Arteria vertebrobasilaris-insufficiens
Kotartär
Stöldsyndrom, arteria subclavia
Nyckelbensartär
Basilarartär
Yrsel
Pulsåderförträngning
Njurfunktion, nedsatt
Venös insufficiens
Hjärnaneurysm
Bukspottkörtelsvikt
Vertebralisdissektion
Placentainsufficiens
Magnetisk resonansangiografi
Digital subtraktionsangiografi
Infarkt, bakre hjärnartär
Hjärnischemi, övergående
Intrakraniell arterioskleros
Trigeminusneuralgi
'Arteria vertebrobasilaris-insufficiens' är en medicinsk term som refererar till ett tillstånd där det föreligger otillräcklig blodförsörjning (insufficiens) till hjärnans bakre delar, som försörjs av de två arteriorna vertebral- och basilarartären (arteria vertebrobasilaris). Detta kan orsakas av åderförkalkning (ateroskleros), blodpropp (emboli) eller andra vaskulära sjukdomar som påverkar dessa artärer. Symptomen på arteria vertebrobasilaris-insufficiens kan variera, men inkluderar ofta svårigheter med balans och koordination, yrsel, dubbelseende, svaghet eller förlust av känsel i ansiktet, armarna eller benen, och i vissa fall även svimningar eller andningssvårigheter.
'Cotarteri' är ett medicinskt begrepp som refererar till en förträngning eller åderförändring i halsartären (carotis), vilket kan leda till sämre blodflöde till hjärnan. Detta kan orsaka symtom som yrsel, huvudvärk, svimningar och i värsta fall stroke. Cotarterier delas vanligen in i två kategorier: intern (inre) och extern (yttre) cotarteri, beroende på var i halsartären förträngningen eller förändringen uppstår.
Subclavian steal syndrome är ett medicinskt tillstånd där blodflödet stjals ifrån den arteria vertebralis i halsen till att kompensera för en obstruktion eller stenos (förträngning) i den proximala delen av arteria subclavia. Detta orsakar en reversal av blodflödet i arteria vertebralis, vilket kan leda till symtom som svaghet, kyla och sömnlöshet i armarna, huvudvärk, yrsel och i vissa fall synnedsättning. Tillståndet är vanligare hos äldre personer med aterosklerotiska förändringar i arterien. Diagnosen ställs vanligen genom ultraljudsundersökning eller angiografi. Behandlingen kan bestå av medicinska behandlingar, operationer eller slöjande procedurer för att återställa det normala blodflödet i arteria subclavia.
Den subklaviäre arterien (eller nyckelbensartären) är en av de stora artärerna som förser överkroppen med syre- och näringsriktig blod. Den avgår från den axillära artären (underaxillarartären) på nivå med nyckelbenets laterala utskjutning (processus coracoideus). Därefter fortsätter den genom nedre delen av nyckelbenet och delar sig vanligen i två grenar, som är thoracica interna arteria och thoracoacromialis arteria.
Den subklaviäre arterien kan variera mellan individer, men dess huvudfunktion är att förse blod till överkroppen, inklusive hjärtat, lungorna, halsen och övre extremiteterna.
Den basilära artären (latin: arteria basilaris) är en hjärtartär som förser blod till hjärnbryggan och bakre delarna av hjärnan. Den bildas genom sammanflödet av två vertebrala artärer i nacken, och går sedan uppåt längs med ryggradens baksida (medulla oblongata) till hjärnbryggan där den delar sig och blir till de bakre cerebellära artärerna samt den kloakala artären.
Den basilära artären är en viktig artär eftersom den förser blod till viktiga strukturer i hjärnan, inklusive hjärnbryggan som är involverad i reguleringen av andningen och kardiovaskulära funktioner.
'Yrsel' är ett medicinskt begrepp som översätts till 'giddiness' på engelska. Det kan definieras som en känsla av svindel eller förvirring, ofta associerad med illamående och instabil balans. Yrsel kan orsakas av olika faktorer såsom läkemedelsbiverkningar, innerördskaftsbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar eller neurologiska störningar. I allvarliga fall kan yrsel leda till sömnighet, medvetslöshet eller i värsta fall till synkop (plötslig medvetslöshet).
En "kärlröntgen av hjärna" (nuclear medicine brain scan) är en undersökning inom kärnmedicin där en liten mängd radioaktivt ämne, kallat radionuklid, injiceras i kroppen. Radionukliden accumulerar i specifika organ eller vävnader, i det här fallet hjärnan, och avger då små mängder gammastrålning som kan detekteras med en gammakamera.
Under en kärlröntgen av hjärna använder man ofta ett radionuklid som heter teknetium-99m eller jod-123, vilka är bundna till specifika molekyler som tas upp av hjärnans blodkärl eller hjärnvävnad. Gammakameran fångar sedan de gammastrålar som avges och skapar en bild som visar hur radionukliden fördelas i hjärnan.
Denna typ av undersökning kan användas för att diagnostisera olika sjukdomstillstånd, till exempel neurologiska störningar, demenssjukdomar, epilepsi och cancer.
Pulsåderförträngning, även känd som arteriosklerotisk karotisstenos, är en medicinsk term som beskriver en förträngning eller pånarmliggning av halsartären (karotisartären), som förser hjärnan med blod. Denna förträngning orsakas vanligtvis av atheroskleros, en process där fett, kolesterol och andra ämnen ansamlas sig i artärväggen och bildar plack.
Graden av pulsåderförträngning kan variera från mild till allvarlig. I allvarliga fall kan den leda till ett drastiskt minskat blodflöde till hjärnan, vilket kan orsaka symtom som yrsel, svimningar, minnesförlust och i värsta fall stroke. Regelbundna kontroller av pulsådern är därför viktigt, särskilt för personer med riskfaktorer såsom hög ålder, rökning, högt blodtryck, höga kolesterolvärden och diabetes.
'Binjurehypofunktion' refererar till en nedsatt funktion hos binjurarna, som är ett par endokrina organ lokaliserade ovanpå nyckelbenen. Binjurarnas främsta funktion är att producera hormoner, såsom aldosteron, som reglerar salt- och vattenbalansen i kroppen, samt renin, som spelar en roll i regleringen av blodtrycket. De producerar också steroidhormoner, till exempel kortisol och dehydroepiandrosterone (DHEA).
En binjurehypofunktion kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive sjukdomar som diabetes, högt blodtryck, tumörer eller cystor i binjurarna, infektioner och autoimmuna sjukdomar. Även skador på binjurarna kan leda till en nedsatt funktion.
Symptomen på binjurehypofunktion kan variera beroende på graden av nedsättning och kan inkludera trötthet, svaghet, saltkänslighet, muskelspasmer, urinsyre i blodet (azidose) och ökad känslighet för kalla temperaturer. I allvarliga fall kan patienten drabbas av elektrolytbrist, särskilt natriumbrist, samt hypotoni (sänkt blodtryck).
Diagnosen ställs vanligen genom att mäta nivåerna av binjurehormoner i blodet och att undersöka patientens symptom och medicinska historia. Behandlingen beror på orsaken till binjurehypofunktionen, men kan innebära hormonersättningst Therapi med syntetiska hormoner som aldosteron och kortisol.
Njurfunktion, nedsatt, refererar till en situation där njurarna har ett nedsatt eller försämrat förmåga att utföra sina normalt funktioner. Dessa funktioner inkluderar filtrering av blodet för att avlägsna skadliga substanser och överskottsvätskor, balansering av kroppens vattennivåer och elektrolytbalans, samt sekretion av hormoner som reglerar blodtrycket och produktionen av röda blodkroppar.
Nedsatt njurfunktion kan vara ett tecken på olika sjukdomstillstånd, såsom diabetes, högt blodtryck, glomerulonefrit (inflammation i njurarnas små blodkärl), polycystisk njursjukdom och andra former av kronisk njursjukdom. Symptomen på nedsatt njurfunktion kan variera beroende på graden av skada, men kan inkludera trötthet, svullnad i ben och fötter, förändringar i urinen, illamående och kräkningar, andningssvårigheter och försämrad mental kapacitet.
Det är viktigt att uppsöka vård om man misstänker nedsatt njurfunktion, eftersom tidig diagnos och behandling kan hjälpa att förhindra ytterligare skada och komplikationer. Behandlingen av nedsatt njurfunktion beror på orsaken till problemet och kan innefatta mediciner, ändringar i livsstilen eller dialysbehandling.
'Venös insufficiens' är ett medicinskt tillstånd där det uppstår problem med blodflödet i de deep ven systemet, vilket orsakar att blodet har svårt att cirkulera tillbaka till hjärtat. Detta kan leda till en påverkan på venklaffarna och benens vävnader, som kan resultera i symptom som svullnad, smärta, klåda, ulcerationer och/eller förändringar i hudfärgen. Det finns två huvudtyper av venös insufficiens: primär (tidigare känd som 'krampfaser') och sekundär (tidigare känd som 'posttrombotisk syndrom'). Primär venös insufficiens orsakas vanligtvis av medfödda defekter eller skador på klaffarna, medan sekundär venös insufficiens oftast orsakas av tidigare blodproppar i benvenen.
En hjärnaneurysm är en utbulning i en artär i hjärnan. Den uppstår när den del av artären som förser hjärnan med blod blir svag och expanderar, vilket kan leda till att väggen spricker eller att blodet läcker ut i omgivande vävnad. Detta kallas också ett subaraknoidblödning eller en blödning in i hjärnhinnorna. Hjärnaneurysmer kan vara asymptomatiska, men om de ökar i storlek eller spricker kan de orsaka allvarliga symptom som svår huvudvärk, yrsel, synstörningar och medvetandeförlust. Behandlingen av hjärnaneurysm beror på storleken, läge och symtomen, men den kan innebära kirurgi eller ändringar i blodflödet med hjälp av mindre invasiva tekniker.
Bukspottkörtelsvikt, eller pankreasinsufficiens, är ett tillstånd där bukspottskörteln inte producerar tillräckligt med digestiva enzymer. Detta kan leda till problem med näringsupptaget och onormalt höga nivåer av kolhydrater, protein och fetter i avföringen. Orsakerna till bukspottkörtelsvikt kan vara olika, men det är vanligt förekommande hos personer med kronisk pankreatit eller celdystrofi. Symtomen på bukspottkörtelsvikt kan inkludera buksmärtor, diarré, onormalt stora, flytande avföringar, viktnedgång och näringsbrist. Behandlingen av bukspottkörtelsvikt består ofta av en substitutionsbehandling med digestiva enzymer.
Vertebralisdissektion är en medicinsk term som refererar till en skada eller ett sönderfall i den blodförsörjande artären till halskotorna (vertebralartären). Detta orsakas vanligtvis av en tinyrning eller en skada på halsen, även om det kan uppstå spontant hos vissa individer. När vertebralisdissektionen sker, kan blodflödet till hjärnan störas, vilket kan leda till symtom som svår huvudvärk, yrsel, synproblem och i värsta fall stroke. Behandlingen för vertebralisdissektion kan innebära mediciner för att thinna ut blodet, operation eller en kombination av båda.
Placentainsufficiens är ett tillstånd under graviditet där placentan inte fungerar optimalt och orsakar en nedsatt blodflöde och näringsupptagning från modern till fostret. Detta kan leda till en förekomst av fetal growth restriction (FGR), prematur födsel, lägre Apgar-poäng och i värsta fall intrauterint foster deaths. Placentainsufficiens kan orsakas av olika faktorer som exempelvis modersålder, rökning, drogbruk, diabetes, högt blodtryck eller andra sjukdomar hos modern. I vissa fall kan placentainsufficiens vara asymptomatisk och upptäckas först under en ultraljudsundersökning. Behandlingen av placentainsufficiens innebär ofta att modern måste tillfriskna och i vissa fall kan en tidigare planerad förlossning behöva ske för att förebygga ytterligare komplikationer.
Magnetisk Resonansangiografi (MRA) är en typ av bilddiagnostisk undersökning som använder kraftiga magnetfält och radiovågor för att producera detaljerade bilder på blodkärl i kroppen. Undersökningsmetoden bygger på principen om magnetisk resonans, där protoner i kroppens vätskor sätts i rörelse av radiovågor inom ett starkt magnetfält. När protonerna återvänder till sin ursprungliga position avger de energi som kan tolkas och omvandlas till bilder av blodkärlen. MRA används ofta för att undersöka potentiala problem med hjärnan, ryggraden, lungorna, levern, buken och extremiteterna.
Digital Subtraction Angiography (DSA) är en radiologisk undersökningsmetod som används för att visualisera blodflödet i kroppens artärer och vener. Metoden bygger på att man först tar en radiograf över området som ska undersökas, där patienten får injicera ett kontrastmedel i en artär. Sedan tar man en ny radiograf över samma område utan kontrastmedel. Genom subtraktion av de två bilderna (den med och den utan kontrast) kan man skapa en tredje bild som visar endast kontrastmedlet i artärsystemet, vilket ger en mycket klarare och detaljerad bild av blodflödet än vad som är möjligt med en enkel radiograf.
DSA används ofta för att diagnostisera och planera behandling av olika typer av kärlrelaterade sjukdomar, såsom stroke, hjärtinfarkt, ateroskleros, artärbristningar och tumörer i blodkärlen. Metoden är speciellt användbar när man behöver en mycket detaljerad bild av små kärl eller när man vill undersöka dynamiken hos blodflödet i realtid.
En bakre hjärnartärsinfarkt, också känd som cerebellar infarkt eller posterior circulation infarct, är en typ av stroke som orsakas av ett blodpropp (emboli eller trombus) eller en inre blödning i de bakre delarna av hjärnans blodkärl (posterior cirkulation).
Den bakre hjärnartärskretsen försörjer bland annat cerebellum, brainstem och occipitalloberna med syre- och näringsriktig blod. En infarkt i denna krets kan orsaka en rad symtom som beror på vilka delar av hjärnan som drabbas. Till exempel kan individen uppleva svårigheter med balans, koordination, syn och/eller muskelkontroll. I allvarliga fall kan det leda till andnings- eller hjärtstopp, koma eller död.
Övergående hjärnischemi (TIA eller transitori ischemisk attack) är en plötslig, tillfällig och oftast reversibel störning av cerebral cirkulation som orsakas av ett blodflödesrubbning i hjärnan. Detta resulterar i en brist på syre- och näringsämnen till en del av hjärnbarken, vilket kan leda till neurologiska symtom som varar från några minuter till upp till 24 timmar.
Symptomen på övergående hjärnischemi kan variera beroende på vilken del av hjärnan som drabbas, men de kan inkludera:
* Svårigheter att tala eller förstå språk
* Förlust av känsel eller rörelseförmåga på ena sidan av kroppen
Övergående hjärnischemi är ett allvarligt varningsläte för en potential snart kommande hjärninfarkt (slaganfall) och kräver omedelbar medicinsk utvärdering och behandling.
Intrakraniell arterioskleros, även känt som intrakraniell atheroskleros, är en medicinsk term som refererar till åderförkalkning (ateroskleros) i de härbärgande artärerna i hjärnan. Ateroskleros är en progressiv sjukdom där plack bildas på insidan av artärväggarna, vilket orsakar smalning och hårdnad av artärerna. Placken består främst av kolesterol, fetter, calcium och andra substanser som transporterats med blodet.
Intrakraniell arterioskleros kan leda till ett antal komplikationer, inklusive:
1. Ischemisk stroke: När placken i artärerna brister eller lossnar och blockerar en mindre artär i hjärnan orsakar detta ischemisk stroke.
2. Transitorisk ischemisk attack (TIA): Om blodflödet till hjärnan återställs snabbt efter en kortvarig blockering av en artär kallas det transitorisk ischemisk attack eller "mini-stroke".
3. Vaskulär demens: Om aterosklerosen är utbredd i flera hjärnartärer kan det leda till vaskulär demens, som orsakas av en progressiv nedsättning av blodflödet till hjärnan.
För att diagnostisera intrakraniell arterioskleros används ofta bilddiagnostiska metoder som datorstödd tomografi (CT), magnetresonanstomografi (MRI) eller dopplersonografi. Behandlingen kan innefatta livsförändringar, mediciner för att kontrollera riskfaktorer och i vissa fall kirurgiska ingrepp.
'Klippben' (latin: Os coxae) är ett skelettparti som består av tre ben, ilium, ischium och pubis, som fusionerats till en enhet. Klippbenet utgör en del av bäckenet och är fästat med ryggen via sacroiliacaarticulationen. Det är också fästat med lårbenet via höftleden (articulatio coxae), vilket möjliggör rörelser som gång, sittande och stående.
Trigeminusneuralgi, även känt som tic douloureux, är en neurologisk sjukdom som orsakar extremt starka smärtor i ansiktet. Det beror på irritation eller skada av den gren av trigeminusnerven som innerverar ansiktet. Smärtan kan kännas som stickningar, bränningar, elstötar eller kolikartad smärta i ena eller båda sidorna av ansiktet och kan utlösas av vanliga aktiviteter som tugga, tala eller röra vid ansiktet. I allvarliga fall kan även känslan av beröring (allodyni) vara tillräckligt för att utlösa smärtan. Trigeminusneuralgi är vanligare hos äldre kvinnor än män, och orsaken kan ibland vara svår att fastställa. I vissa fall kan det bero på tryck från blodkärl eller tumörer som trycker på trigeminusnerven, medan andra fall kan ha en okänd orsak. Behandlingen kan innefatta läkemedel som antiepileptika och/eller kirurgiska ingrepp beroende på svårighetsgrad och orsak till sjukdomen.
Ekoencefalografi (EEG) är en medicinsk undersökningsmetod som mäter och registrerar den elektriska aktiviteten i hjärnan. Metoden bygger på att placera elektroder på ytan av skallen, som sedan registrerar de elektriska signalerna som genereras när nervceller i hjärnan aktiveras.
EEG-undersökningen ger information om hjärnans funktion och kan användas för att diagnostisera olika sjukdomstillstånd, till exempel epilepsi, söva eller koma, stroke, hjärntumörer och andra neurologiska sjukdomar. Den kan även användas under operationer i hjärnan för att övervaka hjärnans funktion och undvika skador på nervceller.
EEG-undersökningen är en icke-invasiv metod och är vanligtvis smärtfri, även om det kan kännas lite obekvämt att ha elektroder fästade på skallen under en längre period. Undersökningen tar vanligen mellan 20 och 40 minuter att genomföra, men kan vara längre beroende på vilka frågor som ska besvaras med undersökningen.