Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor C
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor receptor-3
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A
Endotelcellstillväxtfaktorer
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor D
Lymfatiska systemet
Vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer
Lymfmetastas
Vaskulär endotelcellstillvästfaktor receptor-2
Receptorer, vaskulär endotelcellstillväxtfaktor
Lymfokiner
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor receptor-1
Kärlnybildning, patologisk
Kärlnybildning, fysiologisk
Tillväxtfaktorreceptorer
Vaskulär endotelcellstillväxt faktor B
Receptorprotein-tyrosinkinaser
Fibroblasttillväxtfaktor 2
Kärlendotel
Endotelceller
RNA, budbärar
Celler, odlade
Hypoxia-Inducible Factor 1, alpha Subunit
Replikationsprotein C
Neuropilin-1
Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner
Angiogenesinducerare
Signalomvandling
Angiopoietin-1
Epidermal tillväxtfaktor
Möss, nakna
Angiopoietin-2
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor C (VEGF-C) är ett protein som fungerar som en cytokin och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga skapandet av nya blodkärl. Proteinet produceras av olika celltyper, inklusive vissa cancerceller, och verkar genom att binde till receptorer på endotelcellerna i blodkärlen. Detta leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som stimulerar celldelning, migration och ombildning av endotelceller, vilket i sin tur kan leda till att nya blodkärl bildas. VEGF-C har också visat sig spela en roll i lymfangiogenes, det vill säga skapandet av nya lymfkärl. Dessutom har forskning visat att VEGF-C kan ha en immunmodulerande effekt och påverka cellernas förmåga att migrera genom lymfan.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktorreceptor-3 (VEGFR-3) är en typ av receptor som finns på ytan av vissa celler, framförallt endoteliella celler i blodkärl och lymfkärl. Den aktiveras av specifika proteiner som kallas vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), särskilt VEGF-C och VEGF-D. När VEGFR-3 aktiveras, ledde det till en uppsättning signaler inne i cellen som påverkar cellens tillväxt, rörelse och överlevnad. I det kardiovaskulära systemet, är VEGFR-3 involverat i angiogenes (bildande av nya blodkärl) och lymfangiogenes (bildande av nya lymfkärl). Dysfunktion i VEGFR-3 har visats vara relaterad till flera patologiska tillstånd, inklusive cancer, lymfödem och autoimmuna sjukdomar.
'Lymfangiogenes' är ett medicinskt begrepp som refererar till processen där nya lymfkärl bildas från befintliga lymfkärl. Lymfkärlen är ett delsystem av kroppens blodomlopp som hjälper till att transportera vätska, näringsämnen och avfall mellan celler, samt hjälper till att stärka immunförsvaret.
Lymfangiogenes kan inträffa under normala förhållanden, som del av fostrets utveckling eller vid vuxen ålder under läkning efter skada eller inflammation. Men det kan också vara ett tecken på sjukdom, till exempel vid cancer, där tumörer kan använda nya lymfkärl för att sprida sig till andra delar av kroppen. Läkemedel som blockerar lymfangiogenes undersöks för möjligheten att förhindra spridning av cancer.
Lymfkärl, även känt som lymfavsnörningar eller lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i lymfsystemet. De hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och sjukdomar genom att filtrera lymfan fluid (lymffluid) och eliminera skadliga substanser, såsom bakterier, virus och cellresterna. Lymfkärl innehåller också vita blodkroppar, som leukocyter (specifikt lymfocyter), vilka är viktiga för att bekämpa infektioner och underhålla immunförsvaret.
Lymfkärl är vanligtvis grupperade tillsammans i specifika områden av kroppen, såsom halsen, armhålorna, ljumskarna och inre organen. När lymfanvsnörningarna blir inflammerade eller ökas i storlek (ofta orsakat av infektion eller inflammation), kan det kallas för lymfkörtelinflammation (lymfadenit).
"Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A" (Vascular Endothelial Growth Factor A, VEGF-A) är ett protein som fungerar som en signalsubstans och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av celler i näringsbrist, under hypoxi (samtliga eller delvis på grund av syrebrist) och under inflammatoriska förhållanden. VEGF-A binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar därmed deras tillväxt, migration och ökad permeabilitet, vilket leder till angiogenes. Detta gör att det är involverat i en rad fysiologiska processer såsom fostertillväxt, men också i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.
Endotelcellstimulerande växtfaktorer (Engelska: Endothelial growth factors, EGF) är en typ av proteiner som stimulerar till celltillväxt och angiogenes (bildning av nya blodkärl) hos endotelceller, vilket är de celler som bildar det inre lagret i blodkärlen. Dessa växtfaktorer spelar en viktig roll i celldifferentiering, migration, proliferation och överlevnad. De kan också vara involverade i inflammatoriska processer och sjukdomar som cancer.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor D (VEGF-D) är ett protein som fungerar som en cytokin och har en viktig roll i angiogenes, det vill säga tillväxten av nya blodkärl. Det produceras främst av aktiverade monocyter/makrofager och stromaceller i närheten av tumörer eller under läkning av sår.
VEGF-D binder till receptorer på endotelcellernas yta, vilket leder till att cellerna delar sig och bildar nya blodkärl. Detta är viktigt för att försörja tumörer med näringsämnen och syre, men kan även vara nyttigt vid läkning av sår och andra processer där det behövs skapa nya blodkärl.
Överaktivering av VEGF-D har dock visat sig korrelera med onkologiska tillstånd, såsom cancer, eftersom det kan leda till onormalt stark angiogenes och tumörväxt.
Lymfatiska systemet är ett komplext transport- och försvarssystem hos däggdjur, inklusive människan. Det består av lymfkärl, lymfknutor, mjölke, tonsiller, Peyers plackar, broskben, milt, timmar och andra lymfoida vävnader spridda över kroppen.
Lymfatiska systemet har två huvudsakliga funktioner:
1. Att transportera lymfa, en klar vätska som innehåller vita blodkroppar (lymfocyter) och andra ämnen, från perifera delar av kroppen tillbaka till blodomloppet. Lymfan transporterar näringsämnen, hormoner och avfall tillbaka till blodet.
2. Att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen genom att producera och distribuera lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa infektioner och sjukdomar.
Lymfknutorna är små, avlånga strukturer som finns i hela kroppen, men de flesta är koncentrerade i halsen, armhålorna, ljumskarna och buken. De innehåller en stor mängd vita blodkroppar (lymfocyter) och filtrerar lymfan för att rensa den från bakterier, virus och andra främmande ämnen. När ett främmande ämne upptäcks i lymfan aktiveras lymfocyterna och utvecklar en immunrespons mot det.
Mjölken är en del av lymfatiska systemet som finns i bröstkörtlarna hos kvinnor. Den producerar modersmjölk som innehåller näringsämnen, hormoner och antikroppar som skyddar barnen mot infektioner.
I allmänhet är lymfatiska systemet en viktig del av kroppens immunförsvar och hjälper till att förhindra sjukdomar och infektioner.
Vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF) är en grupp signalsubstanser som verkar som viktiga regulatörer av angiogenes, det vill säga bildningen av nya blodkärl. De verkar främja tillväxten, överlevnaden och permeabiliteten hos de blodkärlsceller som utgör de inre väggarna (endotelcellerna) i blodkärlen. VEGF-familjen består av flera olika proteiner, varav det mest studerade är VEGFA.
VEGF-signalering sker genom att ligander binder till receptorer på cellytan hos målcellerna, vilket leder till en kaskad av intracellulära händelser som slutligen leder till angiogenes. Dessa faktorer spelar en viktig roll i normala fysiologiska processer såsom fostert utveckling, men de har också visat sig vara överaktiverade i patologiska tillstånd som cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning. Därför kan blockering av VEGF-signalering vara en potential terapeutisk strategi för att behandla dessa sjukdomar.
Lymfmetastas är när cancerceller sprider sig från sin ursprungliga plats i kroppen till lymfkörtlar. När cancerceller växer och delar de sig kan de ibland bryta loss från den ursprungliga tumören och färdas via blod- eller lymfsystemet till andra delar av kroppen. Om cancercellerna fastnar i en lymfkörtel och börjar växa där bildas ett nytt cancerförekomende, ett så kallat lymfmetastas.
Lymfkörtlarna är små, bönformade strukturer som finns över hela kroppen, främst i halsen, armhålorna och ljumskarna. Deras huvudsakliga funktion är att filtrera smittämnen och avfall från kroppen och producera vita blodkroppar, som hjälper till att bekämpa infektioner. När cancerceller sprider sig till lymfkörtlarna kan de störa denna funktion och leda till komplikationer såsom svullnad och smärta i de drabbade områdena.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor receptor-2 (VEGFR-2) är en typ av receptor som finns på ytan av vaskulära endotelceller, det vill säga celler som liner blodkärlens inre väggar. Denna receptor binder specifikt till en grupp signalsubstanser som kallas vaskulära endotelcellstillväxtfaktorer (VEGF), som spelar en viktig roll i angiogenesen, det vill säga processen där nya blodkärl bildas från befintliga. När VEGF binder till VEGFR-2 aktiveras en signalväg som leder till celldelning, cellytväxt och migration av endotelceller, vilket i sin tur leder till att nya blodkärl bildas.
VEGFR-2 är därför ett viktigt mål för behandlingar av sjukdomar som kännetecknas av onormalt angiogent beteende, såsom cancer och åderförkalkning (ateroskleros). Genom att blockera VEGFR-2 kan man hämma angiogenesen och på så sätt förhindra tumörernas tillväxt och metastaser.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktor (VEGF) är ett protein som verkar som en signalsubstans och binder till specifika receptorer på cellytan, vanligtvis kallade tyrosinkinaskopplade receptorerna (RTK). Dessa VEGF-receptorer spelar en viktig roll i regleringen av angiogenes, det vill säga tillväxten och utvecklingen av nya blodkärl.
När VEGF binder till sin receptor aktiveras den och startar en signalsignalväg inne i cellen som leder till celldelning, cellytväxt och migration, vilket är viktigt för angiogenesprocessen. Dysreglering av VEGF-receptorsystemet har visats vara involverat i flera sjukdomstillstånd, såsom cancer, diabetisk retinopati och åderförkalkning.
Det finns tre huvudsakliga typer av VEGF-receptorer: VEGFR-1, VEGFR-2 och VEGFR-3. Var och en av dessa receptorstypers aktivering leder till olika cellulära respons som är specifik för den aktiverade receptorn.
'Lymfokiner' är ett samlingsnamn för olika proteiner som utsöndras av immunsystemets vita blodkroppar, framförallt lymfocyter. Dessa proteinmolekyler fungerar som signaleringssubstanser och har en viktig roll i regleringen av immunsvar och kommunikation mellan olika celler inom immunsystemet. Lymfokiner kan delas in i olika klasser beroende på deras funktion, till exempel cytokiner, interferoner och kemotaktiska cytokiner (CXC- och CC-chemokiner). De kan påverka cellers aktivitet, tillväxt, differentiering och överlevn. Lymfokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaleringsvägar som leder till den önskade effekten.
Vaskulär endotelcellstillväxtfaktorreceptor-1 (VEGFR-1), även känd som fms-like tyrosinkinase 1 (FLT1), är ett transmembrant protein som fungerar som en receptor för vaskulär endotelcellstillväxtfaktor A (VEGF-A), en cytokin med stark angiogenisk verkan.
VEGFR-1 består av en extracellulär ligandbindande domän, en transmembranregion och en intracellulär tyrosinkinasdomän. När VEGF-A binder till VEGFR-1 aktiveras receptorns tyrosinkinasverksamhet, vilket leder till autofosforylering av specifika tyrosinresidyer och rekrytering av adaptorproteiner och enzymer som aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar.
Även om VEGFR-1 delar struktur och ligandspecifitet med de andra två vaskulära endotelcellstillväxtfaktorreceptorerna, VEGFR-2 och VEGFR-3, har det visat sig ha en mer komplex roll i angiogenesen. I motsats till VEGFR-2, som primärt är involverad i signaleringen som leder till angiogenes, verkar VEGFR-1 fungera som en negativ regulator av denna process genom att konkurrera med VEGFR-2 om liganden och att initiera signaleringsvägar som hämpar angiogenesen.
Dessutom har VEGFR-1 visat sig spela en viktig roll i hematopoiesen, immunresponsen och embryonal utvecklingen genom att vara involverad i överlevnaden, differentieringen och migrationen av olika celltyper.
Patologisk kärlnybildning (eng. "Vascular proliferation") är en abnormt tillväxt eller förökning av blodkärl, vanligtvis som ett resultat av sjukdomar eller skador i kroppen. Det kan förekomma i olika typer av tumörer, såsom cancer och benigna tumörer, där nya blodkärl bildas för att försörja tumören med näringsämnen och syre. Patologisk kärlnybildning kan även förekomma i samband med sjukdomar som diabetes och åldrande. I vissa fall kan överdriven patologisk kärlnybildning leda till allvarliga komplikationer, såsom blödningar eller skador på omgivande vävnader.
'Kärlnybildning, fysiologisk' refererar till den normale och naturliga processen där nya blodkärl bildas i kroppen. Denna process kallas också angiogenes. Fysiologisk kärlnybildning sker under normala förhållanden, till exempel under fostertiden då det behövs ett stort antal nya blodkärl för att försörja den växande fostret med syre och näringsämnen. Även under vuxenlivet kan fysiologisk kärlnybildning ske, till exempel när sår eller skador läker sig. I dessa situationer aktiveras specifika signalsubstanser som får celler i blodkärlen att dela sig och bilda nya kärl. Denna process är viktig för att hålla kroppen frisk och hälsa.
Tillväxtfaktorreceptorer (Growth Factor Receptors, GFR) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet och binder till specifika tillväxtfaktorer utanför cellen. När en tillväxtfaktor binder till sin respektive receptor aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till en rad olika cellulära respons som kan inkludera celldelning, cellyttväxt och överlevnad.
Exempel på olika typer av tillväxtfaktorreceptorer inkluderar:
* Receptorproteintyrosinkinas (RTKs) som är en stor familj av transmembrana receptorer som deltar i cellsignalering och reglerar cellers tillväxt, differentiering, överlevnad och apoptos. RTKs inkluderar insulinliknande tillväxtfaktorreceptorer (IGFR), nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR) och epidermal tillväxtfaktorreceptorer (EGFR).
* Cytokinreceptorer som är en familj av receptorer som binder till cytokiner, små proteiner som deltar i celldelning, differentiering, apoptos och inflammation. Exempel på cytokinreceptorer inkluderar interleukinreceptorer (ILR) och koloni stimulerande faktorreceptorer (CSFR).
* TNF-alfareceptorer som är en familj av receptorer som binder till tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), ett protein som deltar i immunförsvaret och kan leda till inflammation och celldöd.
Dysfunktion eller överaktivering av tillväxtfaktorreceptorer har visats vara involverade i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetes och autoimmuna sjukdomar.
Angiogeneshämmare är en grupp läkemedel som hindrar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. De används bland annat inom cancerbehandling för att förhindra att tumörer får tillgång till ett rikare blodförsörjning, vilket skulle underlätta deras tillväxt och spridning. Angiogeneshämmare kan också användas i behandlingen av ögon sjukdomar som åderbrist (retinopati) och diabetesrelaterade ögonsjukdomar, där de hjälper att förhindra ökad blodkärlsväxt i ögat som kan leda till synnedsättning eller synförlust.
Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.
Vaskulär endotelcellsfaktor B (VEGF-B) är ett protein som spelar en viktig roll i angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. Det produceras främst av vascular endothelial cells, eller vaskulära endotelceller, som liningar på insidan av blodkärlen.
VEGF-B binder till receptorer på vaskulära endotelceller och stimulerar angiogenes genom att främja celltillväxt, migration och proliferation. Det har också visat sig ha en roll i lipidmetabolism och kan bidra till patogenesen av sjukdomar som atherosclerosis.
I medicinsk kontext kan förhöjda nivåer av VEGF-B vara associerade med olika patologiska tillstånd, såsom cancer och ögoninflammation. Därför kan inhibition av VEGF-B vara en potential behandlingsstrategi för dessa sjukdomar.
Receptorprotein-tyrosinkinaser (RTK) är en typ av receptorer som finns i cellmembranet hos djurceller. De aktiveras när specifika ligander binder till deras extracellulära domän, vilket leder till att tyrosinkinasdomänen i receptorn blir aktiv och fosforylerar (lägger till en fosfatgrupp på) specifika tyrosiner i proteiner inne i cellen. Detta skapar signaltransduktionskaskader som reglerar viktiga cellulära processer såsom celldelning, cellcykel, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
RTK:er är involverade i många olika sjukdomar, inklusive cancer. Mutationer i RTK-gener kan leda till onkogen aktivering av RTK:erna och överaktivitet av deras signaltransduktionsvägar, vilket kan bidra till cancerexpansion och progression. Därför är RTK:er ett viktigt mål för cancerterapi, där man försöker blockera deras aktivitet med specifika läkemedel som kallas tyrosinkinashämmare.
Fibroblast Growth Factor 2 (FGF2), även känt som Basal Growth Factor, är ett protein som verkar som en signalmolekyl involverad i vävnadsreparation och angiogenes (bildning av nya blodkärl). Det uttrycks av flera olika celltyper, inklusive fibroblaster. FGF2 binder till sin specifika receptor på cellytan och aktiverar en signaltransduktionsväg som leder till celldelning, migration och differentiering. Det har visat sig ha potential i behandling av vissa medicinska tillstånd såsom sår, hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, men forskningen pågår fortfarande för att fastställa dess säkerhet och effektivitet.
"Kärlendotel" är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderusning i en artär, vilket orsakas av att det bildas ämnen som kalk och fibrös vävnad inne i artärväggen. Detta kan leda till att blodflödet genom artären minskar, och i allvarliga fall kan det orsaka smärta, andningssvårigheter eller hjärtinfarkt beroende på vilken artär som är drabbad. Kärlendotel kan behandlas med mediciner, operationer eller livsförändringar som att sluta röka och ändra kosten.
'Endothelial cells' er de celler som tapiserer binnenrommet av blodkar og lymfekar i kroppen. De danner en barriere mellom det krevende blodet og vævshindren, og spiller en viktig rolle i reguleringen av blodfluks, immunrespons og koagulasjon. Endotelceller er også involvert i reguleringen av diaskevesis, angiogenese og andre fysiologiske prosesser. De produserer også en rekke viktige molekyler som nitrisk oxid, prostacykliner og endotelin, som har vasoaktive, immunmodulerende og sekretoriske funksjoner.
RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.
"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.
Hypoxia-Inducible Factor 1 (HIF-1) is a transcription factor that plays a crucial role in the body's response to low oxygen levels, also known as hypoxia. HIF-1 is a heterodimeric protein composed of two subunits: alpha and beta. The alpha subunit (HIF-1α) is responsible for the oxygen-sensing function of the complex.
Under normal oxygen conditions (normoxia), HIF-1α is constantly produced in the cell, but it is also rapidly degraded by a process involving oxygen-dependent hydroxylation and interaction with the von Hippel-Lindau (VHL) tumor suppressor protein, which targets HIF-1α for proteasomal degradation.
However, under hypoxic conditions, the hydroxylation and degradation of HIF-1α are inhibited, allowing it to accumulate, dimerize with the beta subunit (HIF-1β), and translocate to the nucleus. In the nucleus, the HIF-1 complex binds to hypoxia-responsive elements (HREs) in the promoter regions of target genes, leading to their transcriptional activation.
These target genes are involved in various cellular processes that help the body adapt to low oxygen levels, such as angiogenesis, erythropoiesis, glucose metabolism, and pH regulation. Dysregulation of HIF-1α has been implicated in several diseases, including cancer, cardiovascular disease, and neurological disorders.
Replikationsprotein C, ofta förkortat till RPA (engelska: Replication Protein A), är ett protein som spelar en central roll i DNA-replikationen hos eukaryota celler. Det fungerar som en processivitetsfaktor under den initiala fasen av DNA-replikationen, där det binder till ogenederad singelsträngad DNA och skyddar den från att degraderas eller repareras felaktigt.
RPA består av tre olika underenheter som kombineras för att bilda en heterotrimertisk komplex, vilket betyder att den är byggd upp av tre olika typer av subenheter i en 1:1:1-förhållande. Dessa underenheter kallas ofta RPA1, RPA2 och RPA3.
RPA binder starkt till singelsträngad DNA med hög affinitet och hjälper till att stabilisera den under DNA-replikationen genom att förhindra att den bildar sekundära strukturer som kan störa replikationsprocessen. Det gör också så att polymerasen, ett annat protein som katalyserar tillskapandet av nya DNA-strängar under replikationen, kan fortsätta att arbeta kontinuerligt längs med den ogenederade DNA-strängen.
Utöver sin roll i DNA-replikationen är RPA också involverat i andra cellulära processer som DNA-reparation, meios och homolog rekombination.
Neuropilin-1 (NRP-1) är ett transmembrant protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor för flera olika signalsubstanser, inklusive semaforiner och vascular endothelial growth factor (VEGF). Det uttrycks i höga nivåer i nervsystemet, men kan även hittas i andra typer av celler som cancerceller. NRP-1 spelar en viktig roll i axonguidning, angiogenes och tumörväxt under normala förhållanden, men det kan också bidra till patologiska processer såsom cancerns progression och metastasbildning.
Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.
"Angiogeneseinducerande" är ett medicinskt begrepp som refererar till substanser eller faktorer som främjar angiogenes, det vill säga bildandet av nya blodkärl. Detta sker genom att stimulera divisionen och migrationen av endotelceller, vilket är de celler som bildar innerlagret i blodkärlen.
Angiogenes är en normal och nödvändig process i vissa situationer, till exempel under fostrets utveckling, men kan även vara involverad i patologiska tillstånd såsom cancer, diabetisk retinopati, åderförkalkning och andra sjukdomar.
Angiogenesinducerande substanser inkluderar till exempel vascular endothelial growth factor (VEGF), fibroblast growth factor (FGF) och transforming growth factor-beta (TGF-β). Dessa substanser kan blockeras med mediciner för att behandla olika sjukdomstillstånd.
I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).
Angiopoietin-1 (ANG-1) er en væskestoff i kroppen som spiller en vigtig rolle for blodkarvæsnernes vækst, udvikling og opretholdelse. Det binder sig til receptoren Tie2 på endotelcellerne (de indvendige celler i blodkarrene) og aktiverer signalveje, der fremmer overlevelsen, integriteten og funktionen af disse celler. ANG-1 hjælper også med at stabilisere blodkarrene under forskellige fysiologiske tilstande og patologiske tilstande, såsom angiogenese (dannelse af nye blodkar) under vækst og healing, og ved forstyrrelser i blodkarvæggene som følge af inflammation eller iskemi.
Epidermal Growth Factor (EGF) är en typ av tillväxtfaktor, ett signalsubstans som spelar en viktig roll i celltillväxten, celldifferentieringen och celldivisionen. EGF binder till sin specifika receptor, EGFR, på cellmembranet och aktiverar därmed en signaltransduktionsväg in i cellen. Detta leder till att cellcykeln aktiveras och celldelningen stimuleras.
EGF är involverad i många fysiologiska processer, såsom embryonal utveckling, wound healing och homeostas. Dessutom har forskning visat att EGF kan spela en roll i patologiska tillstånd som cancer, då överaktivering av EGFR-signalvägen kan leda till onkogen transformation och tumörtillväxt.
Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.
Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.
Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.
Angiopoietin-2 (ANGPT2) er en væskestoff i kroppen som spiller en rolle for blodkarrens vækst, udvikling og permeabilitet. Det binder til receptoren Tie-2 på endotelcellerne (de celler som ligger direkte på indersiden af blodkarrene) og kan modulere angiogenesen (dannelse af nye blodkar) under normale fysiologiske forhold såvel som under patologiske tilstande, såsom kræft, diabetes, inflammation og iskæmi-reperfusionsskader.
Under normale forhold hjælper ANGPT2 med at regulere blodkarrendannelse og -funktion i samarbejde med andre væskestoffer som Angiopoietin-1. Men under patologiske tilstande kan der opstå en ubalanceret produktion af ANGPT2, hvilket kan føre til øget blodkarpermeabilitet og angiogenese, som kan bidrage til sygdommens progression.
I medicinsk sammenhæng forskes der på mulige anvendelser af ANGPT2 som biomarkør for sygdomstilstande eller mål for terapeutiske indgreb, men yderligere forskning er nødvendig for at fastslå dens praktiske anvendelse i klinisk medicin.
Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.
The process of cell proliferation involves several stages, including:
1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)
These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.
In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.