen lymfknutor, men den kan också spridas till andra delar av kroppen, såsom benmärgen, levern och mjälten.

Det finns olika subtyper av B-cellslymfom, som varierar i deras aggressivitet och prognos. Några exempel på subtyper inkluderar diffus stora B-cellslymfom (DLBCL), folliculärt lymfom (FL) och mantle cellslymfom (MCL). Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, immunterapi, cellgiftsbehandling eller en kombination av dessa. Prognosen varierar beroende på subtyp och behandlingssvar.

En jättecellstumör (giant cell tumor) är en sällsynt sorts ben- och ledtumör som vanligtvis uppstår i slutet av benen nära knäskålarna. Tumören består av stora, multinukleära celler (jätteceller) som är blandade med andra celltyper. Jättecellstumörer kan vara lokaliserade till en specifik plats eller metastaserat (spridit sig) till andra delar av kroppen. Symptomen på en jättecellstumör kan inkludera smärta, svullnad och nedsatt rörelseförmåga i den drabbade extremiteten. Behandlingen består ofta av kirurgi för att avlägsna tumören, men strålbehandling och medicinsk behandling kan också användas beroende på typen och storleken på tumören.

En Leydigcellstumör är en ovanlig tumör som utvecklas i testikeln och består av övertillväxt av interstitella Leydigceller, som annars producerar androgener (mänskliga könshormoner) i testiklarna. Leydigcellstumörer kan vara både godartade (icke-cancerösa) och elakartade (canceroserande). De flesta Leydigcellstumörerna är godartade, men en del kan bli elakartade och sprida sig till andra kroppsdelar. Symptomen på Leydigcellstumör innefattar ofta ökad androgenproduktion, vilket kan leda till för tidig pubertet hos barn, gynekomasti (bröstutveckling hos män), och i vissa fall infertilitet. Behandlingen består vanligtvis av kirurgiskt avlägsnande av testikeln (orkiektomi).

Transitional cell carcinoma (TCC) is a type of cancer that develops in the transitional epithelium, which is the tissue that lines the inner surface of certain organs in the body. This type of cancer is most commonly found in the urinary system, particularly in the bladder, ureters, and renal pelvis.

Transitional cell carcinoma is named for the transitional epithelial cells that it affects. These cells are able to change their shape and size as they stretch and contract, allowing them to adjust to the changing volume of the organs they line. In the bladder, for example, transitional epithelial cells line the inner surface of the organ and can stretch to accommodate the filling and emptying of the bladder.

TCC is a malignant tumor, meaning that it has the ability to invade surrounding tissues and organs and spread to other parts of the body (metastasize). It is usually treated with surgery, chemotherapy, or radiation therapy, depending on the stage and location of the cancer. In some cases, a combination of these treatments may be used.

Epitel (epithelial tissue) är en typ av vävnad som täcker ytor av kroppen, både inre och yttre. Det finns olika typer av epitel, men de flesta består av en eller flera cellager. Epitel har ofta en skyddande funktion och kan också ha en sekretorisk funktion, det vill säga producera och utsöndra substanser. Exempel på epitel är huden, slemhinnorna i näsa och mun samt de cellager som täcker organens insida.

Basic helix-loop-helix (bHLH) proteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellulär differensiering, proliferation och apoptos under utvecklingen hos flera olika organismgrupper, inklusive djur. Dessa proteiner har en välbevarad bHLH-domän som består av två α-helixar som är separerade av en variabel loop-region.

Den första helixen i bHLH-domänen är involverad i dimerisering, där två bHLH-proteiner interagerar med varandra och bildar en hetero- eller homodimer. Den andra helixen i domänen är involverad i DNA-bindning, där den specifikt binder till E-box-konsensussekvensen i DNA:t (5'-CANNTG-3').

bHLH-proteiner delas vanligen in i sex olika klasser baserat på deras struktur och funktion. Klass I bHLH-proteiner är involverade i grundläggande cellulära processer som celldelning och differentiering, medan klasser II till VI är involverade i mer specifika utvecklingsprocesser som neurala, muskulära och endokrina differensiering.

Exempel på bHLH-proteiner inkluderar MyoD, som spelar en viktig roll i muskelcellsdifferentiering, och MAX, som bildar dimer med andra bHLH-proteiner för att reglera transkriptionen av målgener.

"Multiple primary tumors" refererar till när en individ har två eller flera primära cancers i olika områden av kroppen, som inte är metastaserade (spridda) från en enda ursprungstumör. Detta skiljer sig från situationen då en patient har en enda primär tumör med metastaser till andra delar av kroppen.

Det kan finnas olika orsaker till uppkomsten av multipel primär cancer, såsom genetiska faktorer, miljöfaktorer eller kombinationen av båda. Ibland kan vissa behandlingar för en cancer öka risken för att utveckla en annan cancer senare i livet.

Exempel på multipel primär cancer inkluderar när en patient har både bröstcancer och äggstockscancer, eller när en patient har två olika typer av hudcancer, som basalcellscancer och melanom.

Duktal carcinoma i bröstet (DCIS) är en typ av bröstcancer som utgår från det glandulära vävnadslaget i brösten, kallat bröstductus. DCIS betecknar cancerceller som är begränsade till duktusvävnaden och inte har spritt sig till omgivande vävnad eller lymfkörtlar. Detta är en icke-invasiv form av bröstcancer, men den kan i vissa fall utvecklas till en invasiv form av bröstcancer om den inte behandlas. Symptomen på DCIS kan vara ospecificerade och upptäckas ofta vid mammografi som en klump eller densitet i brösten, eller kalciumavlagringar som ses som vita prickar på mammografibilden. Behandlingen för DCIS innefattar vanligtvis operation, radioterapi och möjligen hormonbehandling.

Transgender är ett samlingsbegrepp för personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det biologiska könet de blev födda med. Termen inkluderar en mängd olika könsupplevelser och uttrycksformer, och kan omfatta transpersoner som har genomgått hormonbehandling eller kirurgi för att ändra sitt könsuttryck, såväl som de som inte gjort några fysiska förändringar. Det är viktigt att notera att vara transgender är inte en psykiatrisk störning, utan snarare en naturlig variation av mänsklig könsuttryck och identitet.

Mikrotubulusassocierade proteiner (MAP, Microtubule-associated proteins) är en grupp proteiner som binder till mikrotubuli, som är en viktig komponent av cytoskelettet i eukaryota celler. MAP har en central roll i regleringen av dynamiken hos mikrotubuli och hjälper till att stabilisera dem, ge struktur och hjälpa till med intracellulära transportprocesser. Dessa proteiner delas vanligtvis in i två kategorier: stabiliserande proteiner som främjar bildningen och stabiliteten av mikrotubuli, och motorproteiner som använder ATP för att transportera sig och last längs med mikrotubulerna.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Oligodendrogliom är en typ av hjärntumör som utgår från celler som kallas oligodendrocyter, vilka normalt producerar ett skyddande lager av fett (myelin) som omger nerverna i centrala nervsystemet och hjälper till att förbättra signaltransmissionen mellan nervecellerna. Oligodendrogliomer karaktäriseras vanligtvis av speciella genetiska avvikelser, såsom 1p/19q-kodeletioner, och tenderar att växa långsamt. De kan vara av olika storlekar och belägenheter i hjärnan, men de är vanligast i hjärnbarken (den yttre lagret av hjärnan). Symptomen beror på var tumören är belägen och hur stor den är, men kan inkludera huvudvärk, krampanfall, yrsel, minnesförlust, personlighetsförändringar och andra neurologiska symtom beroende på vilka delar av hjärnan som påverkas. Behandlingen består vanligtvis av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på tumörgradering och patientens allmänt tillstånd.

'Monomera GTP-bindande proteiner' är en benämning på en grupp av proteiner som kan binda till och hydrolysera (sönderdelar) molekyler av guanosintrifosfat (GTP). Dessa proteiner spelar ofta en viktig roll i cellulära processer såsom celldelning, signaltransduktion och cytoskelettdynamik.

Ett exempel på ett monomera GTP-bindande protein är Ras-proteinet, som är involverat i cellsignalering och kan påverka cellcykeln och celldifferentiering när det är muterat. När Ras-proteinet binder till GTP blir det aktiverat och kan interagera med andra proteiner för att överföra signaler inom cellen. När GTP hydrolyseras till GDP avslutas den aktiva formen av Ras-proteinet, och det blir inaktiverat.

Andra exempel på monomera GTP-bindande proteiner inkluderar Rho-proteiner, Ran-proteiner och Rab-proteiner, som alla är involverade i olika aspekter av cytoskelettdynamik, celldelning och vesikeltrafik.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

Kaplan-Meier-skattningen är en statistisk metod för att uppskatta överlevnadsfunktionen hos en population eller en grupp individer i en klinisk studie. Metoden utvecklades av de amerikanska statisticianerna Edward L. Kaplan och Paul Meier 1958.

Kaplan-Meier-skattningen är en nonparametrisk metod, vilket innebär att den inte gör några antaganden om populationsfördelningens form. Den beräknas genom att iterativt uppdatera överlevnadsfunktionen efter varje händelse (till exempel död eller censurering) i tidsordning.

Den Kaplan-Meier-skattade överlevnadsfunktionen ges ofta som en produkt av ett antal faktorer, där varje faktor motsvarar en händelse:

S(t) = ∏[1 - d(ti)/n(ti)]

där S(t) är överlevnadsfunktionen vid tidpunkten t, d(ti) är antalet händelser (till exempel dödsfall) vid tidpunkten ti och n(ti) är det totala antalet icke-censurerade individer kvar i studien vid tidpunkten ti.

Kaplan-Meier-skattningen används ofta inom medicinsk forskning för att bedöma effekterna av olika behandlingsalternativ på patienters överlevnad och kan användas för att jämföra överlevnaden mellan två eller flera grupper.

Glutathion-S-transfereaser (GST) er en type enzym, som hjælper med at afbrydegiftene i kroppen. De gør dette ved at forbinde giftstofferne med et tripeptid kaldet glutation, der er dannet af aminosyrerne cystein, glutaminsyre og glycin. Dette dannes en mindre toksisk forbindelse, som kan fjernes fra kroppen mere let. GSTs findes i mange forskellige arter, herunder mennesker, og de er især koncentreret i leveren, lungerne og nyrerne. Der findes flere forskellige typer af GSTs, hver med en specifik rolle i at neutralisere bestemte slags gifte.

Histondeacetylaser (HDAC) är ett enzym som playingar en viktig roll i genuttryck genom att reglera histonmodifiering. Histoner är proteiner som dna är vindad runt för att forma kromatin, den struktur som paketerar dna i cellkärnan. Genom att avlägsna acetylgrupper från histonerna kan HDAC-enzymen komprimerera kromatinet och på så sätt förhindra transkriptionsfaktorers bindning till dna, vilket i sin tur minskar genuttrycket. HDAC-enzymen är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering och apoptos. Dysfunktionella HDAC-enzym har visats vara relaterade till flera sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och kardiovaskulära sjukdomar.

E2F3 är ett släkte av transkriptionella faktorer som spelar en viktig roll i cellytacykeln och cellcykelför regulation. Det finns två isoformer av E2F3, E2F3a och E2F3b, som bildas genom alternativ splicing av samma gen.

E2F3-transkriptionsfaktorerna binder till DNA-sekvenser i promotorregionen av målgener och reglerar deras transkription. De aktiverar gener som behövs för celldelning, såsom cykliner och kinaser, medan de också kan inhibera gener som är involverade i cellcykelstopp och apoptos (programmerad celldöd).

Dysreglering av E2F3-transkriptionsfaktorerna har visats vara involverat i patogenesen av olika typer av cancer, såsom lungcancer, bröstcancer och glioblastom.

I medicinska sammanhang är "aktiv transport i cellkärna" inte en etablerad term, eftersom aktiv transport vanligtvis hänvisar till transporter över cellytlemembranet med hjälp av transportproteiner som använder energi för att pumpa molekyler mot koncentrationsgradienten.

Cellkärnan har en egen uppsättning mekanismer för att reglera transporten av molekyler, men det kallas vanligtvis inte "aktiv transport". I stället kan det kallas "transport i cellkärna" eller "nukleär transport".

Nukleär transport involverar ofta specifika proteinkomplex som binder till transportreceptorer på molekyler som ska transporteras in eller ut från cellkärnan. Dessa komplex transporteras sedan genom porer i kärnmembranet med hjälp av ATP-driven mekanismer.

Så, för att svara på din fråga medicinskt sett finns det ingen etablerad term "aktiv transport i cellkärna", men om du vill tala om transporter som sker in eller ut från cellkärnan med hjälp av specifika proteinkomplex och ATP-driven energi, kan du använda termer som "nukleär transport" eller "transport i cellkärna".

Människokromosompar 18, även kända som autosomala kromosompar 18, är en del av vårt genetiskt material och består av två identiska kromosomer. Varje människa har ett par 18-kromosomer, vilket innebär att vi har totalt fyra kopior av alla gener som finns på kromosompar 18. Dessa kromosomer är viktiga för vår utveckling och hälsa, och mutationer eller abnormaliteter i dem kan leda till olika genetiska tillstånd och sjukdomar.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Cancer vaccines are a type of immunotherapy that helps the body's immune system to recognize and attack cancer cells. They can be prophylactic (preventive) or therapeutic (treatment) in nature. Prophylactic cancer vaccines, such as the human papillomavirus (HPV) vaccine, are given to healthy individuals to prevent the development of certain types of cancer caused by viral infections. Therapeutic cancer vaccines, on the other hand, are designed to treat existing cancers by stimulating the immune system to destroy tumor cells. These vaccines typically contain specific antigens found on cancer cells, which help the immune system to identify and target them. The goal of cancer vaccines is to enhance the body's natural ability to fight off cancer, potentially leading to improved outcomes and fewer side effects compared to traditional cancer treatments like chemotherapy and radiation therapy.

Haploinsufficiency är ett genetiskt tillstånd som uppstår när en individ har en funktionsduplicerande kopia av en given gen istället för de två vanliga kopiorna. Detta kan leda till att det totala proteinet som koden av ger underproduceras, vilket orsakar en negativ effekt på cellfunktionen och kan leda till olika medicinska tillstånd, beroende på vilken gen som är drabbad. Haploinsufficiens kan vara associerad med milda till allvarliga symptom, beroende på hur viktig den drabbade genen är för den enskilda individens överlevnad och hälsa.

Mesotelioma är en ovanlig och aggressiv cancerform som utvecklas i mesoteliet, det tunnfilt limlagret som täcker de flesta inre organ i kroppen, till exempel lungorna och hjärtat. Den vanligaste typen av mesoteliom är pleuralmesoteliom, som drabbar lungsäcken (pleura). Andra typer inkluderar peritonealmesoteliom, som utvecklas i bukhinnan (peritoneum), och perikardialmesoteliom, som drabbar hjärtsäcken (perikard).

Mesoteliom orsakas oftast av exponering för asbest, ett mineral som använts i byggnadsmaterial, isolering, bromsar och andra produkter. När asbestfibrer andas in eller sväljs kan de fastna i mesoteliet och orsaka skada över tiden, vilket kan leda till cancerns utveckling. Symptomen på mesoteliom kan variera beroende på vilken typ av mesoteliom det rör sig om, men inkluderar ofta hosta, andnöd, bröstsmärtor, buksmärtor och viktminskning.

Mesoteliom är svår att behandla och har vanligen en dålig prognos. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och patientens allmänna hälsotillstånd.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

MITOHOCHONDRIEELL MAP-KINASSYSTEM (MEVANSYREAKTIVE PROTEINKINASSYSTEM, MAPK) är ett signalsystem som överför signaler inom cellen och utgör en del av intracellulära signaltransduktionsvägar. Det består av en serie serin/treoninkinas som aktiveras i en kaskadliknande process som följer på olika yttre stimuli, såsom tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer.

MAP-kinasystemet består av tre huvudsakliga komponenter: MAP kinaskinas (MKKK), MAP kinaskinaser (MKK) och MAP kinaser (MPK). När en yttre stimulus binder till sin receptor aktiveras den, vilket leder till aktivering av MKKK. Aktiverade MKKK fosforylerar och aktiverar i sin tur MKK, som sedan fosforylerar och aktiverar MPK. När MPK är aktiverat kan det fosforylera och på så sätt reglera olika målproteiner, vilket leder till en cellulär respons till den ursprungliga stimulansen.

MAP-kinasystemet spelar en viktig roll i regleringen av celldelning, differentiering, apoptos och inflammation, och felaktigheter i systemet har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer.

"Dominant gene" er en terminologi brukt innen genetikk for å beskrive et gener som påvirker individets fenotyp i mer markant grad enn dets allel. Hvert individ har to kopier av hvert gen, en arvet fra moren og en arvet fra faren. En dominant gen er noe som vil vise seg i individet selv om den bare er tilstede i én av de to kopiene.

For eksempel, har individet blå øyene hvis det har to kopier av blå øye-gener (homozygous), men hvis individet har en kopi av blå øye-gen og én kopi av brun øye-gen, vil den ha brune øyer på grunn av at brun øye-gener er dominante over blå øye-gener. I denne situasjonen sier man at individet er heterozygous for øye-fargen.

Det er viktig å nevne at det ikke alltid er like enkelt å si om et gen er dominert eller recessivt, og noen gener kan ha komplekse mønstre av arvelighet som inkluderer både dominans og kodominans.

Karcinom, småcelligt ( Small Cell Lung Carcinoma, SCLC) är en aggressiv och snabbväxande typ av lungcancer. Det utgör cirka 10-15% av alla lungcancerfall och har vanligtvis tendensen att metastasera tidigt under sjukdomsförloppet.

SCLC karaktäriseras av små, rundliga celler som tenderar att klumpa sig tillsammans och bilda tumörer i lungornas luftvägar. Dessa cancerceller har ofta abnormiteter i deras kromosomer, vilket kan leda till överaktiva gener och oreglerad celldelning.

SCLC är starkt kopplat till tobaksrökning och är mycket ovanligare hos icke-rökare. Behandlingen för SCLC består vanligtvis av kombinerad strålbehandning och kemoterapi, eftersom sjukdomen ofta har spridit sig utanför lungorna när den diagnostiseras. Prognosen för SCLC är generellt sämre än för andra typer av lungcancer, men effektiv behandling kan leda till förlängd överlevnad och förbättrad livskvalitet för många patienter.

I medically related context, a "genetic transfer technician" is not a commonly used job title or well-defined role. However, based on the individual terms, one could infer that this position might involve working with techniques to transfer genetic material between organisms or cells. This could include methods such as gene cloning, transfection, or transformation.

A more common job title in this field is "Molecular Biologist" or "Genetic Engineer," which typically involves conducting research and experiments that require knowledge of genetics, molecular biology, and biochemistry to manipulate the genetic material of cells or organisms.

It's important to note that specific job duties and requirements may vary depending on the organization and the particular role.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Strålningstolerans (radiation tolerance) är ett begrepp inom strålbehandling och strålsäkerhet som refererar till den maximala dosen joniserande strålning som en levande vävnad eller organ kan tolerera utan att uppnå en kliniskt signifikant skada. Toleransdosen varierar beroende på vilken typ av vävnad eller organskada som diskuteras, och den är också beroende av en rad faktorer såsom strålningens typ, dosens hastighet och om patienten har några förhandenvarande sjukdomstillstånd.

För att illustrera detta kan nämnas att hjärnan har en relativt låg tolerans för joniserande strålning, medan huden är mer tolerant. En typisk toleransdos för hjärnvävnad ligger i närheten av 10-15 Gy (gray), medan huden kan tåla upp till 45 Gy eller mer beroende på strålningens typ och doshastighet.

Det är viktigt att notera att strålningstolerans inte är en absolut gräns, utan snarare en statistisk gräns som baseras på forskningsstudier av populationer med liknande karaktäristika. Varje individ kan ha en unik tolerans för joniserande strålning, och det finns inga garantier för att en given patient inte kommer att uppleva skador ovanför den angivna toleransdosen.

Människokromosomer, par 7, även kända som kapset 7, är en del av de 23 par av homologa kromosomer som finns i varje cell i den mänskliga kroppen. Varje individ har två kopior av varje autosomal kromosom, en från vardera förälder. Kapset 7 består alltså av två identiska kromosomer, och tillsammans innehåller de genetisk information som är unik för denna kromosombildning.

Varje kromosom i kapset 7 är en lång, trådliknande struktur som består av DNA, proteiner och andra molekyler. DNA-molekylerna innehåller de genetiska instruktionerna som styr cellens funktion och utveckling. Varje kromosom i kapset 7 är ungefär lika lång och har en centromer, en smal region där kromosomen är fastsatt till den mitotiska spindeln under celldelning.

Abnormaliteter i antalet eller strukturen av människokromosomer, inklusive kapset 7, kan leda till genetiska störningar och sjukdomar. Till exempel, att ha tre kopior av kapset 7 istället för två (trisomi 7) är associerat med vissa former av cancer.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

I'm happy to help! However, I believe there may be a typo in your question. If you are asking for a medical definition of "treatment response," then here it is:

Treatment response is a term used to describe the effect of a particular treatment or therapy on a patient's disease or condition. It refers to how well the treatment is working and can be measured in various ways, such as by changes in symptoms, laboratory test results, or imaging studies. A complete response means that the disease has disappeared completely, while a partial response indicates that the disease has improved but not disappeared entirely. No response or treatment failure means that the therapy has not had any significant effect on the disease. It's important to note that a patient's treatment response can vary over time and may require adjustments in their care plan.

"Mikromatrisanalys" är ett begrepp inom patologi och kan definieras som en laboratorieundersökning där man studerar vävnad på cell- eller subcellulär nivå med hjälp av speciella färgmetoder och mikroskopi. Denna metod används ofta för att diagnostisera olika sjukdomar, som cancer, och för att bedöma deras allvarlighetsgrad. Mikromatrisanalys kan även användas för forskningsändamål för att öka kunskapen om olika sjukdomar och deras orsaker på cell- och molekylnivå.

Medicinskt sett betecknar en mutantprotein ett protein som har en genetisk variant eller förändring i sin sekvens jämfört med det normalt förekommande proteinet. Denna förändring kan orsaka att proteinet får en abnormal struktur eller funktion, vilket kan leda till olika hälsoproblem beroende på var proteinet är beläget och vad det normalt utför i kroppen. Mutantproteiner kan uppstå som ett resultat av arv (genetisk mutation) eller som en följd av skada på DNA:t (till exempel orsakad av strålning eller kemikalier). I vissa fall kan mutantproteiner vara inaktiva, överaktiva eller ha en förändrad interaktion med andra proteiner, vilket kan störa cellens homeostas och leda till sjukdom.

'Cell transformation, viral' refers to the process by which a virus causes normal cells to become cancerous or malignant. This occurs when the genetic material of the virus integrates into the DNA of the host cell and alters its regulation and function, leading to uncontrolled cell growth and division. Examples of viruses that can cause cell transformation include human papillomavirus (HPV), hepatitis B virus (HBV), and Epstein-Barr virus (EBV). These viral infections are associated with various types of cancer such as cervical, liver, and nasopharyngeal carcinomas.

Konjac glycan eller Konjakglukan är ett polysackarid som utvinns från rotstockarna av den asiatiska växten Amorphophallus konjac. Konkanavalin A (ConA) är ett protein som isoleras från bönor av släktet Canavalia, till exempel svartböna eller jackböna. ConA har förmåga att binda till specifika sockerstrukturer på ytan av celler och kan användas inom forskning för att undersöka cellytor och deras interaktioner.

I medicinsk kontext har ConA använts som ett laboratoriemedel vid diagnostisering av olika sjukdomar, eftersom det kan binda till specifika sockerstrukturer på ytan av infektiösa mikroorganismer eller virus. Detta kan hjälpa till att identifiera och karaktärisera patogener i patientprover.

Emellertid bör nämnas att användningen av ConA inom klinisk medicin är begränsad, eftersom det inte används som en direkt behandlingsmetod för någon specifik sjukdom. Det är istället ett forskningsverktyg och diagnostiskt redskap som kan hjälpa till att förstå och undersöka olika medicinska tillstånd på cell- och molekylär nivå.

T-cells lymfom är en typ av non Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar det immunförsvarande systemet. T-cells lymfom utvecklas från ovanligt växte och onormalt fungerande T-celler, en sorts vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

Det finns två huvudtyper av T-cells lymfom: perfektakeltyp T-cells lymfom och T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp. Perfektakeltyp T-cells lymfom är vanligare hos barn och unga vuxna, medan T-cells lymfom, icke-perfektakeltyp oftast drabbar äldre vuxna.

Symptomen på T-cells lymfom kan inkludera utbuktningar i halsen, under armarna eller i ljumskarna, feber, nattsvett, trötthet och viktminskning. Behandlingen för T-cells lymfom kan bestå av kemoterapi, strålbehandling, immunterapi eller stamcellstransplantation. Prognosen varierar beroende på typen av T-cells lymfom och dess utbredning när den diagnostiseras.

Karyotypbestämning är en metod inom genetiken som används för att analysera och beskriva ett individuellt kromosomuppslag, även kallat karyotyp. Metoden innebär att man färgar kromosomerna så att de blir synliga under mikroskop, varefter man sorterar och arrangerar dem efter storlek och form. Karyotypbestämning används bland annat för att diagnostisera genetiska störningar orsakade av kromosomavvikelser, såsom Downs syndrom och Klinefelters syndrom.

I medicinen refererer kinetik specifikt till läkemedelskinetik, som är studiet av de matematiska modellerna som beskriver hur ett läkemedel distribueras, metaboliseras och utsöndras i en levande organism. Det finns fyra huvudsakliga faser av läkemedelskinetik:

1. Absorption (absorption): Hur snabbt och effektivt absorberas läkemedlet från gastrointestinal tract till blodomloppet.
2. Distribution (distribution): Hur snabbt och i vilken utsträckning fördelar sig läkemedlet i olika kroppsvävnader och vätskor.
3. Metabolism (metabolism): Hur snabbt och hur påverkar läkemedlets kemiska struktur i kroppen, ofta genom enzymer i levern.
4. Elimination (elimination): Hur snabbt och effektivt utsöndras läkemedlet från kroppen, vanligtvis via urin eller avföring.

Läkemedelskinetiken kan påverkas av många faktorer, inklusive patientens ålder, kön, genetiska variationer, lever- och njurfunktion samt andra läkemedel som patienten tar.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

Medicinskt kan man definiera 'sjukdomsfri överlevnad' som den perioden när en person som har haft en viss sjukdom eller behandling förblir frisk och inte uppvisar några symtom eller tecken på återfall eller rekurrens av sjukdomen under en specificerad tidsperiod. Under denna tid måste individen också uppfylla vissa kliniska kriterier för att vara klassificerad som sjukdomsfri.

Sjukdomsfri överlevnad används ofta i klinisk forskning och på behandlingscentrum för att bedöma effektiviteten hos olika terapier eller behandlingar, samt för att förutsäga prognoser och livslängd för patienter med olika sjukdomar.

Exempelvis kan sjukdomsfri överlevnad användas för att beskriva hur länge en cancerpatient är fri från cancersjukdom efter behandling, eller hur länge en person som har haft en hjärtinfarkt förblir frisk och inte uppvisar några tecken på ytterligare hjärtskador.

Det är värt att notera att sjukdomsfri överlevnad kan variera beroende på typ av sjukdom, behandling, individuella skillnader och andra faktorer.

Notch-receptorer är en typ av transmembranproteiner som spelar en viktig roll i cellernas signalsystem och utveckling. De består av ett extracellulärt domän, en transmembrandomän och ett intracellulärt domän. Notch-receptorerna interagerar med ligander på andra celler, vilket leder till att den intracellulära delen klipps loss från membranen och transporteras in i nucleus där det fungerar som en transkriptionsfaktor och reglerar genuttrycket hos målgener. Notch-signalsystemet är involverat i en rad biologiska processer, såsom celltillväxt, celldifferentiering, apoptos och angiogenes.

En adenomatos polyp i tjocktarmen är en typ av godartad (icke cancertagen) polyp som bildas i slemhinnan på tjocktarmen. Den uppstår då celler i slemhinnan börjar växa och dela sig mer än vanligt, vilket leder till att en knöl eller utbuktning bildas. Adenomatos polyper är ofta små (mindre än 1 centimeter i diameter) men kan bli större över tiden.

Det speciella med adenomatos polyper är att de kan utvecklas till cancer om de inte tas bort. Cirka 5-10% av alla adenomatos polyper kan bli cancertagna om de lämnas kvar i tjocktarmen. Därför rekommenderar läkare ofta att ta bort alla adenomatos polyper som hittas under en koloskopi.

Adenomatos polyper delas vanligen in i två typer: tubulära och villösa. Tubulära polyper har en tunn, rörformad struktur medan villösa polyper har en flikig, oregelbunden struktur. Villösa polyper anses ha en högre risk att bli cancertagna än tubulära polyper.

Ataxia Telangiectasia Mutated (ATM) proteiner är en typ av protein som hör till en grupp kallad serin/treoninkinas, vilket innebär att de har förmågan att fosforylera (lägga till en fosfatgrupp på) andra proteiner vid serin- eller treoninrestudier. Detta är en viktig mekanism för att reglera cellens signaltransduktion och cellcykelkontroll.

ATM-proteinet är specifikt involverat i reparationen av DNA-skador, särskilt dubbelsträngsbrytningar (DSB) som orsakas av exempelvis strålning eller kemoterapi. När ATM detekterar en DSB aktiveras det och fosforylerar andra proteiner i signaltransduktionsvägen, vilket leder till att cellcykeln stoppas, DNA-reparationsmekanismer aktiveras och celldöd (apoptos) induceras om skadan är för svår att reparera.

Mutationer i ATM-genen kan leda till Ataxia Telangiectasia, en ovanlig genetisk sjukdom som kännetecknas av neurologiska symtom såsom koordinationssvårigheter och slappa muskler, samt ökad risk för cancer.

TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.

"Genetisk målstyrning" (også kendt som "prædiktiv genetisk diagnostik") er en form for genetisk testning, der forudsiger sandsynligheden for at en person udvikler en bestemt sygdom eller reagerer på en bestemt behandling på grundlag af den persons genetiske information.

Den genetiske målstyrning involverer en undersøgelse af ens gener for at finde specifikke varianter, der kan have en indvirkning på sundheden eller sygeløsheden. Disse varianter kan være relaterede til risikoen for at udvikle en arvelig sygdom, som fx brystkræft eller cystisk fibrose, eller de kan have en indvirkning på svaret på en bestemt behandling, som fx kemoterapi.

Resultatet af en genetisk målstyrning kan hjælpe medicinske fagpersoner med at tilpasse behandlingen til den enkelte patients behov og risici, såvel som at give patienten og deres familie bedre indsigt i sygdomsrisikoen.

Det er vigtigt at bemærke, at genetisk målstyrning ikke altid kan give en entydig svar på, om en person vil udvikle en bestemt sygdom eller hvordan de vil svare på en behandling. Resultaterne skal tolkes i sammenhæng med andre faktorer, såsom familiemedicinsk historie, miljøfaktorer og andre sundhedsfaktorer.

Telomerase är ett enzym som förlänger telomerna, de repetitiva DNA-sekvenser som finns längst ut på kromosomernas ändar. Telomererna skyddar kromosomerna från nedbrytning och skador, men de blir kortare varje gång cellen delar sig. När telomererna blir för kort kan cellen inte längre dela sig korrekt och blir senescent eller stannar av i en celldelningscykel, vilket kan leda till apoptos (programmerad celldöd). Telomerase återställer telomernas längd genom att tillföra nya repetitiva DNA-sekvenser till deras ändar, och på så sätt förlänger cellens livslängd. Telomerase är aktivt i embryonala stamceller och vissa cancerceller, men normalt sett är det inaktivt i de flesta vuxna cellerna.

En sköldkörteltumör är en ovanlig cancersjukdom där maligna (cancerceller) bildas i cellerna i sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som reglerar kroppens metabolism, tillväxt och utveckling.

Det finns två huvudtyper av sköldkörteltumörer: differenserade sköldkörteltumörer och olikartade sköldkörteltumörer. Differenserade sköldkörteltumörer är vanligare och tenderar att växa långsammare än olikartade sköldkörteltumörer. Olikartade sköldkörteltumörer är mer aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.

Symptomen på en sköldkörteltumör kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom inkluderar förändringar i din vanliga hud, röst eller syn, svullnad i halsen, andningssvårigheter, hosta och viktminskning.

Behandlingen av en sköldkörteltumör beror på flera faktorer, inklusive tumörtyp, storlek, om det har spridits eller inte, samt patientens allmänna hälsotillstånd. Behandlingsalternativ kan innefatta kirurgi, strålbehandling, kemoterapi, hormonterapi eller en kombination av dessa.

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

'Sensitivitet' (sensitivity) och 'specificitet' (specificity) är två centrala begrepp inom diagnostisk forskning och utvärdering av medicinska tester.

- Sensitivitet definieras ofta som sannolikheten för ett positivt testresultat givet att individen faktiskt har sjukdomen (den 'sanna' positiva andelen). En hög sensitivitet innebär att det flertalet av de sjuka individer som testas kommer att få ett positivt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska negativa resultat.

- Specificitet definieras ofta som sannolikheten för ett negativt testresultat givet att individen faktiskt inte har sjukdomen (den 'sanna' negativa andelen). En hög specificitet innebär att det flertalet av de friska individer som testas kommer att få ett negativt resultat. Detta är viktigt när man vill undvika falska positiva resultat.

Sensitivitet och specificitet används ofta tillsammans för att beräkna positivt prediktivt värde (PPV) och negativt prediktivt värde (NPV), som ger en uppfattning om sannolikheten för sjukdom eller friskhet givet ett specifikt testresultat. Dessa beräknas vanligtvis med hjälp av 2x2-tabeller där antalet sanna positiva, falska positiva, sanna negativa och falsa negativa resultat redovisas.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

Hypoxia-Inducible Factor 1 (HIF-1) är ett transkriptionellt aktiveringskomplex bestående av två underenheter: HIF-1α och HIF-1β. Det bildas i svar på syrebrist (hypoxi) och aktiverar en rad genuttryck som hjälper celler att anpassa sig till denna stressfaktor. Genom att binde till hypoxia respons elements (HRE) i DNA styr HIF-1 bland annat uttrycket av gener involverade i glukosmetabolism, erytropoies och angiogenes. Under normala syreförhållanden är HIF-1α instabil och bryts ned av proteasomer, men under hypoxi stabiliseras den istället och kan bilda det aktiva komplexet tillsammans med HIF-1β.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

En kokarcinogenn är en kemisk substans som orsakar cancer i människor, särskilt cancer i lungorna, när den andas in. Denna term kommer från det tidigare användandet av tobaksprodukter med tillägg av tillsatsämnen som kokade under tillverkningsprocessen. Dessa tillsatsämnen ansamlades i lukten och rökbildningen och ökade risken för cancer hos dem som utsattes för denna blandning. Idag används termen mer sällan, men det finns fortsatt oro över vissa kemikalier i tobaksröken som kan vara kokarcinogener.

Odontogene tumörer är en grupp av tumörer som utvecklas från odontogenen (tandbildande) broskvävnad i käken. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan variera mycket i storlek, form och beteende. De kan orsaka smärta, svullnad eller andra symtom beroende på deras läge och storlek.

Exempel på odontogena tumörer inkluderar ameloblastom, adenomatoid odontogenic tumor, calcifying epithelial odontogenic tumor, cementoblastom, cemento-ossifying fibroma och odontogenic myxoma. Behandlingen av dessa tumörer kan variera från enbart observation till kirurgisk borttagande beroende på deras storlek, läge och aggressivitet.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

"Prolifererande cellkärneantigen" (PCNA) är ett protein som spelar en viktig roll i celldelningen och DNA-replikationen. Det fungerar som en processkopplingprotein och hjälper till att koordinera och reglera den DNA-syntesen under celldelningens S-fas. PCNA binder till DNA och interagerar med andra enzymer som är involverade i DNA-replikationen, reparation och skador på DNA. PCNA används också som ett markörprotein för cellproliferation, eftersom uttrycket av PCNA ökar i celler som är i aktiv delning.

En lässramsmutation (engelska: "missense mutation") är en typ av genetisk mutation där en enda nukleotid i DNA-sekvensen byts ut, vilket resulterar i att den kodade aminosyran i proteinsekvensen ändras. Detta kan ha olika konsekvenser beroende på var i genen mutationen sker och vilken aminosyra som ersätts. I värsta fall kan en lässramsmutation leda till att ett funktionellt protein inte kan bildas alls, medan mildare mutationer kan resultera i endast något förändrat protein. Lässramsmutationer kan vara orsaken till olika genetiska sjukdomar och ärvs ofta autosomalt dominant, vilket betyder att det räcker med att en av de två kopiorna av genen som varje individ har är defekt för att sjukdomen skall utvecklas.

Birt-Hogg-Dubé syndrome (BHD) is a rare genetic disorder characterized by the development of benign skin tumors called fibrofolliculomas, as well as an increased risk of developing kidney cancer and other types of benign lung cysts or spontaneous pneumothorax (collapsed lung). The syndrome is caused by mutations in the folliculin (FLCN) gene.

The symptoms of BHD can vary widely among affected individuals, but the most common features include:

* Multiple fibrofolliculomas: These benign skin tumors typically appear on the face, neck, and upper body, and are characterized by white or yellowish bumps that do not cause pain or discomfort.
* Kidney cancer: People with BHD have an increased risk of developing kidney cancer, particularly a type called renal cell carcinoma. The risk of kidney cancer is estimated to be around 15-30% in people with BHD.
* Lung cysts and spontaneous pneumothorax: People with BHD may develop benign lung cysts that can lead to a collapsed lung (pneumothorax). This occurs when air leaks out of the lung cyst into the space between the lung and chest wall, causing the lung to collapse.
* Other features: Some people with BHD may also develop colon polyps, parotid gland tumors, or benign breast tumors.

BHD is inherited in an autosomal dominant manner, which means that a person has a 50% chance of inheriting the mutated gene from an affected parent. However, some cases of BHD may occur spontaneously due to new mutations in the FLCN gene. There is currently no cure for BHD, but treatments are available to manage the symptoms and reduce the risk of complications.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Antimetaboliter är en grupp av cellcyklusspecifika medikament som används inom cancerterapi. De fungerar genom att hämta eller förhindra celldelning och cellduplicering i cancerceller, vilket resulterar i att cancercellerna dör eller inte kan fortsätta att växa och dela sig.

Antimetaboliter är analoger till naturliga byggstenar som används av celler för att bygga DNA och RNA, såsom nukleosider och aminosyror. När cancercellerna absorberar antimetaboliter tror de att de är naturliga byggstenar, men när de försöker använda dem för att bygga DNA eller RNA misslyckas processen, vilket stoppar celldelningen och dödar cellen.

Exempel på antimetaboliter som används inom cancerterapi är 5-fluorouracil (5-FU), metotrexat, gemcitabin och capecitabin. Dessa medikament behandlar olika typer av cancer, till exempel koloncancer, bröstcancer, lungcancer och leukemi.

I'm sorry for any confusion, but "Lung carcinoma, Lewis" is not a standard medical term or classification for lung cancer. Medical terms for lung cancer typically include a description of the type and stage of the cancer, such as "non-small cell lung carcinoma" or "small cell lung carcinoma," followed by a description of the location and extent of the tumor.

The "Lewis" designation is sometimes used in blood typing, where it refers to one of the major blood group systems in humans. However, this has no relevance to the diagnosis or classification of lung cancer.

If you have any further questions or concerns about lung cancer or a specific medical issue, I would recommend consulting with a healthcare professional for accurate information and guidance.

Proteolysis är ett medicinskt begrepp som refererar till nedbrytningen av proteiner genom enzymatisk process. Detta sker när ett specifikt enzym, känt som en proteas, binder till och klipper av aminosyror från proteinmolekylen, vilket resulterar i att det ursprungliga proteinets struktur och funktion förändras eller förstörs. Proteolys kan vara ett naturligt och nödvändigt biologiskt process som hjälper till med cellväxt, celldelning och cellsdöd, men det kan även spela en roll i patologiska tillstånd såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och infektioner.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

MITOKONDRIER: Mitokondrier är subcellulära organeller som återfinns i de flesta eukaryota celler och har en central roll i celldelning, tillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och energiproduktion. De innehåller sin egen DNA (mitokondriellt DNA eller mtDNA), ribosomer och dubbelmembran. Deras främsta funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, ett process där elektroner från matspjälkningen av näringsämnen överförs till syre och frigör energi som lagras i ATP. Mitokondrier delar sig själva genom en process som liknar binär fission hos prokaryota celler, men deras arvedelning kan också ske på ett icke-mendeliskt sätt via utbyte av mitokondriellt DNA mellan celler. Dessa organeller är dynamiska och kan förändra sin form och storlek genom fusion och fission, vilket bidrar till deras homeostas och funktion. Mitokondrier har också en viktig roll i andra cellytiska processer som kalciumreglering, hemosyntes och lipidsyntes. Dysfunktionella mitokondrier kan leda till en rad sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, cancer och åldersrelaterade skador.

Kromosomala protein av icke-histontyp refererar till proteiner som är associerade med kromosomen utöver de mer välkända histonproteinerna. Histonproteinerna är basiska proteiner som paketerar DNA:t i en struktur som kallas nukleosom, vilket är grunden till den högre ordnade kromatinstrukturen.

Icke-histonproteiner utgör en stor andel av de proteinmolekyler som finns i kromatinet och har en rad olika funktioner. De kan vara involverade i regleringen av genuttryck, underhåll och reparation av DNA, paketering av DNA, och andra cellulära processer som är relaterade till kromosomerna. Exempel på icke-histonproteiner inkluderar transkriptionsfaktorer, polymeraser, ligaser, kinaser, fosfataser och strukturella proteiner som till exempel lamininer och hystone H1.

Icke-histonproteinerna kan vara permanent bundna till DNA eller associeras temporärt under specifika cellulära processer. De kan också ha en roll i att ge kromosomen dess unika struktur och identifieringsmönster, vilket är viktigt för celldelningen och celldifferentiering.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

"Autofagi" er ein biologisk prosess hvor eget cellmaterial blir brutt ned og fordelt til ny bruk. Dette skjer som en reaksjon på cellestress, slik som nedsatt energileveranse eller skade på cellen. Autofagi-prosessen involverer dannelse av dobbeltskalvete vesikler, autofagosomer, som omgir og transporterer dele av cellmaterialet til lysosomene, organeller som inneholder enzymer som bryter ned andre strukturer. I lysosomen blir cellmaterialet brutt ned til simple building blocks som kan brukes igjen i cellemetabolismen. Autofagi er viktig for normalcellevelføring og er involvert i regulering av cellers livssyklus, inkludert celldeling og celldød. Storeskader eller feilfunksjoner i autofagiprocessen kan være involvert i ulike sykdommer, slik som neurodegenerative lidelser, kreft og infeksjonssjukdomer.

Människokromosompar 22, även kända som autosomala homologa kromosompar 22, är de två identiska kromosomerna i människans cellkärna som bär på samma arvsmassa och är av samma storlek och form. De tillhör de 22 par av autosomala kromosomer (icke- könsrelaterade kromosomer) som alla människor har, med undantag för könskromosomparne X och Y som bestämmer individens kön.

Kromosomen 22 är den näst minsta av de 23 par av kromosomer som finns hos människan. Den innehåller cirka 50 miljoner baspar och bär på cirka 1 500 gener, vilket är ungefär 5-6% av det totala antalet gener i människokroppen. Kromosom 22 innehåller också ett antal välkända genregioner som är involverade i flera sjukdomar och tillstånd, såsom regionen q11.2 där genen för neurofibromatosis typ 1 finns, och regionen q13.12 där genen för retinska pigmentepitelcellsförändring (RP) typ 12 finns.

Varje individ har två kopior av varje autosomal kromosom, en från modern och en från fadern. Vid befruktning bildar könscellerna (ägg- och spermieceller) genom meios antingen 22 autosomala kromosomer eller ett par könskromosomer. När en ägg- eller spermiecell möter en annan vid befruktningen, resulterar det i en zygot som har två uppsättningar av varje autosomal kromosom och två könskromosomer, totalt 46 kromosomer.

Nukleinsyrahybridisering (eller genetisk hybridisering) är en biokemisk process där två enskilda ensträngade nukleotidsekvenser, ofta en komplementär DNA- (cDNA) och RNA-sekvens, kombineras till en dubbelsträngad hybrid. Denna process bygger på basparning mellan kompletterande nukleotider (AT och GC) i de två enskilda sekvenserna. Nukleinsyrahybridisering används ofta inom molekylärbiologi för att upptäcka, undersöka och bestämma särskilda DNA- eller RNA-sekvenser i ett genetiskt material. Det kan exempelvis användas för att fastställa om en viss gen finns på ett visst ställe i genomet eller för att upptäcka specifika RNA-transkript under olika cellulära tillstånd.

"Bröstkörtlar hos djur" refererar till det komplexa system som producerar, transporterar och sekreterar mjölk vid lägre däggdjurs diande. Även om termen ofta förknippas med kor och andra boskap, förekommer bröstkörtlarna hos flera arter av däggdjur, inklusive människor. Bröstkörtelns anatomiska struktur består av gångar och körtelceller som producerar näringsrika sekreter som transporteras till en central håla, därav det alternativa namnet "mjölkkörtel". Under dräktighet och diandet expanderar bröstkörtlarna under inflytande av hormoner som prolaktin och östrogen, vilket möjliggör mjölkproduktionen och -transporten till ungdjuret.

'Mjuka delstumörer' (soft tissue tumors) är en övergripande benämning på godartade och elakartade tumörer som utvecklas i mjukvävnad i kroppen. Mjukvävnad innefattar allt ifrån muskler, bindväv, fettvävnad till nerver och blodkärl.

Godartade mjuka delstumörer växer långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen. De kan dock orsaka problem genom att trycka på omgivande vävnader eller genom att de blir så stora att de stör rörelser eller funktioner.

Elakartade mjuka delstumörer däremot kan växa snabbt, sprida sig till andra delar av kroppen och orsaka skada i omgivande vävnader. De behandlas ofta aggressivt med kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla både godartade och elakartade mjuka delstumörer tidigt för att förhindra komplikationer och förbättra prognosen.

Tumörinfiltrerande lymfocyter (TIL) refererar till en medicinsk term som beskriver när vita blodkroppar kända som lymfocyter migrerar från det blodcirkulerande systemet och infiltrerar en tumör. Dessa lymfocyter kan vara av olika typer, såsom T-celler eller B-celler, och de kan spela en viktig roll i cancerimmunologi eftersom de kan både undertrycka tumöns tillväxt och spridning genom att attackera cancercellerna eller stödja dem genom att utsöndra cytokiner och andra signalsubstanser.

TIL har blivit en aktiv forskningsområde inom cancerbehandling, särskilt inom området immunterapi, där man försöker utveckla terapier som kan förstärka den naturliga förmågan hos lymfocyterna att bekämpa cancerceller. Genom att analysera TIL-mönster och subtyper kan forskare få insikter om prognosen och sannolikheten för ett effektivt svar på immunterapi hos en individuell patient med cancer.

Neuroektodermala tumörer är en grupp av sjukdomar som utgår från celler i det neuroektodermala vävndet, vilket är ett embryonalt tidigt stadium av utveckling där cellerna kan utvecklas till nervceller och celler i huden. Dessa tumörer kan vara godartade eller elakartade och kan uppstå var som helst längs det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

Exempel på neuroektodermala tumörer inkluderar:

* Neuroblastom: En elakartad tumör som vanligtvis uppstår i de tidiga cellerna i sympatiska nervsystemet, ofta i bukspottkörteln eller i ryggmärgen.
* Medulloblastom: En elakartad tumör som vanligtvis uppstår i bakhuvudet och är en av de vanligaste hjärntumörerna hos barn.
* Ganglioneuroblastom: En godartad eller elakartad tumör som vanligtvis uppstår i bukspottkörteln eller i ryggmärgen.
* Retinoblastom: En elakartad ögontumör som vanligtvis drabbar barn under 5 års ålder.
* Pheochromocytom: En sällsynt, oftast godartad tumör i körteln som producerar adrenalin och noradrenalin, belägen ovanpå de övre bäckenknotorna.

Symptomen på neuroektodermala tumörer kan variera beroende på vilken typ av tumör det rör sig om och var den är belägen. Vanliga symtom inkluderar smärta, svullnad, förändringar i synen eller neurologiska symptom som svaghet, yrsel eller problem med balansen. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen av tumör och dess utbredning.

En proteinkinashämmare (PKI) är ett ämne som hämmar verksamheten hos en specifik proteinkinas, en typ av enzym som fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) proteinmolekyler och på så sätt reglerar deras funktion. Proteinkinaserna spelar en viktig roll i cellulära signaltransduktionsvägar, och deras överaktivitet kan leda till olika sjukdomszustånd, till exempel cancer. Därför är proteinkinashämmare ett aktivt forskningsområde inom läkemedelsutveckling, där syftet är att hitta effektiva behandlingsmetoder för olika sjukdomar genom att modulera proteinkinasernas verksamhet. Proteinkinashämmare finns tillgängliga på marknaden som läkemedel mot cancer och andra sjukdomar, men deras användning är ofta kopplad till viss biverkningsrisk.

Pankreaskarcinom, duktalt, också känt som duktal adenocarcinom, är en typ av cancer som utgår från den del av bukspjälsdrüsen (pancreas) som producerar enzymer för matspjälkningen. Detta är den vanligaste formen av pankreascancer och utgör ungefär 85-90% av alla fall. Duktalt pankreascancer börjar ofta i de små gångarna (duktus) som transporterar enzymer och andra sekretioner från bukspjälsdrüsen till tarmen.

Cancern växer vanligtvis långsamt, men den kan ändå sprida sig tidigt till omgivande vävnader och lymfkörtlar samt metastasera till avlägsna delar av kroppen, särskilt levern och lungorna. Symptomen på duktalt pankreascancer kan vara vaga och inkluderar viktminskning, magsmärtor, illamående, kräkningar, förstoppning och gulsot (icterus). Diagnos ställs vanligtvis genom en kombination av bilddiagnostik, som computed tomography (CT) eller magnetic resonance imaging (MRI), och biopsi. Behandlingen består ofta av kirurgiskt ingrepp, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

'Endodermal sinus tumor' är en sällsynt typ av cancer som utgår från tidigt stadium av embryonal utveckling. Den kallas även för 'yolk sac tumor' på grund av att den har sitt ursprung i den del av embryot som blir livmoderhålan och gulesäcken. Tumören är vanligast hos barn under ett år och förekommer oftare hos pojkar än flickor.

Tumörerna kan vara mycket aggressiva och sprida sig snabbt till andra delar av kroppen. Symptomen kan variera beroende på var tumören sitter, men kan inkludera smärta, inflammation och onormalt vätskeansamling i buken.

Behandlingen består vanligen av kirurgi för att ta bort så mycket av tumören som möjligt, följt av kemoterapi för att förstöra eventuella kvarstående cancerceller. Prognosen varierar beroende på graden och utbredningen av tumören, men i allmänhet är den sämre än för andra typer av germcellstumörer.

Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika bezieht sich auf die Anwendung von zwei oder mehr Arten von Zelltherapeutika, die zusammen verwendet werden, um eine Krankheit oder Erkrankung zu behandeln. Zelltherapeutika sind medizinische Produkte, die lebende Zellen enthalten und dazu bestimmt sind, bei, in oder mit dem menschlichen Körper angewendet zu werden, um eine therapeutische Wirkung zu erzielen.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika kann auf verschiedene Arten durchgeführt werden, wie zum Beispiel:

* Die Kombination von Stammzellen und genetisch modifizierten Zellen, um eine spezifische therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von zwei oder mehr Arten von Stammzellen, um die Vorteile jeder Art von Stammzelle zu nutzen und eine verbesserte therapeutische Wirkung zu erzielen.
* Die Kombination von Zelltherapeutika mit anderen Arten von Therapien, wie zum Beispiel Chemotherapie oder Strahlentherapie, um die Wirksamkeit der Behandlung zu erhöhen und gleichzeitig Nebenwirkungen zu minimieren.

Die Kombinationstherapie mit Zelltherapeutika ist ein aktives Forschungsgebiet in der Medizin, insbesondere in Bereichen wie Onkologie, Neurologie und degenerative Erkrankungen. Es gibt bereits einige zugelassene Produkte, die auf dieser Art von Therapie basieren, und es wird erwartet, dass in den kommenden Jahren weitere Produkte auf den Markt kommen werden.

Livmodertumörer är abnorma vävnadsformationer i livmodern (uterus). De kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på om de är cancerösa eller inte. Livmodertumörer delas vanligen in i tre kategorier:

1. Uterin myom: Detta är en typ av godartad tumör som utvecklas i muskelvävnaden i livmodern. De kan vara olika storlekar och orsaka symtom som menstruationsrubbningar, smärta och blödningar.
2. Livmoders sländhinnecancer (cervixcancer): Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderslöjan (cervix). Sländhinnecancern kan vara asymptomatisk under tidiga stadier, men symtom som blödningar efter samlag eller mellan menscykler kan uppstå när tumören växer.
3. Livmodercancer: Detta är en elakartad tumör som utvecklas i livmoderns inre vägg (endometrium). Symtom på livmodercancer kan vara vaginal blödning, smärta och menstruationsförändringar.

Det är viktigt att upptäcka och behandla livmodertumörer så snart som möjligt för att öka chansen till fullständig bot. Rutinmässiga gynekologiska undersökningar och cancer screening kan hjälpa till att tidigt upptäcka livmodertumörer.

Histone Deacetylase Inhibitors (HDACi) är en grupp av läkemedel som hämmar enzymer kallade histondeacetylaser (HDAC). Dessa enzymer är involverade i epigenetiska processer där de påverkar strukturen och funktionen hos kromatin, vilket kan påverka genuttryck. HDACi hämmar förmågan hos HDAC att avacetylera histonproteiner, vilket leder till en ökad nivå av acetylering av histoner och andra proteiner. Detta resulterar i förändringar i kromatinstrukturen som kan leda till aktivering eller inaktivering av olika gener. HDACi används som läkemedel i behandlingen av vissa typer av cancer, då de kan hjälpa att modifiera cellcykeln och inducera apoptos (programmerad celldöd) i cancerceller.

Cyclin E är en typ av cyklin, som är proteiner som hjälper till att regulera cellcykeln, dvs. de processer som kontrollerar cellers delning och växt. Cyclin E aktiverar ett enzym kallat CDK2, vilket tillsammans driver cellcykeln framåt under G1-fasen och in i S-fasen, där DNA replikeras. Cyclin E börjar syntetiseras sent under G1-fasen och når sin toppnivå just innan cellen går in i S-fasen. Nivåerna av cyclin E minskar sedan under S-fasen och G2-fasen, för att sedan åter öka inför nästa celldelning. Dysregleringar av cyklin E har visats vara involverade i olika typer av cancer.

GTPase-aktiverande proteiner (GAPs) är en typ av regulatoriska proteinmolekyler som ökar den inbyggda GTPasaktiviteten hos GTPaser, en grupp enzymer som binder och hydrolyserar guanosintrifosfat (GTP) till guanosindifosfat (GDP). Genom att höja hastigheten på GTP-hydrolysen fungerar GAPs som negativa regulatorer av GTPaser och hjälper till att avsluta signaltransduktionsvägar som involverar GTPaser.

I människor finns det flera olika GAP-proteiner, var och en med specifika funktioner och subcellulära lokaliseringsställen. Ett exempel är p120GAP, som är involverat i kontrollen av cellcykeln och celldifferentiering. Andra exempel är neurofibromin, som är associerad med neurofibromatos, och IQGAP1, som är involverat i cytoskelettreorganisering.

Klarcellsadenokarcinom (Clear cell adenocarcinoma) är en sällsynt cancertyp som kan uppstå i olika kroppsregioner, såsom njurar, lungor, thyroid, och kvinnliga reproduktiva organ. Det karaktäriseras av tumörceller med klara cytoplasman och distinkta cellmembran. Klartecellsadenokarcinom har ofta ett aggressivt tillväxtmönster och kan vara svår att behandla, beroende på dess läge och omfattning när den diagnostiseras. Prognosen för klartecellsadenokarcinom varierar beroende på cancertyp och stadium vid diagnos.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Multiple endocrine neoplasia type 1 (MEN1) är en ärftlig endokrin sjukdom som kännetecknas av överdriven celldelning och tillväxt i flera olika endokrina körtlar, vilket leder till bildandet av tumörer. Den dominerande genen som orsakar MEN1 är MEN1-genen, som kodar för proteinet menin.

Typiska manifestationer av MEN1 inkluderar:

1. Hyperparatyreoidism: Överaktivitet eller tumör i bisköldkörteln, vilket leder till höga nivåer paratyroidhormon och överbefolkning av kalcium i blodet.
2. Neuroendokrina tumörer i bukspottkörteln (NET): Långsamt växande tumörer som kan vara godartade eller elakartade, ofta med potential att metastasera till levern och lymfknutorna.
3. Även andra endokrina tumörer kan förekomma, såsom:
* Prolaktinom i hypofysen (hjärnan)
* Glukagonom eller insulinom i bukspottkörteln
* Somatostatinom eller gastrinom i tarmarna
* Användning av flera olika typer av neuroendokrina tumörer är vanligt förekommande hos MEN1-patienter.

MEN1 är en allvarlig sjukdom som kan leda till komplikationer såsom benfrakturer, njurssvikt och försämrad livskvalitet. Den kräver livslång övervakning och behandling av endokrina störningar och tumörer.

Piperaziner är en grupp av organiska föreningar som innehåller en piperazinring, ett heterocykliskt komplex med två kolatomar och två kväveatomer i en sluten ringstruktur. Piperazin är en basisk förening och kan agera som en protonacceptor.

Inom medicinen används piperaziner ofta som en del av strukturen hos läkemedel, där de kan fungera som en del av en receptorbindningsplats eller på annat sätt påverka farmakologisk aktivitet. Exempel på läkemedel som innehåller piperazinringar är antihistaminet cyproheptadin, neuroleptika som flufenazin och muskelrelaxanten pipecuronium.

Det är värt att notera att piperaziner också kan användas inom kemisk industri för att syntetisera andra kemikalier och läkemedel.

'Papillomaviridae' är en familj av små, dubbelsträngade DNA-virus som infekterar däggdjursceller. Virusen i denna familj orsakar vanligen infektioner i hud och slemhinnor och kan leda till olika typer av sjukdomar, framför allt olika former av papillom (vanligtvis benägnade som vårtor eller polypbildningar).

Många papillomvirusstammar är associerade med allvarliga sjukdomar, såsom cancer i underlivet hos kvinnor (cervixcancer) och i svalget hos både män och kvinnor (svalg- och andningsvägscancer). Det finns över 200 kända typer av papillomvirus, varav flera är cancerogena.

Papillomviruset sprids vanligen genom direkt kontakt mellan hud eller slemhinor, ofta vid sexuella kontakter. Vissa typer av papillomvirus kan också spridas via ytor som är kontaminerade med viruset, såsom till exempel handtag, duschar och toaletter.

Det finns inga behandlingar som botar infektionen med papillomvirus, men det går att behandla de symtom som kan uppstå, till exempel vårtor eller polypbildningar. Vaccin mot vissa typer av papillomvirus finns också tillgängliga och rekommenderas ofta för barn och unga i många länder.

Ett läkemedelsadministrationssystem (LAS) är ett datorsystem som används för att hantera, spåra och kontrollera administrationen av läkemedel till patienter, särskilt inom sjukvården. Detta inkluderar ofta funktioner för att dokumentera patientinformation, skapa och hantera medicinska order, övervaka läkemedelsbehov och inventering, och generera rapporter och analyser. Läkemedelsadministrationssystem används vanligen i kombination med elektroniska patientjournaler och andra datorsystem inom sjukvården för att underlätta säkerheten, effektiviteten och kvaliteten av läkemedelsbehandlingar.

'Serin' är ett slags aminosyra, och en byggsten i proteiner. Det är en neutrala, polara aminosyra som innehåller en hydroxylgrupp (-OH) och en sidkedja som serin kännetecknas av. Serin spelar en viktig roll i många cellulära processer, såsom metabolismen, signaltransduktionen och cellytanens integritet. Det kan också fungera som en donator av en väteatom under vissa enzymatiska reaktioner. Serin förekommer ofta i proteiner som är involverade i cellsignalering och reglering av andra cellulära processer.

Epithelial-Mesenchymal Transition (EMT) är en biologisk process där epitelceller, som normalt har en fast förankring till ett basalmembran och en polär cellstruktur, transformeras till en mer rörlig mesenchymal celltyp. Denna process innebär att epitelcellerna förlorar sina intercellulära kontakter, nedbryter basalmembranet och uttrycker nya proteiner som gör dem mer motståndskraftiga mot apoptos (programmerad celldöd). EMT är en viktig mekanism i embryonal utveckling, men den kan även inträffa under sjukliga tillstånd såsom cancer, där tumörceller kan använda sig av EMT för att invadera omgivande vävnader och bilda metastaser.

En heterograf är en transplantation av ett vävnads- eller cell Donator till en annan individ av samma art, men med genetiskt skilda varseblivningssystem. Detta innebär att donatorn och mottagaren har olika ABO-blodgrupper eller andra genetiska markörer som kan utlösa en immunreaktion.

För att förhindra avstötning av heterografen används ofta immunosuppressiva läkemedel, som dämpar mottagarens immunsvar och förhindrar att den angriper det transplanterade vävnadsmaterialet. Trots detta kan avstötning fortfarande inträffa, och framgången med heterografi är ofta lägre än med en homograf (transplantation mellan genetiskt identiska individer).

Neoplastiska syndrom, ärftliga, är en övergripande benämning på medfötta genetiska störningar som predisponerar individen för att utveckla olika typer av cancersjukdomar under livet. Detta beror vanligtvis på mutationer i gener som reglerar celldelning, reparation av DNA-skador och programmerad celldöd (apoptos).

Exempel på ärftliga neoplastiska syndrom inkluderar:

1. Lynchsyndrom: Även känt som hereditary non-polyposis colon cancer (HNPCC), är det vanligaste ärftliga koloncancer syndromet. Det orsakas av mutationer i gener som reparerar DNA-missmatcher, och ökar risken för att utveckla koloncancer, endometriumcancer, magcancer och andra typer av cancersjukdomar.

2. Hereditärt bröst- och äggstockscancer syndrom (HBOC): Orsakas av mutationer i BRCA1 och BRCA2 generna, vilket ökar risken för att utveckla bröstcancer, äggstockscancer, prostatacancer och andra typer av cancersjukdomar.

3. Familjärt melanom syndrom: Orsakas av mutationer i CDKN2A, CDK4 eller BAP1 generna, vilket ökar risken för att utveckla hudcancer (melanom), levercancer och andra typer av cancersjukdomar.

4. Li-Fraumeni syndrom: Orsakas av mutationer i TP53 eller CHEK2 generna, vilket ökar risken för att utveckla en mängd olika cancersjukdomar, inklusive leukemi, lymfom, sarcom, hjärncancer och carcinom.

5. Neurofibromatosis typ 1 (NF1): Orsakas av mutationer i NF1 generna, vilket ökar risken för att utveckla neurofibroma, glioma, leukemia och andra typer av cancersjukdomar.

6. Wilms tumör/aniridia/genital anomali och hörselnedsättning syndrom (WAGR): Orsakas av mutationer i WT1 eller PAX6 generna, vilket ökar risken för att utveckla Wilms tumör, aniridia, genital anomali och hörselnedsättning.

7. Tuberös skleros komplex (TSC): Orsakas av mutationer i TSC1 eller TSC2 generna, vilket ökar risken för att utveckla hamartom, epilepsi, autism och andra typer av cancersjukdomar.

Det är viktigt att notera att inte alla personer med dessa genetiska mutationer kommer att utveckla cancer, men deras risk är högre än för den allmänna befolkningen. Genom att känna till sin familjehistoria och genom att göra genetisk screening kan man identifiera personer med hög risk för att utveckla cancer och erbjuda dem preventiva åtgärder, såsom ökad övervakning eller prophylaktiska operationer.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

"Circulating tumor cells" (CTCs) refer to cancer cells that have shed from a solid tumor and are found circulating in the peripheral blood of cancer patients. These cells can provide valuable information about the presence, type, and characteristics of the original tumor and any metastases, as well as insight into the patient's prognosis and response to treatment. The detection and analysis of CTCs is an active area of research in oncology, with potential applications in personalized medicine and cancer diagnostics.

Epigenetisk represjon er en betegnelse for endringer i uttrykket av gener som ikke involverer endringer i den underliggende DNA-sekvensen. Denne prosessen foregår gjennom mekanismer som metylering av DNA, modifikasjoner av histonproteiner og produksjon av ikkekodande RNA-molekyler. Epigenetisk represjon kan føre til at gener transkriberes mindre aktivt eller helt stenges ned, og denne prosessen spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær differensiering, cellecyklus, kreftutvikling og andre fysiologiske funksjoner. Epigenetiske endringer kan være reversible og påvirkes av miljøfaktorer som alder, livsstil, sykdommer og eksponering for skadegjørere.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

Näthinnetumörer, även kända som oculära melanomer, är sällsyna cancerformer som utvecklas i celler som producerar pigment (melanocyter) i ögat. De flesta näthinnetumörerna utvecklas i bakre delen av regnbågsvävnaden (iris), men de kan också uppstå i cilliarkroppen eller näthinnan.

Det finns olika typer av näthinnetumörer, beroende på vilka celler som är drabbade och hur snabbt tumören växer. De två vanligaste typerna är:

1. Nästa melanom: Detta är den vanligaste typen av näthinnetumör och utgör cirka 90% av fallen. Den uppstår i cellerna som producerar pigment (melanocyterna) i regnbågsvävnaden eller cilliarkroppen.
2. Juxtapapillärt melanom: Detta är en ovanligare typ av näthinnetumör som utvecklas i celler som sitter vid basen av regnbågsvävnaden, nära optisk disk (punkt där synnerven lämnar ögat).

Symptomen på näthinnetumör kan variera beroende på storlek och plats på tumören. Vissa personer kan ha inga symptom alls, medan andra kan uppleva synförändringar, flyktiga fladdrande syn (flimmer), skuggor i synfältet eller förändringar i ögats utseende.

Behandlingen av näthinnetumör beror på storlek, typ, läge och om tumören har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativ inkluderar observation, strålbehandling, kirurgi eller kombinationen av dessa.

Ependymom är en typ av hjärntumör som utgår från ependymceller, celler som tapetserar de ventriklar och centrala kanalerna i hjärnan och ryggmärgen. Dessa celler producerar cerebrospinalvätska (CSF), som cirkulerar kring hjärnan och ryggmärgen.

Ependymom kan vara av olika typer beroende på var de uppstår i centrala nervsystemet. De kan delas in i intrakraniala ependymomer (som uppstår i hjärnan) och spinala ependymomer (som uppstår i ryggmärgen). Intrakraniella ependymomer är vanligare än spinala ependymomer.

Ependymom kan vara av olika grader av malignitet, från låggradiga till höggradiga. Låggradiga ependymomer växer långsammare och är mindre benägna att sprida sig, medan höggradiga ependymomer är mer aggressiva och har en högre risk att spridas till andra delar av centrala nervsystemet.

Symptomen på ependymom kan variera beroende på var tumören finns lokaliserad, men kan inkludera huvudvärk, kräkningar, yrsel, balanssvårigheter och nedsatt syn eller hörsel. Behandlingen för ependymom består vanligtvis av kirurgi för att ta bort så mycket av tumören som möjligt, följt av strålbehandning och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumör.

Kromatin är ett komplex av DNA, protein och nukleinsyror som utgör den grundläggande strukturen i eukaryota cellkärnor. Det består huvudsakligen av histon- och icke-histonproteiner, samt DNA som är vrapplat runt histonerna. Kromatinet har en viktig roll i regleringen av genuttryck, genom att kontrollera tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som påverkar genuttrycket. Den kan vara mer löst packad (euchromatin) eller tätare packad (heterochromatin), beroende på graden av kompaktion och aktivitet av de underliggande generna.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

RNA, eller Ribonukleinsyre, er et biomolekyle som spiller en viktig rolle i livsprosessene i levende organismer. Det er relatert til DNA (DNA), men har en slik struktur og funksjon som gjør det unikt.

RNA består av en lineær kjenke av nukleotider, som inneholder fire forskjellige baser: adenin (A), uracil (U), guanin (G) og cytosin (C). Disse basene parrer seg med hverandre ved hydrogenbindinger, slik at A parer med U og G parer med C.

Det finnes tre hovedtyper av RNA:

1. Messenger RNA (mRNA): Denne typen RNA transporterer genetisk informasjon fra DNA til ribosomene, hvor proteinsyntesen skjer.
2. Transfer RNA (tRNA): Dette er et lite RNA-molekyle som transporterer aminosyrer til ribosomen under proteinsyntesen. Hver tRNA har en specifik antall-basparring som passer med en specifik aminosyre.
3. Ribosomalt RNA (rRNA): Dette er en del av ribosomet, som er et kompleks molekyle der proteinsyntesen skjer. rRNA utgjør en viktig del av ribosomets struktur og hjelper til å katalysere reaksjonene som skaper peptidbindinger mellom aminosyrer under proteinsyntesen.

I tillegg til disse tre hovedtyper finnes det også andre typer RNA, som for eksempel small nuclear RNA (snRNA) og microRNA (miRNA), som spiller en viktig rolle i reguleringen av genuttrykk og andre cellulære prosesser.

En hybridcell (eller hybriddcell) är en cell som bildas när två olika celltyper fusionerar tillsammans. Detta skapar en cell som har kromosomer och genetisk information från båda ursprungscellerna. Hybridceller kan spontant uppstå i naturen eller skapas i ett laboratorium genom att kombinera två olika celltyper med hjälp av tekniker som elektrofusion eller viralvektor-medierad fusion.

I medicinsk forskning och terapi kan hybridceller användas på flera sätt, till exempel för att skapa immunterapeutiska behandlingar där patientens vita blodceller (lymfocyter) fusioneras med cancerceller för att skapa hybridceller som kan producera antikroppar specifikt riktade mot cancercellerna. Dessa hybridceller kallas då monoklonala antikroppsproducerande hybrider (MAPHs) eller hybriddomer (Hybridomas).

'Reglering av genuttryck, leukemi' refererer til den prosess where regulative mekanismer kontrollerer aktiviteten og ekspressjonen av gener relatert til leukemien. Leukemi er en slags kraftig kreft som oppstår i det tidlige stadiet av blodcelledevelopmenten i benmärket. Det fører til u kontrollert multiplikasjon og akkumulering av abnorme, delte celler i blodet og benmärket.

Reguleringen av genuttrykk i leukemi inkluderer mekanismer som epigenetisk modifisering (som DNA-metyling og histonmodifikasjon), non-koding RNA-regulering, transkripsjonsfaktorer og signalveier. Abnormiteter i disse regulative mekanismene kan føre til ubalanse i cellcyklus, apoptose (programmert celledød) og differentiering, som kan resultere i leukemisk transformasjon og progresjon.

Forståelse av reguleringen av genuttrykk i leukemi er viktig for å utvikle effektive terapeutiske strategier for å bekjempe denne livstruende sykdommen.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Joniserande strålning är en form av elektromagnetisk strålning eller subatomära partikelstrålning som har tillräckligt hög energimängd för att kunna frisätta elektroner från atomer eller molekyler, vilket orsakar jonisering av materialet det passerar igenom. Detta sker genom direkt interaktion med atomkärnan eller genom att ge atomens elektroner tillräckligt med energi för att kunna bryta loss från atomen.

Exempel på joniserande strålning inkluderar röntgenstrålning, gammastrålning, alfapartiklar och betapartiklar. Joniserande strålning kan vara naturligt förekommande, till exempel från kosmisk strålning, eller artificiellt framställd, till exempel från medicinska behandlingar, industriella processer och kärnkraftverksrelaterade aktiviteter.

Långvarig eller hög exponering för joniserande strålning kan orsaka skada på levande vävnad och öka risken för cancer och genetiska defekter. Därför är det viktigt att hantera och skydda sig mot joniserande strålning på ett säkert sätt när den används eller genereras.

En histon-lysin-N-metyltransferase (HLNT) är ett enzym som katalyserar överföringen av en metylgrupp från S-adenosylmetionin till en specifik lysinresidue på histonproteinet, vilket är en del av kromatinstrukturen i cellkärnan. Denna reaktion leder till en förändring av den kemiska strukturen hos histonen och kan påverka den genetiska aktiviteten genom att reglera tillgängligheten av DNA-sekvensen för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som binder till DNA.

HLNT är viktigt för epigenetisk regulation, det vill säga för kontrollen av genuttryck utanför den direkta sekvensen av DNA. Dysfunktion i HLNT-aktivitet har associerats med olika sjukdomar, inklusive cancer och neurologiska störningar.

Medicinskt kan vävnadsdöd, eller nekros, definieras som dödsfall i celler och vävnader på grund av underliggande skador eller sjukdomar. Detta orsakas oftast av en brist på blodförsörjning till området (ischemi), giftigitet från substanser, infektion eller trauma. Vid vävnadsdöd fungerar cellerna inte längre och de bryts ner gradvis över tiden. I vissa fall kan vävnadsdöd vara reversibel om behandling ges i tid, men i andra fall kan det leda till permanenta skador eller död.

Prostata är en körtel som finns hos mannen och som utsöndrar en del av den vätska som transporterar spermierna ut genom urinröret när man ejakulerar. Prostatan har ungefär storleken och formen av en kastanj och omger urinrörets början där det löper ut från urinblåsan.

Prostatan producerar en alkalisk vätska som hjälper spermierna att överleva längre i den sura miljön i vaginala skiljevätskan. Den innehåller också flera proteiner och enzymer, däribland prostataspecifikt antigen (PSA), som används som markör vid screening och diagnos av prostatacancer.

Radiofarmaka är en term som används inom medicinen och kärntekniken. Det refererar till preparat som innehåller radioaktiva isotoper, som används i diagnostiska eller terapeutiska syften. I en medicinsk kontext kan radiofarmaka definieras som:

"Preparat av kemiska substance som innehåller en eller flera radioaktiva isotoper, antingen naturligt förekommande eller skapade i en kärnreaktor eller accelerator. De används primärt inom medicinen för att undersöka, diagnostisera och behandla sjukdomar, genom att utnyttja de radioaktiva strålarnas förmåga att interagera med levande vävnad."

Radiofarmaka kan användas på olika sätt inom medicinen. I diagnostiska syften injiceras de till patienten för att följa deras distribution och interaktion med kroppen, ofta med hjälp av bilddiagnostik som SPECT eller PET-scanning. I terapeutiska syften används radiofarmaka för att behandla olika former av cancer genom att rikta in sig på tumörceller och utnyttja strålningens förmåga att skada eller döda dem.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellytoplasmamembranet hos flera olika celltyper. De aktiveras av deras respektive ligander, till exempel tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α), och utlöser en signaltransduktion som kan leda till celldöd, inflammation eller immunresponser.

Typ II TNFR är en undergrupp av dessa receptorer som har en specifik struktur och funktion. De kännetecknas av att de har en transmembranregion och en inre dödsekvens, vilket gör att de kan inducera apoptos (programmerad celldöd) när de aktiveras. Exempel på Typ II TNFR är TNFR1 (CD120a) och TNFR2 (CD120b), som båda binder till liganden TNF-α.

TNFR2 är speciellt intressant eftersom den tenderar att vara preferentiellt uttryckt på aktiverade immunceller, såsom T-celler och B-celler, samt på vissa typer av cancerceller. När TNFR2 aktiveras kan det leda till ökad proliferation och överlevnad av dessa celler, vilket kan ha betydelse för patofysiologiska processer som inflammation och cancer.

Cullin proteins are a family of structurally related proteins that play a crucial role in the formation of multi-subunit E3 ubiquitin ligase complexes. These complexes are responsible for targeting specific cellular proteins for ubiquitination, a post-translational modification that marks them for degradation by the 26S proteasome.

There are eight known mammalian Cullin family members (CUL1, CUL2, CUL3, CUL4A, CUL4B, CUL5, CUL7, and CUL9), each of which shares a conserved modular structure consisting of an N-terminal domain that interacts with specific adaptor proteins, a central region that binds to RING-box protein (Rbx) components, and a C-terminal domain that is involved in regulatory functions.

The different Cullin proteins form distinct E3 ubiquitin ligase complexes by associating with unique combinations of adaptor proteins and substrate receptors. For example, the SCF (Skp1-CUL1-F-box protein) complex is formed through the interaction between CUL1, Skp1, and an F-box protein, which together recognize and ubiquitinate specific target proteins. Similarly, the CRL4 (Cullin 4-RING E3 ubiquitin ligase) complex consists of either CUL4A or CUL4B, DDB1 (damage-specific DNA binding protein 1), and a substrate receptor, which targets proteins for degradation in response to various cellular signals.

Dysregulation of Cullin protein function has been implicated in several human diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and viral infections, highlighting their importance as potential therapeutic targets.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Feokromocytom är en sällsynt tumör i kroppens så kallade bisköldkörtel (även känd som suprarenal gland), som ligger ovanpå de övre njurarna. Tumören bildas i kromaffinceller, vilket är en typ av cell som producerar signalsubstanser, bland annat adrenalin och noradrenalin. När tumören är canceroös och sprider sig till andra delar av kroppen kallas det för feokromocytosarkom.

Feokromocytomer kan variera i storlek och de flesta är godartade, men de kan orsaka allvarliga symptom då de producerar överskott av adrenalin och noradrenalin. Dessa hormoner förbereder kroppen på att reagera på stress, vilket kan leda till högt blodtryck, snabb hjärtfrekvens, svettningar, yrsel, huvudvärk och i värsta fall andningssvårigheter eller hjärtstopp.

Feokromocytom diagnostiseras vanligen genom att mäta hormonnivåerna i blodet eller urinen, samt med hjälp av bilddiagnostiska metoder som MRI eller CT-scan. Behandlingen innebär oftast kirurgiskt avlägsnande av tumören och efterbehandling med mediciner för att reglera blodtrycket.

"Cystadenoma" er en medisinsk betegnelse for en godartet tumor (dvs. en vokselvækst som normalt ikke spreder seg til andre dele av kroppen) som utvikler seg i overflateepitelen i en kirtel. Disse tumørene kan oppstå noen steder i kroppen, men de er særlig vanlige i ovarien og leveren.

En cystadenoma inneholder ofte mange små fluidsfillede blærer (cyster) og kan vokse til en betydelig størrelse hvis den ikke behandles. Selv om de fleste cystadenaomar er godartede, kan de i noen tilfeller bli ondartet og overgå til en slags kirteltumør kalt "cystadenocarcinoma".

Symptomer på en cystadenoma kan variere alt etter størrelsen og plasseringen av tumøren, men de inkluderer ofte smerte i området der tumøren er lokalisert, forstyrrelser i tarm- eller urinveisfunksjonen, vanskeligheter med å spise og vekttap. Hvis du tenker at du kan ha en cystadenoma, bør du søke medisinsk veiledning umiddelbart.

Människokromosompar 12 består av två långa DNA-strängar som innehåller genetisk information och är närvarande i varje cell i människokroppen. Varje kromosom i paret 12 är ungefär lika långa och innehåller uppskattningsvis 1 300 gener vardera, vilket ger en total av ungefär 2 600 gener per par. Dessa gener kodar för proteiner och RNA-molekyler som är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldelning, differentiering, tillväxt och utveckling.

Abnormiteter eller mutationer i kromosompar 12 kan leda till olika genetiska sjukdomar och tillstånd, såsom Prader-Willi-syndrom och Angelman syndrom, som orsakas av störningar i arvsprocessen av gener på kromosompar 15. Dessutom kan abnormaliteter i antalet kromosomer i paret 12 leda till olika former av kromosomavvikelser, såsom trisomi 12 eller monosomi 12, vilket kan orsaka allvarliga hälsoproblem och utvecklingsstörningar.

Histon Deacetylas 1 (HDAC1) är ett enzym som tillhör klassen histondeacetylaser. Dessa enzymer är involverade i epigenetiska regleringar av genuttryck genom att avlägsna acetylgrupper från histonproteiner, vilket leder till en kompaktare struktur av kromatin och nedreglering av genuttryck. HDAC1 har visat sig spela en viktig roll i celldifferentiering, cellcykeln och apoptos. Dysfunktion eller överaktivitet hos HDAC1 har associerats med olika sjukdomar, inklusive cancer.

BRCA2 (BReast CAncer gene 2) är ett protein som kodas för av BRCA2-genen. Detta protein spelar en viktig roll i reparationen av DNA-skador, särskilt dubbelsträngsbrytningar, och hjälper till att säkerställa stabiliteten hos kromosomerna under celldelningen. Mutationer i BRCA2-genen kan öka risken för att utveckla cancer, framför allt bröstcancer och äggstockscancer hos kvinnor, men även prostatacancer och pankreascancer hos både män och kvinnor.

14-3-3-proteiner är en familj av konservade akvatoriella proteiner som binder till fosforylerade serin- eller treoninresidyer hos andra proteiner. De spelar en viktig roll i cellsignalering, cellytocyklasreglering och proteinkvalitetskontroll. Dessa proteiner har också visat sig vara involverade i patofysiologiska processer som kan leda till sjukdomar såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

"Resultatens reproducerbarhet" är ett begrepp inom forskning och medicin som refererar till förmågan att upprepa en experimentell studie eller ett försök och få liknande eller identiska resultat. Detta är viktigt eftersom det stärker den vetenskapliga evidensen för ett visst fynd eller en viss slutsats.

En studie som har hög reproducerbarhet innebär att andra forskare kan upprepa experimentet och få samma resultat, även om de använder olika metoder eller prover. Detta är ett fundamentalt koncept inom vetenskapen eftersom det understryker vikten av objektivitet och pålitlighet i forskningsprocessen.

I medicinsk forskning kan reproducerbarhet vara särskilt viktig när det gäller studier som undersöker effekterna av olika behandlingsmetoder eller läkemedel. Om en studie inte har hög reproducerbarhet, kan det ifrågasättas hur tillförlitliga dess resultat är och om de verkligen kan appliceras i klinisk praktik.

Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellsignalering och homeostas. De fungerar genom att avlägsna fosfatgrupper från proteintryosiner, vilket reglerar aktiviteten hos proteiner som är involverade i olika cellulära processer, såsom celldelning, signaltransduktion och cellcykeln. PTPs kan vara både negativa och positiva regulerare av dessa processer, beroende på vilket protein de desfosforylerar. Dysfunktion i PTPs har visats vara involverad i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och diabetes.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

I den medicinska kontexten står "G2-fas" för cellcykelns G2-fas, som är en del av cellcykelns interfas. Under G2-fasen sker ytterligare förberedelser inför celldelningen (mitosen). Det innebär att cellens DNA repareras och proteinsyntesen ökar för att möjliggöra en jämn delning av kromosomerna till två identiska dotterceller. Om cellen inte upptäcker några skador på sin DNA-struktur under denna fas kommer den att fortsätta till mitosen, annars kommer celldelningen att stoppas tills skadan är reparerad eller om skadan är allvarlig så kan cellen välja att genomgå apoptos (programmerad celldöd) för att förhindra reproduktion av defekta gener.

Cyclin-dependent kinase 6 (CDK6) är ett enzym som hör till familjen cyklinberoende kinaser (CDK). CDK6 aktiveras av olika cykliner och spelar en viktig roll i cellcykeln, differentiering och apoptos. Under G1-fasen av cellcykeln aktiveras CDK6 av cyklin D för att fosforylera olika substrat som reglerar progressionen genom cellcykeln.

CDK6 har också visat sig vara involverad i andra cellytiska processer, såsom signaltransduktion, transkriptionell regulering och DNA-reparation. Dysreglering av CDK6 har kopplats till patologiska tillstånd som cancer, åldrande och neurodegenerativa sjukdomar.

"Antikarcinogena medel" refererar till substanser eller behandlingsmetoder som har förmågan att hindra, fördröja eller skydda mot utvecklingen av cancer. De kan verka genom att minska exponeringen för cancerframkallande ämnen, stödja cellers återställning och reparation, reducera inflammation eller modifiera signaltransduktionsvägar som är involverade i cancerns uppkomst och utveckling. Exempel på antikarcinogena medel inkluderar vissa näringsämnen, kosttillskrivningar, läkemedel och livsstilsförändringar som har visat sig minska risken för cancer eller förhindra cancersjukdomars progression.

Cyclin-dependent kinase inhibitor 2 (CDKN2) är en typ av protein som hör till gruppen cyklinberoende kinashämmare. CDKN2, även känd som p16, reglerar cellcykeln genom att hämma aktiviteten hos specifika cyklinberoende kinaser (CDK), vilket resulterar i inhibitering av celldelning och proliferation. Genom att agera som tumörsuppressorer bidrar CDKN2-proteiner till att förhindra oreglerad celltillväxt och onkogen transformation. Mutationer i CDKN2-generna har visats korrelera med ökat cancerrisiko i olika typer av cancersjukdomar.

Positronemissionstomografi (PET) är en typ av bilddiagnostisk undersökningsmetod inom medicinen. Den använder en liten mängd radioaktivt marerad substans, som kallas radionuklid, vilken injiceras i patientens blodomlopp. Denna radionuklid avger positroner när den bryts ner, och dessa positroner reagerar med elektroner i patientens kropp och bildar gammastrålar.

Dessa gammastrålar upptas sedan av en gammakamera som roterar runt patienten och skapar en tredimensionell bild av hur radionukliden fördelas i kroppen. PET-skannern kan då tolka dessa data och skapa en bild som visar olika funktioner i kroppen, till exempel ämnesomsättning, syreförbrukning eller receptoraktivitet.

PET används ofta tillsammans med datortomografi (CT) för att få en mer detaljerad bild av patientens inre organ och vävnader. Detta kombinerade tillvägagångssätt kallas för PET/CT. PET är ett värdefullt verktyg inom medicinen, särskilt vid diagnostisering och övervakning av cancer, hjärtsjukdomar och neurologiska störningar.

Adenovirus E1B-proteinerna är två proteiner som kodas för av adenoviruses tidig exprimering av gen 1B (E1B). Dessa proteiner kallas E1B-19K och E1B-55K, baserat på deras molekylära vikter.

E1B-19K är ett litet protein som hjälper till att blockera apoptos (programmerad celldöd) i den infekterade cellen, vilket gör det möjligt för viruset att fortsätta replikera sig. Det gör detta genom att binda och inaktivera proteinet p53, som annars skulle aktiveras under celldödscykeln och orsaka apoptos.

E1B-55K är ett stort protein som hjälper till att transportera virala genomer från cellkärnan till cytoplasman, där de kan användas för att producera nya viruspartiklar. Det gör detta genom att interagera med mikrotubuli och andra cytoskeletala proteiner i cellen.

Sammantaget är E1B-proteinerna viktiga för adenovirusets förmåga att replikera sig och orsaka infektion i målceller.

"Translokation, genetisk" refererer til en type genetisk mutation hvor der forekommer en overførsel eller udveksling af store dele (eller hele) af en kromosom med en anden. Denne proces kan resultere i to typer translokationer:

1. Reciprok translokation: Her sker der en ømsesidig udveksling af genetisk materiale mellem to forskellige kromosomer. Det vil sige, at et bestemt segment fra én kromosom byttes ud med et segment fra en anden kromosom.
2. Robertsoniansk translokation: Her fusionerer to akrocentriske kromosomer (kromosomer med korte arme) ved deres centromere, hvilket resulterer i en større kromosom og et mindre antal kromosomer i alt.

Translokationer kan være konsekvensen af fejl under celledeling eller udvikle sig som følge af skade på DNA-molekylet, for eksempel ved eksponering for ioniserende stråling eller kemiske stoffer. Nogle translokationer kan være asymptomatiske og ikke have nogen negativ effekt, mens andre kan føre til genetiske sygdomme, udviklingsforstyrrelser eller cancer.

Ubiquitination är en posttranslationell modifikation av proteiner, vilket innebär att det sker efter att proteinernas syntes är färdig. Processen inkluderar att koppla en ubiquitinmolekyl till ett protein, ofta vid lysinresterna i proteinet. Detta kan ske antingen som monoubiquitination (en ubiquitinmolekyl) eller polyubiquitination (flera ubiquitinmolekyler i en kedja).

Ubiquitinering har flera funktioner, men den viktigaste är att markera proteiner för nedbrytning inuti cellen av proteasomen. Proteasomen är ett komplext protein som bryter ner andra proteiner till små peptider och aminosyror, vilka kan återanvändas i syntesen av nya proteiner.

Ubiquitinering spelar också en roll i regleringen av proteinkinasers aktivitet, DNA-reparation, autofagi (en process där cellen bryter ner eget cytoplasma), och intracellulär trafficking (transport inom cellen).

Felet i ubiquitinering kan leda till flera sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar, cancer och inflammatoriska sjukdomar.

Uvealtumörer är en benämning på olika typer av cancersjukdomar som utgår från olika celltyper i ögonvävnaden, och som primärt drabbar den del av ögat som kallas uvean. Uvean består av iris, cillierkorset och kroppen cavernosa.

Det finns två huvudsakliga typer av uvealtumörer: intraokulära melanomer (IOMs) och uveitisk glaukom. IOMs är ovanligare och utgår från pigmentceller i ögat, medan uveitisk glaukom oftare orsakas av inflammation i ögat som kan leda till ökad ögontryck.

IOMs kan vara maligna eller godartade och kan sprida sig till andra delar av kroppen, medan uveitisk glaukom vanligtvis inte sprider sig. Symptomen på uvealtumörer kan inkludera synförändringar, ökat ögontryck, rödfärgad eller smärtsam öga, förändringar i synfältet och seende fläckar. Behandlingen beror på typ av tumör och grad av sjukdom, men kan inkludera operation, strålbehandling, kemoterapi eller observation.

Protein Interaction Domains (PIDs) and Motifs refer to specific regions within a protein's three-dimensional structure that are involved in mediating interactions with other proteins or molecules. These domains and motifs are critical for many biological processes, including signal transduction, cell cycle regulation, DNA replication and repair, and protein folding and degradation.

Protein Interaction Domains are structurally defined regions within a protein that can fold independently and mediate specific interactions with other proteins or molecules. They are often composed of multiple secondary structure elements such as alpha helices and beta sheets, and can be classified into different families based on their structural similarities. Examples of well-known PIDs include the Src homology 2 (SH2) domain, the Src homology 3 (SH3) domain, and the pleckstrin homology (PH) domain.

Protein Interaction Motifs, on the other hand, are short linear sequences of amino acids that mediate specific interactions with other proteins or molecules. Unlike PIDs, motifs do not have a well-defined three-dimensional structure and can be found in different regions of a protein. Examples of well-known interaction motifs include the nuclear localization signal (NLS), the nuclear export signal (NES), and the PDZ-binding motif.

Together, PIDs and motifs play crucial roles in regulating protein function and cellular signaling pathways, and their dysregulation has been implicated in various diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and infectious diseases. Therefore, understanding the molecular mechanisms of protein interactions is essential for developing new therapeutic strategies and drugs.

Jämförande genomhybridisering, eller comparative genomic hybridization (CGH), är en teknik inom molekylärbiologi som används för att jämföra två individers DNA-innehåll i syfte att upptäcka skillnader i kopianalys av gener och andra sekvenser. Denna metod möjliggör identifiering av avvikande segment av copy number variation (CNV) och genomiska aberrationer, såsom de som kan förekomma vid cancerutveckling och andra sjukdomar.

I CGH-tekniken etiketteras två DNA-prover med olika fluorescensfärger (vanligtvis grön och röd). Ett av proverna är ofta ett referensprover, medan det andra är ett testprover. De två etiketterade DNA-proverna mixas sedan och hybridiseras till en målplatta som innehåller kända sekvenser från hela genomet. Genom att analysera fluorescensintensiteterna för de gröna och röda färgerna kan forskare avgöra om det finns skillnader i kopianalys mellan de två DNA-proverna. En ökning av den gröna fluorescensen indikerar en ökad kopia av ett visst gensegment i testprovet jämfört med referensprovet, medan en ökning av den röda fluorescensen indikerar motsatt effekt.

CGH-tekniken har utvecklats ytterligare genom användandet av array-baserad teknik (array CGH eller aCGH), vilket möjliggör högre upplösning och detaljerad analys av genoma. Detta är speciellt användbart vid identifiering av små CNV och andra aberrationer som kan vara kopplade till sjukdomar eller andra biologiska processer.

"Dödsgener" är ett begrepp inom genetiken och betyder ungefär "dödgens", det vill säga en gen som orsakar döden hos den individ som bär på den. Det kan handla om en gen som orsakar en fatal sjukdom eller en defekt som leder till att embryot inte kan utvecklas korrekt och därför dör innan det föds. I vissa fall kan en dödsgen vara associerad med en specifik ärftlig sjukdom, men i andra fall kan den orsaka döden utan att någon specifik sjukdom kan identifieras.

Det är värt att notera att begreppet "dödsgener" inte används så ofta inom medicinsk forskning och istället föredrar man att tala om en gen som orsakar en specifik sjukdom eller defekt.

Protein-tyrosinkinaser (PTK) er ein type av kinase, som kan overføre en fosfatgruppe fra ATP til tyrosylresid i ein protein. Dette resulterer i at proteinet endrer sin funksjon eller konfigurasjon. PTKs spiller en viktig rolle i intrasellular signalveger, og feilregulering av PTK-aktivitet kan føre til ulike sykdomar, inkludert kreft.

I medisinsk sammenheng kan PTK-inhibitorer være verksomme i behandlinga av kreft, fordi de kan redusere aktiviteten hos onkogena PTK-enheimer som driver kreftvoksten.

Cyclin D är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i cellcykeln, särskilt under G1-fasen. De bildas i respons på tillväxtfaktorer och andra signalsubstanser som aktiverar celldelning. Cyclin D binder till och aktiverar cyklin-dependent kinaser (CDK), vilket leder till fosforylering av olika proteiner och slutligen cellcykelns förflyttning från G1-fasen till S-fasen, där DNA-replikation sker. Cyclin D-nivåerna kontrolleras av en komplex regleringsmekanism som inkluderar syntes, nedbrytning och transport av proteinet. Oreglerad aktivering av Cyclin D har visats vara involverat i cancerutveckling.

Neoplasm grading er en klassifisering av hvor ulike cellene i en neoplasme (en abnormal vokst eller svulst) ser ut under mikroskopi. Graden gir en ide om hvor aggressivt en tumor kan være og hvor stor sannsynligheten er for at den vil vokse, invadere omkringende veskel og sprede seg (metastaserer) til andre deler av kroppen.

Grading skjer vanligvis ved å analysere cellene i en biopsi- eller operasjonsprøve i et laboratorium. Graderingsskalaen varierer mellom forskjellige typer av neoplasmer, men de fleste systemer inkluderer følgende kriterier:

1. Cellevisning (pleiomorfi): Hvor meget forskjellig ser cellene ut fra hverandre? Hvor mange forskjellige typer celler er tilstede?
2. Celldeling (mitoser): Hvor mange celldelinger kan observeres under mikroskopet? Hvor mange av cellene deler seg aktivt?
3. Kjerneforandringer: Er kjernene forstore eller forvredne? Er der noen abnormiteter i kjernens struktur, som kan vise på skade eller mutasjon?
4. Nekrose (død cellemasse): Er det noen områder der celler dør og brytes ned? Hvor stor er arealet som er berørt av nekrose?

Grading-skalaene kan variere mellom en skala på 1 til 3 eller 1 til 4, hvor lavere grader indikerer mindre aggressivitet og høyere grader indikerer større aggressivitet. I noen systemer kan det være annerledes, så det er viktig å lese opp om grading-skalaen som er brukt for den spesifikke type kraftfullt kreft.

Grading av kravtumorer kan hjelpe med å forutsi hvor aggressiv en tumor vil være og hvilken behandling som vil være mest effektiv. Høyere grader kan indikere at en tumor er mer sannsynlig å spre seg (metastaserer) og kan kreve en mer aggressiv behandling, for eksempel kirurgi, strålebehandling eller kjemoterapi. Lavere grader kan være mindre aggressive og kunne behandles med mindre invasive metoder, som fjerning av tumoren alene.

Grading er et viktig verktøy for å forstå hvor aggressiv en kravtumor er og hvilken type behandling som vil være mest effektiv. Det kan også hjelpe med å forutsi prognosen for pasienten, selv om det ikke alltid er en perfekt forutsigelse. Grading bør aldri brukes alene for å stille diagnosen på en kravtumor og skal kombineres med andre undersøkelser som f.eks. histopatologi, bildediagnostikk og klinisk evaluering.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

Precursor T-cell lymphoblastic leukemia-lymphoma (previously known as T-cell acute lymphoblastic leukemia/lymphoma or T-ALL) is a type of cancer that affects the early stages of T-cell development in the bone marrow, lymph nodes, and other organs. It is characterized by the uncontrolled proliferation of immature T-cells (also known as lymphoblasts), which accumulate in the blood and bone marrow, leading to a decrease in the number of normal blood cells. These malignant T-cells can also infiltrate other organs, such as the liver, spleen, and lymph nodes, causing additional symptoms and complications.

The disease is considered both a leukemia (due to the presence of abnormal cells in the blood and bone marrow) and a lymphoma (because of the involvement of solid organs). The term "precursor" refers to the early stage of T-cell development at which these malignant transformations occur.

Precursor T-cell lymphoblastic leukemia-lymphoma is typically aggressive and requires intensive chemotherapy treatment, often followed by stem cell transplantation in certain cases. The prognosis for this type of cancer has improved significantly over the past few decades due to advances in diagnostic techniques and therapeutic approaches. However, it remains a challenging disease with variable outcomes depending on factors such as age, white blood cell count at diagnosis, and specific genetic abnormalities present in the malignant cells.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Stroma cells are a type of cell that are found in various tissues throughout the body. They are often referred to as "connective tissue cells" because they play a supportive role in the tissues where they are found. Stroma cells produce and maintain the extracellular matrix, which is the network of proteins and other molecules that provides structural support to cells and helps to regulate cell behavior.

There are several different types of stroma cells, including fibroblasts, adipocytes (fat cells), and myofibroblasts. Fibroblasts are the most common type of stroma cell, and they produce collagen and other proteins that make up the extracellular matrix. Adipocytes are specialized stroma cells that store energy in the form of fat, while myofibroblasts are stroma cells that have contractile properties and help to regulate tissue tension and repair.

Stroma cells can also play a role in the immune system by producing cytokines and other signaling molecules that help to coordinate the immune response. In some cases, stroma cells may also contribute to the development of diseases such as cancer, fibrosis, and autoimmune disorders.

Neuroektodermala tumörer, primitiva, perifera (Peripheral primitive neuroectodermal tumors, PNET) är en ovanlig typ av cancer som utgår från neurala stamceller i det perifera nervsystemet. Dessa tumörer karakteriseras av att de består av små, rundliga celler med högt mitotiskt index och ofta infiltrerar omgivande vävnader aggressivt.

PNET-tumörer kan uppstå var som helst i kroppen, men de är vanligast i lungorna, bukhinnan, levern och benen. Symptomen varierar beroende på var tumören finns och kan inkludera smärta, svullnad, trötthet och viktminskning.

Diagnosen ställs vanligen genom biopsi och histopatologisk undersökning av tumörcellerna, som visar typiska morfologiska och immunhistokemiska drag för PNET-tumörer. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi.

Det är värt att notera att termen "PNET" har ifrågasatts som en separat entitet och det finns debatt om omfattningen och definitionen av denna diagnos. I vissa fall kan tumörer som tidigare diagnosticerats som PNET nu istället klassificeras som Ewing sarkom, ett annat slags neuroektodermal tumör.

En medicinsk definition av 'Multienzymkomplex' är ett sammanlänkat komplex av två eller fler enzymer som tillsammans katalyserar en serie biokemiska reaktioner. Varje enzym i komplexet utför en specifik reaktion i serien, och de samverkar för att effektivt omvandla ett substrat till sitt slutgiltiga produkt.

Ett exempel på ett multienzymkomplex är pyruvatdehydrogenaskomplexet (PDC), som katalyserar tre steg i oxidationen av pyruvat till acetyl-CoA, en viktig reaktion i cellandningen. PDC består av tre olika enzymer: pyruvatdehydrogenas (E1), dihydrolipoyltransacylas (E2) och dihydrolipoyldehydrogenas (E3). Dessa enzymer är organiserade i ett komplex där de kan dela på elektroner och protoner under reaktionsprocessen.

Multienzymkomplex är viktiga för att effektivt styra och reglera biokemiska processer inom celler, eftersom de kan samordna och kontrollera flera steg i en kaskad av reaktioner. De kan också underlätta substrattransport och förhindra bortglidande av intermediära produkter genom att hålla dem inom komplexet tills de är färdigbearbetade.

GPI-linked proteins, eller Glycosylphosphatidylinositol-anslutna proteiner, är proteiner som är kovalent bundna till en glykanmolekyl som i sin tur är kopplad till lipider i cellytan. Denna typ av proteinansamling kallas för GPI-ankring och förekommer hos eukaryota celler.

GPI-ankringen består av en glykanstruktur med en fosfoetanolamin som är kopplad till C-terminalen på proteinet. Fosfoetanolaminmolekylen är i sin tur kovalent bundet till en lipid, vanligtvis en fosphatidylinositol (PI)-lipid, som är inkorporerad i cellytans membran.

GPI-ankrade proteiner kan ha olika funktioner, men de flesta av dem är receptorer eller enzym som är involverade i cellsignalering, cellytans organisation och interaktion med andra celler och extracellulära matrixstrukturer.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

En kolibakterie (officiellt kallas Escherichia coli, ofta förkortat till E. coli) är en typ av gramnegativ bakterie som normalt förekommer i tarmarna hos varma blodcirkulerande djur, inklusive människor. Det finns många olika stammar av kolibakterier, och de flesta är ofarliga eller till och med nyttiga för värden. Några stammar kan dock orsaka allvarliga infektioner i mag-tarmkanalen, blodet eller andra kroppsdelar. En välkänd patogen kolibakteriestam är E. coli O157:H7, som kan orsaka livshotande komplikationer som hemolytisk uremisk syndrom (HUS) och tack följd av förtäring kontaminert mat eller vatten.

'Smad2' är ett protein som spelar en viktig roll i signalsubbet i TGF-β (transforming growth factor beta)-signalslinga, vilket är involverat i cellers tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). När TGF-β binder till sin receptor aktiveras Smad2 genom fosforylering. Därefter bildar det komplex med andra Smad-proteiner och transporteras in i cellkärnan där de fungerar som transkriptionsfaktorer och regulerar genuttrycket hos målgener.

Kromosomsvaghetsställen, även känt som genetiska vanskapligheter eller ärftliga defekter, är avvikelser i individers arvsmassa (DNA) som orsakas av skador, förändringar eller mutationer i deras kromosomer. Dessa ställen kan påverka en persons utseende, fysiska funktion och hälsa på olika sätt beroende på vilken del av arvsmassan som är berörd.

Kromosomsvaghetsställen kan uppstå spontant (de novo) eller ärvt från föräldrar. De flesta kromosomsvaghetsställen orsakar inga synliga eller funktionella problem, men vissa kan leda till allvarliga medfötta missbildningar, utvecklingsstörningar och sjukdomar. Exempel på kromosomsvaghetsställen inkluderar Down syndrom (trisomi 21), Klinefelter syndrom (XXY) och Turner syndrom (X0).

Det är värt att notera att många aspekter av genetiken och arvsmassan fortfarande inte fullständigt förstås, så forskningen inom området fortsätter att utvecklas.

'Extracellular signal-regulated mitogen-activated protein kinases' (Extracellulära signalsyringsreglerade Mitogen-aktiverade proteinkinaser) är en grupp enzymer som spelar en viktig roll i cellens signaltransduktionsvägar. Dessa enzymer är involverade i överföringen och amplifieringen av signalsubstanser från cellens yta till dess kärna, där de påverkar genuttryck och cellytors funktioner.

MAP-kinaserna aktiveras av olika extracellulära signalsubstanser som exempelvis tillväxtfaktorer, cytokiner och stressorer. När en signalsubstans binder till sin receptor på cellens yta initieras en kaskad av fosforyleringsreaktioner där MAP-kinaserna aktiveras genom att få tillförts fosfatgrupper. Aktiverade MAP-kinaser kan sedan fosforylera och på så sätt aktivera andra proteiner, vilket leder till en kedja av reaktioner som slutligen resulterar i den önskade cellresponsen.

MAP-kinaserna delas vanligtvis in i tre undergrupper: extracellulära signalreglerade kinaser (ERK), c-Jun N-terminala kinaser (JNK) och p38 mitogen-aktiverade protein kinaser (p38 MAPK). Varje undergrupp är involverad i olika cellulära processer, såsom celldelning, differentiering, apoptos och inflammation.

Antisense oligonucleotides (ASOs) are synthetic single-stranded DNA-like molecules that are designed to bind to specific RNA sequences through base-pairing, forming a DNA-RNA hybrid. This interaction can affect various stages of gene expression, such as transcription, splicing, or translation, leading to the inhibition or reduction of the production of a particular protein. ASOs have been widely studied and developed as potential therapeutic agents for various diseases, including genetic disorders, viral infections, and cancers.

G1 phase cell cycle checkpoints är kontrollpunkter i cellcykeln som säkerställer att cellen är redo för DNA-syntesen under S-fasen. Under G1-fasen genomgår cellen en granskning av sin storlek, form, signalsubstanser och nivåer av skada på DNA. Om cellen inte anses vara redo för celldelning kommer G1-checkpointen att aktivera mekanismer som hindrar cellcykeln från att fortsätta till S-fasen, vilket kan leda till apoptos (programmerad celldöd). Detta är en säkerhetsmekanism för att förhindra reproduktion av skadade eller abnormalt växande celler.

'Saccharomyces cerevisiae' er en art av gjennomgående levende svamp, også kjent som bakerens gær. Proteiner i S. cerevisiae refererer til de forskjellige typer proteinmolekyler som produseres av denne organisasjonen. Disse proteinenene spiller mange forskjellige roller i cellens funksjon, inkludert strukturelle, enzymatiske og regulatoriske funksjoner. Nogen av disse proteinene kan også ha mediskje vital betydning for mennesker, særlig når det gjelder bakeri- og ølfermentasjon, ettersom de er involvert i prosessen til å omdanne sukker til alkohol og kultivering av dough. Proteiner fra S. cerevisiae brukes også i biomedisinske forskningsområder, særlig når det gjelder studier av celullær prosesser som kan være relevante for menneskelig sykdom.

Hep G2 cells are a type of human liver cancer cell line that is commonly used in scientific research. These cells are named after the patient from whom they were originally isolated, a woman with hepatocellular carcinoma (hence the "hep") who was designated as patient G2.

Hep G2 cells have several characteristics that make them useful for research purposes. They can be grown in culture and will divide indefinitely, making it possible to study their behavior under controlled conditions. They also express many of the same proteins and receptors found in normal human liver cells, which allows researchers to use them as a model system to study liver function and disease.

One important feature of Hep G2 cells is that they can be infected with hepatitis B virus (HBV), making them a valuable tool for studying the biology of this virus and developing new treatments for HBV-related liver diseases. In addition, Hep G2 cells have been used to study the effects of various drugs and toxic substances on liver function, as well as to investigate the molecular mechanisms underlying liver cancer and other liver disorders.

Notch 1-receptorn är en transmembranprotein som spelar en viktig roll i cellulär signalering och regulerar celldifferentiering, cellytodifferentiering och celldelning. Det är en del av Notch-signaltransduktionsvägen, som är en konservativ signalkaskad som finns hos flera olika djur. Notch 1-receptorn består av ett extracellulärt ligandbindningsdomäner, en transmembrandomän och ett intracellulärt domäner som innehåller en CSL-bindningsdomän och anknytningsdomäner för andra intracellulära proteiner. När Notch 1-receptorn binds till sin ligand på en annan cell, undergår det en serie av skyddande och proteolytiska händelser som resulterar i frisättningen av intracellulära domäner, som sedan kan translocera till nucleus där de fungerar som transkriptionsfaktorer för att reglera genuttryck.

Bröstkörtlarna, eller mammakörtlarna, hos människan är ett par glandulära organ som primärt utvecklas hos kvinnor för att producera och sekretera modersmjölk till spädbarn. De består av körtelvävnad innesluten i fett- och bindväv, omgiven av bröstmuskulatur. Hos män kan bröstkörtlarna vara underutvecklade eller saknas helt, men de innehåller fortfarande körtelvävnad som kan reagera på hormonella förändringar och orsaka till exempel ömmhet eller utslag.

En islet cell adenoma är en godartad tumör som utvecklas i de insulinproducerande betacellerna i Langerhansöarna i bukspottkörteln. Denna typ av adenom kan orsaka överproduktion av insulin, vilket kan leda till hypoglykemi (lågt blodsocker). Symptomen på islet cell adenoma inkluder svaghet, tremor, hungern, yrsel och i värsta fall medvetslöshet. Behandlingen för islet cell adenom kan omfatta kirurgiskt avlägsnande av tumören eller medicinsk behandling för att kontrollera insulinnivåerna.

Cell polarité refererar till den asymmetriska distributionen av molekyler och organeller inom en cell, vilket ger upphov till olika funktionella domäner. Denna polarisering är viktig för cellens förmåga att interagera med sin omgivning och reglerar processer som celldelning, cellytaresform och transport av molekyler.

I epitelceller, som bildar barriärer mellan olika kroppsdelar, är cellpolariteten särskilt viktig. Dessa celler har ofta en apikal domän, som är orienterad mot lumen (håligheten) i ett organ, och en basolateral domän, som är orienterad mot den underliggande basalmembranet. Mellan dessa två domäner finns ofta en tätt packad proteinkomplex, kallat tight junction, som hjälper till att reglera passage av molekyler genom cellen.

I neuroner är cellpolariteten också viktig för deras funktion. Dessa celler har ofta en axonal domän, som är lång och tunn, och en dendritisk domän, som är kort och grenig. Signaler tenderar att färdas i en riktning från den axonal domänen till den dendritiska domänen, och cellpolariteten hjälper till att reglera denna signalering.

I allmänhet är cellpolariteten ett komplext fenomen som inbegriper en mängd molekylära mekanismer, inklusive cytoskelettet, membranproteiner och signalsubstanser.

'Lysin' er en type aminosyre som er essensiell for mennesker, det betyr at kroppen ikke kan produsere den selv og den må derfor tilføres gjennom kosten. Lysin spiller en viktig rolle i produksjonen av kollagen, en strukturell proteinskjemakke som er viktig for styrken og integriteten til huden, knoklene, blodkarrene og andre bindivisjevev. Det er også involvert i absorbsjonen av calcium, noe som er viktig for helse og styrke i knoklene. Lysin er en polar, alifatisk aminosyre med en lengre hydrokarbonkjede og en positivt ladet amino-gruppe. Den finnes naturligvis i mange matvarer som kjøtt, fisk, egg, bærtanter, ost og visse grønnsaker.

MCF-7 cells are a type of human breast cancer cell line that is commonly used in scientific research. The name "MCF-7" stands for Michigan Cancer Foundation-7, which reflects the origin of the cell line at the Michigan Cancer Foundation.

These cells are estrogen receptor (ER) and progesterone receptor (PR) positive, which means they have receptors that can bind to the hormones estrogen and progesterone, respectively. This characteristic makes MCF-7 cells a useful model for studying hormone-dependent breast cancer.

MCF-7 cells are also known to express certain other proteins that are often found in breast cancer tumors, such as HER2/neu and EGFR. They can form colonies in culture and are capable of producing structures similar to glands when grown in three-dimensional cultures.

These cells have been widely used in a variety of research applications, including studies on the mechanisms of hormone-dependent breast cancer growth, drug development and testing, and investigations into the genetic changes that occur in breast cancer cells.

Progesteronreceptorer är proteiner som förekommer naturligt i celler, särskilt i reproduktiva organ såsom livmodern och brösten. När progesteron, ett steroidhormon, binder till dessa receptorer aktiveras de och påverkar celldelningen, vävnadens tillväxt och olika metaboliska processer. Progesteronreceptorerna spelar en viktig roll i menstruationscykeln, underhåll av graviditeten och utvecklingen av brösten. Dessutom kan abnormala nivåer eller funktioner av progesteronreceptorer vara associerade med olika gynecologiska tillstånd såsom endometrios, bröstcancer och äggstockscancer.

Spottkörteltumörer, eller sklerokrinoide tumörer, är sällsynta benigna (godartade) tillväxter i spottkörteln (glandula salivaris). De utgör ungefär 10 procent av samtliga spottkörteltumörer. Tumören består av ett nästan exklusivt aggregat av slemhinnesälceller, så kallade sklerokrinocyter, som bildar små knutar eller nystan i salivkörtelns utförsgångar.

Spottkörteltumörer är oftast små och växer långsamt över tid. Symptomen kan inkludera en smärtsam, ömmande känsla eller en uppfylld känsla i kinden där tumören finns, sväljningssvårigheter, torka i munnen och/eller en förändrad smakupplevelse. I vissa fall kan spottkörteltumörer leda till en ökad risk för infektion i munhålan.

Även om de flesta spottkörteltumörer är godartade, kan de i sällsynta fall bli elakartade (maligna). Dessa tumörer kallas adenoid cystiska karzinom och är mycket aggressiva. De kan inkräktas på omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Det är viktigt att spottkörteltumörer diagnostiseras och behandlas tidigt för att minska risken för komplikationer och för att säkerställa den bästa möjliga utgången för patienten. Behandlingen kan inkludera kirurgi, strålbehandling eller en kombination av båda.

'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.

Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.

"Bevarad sekvens" är ett begrepp inom genetik och molekylärbiologi som refererar till en del av DNA- eller RNA-molekylen som inte har genomgått någon form av mutation eller genetisk ändring. Den bevarade sekvensen är därför identisk med den ursprungliga sekvensen i det aktuella genomet.

I en medicinsk kontext kan begreppet användas för att beskriva en situation där en viss gen, kromosom eller DNA-sekvens har bevarats hos en individ, till exempel när man undersöker ärftliga sjukdomar eller genetiska markörer. En bevarad sekvens kan vara av intresse för forskare och kliniker eftersom den kan ge information om risken för att utveckla en viss sjukdom, svaret på en viss behandling eller andra medicinska aspekter.

Li-Fraumeni syndrome (LFS) är en ärftlig cancerbunden sjukdom orsakad av mutationer i TP53-generna. Den drabbar vanligtvis barn och unga vuxna, och ökar risken för att utveckla flera olika typer av cancer under livet.

De vanligaste cancertyperna som associeras med LFS är:

* Bröstcancer (i synnerhet hos kvinnor)
* Sarcom (typ av skelettcancer)
* Leukemi (blodcancer)
* Hjärntumörer

Personer med LFS har ofta en familjehistoria med cancer och kan ha flera släktingar som drabbats av cancer vid tidig ålder. Sjukdomen orsakas av mutationer i TP53-generna, vilket gör att cellerna inte kan reparera DNA-skador korrekt, vilket kan leda till onormal celldelning och cancerexpansion.

Det är viktigt för personer med en familjehistoria av cancer att konsultera en läkare eller genetiker om de tror att de kan ha Li-Fraumeni syndrom, eftersom tidig identifiering och övervakning kan hjälpa till att förbättra utsikterna för behandling och överlevnad.

Polycomb Repressive Complex 2 (PRC2) är ett proteinkomplex som spelar en viktig roll i regleringen av genuttryck i eukaryota celler. PRC2 katalyserar metyleringen av histon H3 vid lysin 27 (H3K27me), vilket leder till att genernas transkription silas eller nedsätts. Detta är en epigenetisk mekanism som bidrar till undertryckandet av homeotiska gener och andra regulatoriska gener under embryonal utvecklingen och i olika typer av stamceller. PRC2 består av flera subenheter, inklusive EZH1/2, SUZ12 och EED, som tillsammans bildar en struktur som är katalytiskt aktiv. Dysfunktion i PRC2 har visats korrelera med olika sjukdomstillstånd, såsom cancer.

Det finns ingen medicinsk definition av "hundar", eftersom hundar inte är ett medicinskt begrepp. En hund är en typ av djur, en domesticerad varietet av vargen (Canis lupus familiaris). Även om det kan finnas veterinärmedicinska frågeställningar och behandlingar som är specifika för hundar, så är de inte en del av en medicinsk definition.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

B-Raf är ett enzym som tillhör serin/treoninkinasfamiljen och är inblandat i cellsignalering relaterad till celldelning och cellytogeti (celltillväxt och överlevnad). Protoonkopproteinet B-raf är den normala, icke-muterade formen av B-Raf. När B-Raf protoonkopproteinet muteras kan det leda till oreglerad celldelning och cancerutveckling, särskilt i melanom (hudcancer).

'Human genome' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i hvert menneskes celler. Det består af DNA-molekyler, der indeholder næsten 20.000 gener og andre sekvenssekvenser, der koder for proteiner og regulerer cellernes funktioner.

Den Humane Genome Project (HGP) var en internationalt samarbejde, der blev iværksat i 1990 med det formål at bestemme den komplette sekvens af det humane genom. I 2003 blev det offentliggjort, at HGP havde fuldført sit mål, og at de fleste menneskelige gener var identificeret og sekventeret.

Kendskabet til den humane genome har haft en stor betydning for vores forståelse af menneskelig genetisk variation, arvelige sygdomme, evolution, og potentialet for personlig medicin og genteknologi.

Människokromosomer är de genetiska strukturerna i cellkärnan som innehåller DNA och protein. Människan har totalt 46 chromosomer, organiserade i 23 par. Det 23:e paret, känd som sexkromosompar, består av två X-kromosomer hos kvinnor (46, XX) och ett X- och ett Y-kromosom hos män (46, XY). Därför refererar "Människokromosomer, par 5" till de femte paret av autosoma, det vill säga kromosompar som inte är involverade i bestämningen av kön. Det femte paret av autosoma inkluderar två identiska kopior av kromosom 5.

'Solitary fibrous tumors' (SFTs) are rare type of soft tissue tumors that can occur in various parts of the body, but they most commonly arise in the thoracic cavity, specifically within the pleura, which is the thin layer of tissue that surrounds the lungs. These tumors are typically slow-growing and can range in size from a few millimeters to several centimeters in diameter.

SFTs are composed of spindle-shaped cells that produce collagen fibers, creating a pattern of interlacing bundles. The tumors are usually well-circumscribed and encapsulated, although they can occasionally be invasive. While SFTs are generally considered to be low-grade tumors with a good prognosis, there is a risk of local recurrence or metastasis, particularly in cases where the tumor is larger than 10 cm or demonstrates certain high-risk features on histopathological examination.

SFTs can occur at any age, but they are most commonly diagnosed in middle-aged adults. The symptoms associated with SFTs depend on the location of the tumor and its size. For example, a tumor located within the thoracic cavity may cause coughing, chest pain, or shortness of breath, while a tumor located in an extremity may present as a painless mass.

The definitive diagnosis of SFTs is typically made through histopathological examination of tissue obtained through biopsy or surgical resection. Immunohistochemical staining can be used to confirm the diagnosis, as SFTs are typically positive for CD34 and negative for desmin and S-100 protein.

Treatment of SFTs usually involves surgical resection with wide margins, when possible. Radiation therapy and chemotherapy may be used in cases where complete resection is not feasible or in cases where there is a risk of recurrence or metastasis.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Mikrofilamentproteiner är en typ av cytoskelettproteiner som bildar trådlika strukturer i celler. De är smala fibriller med en diameter på omkring 3-7 nanometer och är huvudsakligen uppbyggda av aktin, ett globulärt protein. Mikrofilamentproteiner spelar en viktig roll i celldelning, cellrörelser, celladhesion och cellmekanik. De kan också interagera med andra proteiner för att bilda komplexa strukturer som lamellipodier och filopodier.

Carcinoembryonic antigen (CEA) är ett protein som förekommer naturligt i fostret under dess utveckling, men normalt inte kan det ses i vuxna, friska individer. Men när celler i en vuxen människas kropp börjar växa och dela sig oövervänt och oregelbundet, som vid cancer, kan CEA-proteinet återigen produceras i stor skala.

Därför används mätning av CEA-nivåer ofta som ett tumörmarkör, ett verktyg för att hjälpa läkare att övervaka svar på cancerbehandling och upptäcka eventuell återfallsrisk. Det bör dock noteras att höga nivåer av CEA inte är specifika för cancer och kan också förekomma vid andra tillstånd, såsom rökning, lungsjukdom eller mag-tarmsjukdomar.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Den dos-responsrelationen eller kurvan för strålning beskriver hur sannolikheten för ett specifikt biologiskt effekt eller skada på levande vävnad eller celler ändras i relation till den totala mängden absorberade joniserande strålning. Kurvan visar vanligtvis sannolikheten för en specifik skada, såsom DNA-skador, cellförödelse eller cancer, som en funktion av stråldosen.

Den typiska dos-responsrelationen för låg till måttlig stråldos kan delas in i tre faser:

1. En initialt linjär ökning av skadan med ökande stråldos, där sannolikheten för skada är direkt proportionell mot stråldosen (den linjära no-effekt-hypotesen).
2. En platåfas där ytterligare ökning av stråldosen inte resulterar i någon ytterligare ökning av skadan, eftersom den maximala skadan har nåtts.
3. En potential högre risk för cancer eller genetiska mutationer vid mycket höga stråldoser, men detta område är inte väl studerat och kan variera mellan olika individer och typer av strålning.

Det är värt att notera att den specifika formen och lutningen på den dos-responsrelationen kan variera beroende på flera faktorer, inklusive typen av strålning, strålningsdosens hastighet och tidpunkt för exponering, samt individuella variationer i cellulär respons och reparationskapacitet.

I medicinsk kontext, betyder "konsensussekvens" ofta en konsensus bland experter om den prefererade sekvensen av genetiska test som bör utföras för att diagnostisera eller utesluta en viss ärftlig sjukdom. Det kan också vara en konsensus om den typiska sekvensen av behandlingssteg som rekommenderas för att hantera en viss medicinsk tillstånd.

Exempel: I genetisk testing, en konsensussekvens kan vara en uppsättning gener som experter rekommenderar att testa i en viss ordning för att ställa diagnosen på en specifik ärftlig sjukdom. Detta görs ofta när det finns flera gener som kan vara associerade med samma sjukdom och när det kan vara kostnadseffektivt att testa dem i en viss ordning.

"Ploidie" refererer til antallet af kromosomer som findes i en celle. Normalt har mennesker 46 kromosomer, fordelt på 23 par, hvoraf 22 par er autosomale kromosomer og et par er kønskromosomer (X-kromosomet og Y-kromosomet). Når en celle har det samme antal kromosomer som de normale diploide celler, siges den at være diploid.

Der findes imidlertid også celler med forskellig ploidi, herunder:

* Haploid: En celle med halvt antal kromosomer i forhold til de normale diploide celler. Menneskets haploide celler har 23 kromosomer og findes f.eks. i sædcellerne (spermatozoider).
* Triploid: En celle med tre gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 69 kromosomer. Dette forekommer sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.
* Tetraploid: En celle med fire gange så mange kromosomer som de normale diploide celler, altså 92 kromosomer. Dette forekommer også sjældent hos mennesker og kan føre til abnorme fosterdannelse eller spontan abort.

Ploidien spiller en vigtig rolle i cellecyklussen, cellevækst, differentiering og celledød. Forstyrrelser i ploidien kan have alvorlige konsekvenser for organismens udvikling, vækst og funktion.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

Ewing sarcoma är en typ av cancer som vanligtvis utvecklas i ben eller vävnader kring benen. Det är en ovanlig form av cancer som främst drabbar barn och unga vuxna. Sarcomatum, Ewing definieras som en malign tumör som uppstår från mesenchymala stamceller, vilket betyder att den utgår ifrån celler som bildar bindväv, muskler och blodkärl.

Ewing sarcoma kännetecknas av specifika genetiska förändringar, där det ofta förekommer en typ av genetisk rubbning kallad ett (11;22) translokation. Det innebär att två olika kromosomer byter plats med varandra och bildar en ny gen som bidrar till cancerns utveckling.

Typiska symtom på Ewing sarcoma kan inkludera smärta, svullnad eller rodnad i området där tumören finns, trötthet, feber och viktminskning. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av röntgenundersökningar, magnetresonanstomografi (MRT), computed tomography (CT) och biopsi för att undersöka tumörvävnaden.

Behandlingen för Ewing sarcoma består vanligtvis av kombinationer av kirurgi, strålbehandling och kemoterapi för att eliminera cancercellerna och försöka förhindra återfallsrisk. Prognosen varierar beroende på flera faktorer som till exempel tumörstadiet vid diagnos, patientens allmänt tillstånd och ålder samt behandlingsrespons.

'Växttumörer' (plant tumors) är en term som används för att beskriva oönormala tillväxt eller förökning av celler i växter. Det kan orsakas av olika faktorer, såsom infektioner med vissa virus, skada av celler eller gener som styr celldelningen och cellytan.

Det finns två huvudtyper av växttumörer: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna växttumörer växer långsamt och är begränsade till en viss plats i plantan, medan maligna växttumörer kan växa snabbt, infiltrera omgivande vävnad och sprida sig till andra delar av plantan (metastaser).

Exempel på vanliga orsaker till växttumörer inkluderar infektioner med virus som cauliflower mosaic virus, tobacco mosaic virus och Arabidopsis tumor-inducing plasmid, samt skador på celler som orsakas av kemiska ämnen eller strålning.

I allmänhet är växttumörer inte lika allvarliga som djurtumörer eftersom de sällan sprider sig till människor eller djur och tenderar att vara lokaliserade till en viss plats i plantan. Men i vissa fall kan växttumörer påverka skörd, utseende och hälsa av plantan.

I medicinsk kontext, avses "hornämne" ofta ett ämne som kan ansamlas i kroppen och bilda stenar eller avlagringar. Exempel på hornämnen inkluderar kalciumoxalat och kalciumphosphat, som kan leda till nedsatta njurfunktioner om de ansamlas i njurtarmarna och bildar kidneysten (nyckelbarnssten). Andra exempel på hornämnen är kolesterol och kolinhaltiga föreningar, som kan ansamlas i blodkärlen och leda till atherosclerotis (kranskärlssjukdom).

Hamartomsyndrom, multipelt, är ett sällsynt medicinskt tillstånd där individen utvecklar flera hamartomer i olika delar av kroppen. Hamartomer är benigna (godartade) tumörer som består av en blandning av normala celler och vävnader, men de är organiserade på ett onormalt sätt. I multipelt hamartomsyndrom kan hamartomerna förekomma i huden, inre organ såsom lever, lungor, muskler och centrala nervsystemet.

Detta tillstånd kan vara associerat med olika komplikationer beroende på vilka organ som är drabbade. Till exempel kan hamartomer i lungorna orsaka hosta, andnöd eller blodiga upphostningar, medan hamartomer i levern kan leda till leverförstoring och abnormalt leverfunktionstest. I centrala nervsystemet kan hamartomer orsaka neurologiska symtom som epilepsi, utvecklingsstörning eller andra neuropsykiatriska symtom.

Det är viktigt att notera att multipelt hamartomsyndrom inte är cancerogen, men det finns en liten risk för onkologisk transformation av hamartomerna till maligna tumörer.

'Cellular spheroids' refer to three-dimensional (3D) aggregates of cells that form a rounded shape. These structures are often used in research and cancer treatment development as they can mimic the structure and behavior of tumors more closely than traditional two-dimensional (2D) cell cultures. Cellular spheroids can be formed through various methods, including hanging drop, liquid overlay, and spinner flask techniques. The cells within spheroids can organize themselves into different regions, such as a proliferating outer layer and a quiescent or necrotic core, which can provide valuable insights into the behavior of cells in a more physiologically relevant environment compared to 2D cultures.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

Papillärt karcinom är en typ av skildrotskörtelcancer (dvs cancer i sköldkörteln). Det är den näst vanligaste formen av sköldkörtelskancer och utgör ungefär 15-20% av alla sköldkörtelskancrar. Papillärt karcinom tenderar att växa långsamt och sprider sig sällan till andra delar av kroppen, vilket gör det till en av de mer behandlingsbara formerna av sköldkörtelskancer.

Papillärt karcinom karaktäriseras av att cancercellerna bildar små, fingerliknande utskott (papiller) inne i sköldkörteln. Dessa celler kan också ha en speciell egenskap att producera ett protein som kallas tyreoideoperoxidas (TPO).

Symptomen på papillärt karcinom kan variera, men de vanligaste symptomen inkluderar:

* En ökad knöl i halsen eller en förändring av en befintlig knöl
* Sväljningsbesvär
* Hosta eller andnöd
* Röstförändringar, såsom raspighet eller heshet

Om papillärt karcinom misstänks på grund av dessa symptom kan en rad olika tester användas för att ställa en diagnos, inklusive:

* Fysisk undersökning av halsen
* Blodprover för att mäta nivåerna av tyreoideahormoner och TPO-proteinet
* Ultraljud av sköldkörteln
* Biopsi, där en liten del av knölen tas bort för undersökning under mikroskop

Om du tror att du kan ha papillärt karcinom eller någon annan form av sköldkörtelsjukdom bör du genast kontakta din läkare.

Wnt signaling pathway refererar till ett signalsystem som är involverat i cellers kommunikation och koordinerar en mängd fysiologiska processer, såsom celldelning, cellyttväxt, differentiering, apoptos och cellrörelser. Detta signalsystem är uppkallat efter de två proteiner som först upptäcktes vara involverade i processen, Wingless i Drosophila melanogaster (fruktflugor) och Int-1 i mus.

Det finns tre huvudsakliga Wnt signaling-vägar: den kanoniska Wnt/β-catenin-signalvägen, den icke-kanoniska planar cellpolära Wnt/Calcium-signalvägen och den ännu icke-fullt klarlagda Wnt/PCP-signalvägen (Wnt/Polaritet-Cellrörelse).

I den kanoniska Wnt/β-catenin-signalvägen binder Wnt-liganden till Frizzled-receptorn och LRP5/6-coreceptorn på cellmembranet. Detta leder till att β-catenin inte degraderas i celldestruktionsmaskineriet (proteasom) och istället accumulerar i cytoplasman och transporteras in i cellkärnan, där det fungerar som en transkriptionsfaktor tillsammans med TCF/LEF-transkriptionsfaktorer. Detta leder till att målgener exprimeras och påverkar celldelning, cellyttväxt och differentiering.

I den icke-kanoniska Wnt/Calcium-signalvägen aktiveras en signalkaskad som involverar G-proteiner, där det resulterande ökade intracellulära calciumnivåerna påverkar proteinkinaser och transkriptionsfaktorer, vilket leder till reglering av cellrörelser och cytoskelettombildning.

Felregleringar i Wnt-signalering har visats vara involverade i en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och skelettrelaterade sjukdomar.

Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

Neurofibromatosis (NF) är en grupp genetiska tillstånd som orsakar tumörer (ofta icke cancerartade) att växa i nerver och nervsystemet. Det finns två huvudtyper: NF1 och NF2.

Neurofibromatosis type 1 (NF1), även känd som Von Recklinghausen's neurofibromatosis, är den vanligaste formen och berör ungefär 1 av 3 000 personer världen över. Den orsakas av en defekt i NF1-genen på kromosom 17 och kännetecknas av att många neurofibrom, som är benigna (icke cancerartade) tumörer som växer längs nerverna under huden eller inuti kroppen. Andra tecken på NF1 kan inkludera:

* Cafe au lait-fläckar (bruna pigmentfläckar på huden)
* Läpp- och gomspolyer
* Freckles i armhålor eller ljumskar
* Skolios (krökning av ryggraden)
* Lisch nodules (små, gråaktiga knölar på regnbågshinnan)
* Optisk gliom (en typ av hjärntumör som kan orsaka synförlust)

Neurofibromatosis type 2 (NF2), även känd som bilateral acoustic neurofibromatosis, är mycket sällsyntare och berör ungefär 1 av 25 000 personer. Den orsakas av en defekt i NF2-genen på kromosom 22 och kännetecknas av att benigna tumörer, kallade schwannomer eller neurofibrom, växer på de balansnerverna som löper från innernan till öronen. Andra tecken på NF2 kan inkludera:

* Hörselnedsättning
* Ringande i örat (tinnitus)
* Balanssvårigheter
* Svårigheter att se, höra eller tala
* Försämrad känsel i ansiktet
* Ögonproblem som grumlad syn eller glaukom

Båda formerna av neurofibromatos kan vara ärftliga, men det finns också fall där sjukdomen uppstår sporadiskt. Det finns inget botemedel för neurofibromatos, men symtomen kan behandlas med operationer, strålbehandling eller mediciner.

Insektsgener, även kallat insektscykel eller entomologisk generation, är en tidsperiod från födelsen av ett insekt till det producerar en ny generation av fullvuxna individer genom reproduktion. Den genomsnittliga livslängden och fortplantningssättet varierar mellan olika insektsarter, vilket påverkar hur lång tid en gener varar.

För exempelvis vissa arter av flugor och myggor kan en gener vara så kort som några veckor, medan andra insektsarter, som cikador och stritar, kan ha gener som varar flera år. I allmänhet delas insektsgener in i fyra olika stadier: ägg, larv (eller näringslarv), puppa och imago (fullvuxen individ).

Det är värt att notera att begreppet "insektsgener" ofta används inom entomologi, akvatisk ekologi och insektspestkontroll, där det hjälper forskare och praktiker att förstå och hantera populationer av olika insektsarter.

Axin protein is a crucial component of the Wnt signaling pathway, which plays a significant role in regulating cellular processes such as proliferation, differentiation, and migration. Axin serves as a scaffold protein that facilitates the formation of a complex with other proteins involved in the degradation of β-catenin, a key player in the Wnt signaling pathway.

In the absence of Wnt signals, β-catenin is constantly phosphorylated by a protein kinase complex containing Axin, adenomatous polyposis coli (APC), and glycogen synthase kinase-3 beta (GSK-3β). Phosphorylated β-catenin is then targeted for degradation by the ubiquitin-proteasome system.

When Wnt signals are present, they bind to Frizzled receptors and low-density lipoprotein receptor-related protein 5/6 (LRP5/6) coreceptors, leading to the recruitment of Dishevelled proteins and the inhibition of the Axin complex. This results in the accumulation of β-catenin in the cytoplasm, which then translocates to the nucleus and interacts with T cell factor/lymphoid enhancer-binding factor (TCF/LEF) transcription factors to regulate gene expression.

Mutations in Axin genes have been associated with various diseases, including cancer and developmental disorders. Therefore, understanding the function of Axin protein is essential for elucidating the mechanisms underlying these conditions and developing potential therapeutic strategies.

Protein Phosphatase 2 (PP2A) er en type av enzymer som spiller en viktig rolle i cellulære reguleringsmekanismer i levende organismer. Disse enzymene er involveret i avreguleringen av mange forskjellige cellulære prosesser ved å fjerne fosfatgrupper fra proteiner, et prosess kalt dephosphorylering.

PP2A er specifikt involvert i reguleringen av signalveier som styrer cellers vekst, deling og død. Dette inkluderer reguleringen av cyklisk AMP-avhengige proteinkinaser (PKA), mitogen-aktiverte proteinkinaser (MAPK) og glycogen synthase kinaser (GSK). PP2A har også viktige roller i reguleringen av cytoskelettet, cellens energihusholdning og andre cellulære prosesser.

Fejlfunksjon i PP2A-aktivitet kan være involvert i ulike sykdommer, inkludert kreft, neurodegenerative lidelser og diabetes.

'Grovtarm' är ett slanguttryck och saknar därför en officiell medicinsk definition. I medicinska sammanhang används istället termen kolon, som är den del av tarmkanalen som sträcker sig från blindtarmen till ändtarmen. Kolonet inkluderar också de delar som kallas grovtarm i vardagligt tal, såsom komphållet, kräk- och blindtarmen. Dessa delar av tarmkanalen är specialiserade på att absorbera vatten och elektrolyter samt bryta ned komplexa kolhydrater med hjälp av bakterier som lever där.

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

Hormonkörteltumörer är abnorma tillväxtar (tumörer) i endokrina körtlar, som är kroppens hormonproducerande organ. Dessa körtlar inkluderar hypofysen, sköldkörteln, bisköldkörteln, binjurarna, bukspottkörteln och de inre könskörtlarna (ovary/testiklar). Hormonkörteltumörer kan producera för höga nivåer av specifika hormoner, vilket kan leda till olika symptom beroende på vilket hormon som produceras och i vilken mängd.

Till exempel kan en funktionell tumör i sköldkörteln orsaka hyperthyroidism (förhöjda nivåer av tyroxin), med symptom som nervositet, viktminskning och hjärtklappning. En tumör i binjurarna kan producera aldosteron, vilket kan leda till högt blodtryck och ödem.

Det är viktigt att notera att inte alla hormonkörteltumörer är cancertumörer, utan några är godartade (benigna) och växer långsamt utan att sprida sig till andra delar av kroppen. Andra kan dock vara elakartade (maligna) och ha potentialen att spridas och orsaka allvarliga skador. Behandlingen beror på typen, storleken, läge och om tumören är godartad eller elakartad.

Rho GTP-bindande proteiner är en underfamilj av små G-proteiner, som fungerar som molekylära switche eller regulatorer av viktiga cellulära processer såsom cellytaners omorganisation, cellcyklens regulation och signaltransduktion. De aktiveras genom att binda till GTP och inaktiveras genom att hydrolysera GTP till GDP. Rho-proteinerna deltar i regleringen av cytoskelettets dynamik, vilket påverkar cellens form, rörelse och adhesion. Exempel på Rho GTP-bindande proteiner är RhoA, Rac1 och Cdc42.

"Tillväxthämmare" (engelska: "growth hormone inhibitors") är en grupp läkemedel som används för att behandla tillstånd där patienten har överskott av tillväxt hormon, vilket leder till onormalt snabb tillväxt. Dessa preparat fungerar genom att minska produktionen och/eller effekten av tillväxt hormonet i kroppen. Exempel på sådana mediciner inkluderar somatostatinanaloger (till exempel octreotid och lanreotid) och GH-receptorer antagonister (till exempel pegvisomant). Genom att använda dessa läkemedel kan man hjälpa till att kontrollera tillväxten hos patienter med akromegali, gigantism eller andra sjukdomar som orsakas av överskott av tillväxt hormon.

Intralesional injektioner är en typ av injektion där ett läkemedel eller ett terapeutiskt ämne direkt ges in i ett specifikt vävnadsområde eller en läsion i kroppen, till exempel en inflammerad slemhinna, en hudcysta eller en tumör.

Denna metod används ofta när det behandlade ämnet har lokal verkan och ska undvika systemiska biverkningar som kan uppstå om läkemedlet ges via en intravenös (i en ven) eller intramuskulär (i en muskel) injektion.

Ett exempel på ett intralesionellt behandlingsförfarande är när en läkare injicerar kortikosteroider direkt in i en inflammerad slemhinna för att minska inflammationen och lindra symptomen vid till exempel allergisk rhinit eller astma.

Könssträngstumörer, eller gonadostromalt tumörer, är en sällsynt typ av cancer som utgår från celler i könsorganens stroma (bindväv). De kan uppkomma både hos män och kvinnor, men är vanligare hos kvinnor. Tumörerna kan vara väl differentierade (differentiated) eller olikenväldigt differentierade (undifferentiated), och de kan producera könshormoner som estrogen och testosteron.

Det finns två huvudtyper av könssträngstumörer: granulosacell tumörer och så kallade sexkordstumörer. Granulosacell tumörer är vanligare och kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna). Sexkordstumörer däremot är alltid elakartade och uppkommer oftast hos barn och unga vuxna.

Symptomen på könssträngstumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vid godartad tumör orsakar de ofta inga symptom alls, men större elakartade tumörer kan orsaka smärta, onormalt människoblad (menstruation) hos kvinnor eller förändringar i sekundära könskaraktärer. I vissa fall kan könssträngstumörer metastasera (sprida sig) till andra delar av kroppen, vilket kan orsaka ytterligare symptom.

Behandlingen av könssträngstumörer består vanligen av kirurgi för att avlägsna tumören, och i vissa fall kan strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling (chemotherapi) behövas. Prognosen varierar beroende på typ, storlek och grad av tumören, men i allmänhet är prognosen bättre för godartade än elakartade tumörer.

Subcellulära fraktioner refererar till de olika delarna eller kompartmenten inom en cell som kan separeras från varandra baserat på deras biokemiska och fysikaliska egenskaper. Exempel på subcellulära fraktioner inkluderar cellytan, kärnan, mitokondrier, endoplasmisk retikulum, Golgiapparaten, lysosomer, peroxisomer, cytoskelettet och cytosolen. Genom att separera dessa subcellulära fraktioner kan forskare studera deras unika egenskaper och funktioner i isolation, vilket kan ge insikter om cellulär processer som reglerar cellers tillväxt, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och sjukdomar som påverkar cellfunktionen.

K562-celler är en typ av immortaliserade celler som isolerades från benmärgscancer hos en patient med chronisk myeloisk leukemi (CML) under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess använts flitigt inom forskning, särskilt inom områdena cancer och genetik. K562-cellerna är en form av blastcell, som är en typ av cell som deltar i blodbildningen i benmärgen.

K562-cellerna har flera unika egenskaper som gör dem användbara inom forskning. De kan exempelvis spontant differentieras till olika typer av blodceller, såsom röda blodkroppar och trombocyter, när de utsätts för vissa signalsubstanser. Dessutom har K562-cellerna en hög nivå av genetisk instabilitet, vilket gör dem till ett användbart verktyg för att studera hur genetiska mutationer kan leda till cancerutveckling.

I medicinsk kontext används K562-celler ofta som modellsystem inom forskning relaterad till CML och andra former av blodcancer, samt för att testa effekterna av olika cancerbehandlingsmetoder, såsom kemoterapi och immunterapi.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

EGR1, eller early growth response protein 1, är ett zinkfingerprotein som agerar som en transkriptionell faktor. Det binder till specifika DNA-sekvenser i promotorregionen av målgener och regulerar deras transkriptionsaktivitet. EGR1 spelar en viktig roll i cellcykeln, differentiering, apoptos och responses på cellyttskador, samt är involverat i flera signaltransduktionsvägar. Ändringar i EGR1-relaterade signaltransduktionsvägar har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Tumörer i det centrala nervsystemet (CNS) är en abnorm odling av celler inom hjärnan eller ryggmärgen. Tumörer kan vara either benigne (godartade) eller maligna (elakartade), beroende på deras potential att invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Benigna tumörer i CNS växer långsammare än maligna tumörer och tenderar att ha väldefinierade gränser, vilket gör dem relativa enkla att operativt behandla. De flesta benigna tumörerna i CNS är också lägre i graden av malignitet än deras motsvarigheter i andra delar av kroppen.

Maligna tumörer i CNS däremot växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnader och har en högre risk att metastaseras till andra delar av kroppen. De är klassificerade som grad I till IV, där grad IV-tumörer (eller glioblastomer) är de mest aggressiva och har den sämsta prognosen.

Tumörer i CNS kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats, inklusive huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller hörselförlust, svårigheter att tala, svälja eller andas, samt förändringar i beteende, kognition eller medvetandenivå. Behandlingen av CNS-tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på typen, graden och platsen på tumören, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

S-100 är ett protein som uttrycks i gliala celler, såsom astrocyter och Schwannceller, i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet spelar en viktig roll i celldifferentiering, calciumhomöostas och celleväxthållning. Det är ett litet protein med en molekylvikt på cirka 21 kDa och består av två identiska subenheter som binder till varandra för att bilda ett komplext heterodimer.

S-100 har visat sig ha potential som markör för nervskador eftersom koncentrationen i cerebrospinalvätskan (CSF) och serum ökar vid skador på CNS eller PNS. Det kan också användas för att diagnostisera specifika neurologiska tillstånd, såsom neurocysticercosis, medulloblastom och hjärntumörer.

Det är värt att notera att S-100 även uttrycks i andra typer av celler, som melanocyter, adipocyter och chondrocyter, men det är främst känt för sin roll i nervvävnaden.

Hemangioblastom är en sällsynt typ av hjärntumör som utgår från blodkärlsvävnad (endotelceller). De flesta hemangioblastomer orsakas av en genetisk mutation och kan vara relaterade till neurofibromatosis typ 2 eller von Hippel-Lindaus sjukdom. Tumörerna kan vara asymptomatiska eller orsaka symptom beroende på deras storlek och plats i hjärnan. Vanliga symtom inkluderar huvudvärk, yrsel, balanssvårigheter, svaga muskler, problem med synen och andra neurologiska symtom. Behandlingen kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på tumörstorleken, platsen och patientens allmänna hälsotillstånd.

Cyklinberoendekinashämmare ( Cyclin-dependent kinase inhibitors) är en grupp protein som reglerar cellcykeln genom att hämma aktiviteten hos cyklindependenta kinaser (CDK). Dessa kinaser är serin/treonin-kinaser som spelar en viktig roll i kontrollen av cellcykeln.

P19 är ett specifikt protein som tillhör denna grupp av cyklinberoendekinashämmare. Det kodas av CDKN2D-genen och hör till INK4-familjen av CDK-hämmare. P19 binder till och hämmar CDK4 och CDK6, vilket förhindrar deras förmåga att fosforylera retinoblastomproteinet (pRb). När pRb inte är fosforylerat är cellcykeln stoppad i G1-fasen.

Sålunda kan en medicinsk definition av 'cyklinberoendekinashämmare p19' vara: "En protein som tillhör gruppen cyklindependenta kinashämmare och kodas av CDKN2D-genen. P19 hämmar aktiviteten hos CDK4 och CDK6, vilket förhindrar fosforylering av pRb och därmed cellcykelns progression från G1 till S-fas."

Receptor-Like Protein Tyrosine Phosphatases, Class 2 (RPTPs, Class 2) är en undergrupp av receptorproteiner som innehåller tyrosinfosfataser. Dessa proteiner är transmembranproteiner och består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän med tyrosinfosfataseaktivitet.

RPTPs, Class 2 innefattar fyra olika proteiner hos människor: RPTPβ, RPTPγ, RPTPδ och RPTPε. Dessa proteiner är involverade i cellsignalering och reglering av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). De kan också spela en roll i neuronal utveckling och funktion.

RPTPs, Class 2 interagerar med extracellulära ligander som reglerar deras tyrosinfosfataseaktivitet och på så sätt modulerar intracellulära signaltransduktionsvägar. Dessa proteiner kan också bli fosforylerade av receptor-tyrosinkinaser (RTKs) eller andra kinaser, vilket kan påverka deras funktion och aktivitet.

Förkortningar:
RPTPs = Receptor-Like Protein Tyrosine Phosphatases
RTKs = Receptor-Tyrosine Kinases

Inhibitors of apoptosis proteins (IAPs) are a group of cellular proteins that play a crucial role in regulating programmed cell death, also known as apoptosis. These proteins function by binding to and inhibiting the activity of caspases, which are enzymes that drive the execution phase of apoptosis.

IAPs contain one or more baculoviral IAP repeat (BIR) domains, which are responsible for their caspase-binding and inhibitory activities. Some IAPs also possess additional functional domains, such as RING fingers, that can mediate protein-protein interactions and contribute to their regulatory functions.

By inhibiting caspases and preventing apoptosis, IAPs help maintain cell survival and tissue homeostasis under normal physiological conditions. However, dysregulation of IAPs has been implicated in various pathological processes, including cancer, neurodegenerative diseases, and autoimmune disorders. Therefore, targeting IAPs has emerged as a promising strategy for the development of novel therapeutic approaches in these areas.

Medicinskt sett betyder "inte kunna tolerera" eller "inte tåla" ett visst läkemedel, substans eller behandling den som att ha en intolerans. Det innebär att personen upplever biverkningar eller reaktioner på läkemedlet även i låga doser, som inte kan tas emot väl av kroppen. Detta kan orsaka obehagliga symptom och i vissa fall kan vara livshotande.

Exempel på medicinsk intolerans inkluderar exempelvis patienter med aspirinintolerans som kan få allvarliga allergiska reaktioner på acetylsalicylsyra, en vanlig ingrediens i smärtstillande och febernedsättande läkemedel. Andra exempel är lactoseintolerans, där individen saknar ett enzym som behövs för att bryta ned laktosen (den naturliga sockret i mjölk) vilket kan leda till mag-tarmsymptom som kräksjuka, diarré och buksmärtor.

Restriktionsframgmentlängds polymorfism (RFLP) är en teknik inom genetiken som används för att identifiera skillnader i DNA-sekvensen mellan individer. Den bygger på att man använder restriktionsenzym, ett slags molekylära skissary, för att klippa upp DNA-strängarna vid specifika sekvenser. Dessa restriktionsenzymer binder till och klipper DNA-sekvensen vid en viss sekvensspecifik sequens, vilket ger upphov till fragment av olika längder.

Genom att jämföra mönstret av dessa fragment hos olika individer kan man identifiera polymorfism, det vill säga varianter i DNA-sekvensen. RFLP-analys kan användas för att undersöka genetisk variation mellan individer, familjer eller populationer, och har tidigare använts inom områden som paternitets Testning, sjukdomsgenetik och kriminalteknik.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

"EMSA" står för "Enzyme-linked immunosorbent assay", en metod inom laboratoriemedicinen som används för att upptäcka och mäta koncentrationen av specifika proteiner eller andra molekyler i en biologisk prov. Metoden bygger på antikroppars förmåga att binda till sina målproteiner, följt av en kemisk reaktion som ger upphov till ett synligt signalmönster som kan kvantifieras med hjälp av spektrofotometri.

EMSA används ofta inom forskning och diagnostik för att undersöka olika aspekter av cellulär funktion, såsom att studera proteinexpression, signaltransduktion och immunologiska reaktioner. Metoden är känslig, specifik och kan användas för en mängd olika ändamål inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik.

Teratom är en typ av tumör som innehåller celler från olika typer av vävnad, till exempel hud, muskel, ben, nerver och glandsystem. De kan förekomma både i fostret under graviditeten (germcellstumörer) och hos vuxna. När de uppstår hos vuxna kallas de vanligen teratomer av olika slag, beroende på var de bildas. De kan till exempel vara intrakraniella (i hjärnan), mediastinala (i bröstkorgen) eller sakrala (i ryggmärgsområdet).

Teratomer är ofta encelliga, men i vissa fall kan de bli cancerartade och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen varierar beroende på var teratomen sitter och hur stor den är. Behandlingen består vanligen av kirurgisk avlägsnande av tumören, men i vissa fall kan strålbehandling eller cellgiftsbehandling också behövas.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Nukleosid difosfat kinaser (NDK) är ett enzym som katalyserar överföringen av en fosfatgrupp från en nukleosid difosfat till en annan molekyl, ofta en annan nukleosid difosfat. Denna reaktion resulterar i bildandet av två nukleosid trifosfater (NTP:er). NDK spelar därför en viktig roll i regleringen av cellens energibalans och näringsmetabolism, samt i syntesen av DNA och RNA. Det finns flera olika isoformer av NDK hos människor, var och en med sina egna specifika funktioner och subcellulära lokaliseringsställen.

'Gene knockout techniques' refer to a group of laboratory methods used in molecular biology and genetics to investigate the function of specific genes in biological research. These techniques involve introducing a deliberate, controlled mutation into an organism's genome to completely remove or 'knock out' the expression of a particular gene. This is typically achieved through the use of genetic engineering tools such as homologous recombination or site-specific nucleases (e.g., CRISPR-Cas9) to introduce precise changes into the DNA sequence of the target gene, resulting in its inactivation.

The resulting organism, known as a 'knockout' animal or cell line, can then be studied to understand the consequences of losing the function of that specific gene. This allows researchers to make conclusions about the role of the gene in various biological processes and disease states. Gene knockout techniques have been instrumental in advancing our understanding of genetics, developmental biology, and disease mechanisms, and continue to be a valuable tool in basic research and drug discovery.

'Pyrimidiner' är en klass av kemiska föreningar som innehåller en sex-atomig aromatisk ring med två kväveatomer. De är en del av de två huvudsakliga klasserna av nukleotider, tillsammans med 'Puriner', som bygger upp DNA och RNA. De tre naturligt förekommande pyrimidinbaserna är cytosin (C), timin (T) och uracil (U). Cytosin och timin finns i DNA, medan uracil istället för timin återfinns i RNA. Dessa baser bildar par med varandra genom vätebindningar i dubbelsträngat DNA eller RNA: cytosin parar sig alltid med guanin (G), och timin respektive uracil parar sig med adenin (A). Pyrimidiner har också en viktig roll inom farmakologi, där flera läkemedel som används för att behandla cancer och infektioner är designade för att störa deras syntes eller funktion.

En DNA-helikase är ett enzym som bryter de vätebindningar som håller samman dubbelstängeln i DNA-molekylen, så att den kan öppnas och separeras till två enskilda stänglar. Denna process är nödvändig under celldelningen för att replikera DNA och skapa två identiska kopior av genomet inför cellernas delning. DNA-helikaser använder energibärande molekyler, till exempel ATP, för att kunna bryta de vätebindningar som håller samman baspar i DNA-dubbelstängeln och på så sätt separera dem. Medicinskt sett är DNA-helikaser viktiga för att förstå och behandla sjukdomar orsakade av mutationer eller felaktig funktion hos dessa enzymer.

Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.

Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.

'Struktur-aktivitet-relation' (SAR) är ett begrepp inom farmakologi och läkemedelsutveckling som refererar till sambandet mellan en molekyls kemiska struktur och dess biologiska aktivitet, det vill säga dess förmåga att påverka en viss funktion i ett levande system.

SAR-analys används ofta för att förutse hur en given substans kommer att bete sig biologiskt baserat på dess kemiska struktur, och kan hjälpa forskare att designa nya läkemedel med önskad verkan genom att jämföra strukturer av kända aktiva ämnen med strukturer av potentiella nya substanser.

Genom att undersöka och analysera SAR kan forskare identifiera viktiga strukturella egenskaper som är relaterade till en molekyls biologiska aktivitet, såsom funktionella grupper eller specifika bindningsställen på en molekyl som påverkar dess interaktion med målproteiner. Dessa insikter kan sedan användas för att optimera läkemedelskandidater genom att modifiera deras kemiska struktur för att förbättra deras verkan, specificitet och säkerhet.

Introner är sekvenssegment i DNA-molekyler som finns inne i protein kodande gener. De klipps bort och inte translateras till aminosyror under bildandet av ett protein. Detta skiljer sig från exonerna, som bevaras och kodar för aminosyrasekvenser i det slutliga proteinet. Introner innehåller ofta signalsekvenser som reglerar splicingen, en process där RNA-molekyler klipps och sammanfogas korrekt för att producera ett mognat messenger RNA (mRNA).

"Germinom" er en type av cancer som oppstår i hjernen eller medulla oblongata, den nederste delen av hjernestammen. Denne typen av cancer utgår fra germceller, som er celler som i normal tilfelle vil bli en del av reproduktive organer (som testikler eller ovarier) når ein er født. I noen tilfeller kan disse cellene bli canceroise og danne en tumor i hjernen i stedet for å migrere til de vanlige stedene under utviklinga av fostret. Germinomer er sjeldne, men behandles ofte med strålebehandling og/eller kirurgi. Chemotherapi kan også være en del av behandlingsforlopet beroende på hvorvidt tumoren har spredt seg til andre områder i kroppen eller ikke.

'Karcinom i situ' (CIS) är en term inom patologi och onkologi som betecknar en tidig form av cancer, där cancercellerna ännu inte har spritt sig utan begränsar sig till det ursprungliga vävnadsområdet. CIS innebär att cellerna har förändringar som är karakteristiska för cancer, men de har inte penetrerat basalmembranet och spridit sig till omgivande vävnad eller till andra delar av kroppen.

CIS kan ses som en precancerös tillstånd, eftersom det finns en risk att den kommer att utvecklas till en invasiv cancer om den inte behandlas. Det är viktigt att notera att CIS inte alltid kommer att leda till cancer, men det är ett tecken på att cellerna har förändrats och kan vara ett indikation på ökad risk.

Exempel på platser där karcinom i situ kan uppstå inkluderar:

* Bröstcancer (DCIS - duktal carcinoma in situ)
* Skvamös cellcancer i lungorna (SCCIS - squamous cell carcinoma in situ)
* Högt gradig cellytisk skivepitelcancer i cervix (CGIN - cervical glandular intraepithelial neoplasia, grade 3)

Behandlingen av CIS kan bestå av kirurgi, strålbehandling eller observation beroende på typen och placeringen av tillståndet samt andra faktorer som ålder, allmäntillstånd och personliga preferenser.

Mitogen-activated protein kinases (MAPK) är en familj av serin/treonin-proteinkinaser som spela en viktig roll i signaltransduktionen av cellyta och celldelning. De aktiveras av mitogener, till exempel tillväxtfaktorer och cytokiner, och är involverade i en rad cellulära processer som differentiering, apoptos och stressrespons. MAPK-systemet består av tre huvudkomponenter: MAP kinase kinase kinase (MAP3K), MAP kinase kinase (MAP2K) och MAPK. Varje komponent aktiverar den nästa i kedjan genom fosforylering, vilket resulterar i aktivering av MAPK. Aktiverade MAPK kan fosphorylera och på så sätt reglera olika transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i cellcykeln och cellytans respons på stimuli.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en växt- och djurcellsbunden signalsubstans. Det binder till specifika receptorer på cellmembranet, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som kan påverka celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellmotilitet.

TGF-β-receptorerna är serin/treoninkinasreceptorer och finns i två former: typ I och typ II. När TGF-β binder till sin receptortyp II aktiveras den och rekryterar sedan receptor typ I, vilket leder till fosforylering av receptorn typ I. Detta skapar en signalsignal som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar, inklusive Smad-signalvägen, vilket leder till ändringar i genuttryck och cellfunktion.

TGF-β-receptorerna spelar därför en viktig roll i embryonal utveckling, homeostas och sjukdomsprocesser som cancer, fibros och autoimmuna sjukdomar.

DNA-replikation är en biologisk process där den dubbela helixstrukturen av DNA kopieras till två identiska dubbla helixer före celldelning. Denna process sker genom att enzymkomplex katalyserar separationen av de två DNA-strängarna och syntetiserar nya komplementära strängar med hjälp av fria nukleotider som matchar originalsträngarnas baspar. Replikationen är en nödvändig process för att säkerställa att genetisk information passeras korrekt från en cell till dess avkomma under celldelning och tillväxt.

'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.

'Smad3' er ein proteinkomponent i TGF-β (Transforming Growth Factor-beta) signalveien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differensiering og apoptose. Når TGF-β binder til sin reseptor på cellevægga, aktiveres Smad3-proteinet ved fosforylasjon. Dette resulterer i at Smad3-proteinet dimeriserer med andre Smad-proteiner og transporteres inn i cellekjernen for å regulere uttrykk av gener relatert til cellulær vekst, differensiering og apoptose. Smad3-proteinet kan også interagere med andre transskripsjonsfaktorer for å modulerer deres aktivitet og på denne måten bidra til reguleringen av cellulær funksjon.

Hemangiosarkom är en sällsynt, aggressiv och oftast elakartad cancertumör som utgår från blodkärlens endotelceller. Den kan uppstå i vilket organ som helst i kroppen, men är vanligast i huden, levern, hjärtat och mjukdelarna under huden. Hemangiosarkom tenderar att sprida sig snabbt till andra delar av kroppen och kan vara svår att behandla. Symptomen varierar beroende på vilket organ som är drabbadt, men kan inkludera blödningar, svullnad, smärta och allmän sjukdom. Behandlingen består oftast av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi.

Kromosomsvaghet, eller genetisk instabilitet, är ett samlingsbegrepp för olika typer av avvikelser i kromosomstrukturen och -antalet hos celler. Det kan orsakas av fel vid celldelningen under embryonal utveckling eller hos vuxna, exponering för vissa kemiska ämnen eller joniserande strålning, eller ärvt från föräldrar.

En vanlig form av kromosomsvaghet är karyotypisk abnormalitet, där det totala antalet kromosomer i cellkärnan är felaktigt (till exempel Downs syndrom, där individen har tre kopior av kromosom 21 istället för två). Andra former inkluderar strukturella abnormaliteter som translokationer (delning och byten av material mellan olika kromosomer), deleterioner (avsaknad av en del av en kromosom) eller inversioner (en del av en kromosom är orienterad baklänges).

Kromosomsvaghet kan leda till olika grader av hämmad celltillväxt, fetal missbildningar, cancerutveckling och andra sjukdomstillstånd.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

Människokromosomer är de stavformade strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har totalt 46 chromosomes, organiserade i 23 par. 'Par 4' refererar till det fjärde paret av människokromosomer. Detta består vanligtvis av två kopior av kromosom 4, en från varje förälder. Varje individ har två kopior av varje autosomal kromosom, med undantag för könsbestämande kromosomen (kromosom X och Y), som bestämmer om en individ är man eller kvinna.

Luminiscenerande proteiner är proteiner som kan producera ljus genom ett biokemiskt process. Det mest välkända exemplet på ett luminiscenerande protein är gröna fluorescerande protein (GFP) som originallyt hittades i en marin svampart, Aequorea victoria. När GFP exponeras för blått eller ultraviolett ljus kommer det att emittera grön ljus. Luminiscenerande proteiner används ofta som markörer inom biologisk forskning för att studera olika cellulära processer och interaktioner.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

BRCA1 är ett tumörsuppressorgen, vilket innebär att det hjälper till att reglera celltillväxten och skyddar mot oregelbunden celldelning som kan leda till cancer. Genet har lokaliserats på kromosom 17q21 och består av 22 exoner som tillsammans kodar för ett protein med en längd av 1863 aminosyror.

En mutation i BRCA1-genet kan öka risken för att utveckla cancer, särskilt bröstcancer och äggstockscancer hos kvinnor. Det är värt att notera att endast en liten andel av alla bröstcancerfall orsakas av BRCA1-mutationer. Risken för att utveckla cancer beror på vilken typ av mutation som föreligger och hur den påverkar proteinet.

BRCA1-genet spelar en viktig roll i reparationen av DNA-skador, särskilt skador som orsakas av dubbelsträngsbrytningar. När ett DNA-molekyl bryts itu i två delar kan BRCA1 hjälpa till att reparera skadan genom en process som kallas homolog rekombination. Om BRCA1 inte fungerar korrekt kan DNA-skador stanna kvar och öka risken för mutationer och cancer.

Det är värt att notera att det finns också andra gener som är associerade med ett ökat risk för bröstcancer, såsom BRCA2, TP53, ATM, CHEK2 och PALB2. Om en person har en mutation i någon av dessa gener kan de ha en högre risk än genomsnittet att utveckla cancer.

Cyclin A er ein protein som er involvert i reguleringa av celles dividasjonsprosess, kalla mitosen. Cyclin A binder seg til og aktiverer kinaser, en type av enzymer som fosforylerer (legg til en fosfatgruppe på) andre proteiner for å regulere deres funksjon. I celledelinga er cyclin A involvert i kontrollen av både G1/S-overgangen og G2/M-overgangen, som er kritiske punkter i celles dividasjonsprosess hvor cellen bestemmer seg for å gå videre til neste fase eller ikke. Cyclin A har også en viktig rolle i reguleringa av DNA-replikasjon under S-fasen. Cyclin A-nivået stiger opp i sent G1-fasen og forblir høyt gjennom S-fasen og G2-fasen før det synkroniserte nedbrytningen av cyclin A før cellen går inn i mitosen.

I'm sorry for the confusion, but "Karcinom 256, Walker" is not a standard medical terminology used to describe a specific type of cancer. It seems like there might be some missing information or a mistake in the term you provided.

"Carcinoma" is a general term for a malignant tumor that develops from epithelial cells, which are the cells that line the surfaces and cavities of internal organs and glands. However, "256" and "Walker" do not seem to be related to any medical classification or staging system for cancers.

If you have more information about this term or if you meant something different, please let me know and I will do my best to provide a helpful response.

En gallgångstumör är en ovanlig sorts tumör som utvecklas i gallgångarna, de smala rörleden som för bilevätska från levern till tarmen. Gallgångstumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Maliga gallgångstumörer är cancer och de flesta fall av gallgångstumörer är av den maliga typen.

Gallgångscancer, även känd som kloridkarzinom eller gallgångscelligcancer, är den vanligaste formen av elakartig gallgångstumör. Den utvecklas oftast i de små grenarna av gallgångarna och kan vara svår att upptäcka på tidigt stadium eftersom den sällan orsakar några symtom. När tumören växer kan den blockera gallgångarna, vilket kan leda till gulsot (icterus), smärta i överkroppen och mag-tarmsymtom som illamående och kräkningar.

Andra typer av elakartiga gallgångstumörer inkluderar adenocarcinom, sarcom och lymfom. Godartade gallgångstumörer är ovanliga, men kan innefatta papillä cystadenom och mukösa cystadenom.

Behandlingen för gallgångstumörer beror på typen av tumör, dess storlek och om det har spridit sig till andra delar av kroppen. Behandlingsalternativen kan inkludera kirurgi, strålbehandling, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Glycogen synthase kinase 3 (GSK3) er ein enzym som fungerer som kinase, det betyr at det kan fosforylere andre proteiner for å regulere deres aktivitet. GSK3 spiller en viktig rolle i mange cellulære prosesser, blant annet signalering og metabolisme.

Glykogensyntaskinas 3 (GSK3) er en av de to homologene isoformene av GSK3-enzymet, og det andre er GSK3β. Både GSK3α og GSK3β deler om lag 90% identisk aminosyresekvens, men de har ulik regulering og subcellulære lokasjoner.

GSK3α er involvert i reguleringen av glykogenstoffskifte, en metabolisk prosess der glukosen lagres som glykogen i leveren og musklene. GSK3α fosforylerer og inaktiverer glykogensyntasen, et enzym som katalyserer den siste steget i glykogenstoffskiftet. Når GSK3α er inaktivert ved fosforylasjon av andre kinaser, aktiveres glykogensyntasen og glykogen lagring øker.

I tillegg til sin rolle i glykogenstoffskiftet, er GSK3α involvert i reguleringen av en rekke andre cellulære prosesser, blant annet cellecyklus, apoptose og inflammasjon.

Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.

Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.

Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).

Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.

'Plasmacytom' är en benign (godartad) tumör som består av plasma cells, vilket är en typ av vit blodcell som producerar antikroppar i immunsystemet. Plasmacytomer tenderar att växa lokalt och bilda en massa i ett specifikt område, ofta i benen eller huden. Det är ovanligt att plasmacytomer sprider sig till andra delar av kroppen.

Plasmacytomer skiljer sig från maligna (ontartade) tumörer som kallas multipelt myelom, där plasma cells också spelar en central roll. I multipelt myelom har plasma cellsen förlorat kontrollen över celldelningen och kan sprida sig till andra delar av kroppen, vilket kan orsaka allvarliga komplikationer som benstarknader, njursvikt och immunbrist.

Det är värt att notera att det kan vara svårt att skilja mellan en godartad plasmacytom och en tidig ondartad multipelt myelom, så en patient med en diagnos av plasmacytom bör följas noggrant av en läkare för att säkerställa att tumören inte utvecklas till cancer.

Centrosomen är ett subcellulärt organell som består av två centrioler och pericentriolmaterial, beläget nära cellkärnan hos eukaryota celler. Det fungerar vanligtvis som en mikrotubuliorganiserande center (MTOC) under celldelningen, vilket är viktigt för celldelningens korrekt segmentering och formation av mitotiska spindelnäten. Centrosomen hjälper också till att organisera intracellulära transportprocesser genom att kontrollera mikrotubuli-dynamiken i cellen.

Mastcellssarkom är en sällsynt och aggressiv cancerform som utgår från mastceller, en typ av vita blodkroppar som spelar en viktig roll i kroppens immunförsvar och inflammatoriska processer. Sjukdomen karaktäriseras av oregelbundet växande tumörer som kan uppstå var som helst i kroppen, men vanligtvis ses de i huden eller under huden.

Mastcellssarkom har tre olika stadier (lokalt, regionalt och avancerat) och fyra histopatologiska grader (blandad, höggradig, intermediär och låggradig), beroende på utsträckningen och aggressiviteten hos tumören. Symptomen kan variera beroende på var tumören finns, men de vanligaste symptomen inkluderar rodnad, svullnad, smärta eller känslighet i området där tumören är belägen. Andra symtom kan innefatta feber, viktminskning och trötthet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en biopsi av den berörda vävnaden, följt av mikroskopisk och immunhistokemisk analys för att fastställa typen och graden av mastcellssarkomen. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på stadiet och graden av sjukdomen. Prognosen för mastcellssarkom är generellt sämre än för andra sorters sarcomer, men den kan variera stort beroende på flera faktorer som typ, grad och utsträckning av tumören samt patientens allmänt tillstånd.

Artificiella jästkromosomer är konstgjorda DNA-molekyler som har designats för att bete sig som naturliga kromosomer hos bakteriejästen. De används ofta inom molekylärbiologi och genetisk engineering för att introducera nya gener eller funktioner i jästceller. Artificiella jästkromosomer består vanligen av en ursprunglig jästkromosom som har modifierats genom att klippa bort överflödiga sekvenser och ersätta dem med önskvärda gener eller regulatoriska sekvenser. Dessa konstruktioner kan sedan användas för att skapa jäststammar med specifika egenskaper, till exempel för produktion av proteinmediciner eller för studier av celldelning och cellytisk åldrande.

Bensadinon, även känt som bensamid, är ett centralstimulerande medel som tillhör gruppen amfetaminliknande substanser. Det används huvudsakligen för behandling av ADHD (Uppåtmodstörning) och nässelfeber (urtikaria).

I medicinsk kontext refererar 'bensamider' till bensadinon, men det är värt att notera att termen kan vara missvisande eftersom den låter som en pluralform. Det korrekta sättet att referera till substansen i medicinsk kontext är "bensadinon".

"Bronkialtumörer" refererar till tumörer eller cancer som utvecklas i de luftvägarna (bronki) som för luften in och ut från lungorna. Det finns två huvudsakliga typer av bronkialtumörer:

1. Bronkialcancer: Detta är en form av lungcancer som utvecklas i de stora luftvägarna (bronki). Ovanligare än andra former av lungcancer, men ofta diagnostiseras i ett sen skede och kan vara aggressiv. Rökning är den främsta riskfaktorn för bronkialcancer.

2. Bronkiektasi: Detta är en sällsynt, kronisk lungsjukdom som orsakar permanent utvidgning av de mindre luftvägarna (bronkioler) i lungorna. Bronkiektas kan leda till upprepade lunginfektioner och andningssvårigheter. Det är inte cancer, men det kan öka risken för att utveckla lungcancer.

I medicinska sammanhang används ofta termen "centrala lungcancer" som synonym till bronkialcancer, eftersom tumören ofta växer i de centrala luftvägarna (bronki) nära luftstrupen (trachea).

LIM domain proteins are a group of transcription factors and signaling molecules that contain LIM domains, which are cysteine-rich zinc finger motifs. These proteins play crucial roles in various cellular processes, including cell proliferation, differentiation, migration, and survival. They function as adaptor proteins that mediate protein-protein interactions and regulate the activity of other proteins, such as kinases and transcription factors. LIM domain proteins have been implicated in several diseases, including cancer and neurological disorders.

Endosomal Sorting Complexes Required for Transport (ESCRT) är en grupp av proteinkomplex som spelar en viktig roll i transporten och sorteringen av membranproteiner inom cellen. De är involverade i processer såsom autofagi, multivesikulära kroppars bildning (MVB) och celdelning.

ESCRT-komplexen kan delas in i fyra huvudgrupper: ESCRT-0, ESCRT-I, ESCRT-II och ESCRT-III. Varje komplex har en specifik funktion i sorteringen av membranproteiner och interagerar med varandra för att fullborda processen.

ESCRT-0 är det första komplexet som rekryteras till membranet och är involverat i initial sortering av ubiquitinerade proteiner. ESCRT-I och ESCRT-II hjälper till att deformera membranet och bilda membrantuberler, medan ESCRT-III är involverat i skärning av tuberlerna för att bilda små vesiklar som innehåller de ubiquitinerade proteiner som ska transporteras eller degraderas.

I allmänhet är ESCRT-komplexen viktiga för cellens homeostas och felfunktioner i dessa komplex kan leda till sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Nervskida tumörer, även kända som nerve sheath tumörer, är en typ av godartad (benign) eller elakartad (malign) tumör som utvecklas i de celler som bildar nervens skyddande hölje, så kallade Schwann cells och/eller perineural cells. De två vanligaste typerna av nervskida tumörer är schwannomor och neurofibromor.

Schwannomor utgör ungefär 5% av samtliga benigna intracraniella tumörer hos vuxna och bildas vanligen i de perifera nerverna, men kan också förekomma inuti kraniet eller ryggraden. De tenderar att växa långsamt och orsakar ofta symptom som är relaterade till närheten till den nerv som tumören trycker på.

Neurofibromor är också en benign tumör, men de kan vara mer komplexa än schwannomor eftersom de kan innehålla flera typer av celler och vävnader. De kan också utvecklas i nerverna själva, inte bara i deras skyddande hölje. Neurofibromor är ofta associerade med neurofibromatosis typ 1 (NF1), en ärftlig sjukdom som orsakar flera tumörer och andra hud- och skelettförändringar.

Maligna nervskida tumörer, även kända som maligna periphera nerverstamscellstumörer (MPNST), är ovanliga men aggressiva cancerformer som kan sprida sig till andra delar av kroppen. De kan utvecklas från en befintlig benign nervskida tumör eller uppstå spontant i en nerv.

Behandlingen för nervskida tumörer beror på flera faktorer, inklusive typen, storleken, belägenheten och om det finns någon cancercellsspridning. Konventionella behandlingsmetoder innefattar kirurgi, strålbehandling och kemoterapi. I vissa fall kan immunterapi och andra terapeutiska strategier vara tillgängliga som del av en klinisk prövning.

Retinoic acid receptors (RARs) are a subfamily of nuclear receptor proteins that function as transcription factors and play crucial roles in the regulation of various physiological processes, including development, cell growth, and differentiation. These receptors are activated by retinoic acid, a biologically active metabolite of vitamin A.

There are three types of RARs, designated as RARα, RARβ, and RARγ, each encoded by separate genes. These receptors have a modular structure consisting of several functional domains: the N-terminal A/B domain involved in transcriptional activation, the highly conserved DNA-binding domain (DBD) that recognizes specific DNA sequences called retinoic acid response elements (RAREs), the hinge region (D), and the C-terminal ligand-binding domain (LBD) that binds to retinoic acid and mediates protein-protein interactions.

Upon binding to retinoic acid, RARs form heterodimers with another subfamily of nuclear receptors called retinoid X receptors (RXRs). The RAR-RXR heterodimer then binds to RAREs in the promoter regions of target genes, leading to the recruitment of coactivator and corepressor proteins that modulate transcription. This results in the regulation of gene expression programs involved in various biological processes, such as embryonic development, cell cycle control, and immune function.

Dysregulation of RAR signaling has been implicated in several diseases, including cancers, developmental disorders, and autoimmune conditions. Therefore, understanding the molecular mechanisms underlying RAR function is essential for developing novel therapeutic strategies to target these diseases.

Tarmslemhinna, också känd som kolonslemhinna eller colonmucosa, är den inre ytan av tjocktarmen (colon) som är tapetformad av epitelceller och underliggande bindväv. Den består av tunna, cylindriska epitelceller som sitter tätt intill varandra och bildar ett slags skyddande skikt. Dessutom innehåller tarmslemhinna blodkärl, lymfkärl och nervceller som hjälper till att absorbera näringsämnen, transportera bort avfall och reglera tarmfunktionerna. Tarmslemhinnan är också viktig för immunförsvaret eftersom den innehåller celler som producerar antikroppar och andra substanser som hjälper till att bekämpa infektioner.

"Genomfördelning av gener" är ett begrepp inom genetiken som refererar till processen där gener från två föräldrar överförs och blandas till deras avkomma under den biologiska fortplantningen. Varje individ har en unik kombination av gener, som de har fått från sina föräldrar genom att ärva en halv mängd gener från var och en av dem. Denna process innebär att genfrekvenserna i populationen förändras över generationer, vilket kan leda till en ökad mångfald eller en minskad mångfald av genetisk information beroende på olika faktorer som naturligt urval och genetisk drift.

Under den genetiska omfördelningen sker en slumpmässig kombination av gener från varje förälder, vilket kan resultera i en stor variation i de genetiska egenskaperna hos avkomman. Detta är en naturlig process som bidrar till den biologiska mångfalden och evolutionen inom arter.

I vissa fall kan genetisk manipulation eller tekniker som in vitro-fertilisering och gentekniska metoder påverka denna process genom att direkt införa specifika gener i ett individuellt genomi, vilket kan leda till en förändring av de vanliga mönstren hos genfördelningen.

'Onkogenproteiner, fusion' refererer til proteiner som dannes som følge af genetiske endringer (mutationer) der fører til at to forskellige gener slås sammen og danne et nyt hybridgen. Dette kan ske ved en række mekanismer, herunder translokation, inversion eller insertion af genetisk materiale. Når de to gener slås sammen, kan de give anledning til produktionen af en onkogenprotein, der kan medvirke til udviklingen af kræft.

Fusion af onkogene og normale gener kan føre til overproduktion eller aktivering af onkoproteinet, hvilket kan give cellerne evnen til at vokse og dele sig u kontrollerede måder. Dette kan medføre udviklingen af kræftlignende tilstande, herunder leukemi, lungekræft og brystkræft.

Onkogene proteiner, fusion er et vigtigt område for kræftforskning, da de kan anvendes som mål for nye terapeutiske strategier, herunder små molekyler og monoklonale antistoffer, der er designet til at inaktivere onkoproteinet og forhindre yderligere kræftvækst.

Kolangiokarcinom är en ovanlig form av levercancer som utgår från de små gångar (galblåsor och gallgångar) som transporterar gallflöde från levern till tarmen. Detta cancertyp kan vara mycket aggressiv och svår att behandla. Symptomen på kolangiokarcinom kan variera, men de vanligaste inkluderar gulsot (icterus), viktminskning, smärta i magen eller höger över del av ryggen, mörk urin och ljusa avföring. Behandlingen består ofta av kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på cancerstadiet och allmänt tillstånd hos patienten.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

'v-Akt' er en onkogenprotein som også kjennes under navnet AKT1, og er en serin/treonin-kinase som spiller en sentral rolle i cellers overlevelse og vekst. V-Akt er mutert i visse typer av cancer, og bidrar til u kontrollert cellevekst og antiapoptose (forebyggelse av celledød). Dette leder til uregulær celleproliferasjon og eventuelt til kreft. V-Akt er derfor et viktig mål for kreftbehandling, og inhibitorer av v-Akt utvikles aktivt som en del av kreftforskningen.

En granular cell tumör (GCT) är en sällsynt, icke-malign neoplasi som kan uppstå i olika vävnader i kroppen, inklusive huden, mjuktisslar och centrala nervsystemet. GCT karaktäriseras av stor variabilitet i storlek, från några millimeters till flera centimeters i diameter.

Histopatologiskt sett visar GCT en typisk morfologi med polygonala celler som har eosinofila, granulära cytoplasmatiska innehåll och en väldefinerad, skärskilt avgränsning. De flesta GCT är benigna, men i sällsynta fall kan de vara maligna eller bli onkologiskt aggressiva.

Även om orsaken till GCT fortfarande inte är fullständigt klarlagd, har det föreslagits att den kan uppstå som en reaktiv process på grund av infektion, trauma eller inflammation. Vissa studier har också kopplat GCT till onkogener och tumörsuppressorgener, men ytterligare forskning behövs för att fastställa den exakta patogenesen.

Behandlingen av GCT består vanligtvis av en lokal excision med säker marginal. I de flesta fall är prognosen god efter fullständig excision, men uppföljning är viktigt på grund av riskerna för rekurrens och malign transformation.

Epidermis är den yttersta delen av huden och består av flera cellskikt. Det översta skiktet kallas stratum corneum och är ett tätt packat skikt av döda hudceller som fungerar som en barriär mot vatten, bakterier och andra skadliga ämnen. Övriga skikt innehåller levande celler som producerar den hornartade substansen keratin och skyddar mot mekanisk skada. Epidermis saknar blodkärl och får närings- och syresubstanser via diffusion från det underliggande hudlagret, dermis.

Bukhinnetumörer, också kända som neuroendokrina tumörer i tarmarna eller karcinoidtumörer, är sällsyna tumörer som utvecklas från neuroendokrina celler i tarmarna. Dessa celler producerar hormoner och neuropeptider som reglerar olika kroppsfunktioner. Bukhinnetumörer kan vara godartade eller elakartade, men de flesta är långsam växande och kan vara asymptomatiska under en längre tid. När symtom uppstår kan de variera beroende på tumörens läge och storlek, samt hur mycket hormoner den producerar. Vanliga symtom inkluderar diarré, krampaktiga magontyor, hudrodnad, hosta, andnöd och hjärtklappning. Behandlingen kan omfatta kirurgi, medicinsk behandling, strålbehandling eller kombinationer av dessa.

'Svampproteiner' är ett mycket brett begrepp som inkluderar alla proteiner som produceras eller finns naturligt i svampar. Svampar utgör en egen domän av levande organismer, Fungi, och de har en unik cellstruktur och biokemi jämfört med växter och djur.

Svampproteiner kan variera mycket i sin funktion och struktur beroende på vilken typ av svamp de kommer ifrån och vilket syfte de har i den specifika organismen. Några exempel på olika typer av svampproteiner inkluderar enzymer, toxiner, strukturproteiner, signalproteiner och transporterproteiner.

Enzymer är proteiner som fungerar som biokemiska katalysatorer och hjälper till att accelerera olika reaktioner i svampens cell. Toxiner är skadliga proteiner som kan producera av vissa svampar och användas för att bekämpa andra organismer eller försvara sig själva. Strukturproteiner ger stöd och form till cellen, medan signalproteiner hjälper till att koordinera olika cellprocesser. Transporterproteiner transporterar olika molekyler över celldelarna och hjälper till att reglera cellens inre miljö.

I medicinsk kontext kan svampproteiner ha potential som terapeutiska mål eller som bas för utveckling av nya läkemedel. Exempelvis kan enzymer som produceras av vissa svampar användas i industriella processer, medan toxiner kan användas som modeller för att designa nya läkemedel mot olika sjukdomar.

Cyclin A1 är en typ av cyklin, som är proteiner involverade i cellcykeln – den process genom vilken en cell växer och delar sig för att bilda två identiska dotterceller. Cyclin A1 har specifika roller under både G1-fasen och S-fasen av cellcykeln, men den spelar en huvudsaklig roll under den senare delen av G2-fasen och under M-fasen (mitosen), då cellen förbereds för celldelning.

Under G2-fasen hjälper cyclin A1 till att kontrollera cellens DNA-reparationsprocesser, och när allt DNA har reparerats korrekt aktiverar det progressionen in i mitosen. Under M-fasen är cyclin A1 involverat i regleringen av olika processer som kromosomseparation och celldelning.

Det är värt att notera att överexpression eller mutationer av cyclin A1 kan vara associerade med onkogenesis, det vill säga cancerutveckling.

Adoptive immunotherapy is a type of cancer treatment that involves the transfer of immune cells from a donor (typically the patient themselves) into the patient's body to help fight cancer. The immune cells used in adoptive immunotherapy are often T-cells, which are a type of white blood cell that plays a central role in the body's immune response.

In adoptive T-cell therapy, T-cells are first collected from the patient's blood and then genetically modified in a laboratory to recognize and target specific cancer cells. The modified T-cells are then expanded in number in the lab before being infused back into the patient's body. Once inside the patient's body, the modified T-cells can seek out and destroy cancer cells that express the targeted antigen.

Adoptive immunotherapy has shown promise as a treatment for some types of cancer, particularly blood cancers such as leukemia and lymphoma. However, more research is needed to fully understand its potential benefits and risks, and to determine which patients are most likely to benefit from this type of therapy.

En malign blandtumör (også kendt som en "blastemal tumor" eller "embryonal tumor") er en sjælden type kræft, der primært rammer børn og unge voksne. Disse typer af tumorer dannes fra resterende celler, der normalt forsvinder under fosterdannelsen og i begyndelsen af udviklingen til en voksen.

Malign blandtumører kan opstå overalt i kroppen, men de er særligt hyppige i centralnervøse systemet (hjernen og rygmarven), huden, testiklerne og nyrerne. Disse tumorer vokser hurtigt og har ofte tendens til at sprede sig til andre dele af kroppen (metastaserer).

Malign blandtumører kan være meget svære at behandle, da de ofte er resistent mod strålebehandling og kemoterapi. Chirurgisk fjernelse af tumoren kan være en mulig behandlingsform, men det afhænger af stedet i kroppen, hvor tumoren befinder sig, og om den er lokaliseret eller har spredt sig til andre dele af kroppen.

Prognosen for malign blandtumører varierer meget alt efter type, sted, alder på patienten og om tumoren har spredt sig til andre dele af kroppen. I nogle tilfælde kan prognosen være ret gunstig, mens den i andre tilfælde kan være meget dårlig.

The nucleolus is a small, dense structure found within the cell nucleus of eukaryotic cells. It plays a central role in the production and assembly of ribosomal subunits, which are necessary for protein synthesis. The nucleolus is not surrounded by a membrane and is composed of three main regions: the fibrillar center, the dense fibrillar component, and the granular component. These regions are involved in various stages of ribosome biogenesis, including transcription of ribosomal RNA (rRNA) genes, processing and modification of rRNA, and assembly of ribosomal subunits. The nucleolus can change in size and number depending on the cell's needs, such as during periods of increased protein synthesis or stress.

CD44 är ett transmembranprotein som uttrycks på många olika celltyper, inklusive vita blodceller som lymfocyter och granulocyter. CD44-antigenet är involverat i cellyttra och cellkommunikationsprocesser, såsom adhesion, migration och signalering. Det binder till olika extracellulära matrisproteiner och cytokiner och spelar en viktig roll i immunförsvaret, inflammation och cancer.

CD44 har flera isoformer som bildas genom alternativ splicing av RNA. Den vanligaste isoformen innehåller en konservativ region som kallas standard (SD)-segmentet, som innehåller bindningsställen för extracellulära matrisproteiner och cytokiner. Andra isoformer innehåller variationella (V)-regioner som ger upphov till större diversitet i CD44-strukturen och funktion.

CD44-antigenets uttryck och aktivitet är kopplat till olika sjukdomszustånd, inklusive cancer, autoimmuna sjukdomar och infektioner. I cancer är CD44-antigenet ofta överfört och korrelerar med högre grad av malignitet, invasivitet och metastasering.

I'm sorry for any confusion, but a search of scientific and medical literature does not yield clear or specific information about a protein or marker called "Cystatin M." It is possible that there might be a misunderstanding or error in the term.

Cystatins are a group of proteins that inhibit cysteine proteases, which are enzymes that break down other proteins. There are several types of cystatins, including Cystatin A, B, C, D, S, and others. These cystatins have different tissue distributions, functions, and regulatory roles in various biological processes.

If you meant to ask about a specific type of cystatin or another medical term, please provide more context or clarify your question so I can give you a more accurate answer.

'Binjurebarkstumörer' refererar till abnorma tillväxtor i binjurarnas bark (cortex), som består av specialiserade celler som producerar hormoner. Binjurebarkstumörer kan vara både godartade och elakartade. De godartade tumörerna kallas adenomer, medan de elakartade benämnas adenocarcinomer.

Adenomer är vanligtvis små, icke-kräftliknande tillväxtor som inte sprider sig till andra delar av kroppen. De kan dock producera höga nivåer av binjurehormoner och orsaka symptom som Cushings syndrom eller Conns syndrom.

Adenocarcinomer är sällsynta, men mycket allvarliga former av binjurebarkscancer. De växer snabbt och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på adenocarcinom inkluderar vanligtvis buksmärta, viktminskning, feber och svettningar.

Behandlingen för binjurebarkstumörer kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller mediciner som minskar produktionen av binjurehormoner. Prognosen beror på typen, storleken och spridningen av tumören vid diagnos.

Prediktivt värde av tester (PDV) är ett mått på hur väl en given test kan förutsäga ett specifikt utfall eller en sjukdom hos en individ. PDV uttrycks vanligtvis som sannolikheten för att ett visst utfall ska inträffa baserat på resultatet av en given test.

PDV kan beräknas genom att jämföra sannolikheterna för att ett specifikt utfall ska inträffa med eller utan testresultatet. Denna jämförelse ger en odds ratio, som kan användas för att beräkna PDV.

PDV är viktigt inom klinisk praktik eftersom det kan hjälpa läkare att bedöma riskerna och möjligheterna för olika behandlingsalternativ. Det kan även användas för att screena populationer för högriskpatienter, vilket kan leda till tidigare identifiering och behandling av sjukdomar.

Det är viktigt att notera att PDV inte alltid är statiskt och kan variera beroende på populationen som testas och andra faktorer som prevalensen av sjukdomen, sensitiviteten och specificiteten hos testet. Därför bör PDV alltid tolkas i kontext och tillsammans med andra kliniska informationer.

Caveolin-1 är ett protein som är involverat i cellmembranets struktur och funktion. Det är ett huvudprotein hos caveolae, små inbuktningar av cellmembranet, och spelar en viktig roll i cellytans signaltransduktion, endocytos och trafficking av lipider och proteiner. Caveolin-1 fungerar också som en negativ regulator av signaltransduktionsvägar som är involverade i cellproliferation och överleve. Mutationer i caveolin-1 har associerats med vissa sjukdomstillstånd, såsom lipodystrofi, cancer och kardiovaskulära sjukdomar.

I den medicinska terminologin står G0-fasen för "G0-fasen av celldelningen", vilket är ett tillstånd där celler inte är i aktiv delning och inte heller påverkas av signaler som annars skulle kunna stimulera dem att börja dela sig. Detta skiljer sig från G1-fasen, där cellen har påbörjat förberedelser för celldelning efter en period av inaktivitet i G0-fasen. I G0-fasen är cellcykeln pausad och cellen är i ett tillstånd av differentiering eller kvävning.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

Paragangliom är en sällsynt tumör som utvecklas i det sympatiska nervsystemet, vilket är en del av det autonoma nervsystemet. Tumören bildas i de celler som kallas paragangliocyter och kan förekomma var som helst längs med denna nervbana, vanligtvis nära vissa organ såsom binjurar, njure, hals och hjärna. Paragangliomer kan vara godartade eller elakartade (maligna), beroende på om de sprider sig till andra delar av kroppen eller inte. De kan också producera höga nivåer av katekolaminer, som är hormoner som inkluderar adrenalin och noradrenalin, vilket kan leda till symtom såsom högt blodtryck, snabb hjärtslag, svettningar och yrsel. Behandlingen för paragangliom kan omfatta kirurgi, strålbehandling eller medicinsk behandling beroende på tumörstorleken, läge och omfattning av sjukdomen.

"Hemolytisk plak teknik" är en laboratorietest som används för att diagnostisera eller exkludera ett tillstånd där individens blodplättar (trombocyter) har en tendens att orsaka nedbrytning av röda blodkroppar (erytrocyter). Denna teknik innebär att blodprover tas och placeras på ett glasprovrör med en speciell lösning som gör att blodplättarna agglutinerar, eller klumpar sig ihop, och orsakar hemolys, eller nedbrytning av röda blodkroppar.

Om individen har ett tillstånd där blodplättarna orsakar nedbrytning av röda blodkroppar kommer det att visas som en mörk rödaktig eller brun färg på glasprovrörets botten. Omvänt, om individen inte har detta tillstånd, kommer det inte att finnas någon färgförändring i lösningen.

Det är viktigt att notera att denna teknik inte används ofta idag på grund av att det finns mer specifika och känsliga tester tillgängliga för att ställa diagnosen.

Allelsisk imbalance, också känt som kopiatalletalvi eller copy number variation (CNV), är en genetisk förändring där ett individuellt genoms område innehåller fler eller färre repetitiva sekvenser än normalt. Detta orsakas av att en del av kromosomen, inklusive antingen en, två eller flera gener, har duplicerats eller raderats.

Allelsisk imbalance kan vara ärftlig eller spontan och kan ha olika effekter beroende på storleken och positionen av förändringen. I vissa fall kan allelsisk imbalance leda till genetiska sjukdomar, medan det i andra fall kan vara asymptomatiskt.

Ett exempel på en genetisk sjukdom orsakad av allelsisk imbalance är DiGeorge-syndromet, som orsakas av en mikrodeletion på kromosom 22 och karakteriseras av hjärtfel, palatalspalt, låg muskeltonus och utvecklingsstörning.

Adenovirus E4-proteiner är proteiner som kodas av adenovirus’ E4-genomregion. Detta omfattar vanligtvis fyra olika proteiner (E4orf1, E4orf2, E4orf3 och E4ORF6/7), vilka spelar viktiga roller i virusets replikationscykel genom att modulera cellcykeln, undertrycka värdcellens immunförsvar och främja syntesen av virala proteiner. Dessa proteiner är kända för att variera mellan olika adenovirusserotype och kan påverka patogenes och sjukdomsmönstret hos infekterade individer.

Simian Virus 40 (SV40) är ett polyomavirus som ursprungligen isolerades från rhesusmarkatta (Macaca mulatta) celler. Det upptäcktes första gången på 1960-talet och har sedan dess studerats intensivt. SV40 är en liten, dubbelsträngad DNA- virus som kan orsaka infektion hos både apor och människor.

Viruset är känt för att vara onkogen, vilket betyder att det har förmågan att transformera normala celler till cancerceller under vissa omständigheter. SV40 kan orsaka tumörer hos apor och det finns också epidemiologiska studier som antyder en möjlig koppling mellan SV40-infektion och vissa typer av mänskliga cancerer, såsom mesoteliom och non-Hodgkins lymfom. Dock är det inte fastställt om viruset orsakar cancer hos människor eller om det bara finns i cancercellerna som en slump.

SV40 kan infektera många olika typer av celler, inklusive lung-, njure- och immunceller. Det kan spridas via respiratoriska sekreter, blod eller urin från infekterade individer. Många människor har utsatts för SV40 genom vaccination med levande poliovacciner som var kontaminerade med viruset under 1950- och 1960-talen. Sedan dess har vaccinerna renats från viruset, men det finns fortfarande oro över möjliga långsiktiga hälsorisker för de människor som fick kontaminerade vaccin under den tiden.

I medicinsk kontext är SV40 en viktig forskningsmodell för att studera polyomavirusinfektion och cancerutveckling. Det används också som ett verktyg för att undersöka interaktioner mellan virus och värdceller, samt för att utveckla antivirala behandlingsstrategier.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Tympani, eller tympanon, är den membran som skiljer mellan yttre och mittersta öronghangaren (övre och nedre delarna av örat). Det kallas också trombmembranet eftersom det vibrer när ljudvågorna träffar det, liknas ofta med en trumma. Membranet är cirka 80-100 mm² stort och har en genomsnittlig tjocklek på omkring 0,1 mm hos vuxna. Det är centrerat till ett litet område som kallas umbo, där man ofta kan se den mörka, triangulära, broskiga fliken (tragus) i det yttre örat sticka ut framför. Tympanet skyddas av en tunn hinna och är ansluten till de tre lilla benen inne i mittöronet som överför vibrationerna till inneröronet.

"Colony-forming units (CFU) test" är ett laboratoriemetod för att kvantifiera antalet levande mikroorganismer i en provbildad population. I denna metoden placeras en provvolym på ett medium som tillåter endast specifika arter av bakterier eller svampar att växa och bilda kolonier under optimala förhållanden. Efter en viss inkubationstid räknas antalet distincta kolonier, som är direkt relaterade till antalet levande mikroorganismer i provet. CFU-tester används ofta inom klinisk medicin för att bestämma bakterie- och svampbelastningar på olika ytor eller i olika produkter, såsom livsmedel, vatten, luft, kroppsvätskor och biologiska material. Dessa tester bidrar till att bedöma risker för infektion och att utvärdera effekterna av desinfektions- och sterilisationsprocesser.

Karcinogenicitetstester är en typ av toxicologiska tester som används för att undersöka om en kemisk substans eller en viss exponering kan orsaka cancer hos djur eller celler. Detta görs vanligtvis genom att utsätta djur, ofta möss eller råttor, för höga koncentrationer av den undersökta substansen under en längre tidsperiod och sedan observera om de utvecklar cancer.

Det finns också alternativa karcinogenicitetstester som inte använder djur, till exempel in vitro-tester där celler från djur eller människor exponeras för substansen i en labbmiljö. Dessa tester kan vara mindre etiska och mer kostnadseffektiva än traditionella djurtester, men de kan också ha begränsningar när det gäller att förutsäga cancerutveckling hos hela organismen.

Det är värt att notera att resultat från karcinogenicitetstester inte alltid kan direkt överföras till människor, eftersom djur och människor kan reagera olika på samma substans. Därför används ofta data från flera olika typer av tester, inklusive epidemiologiska studier och mekanistiska studier, för att bedöma karcinogeniciteten hos en given substans hos människor.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Klusteranalys' är en typ av statistisk analys som används för att identifiera grupper (kluster) med hög similaritet inom en datauppsättning. Syftet är att hitta naturliga grupperingar eller mönster i data utan att ha några förutfattade idéer om vilka de skulle vara. Varje grupp består av observationer som är mer lika varandra än de är till observationer i andra grupper.

I en medicinsk kontext kan klusteranalys användas för att undersöka olika typer av data, såsom demografiska data, kliniska data eller genetiska data. Exempel på användningsområden inom medicinen är:

1. Identifiering av subtyper av en sjukdom baserat på symptom, genetisk information eller andra relevanta variabler.
2. Studier av epidemiologi och spridning av infektionssjukdomar genom att klustra tillsammans fall med liknande spridningsmönster.
3. Utveckling av personligat vård baserat på individuella patientegenskaper och behandlingsrespons.
4. Farmakogenetik, för att undersöka genetiska variationer som kan påverka effekten eller biverkningarna av läkemedel.
5. Utveckling av riskmodeller för att förutse sjukdomsutveckling, respons på behandling eller andra relevanta utfall.

I allmänhet är klusteranalys ett kraftfullt verktyg inom medicinsk forskning och praktisk vård, då det möjliggör en djupare förståelse av komplexa mönster och relationer i stora datamängder.

"Antisense DNA" refers to a segment of DNA that is complementary to a specific RNA molecule. Unlike the sense strand, which contains the code for protein synthesis, the antisense strand does not directly code for proteins. Instead, it can bind to and regulate the function of complementary RNA transcripts through various mechanisms, such as preventing translation or promoting degradation of the target RNA. This regulatory function is important in many biological processes, including gene expression control and defense against viral infections.

Benignt fibrös histiocytom (BFH) är ett relativt ovanligt tillstånd som kännetecknas av överdriven vävnadsbildning och ansamling av histiocyter, en typ av cell som ingår i kroppens immunförsvar. Tillståndet kan drabba huden eller andra vävnader i kroppen.

BFH delas ofta in i två typer: dermatofibrom och dermatofibrosis lenticularis disseminata (DFS). Dermatofibrom är den vanligaste formen och visar sig som en eller flera små, hårda knölar under huden, ofta på benen. DFS är sällsyntare och kännetecknas av många små knölar över hela kroppen.

Det är värt att notera att BFH i allmänhet betraktas som ett godartat tillstånd, men det kan i sällsynta fall utvecklas till en ondartad form av histiocytos. Om du eller någon annan upplever symptom som kan tyda på BFH rekommenderar vi att ni söker vård hos en läkare för en korrekt diagnos och behandling.

CDC2 och CDC28 är två namn på samma encym, en serin-treonin kinase som spelar en viktig roll i cellcykeln hos eukaryota celler. Denna kinase reglerar ingången till mitosen, den fas av cellcykeln då cellen delar sig. CDC2/CDC28 aktiveras genom att binda till cykliska komplex av regulatoriska subenheter, och tillsammans med dessa komplex bildar de en aktiverad kinasheter. Dessa komplex kallas också M-CDK (mitotiska cyklin-dependent kinaser).

I medicinska sammanhang refererar begreppet "CDC2-CDC28-kinaser" ofta till denna grupp av kinaser och deras roll i cellcykelregleringen. Avvikelser i CDC2/CDC28-aktiviteten har visats vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer, då onormal cellcykelreglering kan leda till oregelbunden celldelning och tumörbildning.

Cyclooxygenase-2 (COX-2) är ett enzym som spelar en viktig roll i inflammatoriska processer och smärta. Det produceras som svar på olika signalsubstanser, framförallt under patologiska tillstånd såsom inflammation, men även under normala fysiologiska förhållanden. COX-2 är involverat i syntesen av prostaglandiner, som är lipidmedlare av smärta, feber och inflammation. Läkemedel som hämmar COX-2 kallas ofta selektiva COX-2-hämmare och används för att behandla smärta och inflammation vid olika sjukdomstillstånd, såsom reumatoid artrit och efter operationer.

TNF-Related Apoptosis-Inducing Ligand (TRAIL) är ett protein som tillhör tumörnekrosfaktor (TNF) familjen. Det uttrycks av flera olika celltyper, inklusive aktiverade immunceller och stamceller. TRAIL binder till dödlighetsreceptorer på ytan av cancer- och vissa infekterade celler och inducerar apoptos, eller programmerad celldöd. Dessutom har TRAIL visat sig ha potential som en tumörbekämpande behandling genom att döda cancerceller utan påverka normalt fungerande celler.

Epigenomics er en gren within medicin og biologi som undersøker de kemiske markører og processer som kontrollerer hvordan vores gener aktiveres eller deaktiveres uten forandring av DNA-sekvensen selv. Epigenetiske markører kan inkludere faktorer som DNA-metyling, histonmodifikasjoner og RNA-interferanse. Disse mekanismene kan påvirke cellens funksjon og kan være involvert i uviklingsprosesser, aldring og sykdommer, inkludert kraftige sykdommer som kraftcancer. Epigenomics undersøker mønstrene av disse markører over hele genomet for å forstå hvordan de påvirker genernes uttrykk og hvordan de kan forandres under uvikling, aldring eller sykdom.

Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen som sker under meiosen, den typ av celldelning som leder till bildandet av könsceller hos djur och vissa växter. Genetisk rekombination innebär att genetiskt material, i form av DNA-strängar, byts mellan olika kromosomer. Detta sker genom en process som kallas crossing over, där två homologa kromosomer (kromosomer från varsin föräldrageneration som har samma gener i samma ordning) böjs så att deras telomera (ändar) möts och delar av deras längre armar byter plats med varandra.

Genetisk rekombination kan också ske i en laboratoriemiljö genom tekniker som innebär att man klipper DNA-strängar itu och klistrar samman dem på nytt på ett sätt som ger upphov till nya kombinationer av gener. Detta används bland annat vid produktionen av genetiskt modifierade organismer (GMO).

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

"Chromatin assembly and disassembly" refer to the processes by which chromatin, the complex of DNA, histone proteins, and other molecules that make up chromosomes, is organized and reorganized in the cell.

Chromatin assembly refers to the process by which DNA winds around histone proteins to form a more compact structure called a nucleosome. This process is mediated by various protein complexes, including the chromatin assembly factor 1 (CAF-1) and histone chaperones, which help to deposit histones onto the DNA. The degree of compaction can be regulated by various post-translational modifications of the histone proteins, such as methylation, acetylation, and phosphorylation, which can either promote or inhibit chromatin condensation.

Chromatin disassembly, on the other hand, refers to the process by which chromatin is relaxed and made more accessible for transcription, DNA replication, and repair. This process involves the removal of histones from the DNA, as well as the modification of histone proteins to create a more open chromatin structure. Chromatin disassembly is mediated by various protein complexes, including ATP-dependent chromatin remodeling complexes, which use energy from ATP hydrolysis to move or remove nucleosomes, and histone modifying enzymes, which add or remove post-translational modifications to the histone proteins.

Together, these processes of chromatin assembly and disassembly play a critical role in regulating gene expression, DNA replication, and other fundamental cellular processes.

Sp1-transkriptionsfaktoren är en typ av proteiner som binder till specifika sekvenser av DNA och hjälper till att kontrollera uttrycket av gener. Sp1 står för "specifikt bindningsprotein 1" och är ett av de tidigast identifierade transkriptionsfaktorerna. Det binder till GC-boxar, en speciell sekvens av baser i DNA:t, och hjälper till att aktivera eller stänga av transkriptionen av närliggande gener. Sp1-transkriptionsfaktorer spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och respons på stress. Dysfunktion i Sp1-systemet har associerats med olika sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

DNA Copy Number Variations (CNVs) refer to deletions or duplications of sections of the DNA molecule that are larger than 1 kilobase (kb). These variations can result in gains or losses of genetic material, which can affect gene expression and regulation. CNVs are a type of structural variation in the genome and can contribute to genetic diversity among individuals. They have been associated with various diseases, including developmental disorders, cancer, and complex diseases such as schizophrenia and autism. The identification and analysis of CNVs can provide valuable insights into the genetic basis of these conditions and inform diagnostic and therapeutic strategies.

Proteinkonfiguration refererar till den unika sekvensen av aminosyror som bildar ett proteinmolekyls tredimensionella struktur. Denna konfiguration bestäms av proteinkodande gener och påverkas av posttranslationella modifikationer. Proteinkonfigurationen är viktig för proteinets funktion, stabilitet och interaktion med andra molekyler inom cellen.

Struphuvudtumörer, också kända som halsbands tumörer, är en grupp av sjukdomar som drabbar struphuvudet, vilket är den övre delen av halsen och inkluderar stämbanden, stimmkord, stylopharyngeusmuskeln och de översta luft- och matstrupen. Struphuvudtumörer kan vara både godartade (benigna) och elakartade (maligna).

Maliga struphuvudtumörer är cancer som ofta orsakas av abnormalt celldelning i de celler som bildar stämbanden, slemhinnan eller andra strukturer i området. Det finns flera olika typer av maliga struphuvudtumörer, men de vanligaste är squamous cell carcinoma (en form av hud- och slemhinnesscancer), adenocarcinoma, larynxcancer och sarcoma.

Riskfaktorer för att utveckla maliga struphuvudtumörer inkluderar rökning, alkoholmissbruk, exponering för vissa kemiska ämnen och förekomst av human papillomavirus (HPV). Symptomen på struphuvudcancer kan vara heshet, hosta, svårigheter att svälja, smärta i halsen, andnöd och en förändrad röst.

Diagnos av struphuvudtumörer ställs vanligen genom en kombination av fysisk undersökning, bilddiagnostik som datortomografi (CT) eller magnetresonanstomografi (MRT), och biopsi för att fastställa celltyp och malignitet. Behandlingen kan innefatta kirurgi, strålterapi, kemoterapi eller en kombination av dessa.

Oligodeoxiribonukleotider (ODNs) är korta enskilda DNA-strängar som består av mellan några få upp till hundratals nukleotider. De syntetiseras vanligen i laboratorium för att användas inom molekylärbiologi och medicin, exempelvis som primers under PCR eller som antisense-oligonukleotider för att störa specifika genuttryck. ODNs kan också användas som immunterapeutika genom att stimulera immunsystemet att attackera cancerceller eller virusinfekterade celler.

"c-kit" er ein gen som koder for en reseptor for et protein som heter stem cell growth factor (SCF). Dette genet og proteinet spiller en viktig rolle i reguleringen av cellers vekst, differentiering og overlevn. Protonkogenproteinet c-kit er aktivert ved at det binder seg til SCF, og denne aktiveringen fører til en rekke intracellulære signalveier som regulerer cellers adferd. Mutasjoner i c-kit-genet kan føre til uregulering av disse signalveiene og kan være involvert i uviklingen av mange typer av kreft, særskilt hos hunden (hvor det er kjent som mast cell tumorer) og hos mennesker (hvor det er kjent som gastrointestinal stromal tumorer eller GIST).

Läkemedelsresistens hos cancer eller tumör innebär att cancerceller blir mindre känsliga för behandling med läkemedel som tidigare fungerat. Detta kan inträffa på grund av genetiska mutationer eller andra mekanismer i cancercellerna, vilket gör att de inte längre svarar på läkemedlet som förväntat.

Det finns olika typer av läkemedelsresistens hos tumörer, beroende på vilken typ av behandling som används. Till exempel kan resistens mot kemoterapi orsakas av en ökad förmåga hos cancercellerna att reparera skada på DNA eller att pumpa ut läkemedlet från cellen. Resistens mot målriktad terapi, som monoklonala antikroppar eller tyrosinkinashämmare, kan bero på mutationer i de molekyler som behandlingen riktar in sig på.

Läkemedelsresistens hos tumörer är en utmaning inom cancerbehandling och forskning kring hur man kan förhindra eller överbrygga resistens är därför ett viktigt område.

Stat3 (Signal Transducer and Activator of Transcription 3) er ein transkripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av cellulær vekst, differentiering, apoptose og immunrespons. Stat3 aktiveres ved reisingen av intracellulære signalveger som følge av utsendinga av cytokiner og vokslike vekstfaktorer. Når Stat3 aktiveres, transloseres det til kjernen hvor det binder seg til specifikke sekvensene i DNA og regulerer transkripsjonen av tusentvis av gener. Dette fører til endringar i cellulær funksjon og kan være involvert i ulike fysiologiske prosesser som immunrespons, inflammasjon og ondvekst.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

JNK (c-Jun N-terminal kinase) är en typ av mitogenaktiverad protein kinas (MAPK) som spelar en viktig roll i signaltransduktionen och regleringen av cellers proliferation, differentiering, apoptos och överlevnad. JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är en grupp enzymer som aktiveras av olika stressfaktorer och signalsubstanser, vilket leder till fosforylering av flera transkriptionsfaktorer och andra proteiner. Denna fosforylering påverkar proteinernas funktion och aktivitet, vilket i sin tur kan leda till olika cellulära responsar som exempelvis inflammation, immunresponser och apoptos (programmerad celldöd). JNK-mitogenaktiverade proteinkinaser är involverade i en rad fysiologiska processer såväl som i patofysiologiska tillstånd, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes.

Fibrom är en benämning på en godartad, knölig vävnadsväxt (tumör) som består av bindväv. Fibromer kan förekomma varsomhelst på kroppen, men de är vanligast i huden och under huden. De kan också förekomma på senor, muskler, ben och i mjukdelarna runt inälvorna. Fibromer tenderar att växa långsamt och orsakar ofta inga besvär, men de kan ibland bli störande eller smärtsamma om de växer till ett visst storleksomfång eller placeras i en obekväm position. I allmänhet behöver fibromen inte behandlas om de inte orsakar några besvär, men om de gör det kan de avlägsnas genom kirurgi eller annan typ av medicinsk behandling.

Människokromosomer är de strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har 23 par av kromosomer, vilket ger en total på 46 kromosomer per cell hos en normal, frisk individ.

Av dessa 23 par är 22 par autosomala kromosomer, som inte är relaterade till kön. Det sista paret är de två könsbestämmande kromosomerna, X och Y. Kvinnor har två X-kromosomer (XX) medan män har en X-kromosom och en Y-kromosom (XY).

Varje kromosom innehåller tusentals gener som ger instruktioner för hur cellen ska fungera och utvecklas. Kromosomerna är uppbyggda av två armar, en lång arm (q-arm) och en kort arm (p-arm), som är separerade av ett centromer. Centromeren är ett smalt band av proteiner där kromatiderna i varje kromosom är sammanfogade under celldelningen.

Människokromosomer har en total längd på cirka 8 cm och de är mycket viktiga för att bestämma arvsmassan hos människor, inklusive fysiska drag, sjukdomar och andra egenskaper.

Cyklinberoendekinashämmare p57, även känd som KIP2 (Kinesin-like protein 2) eller TPSP1 (Tumor protein p57), är ett protein som hör till familjen CDK-hämmare (Cyclin-dependent kinase inhibitor). Detta protein spelar en viktig roll i celldelningen och cellcykeln, genom att hämma aktiviteten hos specifika cyklinberoende kinaser (CDKs) som är involverade i kontrollen av celldelning.

Proteinet p57 kodas för av genen CDKN1C och innehåller en N-terminal CDK-hämmande domän, en central kinesin-liknande domän samt en C-terminal domän med flera funktionella motiver. p57 binder till och hämmar cyklinberoende kinaser som CDK2/Cyclin E och CDK4/6/Cyclin D, vilket leder till inhibition av celldelningen i G1-fasen.

Mutationer i genen CDKN1C har visats vara associerade med vissa arvsmassabaserade sjukdomar, såsom Russell-Silver syndrom och Beckwith-Wiedemann syndrom, vilka kännetecknas av tillväxthämning, missbildningar och ökad risk för cancer.

Strålsensibiliserende medel är en typ av läkemedel som gör celler i kroppen mer känsliga för strålning. Dessa medel används ofta tillsammans med strålbehandling vid cancerbehandling, eftersom de kan öka effekten av strålningen på tumörcellerna och minska sannolikheten för att cancercellerna ska överleva och fortsätta växa. Strålsensibiliserande medel fungerar genom att störa cellernas förmåga att reparera sig själva efter att de har utsatts för strålning. Exempel på strålsensibiliserande medel är cisplatin, karboplatin och oxaliplatin.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

Alkylerande cellegifter är en typ av kemoterapi som fungerar genom att attackera DNA i cancerceller och förhindra dem från att dela sig och växa. De gör detta genom att addera alkylgrupper till DNA-molekylen, vilket orsakar skador på dess struktur och stör celldelningen. Exempel på alkylerande cellegifter inkluderar cyklofosfamid, ifosfamid, karboplatin och cisplatin.

Bromdeoxiuridin (BrdU) er en slags syntetisk nukleosid som erstattes med thymidin i DNA-strømmen under celldeling. Det blir ofte brukt som en markør for cellulær proliferasjon og kan detekteres gjennom immunfluorescens eller immunhistokimisk metode. BrdU er også vært i kliniske prøver for å behandle visse typer av kraftig cancer, men det har ikke vist noen betydelige forbedringer i overlevelsesratene og kan ha alvorlige bivirkninger.

IRF-1 (Interferon Regulatory Factor 1) er en transskripsjonsfaktor som hører til IRF-familien og spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet og inflammasjonen. IRF-1 aktiveres som svar på infeksjonssignaler, såsom interferon (IFN), og binder seg til specifikke DNA-sekvenser for å regulere uttrykket av gener involvert i immunresponsen, inkludert gener involvert i antivirale svar, apoptose og cellulær prosesser som relaterer til infeksjon og immunitet. IRF-1 kan også være involvert i onkogenese og tumorsuppresjon.

Människokromosomer är de stavformade strukturer i cellkärnan som innehåller genetisk information i form av DNA. Människan har totalt 46 chromosomer fördelade på 23 par, där varje chromosom i ett par är en identisk kopia av den andra.

Det 19:e paret människokromosomer består alltså av två identiska chromosomer, som tillsammans kallas autosomer. Detta betyder att de inte är könskromosomer (X och Y), utan har samma uppsättning gener på varsin kromosom i paret.

Det 19:e paret människokromosomer består alltså av två identiska chromosomer, som tillsammans kallas autosomer. Detta betyder att de inte är könskromosomer (X och Y), utan har samma uppsättning gener på varsin kromosom i paret.

'Caenorhabditis elegans' är en art av rundmaskar som är vanligt förekommande i naturen och används flitigt inom forskning, särskilt inom molekylär biologi och neurovetenskap. Den är mycket liten, med en längd på ungefär 1 mm, och har en kort livslängd på omkring tre veckor.

Den genetiska uppbyggnaden hos 'Caenorhabditis elegans' är väl studerad och den var den första eukaryota organismen vars genom helt secvenserades. Den har en relativt enkel nervsystem med exakt 302 neuron som alla är identifierade och kartlagda, vilket gör den till ett användbart modellorganism för att studera neurobiologiska processer som lära, minne och beteende.

'Caenorhabditis elegans' är också en populär modellorganism inom åldranderesearch på grund av sin korta livslängd och den förmågan att utveckla åldersrelaterade sjukdomar som neurodegenerativa sjukdomar.

Androgenreceptorer (AR) är en typ av steroidhormonreceptor som binder androgener, som till exempel testosteron och dihydrotestosteron. När androgenen binder till receptorn bildas en komplex som kan transkribera DNA och på så sätt reglera genuttrycket i cellen. Androgenreceptorer finns i många olika typer av celler, bland annat i muskelceller, leverceller och könsceller. De spelar en viktig roll för den normala mänskliga utvecklingen och funktionen, men kan även vara involverade i patologiska tillstånd som cancer.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

"Islet cell carcinoma" er en type av kreft som utvikles i de små kuleformede øyebatterier (isletceller) i buksen. Disse cellene produserer hormoner som hjelper reguliere blodsukkeret, og islet cell carcinoma kan oppstå i en av disse hormonproducerende cellene. Dette type kreften kan være svær å diagnostisere tidlig fordi det ofte ikke viser noen tegn eller symptomer før det har spredt seg til andre områder i kroppen. Islet cell carcinoma kan være godartet eller ondartet, og den ondartede formen kan være vanskelig å behandle effektivt. Behandlingen av islet cell carcinoma kan inkludere kirurgi, strålebehandling, kjemoterapi eller multipl modaliteter alt etter type og stadiet på kreftsjukdomen.

P300 och CBP (CREB binding protein) är två proteiner som tillsammans bildar p300-CBP-transkriptionsfaktorerna. Dessa proteiner spelar en viktig roll i celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). De fungerar som transkriptionsfaktorer genom att binda till specifika sekvenser av DNA och reglera uttrycket av gener. P300-CBP-transkriptionsfaktorerna är involverade i en rad cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelreglering, apoptos och respons på tillväxtfaktorer och signalsubstanser. Dysfunktion av dessa proteiner har visats vara associerade med flera olika sjukdomar, inklusive cancer och neurologiska störningar.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

'Lungor' (plural av 'lunga') är de organ i kroppen som hjälper till att andas. De två lungorna finns i bröstkorgen och är omgivna av revben, muskler och hud. Lungornas främsta funktion är att ta emot luft från luftvägarna, syreta den inandade luften och släppa ut koldioxid vid utandning.

Lungorna består av ett komplext nätverk av luftvägar, blodkärl och alveoler (luftsäckar), som möjliggör gasutbyte mellan luften och blodet. Alveolerna är mycket tunna vävnader som tillåter syre att diffundera in i blodomloppet och koldioxid att diffundera ut.

Lungorna är också involverade i andra funktioner, såsom röstproduktion och immunförsvar.

Polycomb Repressive Complex 1 (PRC1) är ett proteinkomplex som spelar en viktig roll i den epigenetiska regleringen av genuttryck. Det är involverat i undertryckandet av flera homeobox-gener, vilka kodar för transkriptionsfaktorer som är involverade i embryonal utveckling och differentiering av celler. PRC1 mediar undertryckandet genom att katalysera monoubiquitineringen av histon H2A vid lysin 119 (H2AK119ub1), vilket leder till en kompaktare och mindre aktiv kromatinstruktur. Dessutom kan PRC1 interagera med andra proteiner och epigenetiska modifieringsenheter för att koordinera undertryckandet av målgener.

Syrebrist, också känt som acidos, är ett medicinskt tillstånd där kroppens blod eller andra kroppsv likuor har för lågt pH-värde, vilket innebär att de är för sura. Normal pH-värde för blodet ligger mellan 7,35 och 7,45. Vid syrebrist sjunker pH-värdet under 7,35.

Syrebrist kan orsakas av olika faktorer, till exempel när kroppen producerar för mycket syra, när njurarna inte kan eliminera tillräckligt med syra eller när kroppen inte får tillräckligt med syre. Symptomen på syrebrist kan variera beroende på allvarlighetsgraden och kan inkludera andnöd, yrsel, trötthet, muskelkramp, samt i allvarliga fall koma eller dödsfall. Behandlingen av syrebrist beror på orsaken till tillståndet och kan innebära behandling med basmedel för att neutralisera överflödig syra, syreterapi för att öka syretillförseln till kroppen eller behandling av underliggande sjukdom orsakande syrebristen.

Mesenchymoma är en sällsynt typ av godartad (benign) tumör som utgår från mesenchymala stammceller, vilket betyder att den kan innehålla olika typer av vävnader som fettvävnad, muskulatur och bindväv. Tumören är oftast lokaliserad till buken eller retroperitonealt område (bakom bukhinnan). Mesenchymoma kännetecknas av att innehålla två eller fler olika histologiska komponenter, där minst en av dessa är en typ av muskulär tumör. Detta gör att den kan vara svår att diagnostisera och klassificera korrekt. Prognosen för mesenchymoma beror på storleken, lokaliseringen och om det finns någon ondartad (malign) komponent i tumören. Behandlingen består ofta av kirurgiskt avlägsnande av tumören.

'Satellite DNA' är en benämning på en typ av repetitivt DNA som förekommer i hög koncentration i centromerområdena och telomererna hos eukaryota kromosomer. Den består av mycket korta, upprepade sekvenssekvenser som kan variera mellan olika arter eller till och med individer inom samma art.

Satellite DNA är inte kodande och har länge ansetts vara "genetiskt dött", men nyliga studier har visat att den kan ha viktiga funktioner i cellkärnan, såsom att hjälpa till att organisera kromosomstrukturen och reglera genuttryck.

Det finns olika typer av satellite DNA, inklusive "simple sequence repeats" (SSR) eller "microsatellites", som består av upprepade en- till sex-nukleotidsekvenser, och "minisatellites", som är längre upprepningar med en längd på 10-60 baspar.

Fosfoproteinfosfatas (FPPS) är en grupp enzymer som katalyserar degraderingen av fosfater i fosforylerade proteiner genom att avlägsna fosfatgrupper från serin, treonin och tyrosin aminosyror. Denna process kallas defosforylering och är en viktig regulatorisk mekanism för cellsignalering och kontroll av cellcykeln. FPPS spelar därför en central roll i cellulär homeostas och störningar i deras funktion har visats vara involverade i flera sjukdomstillstånd, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

"Actiners" är ett medicinskt term som saknar betydelse på engelska eller svenska. Det kan ha förväxlats med "actinic keratosis", som är en medicinsk diagnos på svenska som ungefär betyder "aktinsk broskbildning". Det handlar om en förändring i huden som orsakas av solskador och kan vara ett tecken på ökad risk för hudcancer.

Om du menade något annat, vänligen klargör ditt spörsmål och jag kommer att göra mitt bästa för att besvara det korrekt.

I medicinsk kontext, betyder "restriktionkartläggning" (på engelska: "genetic mapping by restriction analysis") en metod för att undersöka och kartlägga genetiska avvikelser eller variationer i ett individuellt genom. Denna metod använder sig av restriktionsenzymer, speciella enzym som klipper DNA-strängar vid specifika sekvenser, för att skära upp individuets DNA i små fragment. Därefter jämförs storleken och mängden av dessa fragment med referensvärden, vilket kan hjälpa till att lokalisera och identifiera genetiska variationer som kan vara associerade med specifika sjukdomar eller tillstånd. Restriktionkartläggning är en äldre metod som idag ofta ersatts av mer avancerade tekniker, såsom nästa generationens sekvensering (NGS).

Mikrosatellitinstabilitet (MSI) är ett begrepp inom genetiken och betecknar en form av instabilitet i vissa sekvenser av DNA. Mikrosatelliter är upprepningar av korta, en- till fyrnukleotidlånga, sekvenser som kan variera mellan olika individer. Vid MSI har antalet upprepningar i dessa sekvenser förändrats, vilket kan leda till att gener fungerar annorlunda än normalt.

MSI kan uppstå spontant eller som en följd av mutationer i en gen kallad MLH1, MSH2, MSH6 eller PMS2, vilka är involverade i reparationen av felaktigheter i DNA:t. Det finns också vissa former av cancer där MSI är vanligt förekommande, till exempel coloncancer och endometriumcancer. I dessa fall kan MSI vara ett tecken på att tumören har en defekt reparationsmekanism för DNA-skador, vilket kan leda till att fler mutationer uppstår och tumören växer snabbare.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.

NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett proteinmottagare. Detta process kallas ADP-ribosylering och är en posttranslatorisk modifikation som kan påverka proteinet på olika sätt, såsom förändringar i dess funktion, lokalisation eller interaktion med andra molekyler. NAD+ ADP-ribosyltransferas har visat sig spela en viktig roll i flera cellulära processer, inklusive DNA-skador och reparation, celldöd, inflammation och åldrande.

In medical terms, "eye" refers to the specialized sense organ located in the front part of the head that is responsible for receiving and processing visual information. The eye is a complex structure made up of various parts including:

1. Cornea: The clear, dome-shaped surface at the front of the eye that refracts light and protects the eye.
2. Iris: The colored part of the eye that controls the amount of light entering the eye by adjusting the size of the pupil.
3. Pupil: The opening in the center of the iris that allows light to enter the eye.
4. Lens: A biconvex structure located behind the iris that further refracts light and focuses it onto the retina.
5. Retina: A layer of light-sensitive cells at the back of the eye that convert light into electrical signals that are transmitted to the brain.
6. Optic nerve: The nerve that carries the electrical signals from the retina to the brain, where they are interpreted as visual images.
7. Vitreous: A clear, gel-like substance that fills the space between the lens and the retina and helps maintain the shape of the eye.

Overall, the eye is responsible for capturing light, converting it into electrical signals, and transmitting those signals to the brain for processing and interpretation as visual information.

'Parotid neoplasms' refererar till abnorma tillväxt eller förändringar i form av godartade ( icke cancerartade ) eller maligna ( cancerartade ) tumörer i parotisgländan, den största körteln som producerar saliv i huvudet. Parotidgländerna är en par av gländer belägna framför och under öronskålen.

Godartade parotidneoplasmer kan vara bland annat pleomorfa adenomer, Warthins tumör eller basalcellsadenomer. Dessa är oftast långsamt växande och ger mildare symtom som smärta eller svullnad i området.

Maligna parotidneoplasmer kan vara bland annat mucoepidermoid carcinom, adenoid cystic carcinom eller squamous cell carcinom. Dessa är mer aggressiva och kan sprida sig till andra delar av kroppen. Symtomen på maligna tumörer kan inkludera snabb växande svullnad, smärta, otillräcklig öppning av munnen eller ansiktsförlamning.

Behandlingen för parotidneoplasmer kan omfatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi beroende på typen och graden av tumören.

Den medicinska termen "tumörtillbakagång, spontan" refererar till en situation där en cancer eller tumör av någon art spontant minskar i storlek eller aktivitet utan att ha behandlats med kirurgi, strålbehandling eller mediciner. Detta fenomen är ovanligt och kan bero på olika faktorer som tumörens typ, dess genetiska makeup och immunförsvaret hos den enskilda patienten. I vissa fall kan spontan tumörtillbakagång vara temporär, medan den i andra fall kan vara permanent. Det är viktigt att notera att spontan tumörtillbakagång inte är samma sak som en respons på behandling och att det inte finns några etablerade metoder för att framkalla eller förutsäga detta fenomen.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

'Rectal Neoplasms' er en samlebetegnelse for abnorme, voksende tilstander i det endelige del af tarmen, kaldet rektum. Disse tilstander kan være enten godartede (benigne) eller ondartede (maligne), og de inkluderer:

1. Rektale polypper: Små, sækkeformede vævsvækstener, der vokser fra indersiden af rektum. De kan være godartede eller forstadier til cancer (præmaligne).

2. Rektal adenocarcinom: Den mest almindelige form for kræft i det endelige tarmsegment, der dannes fra glandulær epitel og vokser invasivt ind i muskler og blodkar i rektumsvæggen.

3. Rektale squamous cell carcinoma: En sjældnere form for kræft, som udvikles fra platteepithelceller i det øvre del af rektum.

4. KarciNOID tumorer: Små, langsomt voksende tumorer, der dannes fra neuroendokrine celler i rektumsvæggen. De er oftest godartede, men kan under visse omstændigheder blive ondartede.

5. Lymfomer: En sjælden form for kræft, der udvikles fra lymfatiske celler i rektumsvæggen.

6. Sarcoma: En sjælden form for kræft, der udvikles fra muskel- eller bindevævsceller i rektumsvæggen.

7. Melanom: En meget sjælden form for hudkræft, som kan spredes til rektum og andre indre organer.

E2F2 är ett transkriptionellt faktorprotein som binder till DNA och reglerar genuttryck. Det tillhör E2F-familjen av transkriptionsfaktorer, vilka är involverade i cellcykelreglering, differentiering, apoptos och tumörsuppression.

E2F2 verkar som en aktivator av transkription när det binder till DNA tillsammans med sin bindningspartner, DP1 eller DP2. De två bildar ett heterodimer som binder till E2F-svarande element i promotorregionen av målgenerna. När E2F2 är aktiverat kan det främja celldelning och celltillväxt genom att reglera uttrycket av gener involverade i dessa processer.

I motsats till andra E2F-proteiner, som kan fungera som både aktivatorer och repressorer av transkription, är E2F2 huvudsakligen en aktivator. Dess roll i cellcykelreglering och celldelning gör att det har blivit ett intressant mål för cancerbehandling, eftersom felregleringar av dess funktion kan leda till onkogenesis och tumörutveckling.

Insektsproteiner definieras som proteiner som utvinns från insekter, såsom gråsuggor, myror och fjärilar. Dessa proteiner kan antingen komma från hela insekterna eller från specifika delar av dem, som exempelvis puppor eller larver. Insektsproteiner är rika på essentiella aminosyror och antioxidanter, och de har visat sig vara ett potentialt näringsrikt alternativ till traditionell animalisk protein källa. De används också i vissa typer av djurfoder.

Integrase är ett enzym som förekommer hos retrovirus, inklusive HIV, och har en central roll i virusets infektionsprocess. Integrasen katalyserar integrationen av viral DNA in i värddjurets genetiska material, vilket möjliggör fortsatt replikation och infektion av den drabbade cellen. Integraser är därför ett viktigt mål för antiretrovirala läkemedel som används för att behandla HIV-infektioner.

CD11b, också känd som integrin alpha M, är ett protein som uttrycks på ytan av vissa vita blodceller, särskilt neutrofila granulocyter och monocyter. Det är en del av en grupp proteiner som kallas leukocytfunktionanta antigen 1 (LFA-1) heterodimerer. CD11b fungerar som en adhesionsmolekyl och hjälper till att koordinera cell-cell-interaktioner och cell-matrix-interaktioner under immunförsvaret. Det är involverat i processer som kemotaxis, fagocytos och aktivering av immunceller. CD11b kan också fungera som en receptor för komplementproteinet C3bi och bakteriella ytproteiner, vilket hjälper till att identifiera och eliminera patogener.

"Untranslated RNA" refererer til de dele af et RNA-molekyle, som ikke oversættes til protein. Disse områder findes i både messenger RNA (mRNA) og ribosomalt RNA (rRNA). I mRNA kan der være en utranslateret region foran (5'-ende) og/eller efter (3'-ende) den del af molekylet, som kodes for et protein. Disse regioner kaldes henholdsvis 5'-utranslated region (5'-UTR) og 3'-utranslated region (3'-UTR). De utranslaterede regioner indeholder ofte sekvenser, som regulerer stabiliteten af mRNA, transporten af mRNA ud af nucleus og effektiviteten af proteintranslationen.

Physiological feedback, also known as biofeedback, refers to the process of measuring and providing information about a person's physiological state in real-time, with the goal of helping them learn to consciously control and regulate their body's responses. This is typically done through the use of sensors that measure various physiological signals, such as heart rate, blood pressure, skin conductance, muscle activity, and brain waves.

The feedback provided by these sensors can help individuals identify and become more aware of their physical responses to stress, emotions, and other stimuli. With practice, they can then learn to use this information to modify their physiological state, leading to improvements in physical and mental health outcomes. Physiological feedback is used in a variety of clinical and non-clinical settings, including the treatment of conditions such as anxiety, depression, chronic pain, and high blood pressure.

Estrogen Receptor Alpha (ERα) är en typ av estrogenreceptor, som är en typ av protein som binder till kvävebasen estradiol, en form av östrogen, i cellkärnan. När ERα binder till estradiol aktiveras det och fungerar som en transkriptionsfaktor, vilket innebär att det reglerar genuttrycket av specifika gener i cellen. ERα spelar en viktig roll i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd) i bland annat bröst- och reproduktionssystemet hos däggdjur.

Abnormala nivåer eller funktioner av ERα har visats vara relaterade till flera patologiska tillstånd, inklusive bröstcancer. Många behandlingar och läkemedel för bröstcancer riktas mot ERα, inklusive aromatashämmare som blockerar produktionen av estradiol och selektiva östrogenreceptormodulatorer (SERMs) som binder till ERα och förhindrar att det aktiveras av estradiol.

'Caenorhabditis elegans' är en art av frilevande, transparenta rundmaskar som är vanliga modellorganismer inom biologisk forskning. Proteiner i C. elegans studeras för att förstå deras funktion och interaktioner på cell- och molekylär nivå.

En definition av 'Caenorhabditis elegans-proteiner' skulle vara:

Proteiner som kodas av gener i Caenorhabditis elegans-genomet. Dessa proteiner uttrycks i C. elegans-celler och har en rad olika funktioner, inklusive strukturella, metaboliska, regulatoriska och signaltransducerande roller som är essentiella för cellulär processer och organismens överlevnad. Caenorhabditis elegans-proteiner kan studeras genom biokemiska, genetiska och bioinformatiska tekniker för att förstå deras struktur, funktion och interaktioner med andra molekyler i cellen.

Metylnitrosourea (MNU) är ett kraftfullt laboratoriepreparat som används som cancerogent ämne i forskningsstudier. Det är en typ av nitrosoura, en grupp av kemiska föreningar som innehåller en nitrosgrupp (-NO) och en ureagrupp (-NH-CO-NH2).

MNU är specifikt en alkylerande agens, vilket betyder att den kan reagera med DNA i celler och orsaka mutationer. Den kan orsaka en specifik typ av DNA-skada som kallas O6-metylguanin, vilket kan leda till onormal celldelning och slutligen cancer. MNU används ofta för att studera cancerutveckling och behandlingsstrategier i djurmodeller. Det är dock inte en substans som används inom klinisk medicin på människor.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

"Bisköldkörtel tumörer" refererer til voksende, abnormale celler i skjoldbruskkirtelen. Skjoldbruskkirtelen er en endokrin gland, plassert i halsen, som produserer hormoner som kontrollerer metabolismen og vekst.

Bisköldkörtel tumører kan være godartet (benigne) eller ondartet (malignt). Godartede tumører vokser langsomt og størrelsen øker over tid, men de er vanligvis ikke livstruende. Ondartede tumører kan vokse raskt, spre seg til andre kroppdeler og kan være livstruende.

Det er viktig å oppsøke medisinsk veiledning hvis du oppdager noen av følgende symptomer: en utvidet biskjoldkörtel, hoste, strubevansproblemer, vanskelighet i slikking, vanskelighet i å synke, trang til å spise og vektforlust. En medisinsk undersøkelse kan avklare om det er noen abnormaliteter i skjoldbruskkirtelen og om det er behov for ytterligere behandling.

Aneuploidi är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormalitet i antalet kromosomer hos en cell eller ett individ. Normalt har människor 46 kromosomer, organiserade i 23 par, med en kopia från varje förälder. Aneuploidi innebär att det finns ett extra kromosom (trisomi) eller saknas ett kromosom (monosomi). Exempel på aneuploidier är Downs syndrom, som orsakas av trisomi 21, och Turner syndrom, som orsakas av monosomi X. Aneuploidi kan uppstå under celldelningen, då felaktiga separation av kromosomerna kan leda till att en cell får för många eller för få kromosomer.

Bcl-x-protein är ett protein som tillhör Bcl-2-familjen, som innehåller proteiner med en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos). Bcl-x-proteinet finns i två isoformer, Bcl-xL och Bcl-xS, som har olika funktioner. Bcl-xL är ett antiapoptotiskt protein som hjälper till att förhindra cellens död, medan Bcl-xS istället verkar förena sig med andra proteiner för att främja apoptos.

Bcl-x-proteinet har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och reglering av cellens överlevnad eller död. Det inkluderar bland annat BH1, BH2 och BH3-domäner, som är involverade i protein-protein-interaktioner, samt en C-terminal transmembrandomän som möjliggör för proteinet att lokaliseras till mitokondriens yta.

Dysreglering av Bcl-x-proteinet och andra medlemmar i Bcl-2-familjen har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

En histonacetyltransferas (HAT) är ett enzym som överför en acetylgrupp från acetyl-CoA till lysinrester i histonproteiner, vilka är de proteiner som DNA är vindad runt i kromosomernas struktur. Denna process kallas histonacetylering och leder vanligtvis till en ökad transkriptionsaktivitet eftersom den förändrar kromatinstrukturen så att den blir mer tillgänglig för transkriptionsfaktorer och andra proteiner som är involverade i genuttryck. HATs spelar alltså en viktig roll i regleringen av genuttryck och cellulär funktion.

Hormonberoende tumörer är en typ av cancer som växer och sprider sig snabbare i närvaro av specifika hormoner i kroppen. De flesta hormonberoende tumörerna är godartade, men vissa kan bli elakartade över tid.

Hormonberoende tumörer kan påverkas av hormoner som produceras naturligt i kroppen, såsom östrogen, progesteron och testosteron. Dessa hormoner binder till receptorer på cancercellerna och stimulerar celldelning och tillväxt.

Exempel på hormonberoende tumörer inkluderar bröstcancer hos kvinnor (i synnerhet äkta hereditära cancerformen kallad BRCA1/2-relaterad cancer), prostatacancer hos män och sköldkörtelcancer.

Behandlingen för hormonberoende tumörer innebär ofta att blockera produktionen av de hormoner som driver tillväxten eller hindra dem från att binda till receptorerna på cancercellerna. Exempel på behandlingsmetoder är mediciner som blockerar östrogenproduktionen hos kvinnor med bröstcancer, såsom aromatashämmare och tamoxifen, samt antiandrogener som blockerar testosteronverkan hos män med prostatacancer.

HSP40-stressproteiner, også kjent som heat shock protein 40 (HSP40) eller DnaJ-proteiner, er en type molekyler kalt chaperoner som hjelper til å veilede og regulere folding av andre proteiner i cellen. De fungerer sammen med HSP70-stressproteiner for å hjelpe proteiner til å nevne korrekt falt under normale forhold, men også under stressfulle situasjoner som er høye temperaturer, oxidativ stress og andre skader på cellen. HSP40-proteinene kan også være involvert i proteasom-medierte degradasjon av feilfoldede proteiner. Navnet «stressproteiner» kommer fra det faktum at uttrykket av disse proteinene øker under stressfulle forhold for å hjelpe cellen til å overleve og vende tilbake til normal funksjon etter stress.

Checkpoint Kinase 2 (Chk2) er en kinase, en type enzym som kan fosforylere andre proteiner for å aktivere eller deaktivere dem. Chk2 spiller en viktig rolle i cellecyklusregulering og DNA-skaderespons. Det blir aktivert i tilfelle av DNA-skader, som kan oppstå ved eksponering for ioniserende stråling eller kjemisk skade. Når Chk2 aktiveres, vil det fosforylere andre proteiner som enten stopper cellecyklusen eller sørger for at defekte celler går i apoptose (programmert celledød). Dette er en naturlig del av kroppens mekanisme for å beskytte seg mot skadelige og abnorme celler.

Stat-transkriptionsfaktorer (Stat-proteiner) är en grupp av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och immunresponser. De aktiveras genom signaltransduktionsvägar som får dem att dimera och binda till specifika DNA-sekvenser i promotor- och enhancerregioner av målgener. Stat-transkriptionsfaktorerna har fått sitt namn från det engelska ordet "stat" som betyder "snabbt", eftersom de ofta är involverade i snabba, nödvändiga cellulära respons på till exempel cytokiner och tillväxtfaktorer. Stat-transkriptionsfaktorerna kan även vara involverade i onkogenes och tumörsupressionens regulering, vilket gör dem intressanta som möjliga terapeutiska mål vid cancerbehandlingar.

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 13 (PTPN13) er også kjent som Fas-associated phosphatase 1 (FAP-1) og er ein fosfatase som spesifikt kan avmonofosforylere tyrosinresidyer i proteiner. PTPN13 hører til den ikke-reseptorbaserte klassen av protein tyrosine phosphataser (PTPs) og inneholder en N-terminal PTP domene, flere PDZ domener og en C2 domen.

Denne enzyma er involvert i reguleringen av mange cellulære prosesser, blant annet celldeling, cellevandring, signaltransduksjon og apoptose (programmert selvmord av celler). PTPN13 har vist seg å interagere med flere reseptorer og signaleprotéiner, inkludert Fas-reseptoren, EGFR (epidermal growth factor receptor) og integrinene. Dette gjør at det kan regulere intracellulære signalveier som er involvert i cellers vekst, differentiering og overlevelse.

Mutasjoner i PTPN13-genera har vore knyttet til forskjellige medisinske tilstander, blant annet kreft (f.eks. hodgkins lymphoma), neurodegenerative lidelser og skeletale abnormaliteter.

Trombospondin-1 (TSP-1) är ett glykoprotein som uttrycks av flera olika celltyper, inklusive endotelceller och fibroblaster. Det är en stor multiplykrositelliknande molekyl som består av tre domäner: en N-terminal heparanbindningsdomän, en central procollagen-, von Willebrand factor type A- och kollagendomän samt en C-terminal calciumbindandedomän.

TSP-1 har flera funktioner, men det är mest känt för sin roll i blodkoagulering och celladhesion. Det fungerar som en brygga mellan celler och extracellulär matrix (ECM) och kan påverka celldifferentiering, migration och proliferation. TSP-1 är också en aktivator av transformeringsfaktor beta (TGF-β), ett cytokin som spelar en viktig roll i vävnadens remodellering och fibros.

I patofysiologiska sammanhang har TSP-1 visat sig vara involverat i flera sjukdomar, inklusive ateroskleros, cancer och fibros. Höga nivåer av TSP-1 korrelerar ofta med sämre prognos i cancer, vilket kan bero på dess förmåga att undertrycka immunförsvaret och främja tumörväxten.

Transfer RNA (tRNA) är ett slags RNA-molekyler som spelar en central roll i den genetiska koden och proteinsyntesen. Varje tRNA-molekyl har en specifik sekvens av nukleotider, kallad antikodon, som kan binda till motsvarande komplementärt kodon på en mRNA-molekyl under translationen.

tRNAs är relativt korta RNA-molekyler, vanligtvis med en längd på omkring 70-90 nukleotider. De har en speciell tertiär struktur som inkluderar tre loopar och två stjälpar, vilket ger upphov till en klöverbladsliknande form. Denna struktur är viktig för att tRNA ska kunna binda till både aminosyror och mRNA under proteinsyntesen.

Varje celltyp i ett levande väsen har en uppsättning unika tRNAs som kan koda för alla de olika aminosyrorna som behövs för att bygga upp proteiner. Under translationen hjälper tRNA:erna till att korrekt översätta den genetiska koden i mRNA till en sekvens av aminosyror som bildar ett protein.

Gentransduktion är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där genetisk information överförs från ett bakteriofag (bakterievirus) till en bacteriecell. Detta sker genom att bakterioviruset infekterar bakterien och inslussar en del av sitt eget genetiska material i den bakteriella cellen under reproduktionen. Denna process kan leda till förändringar i bakteriens genetiska makeup, inklusive potentialen att få nya egenskaper eller bli resistent mot vissa typer av antibiotika.

'Svampgener' refererar till de arvsmassor (DNA) som finns hos svampar. Svampgenerna innehåller instruktionerna för hur svampcellen ska fungera och utvecklas. Den genetiska informationen i svampgenerna kodar för proteiner och RNA-molekyler som har olika funktioner i cellens tillväxt, reproduktion, metabolism och respons mot miljöfaktorer. Svampgenernas uppbyggnad och funktion är unika jämfört med andra levande varelsers gener, eftersom svampar utgör en egen rike av organismer.

Sirolimus, också känt som Rapamune, är ett immunsuppressivt läkemedel som används för att förhindra avstötning efter organtransplantationer. Det verkar genom att hämta ned T-cellernas aktivitet och på så sätt minska risken för immunreaktioner mot det transplanterade organet. Sirolimus är ett makrolidderivat som hämmar kinashämban A mTOR (mammalian target of rapamycin), vilket i sin tur styr cellcykeln, celldifferentiering och celldöd. Läkemedlet kan också användas för att behandla vissa typer av cancer, såsom njurcancer och sarcom, på grund av dess förmåga att hämma celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl).

"Sulfite" er ein betegnelse for salter, estre og estere av svovelsyrlighet (H2SO3). Disse forbindelsene inneholder sulfongruppen (-SO3) og kan forekomme naturlig i viss mat og drikke, men de brukes også som konserveringsmiddel og antioxidant i mange fødevarer og drikke. Sulfiter er godkjent til bruk i mat- og drikkevareindustrien i flere land, men noen mennesker kan ha allergiske reaksjoner på dem. I USA må produkter som inneholder sulfiter mer en 10 ppm (parts per million) være mærket med en advarsel om å inneholde svovelholdige konserveringsmidler.

Leupeptin är ett proteinhibitor som hämmar en rad proteolytiska enzymer, däribland serinproteas, cysteinproteas och aspartylproteas. Det används i biokemisk forskning för att inhibera degraderingen av proteiner under olika experimentella förhållanden. Leupeptin har också visat sig ha potential som ett terapeutiskt medel inom medicinen, särskilt inom områdena cancer och neurodegenerativa sjukdomar, då dess förmåga att hämma proteas-aktiviteten kan påverka cellers överlevnad och apoptos.

Matrix metalloproteinase 9 (MMP-9) är ett enzym som tillhör en grupp av enzymer som kallas matrix metalloproteinaser (MMPs). Dessa enzymer är involverade i nedbrytningen och omstruktureringen av extracellulär matrix, det vill säga det stödjeväv som finns mellan celler. MMP-9 är specifikt inblandat i nedbrytningen av typ IV collagen, ett protein som utgör en viktig del av basalmembranet, en tunn yttre skikt av extracellulär matrix som fungerar som en barriär och stödjeväv runt blodkärl och andra strukturer. MMP-9 produceras främst av celler i det immunsystemet, såsom neutrofila granulocyter (en typ av vit blodcell), men kan också produceras av andra celltyper som till exempel cancerceller. Enzymets aktivitet är nödvändig för normal fetal utveckling och vuxen homeostas, men ökad aktivitet av MMP-9 har associerats med flera sjukdomstillstånd, till exempel cancer, autoimmuna sjukdomar och neurologiska sjukdomar.

En lymfocytkultur, blandad (MxC), är en laboratoriemetod där man odlar och analyserar olika slags vita blodkroppar, eller lymfocyter, tillsammans i ett prov. Lymfocyterna är en del av vårt immunförsvar och hjälper till att försvara oss mot infektioner och sjukdomar.

I en blandad lymfocytkultur inkluderas ofta både T-lymfocyter och B-lymfocyter, två viktiga typer av vita blodkroppar som har olika funktioner i immunförsvaret. Genom att odla och analysera lymfocyterna tillsammans kan forskare och kliniker studera deras interaktioner och respons på olika stimuli, till exempel infektionsagenter eller substanser som påverkar immunsystemet.

Detta kan vara användbart inom flera områden, till exempel vid forskning kring immunologi, diagnostisering och monitorering av sjukdomar som berör immunsystemet, samt utveckling och testning av nya läkemedel och vacciner.

Interleukin-1 (IL-1) är en typ av cytokin, som är signalmolekyler som används för celldelning, tillväxt och kommunikation. IL-1 finns i två former, kallade IL-1α och IL-1β, båda är involverade i inflammatoriska processer i kroppen. De aktiverar immunceller och orsakar sårbarhet för smärta, feber och andra symtom av inflammation. IL-1 produceras av flera olika celltyper, inklusive makrofager, monocyter och endotelceller. Det är involverat i sjukdomar som reumatoid artrit, gikt, diabetes och cancer.

CD82, också känt som fascin, är ett transmembrant protein som tillhör familjen tetraspaniner. Det är involverat i cellytorna och cell-cell kontakterna, samt kan ha en roll i cellmigration och invasivitet hos cancerceller. CD82 fungerar som en tumörsuppressor och kan påverka negativt cancercellers förmåga att metastasera.

Som ett antigen, kan CD82 vara en mål för immunförsvaret i kroppen. Det kan presenteras på cellytan tillsammans med MHC klass I-molekyler och binda till CD8+ T-celler, vilket kan initiera en cellmedierad immunrespons mot cancerceller som uttrycker detta protein. Emellertid kan nedreglering eller förlust av CD82-uttrycket under cancerutvecklingen hjälpa till att undvika denna immuna respons och bidra till cancerens progression.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.

"Dimerisering" er en begrep i biokjemisk sammenheng og refererer til den proces, hvor to identiske eller ikke-identiske proteiner eller andre molekyler kobles sammen for å forme en større kompleks struktur. Disse parrede enheter kaller man "dimere". Dimeriseringen kan forekomme naturlig i levende organismer, men den kan også oppstå som en følge av eksogene faktorer, for eksempel ved virkning av visse typer medisinsk behandling.

Dimeriseringen kan ha betydning for mange forskjellige biologiske funksjoner, inkludert signalering, regulering og transport av molekyler i cellen. I noen tilfeller kan feilregulering av dimerisering føre til ubalanse i cellefunksjonen og kan være involvert i uviklingen av visse sykdommer, for eksempel kreft.

I medicinsk kontext, betyder "multigen familj" en familj där flera personer över två generationer har diagnostiserats med samma ärftlig sjukdom. Detta kan inkludera till exempel en mor och hennes barn, deras far/morfar och eventuellt även syskon eller kusiner till barnen.

Multigen familjer är viktiga att identifiera eftersom det kan indikera ett större risk för släktingar att utveckla samma sjukdom. Genetisk rådgivning och screening kan då erbjudas för att tidigt upptäcka och möjligen behandla sjukdomen innan allvarliga symptom uppstår.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

Medicinskt syrgas, ofta bara kallad syrgas, är syre i ren form som används inom sjukvården för andning. Det är ett gasartat preparat som består av minst 99% syre. Syrgas används vanligen via en andningsmask eller genom en injekterbar behållare med hjälp av en syrgaspump.

Syrgas används ofta för att behandla patienter som lider av syrebrist i blodet, till exempel på grund av lung- eller hjärtsjukdomar, trauma eller vid allvarliga infektioner. Det kan också användas under operationer och vid intensivvårdsbehandling för att stödja andningen och förbättra syresättningen i blodet.

Tiazider är ett samlingsnamn för en grupp av diuretiska läkemedel (vattengripare) som har en tiazidliknande kemisk struktur. De verkar genom att hindra något av natriumreabsorptionen i distala tubuli i njuren, vilket leder till ökat utsöndring av natrium, klorid och vatten i urinen.

Tiazider används vanligen för att behandla högt blodtryck, hjärtsvikt och ödem. De kan också användas för att behandla andra sjukdomar som diabetes insipidus och hypokalemi (lågt kalium).

Exempel på tiazider inkluderar hydroklorotiazid, indapamid och metolazon.

'Gene knock-in' är en teknik inom genetisk engineering där en specifik gen eller sekvens av DNA introduceras och integreras på ett specificerat ställe i ett genom. Detta kontrasterar med 'gene knockout' tekniker, där en gen istället inaktiveras eller tas bort.

Genom att använda sig av olika molekylära mekanismer, till exempel homolog rekombination, kan forskare ersätta en endogen (naturligt förekommande) gen med en modifierad version av samma gen, lägg till en ny gen i ett specifikt locus eller införa en reportergen för att studera geners funktion och uttryck.

Gene knock-in tekniker används ofta inom grundläggande forskning för att undersöka geners funktion, men de kan även ha tillämpningar inom klinisk medicin, exempelvis för att korrigera genetiska defekter eller för att skapa djurmodeller av humana sjukdomar.

I'm happy to help! However, I must admit that I find your request for a "medical definition of 'Leukemia, experimental'" a bit puzzling. Leukemia is a well-established medical term that refers to a type of cancer that affects the blood and bone marrow, leading to an overproduction of abnormal white blood cells. The term "experimental" suggests that you might be looking for information about ongoing research or clinical trials related to leukemia, but it's unclear how that would fit into a medical definition.

If you're interested in learning more about experimental treatments for leukemia, I can certainly provide some information on that topic. There are many ongoing research studies and clinical trials aimed at developing new and more effective therapies for leukemia, including immunotherapies, targeted therapies, and stem cell transplantation approaches. However, it's important to note that these treatments are still in the experimental stages and may not be widely available or covered by insurance.

If you could provide some additional context or clarify what you're looking for, I would be happy to try and tailor my response to better meet your needs!

Kontakthämmning (eller kontaktallergi) är en immunologisk reaktion som orsaks av direkt kontakt med ett allergen. Detta skiljer sig från andra typer av allergier, som exempelvis respiratoriska eller gastrointestinala allergier, där allergisvaret inandas eller intas. Vid kontakthämmning utvecklar individen en ökad känslighet för ett visst allergen efter att ha haft kontakt med detta vid ett tillfälle. Nästa gång personen exponeras för samma allergen uppstår en immunologisk reaktion, vilket leder till att huden blir röd, öm och svullen. Exempel på vanliga allergener som kan orsaka kontakthämmning innefattar nickel (som förekommer i smycken), klor, latex och kosmetika.

Urotelial cells, även känt som transitional epithelial cells, är typen av celler som liningar de flesta delarna av urinvägar systemet, inklusive nedre delen av urinröret och urinblåsan hos människor. Dessa celler har en förmåga att sträcka ut sig och ändra form när de utsätts för variationer i tryck eller volym, vilket gör dem väl anpassade till deras funktion som en barriär som skyddar urinvägarna från infektion och skada. Urotelial cell cancer, också känd som transitional cell carcinoma, är en typ av cancer som kan drabba dessa celler i urinvägar systemet.

Oligonukleotider är korta, syntetiska eller halvsyntetiska sekvenser av nukleotider, som är byggstenarna i DNA och RNA. Oligonukleotider kan vara upp till 20-30 nukleotider långa och används ofta inom molekylärbiologi och genetisk analys, exempelvis som primers vid PCR (polymeraskedjereaktion) eller som sond i norrskensekvensering. Deras specifika sekvens gör att de kan binda till komplementära sekvenser i DNA eller RNA-molekyler, och på så sätt användas för att detektera, kvantifiera eller modifiera specifika genetiska sekvenser.

Jag antar att du söker en medicinsk definition av mitos, inte "mitosindex". Mitos är en cellcykelprocess där DNA kopieras och delas upp mellan två identiska dotterceller. Det är en grundläggande process för tillväxt, healing, reproduktion och repair hos levande organismer.

En mitosindex kan vara ett mått på hur snabbt celler delar sig genom mitos. Det kan användas som ett sätt att mäta celldelningstakten i en population av celler. Ibland kan det användas som ett prognostiskt eller prediktivt verktyg inom cancerbehandling, eftersom snabbare delande sig cancerceller kan ha en högre mitosindex än långsammare delande sig celler.

Alfa-1-antitrypsin (AAT), också känt som alfakatenin, är ett protein som produceras i levern och har en viktig roll i att skydda lungorna från skada. Det gör detta genom att neutralisera neutrofil elastas, ett enzym som kan bryta ned elastin i lungornas vävnader. När alfa-1-antitrypsin-produktionen är nedsatt eller när det inte fungerar korrekt, kan det leda till lungsjukdomar såsom kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) och emfysem. Det finns också en ärftlig sjukdom som kallas alfa-1-antitrypsinbrist, där individen har mycket låga nivåer av detta protein i kroppen.

Insekthormoner är signalmolekyler som produceras och secreteras av insekters endokrina system. De reglerar olika fysiologiska processer såsom utveckling, tillväxt, metabolism och reproduktion. Exempel på insekthormoner är ekdyson, juvenilhormon och hormonet som styr könsutvecklingen hos hanar, välkänt som 20-hydroksyecdyson. Dessa hormoner binder till specifika receptorer i målcellerna och utövar sin effekt genom att påverka genuttrycket i cellen. Det är värt att notera att vissa insekthormoner kan ha en strukturell och funktionell likhet med hormoner hos däggdjur, men deras mekanismer av verkan kan vara olika.

Transkriptionsfaktor ReIA, också känd som NF-κB (Nuclear Factor kappa B), är ett protein som spelar en viktig roll i regulationen av cellytisk signalering och respons på cellulär stress, cytokiner och signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation.

ReIA/NF-κB verkar genom att binda till specifika DNA-sekvenser i promotorregionerna hos målgenen och påverka deras transkriptionella aktivitet, vilket leder till syntesen av olika proteiner involverade i olika cellulära processer som celldelning, apoptos (programmerad celldöd), inflammation och immunresponser.

ReIA/NF-κB finns vanligtvis inaktiverat i cytoplasman genom att bindas till en inhibitorprotein kallat IκB. När cellen utsätts för en stimulus som aktiverar ReIA/NF-κB, såsom cytokiner eller signalsubstanser relaterade till immunförsvar och inflammation, leds detta till fosforylering och degradering av IκB, vilket frigör ReIA/NF-κB för att transloceras in i cellkärnan där det binder till DNA och påverkar genuttrycket.

Adenocystic carcinoma is a rare type of cancer that can occur in various organs and tissues of the body, but it most commonly affects the salivary glands, particularly the minor salivary glands located in the roof of the mouth. This type of cancer arises from the glandular cells that line the ducts of the salivary glands, and it is characterized by its slow growth and tendency to spread along nerves.

Adenocystic carcinoma is typically a low-grade malignancy, which means that it grows slowly and is less likely to metastasize or spread to other parts of the body compared to higher-grade cancers. However, it can still invade nearby tissues and structures, making it difficult to completely remove with surgery.

The symptoms of adenocystic carcinoma depend on the location of the tumor. In the salivary glands, it may cause painless swelling or a lump in the mouth, neck, or face. Other possible symptoms include numbness, weakness, or difficulty moving facial muscles.

Treatment for adenocystic carcinoma typically involves surgery to remove the tumor, followed by radiation therapy to kill any remaining cancer cells. In some cases, chemotherapy may also be used. The prognosis for adenocystic carcinoma varies depending on the location and size of the tumor, as well as the stage of the disease at diagnosis.

Multivariabelanalys (MVA) är ett samlingsbegrepp för statistiska metoder som används när man studerar relationen mellan två eller flera variabler samtidigt. MVA används ofta inom epidemiologi, klinisk forskning och biostatistik för att undersöka hur olika faktorer påverkar ett visst utfall, till exempel en sjukdom. Genom att ta hänsyn till flera variabler samtidigt kan man få en mer komplex bild av de faktorer som påverkar utgången och hur de relaterar till varandra.

Exempel på metoder inom MVA är logistisk regression, Cox-regression, linjär diskriminantanalys och faktorellanalyser. Dessa metoder kan användas för att undersöka samband mellan variabler, förutsäga risker och utfall samt gruppera observationer baserat på deras gemensamma egenskaper.

Det är viktigt att vara medveten om att MVA-metoder kan vara känsliga för felkällor som multikollinearitet, interaktion mellan variabler och överanpassning. Dessa aspekter bör tas hänsyn till vid analysen för att säkerställa att resultaten är robusta och reproducerbara.

Long non-coding RNA (lncRNA) er en type av RNA-molekyler som ikke koder for proteiner. De er definert som RNA-molekyler som er lengre enn 200 nukleotider og ikke har kapasiteten til å kode for proteiner. LncRNA-molekyler deltar i reguleringen av genuttrykk og kan påvirke transkripsjon, splicing, translasjon og degradasjon av gener. De kan også interagere med proteiner, andre RNA-molekyler og DNA for å utøve sin funksjon. LncRNA-molekyler er involvert i mange biologiske prosesser, inkludert cellulær differensiasjon, apoptose og kreftutvikling.

DNA fragmentation refererar till den skada eller nedbrytning som kan ske i DNA-strängarna. Detta är en normal och viktig process vid celldelning, där DNA fördelas mellan dottercellerna. Men om DNA-fragmenteringen är onormalt hög eller inträffar spontant, kan det leda till skador på cellens integritet och förekomsten av fragmenterat DNA används som en indikator på celldöd, apoptos eller nekros.

I medicinskt sammanhang kan onormalt hög DNA-fragmentering vara associerad med olika sjukdomstillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och åldersrelaterade skador.

Sirtuin 1, ofta förkortat till SIRT1, är ett protein som fungerar som en deacetylas, vilket betyder att det kan avlägsna acetylgrupper från andra proteiner. Detta är viktigt eftersom acetylering av proteiner kan påverka deras funktion och stabilitet. SIRT1 finns i cellkärnan och mitokondrierna och spelar en roll i flera cellulära processer, inklusive celldelning, DNA-reparation, metabolism och åldrande.

SIRT1 är speciellt känd för sin roll i regleringen av livslängd hos olika organismer, inklusive möss och daggmaskar. Studier har visat att ökad aktivitet hos SIRT1 kan förlänga livslängden hos dessa organismer, vilket har gett upphov till intresse för möjligheten att använda SIRT1-aktiverande substanser som livshotell.

Emellertid bör nämnas att det fortfarande finns mycket att lära om SIRT1 och dess roll i fysiologiska processer och sjukdomar, och forskningen pågår för att klargöra hur vi kan utnyttja vårt förståelse av SIRT1 till medicinska tillämpningar.

'Käktumörer' (oral cavity cancers) är en allmän term för olika typer av cancer som kan utvecklas i munhålan. Det kan inkludera cancer i läpparna, tungan, gomspidor, gommen, hårda och mjuka palatets bakre delar samt underkäken. De flesta käktumörerna är squamösa cellcancer (SCC), som utgör ungefär 90% av alla käktumörer. Andra typer inkluderar salivkörtelscancer, slemhinnscancer och melanom.

Squamös cellcancer uppstår vanligtvis i platta, ytliga celler (squama) som täcker munhålans slemhinna. Dessa cancer kan vara lokaliserade till en viss area eller sprida sig till andra delar av kroppen genom metastaser. Riskfaktorer för att utveckla squamös cellcancer inkluderar tobaksanvändning, alkoholmissbruk och human papillomavirus (HPV)-infektion.

Symptomen på käktumörer kan variera beroende på vilken del av munhålan cancercellerna har uppstått i. Vanliga symtom inkluderar:

* En rodnad, sår eller ulcus som inte läker efter två veckor
* En knöl eller en ömmande ställe
* Svullnad i ansiktet, halsen eller käken
* Smärta när du sväljer, talar eller rör på tungan
* Rörelsebegränsning av tungan eller underkäken
* Ljud som låter hes eller raspigt när du pratar
* Ohälsa och viktminskning

Om cancer misstänks behövs en biopsi för att bekräfta diagnosen. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi beroende på vilken typ av cancer det är och hur långt den har spridit sig.

Glykolys, även känt som glykolytisk splittring eller EMP-vägen (Embden-Meyerhof-Parnas-vägen), är en metabolic process som bryter ner glukos (en enkel sockerart) till pyruvat i två ATP-molekyler och två NADH-molekyler per glukosmolekyl. Reaktionen sker i cytoplasman hos eukaryota celler och både i cytoplasma och cytosol hos prokaryota celler. Glykolysen är en anaerob process, vilket betyder att den inte kräver syre för att äga rum. Den är en av de centrala processerna i cellens energiproduktion och spelar en viktig roll i cellers ämnesomsättning och stoffomsättning.

Beta-galaktosidase, också känt som beta-D-galaktosidase, är ett enzym som bryter ned specifika sockerarter, så kallade glykosider, i kroppen. Detta enzym är specifikt involverat i nedbrytningen av galaktos, ett socker som finns i mjölk och visst växtmaterial.

Beta-galaktosidase bryter ned komplexare sockermolekyler till enklare sockerarter genom att klyva en specifik bindning mellan två sockermolekyler, vilket gör det möjligt för kroppen att absorbera och använda dem som näringsresurser.

Detta enzym är viktigt för nedbrytningen av laktos, ett disackarid som består av glukos och galaktos, i mjölkprodukter. Vissa individer saknar tillräckligt med aktivt beta-galaktosidas enzym, vilket orsakar en förhöjd koncentration av laktos i mag-tarmsystemet och kan leda till symptom som diarré, buksmärtor och flatulens. Detta tillstånd kallas ofta laktosintolerans.

Lungcancer är den vanligaste typen av cancer i världen och lungsäckstumörer, även kända som pleuratumörer, är en ovanlig komplikation till lungcancer. De definieras som onormala tillväxt av celler i den membran som omger lungorna, kallad pleura.

Det finns två typer av lungsäckstumörer: maligna (cancer) och benigna (godartade). Maliga lungsäckstumörer är cancerösa tillväxtar som kan spridas till andra kroppsdelar, medan benigna lungsäckstumörer är icke-cancerösa tillväxtar som normalt inte sprider sig.

Maliga lungsäckstumörer kan delas in i två huvudgrupper: mesoteliom och metastaser. Mesoteliom är en ovanlig form av cancer som utvecklas i pleuran, medan metastaser är cancertillväxtar som har spridits till pleuran från en annan del av kroppen.

Lungsäckstumörer kan orsaka symtom som andningssvårigheter, hosta, bröstsmärta och trötthet. Behandlingen beror på typen av lungsäckstumör, dess storlek och om det har spridits till andra kroppsdelar. Behandlingsalternativ kan inkludera kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling eller en kombination av dessa.

"Genetisk präglning" refererar till de arvda egenskaper och karaktärsdrag som en individ har, baserat på sina gener. Detta inkluderar allt från fysiska attribut såsom ögonfärg och höjd till beteendemönster och predisposition för vissa sjukdomar. Genetisk prägling styrs av den information som finns i en persons DNA-sekvens, som ärvs från båda föräldrarna. Det är viktigt att notera att miljön och interaktionen mellan gener och miljö också kan spela en roll i utvecklingen av en individ.

Post-transcriptional RNA processing refers to the series of modifications and regulatory processes that occur on an RNA molecule after it has been transcribed from DNA. These processes include:

1. 5' capping: The addition of a 7-methylguanosine cap to the 5' end of the RNA, which protects the RNA from degradation and helps in its transport and translation.
2. 3' polyadenylation: The addition of a string of adenine nucleotides (poly(A) tail) to the 3' end of the RNA, which also protects the RNA from degradation and plays a role in its stability and translation.
3. Splicing: The removal of non-coding sequences (introns) from within the RNA transcript and the joining together of the remaining coding sequences (exons) to form a continuous mRNA sequence. This process is critical for generating mature, functional mRNAs.
4. RNA editing: The modification of specific nucleotides within the RNA transcript, which can alter the meaning of the genetic code and lead to the production of different proteins.
5. Chemical modifications: The addition of various chemical groups (e.g., methyl groups) to specific nucleotides within the RNA transcript, which can affect its stability, localization, and function.

These post-transcriptional processing events play a crucial role in regulating gene expression, controlling the quality and fate of RNA molecules, and ensuring the accurate translation of genetic information into functional proteins.

Fluoro-18-2-deoxi-D-glukos är ett radiotracer som används inom medicinsk bilddiagnostik, särskligen positronemissionstomografi (PET). Det är en analog av glukos, som har substituerats med en radioaktiv isotop av fluor, Fluoro-18. När den injiceras i kroppen accumulerar den sig i celler som metaboliserar glukos aktivt, särskilt cancerceller, eftersom de ofta har högre glukosomsättning än normala celler.

Genom att toma bilder av distributionen av Fluoro-18-2-deoxi-D-glukos i kroppen kan läkare upptäcka och diagnostisera cancer, samt övervaka effekterna av behandlingar. Det är också känt under trade names som Fludeoxyglucose (FDG) och 18F-FDG.

Fluorouracil är ett cancerläkemedel som tillhör gruppen antimetaboliter. Det används vanligen för att behandla carcinom, en typ av cancer som bildas i skinn- eller slemhinnesceller. Fluorouracil fungerar genom att hämta cellernas förmåga att dela och växa, vilket stoppar cancerns tillväxt.

Läkemedlet ges vanligen som intravenös infusion eller som en salva som appliceras direkt på huden. Några av de vanliga biverkningarna av fluorouracil inkluderar illamående, kräkningar, diarré, hudirritation och munulcerationer.

Det är viktigt att notera att fluorouracil kan vara toxiskt i höga doser och bör endast användas under en läkares övervakning.

Immunologisk kontroll refererer til den regulering og balance, som immunsystemet opretholder for at kunne skelne mellem fremmede stoffer (som infektioner og kræftceller) og kroppens egne celler. Dette involverer mange forskellige mekanismer, herunder:

1. Antigenpresentation: Immunsystemet identificerer fremmede stoffer (antigener) ved at dele dem op i små bidder og præsentere dem på overfladen af immunceller, såsom makrofager og dendritiske celler.
2. T-celleaktivering: Når T-celler (en type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, bliver de aktiveret og starter en immunrespons.
3. B-celleaktivering: Når B-celler (en anden type hvide blodlegemer) genkender et fremmed antigen, producerer de antistoffer, der binder til antigenet og hjælper med at eliminere det fra kroppen.
4. Immuntolerance: Immunsystemet er også i stand til at tolerere kroppens egne celler og proteiner, så det ikke angriber dem ved en fejlagtig respons.
5. Immunmodulation: Immunsystemet kan justere sin respons over for forskellige trusler, herunder at mindske aktiviteten efter en infektion er blevet kontrolleret for at forebygge skader på kroppen.

En immunologisk kontrol fejlfunktion kan føre til autoimmune sygdomme (hvor immunsystemet angriber kroppens egne celler), allergier (overreaktion på fremmede stoffer) eller immundefekter (nedbrudt evne til at bekæmpe infektioner).

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

129 strain mice are a specific line of laboratory mice that are widely used in biomedical research. The "129" designation refers to the origin of these mice, which were first developed at the Jackson Memorial Laboratory in Bar Harbor, Maine, and have been maintained as a distinct strain ever since.

There are several different substrains within the 129 family, including 129S1/SvImJ, 129S6/SvEvTac, 129X1/SvJ, and others. These substrains can differ from one another in terms of their genetic background and phenotypic traits, so it is important to be specific about which substrain is being used in a given study.

129 strain mice are often used as models for human disease because they have many biological features that are similar to those of humans. For example, they share many of the same genes and gene functions, and their physiology and anatomy are also quite similar. Additionally, 129 strain mice are relatively easy to breed and maintain in a laboratory setting, making them a convenient choice for researchers.

One important feature of 129 strain mice is that they have a high degree of genetic homogeneity within each substrain. This means that the mice within a given substrain are very similar to one another genetically, which can be helpful for controlling variables in experiments and ensuring reproducibility.

Overall, 129 strain mice are an important tool in biomedical research, and they have contributed significantly to our understanding of many different diseases and biological processes.

AMP-aktiverade protein kinaser (AMPK) är ett enzymkomplex som spelar en central roll i regleringen av cellens energibalans. Det aktiveras under förhållanden när cellens energiförsörjning är hotad, till exempel vid lägre nivåer av ATP (den primära energibäraren inom cellen) och högre nivåer av AMP (en biprodukt som bildas när ATP omvandlas till ADP).

AMPK är involverat i flera cellulära processer, såsom regleringen av celldelning, celldöd, cellytning, metabolism och autofagi. När AMPK aktiveras får det en inhibitorisk effekt på anabola processer (som exempelvis lipid- och kolhydratsyntes) och stimulerar katalytiska processer som genererar ATP, såsom celldygnad, oxidativ metabolism och glukosuppmekanismer.

Dess aktivering har visat sig ha potentiala terapeutiska fördelar inom områden som diabetes, fetma, cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

'Genbibliotek' (engelska: genomic library) är ett sätt att lagra och organisera DNA-sekvenser från ett eller flera organizmer i form av kloner i värdarceller, ofta bakterier eller jäst. Genombiblioteken innehåller kompletta uppsättningar av genomet organismens DNA-fragment, vilket gör det möjligt att studera och analysera dessa sekvenser på ett systematiskt sätt. Denna teknik används ofta för att identifiera specifika gener eller andra intressanta DNA-sekvenser inom ett helt genome. Genombiblioteken kan också vara värdefulla resurser för att studera evolutionära relationer mellan olika arter och för att utveckla nya molekylära biologiska verktyg och metoder.

Den mest sannolika medicinska beteckningen på "nakna råttor" är någon form av albino eller skalfri laboratorieråtta, vanligtvis Rattus norvegicus (brunråtta) eller Rattus rattus (husråtta), som saknar päls och har en naken hud. Det finns olika genetiska mutationer som kan orsaka detta tillstånd, men de flesta nakna laboratorieråttor är av en speciell stam som kallas för Furless (hr) eller Hairless (hr²). Dessa råttor används ofta inom forskning på grund av deras speciella egenskaper.

Fibervävnadstumörer, även kända som sarcomaer, är en grupp av ovanliga cancerformer som utvecklas i bindgewebsslemhinnor (fibervävnader) i kroppen. Dessa vävnader inkluderar bland annat ben, muskler, fett, blodkärl och leder.

Sarcomaer kan vara av två typer:

1. **Weichgelltumörer (mjukvävnadssarcomaer)**: Dessa tumörer utvecklas i mjuka vävnader som muskler och blodkärl. Det finns över 50 olika subtyper av weichgelltumörer, och de kan vara av godartad eller elakartad karaktär.
2. **Hårdvävnads- eller brosktumörer (knochentumörer)**: Dessa tumörer utvecklas i hårdare vävnader som ben och brosk. Även här finns flera subtyper, inklusive osteosarkom, kondrosarkom och Ewings sarcoma.

Symptomen på fibervävnadstumörer kan variera beroende på tumörtyp, storlek och plats. Vanliga symtom innefattar smärta, svullnad eller en massa som kan kännas under huden. I vissa fall kan sarcomaer metastasera (spridas) till andra delar av kroppen, vilket kan leda till ytterligare symtom beroende på var tumören har spridit sig.

Behandlingen för fibervävnadstumörer beror på typ, storlek, plats och om tumören har spridit sig eller inte. Vanliga behandlingsmetoder innefattar kirurgi, strålbehandling och kemoterapi. I vissa fall kan immunterapi och målinriktad terapi också användas som behandlingsalternativ.

"Cell size" refers to the physical dimensions and volume of a cell, which can vary widely depending on the type of cell and its function. In general, eukaryotic cells (cells with a true nucleus) tend to be larger than prokaryotic cells (bacteria and archaea), ranging from 10-100 micrometers in diameter for animal and plant cells, while prokaryotic cells are typically around 1 micrometer in diameter.

The size of a cell can have significant implications for its function and behavior. For example, larger cells may have more organelles and cytoplasmic volume to carry out complex functions, but they also require more resources to maintain and may be more susceptible to damage or death due to lack of nutrients or waste buildup. Smaller cells, on the other hand, may be more efficient at conserving resources and surviving in harsh environments, but they may have limited capacity for complex functions or growth.

In addition to size, cell shape and structure can also play important roles in cell function and behavior. For example, some cells have specialized structures such as cilia or flagella that allow them to move or interact with their environment, while others have rigid cell walls or extracellular matrices that provide support and protection.

Overall, the size and structure of a cell are critical factors in its ability to carry out its functions and contribute to the overall health and functioning of an organism.

Tamoxifen är ett selektivt estrogenreceptormodulator (SERM) som används inom medicinen för behandling och prevention av bröstcancer hos kvinnor och män. Preparatet fungerar genom att binda till estrogenreceptorer i cancerceller, vilket förhindrar att estrogenet självt binder till receptorerna och stimulerar celldelning och tillväxt. På så sätt minskar Tamoxifen risken för cancerspridning och nyskapande av tumörer. Preparatet kan användas som adjuvant behandling efter kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi, samt som preventiv behandling hos kvinnor med högt risk för att utveckla bröstcancer.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

En medicinsk definition är "mutagen" någonting som orsakar genetisk mutation, det vill säga en permanent förändring i DNA-sekvensen hos celler. Mutationer kan resultera i celldöd, cancer eller andra skadliga effekter på en organisms hälsa. Mutagener kan vara kemiska ämnen, joniserande strålning eller andra faktorer som interagerar med DNA och orsakar dessa permanenta förändringar.

En karotidkörteltumör är en ovanlig sorts cancer som utgår från kärlceller i karotidkörteln, en små glandulära struktur i halsen som hjälper till att reglera blodtrycket. Tumören kan vara godartad (benign) eller elakartad (malign). De flesta karotidkörteltumörer är godartade och växer långsamt, men de kan ändå orsaka problem genom att pressa på omgivande strukturer i halsen. Elakartade karotidkörteltumörer är mycket ovanligare än godartade, och de tenderar att växa snabbare och sprida sig till andra delar av kroppen. Symptomen på en karotidkörteltumör kan inkludera svullnad eller smärta i halsen, problem med sväljning, hosta, andningssvårigheter eller rörelseförlust i ansiktet. Behandlingen av en karotidkörteltumör beror på typen och storleken på tumören, men den kan innebära kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi.

Polycomb-group proteins (PcG proteins) är en grupp av proteiner som hör till de regulatoriska proteinerna i cellkärnan. De är involverade i den epigenetiska regulationen av genuttryck, det vill säga att de kan påverka hur aktiv eller inaktiv en gen är utan att ändra DNA-sekvensen.

PcG proteiner bildar komplexa med varandra och andra proteiner för att forma strukturer som kallas Polycomb-repressiva komplex (PRC). Det finns två huvudsakliga former av PRC, PRC1 och PRC2, som har olika funktioner men arbetar tillsammans för att reglera genuttrycket.

PRC2 katalyserar metylering av histonproteiner på DNA, vilket leder till en kompakt struktur av kromatin som förhindrar transkriptionsfaktorer från att binda till DNA och därmed stänger av genuttrycket. PRC1 binder sedan till den metylerade kromatinen och orsakar ytterligare kompaktisering, vilket ytterligare förhindrar genuttrycket.

PcG proteiner är viktiga för embryonal utveckling och cell differentiering, då de hjälper till att reglera den tidiga utvecklingen av celler genom att stänga av vissa gener som inte behövs i en viss typ av cell. Dysfunktionella PcG proteiner har visats vara involverade i olika typer av cancer och andra sjukdomar.

Medical subject headings (MeSH) term "MARVEL domain-containing proteins" is defined as:

A family of membrane proteins that contain the MARVEL (MAL and related proteins for vesicle trafficking and membrane link) domain. These proteins are involved in various cellular processes, including regulation of tight junctions, endocytosis, and exocytosis. They play crucial roles in maintaining the integrity and function of various membranes, such as plasma membrane and intracellular vesicles.

The MARVEL domain is a conserved motif that forms a four-transmembrane helix structure, which mediates protein-protein interactions and oligomerization. The MARVEL domain-containing proteins include several subfamilies, such as the tetraspanins (TSPANs), occludins, and claudins.

Mutations in some of these proteins have been associated with various human diseases, including cancer, inflammatory bowel disease, and skin disorders. Therefore, understanding the structure and function of MARVEL domain-containing proteins is important for developing new therapeutic strategies for these conditions.

Proteininteraktionskartläggning (PPI, Protein-Protein Interaction mapping) är ett samlingsbegrepp för de metoder och tekniker som används för att undersöka och beskriva hur proteiner interagerar med varandra i cellulära system. Detta är en viktig del av molekylärbiologi och cellulär biokemi, eftersom proteininteraktioner spelar en central roll i nästan alla cellulära processer, inklusive signaltransduktion, reglering av genuttryck, DNA-replikering, och cellcykelkontroll.

Genom att kartlägga dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse för hur proteiner fungerar tillsammans i nätverk och hur de styr cellulära processer. Detta kan hjälpa till att identifiera potentiala terapeutiska mål och utveckla nyare och effektivare behandlingsmetoder för sjukdomar som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och infektionssjukdomar.

Det finns olika tekniker och metoder för att kartlägga proteininteraktioner, inklusive two-hybrid screening, affinitetschromatografi, masspektrometri, fluorescensresonansenergitransfer (FRET), bioluminiscensresonansenergiöverföring (BRET) och krosskärmstekniker. Varje metod har sina egna fördelar och begränsningar, och ofta används flera tekniker i kombination för att verifiera och validera resultaten.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

HSP70-stressproteiner, också kända som heat shock protein 70, är en typ av proteiner som hjälper till att skydda och underlätta sammanfoldningen av andra proteiner i cellen under stressförhållanden. Dessa stressförhållanden kan inkludera höga temperaturer, oxidativ stress, infektion och andra former av celldamage. HSP70-proteinerna fungerar som chaperoner och hjälper till att förhindra oönskad aggregation av proteiner och underlätta deras korrekta sammanfoldning och transport inom cellen. De aktiveras under stressförhållanden och hjälper till att skydda cellen från skada och underlättar dess återställning efter exponering för stressfaktorer.

'Hypertermia, inducerad' refererar till ett tillstånd där kroppstemperaturen är artificiellt ökad över det normala normothermiska intervallet (36-37°C) som en direkt konsekvens av externt tillfört värmemedel eller på grund av aktiv muskelverksamhet. Det finns olika typer av inducerad hypertermia, men de två vanligaste formerna är:

1. Exogena hypertermia: Denna form orsakas av externt tillfört värmemedel, till exempel när en person utsätts för överdriven värmeexponering i en hettaonda eller när de blir överhettade under långvarig solbadning.
2. Jämförd med exogena hypertermia orsakas denna form av inducerad hypertermia av aktiv muskelverksamhet, till exempel vid stängselgångsövningar eller när en person arbetar i varma och fuktiga förhållanden utan tillräcklig värmeavskiljning. Detta kallas också för "ansträngningshypertermia" eller "värmeslag".

Det är viktigt att notera att inducerad hypertermia kan vara farlig om den inte behandlas korrekt, eftersom överdrivenhet kan leda till allvarliga komplikationer som hjärt- och kärlsystemsstörningar, njurskador, muskelskador och i värsta fall dödsfall.

Epidermal Growth Factor (EGF) är en typ av tillväxtfaktor, ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celltillväxten, celldifferentieringen och celldivisionen. EGF binder till sin specifika receptor, EGFR, på cellmembranet och aktiverar därmed en signaltransduktionsväg in i cellen. Detta leder till att cellcykeln aktiveras och celldelningen stimuleras.

EGF är involverad i många fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, wound healing och homeostas. Dessutom har forskning visat att EGF kan spela en roll i patologiska tillstånd som cancer, då överaktivering av EGFR-signalvägen kan leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.

'Mesoderm' är ett begrepp inom den medicinska embryologin och refererar till det mellersta av de tre germlayers som utvecklas under befruktningens tidiga skede hos däggdjur, fåglar och andra ryggradsdjur. Mesodermet ger upphov till en rad olika vävnader och strukturer i kroppen, inklusive skelett, muskler, bindväv, blodkärl, lymfkärl, könsorgan, njurar och hjärta. Det är ett viktigt koncept inom utvecklingsbiologi eftersom felaktig utveckling av mesodermet kan leda till en rad olika medfödda defekter och sjukdomar.

En tarmpolyp är en typ av godartad (benign) tillväxt i tjocktarmen eller rektum. Tarmpolypen består av överskottet av mucosa- och submucosaschichten som sticker ut från den omgivande tarmväggen. De flesta tarmpolypers storlekar varierar från några millimeter till ett par centimeter, men i sällsynta fall kan de bli mycket större.

Det finns två huvudtyper av tarmpolypers:

1. Hyperplastiska polyp: Dessa är vanligare och tenderar att vara små och låggradigt tillväxta. De flesta hyperplastiska polyper är ofarliga, men en liten andel kan utvecklas till cancer.

2. Adenomatösa polyp: Dessa är förknippade med en större risk för cancerutveckling. Adenomatösa polyper delas in i tre undergrupper: tubulära, villösa och tubulovillösa. Tubulära adenomatösa polyper är vanligast och har en låg risk för cancerutveckling, medan tubulovillösa polyper har högst risk.

Det är viktigt att notera att de flesta tarmpolypers inte orsakar några symptom, men i vissa fall kan större polyper orsaka blödning, smärta eller förstoppning. Regelbundna kolonoskopier är en effektiv metod för att upptäcka och avlägsna tarmpolypers innan de utvecklas till cancer.

En nålbiopsi är en medicinsk undersökningsmetod där en tunn, hålformad behandlingsnål används för att ta ett vävnadsprov från ett organ eller en lymfkörtel. Provet används sedan för att diagnostisera olika sjukdomar, som till exempel cancer. Under proceduren guidas nålen med hjälp av ultraljud, röntgenstrålar eller datorstyrning till den specifika platsen där vävnaden ska tas ut. Nålbiopsin är en relativt smärtfri procedur och kräver ofta endast lokalbedövning.

'Onkogenvirus' er ein type av virus som kan føre til at kreftceller utviklas. Disse viruses har evnen til å endre gener i vårt DNA eller RNA, slik at cellene de infiser kan bli kreftceller. Onkogenvirus innefatter for eksempel humane papillomvirus (HPV), hepatitis B-virus (HBV) og human immunodeficiency virus 1 (HIV-1).

Det er viktig å merke seg at ikke alle infeksjoner med onkogenvirus fører nødvendigvis til kreft. Faktorer som individets alder, immunforsvar og andre miljø- eller levestilsfaktorer kan spille ein rolle for om en infeksjon vil utvikle seg til kreft eller ikkje.

E2F4 är en transkriptionsfaktor som tillhör E2F-familjen, som är involverad i cellcykelreglering och kontrollen av celldelning. E2F4 fungerar som en transkriptionell repressor och spelar en viktig roll i G0-fasen av cellcykeln, då cellen är i ett differentierat eller vilande stadium. Den binder till DNA och reglerar genuttrycket av gener som är involverade i celldelning och celltillväxt. Fostrets utveckling och celldifferentiering styrs delvis av E2F4-transkriptionsfaktorn.

"Ductal carcinoma in situ (DCIS)" är en medicinsk term som refererar till en typ av bröstcancer som inte har spritt sig utanför bröstduktens väggar. Detta betyder att cancercellerna fortfarande befinner sig inne i de små rörleden (ductus) som transporterar mjölk från brösten till bröstvinet under amningstiden. DCIS är en icke-invasiv form av bröstcancer, vilket innebär att cancercellerna inte har penetrerat through den omgivande bröstvävnaden eller spritt sig till andra kroppsdelar.

DCIS kan vara olika stor och kan påverka en enda duktus eller flera. Det finns också olika typer av DCIS, beroende på hur cellerna ser ut under mikroskopi och hur snabbt de växer. I allmänhet behandlas DCIS för att förebygga att den utvecklas till en invasiv form av bröstcancer. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålbehandling och/eller hormonterapi.

'Vimentin' er ein proteín som forekommer i det mekaniske kjøttet (cytoskelettet) hos alle typer av celler i dyr, med undtagelse av røde blodceller og plattceller. Det er ein typ av intermediært filament som hjelper til å gi støtte og form på cellen. Vimentin er ofte brukt som en markør for mesenkymale stamceller og kan også forekomme i visse typer av kreftceller.

B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, which are a type of white blood cell that is part of the immune system. In B-cell leukemia, the bone marrow produces abnormal B-lymphocytes that do not mature properly and accumulate in the bloodstream. These abnormal cells can crowd out healthy cells, leading to infection, anemia, and other symptoms.

There are several types of B-cell leukemia, including:

1. Chronic lymphocytic leukemia (CLL): This is a slow-growing type of leukemia that mainly affects older adults. It causes a gradual increase in the number of abnormal B-lymphocytes in the bloodstream.
2. Acute lymphoblastic leukemia (ALL): This is a fast-growing type of leukemia that can affect both children and adults. It causes a rapid increase in the number of immature B-lymphocytes, or lymphoblasts, in the bloodstream.
3. B-cell prolymphocytic leukemia (B-PLL): This is a rare and aggressive type of leukemia that affects mature B-lymphocytes. It mainly affects older adults.
4. Burkitt lymphoma/leukemia: This is a fast-growing type of B-cell leukemia that can affect both children and adults. It often involves the central nervous system and can cause tumors to form in various parts of the body.

The symptoms of B-cell leukemia can vary depending on the type and stage of the disease, but may include fatigue, frequent infections, easy bruising or bleeding, swollen lymph nodes, and weight loss. Treatment options for B-cell leukemia may include chemotherapy, radiation therapy, stem cell transplantation, targeted therapy, or immunotherapy.

Sekvenshomologi hos nukleinsyror refererar till den grad av likhet i sekvensen av baspar som finns mellan två eller flera DNA- eller RNA-molekyler. När sekvenserna har en hög grad av homologi, innebär det att de delar en gemensam evolutionär historia och är relaterade till varandra.

Sekvenshomologi mäts ofta som procentsatsen av identiska baspar mellan två sekvenser, men det kan också räknas in antalet substitutioner, insertioner och deletioner som skiljer sekvenserna åt. En hög grad av sekvenshomologi kan vara ett tecken på att två gener kodar för proteiner med liknande funktioner eller att de utför samma biokemiska reaktion i olika organismer.

Det är värt att notera att när vi pratar om sekvenshomologi hos nukleinsyror, så kan det finnas både konserverade regioner och variabla regioner i sekvenserna. Konserverade regioner är de delar av sekvensen som har varit under stark selektionstryck och därför har bevarats oförändrade över tid, medan variabla regioner kan ha varierat mer under evolutionen.

Sekvenshomologi används ofta inom bioinformatik och molekylärbiologi för att undersöka evolutionära relationer mellan olika arter eller organismer, för att identifiera genar och proteiner med okänd funktion samt för att utveckla nya läkemedel och terapeutiska strategier.

Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin. Det är en typ av kemoterapi som tillhör gruppen taxaner och verkar genom att störa cellcykeln i cancerceller och på så sätt förhindra deras vidare delning och växt.

Paklitaxel används vanligen för behandling av olika typer av cancer, till exempel bröstcancer, äggstockscancer och lungcancer. Preparatet ges ofta i kombination med andra läkemedel och kan administreras via intravenös infusion.

Sidan påverkar även normala celler i kroppen, men dessa har vanligen en bättre förmåga att reparera sig själva efter behandlingen än cancercellerna. Vid användning av paklitaxel kan det uppstå biverkningar som diarré, illamående, kräkningar och försämrad blodbild. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen paklitaxel.

En DNA-tumörvirus (tidigare även kallat "DNA-oncovirus") är ett typ av virus som inkorporerar sitt DNA in i värddjurets genomet och kan orsaka cancer. Exempel på DNA-tumörvirus inkluderar humana papillomavirus (HPV), Epstein-Barr virus (EBV) och hepatit B-virus (HBV). Dessa virus kan orsaka cellförändringar som kan leda till onkogenes och tumörsupressionens inaktivering, vilket i sin tur kan leda till oreglerad celldelning och cancerutveckling. Det är värt att notera att endast en liten andel av de som blir infekterade av dessa virus kommer att utveckla cancer, men när det sker är risken hög.

En isograft definieras som en transplantation av organ eller vävnad mellan genetiskt identiska individer, till exempel en tvilling. På grund av den genetiska likheten har båda individerna samma antigenpresentation och därmed samma immunrespons. Detta innebär att risken för avstötningsreaktioner är mycket låg eller nästan obefintlig, jämfört med transplantation mellan genetiskt orelaterade individer.

Stat1 (Signal Transducer and Activator of Transcription 1) er en transskripsjonsfaktor som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunrespons og cellulær respons på stress. Stat1 aktiveres ved interferon-gamma (IFN-γ) signaling, der IFN-γ binder til sin receptor og aktiverer januskinasene Jak1 og Jak2, som fosforylerer Stat1-proteinet. Dette resulterer i dimerisering av Stat1-molekylene og overflytning til kjernen, der de binder til specifikke DNA-sekvenser og regulerer transskripsjonen av gener involvert i immunrespons og cellecyklusregulering. Dessutert er Stat1 involvert i responsen på andre typer interferoner enn IFN-γ, som Interferon-alfa (IFN-α) og Interferon-beta (IFN-β).

Adenom, pleomorfi betecknar en specifik typ av godartad (icke-cancerös) tumör som kan uppstå i olika kroppsdelar, vanligtvis i tarmen eller urinvägarna. Ordet "pleomorft" refererar till att cellerna innehåller ovanliga variationer i storlek, form och kärninnehåll.

En pleomorf adenom består av blandade typer av epitelceller (ytliga celler som lining hud eller slemhinnor) och stromaceller (underliggande bindvävsceller). Dessa celler kan ha olika former, storlekar och kärninnehåll. Pleomorfa adenomer är oftast små och orsakar inga symtom, men i sällsynta fall kan de växa och leda till besvär eller bli onkologiska (cancerösa).

Det är viktigt att notera att en pleomorf adenom inte ska förväxlas med en pleomorf sarcoma, som istället är en ondartad tumör.

Prekliniska läkemedelstester är en typ av forskning och utvärdering som utförs innan ett läkemedel testas på människor. Dessa tester utförs vanligtvis in vitro (i laboratoriemiljö) eller in vivo (på levande djur). Syftet med prekliniska läkemedelstester är att undersöka läkemedlets säkerhet, farmakologi och toxicitet.

De vanligaste typerna av prekliniska tester inkluderar:

1. Farmakodynamik: Studier som undersöker läkemedlets mekanism och effekt på celler eller djur.
2. Farmakokinetik: Studier som undersöker hur läkemedlet absorberas, distribueras, metaboliseras och utsöndras i kroppen.
3. Toxikologi: Studier som undersöker läkemedlets toxicitet och säkerhet, inklusive akuta och kroniska effekter på olika organ och system i kroppen.
4. Farmakokinetisk-farmakodynamisk modellering (PK/PD): Studier som undersöker sambandet mellan läkemedlets farmakokinetik och farmakodynamik för att förutse dess effekt på människor.

Prekliniska tester är en viktig del av läkemedelsutvecklingen, eftersom de hjälper till att fastställa läkemedlets säkerhet och effektivitet innan det testas på människor. Dessa tester bidrar också till att fastställa den optimala dosen och frekvensen av behandling för kliniska prövningar.

Hemangiomi är benägna att utvecklas hos spädbarn och är de vanligaste blodkärls tumörerna hos barn. De karaktäriseras av överdriven tillväxt av blodkärl i ett område under de första levnadsåren.

Hemangiomi kan delas in i två typer:

1. Platt hemangiom (kapillärt hemangiom): Detta består av små, platta blodkärl och tenderar att vara lokaliserade till huden eller slemhinnor. De flesta platta hemangiomi förblir små och försvinner spontant under de två första levnadsåren.

2. Djupt hemangiom (kavernos hemangiom): Detta består av större blodkärl och tenderar att vara belägna djupare i huden eller inre organ. De kan växa kraftigt under de första levnadsåren, men de flesta minskar sedan i storlek och försvinner gradvis över tid.

I vissa fall kan hemangiomi orsaka komplikationer som blödningar, infektioner eller andra skador på omgivande vävnader. I dessa fallen kan behandling vara aktuell, till exempel med läkemedel, laserbehandling eller kirurgi.

'Sequence Tagged Sites' (STSs) är små, unika DNA-sekvenser som används som markörer för att kartlägga och identifiera specifika positioner på ett genetiskt kromosomalt avsnitt. Varje STS-markör består av en unik PCR-amplifierbar sekvens med två specifika primare, som tillsammans definierar den unika positionen på kromosomen där sekvensen finns.

STSs är användbara i många olika genetiska studier, inklusive mänsklig genetisk mappning och sekvensering, eftersom de kan jämföras och matchas mellan olika individer och populationer. Detta gör att forskare kan kartlägga specifika gener eller andra intressanta regioner på kromosomen med hög precision och reproducerbarhet.

I medicinsk kontext kan STSs användas för att diagnostisera genetiska sjukdomar, undersöka familjära risker för ärftliga sjukdomar och utveckla personligat skräddarsydda behandlingsstrategier baserade på individuella genetiska profiler.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

"Paraffininbäddning" är en metod inom medicinen som används för att lindra smärta och styva upp ledband eller muskler. Den innebär att man doppar den drabbade kroppsdelen i varmt, flytande paraffin (vaselin) ett antal gånger, varefter den svalnar något och sedan tas bort. Paraffinet skapar en isolerande barriär som hjälper till att hålla kroppsdelen varm och minskar smärtan. Behandlingen upprepas ofta flera gånger i samband med massage eller andra former av fysisk terapi för att få maximal effekt.

'Blodstamceller' (på engelsk: 'Hematopoietic stem cells') er stamceller, der findes i knoglevæv og blodet. De kan differentieres til forskellige typer blodceller, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Blodstamceller spiller en vigtig rolle i produktionen af nye, sunde blodceller, når de gamles blodceller ødelægges eller bortskaffes. Disse stamceller kan også anvendes til behandling af visse sygdomme, herunder kræft og immunologiske lidelser, ved hjælp af en procedure kaldet 'stamcelletransplantation'.

Protoncogenproteiner av typen "c-ets" är en grupp av transkriptionsfaktorer som spelar en viktig roll i cellcykeln, celldifferentiering och canceroftadifferentiering. Dessa proteiner innehåller en konservativ DNA-bindande domän känd som ETS-domänen, uppkallad efter det första identifierade medlemmen i gruppen, erythroblastoselspot-viruset (E26) transkriptionsfaktorn.

C-ets-protoncogenproteinerna är involverade i reguleringen av genuttryck och kan fungera som onkoproteiner när de är överaktiverade eller muterade, vilket kan leda till oreglerad celldelning och cancerspridning. Dessa proteiner har blivit en omfattande forskningsområde inom molekylärbiologi och cancerterapi, eftersom de kan utgöra potentiala terapeutiska mål för att behandla olika typer av cancer.

"Gallgångar i levern" refererar till abnorma förbindelser (dvs. fistlar) mellan leverns inre struktur (hepatocyterna och dess kanaliculi) och gallgångarna. Dessa förbindelser orsakas vanligtvis av en skada eller sjukdom som påverkar levern, såsom cancer, inflammation eller trauma.

Gallgångarna i levern kan leda till att gallan (galla) läcker in i levervävnaden och orsaka skada, infektion och potentialen för malignt tillväxt. Detta tillstånd kallas ofta cholangiocellulär carcinom eller gallgroddcellscancer.

I vissa fall kan gallgångarna i levern vara asymptomatiska och upptäckas av en slump under en rutinundersökning eller vid en operation. I andra fall kan symptomen inkludera smärta i överkroppen, gulsot (icterus), mörk urin och ljusa avföring, förlorad aptit, viktminskning och trötthet.

I-kappa B (IkB) kinase er ein omfattende betegnelse for en familie av kinaser (en typ av enzym) som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. IkB-kinasene aktiverer en prosess kalt signaltransdusering, der deimennesagefaktorene (NF-kB) frigjores fra IkB-proteinet sine og overføres til cellekjernen for å påvirke uttrykkingsnivået av bestemte gener. Dette resulterer i en reaksjon som inkluderer inflammasjon, immunforsvar og cellesignalering. IkB-kinasene kan bli aktivert av ulike stimuli, for eksempel bakterielle og virale infeksjoner, stresstilstande og toksiner. Aktiviteten til IkB-kinasene må holdes under kontroll for å unngå uønsket aktivering av NF-kB og eventuelle skadelige virkninger på cellehelse og -funksjon.

Laminin är ett protein som spelar en viktig roll i cellstrukturen och fungerar som en "klejande" substans mellan celler inom flera olika vävnader i kroppen. Det är en central komponent i den extracellulära matrisen (ECM), vilket är ett nätverk av proteiner och kolagener som ger struktur och stöd till cellerna.

Laminin består av tre långa, sammanlänkade polypeptidkedjor och bildar en korsformad struktur. Det hjälper till att stabilisera basalmembranet, en tunn, skyddande skikt som omger celler i epitelvävnader (som huden och slemhinnor) samt i blodkärl och nerver. Laminin binder också till andra proteiner i ECM och hjälper till att reglera celldelning, celldifferentiering, cellmotilitet och andra cellulära processer.

Abnormiteter i laminin kan leda till flera sjukdomar, inklusive vissa typer av muskeldystrofi, nefropati och cancer.

DNA-sekvensering (også kendt som DNA-sekventering eller genomsekventering) er en biokemisk metode, der anvendes til at bestemme den specifikke rækkefølge af nukleotider (de baser Adenin, Thymin, Guanin og Cytosin) i et stykke DNA-molekyle. Denne teknik gør det muligt at læse og analysere genetisk information, der er kodet i DNA-molekylet.

DNA-sekvensering har revolutioneret mange områder inden for biologi, medicin og forskning, herunder diagnostik, forebyggelse og behandling af sygdomme, evolutionær biologi, molekylær genetik og genterapi.

Der findes flere metoder til DNA-sekvensering, men de mest almindelige metoder i dag er næstegenerationssekvensering (NGS) og Sanger-sekvensering. NGS er en højt automatiseret metode, der muliggør sekventering af store mængder DNA på én gang, mens Sanger-sekvensering er en mere traditionel metode, der anvendes til at sekventere mindre stykker DNA med høj præcision.

I medically related context, 'growing medium, enriched' typically refers to a substance or material that is used to support the growth of plants or other organisms in a controlled environment, such as in a laboratory or cultivation facility. The term 'enriched' implies that the substrate has been amended with additional nutrients, minerals, or other components to promote optimal growth and development of the organism being cultured.

Examples of enriched growing media may include:

* Soil mixes that have been amended with compost, fertilizers, or other soil additives to improve nutrient content and water retention.
* Hydroponic solutions that have been formulated with specific ratios of macro- and micronutrients to support the growth of plants in a soilless environment.
* Sterile culture media used for growing microorganisms, such as agar plates or broths that have been supplemented with additional nutrients or growth factors.

It's important to note that the specific composition and properties of an enriched growing medium will depend on the needs of the organism being cultured, as well as any relevant regulations or standards governing its use in a medical or laboratory setting.

Metyhlkolantren (1,2-dihydro-3-methyl-10-methoxyphenanthrene) är ett metylaterat kolantrenmetabolit som produceras i kroppen som en del av det fas II levermetabolismen av kolantrener. Det bildas när kolantrener, som till exempel 3-hydrox Kolantren, undergår metylering med hjälp av en metylgruppdonator såsom S-adenosylmetionin (SAM).

Metyhlkolantren är ett av de metaboliter som bildas i samband med kolantrenoxidasyntesen, vilket är en patofysiologisk process som orsakar skada på DNA och kan leda till cancerutveckling. Det har visat sig öka risken för att utveckla coloncancer hos människor med höga nivåer av metyhlkolantren i urinen.

Oxidoreduktaser är ett samlingsnamn för en grupp enzymer som katalyserar o oxidations-reduktionsreaktioner, där elektroner överförs från ett ämne (donator) till ett annat (acceptor). I dessa reaktioner ändras donatorns oxidationstal medan acceptorns oxidationstal minskar. Oxidoreduktaser delas in i olika klasser baserat på de aktiva centra där elektronöverföringen sker, till exempel:

1. Oxidas (EC 1) - använder molekylär syre som acceptor
2. Dehydrogenaser (EC 1.1) - överför väteatomer mellan substrat och NAD+/NADP+ eller FAD
3. Reduktaoser (EC 1.2) - använder kemiska reduktanter som acceptorer
4. Oxidoreduktaser som överför elektroner till metalljoner (EC 1.16-1.19)

Oxidoreduktaserna är viktiga för cellens energiproduktion, metabolism och homeostas.

"c-Met" er ein reseptor for et protein som heter "hepatocyte growth factor" (HGF) og er involvert i celles vokstums, overlevingssignaler og migrasjon. Protonkogenproteinet c-Met består av en transmembranreseptor med en extracellulær domene som binder til HGF, en transmembransk domene og en intracellulær tyrosinkinasdomene som aktiveres ved bindeing av HGF. Dette resulterer i en kaskad av signalering som påvirker celles vekst, apoptose (død) og bevegelse. Mutasjoner i C-MET-genen kan føre til u kontrollert aktivering av c-Met-reseptoren og er assosiert med ugunstige prognoser i mange typer av cancersjukdomar.

Fotokemoterapi, även känd som fotodynamisk terapi (PDT), är en medicinsk behandlingsmetod som innebär att en ljuskänslig substans (fotosensitizer) appliceras på huden eller en tumör, följt av exponering för specifik våglängd av ljus. När fotosensitizern inaktiveras av ljuset sker en kemisk reaktion som genererar syrgasradikaler och andra reaktiva syremolekyler, vilket orsakar celldöd hos cancerceller eller abnorma celler. Denna metod används ofta för att behandla olika typer av hudcancer och pre cancerösa tillstånd, såsom aktinisk keratos och basalcellskarcinom.

Aurora Kinase A, eller Aurora A, är ett enzym som tillhör serin/treonin-kinasfamiljen och spelar en viktig roll i celldelningen. Det hjälper till att kontrollera mitosens första fas, prophase, och garanterar korrekt separation av kromosomerna under celldelningens andra fas, anafas. Aurora Kinase A är involverat i regleringen av mikrotubuliens dynamik och har visats vara överaktiverat eller överförtligt exprimert i en rad olika cancertyper, inklusive bröstcancer, lungcancer och leukemi. Dess onkogena potential gör att Aurora Kinase A är ett intressant mål för cancerbehandlingar.

Rad51-rekombinas är ett enzym som spelar en central roll i den typ av DNA-reparation som kallas homolog rekombination. Homolog rekombination är en process där två komplementära DNA-strängar jämförs och byter information med varandra för att korrigera skador eller brister i DNA-molekylen. Rad51-proteinet bildar en ringliknande struktur som omgärdar och stabiliserar en av de två komplementära DNA-strängarna, och underlättar sökandet efter och parningen med den motsvarande komplementära DNA-strängen. Detta är en viktig mekanism för att korrigera dubbelsträngsbrytningar i DNA, vilket kan annars leda till mutationer eller celldöd.

Fumarat hydratase, också känt som fumarase, är ett enzym som förekommer naturligt i kroppen och spelar en viktig roll i cellandningen (celldesoxidationen). Det hjälper till att bryta ned en molekyl vid namn fumarat till malat. Fumarathydratas är ett viktigt enzym i citronsyracykeln, som är en metabolisk väg som kroppen använder för att producera energi genom att bryta ned kolhydrater, fetter och protein till syre och glukos.

Defekter i fumarat hydratas-genen kan orsaka en ärftlig metabolisk sjukdom som kallas fumarat hydratas deficiens. Denna sjukdom kan orsaka en rad symtom, inklusive utvecklingsstörning, muskelsvaghet, epilepsi och ögonproblem.

Kromosombandning (eng. chromosome banding) är en teknik inom genetik och citogenetik som används för att visualisera den horisontella banderingen av mänskliga kromosomer under mikroskopi. Denna metod utvecklades på 1970-talet och har sedan dess varit en viktig del av forskning och diagnostisering inom genetiska sjukdomar, fertilitet och cancer.

Genom att använda speciella färgningstechniker, som kallas bandningsmetoder, kan forskare och kliniker skilja på olika delar av kromosomen och identifiera eventuella abnormaliteter i antal eller struktur. Det finns flera typer av kromosombandningar, men de vanligaste är G-bandering (G-banding), Q-bandering (Q-banding) och R-bandering (R-banding). Varje metod ger upphov till en unik bandmönstring som hjälper till att identifiera olika delar av kromosomen.

I G-bandering, som är den mest använda tekniken, färgas de aktiva genområdena ljusare än de inaktiva områdena. Detta ger upphov till en horisontell bandmönstring där de ljusa banden (G-positiva band) korrelerar till transkriptionellt tät och GC-rika regioner, medan de mörka banden (G-negativa band) korrelerar till transkriptionellt lågaktiva och AT-rika regioner.

Kromosombandning är en viktig metod inom genetisk forskning och klinisk diagnostik, eftersom den möjliggör en noggrann analys av kromosomer och hjälper till att fastställa eventuella abnormaliteter som kan vara associerade med olika sjukdomar och tillstånd.

Transcriptom är ett samlingsbegrepp för alla RNA-molekyler som transkriberats, eller kopierats, från DNA:t i en cell vid en given tidpunkt. Det inkluderar både protein kodande RNA (mRNA) och icke-proteinkodande RNA (till exempel rRNA, tRNA, miRNA med mera). Transkriptomet ger därför information om vilka gener som är aktiva i en cell och hur mycket av varje gen som produceras. Genom att analysera transkriptomet kan forskare få insikt i celldifferentiering, cellcykler, respons på stimuli och sjukdomar.

Isoenzym (eller isoform) är ett samlingsnamn för olika enzymer som har samma funktion men kan skilja sig något i deras aminosyresekvens och/eller kinetiska egenskaper. De uppstår genom genetisk variation, där varje isoenzym kodas av en separat gen. Isoenzymen kan ha olika reguleringsmekanismer, subcelulär lokaliseringsgrad och stabilitet, vilket gör att de kan anpassa sig till specifika cellulära behov och miljöer. Detta är en naturlig strategi hos levande organismer för att öka deras flexibilitet och adaptabilitet. I klinisk kontext kan isoenzymnivåer i blodet användas som markörer för olika sjukdomstillstånd, eftersom specifika isoenzymbrister kan vara associerade med vissa patologiska tillstånd.

"Kassetmutagen" är ett samlingsbegrepp inom genetisk toxicologi för kemiska ämnen som kan orsaka skada på DNA i cellkärnan. Begreppet kommer från "Ames-testet", en metod för att screening av mutagena ämnen, där man använder bakterier i en liten behållare (på engelska: "cassette") som innehåller ett genetiskt modifierat stam av bakterien Salmonella typhimurium.

Kassetmutagener är ämnen som kan orsaka mutationer i DNA-sekvensen hos levande organismer, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer och genetiska defekter. Dessa ämnen kan förekomma naturligt eller kan vara syntetiska och kan finnas i vardagsprodukter, industrier eller miljön.

Det är värt att notera att en kassetmutagen inte nödvändigtvis kommer att vara cancerogent, men det finns en korrelation mellan mutagena ämnen och cancerutveckling.

Extracellular Matrix (ECM) är ett nätverk av strukturella och funktionella molekyler som utom cellerna (extracellulärt) bildar en biologiskt aktiv miljö i flera typer av vävnader. ECM består huvudsakligen av proteiner, såsom kollagen, elastin, fibronectin och laminin, samt polysackarider, som glykosaminglykaner (GAG) och proteoglycaner. Dessa molekyler interagerar med varandra och med cellmembranet för att ge strukturell stöd, skapa barriärer, reglera celldelning, differentiering, migration, adhesion och apoptos, samt modulera signaltransduktion och homeostas. ECM kan variera mellan olika vävnader och är dynamiskt under olika fysiologiska och patologiska tillstånd, inklusive embryonal utveckling, vuxen vävnadens normala funktion och sjukdomar som fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Benmärgsceller, även kallade hematopoetiska stamceller, är celler som har förmågan att utvecklas till olika typer av blodceller. De kan delas in i två grunder: myeloida och lymfatiska benmärgsceller. Myeloida benmärgsceller kan utvecklas till röda blodceller, vita blodceller som granulocyter, monocyter och makrofager samt blodplättar. Lymfatiska benmärgsceller kan utvecklas till olika sorters vita blodceller som lymfocyter, B-celler, T-celler och naturliga killer (NK-celler). Benmärgscellerna återfinns i ryggradens mjukvävnad och är viktiga för att producera de celler som utgör blodet.

I'm sorry for the confusion, but "Fosfoserin" doesn't seem to be a recognized term in medical or biochemical nomenclature in English. It is possible that there might be a spelling mistake or it could be a term specific to a certain language. If you meant "Phosphoserine," I can provide a definition for that.

Phosphoserine is a type of post-translationally modified amino acid, formed when a serine residue in a protein gets chemically linked to a phosphate group. This process is called phosphorylation and it plays a crucial role in various cellular signaling pathways and regulatory mechanisms within the body. Phosphoserine is essential for many biological functions, including enzyme activation, ion channel regulation, and cell cycle progression.

S-phase kinase-associated proteins (Skp2) är en typ av protein som spelar en viktig roll i cellcykeln hos eukaryota celler. Skp2 är associerat med S-fasen av cellcykeln, vilket är den fas där DNA-replikation sker.

Skp2 är ett E3 ubiquitinligase protein som är en del av SKP1-CUL1-F-box protein (SCF) komplexet. Detta komplex etiketterar andra proteiner med ubiquitin, vilket markerar dem för nedbrytning i proteasomen. Skp2 har specifikt en roll i att reglera nedbrytningen av proteiner som är involverade i cellcykeln och celldelningen, inklusive p27 och p21, två cyklin-dependent kinase inhibitorer (CDKI).

Genom att reglera nedbrytningen av dessa CDKI-proteiner kan Skp2 påverka cellcykelns progression och celldelningens kontroll. Förhöjda nivåer av Skp2 har associerats med onkogenisk transformation och cancer, eftersom överaktiva Skp2-molekyler kan leda till oreglerad celldelning och tumörbildning.

"Benmärg" er en direkte oversatt betegnelse for "bone marrow", som er den bløde, fedet væv som findes i midten af store knogler i kroppen. Benmærket producerer forskellige typer celler, herunder røde blodceller (erythrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocyter). Disse celler er vigtige for at transportere ilt rundt i kroppen, bekæmpe infektioner og stoppe blødninger. Benmærket er også en del af det immunsystem, da det producerer hvide blodceller, som hjælper med at forsvare kroppen mod sygdomme og infektioner.

Cyclin G1 är en typ av protein som hör till cyklinfamiljen och spelar en viktig roll i cellcykelregleringen. Cyclin G1 binds till och aktiverar cyklindependent kinas 5 (CDK5), ett enzym som deltar i olika cellylefnader, inklusive neuronal differentiering, signaltransduktion och neuroplasticitet. Cyclin G1 har också visat sig ha en roll i DNA-skadors svar och reparation. Ändringar i cyclin G1-uttrycket har associerats med olika sjukdomstillstånd, till exempel cancer och neurodegenerativa sjukdomar.

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

IE-proteiner, eller "Immediate-Early"-proteiner, är en typ av proteiner som syntetiseras tidigt under en virusinfektion. De aktiveras direkt eller nästan direkt efter att viruset har infekterat värden och beforefter följer de två andra faser av genuttryck, tidiga (early) och sent (late) proteiner. IE-proteinerna spelar ofta en viktig roll i regleringen av virusets eget genuttryck samt i modifieringen av värdcellens miljö för att främja virusreplikationen.

Kaspas-9, även känt som caspase-9, är ett enzym som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Det tillhör en grupp enzymer kallade caspaser och aktiveras när cellen ska dö.

När Kaspas-9 aktiveras bryter det ned andra proteiner i cellen, vilket leder till att cellens struktur förstörs och den dör. Detta är en naturlig process som hjälper till att förhindra spridning av skadliga eller cancervård celler i kroppen.

Protonpumphinderare, eller protonkogener, är en grupp av läkemedel som används för att behandla magreflux och andra tillstånd där magsyraöverproduktion förekommer. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera den sista steget i magsyrsekretionens process, vilket sker i magcellernas protonpumpar.

Protonpumpar är proteinkomplex som transporterar protoner (H+) från cytoplasman till maglumen, vilket skapar ett lågt pH-värde och möjliggör en effektiv nedbrytning av föda. Genom att blockera denna transportprocess kan protonpumphinderare minska magsyrasekretionen och därmed lindra symtom som magont, illamående och brännande smärta i mage eller matstrupen.

Exempel på vanligt använda protonpumphinderare inkluderar omeprazol, lansoprazol, pantoprazol och esomeprazol. Dessa läkemedel tas oftast en gång per dag och är mycket effektiva i behandlingen av magreflux och andra tillstånd där magsyrasekretion måste reduceras.

Fysiologisk stress är ett svar hos den autonoma nervsystemet och endokrina systemet i kroppen på olika inre eller yttre stimuli, som aktiverar mekanismer för att hantera hot eller krav. Detta svar involverar en komplex kaskad av hormonella och signalsubstanser, inklusive frisättning av adrenalin och noradrenalin från binjuremärgen samt frisättning av cortisol från binjurebarken. Dessa hormoner förbereder kroppen för att hantera stressören genom att öka hjärtfrekvensen, blodtrycket, glukosnivåerna och andningsfrekvensen, samtidigt som de minskar aktiviteten i icke-nödvändiga organ och system. Detta svar är evolutionärt viktigt för överlevnad och anpassning till hot eller utmaningar, men kan ha negativa effekter på kroppen om det uppehålls under lång tid eller blir excesivt.

Tissue microarray (TMA) analysis är en teknik inom patologi och forskningsmedicin som möjliggör simultan analys av gener eller proteinuttryck i hundratals olika vävnadsprover. Denna metod innebär att små cylindriska prover tas från formellainbalsamerade, paraffinembedda vävnader och placeras i en enda mottagarblock. Därefter skärs tunna sektioner av detta block och används för immunhistokemisk eller fluorescensin situhybridisering (FISH) färgning, för att sedan analyseras med hjälp av ett mikroskop.

TMA-analys är användbar inom cancerforskning och personifierad medicin, då den möjliggör jämförelse av gener eller proteinuttryck mellan olika individers tumörer och normala vävnader. Den kan också användas för att undersöka samband mellan molekylära markörer och kliniska utfall, såsom överlevnad eller respons på behandling.

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.

Tungtumörer, även kända som maligna neoplasmer eller cancer i tungan, är onormala och outkontrollerade tillväxtceller som bildas i de olika delarna av tungan. Det finns två huvudtyper av tungtumörer: squamösa celltumörer (SCC) och salivkörteltumörer. SCC är den vanligaste typen och utgör cirka 90% av alla tungtumörer. De uppstår ofta i ytskiktet på tungan, men kan också spridas till djupare delar. Salivkörteltumörer är mindre vanliga och utgör cirka 10% av alla tungtumörer. De bildas i de speciella cellerna som producerar saliv.

Tungtumörer kan vara livshotande om de inte behandlas tidigt och effektivt. Faktorer som rökning, alkoholmissbruk och human papillomavirus (HPV) infektion ökar risken för att utveckla tungtumörer. Symptomen på tungtumörer kan variera beroende på vilken del av tungan som är drabbad, men de vanligaste symptomen inkluderar smärta i munnen, svullnad eller en sår som inte läker, problem med att tugga, svälja eller tala, och förändringar i känsel eller smak.

Diagnos av tungtumörer ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, bilddiagnostik och biopsi. Behandlingen kan innebära kirurgi, strålterapi, kemoterapi eller en kombination av dessa. Prognosen för tungtumörer beror på flera faktorer, inklusive typen och graden av tumören, dess storlek och läge, och om den har spridit sig till andra delar av kroppen.

Ubiquitin-conjugating enzymes (UBC or UBEs) are a family of enzymes that play a crucial role in the ubiquitination process, which is a post-translational modification of proteins. This modification involves the covalent attachment of the protein ubiquitin to specific lysine residues on target proteins. The ubiquitination process regulates various cellular processes, including protein degradation, DNA repair, and signal transduction.

Ubiquitin-conjugating enzymes function as a bridge between the ubiquitin-activating enzyme (E1) and the ubiquitin ligase (E3). The UBC enzymes catalyze the transfer of ubiquitin from the E1 enzyme to the E3 ligase, which then transfers ubiquitin to the target protein. Ubiquitin-conjugating enzymes contain a conserved catalytic domain called the ubiquitin-conjugating (UBC) domain, which is responsible for the transfer of ubiquitin.

There are over 30 different ubiquitin-conjugating enzymes in humans, and they are classified into two main groups based on their structure and mechanism of action: really interesting new gene (RING) finger E2s and homologous to E6AP C-terminus (HECT) E2s. RING finger E2s function as simple adaptors that facilitate the transfer of ubiquitin from the E1 enzyme to the E3 ligase, while HECT E2s have an additional catalytic cysteine residue that forms a thioester bond with ubiquitin before transferring it to the target protein.

Dysregulation of ubiquitination has been implicated in various diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory diseases. Therefore, understanding the function and regulation of ubiquitin-conjugating enzymes is essential for developing therapeutic strategies to target these diseases.

Doxycycline är ett antibiotikum som tillhör tetracyklingruppen. Det används vanligen för att behandla en rad olika infektioner orsakade av bakterier, såsom andningsvägsinfektioner, hudinfektioner och könsburen klamydia. Doxycyklin kan även användas för att förebygga malaria vid resor till områden där sjukdomen är vanlig.

Läkemedlet fungerar genom att stoppa bakteriers förmåga att producera protein, vilket är nödvändigt för deras överlevnad och multiplikation. Doxycyklin tar i allmänhet effekt inom ett par timmar efter intag, men det kan ta upp till 48 timmar innan den fulla effekten uppnås.