Venös ocklusiv leversjukdom
Venös ocklusiv lungsjukdom
Pyrrolizidinalkaloider
Crotalaria
Polydeoxiribonukleotider
Busulfan
Benmärgstransplantation
Blodstamcellstransplantation
Förbehandling inför transplantation
Allotransplantation
'Venös occlusive liver disease' är en medicinsk term som refererar till en grupp sjukdomar som kännetecknas av skada på levern orsakad av störningar i blodflödet genom leverns venösa system. Detta kan inträffa till följd av blodproppar, blodkoagulation eller kompression av levervenen.
En vanlig form av venös occlusive liver disease är Budd-Chiaris syndrom, som orsakas av blodproppar eller trånga vener i levern. Andra former inkluderar sjukdomar som kan orsaka kompression av levervenen, såsom cancer eller fibros.
Symptomen på venös occlusive liver disease kan variera, men de vanligaste inkluderar ökad mjölksyre i blodet, ascites (fluidansamling i bukhålan), leverinflammation och eventuellt leverfailure. Behandlingen beror på orsaken till sjukdomen, men kan innefatta mediciner som löser upp blodproppar eller förhindrar blodkoagulation, samt operationer för att återställa normal blodflöde genom levern.
'Venösa okklusiva lungssjukan' (VTE eller venös tromboembolism) är en sammanfattande benämning på sjukdomstillstånd som orsakas av blodproppar i de stora venerna i bukregionen (djupa venerna) eller i lungorna (lungemboli).
En blodpropp i en djup ven kan leda till att delar av proppen lossnar och transporteras med blodflödet till lungorna, där den kan orsaka skada på lungvävnaden. I allvarliga fall kan det leda till andningssvårigheter, sänkt syresättning i blodet och i värsta fall hjärtstillestånd eller död.
VTE är en allvarlig sjukdom som behöver snarast möjligt behandlas med blodtunnande läkemedel för att förhindra ytterligare proppbildning och för att försöka upplösa befintliga proppar. Fysisk aktivitet, kompressionstextilier och andra preventiva åtgärder kan också användas för att minska risken för nya blodproppar.
Pyrrolizidinalkaloider (PLA) är en grupp naturligt förekommande toxiner som kan hittas i vissa växtarter, främst i familjerna Boraginaceae, Asteraceae och Fabaceae. Dessa toxiner produceras av växterna som ett försvar mot skadedjur. Många PLA är mycket giftiga och kan orsaka allvarliga skador på levern hos både människa och djur.
PLA består av en pyrrolizidinring, som är en cyklisk kolv av sex kolatomer och två kväveatomer, och en alkaloidkedja som är bundet till kväveatomen i ringen. Det finns över 600 olika typer av PLA som har identifierats, och de kan variera mycket i sin struktur och toxicitet.
Födoämnen som kan innehålla höga nivåer av PLA är bland annat visst gräs, honung, örter, frukter och frön från vissa växtarter. Även vissa djur, som till exempel bovinar, får och getter, kan akkumulera PLA i sitt kött och mjölk om de har ätit växter som innehåller dessa toxiner.
Långvarig eller hög dos exponering för PLA kan orsaka allvarliga skador på levern, inklusive levercancer. Därför är det viktigt att undvika eller begränsa konsumtionen av föda som kan innehålla höga nivåer av dessa toxiner.
'Crotalaria' är ett botaniskt släkte inom familjen ärtväxter (Fabaceae). Det innehåller omkring 600–700 arter, de flesta förekommer i tropiska och subtropiska delar av världen. Många arter innehåller giftiga alkaloider och kan vara skadliga för djur som äger av dem. I medicinsk kontext kan 'Crotalaria' ingå i diskussioner kring toxicologi eller farmakologi, men det finns inget specifikt medicinskt tillstånd eller behandling relaterat till släktet.
Polydeoxyribonucleotider, även kända som pdN, är långa kedjor av deoxiribonukleotider som är sammanlänkade med varandra via fosfatbindningar. Deoxiribonukleotider är byggstenarna i DNA och består av en deoxyribos, en fosfatgrupp och en av fyra olika nukleotidbaser (Adenin, Timin, Guanin eller Cytosin). När dessa byggstenar kombineras bildas långa, dubbelsträngade DNA-molekyler som innehåller arvet från vår biologiska information.
Polydeoxyribonukleotider kan också förekomma i en enkelsträngad form och används ofta i molekylärbiologi för att skapa specifika sekvenser av DNA genom en process som kallas polymerask chain reaction (PCR). I denna process används en enzym, vanligtvis Taq-polymeras, för att syntetisera en komplementär kopia av en given DNA-sekvens.
I summa kan man säga att Polydeoxyribonukleotider är långa kedjor av deoxiribonukleotider som bildar grunden för DNA-molekyler och används ofta inom molekylärbiologi för att skapa specifika DNA-sekvenser.
Busulfan är ett citostatikum, det vill säga ett ämne som hämmar celldelningen och används som en del av behandlingen av vissa former av cancer, till exempel visse blodcancerformer som kronisk myeloisk leukemi. Busulfan är en alkylant som fungerar genom att skada DNA i cancerceller, vilket förhindrar celldelningen och till slut orsakar cellens död.
Busulfan kan också användas före en stamcellstransplantation för att hämma patientens eget immunsystem och minska risken för avstötningsreaktioner mot de donerade stamcellerna.
Läkemedlet ges vanligen som tablett eller intravenös infusion och behandlingen pågår ofta under flera dagar. Som med alla läkemedel kan busulfan ha biverkningar och komplikationer, inklusive skador på levern, lungorna och andra organ samt ökad risk för infektioner. Dessa biverkningar behöver övervakas noga under behandlingen.
En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.
Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.
Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.
Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).
Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.
Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.
Förbehandling inför en transplantation (organ eller celler) avser vanligtvis de preparationssteget som en potential mottagare genomgår innan själva transplantationskirurgin. Detta kan innebära en kombination av medicinska, immunologiska och/eller andra behandlingsformer beroende på vilken typ av transplantation det rör sig om.
Exempel på förbehandlingar inför en transplantation kan vara:
1. Immunsupressiva behandling: Den mest vanliga formen av förbehandling är att ge immunsuppressiva läkemedel som dämpar patientens immunsvar för att minimera risken för avstötningsreaktioner mot den nya organet eller cellerna.
2. Konditionering: Vid stamcellstransplantation kan en kraftigare form av förbehandling användas, kallad konditionering. Denna process innebär att patienten ges höga doser av kemoterapi och/eller radiation för att eliminera den egna immunsystemet och skapa plats för de nya stamcellerna.
3. Screening och matchning: Innan transplantationen behöver potentiala mottagare genomgå en rad tester för att avgöra lämpningen och för att hitta den bästa donatorn. Detta kan innebära blod- och vävnadsprov, genetisk matchning och immunologisk typning.
4. Utbildning och stöd: Mottagaren får också information och stöd för att förstå de speciella aspekterna av livet efter transplantationen, inklusive behandlingsplaner, livslång immunsuppressiv terapi och livsstilsförändringar som kan vara nödvändiga för att säkerställa en framgångsrik transplantation.
Allotransplantation är en medicinsk term som refererar till en typ av transplantation där organ, vävnad eller celler transplanteras från en individ till en annan individ av samma art. Detta skiljer sig från autotransplantation, där material transplanteras från en del av kroppen till en annan del hos samma individ, och xenotransplantation, där material transplanteras från ett djur till en människa.
Allotransplantationer kan vara livräddande eller förbättra livskvaliteten för mottagaren, men de medför också risker som är relaterade till kompatibiliteten mellan donatorn och mottagaren. För att minska risken för avstötning av transplantatet används immunosuppressiva läkemedel som dämpar mottagarens immunsvar.
Exempel på allotransplantationer inkluderar lever-, njure- och hjärttransplantationer, men också mindre invasiva procedurer såsom benmärgstransplantation.