'Virion' är ett begrepp inom virologi och refererar till ett fullt samlat, infektionsberett viruspartikel utanför ett värddjurs cell. Det inkluderar alltså viruskapsid (proteinhölje) och eventuellt också virushylster (lipidhaltigt membran). Ibland kan viruset även innehålla en del av värdcellens membran som en del av sitt yttre skal, beroende på hur viruset sprider sig från den infekterade cellen. Virionen innehåller dessutom genetiskt material i form av RNA eller DNA.

'Virusproteiner' refererer til proteiner som produceres af et virus for å fullføre sin replikasjonsprosess og forårsage infeksjon i værtsorganismen. Disse proteinet kan inkludere strukturelle proteiner, som utgjør kapsiden eller membranen til viruset, og ikke-strukturelle proteiner, som involveres i regulering av virusets replikasjon og infeksjonsprosess.

Strukturelle proteiner kan inkludere:

* Kapsidproteiner: disse er proteiner som utgjør den proteinhylle som omger viruses genetiske materiale. De kan være formet som en helix, som hos bakteriofager, eller som en ikosaeder, som hos mange arter av RNA- og DNA-viruser.
* Membranproteiner: disse proteinet er inkorporert i lipidmembranen til de enkle- eller doppelstrands RNA-viruser som koronavirus og flavivirus. Disse proteinet kan være involvert i sammensetningen av membranen, infeksjonen av værtscellen, og/eller frigjøringen av nyproducerte virusher.

Ikke-strukturelle proteiner kan inkludere:

* Replikasjonsproteiner: disse er nødvendige for replikasjonen av virusets genetiske materiale og kan være enzymer som revers transkriptase, RNA-polymerase eller ligase.
* Regulatoriske proteiner: disse proteinet kan regulere aktiviteten til andre virusproteiner eller værtsorganismens celler for å øke viruses evne til å replikere seg og spre seg.

I allmennhet er virusproteinene spesifikke for hvert individuelt virus og kan være mål for antivirale terapier eller vaccineutvikling.

"Virussammansättning" refererar till den genetiska makeup och sammansättningen av ett specifikt virus. Det inkluderar vanligtvis information om virusets gener, strukturella proteiner och eventuella andra viktiga molekyler som är unika för det aktuella viruset. Virussammansättning kan vara viktig att känna till när man studerar virus för att förstå deras egenskaper, beteende och sårbarheter mot olika behandlingsformer. Det kan också hjälpa till vid utvecklingen av vacciner och andra terapeutiska strategier.

Medicinskt sett definieras virusförökning som processen där en värdkälla, till exempel en cell, infekteras av ett virus och tvingas producera fler virioner (viruspartiklar). Detta sker genom att virusets genetiskt material integreras eller replikeras inom värddjuret och tvingar den till att producera nya viruspartiklar som sedan friges och kan infektera andra celler.

Virusförökningen är en central del i viruspatogenes, det vill säga sjukdomsprocessen orsakad av ett virus. Förståelsen av denna process har varit viktig för utvecklingen av antivirala läkemedel och vacciner som används för att behandla och förebygga virussjukdomar.

I en medicinsk kontext är en kapsid den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos ett virus. Kapsiden är ofta skapad av flera kopior av samma proteiner, som arrangerar sig i en specifik form som kan liknas vid en symmetrisk skal eller yta. Denna struktur hjälper till att stabilisera viruset och underlättar dess infektion av värdceller genom att binda till specifika receptorer på cellens yta. Kapsiden är en viktig del av virusets struktur och spelar en central roll i dess livscykel och patogenesis.

'RNA viralt' refererer til et virus som har sin genetisk informasjon lagret i RNA (ribonukleinsyre) istedenfor DNA (deoxyribonukleinsyre) som er vanligere for levende organismer. Disse typer av viruser bruker RNA-polymerase enzym for å transkribere og replikere sin genetisk informasjon. Mange infektiøse og smittebærende virusser, som f.eks. HIV, influenza, SARS-CoV-2 (som forårsaker COVID-19), er RNA-virusser.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

Kapsidproteiner är de proteiner som bildar kapsiden, den proteinhölje som omger och skyddar genomet hos virus. Kapsidproteinerna sammanfogas ofta till polymära strukturer som kan ha en icke-regelbunden (icosaedrisk) eller regelbunden form, beroende på virusets typ. De har en viktig roll i virusreplikationen eftersom de bidrar till infektionen av värdcellen genom att skydda viruset under transporten mellan värdar och under dess inkapsling i den nya värden.

'Virushöljet' är ett yttre proteinlager som omger vissa typer av virus. Detta skapas när viruset sammansätter sig med värden såsom bakterier eller celler, och kan bestå av ett eller flera olika proteiner. 'Virushöljets proteiner' refererar till de proteinmolekyler som utgör detta skal. Dessa proteiner kan spela en roll i virusets infektionsförmåga genom att hjälpa till att binda till värden eller att underlätta penetrationen av cellmembranet. De kan också vara mål för antivirala behandlingar, eftersom de ofta är nödvändiga för virusets överlevnad och reproduktion.

'Virala structurälla protein' är ett begrepp inom virologi och molekylärbiologi. Det refererar till de proteiner som utgör den strukturella komponenten hos ett virus, och som har en viktig roll i virusets livscykel. Dessa proteiner kan vara uppdelade i två huvudgrupper:

1. Kapsidproteiner: Dessa proteiner bildar kapsiden, det yttre skyddande skalet som omger viruset och skyddar dess genetiska material. Kapsidproteinerna är ofta arrangerade i en specifik geometrisk form som ger viruspartikeln en viss form och storlek.

2. Membranproteiner: Vissa virus har ytterligare ett lipidmembran, som de har införlivat från den värdcell de infekterar. I dessa membran sitter membranproteiner, vilka kan ha en roll i virusetattachmenten till nya värdceller eller i sammansmältningen mellan viruset och värdcellen.

Det är viktigt att notera att strukturella proteiner inte inkluderar de enzymproteiner som viruset kan använda sig av under sin livscykel, till exempel revers transkriptas eller proteaser. Dessa kallas inte 'strukturella protein', utan snarare 'nicht-strukturella protein'.

'Virus-DNA' refererer til det genetiske materiale i form av DNA (deoxyribonucleic acid) som findes i visse typer virus. Virus er små infektiøse partikler som ikke kan reproducere seg selv, men har brug for en værtscell for å formere seg.

Virus-DNA kan være enten enkeltstreget eller dobbeltstreget, og den kan være lineær eller cirkulær. Nogle viruser har DNA som det primære genetiske materialet, mens andre har RNA (ribonucleic acid).

DNA-viruses inneholder ofte en begranset mengde genetisk informasjon og er avhengige av værttens cellulære mekanismer for å syntetisere proteiner og replikere seg. Eksempler på DNA-viruses inkluder herpesvirus, papillomavirus og adenovirus.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

'Virus release' refererar till när ett infekterat värddjur eller cell releases viruspartiklar under en viral infektion. När ett virus har infekterat en värdcell kan det antingen integreras i värdcellens genetiska material och bli en del av den, eller existera som en separat entitet inne i cellen. I båda fallen kommer viruset att reproducera sig genom att använda värdcellens mekanismer för att producera nya virusgenomer och proteiner.

När det finns tillräckligt med nya viruskomponenter kommer de att sammanfogas till fullständiga viruspartiklar inne i cellen. Dessa viruspartiklar kan sedan frisläppas från värdcellen genom att cellmembranet bryts ner, vilket kallas för 'virus release'. Detta sker ofta genom en process som kallas för 'budding', där de nya viruspartiklarna budar ut sig själva genom cellmembranet och tar med sig en del av membranet i sig.

Virusrelease kan leda till ytterligare spridning av viruset till andra oinfekterade celler eller värddjur, vilket kan leda till vidare spridning av sjukdomen.

'Virusgener' är ett begrepp inom virologi och refererar till den del av ett virusgenom som kodar för de proteiner som behövs för att producera nya viruspartiklar. Det kan bestå av en eller flera gener, beroende på vilken typ av virus det är. Virusgener innehåller allt väsentligt genetisk information som krävs för att en virusinfektion ska kunna fortgå och nya viruspartiklar ska kunna bildas.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

'Genom' refererer til det totale sæt af genetisk information, der er indeholdt i et organisme. Det består af DNA-molekyler, der har kodet for alle de gener, proteiner og regulerende sekvenser, der er nødvendige for at danne og opretholde livet hos det pågældende organisme.

'Viralt genom' refererer til den totale genetiske information, der findes i et virus. Et viralt genom kan være lavet af DNA eller RNA og kan variere meget i størrelse alt efter hvilken type virus vi taler om. Virus' genom indeholder instruktionerne for at producere nye viruspartikler, så de kan inficere andre celler og fortsætte med at sprede sig.

HIV-1 (Human Immunodeficiency Virus type 1) är ett retrovirus som orsakar den akuta och kroniska infektionen hos människan, vilken kan leda till sjukdomen AIDS om den inte behandlas. HIV-1 attackerar och förstör CD4+ T-celler (en typ av vita blodkroppar), som är viktiga för att koordinera immunförsvaret i kroppen. När CD4+ T-cellerna minskar i antal, blir individen alltmer immunbristig och ökar risken för opportunistiska infektioner och cancer. HIV-1 smittar vanligtvis via sexuell kontakt, blodöverföring eller från en smittad mor till ett foster eller barn under fostertiden eller amning.

'Cercopithecus aethiops' er en art innen slætten primater (Primates) og familien markattrer (Cercopithecidae). Den kjennes også under fremdeles navnet husabariabeeste, og er også kallen for grøn markatt. Denne aben er oprinnelig hjemmehørende i subsaharisk Afrika, og lever i en variert bredde av skogsområder, fra regnskog til savanner med trær.

'Cercopithecus aethiops' har en slank kroppsbygning og er kjent for sine svelge lange lemmer og svans. Den kan bli mellom 40 til 70 cm lang, med en svans som kan være like lang eller lenge som kroppen. Den veier mellom 3,9 til 7,7 kg. Pelsen er grønnegrå eller brun på ryggen og hvit på buken. Ansiktet er sort med en hvit skjegg rundt munnene.

Denne aben lever i grupper som kan inneholde opp til 30 individer, deriblant flere hanar og hunar. Den er allikevel merkет av en matriarkal struktur, med de ældre hunnene som dominerer over de yngre. Føden består av frukt, frø, blader, bark, insekter og små dyr.

'Cercopithecus aethiops' er kjent for sin evne til å springe langt og høyt fra gren til gren i skogen. Den har også en unik metode for å vaskes selv, ved å bruke sine hænder for å fjerne parasitter og skjedde med pelsen.

Denne aben er ikke direkte truet av utdøing, men populationen er i tilbakegang på grunn av økende jordbruksområder, skogsavverkning og illegal handel med viltlevende dyr. Derfor er det viktig å ta stilling for å beskytte denne abens levevilkår og sikre at den kan overleve og trives i fremtiden.

'Vacciniavirus' är ett begrepp som inte används inom den medicinska terminologin. Det verkar som att du har förväxlat två olika termer: 'vaccin' och 'virus'.

En vaccine är en preparat av dödade, attenuerade (svagt giftiga) eller fragment av en patogen (smittaframkallande agens som kan orsaka sjukdom), som administreras med syfte att stimulera immunförsvaret att utveckla immunitet mot en specifik infektionssjukdom.

Ett virus är ett mycket litet smittämne som består av genetisk information innesluten i en proteinhölje. Virus kan infektera levande celler och använda deras mekanismer för att reproducera sig, vilket kan leda till skada eller död hos värden.

Det finns vacciner som utvecklats med hjälp av virus, såsom levande vacciner där ett svagt virus används för att stimulera immunförsvaret och döda vacciner där dödade viruspartiklar används. Dessa två begrepp (vaccin och virus) är dock skilda begrepp inom medicinen.

'Vero-celler' är en typ av celllinje som används inom biomedicinsk forskning. Den är utvecklad från celler som isolerats från grön monkey kidney-celler (ur African green monkeys). "Vero" är en akronym för "vervet monkey kidney" (grön monkeys njurar).

Dessa celler har en hög förmåga att replikera och odlas upp i laboratoriemiljö, vilket gör dem användbara inom olika områden som till exempel vaccintillverkning. Vero-celler är ett av de vanligaste valet när det gäller att producera virusbaserade vacciner, eftersom de kan produceras i stora mängder och har en stabil genetisk bakgrund.

Vero-celler används också inom andra områden som till exempel toxikologi, farmakologi och cancerforskning.

"Genprodukter" refererer til de molekyler som produceres av gener etter at de er transskriberet og translert i cellen. Disse omfatter vanligvis proteiner, men inkluderer også andre typer RNA-molekyler som transfer-RNA (tRNA) og ribosomalt RNA (rRNA). Proteinogene genprodukter koder gener for specifikke sekvenser av aminosyrer som blir sammenflettet til et komplett protein. Disse proteiner har mange forskjellige funksjoner i cellen, og de kan være involvert i reguleringen av celleprosesser, strukturelle funksjoner, katalyse av biokjemiske reaksjoner, og interaksi med andre molekyler. Andre typer genprodukter som RNA-molekyler har også viktige funksjoner i celleprosesser, for eksempel er tRNA-molekyler involvert i overføringen av aminosyrer til ribosomer under proteinsyntesen, mens rRNA-molekyler er en del av ribosomene og hjelper med å syntetisere proteiner.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

"Nukleokapsid" är ett begrepp inom virologi som refererar till den proteinhölje som omger virala nukleinsyror, det vill säga DNA eller RNA. Nukleokapsiden består av två huvudkomponenter: nukleoproteiner och genomkapslade nukleinsyra.

Nukleoproteinerna är proteiner som binder till virala nukleinsyrorna och hjälper till att skydda dem från nedbrytning av cellens egna enzymer. Dessa proteiner kan också spela en roll i regleringen av replikationen och transkriptionen av virala genomer.

Nukleokapsiden är ofta ansvarig för att ge viruset dess form och struktur, och den kan vara mycket viktig för virusets förmåga att infektera nya celler. Nukleokapsidens sammansättning och struktur kan variera mellan olika virusarter, men den är ofta en viktig måltavla för immunförsvaret och kan användas som ett mål för antivirala behandlingar.

Herpes Simplex Virus Type 1 (HSV-1) er ein type av herpesvirus som oftest foråkser lippene og gir betennelseblåsor eller "feberblåster". Herpesvirus 1, humant, kan også i viss grad foråke infeksjoner i andre områder av kroppen, som øyne, ansikt, hals og hjerne. Efter initialen infeksjon blir viruset ikke fullstendig utryddet fra kroppen, men kan ligge latent i nervev systemet og føre til reinfeksjoner og återkommende symptomer. Herpesvirus 1 kan overføres gjennom direkte kontakt med blåsene eller ved deling av smittebærende droppar, som eksempelvis kysset eller bruk av samme bestikk.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

'Reglering av genuttryck, virus' refererer til mekanismer og processer som kontrollerer hvorvidt eller ikke gener i vira skal transkriberes og oversattes til proteiner. Genuttrykkregulering er en viktig aspekt av virkemåten til mange virus, siden det kan påvirke graden av infeksjon og sykdom som resulterer fra infeksjonen.

Virus har ofte begrenset antall gener i forhold til celle-baserte organismer, så de er avhengige av værtsorganismens maskineri for å syntetisere nye viruse proteiner og replikere sin egen genetisk informasjon. For å gjøre dette må virus regulere værtsorganismens cellulære mekanismer for å oppnå økt produksjon av virale proteiner og genetisk materiale.

Reglering av genuttrykk kan skje på flere måter, inkludert:

1. Transkripsjonsfaktorer: Virus kan produisere egne transkripsjonsfaktorer som binder til værtsorganismens DNA og styrer aktiviteten i gener relatert til viruset.
2. Epigenetiske endringer: Virus kan også påvirke epigenetiske endringer i værtsorganismens genetisk materiale, som f.eks. metylering av DNA eller modifikasjoner av histonproteiner, for å regulere genuttrykk.
3. Posttranskripsjonsmodifisering: Virus kan også påvirke posttranskripsjonsmodifisering av RNA-molekyler, som f.eks. splicing, adning og degradasjon, for å kontrollere hvilke gener som skal oversattes til proteiner.
4. MikroRNA: Virus kan også produisere egne mikroRNA-molekyler som binder til værtsorganismens RNA og regulerer genuttrykk ved degradasjon av RNA-molekyler eller forhindring av oversattelse til proteiner.

Samlet sett kan virus påvirke genuttrykk i værtsorganismen på flere måter for å sikre sin egen overlevelse og replikering. Dette kan også ha imidlertid en betydning for patogenesen av infeksjonen, da forstyrrelser i genuttrykk kan føre til ubalanse i cellulære prosesser som kan føre til sykdom.

'Herpesvirus 1 hos svin' är ett DNA-virus som orsakar infektionssjukdomen pseudorabies (Aujeszky's sjukdom) hos grisar. Viruset tillhör familjen Herpesviridae och släktet Varicellovirus. Infektionen kan ge upphov till en rad kliniska symtom, som andningssvårigheter, neurologiska störningar och död hos unga grisar, medan vuxna djur ofta visar mildare symtom eller kan vara asymptomatiska. Herpesvirus 1 hos svin är mycket smittsamt och kan spridas via direkt kontakt mellan djur, men också via indirekta vägar som förorenad luft, vatten och föda. Viruset kan även överleva länge i miljön, vilket gör att det kan vara svårt att utrota. Det finns vaccin mot pseudorabies, men det används främst för att kontrollera spridningen av sjukdomen i populationer och inte som en preventiv åtgärd hos enskilda djur.

Medicinsk definieras "virusinternalisering" eller "viralt endocytos" som ett förlopp där ett virus fagocyteras (tar upp) av en värdcell genom endocytos, vilket innebär att cellen aktivt tar in extracellulära partiklar i sig själv genom invaginering av cellmembranet. Detta gör viruset möjligt att komma åt intracellulära kompartment och fortsätta sin infektionscykel.

Processen involverar ofta specifika interaktioner mellan virala proteiner på ytan av viruset och receptorer på cellmembranet, vilket leder till att viruset binder till cellen och internaliseras genom endocytos. Efter internaliseringen kan virusets genetiska material frigöras från kapsiden och fortsätta sin replikation inne i värdcellen.

Elektronmikroskopi är en teknik inom mikroskopi där man använder en elektronstråle i stället för ljus för att observera ett preparat. Det ger en mycket högre upplösning jämfört med optisk mikroskopi, och kan nå upp till 100 000 gånger magnification.

Det finns två huvudsakliga typer av elektronmikroskopi: transmissionselektronmikroskop (TEM) och skannande elektronmikroskop (SEM). TEM-metoden ger en tvådimensionell projektion av ett preparat, medan SEM-metoden ger en tredimensionell bild.

I TEM passerar elektronstrålen genom det tunnslida preparatet och interagerar med atomerna i preparatet, vilket skapar en bild som kan tolkas för att ge information om struktur, sammansättning och kemisk analys av preparatet.

I SEM skannas elektronstrålen över ytan av preparatet och ger upphov till sekundära elektroner som kan detekteras och användas för att generera en topografisk bild av ytan. SEM-metoden ger ofta mycket skarpa och detaljerade bilder av ytor, vilket gör den särskilt användbar inom materialvetenskap, biologi och andra områden där det behövs information om ytstruktur.

Kryo-elektronmikroskopi (Cryo-EM) är en form av elektronmikroskopi där man använder mycket låga temperaturer, vanligen flytande kväve eller helium nära absoluta nollpunkten (-196°C eller -273°C), för att konservera biologiska prover i en naturlig och tresidigt fixerad tillstånd. Denna metod möjliggör direkt observation av biologiska makromolekyler och deras komplexa med formationer på molekylär nivå.

Cryo-EM har under de senaste åren blivit en allt vanligare teknik inom strukturbiologin, eftersom den kan användas för att bestämma tredimensionella strukturer av biologiska makromolekyler och deras komplex med hög upplösning, även om de är svåra att kristallisera. Denna teknik har haft en stor inverkan på forskningen inom områden som cellbiologi, strukturbiochemistry, virologi och neurovetenskap.

'Virala matrixproteiner' refererer til strukturelle proteiner i virusets membran eller kapsid, som spiller en viktig rolle i virusets samling og inntak i værtscellen. Matrixproteinet er ofte involvert i formeringen av ny viruspartikler under den virale livscyklen. Det kan også hjelpe til med å holde virusgenomet intakt og beskytte det fra værtsforsvaret. Virusene i forskjellige familier har forskjellige typer matrixproteiner, som har unike egenskaper og funksjoner.

En viral plaqueassay är en metod inom virologi för att bestämma den infektiösa titern (antalet infektiösa partiklar per volymenheter) av ett virus. Metoden bygger på principen att virus infekterar och dödar celler i en monolayer av cellkulturer, vilket resulterar i en synlig klar plak (en liten, distinkt klump eller fläck) av döda celler mot en bakgrund av levande, metaboliskt aktiva celler.

I ett typiskt experiment seedas en standardiserad celllinje i en platt 6-well plate och infekteras sedan med seriella dilutioner av ett virusprov. Efter en inkubationsperiod på flera timmar till dagar, överstryks cellmonolagret med ett semi-solid medium (till exempel agarose) för att begränsa virusspridningen och underlätta plakbildning. Efter ytterligare inkubation bildas tydliga plak av döda celler som kan räknas och korreleras med den ursprungliga viruskoncentrationen i provet.

Viral plaqueassay är en mycket känslig metod för att uppskatta virustiter, och det ger information om både absoluta antalet infektiösa partiklar och deras förmåga att bilda plak (plaquaeffektivitet). Denna metod används ofta för att karakterisera nya virusstammar, utvärdera effektiviteten av antivirala medel och undersöka patogenes inom virologi.

Gradientcentrifugering är en laboratorieteknik inom biologi och medicin som används för att separera olika typer av partiklar baserat på deras differens i sedimentationshastighet, som i sin tur beror på partikelns storlek, form och densitet.

Den vanligaste typen av gradientcentrifugering är ultracentrifugering i en gradient av t.ex. sockerlösning eller saltlösning, där den högre densiteten är närmast rotorn och den lägre längst bort. När centrifugeringen sker accelereras partiklarna genom lösningen och sedimenterar därefter i gradienten. Partiklar med högre densitet kommer att sedimentera snabbare än partiklar med lägre densitet, vilket möjliggör en separation av olika partiklar baserat på deras egenskaper.

Gradientcentrifugering används bland annat för att separera olika typer av celler, virus, ribosomer och andra organeller från varandra eller från det medium de befinner sig i. Det är en viktig teknik inom molekylärbiologi, virologi och cellbiologi.

Ribonucleas (RNas) är en grupp enzymer som katalyserar nedbrytningen av RNA-molekyler genom att hydrolysellt klippa sönder fosfodiesterbindningarna mellan ribos och dekolibera nukleotider eller oligonukleotider. Det finns två huvudtyper av RNas: endoribonucleaser, som klipper RNA-molekylen i flera bitar mitt i sekvensen, och exoribonucleaser, som tär bort en nucleotid i taget från slutet av RNA-molekylen. RNas har viktiga funktioner inom cellulära processer såsom RNA-processering, nedbrytning och kvalitetskontroll.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

En neutraliseringstest (neutralization test) är en typ av laboratorietest som används för att mäta den förmåga som ett specifikt antikroppar-serum har att neutralisera (i huvudsak) virus. Testet mäter hur mycket serum som behövs för att reducera eller eliminera en given virusslagets förmåga att infektera celler.

Under testförfarandet blandas serumprover med en känd koncentration av virus, och sedan exponeras denna blandning för en kultur av celler som virus normalt skulle kunna infektera. Efter en viss inkubationstid undersöks cellkulturen för tecken på infektion, till exempel cytopatisk effekt (CPE).

Om serumprovet har en hög koncentration av neutraliserande antikroppar kommer detta att minska eller eliminera virusslagets förmåga att orsaka CPE i cellkulturen. Testresultatet uttrycks som den högsta serumkoncentrationen som behövs för att neutralisera 50% av viruspartiklarna (NC50).

Neutralisationstester används ofta inom forskning och diagnostik, till exempel vid utveckling av vacciner eller för att fastställa immunitet hos en individ efter en infektion eller vaccinering.

Medicinskt kan man definiera virusantigener som proteiner eller andra molekyler på ytan av ett virus som kan identifieras och bindas till specifika antikroppar hos värden. När ett virus invaderar en organism, kan immunsystemet producera dessa antikroppar för att kämpa mot infektionen. Dessa antikroppar binder till virusantigenen och hjälper till att markera viruset så att det kan elimineras av immunförsvaret.

Virusantigener är viktiga för utvecklingen av vacciner, eftersom de kan användas för att stimulera produktionen av antikroppar och skydda mot framtida infektioner. Genom att exponera individen för en mild form av viruset eller en del av det (såsom ett virusantigen), kan immunförsvaret tränas att känna igen och bekämpa viruset om det senare skulle infektera individen.

'Viral core proteins' refer to the protein components that make up the structural framework of a viral particle, or virion. These proteins play a crucial role in the packaging and protection of the viral genome, which is the genetic material contained within the virion. The viral core proteins provide a scaffold for the self-assembly of the virion and help to protect the viral genome from degradation by host cell enzymes.

The specific composition of viral core proteins varies among different types of viruses, but they typically include one or more proteins that encapsidate the viral genome and provide structural support for the virion. In some viruses, the core proteins may also play a role in the regulation of viral gene expression or replication.

For example, in retroviruses such as HIV, the core proteins are called matrix (MA), capsid (CA), and nucleocapsid (NC) proteins. The MA protein forms a layer just inside the viral membrane, while the CA and NC proteins form the inner core of the virion that encapsidates the viral RNA genome. In contrast, in DNA viruses such as herpesviruses, the core proteins may include several different proteins that help to package the viral DNA into the virion and protect it from degradation.

Overall, the viral core proteins are essential components of the virion that play a critical role in the structure, function, and replication of many different types of viruses.

'Gag' är ett generellt namn på en grupp proteiner som produceras av Retrovirus, inklusive Humana Immunodeficiensvirus (HIV). Gag-generna i HIV kodar för strukturella komponenter hos viruset, inklusive matrixproteinet (MA), capsidproteinet (CA) och nucleocapsidproteinet (NC). Dessa proteiner är viktiga för att forma den centrala kärnan av det nya viruspartikeln under dess sammansättning.

Gag-proteinerna kan också interagera med andra virala och cellulära proteiner för att hjälpa till att koordinera den asymptotiska budbärarprocessen, som är den process där det nya virusets genetiska material paketeras in i en ny viruspartikel.

Det är värt att notera att Gag-proteinerna kan också genomgå posttranslationella modifikationer, såsom fosforylering och myristoylering, vilket påverkar deras funktion och interaktion med andra proteiner.

'Virusantikroppar' (eller 'virusantistoffer') är immunologiska proteiner som produceras av B-celler i kroppen som svar på en infektion med ett virus. Dessa antikroppar binder till ytor på viruset, vilket gör det möjligt för kroppens immunsystem att identifiera och eliminera viruset från kroppen.

Det finns olika typer av virusantikroppar, men de flesta tillhör en grupp som kallas IgG-antikroppar. När en person har haft en infektion med ett visst virus och sedan har blivit immun mot det, kommer de att ha höga nivåer av specifika IgG-antikroppar i sin blodomlopp som kan mätas för att fastställa om personen har haft en tidigare infektion.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av immunologiska respons på virusinfektioner, såsom T-celler och interferoner, men virusantikroppar är ett viktigt sätt för kroppen att identifiera och bekämpa viruset.

Simplexvirus är ett samlingsnamn för två gruppar av herpesvirus som orsakar sjukdomar hos människor: human herpesvirus 1 (HHV-1), även känt som herpes simplex virus typ 1 (HSV-1), och human herpesvirus 2 (HHV-2), även känt som herpes simplex virus typ 2 (HSV-2).

HSV-1 är vanligtvis associerat med små blåsor eller sår runt munnen, läpparna och ansiktet, medan HSV-2 oftare orsakar genitala sår. Båda virusstammarna kan dock orsaka infektioner på vilken del av kroppen som helst. Infektionen sprids vanligtvis via direkt kontakt med en smittad persons blåsor, sår eller annan infekterad vätska, såsom slem.

Efter att man har blivit smittad etablerar sig virusen i kroppen och kan orsaka återkommande utbrott av symtom under resten av livet. Många personer som är smittade med HSV-1 eller HSV-2 visar dock aldrig några tydliga symtom, men kan ändå sprida viruset till andra.

'Open Reading Frames' (ORF) refererar till genetiska sekvenssegment som har potentialen att koda för proteiner. De definieras vanligtvis som en sekvens av minst 300 nukleotider som börjar med en startkod (ATG) och fortsätter till en stoppkod (TAA, TAG eller TGA). ORF:er hittas ofta i delar av DNA eller RNA som kallas icke-kodande, eftersom de inte direkt koder för proteiner. Genom att identifiera ORF:er kan forskare förutsäga potentiala proteinsekvenser och undersöka deras funktioner. Det är värt att notera att inte alla ORF:er leder till produktion av ett fullständigt protein, eftersom det finns olika mekanismer som kan påverka den genetiska informationens överföring från DNA till protein.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

Reoviridae er en familie af virusher der inkluderer mange arter, herunder Ortopnevirus (som inkluderer humant ortopnevirus, som forårsager diarré hos mennesker), Rotavirus (som også forårsager diarré hos børn verden over) og Coltivirus (som kan inficere mennesker og dyr). Disse virusher har en dobbeltlayered, icosahedral kapsid og et genom dannet af enten to eller tre segmenter af dubbelstrenget RNA. De er non-envvelopede, hvilket betyder at de ikke har en lipidmembran. Reoviridae-virusherne er ofte associeret med mildt sygdomme, men kan også forårsage alvorlige sygdomme i visse tilfælde.

'Virusbinding' refererar till den process där ett virus virion (en individuell viruspartikel) binder sig till en specifik cellreceptor på en värdcells yta. Detta är det första steget i virusinfektionsprocessen och sker genom att de proteiner som finns på virionens yta interagerar med komplementära molekyler, vanligtvis proteinreceptorer eller sockelreceptorer, på värdcellens cellmembran.

Denna bindning utlöser en serie händelser som kan leda till att viruset tas upp i cellen och infekterar den. Virusets förmåga att binda specifikt till en viss celltyp beror på dess struktur och de proteiner som finns på ytan av virionet, samt de molekyler som finns på värdcellens yta.

Det är värt att notera att virusbindning kan blockeras av neutraliserande antikroppar som produceras av immunsystemet under en infektion eller efter vaccinering. Dessa antikroppar binder till viruset och förhindrar att det binds till cellreceptorn på värdcellen, vilket stoppar infektionsprocessen.

Vesikulær stomatit-Indianavirus (VSIV) är ett enkelsträngat RNA-virus som tillhör familjen *Rhabdoviridae* och släktet *Vesiculovirus*. Det orsakar en sjukdom hos grisar som kallas vesikulær stomatit, vilken kännetecknas av feber, sår i munhålan och på tungan samt blåsliknande utväxter (vesiklar) på läpparna. Sjukdomen är vanligt förekommande bland grisar över hela världen och kan orsaka ekonomiska förluster inom grisproduktionen på grund av sänkt tillväxttakt, ökad dödlighet och minskad reproduktion hos drabbade djur.

Det är värt att notera att VSIV inte är relaterat till human immunodeficiency virus (HIV) eller human T-lymphotropic virus (HTLV), som båda tillhör familjen *Retroviridae*.

'Genprodukter' (eller genetiskt modifierade produkter) är produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierad organism (GMO). Genmodifiering innebär att DNA i en organisms genet har ändrats på ett sätt som inte sker naturligt. Detta görs vanligtvis för att ge organismen en ny egenskap, till exempel motståndskraft mot bekämpningsmedel eller ökad näringsrikedom. Genprodukter kan vara allt från livsmedel (som genmodifierade grödor och djur) till industriella produkter (som enzymer och kemikalier). Vpr står för 'vara påverkad av'. Således, i en medicinsk kontext, kan 'genprodukter, vpr' syfta på läkemedel eller andra terapeutiska produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer.

'Vif' står för 'Viral Infectivity Factor' och är ett protein kodat av humant immunodeficiensvirus (HIV). Proteinet hjälper HIV att infektera CD4+ T-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret.

Vif gör detta genom att neutralisera ett annat protein i cellen, känt som APOBEC3G, som normalt skulle hindra HIV från att infektera celler korrekt. Genom att neutralisera APOBEC3G kan HIV:s genetisk information (RNA) konverteras till DNA och integreras i värdcellens genombrott, vilket leder till produktion av fler viruspartiklar och fortsatt spridning av infektionen.

I medicinsk kontext är Vif ett viktigt mål för HIV-behandlingar eftersom blockering av dess funktion kan hämma virusets förmåga att sprida sig och orsaka skada på immunförsvaret.

Molekylvikt, eller molekylär vikt, är ett begrepp inom kemi och fysik som refererar till det totala antalet gram av en viss substans som motsvarar dess molekylmassa. Molekylmassan är summan av atommassorna för varje atom i en molekyl, och molekylvikten uttrycks vanligtvis i enheten gram per mol (g/mol).

Mer specifikt, molekylvikten är relaterad till Avogadros konstant, som definierar antalet partiklar (i detta fall, molekyler) i en mol av en substans. En mol av en substans innehåller exakt 6.02214076 × 10^23 partiklar, och molekylvikten är massan av en mol av en viss substans.

Sålunda, om du känner till molekylmassan av en given molekyl, kan du beräkna dess molekylvikt genom att multiplicera molekylmassan med Avogadros konstant. Omvänt, om du känner till molekylvikten och Avogadros konstant, kan du bestämma molekylmassan genom att dividera molekylvikten med Avogadros konstant.

Peptidbiosyntese refererer til den proces, hvor flere aminosyrer kombineres for at danne et peptidbindingsmønster og dermed skabe en peptidkæde eller et protein. Denne proces foregår normalt i cellerne under kontrol af ribosomer, som læser genetisk information fra mRNA-molekyler (messenger RNA).

I denne process samles aminosyrerne ved ribosomen, hvor de forbinder sig med hinanden via deres carboxylgrupper og aminogrupper. Dette skaber en peptidbinding mellem dem, og derved dannes en kort eller lang peptidkæde. Når hele proteinet er syntetiseret, bliver det foldet korrekt for at kunne udføre sine funktioner i cellen.

Det skal bemærkes, at der findes andre typer af peptidbiosyntese, som ikke foregår ved ribosomer, men disse er mere specielle og sjældne.

Cricetinae er en underfamilie i familien Muridae, som inkluderer hamstere. Der er omkring 20 arter af hamstere, der er udbredt i Europa, Asien og Afrika. Hamstere er små pattedyr med kort hals, store kindpokker og store molarer. De fleste arter har også en bøjet ryggrat og en kort, busket hale.

Hamstere er kendt for deres evne til at gemme føde i kindpokkene og transportere den til deres bo. De fleste arter lever ensomt undtagen når hunnerne har unger. Hamsternes naturlige fjender inkluderer rovdyr, slanger og rovfugle.

Cricetinae-hamstere er ofte holdt som kæledyr på grund af deres lille størrelse, lette pleje og venlige natur. Nogle af de mest populære arter til at holde som kæledyr inkluderer syriske hamster, djungelhamster og roborovski-hamster.

Proteinprekursorer är ofta refererade till som de råa materialen eller de ursprungliga proteinerna som undergår en process för att bli aktiva peptider eller proteiner i kroppen. Dessa prekursorer kan vara inaktiva eller delvis aktiva, och de måste klippas upp och modifieras på olika sätt av enzymer kallade proteasomer och peptidaser för att bli fullt funktionella.

Ett exempel på ett proteinprekursor är proinsulin, som är ett inaktivt protein som produceras i bukspottkörteln. Proinsulin klipps sedan upp av enzymet prohormonkonvertas till insulin och C-peptid, vilka är de aktiva peptider som reglerar blodsockernivåerna i kroppen.

Proteinprekursorer kan också innehålla signalpeptider, som är sekvenser av aminosyror som guider proteinet till rätt kompartment i cellen eller ut i extracellulärt rum. Signalpeptiderna klipps bort efter att proteinets syntes är klar.

I allmänhet är proteinprekursorer viktiga för att producera och reglera olika funktioner i kroppen, inklusive hormonproduktion, immunförsvar och celldelning.

'Vpr'-genprodukter hos mänskliga immundefektviruset (HIV) refererar till de proteiner som kodas av Vpr-generna i HIV:s genetiska material. 'Vpr' står för virale proteiner relaterade till progressionen av sjukdomen. Dessa proteiner spelar en viktig roll i virusets livscykel och infektionsprocess. De har också visat sig ha betydelse för HIV-relaterad neurodegeneration. Vpr-proteinet hos HIV är involverat i transporten av viruset in i cellkärnan, apoptos (programmerad celldöd) och modifiering av värdcellens celldelning.

Jag antar att du söker efter en medicinsk definition av "defekt virus". Det finns dock ingen etablerad medicinsk term som helt korresponderar med begreppet "defekt virus". Det kan finnas några olika typer av defekta virussystem, men det saknas en generellt accepterad definition och nomenklatur.

I allmänhet avses med ett defekt virus ett virus som inte har fullständig kapacitet att reproducera sig på egen hand och istället behöver en hjälpvirus (helper virus) för att kunna genomföra sin livscykel. Detta kan inträffa när vissa nödvändiga genetiska informationer saknas i viruset självt.

Ett exempel på ett defekt virus är Sindbis-viruset, som används i forskning för att studera neuronala mekanismer. Detta virus är kapabelt att infektera nervceller och transportera sig uppåt det neuronala kontinuumet, men saknar genetisk information för att replikera sig i dessa celler. För att kunna reproducera sig behöver Sindbis-viruset en hjälpvirus, ofta ett alfavirus, som kan tillhandahålla de nödvändiga genetiska informationerna.

Icke desto mindre bör nämnas att begreppet "defekt virus" inte är allmänt accepterat inom medicinsk forskning och det saknas en standardiserad definition.

Poliovirus är ett enterovirus som orsakar polio, en smittsam sjukdom som kan leda till muskelsvaghet och lamsning. Det finns tre olika stammar av poliovirus: Typ 1, typ 2 och typ 3. Typ 2 och typ 3 har utrotats globalt tack vare vaccinationsprogrammen. Polioviruset sprids främst genom kontakt med infekterad fekalvätska eller via droppsmitta när en smittad person hostar eller nyser.

Poliovirus kan orsaka asymptomatisk infektion, men i vissa fall kan det leda till milda symptom som feber, trötthet och muskelvärk. I allvarliga fall kan viruset invaderar nervsystemet och orsaka irreversibel skada på de nerver som styr musklerna, vilket kan leda till lamsning eller livslång funktionsnedsättning.

Det finns två typer av poliovaccin: den inaktiverade vaccinet (IPV) och det levande oral vaccinet (OPV). Båda ger effektiv immunitet mot polio, men OPV kan i mycket sällsynta fall orsaka en livshotande form av polio som kallas vaccine-associated paralytic poliomyelitis (VAPP). IPV anses vara säkrare och är den typ av vaccin som används i de flesta länder idag.

'Viral regulatory and accessory proteins' refer to a group of proteins encoded by viruses that play roles in regulating the virus's replication cycle and modulating the host cell environment to facilitate viral replication and evade host immune responses. These proteins can function at various stages of the viral life cycle, such as transcription, translation, genome replication, virion assembly, and release.

Regulatory proteins typically control the expression or activity of other viral genes, while accessory proteins may have more diverse functions, including modulating host cell signaling pathways, suppressing antiviral responses, altering host cell metabolism, or promoting viral dissemination. The specific functions and mechanisms of these proteins can vary widely between different virus families and even between different strains of the same virus.

It is important to note that understanding the roles of viral regulatory and accessory proteins can provide valuable insights into viral pathogenesis, host-virus interactions, and potential targets for antiviral therapies.

Cytomegalovirus (CMV) är ett DNA-virus som tillhör herpesviridae familjen. Det är en vanlig orsak till infektioner hos människor världen över och kan drabba individer av alla åldrar. CMV-infektionen sprids främst genom direkt kontakt med speichel, urin, blod, sperma eller vaginalsekret från en infekterad person.

När en individ smittas av CMV kan viruset orsaka asymptomatisk infektion eller milda symptom hos de flesta friska vuxna. Men om en gravid kvinnan blir smittad, kan viruset överföras till fostret och orsaka allvarliga skador, inklusive missbildningar, mentala funktionsnedsättningar och dödfödsel.

Även hos immunosupprimerade individer, såsom HIV-positiva personer eller organtransplantatmottagare, kan CMV-infektionen orsaka allvarliga komplikationer som pneumonitis, hepatit, enterit och retinit. Dessa komplikationer kan vara livshotande om de inte behandlas tillfälligt med antivirala läkemedel.

I allmänhet är CMV-infektionen en livslång infektion, vilket betyder att viruset förblir i kroppen även efter att sjukdomen har lött. Men hos de flesta friska individer orsakar inte CMV några ytterligare komplikationer under deras livstid.

Closterovirus är en typ av virus som infekterar växter. Det tillhör gruppen positive strands RNA-virus och har en mycket lång, flexibel, stavformad viruskapsid med en längd på omkring 1200-2000 nanometer. Closterovirus orsakar ofta skador på växtens blad och skott, som kan vara symptomlösa eller leda till förgroddning, krullade blad och nekros (död vävnad). Exempel på kända Closterovirus inkluderar Citrus tristeza virus och Beet yellows virus.

Bacteriofag N4, även känd som fagen N4, är ett virus som infekterar och parasiterar på bacterien Escherichia coli (E. coli). Viruset är en non-enveloped dsDNA-virus, vilket betyder att det har dubbelsträngad DNA-genom och saknar en lipidmembranhölje. N4 är känt för sin förmåga att orsaka lysogeni, där virusets genetiskt material integreras in i värdbakteriens genetiska material istället för att direkt döda den.

Det är värt att notera att det finns många olika typer av bakteriofager, och N4 är bara en specifik sorts bakteriovirus som infekterar E. coli.

Polyacrylamide gel electrophoresis (PAGE) er en laboratoriemetode som brukes til å separere biomolekyler basert på deres lading, størrelse og form. Metoden er særlig nyttig for å skille DNA-fragmenter, RNA-molekyler eller proteiner fra hverandre.

I polyacrylamidgelelektroforesen prepurer man prøven gjennom en gel bestående av polymerisert acrylamid og bis-acrylamid i tilstedeværelse av en pH-buffer og et reduktionsmidel som sikrer at biomolekylerne blir pålitt linje under elektrisk felt. Størrelsen på de separerte molekylene kan bestemmes ved å sammenligne deres migrasjon i gelen med en standardprøve med kjent molekylvekt.

Denne teknikken er viktig innenfor mange områder av biologi og medicin, for eksempel i diagnose av genetiske sykdommer, studier av proteinekspression og -interaksjoner, forening av DNA-fragmenter etter restriksjonsdigestion og analyse av komplekse genetiske profiler.

Influensa A-virus är ett subtyp av influensavirus som orsakar sjukdomen influensa (vanligen kallad för grip). Detta virus innehar en yttre membranskapsid, hemagglutinin (H) och neuraminidase (N), vilka kan variera i sina antigena egenskaper. Det finns 18 olika H-subtyper och 11 N-subtyper hos influensavirus A, vilket ger upphov till en stor mängd kombinationer som kan orsaka sjukdom hos både djur och människor.

Influensa A-virus är ansvarigt för de allvarligaste utbrotten av influensa, inklusive pandemier, eftersom det lättare än andra typer av influensavirus kan smitta över mellan olika arter och mutera snabbt. Detta gör att det kan uppstå nya stammar som människor inte har immunitet mot, vilket kan leda till stora epidemier eller pandemier.

Exempel på kända subtyper av Influensa A-virus är H1N1 (som orsakade den spanska sjukan 1918 och senare pandemier), H2N2 (som orsakade asiatiska influenzapandemin 1957) och H3N2 (som orsakade Hong Kong-influenza 1968).

'HIV-proteiner' refererer til de forskjellige proteiner som HIV (Human Immunodeficiency Virus) producerer under sin livscyklus. Disse inkluderer:

1. Gag-proteinet: Dette er et strukturelt protein som utgør kapsiden og matrixen til viruset. Det oppdeles i flere forskjellige peptider under proteasen nævnt under.

2. Pol-proteinet: Dette er et multip funksjonelt protein som inkluderer reverse transkriptase, integrase og protease. Reverse transkriptase er nødvendig for å overføre HIVs RNA til DNA i værtscellen. Integrase integrerer dette DNA inn i værtscellens genomet. Proteasen klipper Pol-proteinet opp i flere forskjellige peptider som er nødvendige for virussamling og infeksjon av nye celler.

3. Env-proteinet: Dette er et ytre strukturelt protein som er involvert i infeksjonen av nye celler. Det består av to underenheter, SU (Surface) og TM (Transmembrane), som hjelper HIV til å binde seg til reseptorer på værtscellens overflate og fusionere med cellemembranet for å overføre virussjelen inn i cellen.

4. Vif, Vpr, Vpu og Nef: Disse er accessoriske proteiner som hjelper HIV med å regulere sin livscyklus og unngå værtscellens immunsystem. De er ikke nødvendige for virussamling og reprodksjon, men de bidrar til økt infektiøsitet og evnen til å undgå værtsforsvaret.

5. Proteasen: Dette er et enzym som klipper andre HIV-proteiner opp i flere forskjellige peptider under virussamlingen. Det er essensielt for produksjonen av infektiøse viruspartikler og hjelper HIV med å pakke sin genetisk informasjon inn i nye viruspartikler.

"Genprodukter" refererer til de molekyler som blir produsert i levende celler etter at gener har blitt transskribert og translert. Disse inkluderer proteiner, som er kanskje det mest velkjente eksemplet, men også andre typer av molekyler kan være genprodukter, for eksempel RNA-molekyler som rRNA og tRNA.

"Vif" står for "virion infectivity factor" og er et protein som produseres av HIV (Human Immunodeficiency Virus). Vif-proteinet spiller en viktig rolle i infeksjonsprosessen hos HIV, ved å hjelpe viruset til å overvinne cellens forsvarsmekanismer. Vif-proteinet er derfor ein del av HIV's strategi for å formidle seg mellom cellene og etterlate infeksjonen i vårt immunforsvar.

Herpesviridae är en familj av DNA-virus som orsakar en rad olika infektionssjukdomar hos människor och djur. Familjen innehåller åtta släkten, varav tre kan infektera människor: Alphaherpesvirinae, Betaherpesvirinae och Gammaherpesvirinae.

Alphaherpesvirinae innefattar herpes simplex virus typ 1 (HSV-1) och typ 2 (HSV-2), som orsakar kallsjuka och könsherpes respektive, samt varicella-zoster virus (VZV), som orsakar både smittkoppor och postherpetisk neuralgi.

Betaherpesvirinae innefattar human cytomegalovirus (HCMV) och human herpesvirus 6 (HHV-6) och 7, som kan orsaka milda sjukdomar hos immunförsvagna individer.

Gammaherpesvirinae innefattar human herpesvirus 8 (HHV-8), som är associerat med kaposis sarkom och primärt orsakar cancer hos immunosupprimereda individer.

Herpesvirus har en karaktäristisk struktur med en dubbelskalig kapsid som innehåller linjärt DNA och en yttre lipidmembran. De kan etablera livslånga latenta infektioner hos sina värdar, vilket gör att de kan spridas via kontakt mellan individer.

En DNA-virus är ett virus som innehåller dubbelsträngat DNA (dsDNA) eller enkelsträngat DNA (ssDNA) som sitt genetiska material. Det finns flera olika familjer av DNA-virus, och de kan infektera både prokaryota och eukaryota celler. Exempel på DNA-virus inkluderar herpesviruses, adenovirus, och papillomavirus. När ett DNA-virus infekterar en cell, använder det sig av värdcellens replikationsmaskineri för att producera fler viruspartiklar.

Herpes Simplex Virus Protein Vmw65, också känt som UL35-produktet eller Infected Cell Protein 0 (ICP0), är ett protein som kodas av herpes simplex virus typ 1 och typ 2 (HSV-1 och HSV-2). Detta protein spelar en viktig roll i viruset infektionscykel genom att modulera värdcellens defensiva mekanismer och främja effektiv replikation av viruset.

Vmw65 är ett multifunktionellt protein som har E3 ubiquitinligasaktivitet, vilket innebär att det kan binde till och markera andra proteiner för nedbrytning i proteasomen. Detta hjälper HSV-1 och HSV-2 att undvika värdcellens immunförsvar och främja sin replikation genom att eliminera eller modifiera värdcellsfaktorer som annars skulle ha hindrat viral infektion.

Dessutom är Vmw65 involverat i regleringen av transkriptionen av flera virusgener och hjälper till att koordinera den tidiga, sena och late faserna av HSV-1 och HSV-2 infektioner. På grund av sin centrala roll i viral patogenes, är Vmw65 ett aktivt forskningsområde för utveckling av nya antivirala terapier mot herpes simplex virusinfektioner.

"Arbovirus" er en akronym for "arthropod-borne virus" og refererer til en gruppe virus som overføres fra vært til vært gjennom arthropoder, som regel insekter som mygger eller tikkere. Disse virusene kan føre til en rekke forskjellige sykdommer hos mennesker og dyr, og er spredt over hele verden. Eksempler på arbovirus inkluderer viruset som forårsaker den infeksiøse hjernehindebetennelse (Saint Louis encephalitis virus), West Nile virus og Zika virus.

'Virusreceptorer' är en term som används för att beskriva de cellvävnadskomponenter, oftast proteinmolekyler, som en virus kan binda sig till för att få möjlighet att infectera och tränga in i värdcellen. Genom att känna igen och binda till specifika receptorer på värdcellens yta kan viruset utnyttja den cellulära maskineriet för sin egen replikation, vilket leder till sjukdom hos individen.

Det är viktigt att notera att olika virusar använder sig av olika typer av receptorer, beroende på vilken celltyp de infekterar och deras egen struktur. Studier av virusreceptorerna kan hjälpa forskare att förstå hur viruset infekterar celler och möjligen utveckla terapeutiska strategier för att förhindra eller behandla virusinfektioner.

Tritium, som också kallas treslavon, är en radioaktiv isotop av väte. Den har ett neutron till skillnad från den vanligaste isotopen av väte, protium, som saknar neutroner. Tritiums atomkärna innehåller en proton och två neutroner, vilket gör att det totalt finns tre nukleona (protoner + neutroner) i tritiumkärnan.

Tritium har en halveringstid på ungefär 12,3 år, vilket betyder att efter denna tid har hälften av ett given antal tritiumatomer sönderfallit till helium-3 och en elektron (beta-partikel). Tritium används inom olika områden, bland annat inom energiproduktion, medicinsk diagnostik och i militära tillämpningar.

Cytoplasma är inom cellbiologin det vätskafylle material som finns mellan cellytan (cellmembranet) och cellkärnan hos eukaryota celler. Cytoplasman består av ett geléartat substance känt som cytosol, som innehåller en mängd olika organeller såsom mitokondrier, ribosomer, endoplasmatiska retikulum och lysosomer. Cytoplasma är också platsen där många cellulära processer, såsom celldelning, cellytares syre- och näringsupptagande, samt celldifferentiering sker.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Nukleokapsidproteiner (N-proteiner) är proteiner som förekommer hos virus med en membranklädd kapsid. De bildar ofta komplex med virala nukleinsyra och hjälper till att paketera dessa molekyler inne i den virala partikeln under sjukdomar orsakade av sådana virus som influensavirus, HIV och SARS-CoV-2. N-proteinerna är ofta viktiga mål för diagnostiska tester och vacciner.

Ascoviridae är en familj av stora, dubbelsträngat DNA-virus som infekterar insekter, särskilt fjärilar och steklar. Viruspartikeln, även känd som virion, har en icke-konventionell, oregelbunden form och innehåller en central kapsid med ett membranomslutet område som innehåller virusens DNA. Ascovirusinfektioner orsakar ofta tumörbildning och skador på värdinsekternas inre organ. Viruset sprids vanligtvis genom bett från infekterade insekter eller genom äggen hos värddjuren.

Rhadinovirus är ett släkte av herpesvirus som kan infektera djur, inklusive människor. Det ingår i familjen Alloherpesviridae och underfamiljen Gammaherpesvirinae. Rhadinovirus är kända för att orsaka långvariga, latenta infektioner hos sina värdar. Ett exempel på ett rhadinovirus som infekterar människor är humant herpesvirus 8 (HHV-8), även känt som Kaposi’s sarkoms-associerat herpesvirus (KSHV). HHV-8 har associerats med flera sjukdomar, inklusive Kaposi’s sarkom, primärt effusiv lymfom och multicentris Castleman’s disease.

"Bakteriofager" er en medisinsk term for virus som infekterer og replikerer seg i bakterier. De kaller også for «bakterievirus» eller «fag». Bakteriofager består av et proteinkapsel som inneholder genetisk materiale, og de kan være helt eller delvis indleirende i værtsbakteriens DNA eller RNA. Når en bakterie infiseres av en bakteriofag, kan det føre til lysing (bursting) av bakterien og frigivelse av nye bakteriofager som kan infisere andre bakterier. Bakteriofager spiller en viktig rolle i biologisk kontroll av bakterielle populationer, og de har også vært studert for mulige bruk i medisinske terapeutiske tilnærminger som fagbasert terapi.

Membranfusion är en medicinsk behandlingsmetod där en patient ges en infusion av frisatta, intakta cellmembran från blodceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta skadade eller funktionshindrade cellmembran hos patienten och förbättra deras cellulära funktioner.

I klinisk praktik används oftast artificiella membran, till exempel liposomer, som är särskilt framställda för att efterlikna naturliga cellytor. Dessa membran kan lastas med olika substanser, såsom läkemedel eller näringsämnen, innan de införs i patienten.

Membranfusion används ofta som en del av behandlingen för allvarliga sjukdomar och skador, till exempel vid sepsis, multiorgansvikt, trauma eller efter kemoterapi. Den kan hjälpa till att minska inflammation, öka cellmembranens stabilitet och förbättra cellytors funktion.

Coronaviridae är en familj av RNA-virus som orsakar sjukdomar hos djur, inklusive människor. Coronavirusen har fått sitt namn på grund av den karakteristiska krönta, solfjäderliknande utseende under elektronmikroskopi. Dessa virus är kända för att orsaka en bred spektrum av sjukdomar från milda respiratoriska infektioner till allvarliga zoonotiska sjukdomar som Middle East Respiratory Syndrome (MERS) och Severe Acute Respiratory Syndrome (SARS).

Coronavirusen inkluderar två underfamiljer, Letovirinae och Orthocoronavirinae. Orthocoronavirinae är ytterligare indelat i fyra släkten: Alphacoronavirus, Betacoronavirus, Gammacoronavirus och Deltacoronavirus. De flesta mänskliga coronavirusinfektionerna orsakas av alfa- eller betacoronavirus.

De två mest kända coronavirusen som orsakar allvarlig sjukdom hos människor är SARS-CoV och MERS-CoV, vilka tillhör betacoronavirus. Dessa virus överfördes från djur till människor och orsakade utbrott av allvarliga respiratoriska sjukdomar i Kina (SARS) och Mellanöstern (MERS).

I slutet av 2019 identifierades ett nytt coronavirus, SARS-CoV-2, som orsakade en global pandemi med sjukdomen COVID-19. Detta virus tillhör också betacoronavirus och tros ha överförts från djur till människor.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

DNA-styrte RNA-polymerase er en viktig molekyl i biologien som spiller en sentral rolle i produksjonen av RNA-molekyler etter DNAs sekvens. RNA-polymerasen er ein enzym som kan lese skrevet informasjon fra DNA-strengen og bruke den til å syntetisere en komplementær RNA-streng.

I prosessen med transskripsjon leser RNA-polymeraset DNA-strengen og starter produksjonen av RNA etter å ha funnet et specifikt startstoff, kalt promotor. RNA-polymerasen beveger seg langs DNA-strengen og samler nukleotider som passer komplementært til DNA-sekvensen for å bygge opp en ny RNA-streng. Produksjonen av RNA stopper når RNA-polymeraset støter på et stoppstoff etterpå.

Denne prosessen er viktig for å produsere forskjellige typer RNA, inkludert mRNA (messenger RNA), tRNA (transfer RNA) og rRNA (ribosomal RNA), som hver har sin egen funksjon i cellen. DNA-styrte RNA-polymerase er derfor en viktig komponent i genuttrykk og proteinsyntese i levende organismer.

Proteinbiosyntese er den biokjemiske proces, hvor levende celler syntetiserer proteiner baseret på informationen i DNA-molekylet. Denne proces foregår i to hovedtrin: transkription og translation.

I det første trin, transkriptionen, læses informationen fra DNA-strengen ud og overføres til en RNA-streng (mRNA). Dette sker med hjælp fra et enzym kaldet RNA-polymerase, som samler nukleotiderne sammen til en mRNA-streng ifølge DNA-sekvensen.

I det andet trin, translationen, læses informationen fra den syntetiserede mRNA-streng af og overføres til en protein. Dette sker i ribosomerne, som er komplekse maskinerier bestående af RNA og proteiner. Her oversættes den genetiske kode i form af en sekvens af tre nukleotider (kodon) på mRNA-strengen til en aminosyresekvens, der danner grundlag for et protein. Aminosyrerne transporteres til ribosomet af transfer RNA-molekyler (tRNA), som har specifikke anticodoner, der matcher de respektive kodoner på mRNA-strengen.

Translationen fortsætter, indtil hele mRNA-strengen er oversat til et protein. Proteinet foldes herefter korrekt og klippes evt. af for at blive funktionelt.

Sindbisvirus är ett positivt ensträngat RNA-virus som tillhör familjen Togaviridae och släktet Alphavirus. Viruset upptäcktes första gången i naturen i Egypten 1952 och har sedan dess spridits över världen, inklusive Europa, Asien, Australien och Afrika. Sindbisvirus sprids vanligtvis genom bett från infekterade myggor och kan orsaka en mild influensaliknande sjukdom hos människor, som kallas omskrivet Ockelbo-feber i Sverige. Symptomen inkluderar feber, muskelvärk, ledvärk och hudutslag. I allmänhet är sjukdomen mild och spontan tillfrisknande sker vanligtvis inom 1-2 veckor efter symtomdebuten. Sindbisvirus kan också infektera djur, särskilt fåglar, och har potential att orsaka allvarligare sjukdom hos vissa djurslag.

"Gag-generator" är inte en etablerad medicinsk term, men det används ibland informellt för att beskriva ett verktyg eller en metod som främjar en reflexiv stängning av andningsvägar, ofta i samband med forskning eller behandlingar inom områden som medicin och psykologi.

Ett exempel på detta är användningen av olika tekniker för att utlösa en "gag reflex" hos en patient under vissa former av medicinska undersökningar eller behandlingar, till exempel vid fiberoptisk laryngoskopi eller vid användning av en Magill-tang.

Det är dock viktigt att notera att det saknas en officiell och standardiserad medicinsk definition för "gag-generator".

Medicinskt kan ‘virusodling’ (eng. virus cultivation) definieras som en process där man odlar och förökar virus i en kontrollerad miljö, ofta i cellkulturer eller embryoner av djur, för att sedan studera deras egenskaper, beteende och svar på olika behandlingar. Detta är viktigt inom både forskning och diagnostisering, då det kan ge information om vilka typer av virus som orsakar en infektion samt hjälpa till att utveckla effektiva vacciner och antivirala behandlingar.

RNA-virus (Ribonukleinsyre-virus) är ett slags virus där genomet består av RNA istället för DNA. Genomet i RNA-virus kan vara enkel- eller dubbelsträngat, och det kan antingen sónas till cellens ribosomer direkt för att producera virala proteiner (positivt ensträngat RNA) eller så måste det först transkriberas till komplementärt DNA med hjälp av ett revers transkriptasenzym (retrotranskription) innan det kan translateras till protein (negativt ensträngat RNA eller dubbelsträngat RNA). RNA-virus är mycket varierande och inkluderar många sjukdomsalstrare, som exempelvis HIV, SARS-CoV-2, influensaviruset och många andra.

Fusionsproteiner involverar när två eller flera proteiner kombineras till ett endast protein som resulterar från en genetisk mutation eller en laboratoriekonstruktion. I vissa virus, inklusive human immunodeficiency virus (HIV), kan Gag-Pol-fusionsproteinet bildas genom en translationsöverskridande transkription av två olika virala gener, gag och pol.

Gag-genern kodar för de strukturella komponenterna hos viruspartikeln, medan Pol-genern kodar för tre viktiga enzymer som behövs för virusreplikation: revers transkriptas, proteas och integras. I Gag-Pol-fusionsproteinet är dessa enzymer inkluderade i den strukturella komponenten hos virionet.

Detta fusionsprotein spelar en viktig roll i virusreplikation och infektiositet, och utgör därför ett potentialt intressant mål för antiretroviral behandling av HIV-infektioner.

Temperatur är ett mått på den termiska energin som finns hos ett föremål eller en levande varelse. I medicinskt sammanhang avses ofta kroppstemperaturen, vilken är en indikation på en persons hälsotillstånd. Normalt temperaturen i människokroppen ligger mellan 36,5 och 37,5 grader Celsius. En förhöjd kroppstemperatur kan vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom. En sänkt kroppstemperatur kan också vara ett allvarligt tecken beroende på orsaken.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

"Spodoptera" er en slags generisk betegnelse for en række arter af sommerfugle i familien Noctuidae, der også kaldes græsmøl. Det inkluderer arter som f.eks. den ødelæggende majsgræshoppe ("Spodoptera frugiperda") og den almindelige græsmøl ("Spodoptera litura"). Disse insekter er kendt for at være skadedyr, der kan ødelægge afgrøder indenfor landbrug. De er især udbredte i varme og fugtige områder verden over.

Cytidine deaminase (CDA) er ein enzym som fungerer i kroppens prosess for å bryte ned (metabolisere) bestemt type av nukleosider, specifikt cytidin og deoxicitidin. Nukleosider er byggesteiner i DNA og RNA. Cytidine deaminasen fjerner en aminosgruppe fra cytidin eller deoxicitidin, som resulterer i omsetning til uridin eller deoxyuridin. Dette kan ha betydning for behandling med visse typer av kreftmedisin, fordi det påvirkar hvor lange tid cytostatika (kreftmedisiner) som er basert på nukleosider forblir aktive i kroppen.

Det finnes to typer av cytidine deaminaser:

1. Cytidine deaminase 1 (CDA1): Denne enzymet forekommer naturligvis i leveren og andre organer, og er involvert i normal metabolisme av nukleosider.
2. Cytidine deaminase 2 (CDA2): Dette er en variant av cytidine deaminasen som forekommer i hvit blodceller (leukocytter) og kan være involvert i immunforsvaret.

Det finnes også en tredje type, APOBEC3A, som er en cytidine deaminase som spesielt er involvert i antivirale immunforsvar mot retrovirus og andre virus.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Moloney's Muscle Leukemia Virus (MMTV) är ett typ av retrovirus som kan orsaka leukemi hos möss. Det upptäcktes första gången på 1960-talet av John Moloney och har sedan dess använts som ett viktigt forskningsverktyg inom molekylärbiologi. MMTV är en så kallad exogen retrovirus, vilket betyder att det kan infektera individer från utsidan och integrera sin genetiska information i värdens DNA.

MMTV infekterar främst muskel- och lymfceller och orsakar en onkogen transformation av dessa celler genom att integrera sitt virusgenom i närheten av onkogener, vilket kan leda till överaktivering av dessa gener. Detta kan i sin tur leda till oreglerad celldelning och slutligen cancer.

Det är värt att notera att MMTV inte är känt för att orsaka sjukdom hos människor, men det finns vissa bevis som antyder att det kan spela en roll i utvecklingen av bröstcancer hos människor. Dessa studier är dock fortfarande preliminära och behöver ytterligare forskning för att fastställa sambandet.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

RNA-directed DNA polymerase är ett enzym som kan syntetisera DNA med hjälp av RNA som matris. Detta är också känt som reverst transkription, och det är en process som är viktig för att retrovirus ska kunna infektera celler och integrera sitt genom i värdcellens DNA. Ett exempel på ett RNA-directed DNA polymerase är reverstranskriptas, som finns hos retrovirus såsom HIV.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

A cell-free system är en definierad miljö utanför levande celler där biokemiska reaktioner kan ske med hjälp av extrakterade intracellulära komponenter, till exempel enbart ribosomer, enzymer eller andra proteiner. Detta möjliggör studier och manipulationer av specifika biologiska processer utan att behöva ta hänsyn till komplexiteten hos hela celler.

Exempel på cell-free system är:

1. In vitro translationssystem: Detta system består av extrakterade ribosomer, tRNA, enzymer och andra proteiner som behövs för att syntetisera protein från mRNA in vitro.
2. PCR (Polymerase Chain Reaction): Även om detta inte är ett proteintranslationssystem, använder man en polymeras, enzymet som kopierar DNA, i en cell-free miljö för att amplifiera specifika DNA-sekvenser.
3. Cell-free glykolys: Genom att extrahera glykolytiska enzymer och substrater från celler kan man skapa ett system där man kan studera energiproduktionen i glykolysen utan att behöva oroa sig för andra cellulära processer.

Cell-free system används ofta inom grundläggande forskning, syntetisk biologi och medicinsk forskning för att studera och utveckla nya terapeutiska strategier.

Hemagglutination är en process där röda blodkroppar (erytrocyter) klumpar sig tillsammans på grund av interaktion med en substance, ofta ett virus. Viral hemagglutination innebär att ett virus har egenskaper som gör att det kan binda till och fästa vid specifika receptorer på ytan av röda blodkroppar, vilket orsakar klumpbildning.

Denna process är viktig inom diagnostiska tester för att upptäcka virus, eftersom det kan indikera närvaro av ett visst virus i en provtagning. Exempel på virus som kan orsaka hemagglutination inkluderar influensavirus och HIV.

Rauscher virus (RV) är ett retrovirus som tillhör gammaretrovirusgruppen och orsakar leukemi hos möss. Viruset upptäcktes ursprungligen hos möss av den amerikanske virologen Dr. Howard M. Temin på 1950-talet och har sedan dess använts som ett viktigt forskningsverktyg för att studera retrovirusinfektioner och cancer. RV är nära besläktat med många andra patogena retrovirus, inklusive mjuk tumörvirus (MMTV) och human immunodeficiency virus 1 (HIV-1).

RV infekterar främst vissa typer av vita blodkroppar, såsom T-celler och B-celler, genom att integrera sitt genetiskt material i värdcellens DNA. Detta kan leda till onkogenes aktivering eller inaktivering, vilket i sin tur kan orsaka oreglerad celldelning och cancerutveckling. RV är därför ett exempel på en oncovirus, det vill säga ett virus som har förmågan att orsaka cancer.

Det är värt att notera att Rauscher virus inte infekterar människor och inte utgör någon direkt fara för mänsklig hälsa. Det används dock fortfarande flitigt i forskning för att undersöka grundläggande mekanismer kring retrovirusinfektioner, cancerutveckling och immunologi.

Medicinsk definition: Mutagen, targeted

A mutagen is a physical or chemical agent that can cause permanent changes in the deoxyribonucleic acid (DNA) sequence of an organism's genetic material. These changes, known as mutations, can potentially lead to various consequences, including cell death, cancer, or heritable disorders.

A targeted mutagen is a specific type of mutagen that is designed to introduce mutations into predetermined locations within the genome. This process is often employed in genetic engineering and molecular biology research to study gene function, generate genetically modified organisms (GMOs), or develop novel therapeutic strategies.

Targeted mutagens typically include engineered nucleases, such as zinc finger nucleases (ZFNs), transcription activator-like effector nucleases (TALENs), and clustered regularly interspaced short palindromic repeats (CRISPR)-associated protein 9 (Cas9) systems. These molecular tools enable precise genome editing by creating double-stranded DNA breaks at specific sites, which are subsequently repaired through cellular mechanisms like non-homologous end joining (NHEJ) or homology-directed repair (HDR). The repair process can result in various outcomes, such as insertions, deletions, or point mutations, thereby altering the function of the targeted gene.

In summary, a targeted mutagen is a deliberate and controlled method to introduce specific genetic changes into an organism's genome using engineered nucleases for various research and therapeutic purposes.

"Zonal centrifugation" är en teknik inom laboratoriemedicin och biologisk forskning som används för att separera olika komponenter i ett heterogent lösningsmedium baserat på deras densitet och storlek.

I denna teknik placeras ett prov, ofta en suspension av partiklar eller celler, i ett speciellt typ av centrifugtub som innehåller ett gradient av olika densiteter, skapad med hjälp av olika typer av kolloidala lösningar. När tuben sedas i en centrifugmaskin skapas en kraft som driver de lägre densiteterna och mindre partiklarna uppåt, medan de högre densiteterna och större partiklarna dras neråt.

Genom att välja lämpliga gradienter och centrifugationskrafter kan man skapa en zon av relativt ren separation av olika komponenter i provet, beroende på deras densitet och storlek. Detta gör tekniken användbar inom många områden, till exempel för att separera olika organeller inuti celler, viruset från värdcellens komponenter eller för att renodla olika typer av celler i en blandning.

I medicinsk kontext kan zonal centrifugation användas för att rena och koncentrera olika biologiska ämnen, såsom virus, exosomer eller cellfraktioner, inför fortsatta analyser som till exempel molekylärbiologi, strukturell biokemi eller immunologi.

Inom medicin och biologi är Haplorhini en infraordning som inkluderar de högre primaterna, däribland människan. Haplorhini betyder "enkel näsa" på grekiska och refererar till deras enkla, torra näsor jämfört med den andra infraordningen av primater, Strepsirrhini, som har fuktiga, vridna näsor.

Haplorhiner innefattar två parvordningar: Simiiformes (övriga högre primater) och Tarsiformes (tarser). Simiiformes delas i två grupper: Platyrrhini (brednäsor eller sydamerikanska apor) och Catarrhini (smalnäsor eller gamla världens apor), där människan tillhör den senare gruppen.

Haplorhiner har en rad anatomiska och fysiologiska drag som skiljer dem från Strepsirrhini, inklusive en mer utvecklad syn, ett mer sofistikerat centralt nervsystem och en längre livslängd.

Uridin är ett nucleosid som består av en pyrimidinbas (uracil) kopplad till en ribosemolekyul. Det förekommer naturligt i RNA och har en viktig roll i cellers proteinsyntes och andra biokemiska processer. Uridin kan också ingå i vissa koenzymer och andra biomolekyler.

"Morfogener" är ett begrepp inom utvecklingsbiologi och refererar till signaleringsproteiner som spelar en viktig roll i den process där celler organiserar sig och differensierar sig för att forma olika typer av vävnader och strukturer under embryonal utveckling hos djur. De två mest studerade familjerna av morfogener är Hedgehog, Wnt och TGF-β/BMP. Dessa proteiner verkar genom att binde till specifika receptorer på cellmembranet och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till ändringar i genuttryck och cellfunktioner. Morfogener har också visat sig vara involverade i celldelning, celldöd, cellyta och cellrörelser under utvecklingen.

Luteoviridae är en familj av små, encapsiderade RNA-virus som infekterar växter. Virusen i denna familj har en icke-segmenterad, singelsträngad, positivt polaritet RNA-genom som kodar för fyra strukturella proteiner och ett antal icke-strukturella proteiner. Luteovirusfamiljen inkluderar flera släkten, däribland Luteovirus, Polerovirus och Enamovirus. Dessa virus är viktiga sjukdomsframkallare hos flera odlade grödor, såsom vete, korn, sockerrör och potatis. De sprids vanligtvis av bladlöss i en cirkulär maner, där de replikerar sig i bladlössen innan de infekterar nya växtvärdar.

Isopycnic centrifugation är en teknik inom molekylärbiologi och cellbiologi där ett prov bestående av partiklar med olika densitet, till exempel proteiner eller virus, separeras baserat på deras densitet i en gradient av en skiktad lösning med stigande densitet.

Under centrifugeringen accelereras provet i en centrifug med hög varvhastighet, vilket orsakar att partiklarna rör sig genom gradientsystemet till den position i gradienten där deras densitet är lika med den omgivande lösningens densitet. Denna position kallas isopyknisk och partiklarna kommer då att vara i jämvikt med den omgivande lösningen.

Isopycnisk centrifugering används ofta för att renodla och koncentrera biomolekyler eller celler med hög effektivitet och specifitet, samt för att bestämma deras densitet och molekylär vikt.

Genetisk rekombination är ett naturligt fenomen som sker under meiosen, den typ av celldelning som leder till bildandet av könsceller hos djur och vissa växter. Genetisk rekombination innebär att genetiskt material, i form av DNA-strängar, byts mellan olika kromosomer. Detta sker genom en process som kallas crossing over, där två homologa kromosomer (kromosomer från varsin föräldrageneration som har samma gener i samma ordning) böjs så att deras telomera (ändar) möts och delar av deras längre armar byter plats med varandra.

Genetisk rekombination kan också ske i en laboratoriemiljö genom tekniker som innebär att man klipper DNA-strängar itu och klistrar samman dem på nytt på ett sätt som ger upphov till nya kombinationer av gener. Detta används bland annat vid produktionen av genetiskt modifierade organismer (GMO).

Transmissionselektronmikroskopi (TEM) är en teknik inom elektronmikroskopi där ett elektronljus passerar genom ett preparat och projiceras på en skärm eller en detektor, vilket ger en förstorad bild av preparatet. TEM används ofta för att studera strukturen hos material på nanometerskalan, såsom biologiska preparat, polymerer och mineraler.

I TEM accelereras elektronerna med hjälp av en elektronkanon till höga hastigheter och fokuseras med magnetiska linsystem. Elektronerna passerar sedan genom ett ultra tunn preparat (typ 50-100 nm tjockt) som är belagt på en transparent underlag, såsom ett glasrutplätt eller en polymerfilm. Preparatet absorberar och diffuserar elektronerna på olika sätt beroende på dess struktur och sammansättning, vilket ger upphov till kontrast i den projicerade bilden.

Denna teknik ger mycket hög upplösning jämfört med ljusmikroskopi, upp till 0,2 nm, och möjliggör detaljerad analys av strukturen hos material på atomär skala. TEM används också för att identifiera och analysera nanomaterial, kristallstruktur, defekter i material och för att studera interaktioner mellan biologiska preparat och nanomaterial.

Human adenovirus is a type of virus that commonly causes respiratory infections such as bronchitis, pneumonia, and sore throat. It can also cause conjunctivitis (pink eye), cystitis (bladder infection), and gastroenteritis (stomach flu). There are more than 50 different types of human adenoviruses, which can affect people of all ages but are most commonly found in children and young adults. The virus is spread through close personal contact, respiratory droplets, or contaminated surfaces. It can also be spread through fecal-oral transmission. Infections with human adenovirus are usually mild and self-limiting, but severe cases can occur, particularly in people with weakened immune systems.

Nef (Negative Regulatory Factor) är ett protein som kodas för av nef-genen i Human Immunodeficiency Virus (HIV), vilket orsakar sjukdomen AIDS. Nef-proteinet har visat sig vara involverat i flera aspekter av HIV-infektionen, inklusive nedreglering av immunförsvaret och förändringar av cellernas membranproteiner. Detta hjälper till att HIV:et kan undgå det immunologiska systemet och sprida sig till andra celler i kroppen. Nef-proteinet har också visat sig vara viktigt för virusets förmåga att replikera sig inne i värdkropparna.

Ortoreovirus är ett släkte av virus som tillhör familjen Reoviridae. Dessa virus har en dubbelskiktad, icosaedrisk viruskapsid och innehåller ett dubbelt RNA-genom indelat i segment. Ortoreovirus orsakar oftast asymptomatiska infektioner hos djur, men kan även leda till milda respiratoriska eller enteritiska symtom. Det mest välkända ortoreoviruset hos människor är humant ortoreovirus (HRV), som vanligtvis orsakar en sjukdom som kallas ortoreovirusinfektion, vilken kan ge upphov till influensaliknande symtom som feber, hosta och muskelsmärta. HRV-infektioner är vanligast hos barn under fem år och tenderar att vara mildare än andra respiratoriska virusinfektioner.

Posttranslational protein modification (PTMP) refererar till den process där proteiner modifieras efter att de har syntetiserats och fällts ut från ribosomen under translationen. Detta inkluderar en mängd olika typer av kemiska modifikationer som påverkar proteinernas funktion, stabilitet, lokalisation och interaktion med andra molekyler inuti eller utanför cellen.

Exempel på vanliga posttranslationella proteinmodifieringar är:

1. Fosforylering: Läggning av en fosfatgrupp till serin, treonin eller tyrosin residyer i proteinet. Denna modifikation kan aktivera eller inaktivera enzymer och signalproteiner.
2. Glykosylering: Läggning av en eller flera sockergrupper (oligosackarider) till asparagin, serin eller treonin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka proteinets stabilitet, lokalisation och förmåga att interagera med andra molekyler.
3. Ubiquitinering: Läggning av en ubiquitinmolekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan markera protein för nedbrytning av proteasomen eller påverka protein-proteininteraktioner.
4. Sumoylering: Läggning av en SUMO (Small Ubiquitin-like Modifier) molekyl till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och signaltransduktion.
5. Metylering: Läggning av en metylgrupp till lysin eller arginin residyer i proteinet. Denna modifikation kan påverka protein-DNA-interaktioner och epigenetiska regleringar.
6. Acetylering: Läggning av en acetylgrupp till lysin residyer i proteinet. Denna modifikation kan reglera transkription, DNA-reparation och chromatinstruktur.

Dessa posttranslationala modifieringar spelar en viktig roll i cellulära processer som celldelning, signaltransduktion, apoptos och immunförsvar. Dysreglering av dessa modifieringar kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

Inklusionskroppar, eller integrated virus-like particles (iVLPS), är en typ av viruspartikel som innehåller både värdcellens DNA och virusets genetiska material. I motsats till fullständigt infektiösa viruspartiklar saknar iVLPs den kapsidprotein som behövs för att infektionscykeln ska kunna påbörjas. Istället kan de inkluderas i värdcellens kromosomer och replikeras tillsammans med dem under celldelningen.

I vissa fall kan inklusionskroppar vara ett tecken på en aktiv viral infektion, men de kan också förekomma i värdceller som är latent infekterade, det vill säga celler som bär på virusets genetiska material utan att producera några fullständiga viruspartiklar. I vissa fall kan inklusionskroppar också ha en skyddande effekt på värdcellen genom att minska viruset förmåga att producera infektiösa partiklar.

Exempel på virus som är kända för att bilda inklusionskroppar är herpesvirus, adenovirus och pockenvirus.

'Test för genetisk komplementering' är ett laboratoriemässigt test som används för att undersöka om en fungerande kopia av en viss gen kan komplettera eller kompensera för den defekta genen hos en individ med en genetisk sjukdom. Testet innebär att man inför en normalt fungerande genkopia i celler som saknar en fungerande kopia av samma gen, och sedan ser på om detta leder till en korrekt produktion av det protein som genen kodar för.

Genetisk komplementering används ofta inom forskning för att undersöka samband mellan specifika gener och sjukdomar, men kan även användas i kliniska sammanhang för att fastställa om en viss genförändring orsakar en specifik sjukdom. Testet kan också användas för att undersöka effekterna av genterapi, där man ersätter en defekt gen med en fungerande kopia.

Jag kan hjälpa dig att översätta denna medicinska term till engelska, som är "Avian leukosis virus" (ALV). Detta är en typ av retrovirus som kan infektera höns och andra fåglar. Det finns flera subtyper av ALV, och de kan orsaka olika former av cancer och immunförsvagning hos drabbade djur. Det är värt att notera att detta virus inte kan smitta människor eller andra djur som inte tillhör familjen Gallus gallus (t.ex. kycklingar).

'Värd-patogenförhållanden' är ett begrepp inom medicinen och epidemiologin som refererar till det komplexa samspelet mellan en värdkropp (en människa eller djur) och en patogen (en bakterie, virus, svamp eller parasit) som orsakar sjukdom. Detta förhållande kan variera mycket beroende på flera faktorer, inklusive arten av patogenen, individens immunförsvar, miljöfaktorer och genetiska faktorer hos både värden och patogenen.

Förhållandet mellan värd och patogen kan vara dynamiskt och förändras över tid. Ibland kan en patogen orsaka allvarlig sjukdom i en viss individ, medan samma patogen kan vara asymptomatisk eller orsaka en mildare infektion hos en annan individ. Detta beror ofta på individens immunförsvar och andra faktorer som påverkar deras sårbarhet för sjukdom.

Värd-patogenförhållanden kan också variera beroende på patogena egenskaper, inklusive deras förmåga att infektera värden, replikera sig och sprida sig till andra individer. Vissa patogener har utvecklat mekanismer för att undvika eller undertrycka värdens immunförsvar, vilket kan leda till mer allvarliga infektioner.

Sammanfattningsvis refererar 'värd-patogenförhållanden' till det komplexa samspelet mellan en patogen och deras värdkropp, inklusive de faktorer som påverkar sjukdomsutbrott, allvarlighetsgrad och spridning.

Nukleoproteiner är komplexa molekyler som består av ett protein som är kovalent bundet till nukleinsyra, det vill säga DNA eller RNA. Proteinet fungerar ofta som en strukturell komponent och hjälper till att packa och organisera nukleinsyran på ett sätt som skyddar den från skada och underlättar transporten av den inom cellen. Nukleoproteiner spelar också en viktig roll i cellens replikations- och transkriptionsprocesser, samt i virus' livscykel. Exempel på nukleoproteiner är histonerna, som hjälper till att organisera eukaryota cellers DNA, och kapsidproteinerna hos många olika slags virus.

Parvoviridae är en familj av små, enkelsträngade DNA-DNA-virus som infekterar både djur och människor. Familjen delas vanligtvis in i två underfamiljer: Parvovirinae och Densovirinae.

Parvovirinae inkluderar fyra olika släkten som infekterar djur, däribland människor. De fyra släktena är Parvovirus, Erythrovirus, Dependoparvovirus och Bocaparvovirus.

- Parvovirus inkluderar virus som infekterar olika djurarter, såsom hundar (canine parvovirus), katter (feline panleukopenia virus) och människor (parvovirus B19).
- Erythrovirus inkluderar endast ett släkte som infekterar människor, vilket är humant parvovirus B19.
- Dependoparvovirus inkluderar virus som är beroende av andra virus för sin replikation och infekterar främst djur, men kan också infektera människor.
- Bocaparvovirus inkluderar virus som infekterar både djur och människor.

Densovirinae inkluderar virus som infekterar ryggradslösa djur, såsom insekter och kräftdjur.

Parvovirus har en mycket liten genombredd och kan infektera specifika celltyper i värden. De tenderar att vara väldigt motståndskraftiga och kan överleva under extremt ogynnsamma förhållanden, vilket gör dem svåra att inaktivera.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

"Unclassified viruses" refer to viruses that have not been fully characterized or classified into a known virus family or genus based on their genetic and biological properties. These viruses may be newly discovered, or they may not fit clearly into any existing category due to unique characteristics. Further research is often needed to determine their classification and better understand their biology, origins, and potential impact on human or animal health.

Molekylära modeller är matematiska och grafiska representationer av molekyler och deras interaktioner på en molekylär nivå. Dessa modeller används inom flera områden inom naturvetenskapen, till exempel inom biologi, kemi och fysik, för att förutsäga hur olika molekyler beter sig och interagerar med varandra.

En molekylär modell kan bestå av en tredimensionell struktur av en molekyl, som visar var varje atom finns placerad och hur de är bundna till varandra. Den kan också inkludera information om elektronmolntopologi, laddning och andra fysikaliska egenskaper hos molekylen.

Molekylära modeller kan användas för att simulera kemiska reaktioner, studera proteiners struktur och funktion, utveckla läkemedel och förstå komplexa biologiska system på en molekylär nivå. Genom att visualisera och analysera molekylära modeller kan forskare få en bättre förståelse för de grundläggande principerna som styr molekyler och deras interaktioner, vilket kan leda till nya insikter och innovationer inom många olika områden.

Simian Virus 40 (SV40) är ett polyomavirus som ursprungligen isolerades från rhesusmarkatta (Macaca mulatta) celler. Det upptäcktes första gången på 1960-talet och har sedan dess studerats intensivt. SV40 är en liten, dubbelsträngad DNA- virus som kan orsaka infektion hos både apor och människor.

Viruset är känt för att vara onkogen, vilket betyder att det har förmågan att transformera normala celler till cancerceller under vissa omständigheter. SV40 kan orsaka tumörer hos apor och det finns också epidemiologiska studier som antyder en möjlig koppling mellan SV40-infektion och vissa typer av mänskliga cancerer, såsom mesoteliom och non-Hodgkins lymfom. Dock är det inte fastställt om viruset orsakar cancer hos människor eller om det bara finns i cancercellerna som en slump.

SV40 kan infektera många olika typer av celler, inklusive lung-, njure- och immunceller. Det kan spridas via respiratoriska sekreter, blod eller urin från infekterade individer. Många människor har utsatts för SV40 genom vaccination med levande poliovacciner som var kontaminerade med viruset under 1950- och 1960-talen. Sedan dess har vaccinerna renats från viruset, men det finns fortfarande oro över möjliga långsiktiga hälsorisker för de människor som fick kontaminerade vaccin under den tiden.

I medicinsk kontext är SV40 en viktig forskningsmodell för att studera polyomavirusinfektion och cancerutveckling. Det används också som ett verktyg för att undersöka interaktioner mellan virus och värdceller, samt för att utveckla antivirala behandlingsstrategier.

En växtvirus är ett smittagent som orsakas av en typ av sjukdomsalstrande partikel, kallad virus, som infekterar växter. Växtvirus infekterar vanligtvis växtceller och använder dessa för sin replikation. Många växtvirus sprids genom insektsbett eller mekaniskt via kontaminering av redskap, vatten eller jord. De kan orsaka en rad olika symptom hos växter, till exempel nekros (död celler), chlorosis (förlust av grön färg i blad), mosaikmönster på bladen och störningar i växtens tillväxt och utveckling. Vissa växtvirus kan också orsaka allvarliga ekonomiska skador genom att reducera skördarna eller förstöra grödor.

'Virala fusionsproteiner' är proteiner som viruset använder för att fusionera sitt eget membran med membranet på värdcellen under infektionsprocessen. Detta gör att viruset kan släppa in sin genetiska information in i värdcellen och därmed börja producera nya viruspartiklar.

Fusionsproteinet är ofta inaktivt eller delvis inaktivt under transporten till värdcellen, men aktiveras när viruset binder till en specifik receptor på värdcellens yta. När proteinet aktiveras sker en konformationsförändring som bringar virusemembranet och värdcellsmembranet nära varandra, så att de kan fusionera.

Fusionsproteiner är viktiga mål för utvecklingen av antivirala läkemedel, eftersom de ofta är nödvändiga för viruset att infektera celler och sprida sig i kroppen.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

'VPR' står for 'virulens, patogenesis och resistens' (på engelska: 'virulence, pathogenesis and resistance'), vilket är tre aspekter som ofta studeras inom mikrobiologi och infektionssjukdomar. Dessa begrepp kan definieras enligt följande:

1. Virulens (V): Virulens är den graden av skadlig verkan eller sjukdom som orsakas av en patogen, vilket beror på dess förmåga att infektera värden och undvika värdens försvarsmekanismer.

2. Patogenes (P): Patogenes är den process där en mikrobisk agent orsakar sjukdom i en värd. Detta inkluderar de mekanismer och processer som en patogen använder sig av för att invadera, kolonisera och skada värden.

3. Resistens (R): Resistens hänvisar till förmågan hos en mikrobisk agent att motstå påverkan från ett antimikrobiellt medel, såsom antibiotika eller antivirala läkemedel. Mikroorganismer kan utveckla resistens genom olika mekanismer, vilket kan leda till svårbehandlade infektioner och ökad smittspridning.

Dessa aspekter är viktiga att förstå för att kunna utforma effektiva strategier för att förebygga, behandla och kontrollera infektionssjukdomar.

Immunelektronmikroskopi (IEM) är en teknik inom elektronmikroskopi som används för att identifiera och lokalisera specifika proteiner eller antigen i celler eller vävnader. Denna metod kombinerar immunologiska metoder med elektronmikroskopi för att få en högupplöst visuell representation av strukturen hos de undersökta preparaten.

IEM innebär följande steg:

1. Första steget är att preparera ett prov med de celler eller vävnader som ska analyseras. Dessa förbereds sedan genom att frysa, skära och monteras på en elektronmikroskopisk stubbe.
2. Sedan inkuberas provet med specifika antikroppar som är bunden till ett metalliskt markeringspartikel, ofta guld. Dessa antikroppar binder till det sökta protein eller antigenet i preparatet.
3. Efter inkuberingen tvättas överskottet av fria antikroppar bort och provet behandlas med en elektronmikroskopisk kontrasteringslösning som innehåller tunga metaller, till exempel uran eller ledigt järn.
4. Slutligen analyseras preparatet i ett elektronmikroskop där man kan se de markerade strukturerna med mycket hög upplösning. De guldbindande antikropparna ger en kontrastrik bild av det sökta proteinets eller antigens position och struktur inom cellen eller vävnaden.

Immunelektronmikroskopi är användbar inom flera områden, till exempel i forskning för att undersöka subcellulära strukturer och processer, samt i diagnostiska sammanhang för att identifiera olika infektionssjukdomar eller autoimmuna sjukdomar.

'Fosforisotoper' refererer til forskjellige former av fosfor-atom som har forskjellig antall neutroner i kjerneen. Dette fører til at de har forskjellige atommasser. Den mest alminnelige fosforisotopen er fosfor-31, som har 15 protoner og 16 neutroner i kjerneen. Andre fosforisotoper, som fosfor-30 og fosfor-32, forekommer naturlig i sporetrakker, men de er veldig sjeldne. Fosforisotoper kan også produseres i laboratoriet ved hjelp av kjernereaksjoner. Disse isotopene har forskjellige fysiske og kjemiske egenskaper som kan gjøre dem anvendelige i forskjellige sammenhenger, for eksempel i medisinen og industrien.

'Virala icke-strukturella protein' (engelska: 'viral non-structural proteins') är ett samlingsbegrepp för de proteiner hos ett virus som inte utgör en del av virionskapseln, det vill säga dess strukturproteiner. Dessa proteiner har istället andra funktioner i virusets livscykel, till exempel vid replikationen av virusets genetiska material eller vid undertryckandet av värdcellens immunförsvar.

Det är värt att notera att begreppet 'icke-strukturella protein' kan variera mellan olika virusfamiljer och forskningsområden, så det exakta innebörden kan variera beroende på kontexten.

Fågelsarkomvirus (avisine sarcoma virus) är ett retrovirus som orsakar cancer hos fåglar, framförallt hos hönsfåglar. Viruset inducerar främst sarcomer, men kan också orsaka andra typer av cancersjukdomar. Fågelsarkomvirus tillhör retrovirussläktet Alpharetrovirus tillsammans med människosjukdomen infektös mononukleos och vissa däggdjursrelaterade sarcomvirus.

Virusinterferens är ett fenomen där infektion med ett virus kan hämma eller förhindra infektion och replicering av ett annat virus. Detta sker genom att det första viruset producerar en interferonprotein, som frisätts och signalerar till omgivande celler att aktivera sina egna defenssystem mot infektion. Interferonet påverkar celldelningen hos de infekterade cellerna så att de inte kan användas för replicering av andra virus, vilket i sin tur skyddar omgivande celler från infektion. Detta är en viktig mekanism som kroppen använder sig av för att försvara sig mot virusinfektioner.

Podoviridae är en familj av små, enkelhjärtade DNA-viruset som infekterar både prokaryota och eukaryota värdar. Familjen karaktäriseras av sitt korta, icke-kontraktila svansprotein, som används för att binda till och infektera värden. Podoviridae-virusen har en dubbelsträngat DNA-genom som kapsideras av ett ikosaedriskt symmetriskt proteinhölje. Exempel på virus inom denna familj är Salmonella viruset P22 och Escherichia coli-viruset T7.

Cell fusion är en process där två eller fler celler slår samman och blir en enda cell med gemensam cytoplasma och kärna. Det kan ske naturligt, som i exempelvis bildandet av fosterceller under embryonal utveckling, eller inducerat i ett laboratoriemiljö för att skapa speciella celltyper för forsknings- eller terapeutiska syften. Cellfusion kan också förekomma vid vissa sjukdomar, som cancer, där cancersceller kan fusera med andra celler och på så sätt öka sin malignitet och resistens mot behandlingar.

En plasmid är en liten, cirkulär dubbelsträngad DNA-molekyl som kan replikeras separat från det kromosomala DNA:t hos bakterier och andra encelliga organismers celler. Plasmider tenderar att vara relativt små jämfört med värdorganismens kromosomalt DNA och de innehåller ofta gener som ger värden en evolutionär fördel, såsom resistans mot antibiotika eller förmågan att bryta ned föroreningar. Plasmider kan överföras mellan olika individer av samma art eller mellan olika arter genom horisontell genöverföring, vilket gör dem till ett viktigt forskningsobjekt inom molekylärbiologi och genteknik.

Muscleukemivirus är ett sjukdomsalstrat virus som tillhör familjen Parvoviridae och släktet Parvovirus. Det upptäcktes första gången år 2015 i muskelflixtapeten hos en patient med akut myeloisk leukemi (AML). Viruset är ungefär 25 nanometer i diameter och har en enkel, linjär DNA-genom.

Musleukemivirus verkar ha en preferens för att infektera hematopoetiska celler, särskilt myeloida progenitorceller, och kan påverka deras differentiering och överlevnad. Det har också visat sig kunna orsaka cytopatiologiska effekter i muskelceller och andra typer av celler.

Även om forskningen kring musleukemivirus fortfarande är pågående, finns det teoretiska möjligheten att viruset kan bidra till leukemiutvecklingen genom att infektera och skada hematopoetiska stamceller. Dock behövs mer forskning för att fastställa den exakta rollen som musleukemivirus spelar i patogenesen av AML eller andra typer av leukemi.

Ebolavirus är en grupp av virus som tillhör familjen Filoviridae och innehåller sex kända släkten: Zaire, Sudan, Tai Forest, Bundibugyo, Reston och Bombali. De flesta utbrott hos människor har orsakats av Zaire-ebolavirus, som är den dödligaste av dem alla med en dödlighet på upp till 90%.

Virusen sprids främst genom direkt kontakt med kroppsv likuider från en infekterad person eller djur. Symptomen på en Ebolavirus-infektion kan vara plötsliga och inkludera feber, hosta, diarré, illamående, muskelvärk och svullnad i halsen. Senare kan blodiga utslag och organsvikt uppstå.

Det finns inget specifikt botemedel mot Ebolavirus, men stödjande vård som inkluderar vätskeersättning, elektrolytbalansering och behandling av komplikationer kan förbättra överlevnaden. Prevention är därför mycket viktigt och innefattar skydd mot kontakt med infekterade personer eller djur, användning av personlig skyddsutrustning (PPE) och korrekt hantering och behandling av lik.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

"Cell membrane," også kjent som plasma membran, er en flexible, semipermeable barriere som omgir alle levende celler. Det består hovedsakelig av lipider og proteiner og har til oppgave å kontrollere pasasjen av molekyler, ions og andre stoffer inn i og ut av cellen. Lipidbilagen i cellmembranen er organiert som en dobbeltlayet med hydrofobe halvballer mot hverandre og hydrofille halvballer vendt ut og inne i cellen. Proteinmolekyler inneholdt i membranen kan fungere som transportproteiner, reseptorer, enzymers eller mekaniske koblinger til cytoskelettet. Cellmembranen er viktig for å opretholde cellens homeostasisme og integritet.

"Genprodukter" er ein begrep som i medisinsk sammenheng refererer til sustansar eller strukturer som dannes som en direkte konsekvens av genetisk uttrykk. Det kan for eksempel være proteiner, RNA-molekyler eller andre biokjemiske komponenter i cellene. Genproduktene er avgjørende for å definere en genes funksjon og regulering, og forståelse av dem kan være av sentral betydning for å klarlage sykdomsbilder og utvikle terapeutiske måter å behandle dem på.

I'm sorry for the confusion, but there seems to be a typo in your question. I believe you are asking for the medical definition of "archeovirus." However, I must clarify that "archeovirus" is not a term used in virology or medicine. Instead, the term you may be looking for is "archaeavirus," which refers to a group of viruses that infect archaea, a type of single-celled microorganism. Archaea and their viruses are studied within the field of microbiology rather than medical virology. If you have any other questions or need further clarification, please let me know.

Medicinskt kan man definiera mutagener som ämnen eller processer som orsakar förändringar i DNA-sekvensen hos celler. Mutationerna kan vara ärftliga och påverka cellens genetiska material permanent, vilket kan leda till negativa hälsokonsekvenser såsom cancer. Mutagener inkluderar kemikalier, strålning och vissa virus som kan interagera med DNA och orsaka skada. Det är viktigt att begränsa exponeringen för mutagener för att minska risken för skadliga hälsoutfall.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

Bacteriofag P22 är en typ av bakteriofag, eller bacteriovirus, som infekterar och parasiterar på bacterien Salmonella enterica. Bacteriofagen består av ett icke-förstorat, dubbelt layerd, icosahedralt huvudpartikel (kapsid) med en diameter på ungefär 60 nanometer och en svansliknande struktur som är cirka 15 nanometer i diameter och 220 nanometer lång.

P22-bakteriofagen har en dubbelsträngad DNA-genom som kodar för de proteiner som behövs för att replikera sig själv och producera nya viruspartiklar inne i värdcellen. När P22 infekterar en Salmonella-cell kan det antingen genomföra en lytisk cykel, där den till slut dödar värdcellen och frisätter nya viruspartiklar, eller en tempererad cykel, där den integrerar sin genetiska information i värdcellens kromosom och kan förbli latent tills värdcellen delar sig.

Bakteriofagen P22 är ett viktigt forskningsverktyg inom molekylärbiologi och genetik, där den används för att studera olika aspekter av bakteriovirusinfektioner och genetisk rekombination.

'Retroviridae' er en familie av virus som inkluderer humant immundefektvirus (HIV), som forårsaker AIDS. Retrovirusene har en karakteristisk genetisk opbygning med tre store gener, kaldet gag, pol og env. 'Retroviridaeproteiner' refererer derfor til proteiner dannet af disse gener.

* GAG-proteinet danner virusets matrix (MA), capsid (CA) og nucleocapsid (NC). Disse proteiner er involveret i strukturen af viruset og pakning af genomet.
* POL-proteinet koder for revers transkriptase, integrase og protease. Revers transkriptase konverterer virusets RNA til DNA, som kan integreres i værtscellens genom ved hjælp af integrase. Protease er involveret i kløvningen af store polyproteiner til mindre, funktionelle proteiner.
* ENV-proteinet koder for viruset glykoproteiner på virusets overflade og er involveret i angreb og infektion af værtscellen.

Retroviridaeproteinerne spiller altså en central rolle i retrovirusets livscyklus, herunder ved angreb på værtscellen, pakning af genomet, overførsel til nye celler og integration i værten.

Herpes simplex är ett infektionssjukdom som orsakas av herpes simplex-virus typ 1 (HSV-1) eller typ 2 (HSV-2). Det är en smittsam sjukdom som kan påverka huden och slemhinnor, såsom munnen och könsorganen.

HSV-1 tenderar att orsaka infektioner i munnen och ansiktet, vilket kallas för "feberblåsor" eller "munherpes". Detta sker vanligtvis genom direktkontakt med smittat slem eller hud från en annan person som har aktivt virus i sin saliva.

HSV-2 tenderar att orsaka infektioner i könsorganen och anus, vilket kallas för "genital herpes". Detta sker vanligtvis genom sexuell kontakt med en annan person som har aktivt virus i sina könsorgan.

Båda typerna av herpes simplex-virus kan orsaka infektioner i andra delar av kroppen, inklusive ögon och hjärnan, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. När virusen har smittat en individ kommer de att stanna kvar i kroppen för resten av livet, även om de inte alltid orsakar symtom.

Symtomen på herpes simplex kan variera från milda till allvarliga och inkluderar sår, små blåsor, rodnad, klåda, smärta och feber. I vissa fall kan virusinfektionen leda till komplikationer såsom meningit eller encefalit.

Myristinsyra är en fettsyra som förekommer naturligt i vissa matvaror, såsom mjölkprodukter och nötter. Den har kemisk formel C14:0 och består av 14 kolatomer med en enkel bindning till varje kolatom, förutom den sista kolatomen som istället har en dubbelbindning till väteatomen. Myristinsyra är en så kallad mättad fettsyra eftersom den saknar dubbla koldubbelförbindelser. Den är vit till gräddfärgad och fast i rumstemperatur. I biologiska system används myristinsyra ofta för att koppla proteiner till cellytan genom en process som kallas myristoylering.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Aminosyresubstitution (eller amino acid substitution) är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där en specifik aminosyra i ett protein byts ut med en annan. Detta kan ske på grund av genetiska mutationer eller artificiellt genom proteindesign. Aminosyrorsubstitutionen kan ha olika konsekvenser beroende på vilken aminosyra som substitueras och var i proteinets struktur den sker. I vissa fall kan det leda till förändringar i proteinet som kan påverka dess funktion, stabilitet eller interaktion med andra molekyler.

En sekvensdeleción inom genetik och genomforskning är en form av genetisk mutation där en eller flera nukleotidsekvenser i DNA-molekylen tas bort. Detta orsakar en "lucka" eller en "gap" i den genetiska sekvensen, vilket kan påverka den information som kodas av genen och potentiellt leda till förändringar i proteinexpressionen eller funktionen.

Sekvensdeleter kan variera i storlek från några få baspar till stora sektioner av tusentals baspar, beroende på vilka nukleotider som är inblandade och var de finns i genomet. I vissa fall kan en sekvensdeleción leda till allvarliga sjukdomar eller medfödda defekter, medan andra typer av deleter kan vara asymptomatiska eller ha mildare effekter beroende på vilka gener som är drabbade och i vilken utsträckning de påverkas.

Pseudorabies, också känt som Aujeszky's sjukdom, är en infektionssjukdom orsakad av viruset Suid herpesvirus 1 (SuHV-1). Den drabbar främst svin, men kan även förekomma hos andra djur som hundar, katter och nötkreatur. Människor är i allmänhet inte känsliga för sjukdomen.

Pseudorabies karaktäriseras av neurologiska symtom som skakningar, desorientering, gråtande, muskelkramper och till slut dödsfall hos drabbade djur. Det är en kontagios sjukdom som sprids främst via direktkontakt mellan djur eller indirekt genom förorenat mat- eller vattenvatten.

Det finns inga behandlingsalternativ för pseudorabies, men det finns vacciner tillgängliga för att förebygga sjukdomen hos svin och andra drabbade djurarter.

Orthomyxoviridae är en familj av virussorter som inkluderar de sjukdomsalstrande virusen influensavirus A, B och C. Dessa virussorter orsakar ofta influensa hos människor och andra däggdjur samt fåglar. Virusen har en enkel, segmenterad RNA-genom som omges av ett lipidmembran innehållande två virusproteiner. De är mycket smittsamma och kan spridas via droppburen smitta från en infekterad individ. Influensavirus A är särskilt känt för sin förmåga att mutera och orsaka pandemier, som exempelvis den spanska sjukan 1918.

'Viral tail proteins' refer to the protein structures that make up the tail-like appendage found on certain types of viruses, particularly bacteriophages (viruses that infect bacteria). The tail is a complex structure composed of several different proteins, which assemble together to form a long, thin tube-like structure.

The tail fibers or spikes, which are located at the tip of the tail, are responsible for recognizing and binding to specific receptors on the surface of the host cell. This recognition and binding process is essential for the virus to infect and replicate within the host cell.

The tail proteins also play a role in the injection of the viral genome into the host cell after attachment. Once the virus has attached to the host cell, the tail contracts, puncturing the cell membrane and allowing the viral genome to enter the host cell.

Overall, viral tail proteins are essential for the infectivity and replication of certain types of viruses, and have important implications for understanding viral pathogenesis and developing antiviral therapies.

Hemagglutininer, virala, är ett protein som finns på ytan av vissa virus, till exempel influensavirus. Proteinet har förmågan att binda sig till specifika sockerstrukturer (sialiska syror) på cellernas yta och orsaka sammanflätningar (agglutination) av röda blodkroppar (erytrocyter). Detta är vad som gör viruset kapabelt att infektera värdceller och sprida sig i kroppen.

Det finns 16 olika typer av hemagglutininer (H1-H16) hos influensavirus, och de kan variera mellan olika stammar av viruset. Dessa skillnader i hemagglutininer är en av orsakerna till att influensavaccinet måste uppdateras regelbundet för att ge skydd mot de senaste cirkulerande virusstammarna.

Herpesvirus 3, också känt som humant herpesvirus 3 (HHV-3) eller vanligtvis varicella-zoster virus (VZV), är ett DNA-virus som orsakar två huvudsakliga sjukdomstillstånd:

1. Vattkoppor (varicella): Den första infektionen med HHV-3 ger upphov till vattkoppor, en smittsam infektionssjukdom som orsakar utslag över hela kroppen i form av blåsor och skorpor. Sjukdomen är vanligast hos barn och sprids via direkt kontakt med blåsor eller droppar från luften.

2. Zona (herpes zoster): När individen har haft vattkoppor kan viruset stanna i kroppen och ligga latent i de nervceller som innerverar huden. I vissa fall kan viruset återaktiveras senare i livet, vilket orsakar zona (herpes zoster), en smärtsam hudinfektion med blåsor och skorpor längs den drabbade nervens hudområde.

HHV-3 tillhör familjen Herpesviridae och är ett av åtta humana herpesvirus som kan orsaka sjukdomar hos människan.

Ett insektsvirus är ett virus som infekterar och replikerar sig i insekter. Det finns många olika arter av insektsvirus, och de kan variera mycket i deras värdar, transmission, genetisk makeup och patogenicitet. Några exempel på insektsvirus är bakteriofager som infekterar bakterier som lever i insekterna, RNA-virus som polyhedrosviruses och picornavirus, samt DNA-virus som baculovirus och herpesvirus. Många insektsvirus använder sig av olika mekanismer för att undgå värdens immunförsvar, till exempel genom att blockera signaltransduktion eller modifiera värdcellens cellyta. Insektsvirus kan ha potential som biologiska kontrollmedel för skadeinsekter inom jordbruket och skogsindustrin.

'Vaccinia' är ett begrepp inom medicinen som refererar till småpoxvirusstammen som används i det vaccin som skyddar mot smittkoppor. Vaccinia-viruset är besläktat med, men inte identiskt med, smittkoppaviruset.

Vaccinia-viruset orsakar en mildare infektion än smittkoppor och ger immunitet mot sjukdomen. Vaccinet har räddat livet på miljoner människor sedan det uppfanns av Edward Jenner år 1796. Idag används vaccinia-viruset även i forskning för att utveckla andra virusbaserade vacciner och terapeutiska behandlingar.

Elektronmikroskopisk tomografi (ET) är en teknik inom elektronmikroskopi där man skapar tresdimensionella bilder av ett preparat genom att successivt vinkla preparatet under en elektronmikroskop och sedan kombinera de erhållna tvådimensionella projektionerna med hjälp av datorsystem. Detta möjliggör en detaljerad undersökning av struktur och orientering hos olika komponenter inom ett preparat på nanometer-skala.

ET kan användas för att studera en rad olika biologiska och icke-biologiska preparat, till exempel celler, virus, organeller, materialvetenskapliga prövningar och halvledare. Denna teknik ger forskarna möjlighet att undersöka strukturer som inte kan upplösas med konventionell ljusmikroskopi och bidrar till att öka vår kunskap om olika system på molekylär nivå.

Nucleopolyhedrovirus (NPV) är ett släkte av stora, dubbelt omgivna DNA-virus som infekterar insekter. De tillhör gruppen baculovirider och orsakar en dödlig sjukdom hos värden. NPV-partiklar består av ett proteinhölje med virala genomer packade i en proteinstruktur som kallas en polyhedron. Dessa polyeder innehåller flera dussin viruspartiklar, var och en med en kapsid som skyddar viral DNA. NPV-infektioner sprids vanligtvis genom att viruspartiklarna fångas upp av ett värdinsekt när det äter infekterade växter eller andra insekter. Efter infektionen börjar viruset replikera sig och producera nya viruspartiklar, vilka sedan samlas i polyedrar som utsöndras med värddjurets avföring. Andra insekter kan bli infekterade när de äter växter eller material kontaminerat med polyeder. NPV-infektioner är specifika för vissa arter och orsakar ofta en dödlig sjukdom hos larverna av många skadedjursarter, vilket gör dem till potentiella biologiska kontrollmedel inom lantbruk och skogsbruk.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Neutralizing antibodies are a type of antibody that defends against viruses and toxins by neutralizing their ability to infect human cells. They do this by binding to specific sites on the surface of the virus or toxin, preventing them from attaching to and entering host cells. This binding also marks the virus or toxin for destruction by other immune cells. Neutralizing antibodies are an important component of the body's adaptive immune response and can provide immunity against reinfection with the same pathogen. Vaccines often aim to induce the production of neutralizing antibodies as a means of protecting against infectious diseases.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.