Sjukdomstillstånd kännetecknade av produktion av antikroppar som regerar mot ämnen i den egna kroppen.
Nervsystemets överordnade informationshanterande enheter, bestående av hjärnan, den förlängda märgen, ryggmärgen och hjärnhinnorna. Syn. CNS.
"Nervsystemet är det komplexa nätverket av nervceller och signalvägar som styr, koordinerar och kontrollerar kroppens funktioner, såsom känsel, rörelse, tankeprocesser, minne, emotioner och homeostas. Det består av centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) som bearbetar informationen och perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier) som förmedlar informationen mellan centrala nervsystemet och resten av kroppen."
Autoimmunitet betecknar en fellaktig immunrespons hos en individ, där kroppens egna celler och vävnader behandlas som främmande ämnen och angripas av det immuna systemet. Detta orsakas av att antikroppar eller T-celler i det immuna systemet förväxlar egna kroppsproteiner med patogener, vilket leder till autoimmunreaktioner som kan skada olika organ och vävnader i kroppen. Autoimmunitet kan leda till sjukdomar såsom reumatoid artrit, diabetes typ 1 och systemisk lupus erythematosus (SLE).
Antikroppar riktade mot kroppsegna antigener, dvs mot normala vävnadsdelar.
En kronisk, återkommande, inflammatorisk och ofta febrig bindvävssjukdom som omfattar flera organsystem, huvudsakligen huden, lederna, njurarna och serösa hinnor. Orsaken är okänd, men man misstänker en brist i regleringen av det autoimmuna systemet. Sjukdomen kännetecknas av en rad systemiska funktionsbrister, förhöjd sänka och bildande av LE-celler i blod eller benmärg.
Sjukdom i någon del av hjärnan eller ryggmärgen.
Det perifera nervsystemet (PNS) är ett delsystem inom nervsystemet som består av alla de nerver som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). PNS kan delas upp i två huvudgrupper: sensorynerver och motornerver. Sensorynerven transporterar känselimpulser från kroppens yta och inre organ till hjärnan, medan motornerven styr muskelaktiviteten och koordineringen av rörelser.
En experimentell djurmodell för demyeliniserande sjukdom i det centrala nervsystemet. Inokulation med en emulsion av vit substans i kombination med Freunds adjuvans, myelinbasprotein eller renat centralmyelin utlöser ett T-cellsförmedlat immunsvar riktat mot centralmyelin. De patologiska dragen liknar dem vid multipel skleros, inkluderande perivaskulära och periventrikulära inflammationshärdar och demyelinisering. Subpial (under den mjuka hjärnhinnan) demyelinisering under hjärnhinneinfiltrationer förekommer också, vilket också är ett kännetecken vid akut, disseminerad encefalomyelit. Passiv immunisering med T-celler från ett drabbat djur till ett friskt djur framkallar också detta tillstånd.
Antigener som, trots att de utgörs av beståndsdelar av normal kroppsvävnad, blir måltavla för ett humoralt eller cellförmedlat immunsvar.
Sjukdomstillstånd orsakade av cellförmedlade eller humorala immunsvar riktade mot autoantigener i nervsystemet. Reaktionen kan beröra specifika vävnadstyper (t ex myelin) och vara begränsad till det c entrala nervsystemet (som vid multipel skleros) eller det perifera (som vid Guillain-Barresyndromet).
Två ganglienervknutar i bukväggen, vilka utgör en av de tre större delningspunkterna i det autonoma nervsystemet. Det enteriska nervsystemet förser mag-tarmkanalen, bukspottkörteln och gallblåsan med nerver. Det innehåller känselnerver, mellannervceller och motornervceller. Nervsystemet kan sålunda självständigt känna av spänning och kemiska miljöförhållanden i tarmarna och reglera blodkärlstryck, rörelser, utsöndringar och vätsketransport. Systemet styrs i sin tur av det centrala nervsystemet och mottar både parasympatiska och sympatiska nervsignaler.
Godartade eller elakartade neoplasmer som uppstått primärt eller tillkommit sekundärt i hjärnan, ryggmärgen eller deras hinnor.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
Multiple sklerosis (MS) är en autoimmun sjukdom som påverkar centrala nervösystemet (hjärnan och ryggmärgen). Sjukdomen orsakas av att kroppens immunförsvar angriper och skadar myelin, den tjocka skyddande membran som omger nerverna. När myelin skadas bildas plackar eller ärr (lesioner) på nervern som förhindrar signalöverföringen mellan hjärnan/ryggmärgen och resten av kroppen. Detta kan leda till en rad symtom, inklusive synnedsättning, muskelsvaghet, känselbortfall, koordinationsstörningar, balansproblem och svårigheter med tala och andas. MS-symptomen varierar i allvarlighet från person till person och kan komma och gå över tid. Det finns inget botemedel för MS, men behandlingar finns tillgängliga som kan hjälpa att hantera symtomen och fördrö
Sjögren's syndrom är en autoimmun sjukdom som orsakar torrhet i ögon och mun, uppkommer då kroppens immunförsvar angriper slemhinnor och särskilt körtelvävnad.
Autoantikroppar riktade mot olika antigen i cellkärnor, så som DNA, RNA, histoner, sura kärnproteiner eller komplex av sådana molekyler. Antinukleära antikroppar förekommer i systemiska, autoimmuna sj ukdomar, som t ex systemisk lupus erythematosus (SLE), Sjögrens syndrom, skleroderma, polymyosit och blandad bindvävssjukdom.
Den del av nervsystemet som reglerar de icke viljestyrda kroppsfunktionerna. Det utgörs av det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet.
Den del av det centrala nervsystemet som befinner sig innanför kraniet och som omfattar prosencefalon (framhjärnan), mesencefalon (mitthjärnan) och rombencefalon (ruthjärnan). Den uppstår ur främre de len av embryots nervtub. Dess funktioner inkluderar muskelkontroll och koordination, mottagande och behandling av sinnesintryck, talframställning, minneslagring samt hantering av tankar och känslor.
"Sympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that functions to prepare the body for the 'fight or flight' response, by increasing heart rate, breathing rate, and releasing stress hormones."
En underordnad musstam som är genetiskt predisponerad för ett systemiskt lupus erytematosus-syndrom, kliniskt likt sjukdomen hos människa. Det har konstaterats att dessa möss har en mutation i fas-genen. Möss av denna stam är också värdefulla modeller för undersökning av beteende- och kognitiva defekter vid autoimmuna sjukdomar, samt effekter av immundämpande medel.
Den fysiologiska nervsystemet är ett komplext nätverk av nervceller och signaler som kontrollerar och koordinerar kroppens funktioner. Det består av centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför hjärnan och ryggmärgen). Nervcellerna, eller neuronerna, kommunicerar med varandra genom att skicka elektriska impulser längs sina axoner. Dessa signaler kan sedan tolkas och leda till en fysisk respons, som muskelrörelse eller hormonutsöndring. Det fysiologiska nervsystemet styr allt ifrån sensoriska upplevelser, kognition, rörelse, andning, hjärtslag, till digestion och reproduktion.
Morfologisk förändring av små lymfocyter i odling till stora, blast-liknande celler med förmåga att syntetisera DNA och RNA och till mitos. Aktivering säts igång av interleukiner, mitogener (som t ex fytohemagglutininer) och pecifika antigen. Aktivering kan även ske in vivo, så som vid vävnadsavstötning och kronisk myeloid leukemi.
En kronisk, systemisk ledgångssjukdom som kännetecknas av inflammatoriska förändringar i ledhinnor och ledstrukturer, omfattande nedbrytning av kollagen bindväv och försvagning av benvävnad. Sjukdomen har okänd etiologi, men det finns antydan om autoimmuna mekanismer.
Djursjukdommar vars kliniska mekanismer är tillräckligt lika dem hos annan sjukdom hos människor för att de skall kunna tjäna som modell. Sjukdomen hos djuret kan antingen vara framkallad eller naturlig.
Diabetes mellitus kännetecknad av brist på insulin, plötslig debut, svår hyperglykemi, snabbt tilltagande ketoacidos, och död, om inte insulinbehandling sätts in. Sjukdomen kan uppträda i alla åldrar, men är vanligast hos barn och ungdomar. Syn. typ 1 diabetes.
Regulatory T-lymphocytes, often abbreviated as Tregs, are a specialized subtype of CD4+ T cells that play a crucial role in maintaining immune tolerance and preventing autoimmune diseases by suppressing the activation and proliferation of effector T cells and other immune cells.
'Nervsystemets sjukdomar' är en samlingsbeteckning för en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och nerverna, vilket kan leda till problem med rörelse, sensorisk perception, kognition, emotion och beteende.
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Infektionssjukdomar i hjärnan, ryggmärgen och hjärnhinnorna. DNA-virusinfektioner, RNA-virusinfektioner, bakterieinfektioner, mykoplasmainfektioner, spiroketinfektioner, svampinfektioner, protozoinfek tioner, maskinfektioner och prioninfektioner kan drabba centrala nervsystemet primärt eller som en sekundär process.
Specifik avsaknad av immunreaktion mot ett visst antigen hos en individ med iövrigt normalt immunförsvar. Bristen kan bero på tidig kontakt med antigenet hos en immunologiskt omogen individ (foster eller nyfödd) eller hos en vuxen som utsatts för extremt stora doser eller ytterst små mängder av antigenet, eller genom exponering för strålning, antimetaboliter, antilymfocytserum osv.
"Nervceller, eller neuroner, är de specialiserade cellerna som utgör det fundamentala building blocket i nervsystemet hos djur. De är ansvariga för bearbeta, överföra och lagra information genom elektriska och kemiska signaler."
Myelin Basic Protein (MBP) är ett proteín som utgör en viktig del av myelinschemat, den lipidrika yttre membranen som omger och skyddar axonerna i nervceller. MBP hjälper till att stabilisera myelinschemat och underlättar dess produktion och underhåll. Det är också involverat i signalöverföringen mellan nervceller, eftersom det påverkar den elektriska ledningsförmågan hos axonen.
Autoimmune tyreoiditis är en medicinsk term som refererar till en grupp sjukdomar där kroppens immunsystem angriper och skadar sköldkörteln (tyreoidean). Detta orsakar inflammation och kan leda till förändringar i tyreoideahormonnivåerna. De två vanligaste formerna av autoimmun tyreoidit är Hashimotos sjukdom och Graves sjukdom.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Oophoritis är inflammation i en eller båda äggstockarna (ovarierna), ofta orsakad av infektion.
'Nervsystemets tumörer' är en allomfattande beteckning för oönskade celltillväxtsprocesser i hjärnan, ryggmärgen eller nerverna, orsakade av abnorma celldelningar som leder till skada på nervceller och störningar i nervsystemets funktion.
"NZB möss är en inavlad musstam som bär genetiskt betingad autoimmunitet och utvecklar lupusnefrit (SLE) vid ungefär sex månaders ålder, används vanligen i forskning för att studera sjukdomens orsaker och potentiala behandlingsmetoder."
"Självtolerans är den immunologiska process där systemet är programmerat att inte reagera mot kroppens egna antigen, istället accepterar och tolererar det egna vävnadsspecifika proteinet för att undvika autoimmuna sjukdomar."
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, delaktiga i igångsättandet av de flesta immunologiska funktioner. HIV-viruset har selektiv tropism för den T4-cell som uttrycker CD4-fenotypmarkören, en HIV-receptor. Det är just utslagningen av denna subpopulation, innehållande såväl T-hjälparceller som T-suppressorceller, som är den främsta orsaken till den omfattande immunsuppression som ses vid H IV-infektion.
En stam icke överviktiga, diabetiska möss som tagits fram i Japan och som fått utbredd användning som modell för T-cellsberoende, autoimmun insulinberoende diabetes mellitus, med insulit som huvudsakligt histopatologiskt kännetecken. Den genetiska känsligheten är starkt MHC-bunden.
Vitiligo är en hudsjukdom som karaktäriseras av vita, avsvultna fläckar på huden orsakade av avsaknaden av pigmentproducerande celler (melanocyter). Dessa fläckar kan vara små och spridda eller täcka stora områden av kroppen. Sjukdomen kan påverka personer av alla hudfärger, men den är särskilt uppenbar hos mörkhyade individer. Vitiligo kan vara lokaliserad till en del av kroppen eller vara systemisk och drabba flera områden. Den orsakas av ett autoimmunt förlopp där kroppens immunförsvar attackerar och förstör melanocyterna. Vitiligo är inte livshotande, men den kan ha en betydande psykosocial påverkan på drabbade individer på grund av dess synliga natur. Behandlingen av vitiligo kan variera från topiska behandlingar med kortikosteroider
Ett proinflammatoriskt cytokin som främst produceras av T-lymfocyter eller deras förelöpare. IL-17 är homologt med en öppen läsram (ORF) hos Herpesvirus saimiri.
Det dominerande immunglobulinet i normalt humanserum.
Myelin-Oligodendrocyte Glycoprotein (MOG) är ett proteín som finns på ytan av den myelinskida som omger axonerna i centrala nervsystemet (CNS). Myelin är en fet hinna som hjälper till att skydda och isolera axonerna, så att nerver kan överföra impulser effektivt. MOG spelar en viktig roll för stabiliteten och funktionen hos myelinskidan. Det är också involverat i immunresponsen och kan vara ett mål för autoimmuna reaktioner vid vissa neurologiska sjukdomar, såsom multipel skleros (MS) och neuromyelitis optica (NMO).
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Proteiner utan antikroppsfunktion som utsöndras av inflammatoriska leukocyter och vissa icke-leukocytiska celler och som verkar som intercellulära mediatorer. De skiljer sig från vanliga hormoner genom att de produceras av ett flertal vävnads- eller celltyper snarare än av specialiserade körtlar. Vanligtvis har de lokal parakrin eller autokrin funktion istället för endokrin.
"Ryggmärgen är det del av centrala nervsystemet som löper genom ryggraden, innehåller nervceller och nerver som förmedlar sensoriska och motoriska signaler mellan hjärnan och resten av kroppen."
Djursjukdomsmodeller som efterliknar autoimmuna sjukdomar i det cet centrala och perifera nervsystemet hos människor. Det finns modeller för Guillain-Barresyndromet, myasteni och multipel skleros.
Th17 (T-hjälpare 17) cells are a subset of CD4+ T-helper cells that produce the cytokine IL-17 (interleukin-17). They play a crucial role in host defense against extracellular bacteria and fungi, but have also been implicated in the pathogenesis of several autoimmune diseases. Th17 cell differentiation is driven by the combination of cytokines such as TGF-β (transforming growth factor-beta), IL-6, and IL-23.
Sjukdomstillstånd som kännetecknas av förlust av eller bristande funktion hos myelin i hjärnan, ryggmärgen eller synnerverna efter autoimmuna processer. Detta kan yttra sig som ett humoralt eller cellulärt immunsvar riktat mot myelin eller oligodendroglia-autoantigener.
En genetiskt bunden, latent sjukdomsbenägenhet, som kan aktiveras under vissa förhållanden.
Genetiskt identiska individer framavlade genom syskonparning i tjugo eller fler generationer, eller genom parning mellan föräldrar och avkomma med vissa restriktioner. Alla djur inom en inavlad stam kan spåras tillbaka till en gemensam anfader till den tjugonde generationen.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Systemisk sklerodermi (SSc) är en autoimmun sjukdom som kännetecknas byggnadsminnesvärd hårdhet och förtjockning av huden, vanligtvis i händer, armar, ansikte och andra delar av kroppen. Detta tillstånd kallas även scleroderma, men systemisk sklerodermi innebär också att det finns involvering av inre organ såsom lungor, hjärta, njurar och mag-tarmkanalen.
Inbred Lewis rats are a strain of laboratory rats used in scientific research, characterized by their consistent genetic background and predictable biological responses, making them valuable for studies of human diseases such as cancer, diabetes, and neurological disorders.
Reumatiska sjukdomar är en grupp av autoimmuna eller inflammatoriska sjukdomar som kan påverka lederna, musklerna, skelettet och andra kroppsvävnader, orsakande smärta, stelhet, skada och funktionsnedsättning.
Myelinproteiner är proteiner som är involverade i strukturen och funktionen av den fettrika myelinscheidan som omger andras nervceller (axon) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och perifera nervsystemet. Dessa proteiner hjälper till att skydda, stödja och öka ledningshastigheten för nervimpulser längs nerverna. Exempel på myelinproteiner är P0, PMP22, Connexin 32 och Myelin basic protein.
"BALB/c mus är en inavlad musstamma som används vid försök inom biomedicinsk forskning, känd för sin homogeniska genetiska bakgrund och svarsreaktion på olika typer av stimuli."
Ett organ i övre delen av bukhålan, rikt på blodkärl.
En T-lymfocytsubset är en grupp av T-celler som delar en gemensam egenskap eller funktion, t.ex. CD4+ (hjälp) eller CD8+ (cytotoxiska) T-celler, vilka har olika roller i cellmedierad immunitet.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Virusinfektioner i hjärnan, ryggmärgen, deras hinnor och omgivande utrymmen.
En form av passiv immunisering, där redan sensibiliserade immunologiska agens (celler eller serum) överförs till icke-immuna mottagare. När metoden används i cancerterapi kallas den adoptiv immunterap i.
Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 22 (PTPN22) är ett genetiskt protein som kodas av PTPN22-genen. Det tillhör en grupp enzymer som reglerar signaltransduktion i celler genom att avlägsna fosfatgrupper från proteiner, särskilt tyrosinfosfateringar på proteinkinaser och receptorer. PTPN22 har en speciell roll i regleringen av immunsystemet, där det kontrollerar aktiviteten hos T-celler genom att modulera signaler från T-cellreceptorerna. Variationer i PTPN22-genen har visats vara kopplade till ökad risk för autoimmuna sjukdomar, såsom typ 1-diabetes och reumatoid artrit.
Th1-celler, eller T-hjälparceller 1, är en typ av adaptiva immunceller som spelar en central roll i cellmedierad immunitet, särskilt mot intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier. De producerar proinflammatoriska cytokiner, till exempel IFN-γ och TNF-α, som aktiverar andra immunceller och styr deras differentiering och funktion. Th1-celler stimulerar också fagocytosande celler såsom makrofager att öka sin förmåga att eliminera intracellulära patogener.
Ett patologiskt förlopp kännetecknat av vävnadsskada eller vävnadsnedbrytning, orsakat av ett flertal cytologiska och kemiska reaktioner. Vanliga manifestationer är smärta, värmekänsla, rodnad, svullnad och funktionsstörningar.
En process som innebär att de strukturella egenskaperna hos en introducerad, främmande molekyl imiterar eller simulerar värdens egna molekyler.Direkt härmning gör att ett virusprotein kan binda direkt till ett normalt substrat i stället för den normala, homologa liganden. Immunologisk molekylär härmning brukar avse det som kallas antigen härmning och bestäms av egenskaperna hos de antikroppar som mobiliseras mot olika epitopvarianter på virusproteinet.
Myelin-associated glycoprotein (MAG) är ett transmembrant glykoprotein som förekommer i den compacta myelinschemat runt axoner i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet är kovalent bundet till galaktosylceramid i yttre lager av myelinmembranen. MAG anses spela en viktig roll för adhesionen mellan olika lager av myelin och hjälper till att stabilisera myelinschemat. Det har också föreslagits ha en funktion i moduleringen av axon-myelin-interaktioner samt i kontrollen av neuritisk utväxt under nervutvecklingen.
Myelin proteolipid proteins (PLP) are a group of proteins found in the myelin sheath, which is the protective covering surrounding nerve fibers in the central nervous system (CNS). The main function of PLP is to maintain the structural integrity and stability of the myelin sheath, enabling efficient and rapid transmission of electrical signals between neurons. As the most abundant protein in the CNS myelin, PLP plays a crucial role in the normal functioning of the nervous system.
Experimentellt framkallad ledinflammation hos djur m h a immunologiska metoder eller smittämnen som stimulerar till ett immunsvar (t ex immunologiska adjuvantia eller collagen).
Myasthenia gravis är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av muskelsvaghet och trötthet, särskilt efter repetitiv muskelaktivitet. Sjukdomen beror på att antikroppar blockerar eller förstör receptorerna för signalsubstanser på muskelcellernas yta, vilket stör nervimpulsernas överföring till muskler och orsakar muskelsvaghet.
Preparat som genom en av flera olika verkningsmekanismer undertrycker immunsystemets funktioner. Klassiska cellgifter verkar genom att hämma DNA-syntes. Andra medel kan ha sin verkan genom att aktivera suppressor-T-cellspopulationer eller genom att blockera aktivering av hjälparceller. Immunsuppression utvecklades först och främst för att förhindra avstötning av transplanterade organ, men har även kommit att tillämpas för t ex mediering av verkan av interleukiner och andra cytokiner.
Hashimoto's sjukdom, även kallad Hashimoto's thyroidit, är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper och skadar sköldkörteln, vilket orsakar underaktivitet av sköldkörteln (hypotyreos).
Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av naturliga killer-celler (NK-celler) och T-hjälpenda celler (Th1) i samband med immunförsvarets respons mot infektioner orsakade av intracellulära patogener, såsom virus och bakterier. IFN-γ har en central roll i cellmedierad immunitet och påverkar aktivt både innate (ospecificerad) och adaptiva (specifik) immunsvar. Det fungerar som en signalmolekyl mellan olika celltyper inom det immunförsvaret och har antivirala, antibakteriella och immunreglerande egenskaper. IFN-γ inducerar även uppeggning av major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II-molekyler på olika celltyper, vilket underlättar presentationen av antigener till T-
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
Myelinskidan är ett fettrikt och proteinrikt lagertissu som omger andraslemhinnan (axonet) på de flesta nervceller (neuron) i däggdjurs hjärna och ryggmärga. Myelinskidan har en isolerande funktion, vilket accelererar nervimpulsernas (aktionspotentialers) hastighet genom att minska läckage av elektriska laddningar över axonmembranet. Detta möjliggör snabbare och effektivare kommunikation mellan neuronerna i det centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärga) samt det perifera nervsystemet (nervtrådar utanför hjärnan och ryggmärgen). Myelinskador, såsom multipel skleros eller Guillain-Barrés syndrom, kan orsaka allvarliga neurologiska symtom på grund av försämrad nervimpulsöverföring.
Antikroppar som produceras av cellfamiljer (kloner) av identiskt lika celler, framställda genom hybridisering av aktiverade B-lymfocyter och tumörceller. Sådana hybrider benämns ofta hybridom.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
"Nervvävnadsproteiner" refererar till de proteiner som utgör strukturella och funktionella komponenter hos nervceller (neuron) och deras stödjande celler (glialceller) i nervsystemet. Dessa proteiner är involverade i en rad olika processer, inklusive signaltransduktion, cellytiska processer, neurotransmission och homeostas. Exempel på nervvävnadsproteiner är neurofilament, tubulin, aktin, laminer, GFAP (glial fibrillär acidisk protein) och diverse receptorer och kanaler.
Ett mycket giftigt ämne med kemisk formel HgCl2 som förångas svagt vid normala temperaturer, men starkt vid 100 grader Celsius. Det fräter på slemhinnorna och används som lokalt antiseptikum och desinfektionsmedel.
Glomerulonefrit i förening med den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus. Histologiskt delas lupusnefrit in i 6 klasser: klass I-normala glomeruli; klass II-endast mesangiala förändringar; klass III-fokal segmenterad glomerulonefrit; klass IV-diffus glomerulonefrit; klass V-diffus membranös glomerulonefrit; och klass VI-framskriden skleroserande glomerulonefrit.
Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av proteiner som fungerar som transkriptionsfaktorer, vilket innebär att de binder till DNA och reglerar genuttrycket. De har fått sitt namn på grund av ett välbevarat domän som liknar en förks (fork) i en gaffel. Dessa proteiner spelar en viktig roll i cellulär differentiering, celldelning, apoptos och homeostas, samt är involverade i åldrande och cancerutveckling.
Inflammation i hela eller del av druvhinnan, ögats mellersta, kärlförande hinna, vanligtvis med spridning till de övriga hinnorna (senhinnan, hornhinnan och näthinnan).
Vaskulit som berör centrala nervsystemet (CNS) är ett samlingsbegrepp för olika entiteter som alla innebär inflammation i kärlväggarna i hjärnan eller ryggmärgen, vilket kan orsaka neurologiska symtom och skador.
Pemphigus är en grupp autoimmuna hudsjukdomar som karaktäriseras av blåsor och sår på huden och slemhinnor, orsakade av antikroppars attack mot desmoglein-proteiner som håller samman hudcellerna.
Teoretiska framställningar som efterliknar immunsystemets aktiviteter, processer eller fenomen. I simuleringen ingår även matematiska beräkningar, datorer och annan elektronisk utrustning.
En form av hudtuberkulos.Den förekommer främst hos kvinnor och omfattar vanligen näs-, kind- och bindhinneslemhinnorna.
Inflammatoriskt, oftast reversibelt, fläckvist och väl avgränsat hårbortfall i skägg eller på huvudet.
En immunanalysmetod som utnyttjar en antikropp med enzymmarkör, t ex pepparrotsperoxidas. Då antingen enzymet eller antikroppen binds till ett adsorberande substrat behåller båda sin biologiska aktivitet. Förändringen i enzymaktivitet till följd av enzym-antikropp-antigenreaktionen är proportionell mot mängden antigen och kan mätas med spektrofotometri eller med blotta ögat. Det har utvecklats många varianter av metoden. Syn. ELISA.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
Neuroglia, eller neurogliaceller, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och perifera nervsystemet. De utgör ungefär hälften av volymen i centrala nervsystemet och har flera viktiga funktioner, såsom att ge strukturellt stöd till neuronerna, skydda dem från skada, reglera ionbalansen, underhålla homeostasen i extracellulärt utrymme, och bidra till signaltransduktion genom att modulera elektriska impulser och utöva synaptisk plasticitet. Det finns olika typer av neuroglia, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner och egenskaper.
Möss med muterade gener som uttrycks som phenotyper hos djuren.
Kroppens försvarssytem mot främmamde organismer eller ämnen eller avvikande, egna celler. Det kan indelas i två "försvarsgrenar", det humorala immunförsvaret och det cellförmedlade immunförsvaret, och det utgörs av en komplex samverkan mellan cellulära, molekylära och genetiska komponenter.
'Nervsystemets missbildningar' refererar till abnormaliteter eller avvikelser i utvecklingen och strukturen av centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför hjärnan och ryggmärgen), som orsakas av genetiska, miljömässiga eller kombinerade faktorer under graviditeten eller vid födelsen. Dessa missbildningar kan vara milda och obemärkta, eller allvarliga och livshotande, och kan påverka en persons neurologiska funktion, utveckling och kognitiva förmågor.
Immunkompetenta celler i lymfsystemet och det blodbildande (hemopoietiska) systemet och i huden. De kallas även interdigiterande, retikulära eller beslöjade. Deras morfologiska och fenotypiska funktion består i att bearbeta antigen eller presentera dem för T-celler, och därmed stimulera den cellulära immuniteten.
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
Differentieringsantigener på humana leukocyter. CD är förkortning för "cluster of differentiation", vilket syftar på grupper av monoklonala antikroppar som reagerar på likartat sätt med vissa undergru pper av antigener. Undergrupperna av antigener har samma CD-beteckning.
Tymektomi är en medicinsk procedure där delar eller hela tinningbenet (os temporale) i öronskalet removingis. Detta görs oftast för att behandla sjukdomar som påverkar hörseln, balansen eller andra strukturer i mellanörat, såsom kirurgi för att ta bort akustisk neurinom (en sorts hjärntumör) eller för att återställa hörseln efter vissa olyckor eller skador.
Nervtrådar som snabbt förmedlar signaler från nervcellen.
Hypertyreos med diffus, hyperplastisk struma, till följd av produktion av antikroppar mot receptorn för tyreoidea-stimulerande hormon (TSH-receptorn).
En grupp läkemedel med såväl fysiologiska som psykologiska effekter via en rad olika verkningsmekanismer. De kan delas in i specifika medel, som påverkar någon identifierbar molekylär mekanism, unik f ör målceller med receptorer för just det medlet, och ospecifika medel, med verkan på olika målceller och olika molekylära mekanismer. De senare klassificeras ytterligare beroende på om de har depressi v eller stimulerande effekt på beteendet. De specifika klassas bl a beroende på verkningsställe.
'Receptorer, antigen, T-celler' är termer inom immunologin och hänvisar till olika aspekter av den adaptiva immuniteten.
CTLA-4 (cytotoxic T-lymphocyte-associated protein 4) är ett transmembrant proteinsignalreceptor som förekommer på aktiverade T-celler och fungerar som en negativ regulator av immunresponsen. Det gör detta genom att konkurrera med CD28 om sina ligander, CD80 (B7-1) och CD86 (B7-2), vilket resulterar i nedsatt aktivering av T-celler och därmed en nedreglering av den immunologiska responsen. CTLA-4 är viktigt för att undvika överaktivitet av det adaptiva immunsystemet och för att underhålla sjukdoms tolerance.
Sjukdomar kännetecknade av förlust av eller bristande funktion hos myelin i det centrala eller perifera nervsystemet.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Den yttre framtoningen hos individen. Den är resultat av samspelet mellan generna och mellan genotypen och miljön.
Förhållanden i kroppen som får kroppsvävnaderna att reagera på speciella sätt på vissa yttre stimuli, och sålunda gör individen ovanligt benägen för vissa sjukdomar.
En subpopulation CD4+-lymfocyter som samverkar med andra lymfocyter (antingen T- eller B-celler) för att sätta igång en rad immunfunktioner. Hjälpar-T-celler samverkar t e x med B-celler för att producera antikroppar mot tymusberoende antigen och med andra undergrupper av T-celler för att utlösa en rad olika cellförmedlade immunreaktioner.
Fibros i leverparenkymet till följd av hinder i gallflödet (kolestas) i de inre och yttre gallgångarna. Vid primär biliär cirros ses förstörelse av små, inre gallgångar och försämrad gallutsöndring. Sekundär biliär cirros uppstår pga långvarig obstruktion av de större inre och yttre gallgångarna, av olika orsaker.
Ett peptidfragment är en kort sekvens av aminosyror som har beeneds klippt isär från ett större peptid eller protein.
"Nervsystemets skador" refererer til skader på strukturer i det centrale nervøse system (hjernen og rygsøjlen) eller det perifere nervøse system (nervesystemet udenfor hjernen og rygsøjlen), som kan forårsage forstyrrelser i sensorisk, motorisk eller kognitiv funktion. Dette kan skyldes traumer, sygdomme, infektioner, genetiske faktorer eller andre skader.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Natural immunity, also known as innate immunity, is the inherent ability of an individual’s immune system to resist or fight off infections naturally, without the need for external intervention such as vaccines. This type of immunity is present from birth and provides general protection against a wide range of pathogens. It involves various mechanisms such as physical barriers (e.g., skin and mucous membranes), chemical barriers (e.g., stomach acid and enzymes), and cellular responses (e.g., phagocytosis and inflammation). Natural immunity is non-specific, meaning it does not target particular pathogens but rather provides broad protection against various microorganisms.
Biologiskt aktiva ämnen vars verkan har betydelse för immunsystemets funktioner.
I medicinsk kontext, refererar "bräss" till det övre fronteriala området på bröstkorgen, ovanför revbenen och under nyckelbenen. Det innehåller strukturer som överhornstarmen, lymfknutgrupper och blodkärl. Brässet är också känt som den fronteriala mediastinum och skiljs från bakre mediastinum av det bröstben som bildar ryggen på bröstkorgen.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under en organisms utvecklingsstadier.
Polyendocrine Autoimmune Syndrome (PAS) is a group of disorders characterized by the presence of autoantibodies against various endocrine glands, leading to dysfunction and impaired hormone production. There are four types of PAS, each with distinct clinical features:
Studier som utgår från en grupp individer med en viss, fastställd sjukdom och en kontrollgrupp (jämförelsegrupp, referensgrupp) utan denna sjukdom. Sambandet mellan ett kännetecken och sjukdomen under söks genom jämförelse mellan personer med sjukdomen och personer utan med hänsyn till förekomstfrekvens eller nivåer av kännetecknet i de båda grupperna.
En allmän term för att beskriva inflammation i hjärnan och ryggmärgen, ofta avseende en pågående infektion, men även vid ett antal autoimmuna tillstånd eller toxiska/metabola tillstånd. I litteraturen används termen i stor utsträckning med samma innebörd som encefalit. Syn. encefalomyelit.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
Mykoser i hjärnan, ryggmärgen och hjärnhinnorna, som kan leda till encefalit, meningit, myelit, hjärnabscess och epiduralabscess. Vissa typer av svamp kan ge upphov till sjukdom hos individer med norm alt immunsystem, medan andra är opportunistiska patogener, som orsakar infektionssjukdom hos främst individer med nedsatt immunförsvar(som t ex i AIDS).
Teknik för identifiering av specifika nukleinsyrasekvenser i intakta kromosomer, eukaryota celler eller bakterieceller med hjälp av specifika nukleinsyramärkta sonder.
I en enkel medicinsk definition kan 'antigener' definieras som substanser, vanligtvis proteiner eller kolhydrater, som är förenade med celler, virus eller bakterier och kan identifieras av vår immunförsvara som främmande. När vår kropp utsätts för ett antigen producerar vårt immunsystem specifika proteiner, kallade antikroppar, för att bekämpa det. Dessa antikroppar binds till antigenet och hjälper till att eliminera det från kroppen. Antigener kan också användas i vaccinationer för att stimulera produktionen av immunitet mot specifika sjukdomar.
Specialiserade, icke-fönsterförsedda och tätt sammanfogade endotelceller som bildar en genomsläpplighetsspärr för vissa ämnen mellan hjärnans kapillärkärl och hjärnvävnaden.
Sjukdomar i de sympatiska och parasympatiska grenarna av det autonoma nervsystemet. Funktionsstörningar kan hänga samman med sjukdomar i hypotalamus, hjärnstammen, ryggmärgen eller det perifera nervsy stemet.
Perifere nerver är nervtrådar som utgår från centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och försörjer kroppens olika organ och muskler med nervimpulser. De perifera nerverna bildar ett komplext nätverk av sensorer och motoriska signaler som gör att vi kan uppfatta värme, kyla, smärta och tryck, samt kontrollera rörelse och koordination i kroppen.
De största och talrikaste neurogliacellerna (stödjecellerna) i hjärnan och ryggmärgen. Astrocyter ("stjärnceller") har oregelbunden form och många långa utskott, vissa med ändplattor som bildar gliahi nnan, vilken mer eller mindre direkt bidrar till blod-hjärnbarriären. De styr den extracellulära jonaktiviteten och kemiska miljön, och s k reaktiva astrocyter aktiveras vid skada. De har transmittorv erksamhet och spänningsberoende jonkanaler.
En faktor som medverkar i regleringen av mastcelltillväxt. Den produceras av t- och B-celler och uppvisar omfattande homologi med BCRFI-genen hos Epstein-Barrviruset.
Inflammation i lederna som kännetecknas av värk, svullnad, rodnad och ökad temperatur runt leden. Syn. artrit.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Interleukin-2 Receptor alpha Subunit, också känt som CD25 eller T-cellaktiveringsreceptor alfa-ketta, är en proteinmolekyl som utgör en del av Interleukin-2 receptorn. Denna receptor aktiveras av cytokinen Interleukin-2 och spelar en viktig roll i aktiveringen och regulationen av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar inblandade i immunförsvaret. CD25 är också ett markerprotein för en speciell undergrupp av regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunsvar och förhindra autoimmuna sjukdomar.
Organspecificitet är ett begrepp inom immunologi och patologi som refererar till att ett visst patogen, toxin eller terapeutisk behandling har en preferentiell affinitet och skada mot ett specifikt organ eller vävnad i kroppen. Detta beror ofta på att det aktiva ämnet riktar in sig på speciella receptorer eller antigen som är unika för den angripna strukturen. Organspecificitet kan ses vid sjukdomar såsom autoimmuna störningar, infektioner och cancer, där skadan begränsas till ett visst organ eller en viss typ av cell.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
Th2-celler, eller T-hjälpceller av typ 2, är en undergrupp av CD4+ T-celler som producerar cytokiner som främjar humorell immunitet och bekämpning av parasitiska infektioner. De aktiveras i samband med vissa typer av infektioner eller allergier, och sekreterar IL-4, IL-5, IL-9, och IL-13 som spelar roll för att främja produktionen av antikroppssvar (IgE, IgG1, IgA) från B-celler. Th2-svaret är en del av vår adaptiva immunitet och hjälper till att koordinera effektörsvar mot parasiter som lever extracellulärt eller på ytan av celler.
Peripheral nervous system disorders refer to conditions that affect the functioning of the nerves outside the brain and spinal cord, which are responsible for transmitting messages between the brain and the rest of the body. These disorders can result from trauma, infection, genetic factors, or degeneration, and may cause symptoms such as pain, numbness, tingling, weakness, or loss of reflexes. Examples of peripheral nervous system disorders include neuropathy, carpal tunnel syndrome, and Guillain-Barre syndrome.
"DBA (Donryu Backcrossed Albino) mice are a specific strain of albino laboratory mice that have been inbred and backcrossed with the Donryu strain to produce a line with consistent genetic, behavioral, and physiological characteristics, making them useful for research purposes."
Manipulering av en individs immunsystem i syfte att behandla sjukdom. Hit hör såväl aktiv som passiv immunisering och immundämpande behandling för att förhindra avstötning av transplantat.
Inflammation i ett blodkärl.
Enskilda former av gener i ett genpar, lokaliserade till samma plats på homologa kromosomer, och som styr samma biokemiska processer.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
Immunglobulinmolekyler (proteiner), vars specifika aminosyrasekvenser får dem att reagera endast med de antigen som utlöste deras syntetisering i celler i lymfocytserien (i sht plasmaceller), eller me d närbesläktade antigen. Antikroppar klassificeras efter sitt sätt att verka: agglutininer, hemolysiner, opsoniner, precipitiner m fl.
Områden på ett antigen som reagerar med specifika antikroppar.
"B-cellsaktiverande faktor (BAFF) är ett protein som stimulerar aktivering, proliferation och överlevnad av B-celler, och spelar därför en central roll i B-cellsimmuniteten."
En heterogen grupp immunkompetenta celler som förmedlar det cellbundna immunsvaret genom att bearbeta och presentera antigen för T-cellreceptorn. Vanliga celler med denna roll är makrofager, dendritis ka celler, langerhansceller och B-lymfocyter.
Det parasympatiska nervsystemet är ett delsystem av autonoma nervsystemet som kontrollerar och reglerar kroppens homeostatiska funktioner under vila, såsom hjärtslagfrekvens, andning, matsmältning och avskeljning, genom att använda sig av signalsubstanser som acetylkolin för att kommunicera med effektorceller.
Oligodendroglia är en typ av stödjcell i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människor. Dessa celler har som huvudfunktion att producera och underhålla myelin som isolerar axonerna, de långa utskotten på nervcellerna (neuron). Myelinen accelererar nervimpulsernas överföring genom att förbättra ledningshastigheten och skyddar samtidigt axonen från mekanisk skada. Oligodendroglia är därför av central betydelse för en effektiv och fungerande nervsignaleringsprocess i centrala nervsystemet.
Förvärvad hemolytisk anemi till följd av att autoantikroppar agglutinerar och upplöser kroppens egna röda blodkroppar.
Glykoproteiner i cellmembran eller på cellytor.
Ovala eller bönformade knutor (1 - 30 mm i diameter) belägna längs lymfsystemets kärl.
Cellers förflyttning från en plats till en annan.
Sjukdomstillstånd orsakade av onormal eller saknad immunologisk verkan, antingen humoral eller cellförmedlad, eller båda.
"En 'djur, nyfödd' definieras som en individ inom djurriket som nyligen har fötts eller kläckts och fortfarande befinner sig i den tidiga utvecklingsfasen av sitt liv."
Immunglobulinberedningar för intravenös tillförsel som huvudsakligen innehåller immunglobulin G (IgG). De används för behandling av en rad sjukdomar, förknippade med minskade eller onormala immunglobulinnivåer, inkl. AIDS hos barn, primär hypergammaglobulinemi, SCID (svår kombinerad immundefekt), cytomegalovirusinfektioner hos patienter med transplantat, kronisk lymfocytisk leukemi, Kawasakisyndromet, neonatalinfektioner och idiopatisk trombocytopen purpura.
Bakteriella infektioner i hjärnan, ryggmärgen och hjärnhinnorna, inklusive hinnornas omgivande utrymme.
Glomerulärt inflammatoriskt tillstånd, beroende på antigen-antikroppsreaktion, med leukocytinfiltration och celltillväxt i glomeruli.
"Lymfocytuttömning" refererar till en procedure där lymfocyter, en viss typ av vita blodkroppar, elimineras eller reduceras i antal i kroppen. Detta kan ske genom olika metoder som medicinering, apheres (en sorts blodrening) eller transplantation. Orsaken till en lymfocytuttömning kan vara behandling av autoimmuna sjukdomar, överaktiva immunsystem eller förberedelse inför en benmärgstransplantation.
En kritisk subpopulation av regulator-T-celler, inblandade i MHC klass-I funktioner. De omfattar både cytotoxiska T-lymfocyter och T-suppressorceller.
Lösliga faktorer som stimulerar tillväxtprocesser hos leukocyter och andra celltyper. De bidrar till ökning av cellproliferation och -differentiering, DNA-syntes, utsöndring av andra biologiskt aktiva molekyler och svar på immun- och inflammatorisk stimulering.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Specifika molekylplatser på ytan hos olika celler, även B-lymfocyter och makrofager, som binder immunglobulin G. Det finns tre underklasser: Fc gamma RI (CD64-antigenet, en receptor med låg affinitet), Fc gamma RII (CD32-antigenet, en receptor med med hög affinitet), och Fc gamma RIII (CD16-antigenet, en receptor med låg affinitet).
Receptorer på aktiverade T- och B-celler i form av komplex bestående av en 55 kD-peptid, som reagerar med den monoklonala anti-Tac-antikroppen, och en 75 kD, icke-Tac, interleukin 2-bindande peptid. Receptorn uppträder i två former, en med mycket hög affinitet för och en med låg affinitet för IL-2. Högaffinitetsformen tycks förmedla uteslutande den tillväxtfrämjande reaktionen på IL-2. Receptorn förekommer i stort antal på vilande HTLV-1-leukemiceller, men inte på normala, vilande celler.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Relapsing Polychondritis (RP) är en sällsynt autoimmun sjukdom som orsakas av inflammation och skada av broskvävnad över hela kroppen. Sjukdomen tenderar att variera i svårighetsgrad och kan påverka ett eller flera organ. De vanligaste symptomen inkluderar recurring smärta, ödem och rodnad av brosk i näsan, örat och struphuvudet. Andra delar av kroppen som kan drabbas innefattar ögon, hjärta, lungor och blodkärl. Symptomen tenderar att vara recurring med perioder av försämring (exacerbation) följt av förbättring (remission). Det finns ingen känd orsak till sjukdomen och det finns inget botemedel, men behandling kan hjälpa att kontrollera inflammationen och förebygga skador på broskvävnaden.
Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent och spontan substitution av ett enskilt nukleotid (bas) i DNA-sekvensen, vilket kan resultera i två eller flera olika varianter (alleler) av samma gen. SNPs förekommer ungefär en gång per 1000-3000 nukleotider och täcker ungefär 0,1% av det mänskliga genomet. De flesta SNPs har ingen påverkan på individens fenotyp eller hälsostatus, men vissa kan vara kopplade till sårbarhet för vissa sjukdomar, respons på läkemedel och andra individuella variationer i medicinska egenskaper.
Avsiktligt undertryckande eller dämpning av immunsvaret hos en individ. Effekten kan vara ospecifik, som vid tillförsel av immunsuppressiva läkemedel eller strålbehandling eller utslagning/förlust av lymfocyter, eller specifik, som vid desensibilisering eller samtidig tillförsel av antigen och immunsuppressiva medel.
Klassificering av B-lymfocyter baserad på strukturella eller funktionella skillnader mellan cellpopulationer (undergrupper).
Differentieringsantigener på ett flertal cellstammar, inklusive lymfoida och lymfoblastoida. Deras primära uppgift är att reglera perifera immunsvar, vilket åstadkoms genom att apoptos sätts igång.
Egenskap som gör att antikroppar kan reagera med vissa antigena determinanter och inte med andra. Specificiteten beror på kemisk sammansättning, fysikaliska krafter och bindningsplatsens molekylära st ruktur.
Det aggregat som bildas när antigen- och antikroppsmolekyler förenas. Vävnadsskador till följd av avsättning av stora antigen-antikroppskomplex orsakar immunkomplexsjukdomar.
Immunomodulation refererar till processen att ändra eller kontrollera immunsystemets funktion och respons. Det kan involvera att dämpa överaktiva immunsvar för att förebygga sjukdom och autoimmunitet, eller att stärka immunsvaret för att bekämpa infektioner och cancer. Immunomodulerande behandlingar kan bestå av läkemedel, såsom immunsuppressiva eller immunstimulerande medel, eller av icke-farmakologiska metoder, som till exempel näringsriktad terapi eller livsstilsförändringar.
Ett lösligt ämne som framställs av antigen- eller mitogenstimulerade T-lymfocyter och som inducerar DNA-syntes i naiva lymfocyter.
En subakut eller kronisk muskel- och hudinflammation, kännetecknad av muskelsvaghet proximalt och typiska hudutslag. Sjukdomen förekommer ungefär lika ofta hos barn som hos vuxna. Hudåkomman har oftast formen av lilaaktiga utslag (eller mer sällan flagnande dermatit) på näsa, kinder, panna, överkropp och armar. Tillståndet är förknippat med komplementförmedlad, intramuskulär mikroangiopati, med förlust av kapillärer, muskelischemi, muskelfibernekros och perifascikulär atrofi. Hos barn har sjukdomen benägenhet att utvecklas till systemisk vaskulit (kärlväggsinflammation). Dermatomyosit kan uppträda tillsammans med maligna tumörer.
En löslig faktor som produceras av aktiverade T-lymfocyter och ger upphov till tillväxt och differentiering av B-celler. Interleukin-4 inducerar uttryck av klass II-MHC och Fc-receptorer på B-celler. Det har också verkan på T-lymfocyter, mastceller och flera andra hematopoetiska celler, inklusive granulocyt-, megakaryocyt- och erytroidförelöpare, samt makrofager.
I can provide a medical definition related to "neuritis," "autoimmune," and "experimental" in one context:
En spottkörtelinflammation, även känd som sialadentis, är en inflammation av en eller flera av kroppens spottkörtlar, vilket kan orsaka symptom som smärta, ömhet, svullnad och ökat salivflöde.
Den genetiska sammansättningen och beskrivningen av denna hos en enskild individ.
Den tredje typen gliaceller, jämte astrocyter och oligodendrocyter (som tillsammans bildar makroglia). Mikroglia varierar i utseende, beroende på utvecklingsstadium, funktionssätt och anatomiskt läge. Till subtyper hör förgrenade, perivaskulära, amöboida, vilande och aktiverade. Mikroglia har en uppenbar förmåga till fagocytos och spelar en viktig roll i det breda spektret av nervsjukdomar. De antas även ha andra roller, t ex en sekretorisk roll (utsöndring av cytokiner och nervtillväxtfaktorer); i immunnologiska processer (presentation av antigener), samt i utveckling och omformning av det centrala nervsystemet.
Neuroimmunmodulering refererar till den process där immunsystemet och nervsystemet kommunicerar och påverkar varandra, vilket kan styras eller modifieras för terapeutiska syften. Det inkluderar mekanismer som reglerar inflammation, autoimmunitet och neuronal excitation i samband med sjukdomar som multipel skleros, neurodegenerativa sjukdomar och smärta.
En långsamt verkande undertyp av shaker-kaliumkanaler som utgör den allra vanligaste spänningskänsliga kaliumkanalen hos T-lymfocyter.
Glykoproteiner som förekommer i blod (antikroppar) och andra vävnader. De klassificeras utifrån struktur och verkan i fem klasser (IgA, IgD, IgE, IgG och IgM).
En sjukdom kännetecknad av lågt blodtryck, viktminskning, anorexi, svaghet och ibland av en bronsliknande missfärgning av huden. Den orsakas av tuberkulos eller autoimmuna reaktioner i binjurarna som leder till aldosteron- och kortisonbrist. Utan behandling leder sjukdomen vanligtvis till döden.
Analysmetod för vävnadsantigener, antingen direkt, genom konjugering av antikroppar med fluorescensfärg, eller indirekt, genom framställning av antigen-antikroppskomplex, som sedan märks med fluoresceinkonjugerade antiimmunglobulinantikroppar. Provet undersöks därpå i fluorescensmikroskop.
Vita blodkroppar som bildas i kroppens lymfvävnad. Cellkärnan är rund eller äggformad, med oregelbundet hopklumpat kromatin, medan cytoplasman är typiskt blekblå med azurofila (om befintliga) korn. De flesta lymfocyter kan klassificeras som T- eller B-celler (inklusive undergrupper). De som inte passar in någon av de två huvudgrupperna kallas nollceller.
Avsiktlig stimulering av värdens immunsvar. Aktiv immunisering innebär tillförsel av antigen eller immunologiska adjuvantia. Passiv immunisering innebär tillförsel av immunsera eller lymfocyter eller deras produkter (t ex transferfaktor, immun-RNA) eller transplantation av immuncellproducerande vävnad (tymus eller benmärg).
Stora transmembranglykoproteiner (alfa och beta) med icke-kovalenta bindningar. Båda kedjor kan vara polymorfa, men betakedjorna har större strukturella variationer. Klass II-antigener hos människa kallas HLA-D-antigener och kodas av en gen på kromosom 6. Hos möss är det två gener, IA och IE på kromosom 17 som kodar för H-2-antigenerna. Antigenerna finns på B-lymfocyter, makrofager, epidermalceller och sädesceller och tros förmedla verkningsförmågan och cellsamverkan vid immunsvar. Termen IA-antigener avsåg förr endast de proteiner som kodades av IA-generna hos möss, men används numera som generell benämning på alla histokompatibilitetsantigener av klass II.
"Genetisk korsning" refererer til den proces, hvor genetisk materiale bliver udvekslet mellem to individuelle arter, som normalt ikke kan fortælle sig af med hinanden, for at producere en hybrid. Denne proces sker oftest ved hjælp af bioteknologi, såsom genteknologi, og resulterende hybriden kaldes en genetisk krydsning eller en transgen art. Genetiske krydsninger kan anvendes i forskellige brancher, herunder landbrug, medicin og forskning, for at opnå ønskede egenskaber som større modstandskraft overfor sygdomme eller bedre næringsværdi.
En obotlig, företrädesvis periportal hepatit, oftast förenad med hypergammaglobulinemi och serumautoantikroppar. Antagandet att det skulle finnas serologiska undergrupper (typ 1, 2 och 3) är kontroversiellt. Dessutom förekommer hos vissa patienter olika former, med särdrag av antingen autoimmun hepatit och annan typ av kronisk leversjukdom (överlappningssyndrom) eller med drag som är oförenliga med autoimmun hepatit (separatsyndrom).
55-kD-glykoproteiner ursprungligen definierade som differentieringsantigener på T-lymfocyter, men som också påvisats på andra celler, bl a monocyter/makrofager. CD4-antigener ingår i Ig-supergenfamilj en och deltar som hjälpelement i MHC klass II-immunsvar. På T-lymfocyter bestämmer de hjälpar/inducerarundergruppen. CD4-antigener tjänar dessutom som HIV-receptorer och binder direkt till höljeprotei net gp120.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a specific and protective response to a foreign substance (antigen) that involves the activation of immune cells (such as T-lymphocytes and B-lymphocytes) and the production of antibodies. This type of immunity is called "adaptive" because it takes time for the immune system to mount a response after exposure to an antigen, but it also has the ability to "adapt" and form immunological memory, allowing for a more rapid and robust response upon subsequent exposures to the same antigen. This is the basis for vaccination.
Sjukdomstillstånd i hjärnan och ryggmärgen som hänger samman med systemisk lupus erythematosus. De kliniska tecknen kan omfatta neurobeteendestörningar, krampanfall, kranialnervsjukdomar, funktionsrubbningar i hypotalamus, fokala motoriska brister, transversell myelit och andra störningar. Till de patologiska dragen hör multipla mikroinfarkter i hjärnbarken, mellanhjärnan och hjärnstammen.
"Peptider är korta aminosyrekedjor som bildas genom att flera aminosyror binds samman med peptidbindningar, vilket skapar en polymer med biologisk aktivitet."
Nuclear Receptor Subfamily 1, Group F, Member 3 (NR1F3) is a gene that encodes for a protein called retinoic acid receptor-related orphan receptor alpha (RORα). RORα is a type of nuclear receptor, which are transcription factors that regulate gene expression in response to various signals. Specifically, RORα is involved in the regulation of circadian rhythm, immune function, and metabolism. It binds to specific DNA sequences called response elements and regulates the transcription of target genes. Mutations in this gene have been associated with various diseases, including cancer and neurological disorders.
Patologiska tillstånd som påverkar hjärnan, bestående av de intrakraniella delarna av det centrala nervsystemet. Detta omfattar hjärnbarken, den vita hjärnvävnaden, basalganglierna, talamus, hypotalam us, hjärnstammen och lillhjärnan (cerebellum).
"Tuberkulose des Zentralnervensystems (TBC des ZNS) ist eine bakterielle Infektion, die hauptsächlich das Gehirn und das Rückenmark betrifft, verursacht durch Mycobacterium tuberculosis Bakterien. Es tritt normalerweise auf, wenn Tuberkulose in anderen Teilen des Körpers nicht ausreichend behandelt oder geheilt wird und sich auf das ZNS ausbreitet."
Mätbara och kvantifierbara biologiska parametrar (som t ex halten av något specifikt enzym eller hormon, fördelningen av en specifik genetisk fenotyp i en population eller närvaron av biologiska ämnen ) som tjänar som indikatorer för hälsorelaterade bedömningar av t ex sjukdomsrisk, psykiska störningar, miljöexponering och dess effekter, tillväxt i cellodling osv.
Inflammation i tårsäcken (saccus lacrimalis).

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

"Centralt nervous system (CNS)" är en medicinsk term som refererar till det delområde av nervsystemet som inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Detta är den kontrollcentralen för kroppens funktioner, där information bearbetas, sammanbinds och tolkas, och varifrån kommandon skickas ut till resten av kroppen via det perifera nervsystemet (PNS).

Hjärnan är ansvarig för högre mentala processer som tanke, minne, perception, emotion och medvetande, samt kontrollerar andning, hjärtrytm, blodtryck och andra autonoma funktioner. Ryggmärgen löper upp och ner i ryggraden och är ansvarig för att transportera sensoriska signaler till hjärnan och motoriska signaler från hjärnan till musklerna och andra organ.

CNS skyddas av tre höljen, de harbara men porösa meningeala membranerna, som hjälper att hålla det inre miljön stabilt och fri från skada. Dessutom är den omgiven av cerebrospinalvätska (CSF), en klar vätska som agerar som ett buffertämne och skyddar CNS mot stötar och skador.

'Nervsystemet' är det organ som har som funktion att leda, samordna och koordinera kroppens olika funktioner. Det består av hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna som sträcker sig ut från dessa strukturer till resten av kroppen. Nervsystemet är ansvarigt för att bearbeta sensorerisk information från omgivningen, kontrollera muskulaturen och andra organ samt reglera kroppens inre miljö. Det kan delas upp i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (de perifera nerverna).

Autoimmunitet är ett tillstånd där individens immunförsvar felaktigt identifierar och attackerar egna kroppsegna celler, vävnader eller organ. Detta sker när immunsystemets T-celler och B-celler inte kan skilja på främmande ämnen (antigen) och kroppsegna strukturer, vilket leder till produktion av autoantikroppar och aktivering av inflammatoriska processer. Autoimmuna sjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska och påverka flera olika organ. Symptomen och allvarlighetsgraden varierar beroende på vilken typ av autoimmun sjukdom det rör sig om. Behandlingen av autoimmuna sjukdomar inriktas ofta på undertrycka eller modifiera immunförsvaret för att reducera inflammation och skada på kroppsegna vävnader.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

"Diseases of the central nervous system" refer to a group of medical conditions that affect the brain and spinal cord, which together make up the central nervous system (CNS). These diseases can be caused by various factors, including genetics, infections, injuries, tumors, and degenerative processes.

Examples of CNS diseases include:

1. Multiple sclerosis: a chronic autoimmune disease that affects the myelin sheath surrounding nerve fibers in the brain and spinal cord.
2. Alzheimer's disease: a progressive neurodegenerative disorder that causes memory loss, cognitive decline, and behavioral changes.
3. Parkinson's disease: a degenerative disorder of the central nervous system that affects movement and coordination.
4. Epilepsy: a chronic neurological condition characterized by recurrent seizures.
5. Amyotrophic lateral sclerosis (ALS): a progressive neurodegenerative disease that affects nerve cells in the brain and spinal cord, leading to muscle weakness, paralysis, and respiratory failure.
6. Meningitis: an infection of the membranes surrounding the brain and spinal cord.
7. Brain tumors: abnormal growths of cells in the brain that can be benign or malignant.
8. Stroke: a sudden interruption of blood flow to the brain, causing damage to brain tissue.
9. Huntington's disease: a genetic disorder that causes progressive degeneration of nerve cells in the brain, leading to cognitive decline and movement disorders.
10. Spinal cord injuries: damage to the spinal cord caused by trauma or injury, resulting in loss of motor function, sensation, or both.

Perifert nervsystem (PNS) är det del av nervsystemet som ligger utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det består av sensoriska, automiska och motoriska nerver som förbinder kroppens muskler, organ och hud med centrala nervsystemet. PNS kan delas in i två delar: den som innehåller de sensoriska nerverna som tar emot information från kroppen till hjärnan och ryggmärgen, och den som innehåller de motoriska nerverna som för befäl från centrala nervsystemet till musklerna och kroppens organ.

"Autoimmune Experimental Encephalomyelitis" (EAE) er en laboratoriemodell for å afterskaffe symptomer som likner dem man ser ved flere typer av autoimmune demyeliniserende sykdommer, særlig multippel sklerose (MS). Dette er en inflammatorisk demyeliniserende sykdom der nervesjelelegemer i centralnervøssystemet angripes og ødeles av eget immunsystem.

I denne modellen induceres en autoimmun respons mot myelinsheath-antigener, ofte ved injektion av emulsioner som inneholder disse antigener i forening med stoffer som fremmer immunrespons (adjuvans). Dette resulterer i en inflammatorisk reaksjon i centralnervøssystemet og demyelinisering, som igjen fører til neurologiske symptomer som svært, svingende gang, muskelsvakhet, koordinationsforstyrrelser og sensoriske forstyrrelser.

EAE er en viktig forskningsmodell for å forstå patofysiologien til autoimmune demyeliniserende sykdommer og for å teste mulige behandlinger. Selv om modellen ikke helt kan efterligne alle aspekter ved MS eller andre demyeliniserende sykdommer, er den allikevel en viktig del av forskningen på området.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Autoimmune nervous system disorders är en grupp sjukdomar som orsaks av ett felaktigt svar från det immunförsvar som normalt försvarar kroppen mot främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I autoimmuna nervsjukdomar attackerar det immunförsvaret istället kroppens egna nervceller eller skyddande membran runt nerverna, vilket orsakar skada på nervsystemet.

Detta kan leda till en rad olika symtom beroende på vilka nerver och delar av nervsystemet som är drabbade. Symptomen kan inkludera bland annat svaga muskler, kramper, smärtor, förlorad känsel, balans- och koordinationsproblem, samt autonoma nervsystemsstörningar som exempelvis hjärtfrekvensstörningar och sväljningssvårigheter.

Exempel på autoimmuna nervsjukdomar är multipel skleros (MS), Guillain-Barrés syndrom, myasthenia gravis och chronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP). Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera beroende på typ och allvarlighetsgrad, men inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel som minskar aktiviteten i det immunförsvar som orsakar skadan. Fysioterapi och rehabilitering kan också vara viktiga delar av behandlingen för att hjälpa till att underhålla muskelstyrka och rörlighet.

Enteric nervous system (ENS) är ett självständigt autonomt nervsystem som styr funktionen i mag-tarmsystemet hos ryggradsdjur, inklusive människor. Det är den del av det perifera nervsystemet och består av en uppsättning neuroner och gliala celler som bildar ett nätverk av ganglier och nervtrådar som sträcker sig längs med hela gastrointestinal tractus, från matstrupen till rektum.

ENS reglerar en rad funktioner i mag-tarmsystemet, såsom peristaltik (muskelkontraktioner som transporterar maten genom tarmarna), sekretion av hormoner och neurotransmittorer, absorption av näringsämnen, samt immunförsvar. Det gör detta genom att bearbeta signaler från sensoriska neuroner som uppfattar mekaniska, kemiska och temperaturrelaterade förändringar i mag-tarmsystemet, och sedan svara med ändringar i motorisk aktivitet och sekretion.

Enteric nervous system är anmärkningsvärt autonomt och kan fungera oberoende av centrala nervsystemet (CNS), även om det finns en tvåvägskommunikation mellan ENS och CNS via den parasympatiska och sympatiska nervsystemen. Dessutom har ENS visat sig ha förmågan att lära sig och minnas, vilket gör det till ett exempel på ett så kallat "perifert intelligenssystem".

Tumörer i det centrala nervsystemet (CNS) är en abnorm odling av celler inom hjärnan eller ryggmärgen. Tumörer kan vara either benigne (godartade) eller maligna (elakartade), beroende på deras potential att invadera omgivande vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen.

Benigna tumörer i CNS växer långsammare än maligna tumörer och tenderar att ha väldefinierade gränser, vilket gör dem relativa enkla att operativt behandla. De flesta benigna tumörerna i CNS är också lägre i graden av malignitet än deras motsvarigheter i andra delar av kroppen.

Maligna tumörer i CNS däremot växer snabbare, infiltrerar omgivande vävnader och har en högre risk att metastaseras till andra delar av kroppen. De är klassificerade som grad I till IV, där grad IV-tumörer (eller glioblastomer) är de mest aggressiva och har den sämsta prognosen.

Tumörer i CNS kan orsaka en rad symtom beroende på deras storlek och plats, inklusive huvudvärk, krämpor, yrsel, syn- eller hörselförlust, svårigheter att tala, svälja eller andas, samt förändringar i beteende, kognition eller medvetandenivå. Behandlingen av CNS-tumörer kan innefatta kirurgi, strålbehandling och/eller kemoterapi, beroende på typen, graden och platsen på tumören, samt patientens allmänna hälsotillstånd.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

Multiple sklerosis (MS) är en autoimmun sjukdom som påverkar centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Sjukdomen orsakas av att kroppens immunförsvar angriper och skadar myelin, den täckning som skyddar nerverna. När myelin skadas bildas ärr (skleroser) på nerverna, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras effektivt. Detta leder till en rad symtom som kan variera i allvarlighet och inkludera bland annat synproblem, muskelsvaghet, känselbortfall, balans- och koordinationssvårigheter, samt problem med tala och minne. MS är en kronisk sjukdom som ofta varierar över tid i sin aktivitet och kan leda till progressiv funktionsnedsättning.

Sjögrens syndrom är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppens immunsvar riktas felaktigt mot ett eller flera av kroppens egna vävnader. I detta fall angriper immunförsvaret slemkörtlarna i kroppen, vilket leder till torrhet i ögon och mun.

Sjögrens syndrom kan vara primärt, då det är den enda sjukdomen som drabbar individen, eller sekundärt, då det förekommer tillsammans med en annan autoimmun sjukdom, såsom reumatoid artrit eller systemisk lupus erythematosus (SLE).

Typiska symtom på Sjögrens syndrom innefattar torra ögon och munn, men andra symtom kan också förekomma, såsom trötthet, muskel- och ledsmärtor samt andningssvårigheter. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och laboratorietester som visar på autoantikroppar i blodet.

Det finns behandlingar tillgängliga för Sjögrens syndrom som kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga komplikationer, men det finns inte någon känd botemedel för sjukdomen.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

Den autonoma nervsystemet (ANS) är ett delsystem av nervsystemet som styr och reglerar de involuntära fysiologiska processerna i kroppen, såsom hjärtslag, andning, blodtryck, kroppstemperatur, mag-tarmsystemets funktioner och sexuell respons. Det autonoma nervsystemet består av två delar: den sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet. Den sympatiska nervsystemet är aktiverat under stress eller fara och förbereder kroppen för fight-or-flight-svar (kämpa eller fly-svar), medan det parasympatiska nervsystemet är aktiverat under vila och restaurerar kroppens energiresurser genom att sänka hjärtslag, andningsfrekvens och blodtryck.

Hjärnan är det centrala nervösa systemets kontroll- och koordineringsorgan. Den består av hjärnbarken (cerebrum), liljan (cerebellum) och förlängda märgen (medulla oblongata), samt flera inre strukturer så som thalamus, hypothalamus och hippocampus. Hjärnan är ansvarig för högre kognitiva funktioner såsom tankeprocesser, minne, språk och medvetandet, samt kontrollerar också kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtrytm och kroppstemperatur. Hjärnan är indelad i två hemisfärer och innehåller miljarder nervceller (neuron) som kommunicerar med varandra via nervimpulser för att skapa tankar, känslor, minnen och handlingar.

'Sympatiska nervsystemet' är ett del av det autonoma nervsystemet, som kontrollerar och styr kroppens inre organ och automatiska funktioner såsom hjärtslag, andning, svettning och kroppstemperatur. Det sympatiska nervsystemet är involverat i den kroppsliga responsen på stress och fara, även kallad 'kämpa eller fly-reaktion'.

Det består av en par av långa nerver som sträcker sig från ryggradens högra och vänstra sidor, från halsen till låret. Dessa nerver kopplas samman med varandra och bildar ett nätverk av små nervtrådar som sprider sig över hela kroppen.

Det sympatiska nervsystemet har en exciterande effekt på de organ och musklerna som det kontrollerar, vilket kan leda till ökat hjärtslag, höjd blodtryck, breddad pupiller, accelererad andning och ökad svettning. Detta hjälper kroppen att förbereda sig för en stressfull situation genom att öka dess energileverans och sänka dess smärtuppfattning.

"MRL-lpr" är en typ av musstam som används i biomedicinsk forskning. "lpr" står för "lymphoproliferation", ett tillstånd där det sker en överdriven produktion och ansamling av vissa typer av vita blodkroppar, så kallade lymfocyter. Denna stam utvecklar spontant en autoimmun sjukdom som liknar systemisk lupus erythematosus (SLE) hos människor. Dessa möss kan användas för att studera sjukdomens orsaker och mekanismer, samt utveckla och testa nya behandlingsmetoder.

Den fysiologiska nervsystemet kan delas in i två huvudsakliga delar: det centrala nervsystemet (CNS), som består av hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), som består av nerver och ganglier utanför CNS.

Det centrala nervsystemet är ansvarigt för bearbetning och integrering av sensorerad information, generering av motoriska kommandon och reglering av kroppens autonoma funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Det består av neuroner (nerveceller) och glialceller, som tillsammans bildar komplexa nätverk av kommunikationsvägar.

Det perifera nervsystemet överför information mellan det centrala nervsystemet och resten av kroppen. Det innehåller sensoriska nerver som transporterar känselimpulser till CNS, och motoriska nerver som transporterar kommandon från CNS till muskler och körtlar. PNS innehåller också autonoma nervsystemet, som reglerar involuntära kroppsfunktioner som hjärtslag, blodtryck, kroppstemperatur och digestion.

Nervsystemets fysiologi omfattar även neurotransmission, det vill säga hur nervimpulser överförs mellan neuroner genom att signalsubstanser (neurotransmittorer) frisätts från en neurons synapser och binder till receptorer på en annan neurons postsynaptiska membran. Denna process är mycket viktig för nervsystemets funktion, eftersom den möjliggör kommunikation mellan neuroner och koordinerar deras aktivitet.

Lymfocytaktivering är ett samlingsbegrepp för de processer som sker när B-celler och T-celler, två typer av lymfocyter, aktiveras för att spela sin roll i immunförsvaret. När en främmande substans, till exempel ett virus eller ett bakterieprotein, introduceras i kroppen presenteras denna substans för lymfocyterna av andra celler i immunsystemet, så kallade antigenpresenterande celler.

När en lymfocyt får kontakt med just det antigen som den kan erkänna och reagera på kommer den att bli aktiverad. Aktiveringen innebär att lymfocyten börjar dela sig och differensiera till effektorceller, vilka är specialiserade celler som utför specifika uppgifter i immunförsvaret. Exempel på effektorceller är cytotoxiska T-celler, som kan döda virusinfekterade celler, och antikroppssyntetiserande B-celler, som producerar antikroppar mot främmande substanser.

Lymfocytaktivering är en central del i immunförsvaret och är nödvändigt för att kroppen ska kunna besegra infektioner och skydda sig från sjukdomar.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

"Animal disease models" refer to the use of animals as a tool in biomedical research to study human diseases and their treatments. These models are created by manipulating or breeding animals to develop symptoms or conditions that resemble those seen in humans with specific diseases. The purpose is to gain a better understanding of the pathophysiology, progression, and potential treatment strategies for these diseases. Animal disease models can be generated through various methods such as genetic modification, infectious agents, drugs, or environmental factors. Commonly used animals include mice, rats, zebrafish, rabbits, guinea pigs, and non-human primates. The choice of animal model depends on the specific research question being asked and the similarities between the animal's physiology and that of humans.

Typ 1-diabetes, også kjent som sukkersyke, er en autoimmun sykdom der betennelsesreaksjonen i kroppen ødeler de celler i bugspytklandet som står for produksjonen av insulin - en hormon som regulerer blodsukkerne. Som et resultat av denne ødelelse kan kroppen ikke produsere nok insulin for å holde blodsukkeret i balance, og det oppstår derfor høye nivåer av sukker i blodet.

Typ 1-diabetes er vanligvis en livslang sykdom som oftest oppdages hos barn, unge voksne og første gangsvis i livet. Den krever behandling med daglige insulinsprøyter eller en insulinpumpe for å holde blodsukkernivåene stabile. En god kontroll av blodsukker er viktig for å forebygge komplikasjoner som kan føre til skader på nerver, nyrer, hjerte og øyene.

Regulatoriska T-lymfocyter (Tregs) är en typ av vit blodcell (leukcyt) som hör till undergruppen av CD4+ T-celler och har en viktig roll i att modulera immunresponsen. De hjälper till att kontrollera aktivering och differentiering av andra immunceller för att förhindra överdriven immunreaktivitet och autoimmunitet.

Tregs producerar typ 1-tillväxtfaktor (TGF-β) och interleukin-10 (IL-10), som hjälper till att dämpa aktivering av andra immunceller, samtidigt som de kan direkt inhibera aktiviteten hos andra T-celler genom kontaktmediatorer. Dessa celler är viktiga för att upprätthålla homeostas i det immuna systemet och förhindra autoimmuna sjukdomar, men de kan också undertrycka effektiv antitumörimmunitet.

I medicinska sammanhang studeras regulatoriska T-lymfocyter intensivt för att utveckla nya terapeutiska strategier för att behandla autoimmuna sjukdomar, transplantationsrejektion och cancer.

'Nervsystemets sjukdomar' är en övergripande term som innefattar en mängd olika tillstånd som påverkar hjärnan, ryggmärgen och de perifera nerverna. Dessa sjukdomar kan delas in i olika kategorier baserat på deras orsaker och symptom.

1. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av en progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinson sjukdom, Huntingtons sjukdom och Amyotrofisk lateralskleros (ALS).
2. Konvulsiva sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av abnorma elektriska aktivitet i hjärnan och kan leda till krampanfall. Exempel på konvulsiva sjukdomar är epilepsi, migrän och stroke.
3. Neuropati: Detta är en allmän term för skada eller funktionsnedsättning av de perifera nerverna, som kan orsakas av olika faktorer som diabetes, alkoholmissbruk, exponering för toxiner och genetiska störningar.
4. Infektionella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av infektion med bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på infektionella nervsystemssjukdomar är hjärnhinneinflammation (meningit), rabies och polio.
5. Strukturella sjukdomar: Dessa sjukdomar orsakas av strukturella skador eller abnormaliteter i hjärnan eller ryggmärgen, som kan vara congenitala (födde) eller aquired (komma senare i livet). Exempel på strukturella nervsystemssjukdomar är cerebral pares (skada i hjärnbarken), skolios (ryggkotorskröning) och syringomyeli (cysta i ryggmärgen).
6. Psykiatriska sjukdomar: Dessa sjukdomar påverkar beteendet, känslorna och tankarna och inkluderar depression, ångeststörningar, schizofreni och personlighetsstörningar.
7. Neurodegenerativa sjukdomar: Detta är en grupp av sjukdomar som orsakas av progressivt förlust av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen, vilket leder till förlust av kognitiva och fysiska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

Detta är en icke-uttömmande lista över olika typer av nervsystemssjukdomar. Det finns många andra sällsynta eller speciella tillstånd som inte nämns här.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

Centrala nervsystemets infektioner (CNS-infektioner) är en övergripande term för infektioner som drabbar hjärnan och ryggmärgen. Detta kan orsakas av bakterier, virus, svampar eller parasiter. Exempel på CNS-infektioner inkluderar meningit (inflammation i hjärnhinnan), encefalit (inflammation i hjärnbarken) och abscess (infektionsrelaterad samling av var eller pus inne i hjärnan). Symptomen på CNS-infektioner kan variera beroende på orsak och plats men kan inkludera feber, huvudvärk, kräksymtom, förvirring, muskelsvaghet, rörelsemönstersstörningar och i värsta fall koma eller död. Behandlingen av CNS-infektioner består ofta av antibiotika, antivirala läkemedel, antipyretika och ibland kirurgisk dränering.

Immunotolerance, eller immunologisk tolerans, är ett tillstånd där det immunsystemet inte reagerar på en specifik substans eller celltyp, trots att den kan vara främmande för kroppen. Detta är en nödvändig mekanism för att undvika autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler och vävnader. Immunotolerans kan uppnås genom flera olika mekanismer, inklusive deletion av autoreaktiva T-celler under utvecklingen i thymus, anergisk tillstånd hos aktiverade autoreaktiva T-celler och suppression av immunresponsen av regulatoriska T-celler.

'Nervceller', eller neuroner, är de specialiserade cellerna i nervsystemet som skickar och tar emot signaler, så kallade impulser, från varandra via sina utskott, axon och dendriter. Dessa signaler kan vara kemiska eller elektriska och används för att kommunicera information inom och mellan olika delar av nervsystemet. Nervcellerna är mycket viktiga för alla aspekter av kroppens funktion, inklusive sinnesintryck, rörelse, minne och känslor. De är också specialiserade till att överleva länge och har en hög grad av återbildning efter skada jämfört med andra celltyper i kroppen.

'Myelin Basic Protein' (MBP) är ett protein som är en viktig delkomponent i det fettrika lagret myelin, som omger och skyddar axonerna i nervceller. Myelin är av vital betydelse för snabb och effektiv nervimpulsöverföring, och MBP hjälper till att stabilisera och hålla samman myelinskalet. Defekter eller avvikelser i MBP har visats korrelera med neurologiska sjukdomar som multipel skleros (MS).

Autoimmun tyreoidit är en grupp sjukdomar där ditt immunförsvar felaktigt angriper och skadar dina sköldkörtelceller. Detta orsakar inflammation och kan leda till att sköldkörteln inte producerar tillräckligt med hormoner, vilket kan ge upphov till en rad symtom som trötthet, viktminskning, känslighet för kyla, håravfall och förändringar i huden. Exempel på former av autoimmun tyreoidit inkluderar Hashimotos sjukdom och Graves sjukdom.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Oophoritis är en medicinsk term som betecknar inflammation i en eller båda äggstockarna (ovarier) hos en kvinna. Den kan orsakas av infektioner, autoimmuna störningar eller vissa sjukdomar. Symptomen på oophoritis kan inkludera smärta i underlivet, feber, illamående och förändrade menstruationscykler. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen, men kan innefatta antibiotika eller andra läkemedel som behandlar underliggande sjukdomar eller störningar. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att avlägsna infekterat vävnad eller dränera abscesser i äggstockarna.

Tumörer i nervsystemet (NS-tumörer) definieras som abnorma växter av celler som uppstår inom hjärnan, ryggmärgen eller de nerver som utgår från dessa strukturer. NS-tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna), beroende på deras potential att invadera och sprida sig till omgivande vävnader och andra delar av kroppen.

Godartade NS-tumörer tenderar att växa långsamt, vara välavgränsade och kan ofta tas bort chirurgiskt utan att efterlämna några celler som kan orsaka återfalls cancer. Dessa tumörer kan dock orsaka problem genom att de pressar på omgivande strukturer, såsom hjärnan eller ryggmärgen.

Elakartade NS-tumörer däremot tenderar att växa snabbt, infiltrera och förstöra omgivande vävnader och har potentialen att metastasera till andra delar av kroppen. De kan vara mycket svåra att behandla och är ofta dödliga.

NS-tumörer kan indelas i olika typer beroende på vilka celltyper de utgår från, deras läge inom nervsystemet och deras histologiska egenskaper. Några exempel på vanliga NS-tumörer är:

* Gliomer: tumörer som utgår från gliacellerna i hjärnan eller ryggmärgen, inklusive astrocytomer, oligodendrogliomer och ependymomer.
* Meningeom: tumörer som utgår från membranen (meningerna) som omger hjärnan och ryggmärgen.
* Schwannom: tumörer som utgår från de celler (schwannceller) som täcker nerverna.
* Neuroblastom: en typ av neuroendokrin tumör som vanligtvis drabbar barn under 5 år och utgår från nervcellerna i sympatiska nervsystemet.

Behandlingen för NS-tumörer kan inkludera kirurgi, strålbehandling och kemoterapi beroende på tumörtyp, storlek, läge och omfattning av sjukdomen.

"NZB möss" refererar till en speciell stam av laboratorieuppfödda mus (Mus musculus) som utvecklats för forskning. "Inavlade" betyder att denna musstam har blivit renrasig och homogen genom generationsövergripande avel med syfte att framställa en population där varje individ är genetiskt lika varandra.

NZB-stammen utvecklades från en originalmus som fångades upp i Nya Zeeland på 1970-talet och har sedan dess använts flitigt inom immunologisk forskning, särskilt för att studera autoimmuna sjukdomar. NZB möss är kända för att utveckla en sjukdom som liknar systemisk lupus erythematosus (SLE), en autoimmun sjukdom hos människor.

Detta gör NZB möss till ett värdefullt forskningsverktyg för att undersöka sjukdomens orsaker, utveckling och potentiella behandlingsmetoder.

Självtolerans är en immunologisk term som refererar till förmågan hos ett individuals immunsystem att inte reagera eller attackera sina egna celler och vävnader. Detta är en nödvändig aspekt av vår immunitet eftersom det förhindrar att vårt eget kroppsvävnad behandlas som främmande, vilket skulle kunna leda till autoimmuna sjukdomar där kroppen attackerar sig själv. Självtolerans uppnås genom en balans mellan aktiva processer som eliminerar eller inaktiverar immunceller som reagerar på våra egna antigen, och passive processer som förhindrar att sådana celler utvecklas.

CD4-positiva T-lymfocyter, även kända som CD4+ T-celler eller helper-T-celler, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. De identifieras och klassificeras med hjälp av proteinet CD4, ett ko-receptorprotein som sitter på cellens yta och binder till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande celler.

CD4+ T-celler aktiveras när de får stimuli från antigenpresenterande celler som har processat och presenterat en patogen (t.ex. virus, bakterier eller parasiter). När CD4+ T-cellen binds till MHC klasse II-komplexet på antigenpresenterande cellen aktiveras den och differensieras till olika subtyper av effektorceller, såsom Th1, Th2, Th17 och Treg-celler. Dessa subtyper producerar olika cytokiner och har olika funktioner i immunförsvaret.

CD4+ T-celler är viktiga för att koordinera och underhålla immunsvar, inklusive aktivering av B-celler för produktion av antikroppar, aktivering av makrofager för fagocytos och förstörelse av patogener, samt reglering av inflammation. Dessutom är CD4+ T-celler viktiga i kampen mot intracellulära patogener som virus, t.ex. HIV, genom att koordinera celldödande immunresponser och direkt döda infekterade celler.

I HIV-infektioner är CD4+ T-cellerna specifika mål för viruset, och en av de viktigaste riskfaktorerna för progressionen till AIDS är den minskade antalet CD4+ T-celler i blodet.

"NOD" står för Non-Obese Diabetic, som är en typ av mus som är genetiskt modifierad och används i diabetesforskning. Dessa möss har en särskild genetisk bakgrund som gör dem mottagliga för att utveckla autoimmun diabetes, vilket gör dem till ett viktigt forskningsdjur inom diabetologi och immunologi. Inavlade NOD-möss används ofta i studier som undersöker mekanismerna bakom sjukdomens uppkomst och för att testa potentiala behandlingsmetoder.

'Vitiligo' är en hudsjukdom som kännetecknas av vita, avsvultna fläckar på huden. Dessa fläckar uppstår när celler som producerar pigmentet (melanin) i huden, det vill säga melanocyterna, förstörs eller inte fungerar korrekt. Detta resulterar i att huden i de berörda områdena blir vit och utan pigment.

Vitiligo kan drabba personer av alla hudfärger och åldrar, men den är vanligast hos personer med mörkare hudton. Den kan påverka olika delar av kroppen, inklusive ansikte, händer, armar, ben och andra exponerade områden. I vissa fall kan även ögon och munnen vara drabbade.

Det är fortfarande inte fullt klarlagt vad som orsakar vitiligo, men det finns teorier som pekar på att det kan bero på en autoimmun sjukdom, genetiska faktorer eller ett trauma till huden (som exempelvis en skada eller stress). Vitiligo är inte smittsam och orsakar vanligtvis inga andra hälsoproblem, men den kan ha en betydande psykologisk påverkan på drabbade personer.

Det finns behandlingsalternativ för vitiligo, även om resultaten kan variera mycket mellan olika individer. Behandlingar kan inkludera topiska läkemedel som kortikosteroider eller immunmodulerande medel, fotokemoterapi (PUVA), excimerlaserbehandling och transplantation av melanocyter. I vissa fall kan också makeup eller hudfärgskrymplingar användas för att dölja de vita fläckarna.

Interleukin-17 (IL-17) är en typ av cytokin, som är ett slags signalsubstans, som produceras av vissa typer av vita blodkroppar, särskilt T-hjälparceller. IL-17 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att främja inflammation och rekrytering av andra immunceller till området där den utsöndras. Den kan också spela en roll i patogenesen av vissa autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid arthritis.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Myelin-Oligodendrocyte Glycoprotein (MOG) är ett proteín som finns på ytan av den myelin som omger och skyddar axonerna i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Proteinet spelar en viktig roll för att underhålla och stabilisera myelinskidan. MOG kan vara involverat i flera olika neurologiska sjukdomar, till exempel multipel skleros (MS) och neuromyelitis optica (NMO). Antikroppar mot MOG har påträffats hos patienter med dessa sjukdomar, men det är fortfarande oklart exakt vilken roll MOG-antikroppar spelar i patofysiologin bakom dessa tillstånd.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Cytokiner är signalmolekyler som utsöndras av celler och påverkar kommunikationen mellan olika celler i kroppen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret, inflammation och celldelning. Exempel på cytokiner är interleukiner, interferoner, tumörnekrosfaktorer och koloni-stimulerande faktorer. Cytokinerna binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till att cellen ändrar sitt beteende eller funktion. Cytokinerna kan ha både pro- och antiinflammatoriska effekter och deras nivåer kan stiga kraftigt under sjukdomstillstånd som infektioner, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Ryggmärgen är en cylindrisk, flexibel struktur som löper längs med ryggraden och har en central roll i kroppens nervsystem. Den sträcker sig från hjärnan ner till svansbenet och kan delas in i olika segment korresponderande med olika kroppsdelar. Ryggmärgen består av nervceller, stödjande celler och blodkärl inneslutna i tre höljen av bindväv.

Ryggmärgens främsta funktion är att leda information mellan kroppen och hjärnan genom två typer av nervbanor: sensoriska (sinnes) nervbanor som transporterar information från kroppens sinnesorgan till hjärnan, och motoriska (rörelse) nervbanor som transporterar signaler från hjärnan till musklerna och andra effektororgan. Ryggmärgen innehåller även grå substance, som består av nervceller, och vit substance, som består av nervfibrer som förbinder dessa celler.

Ryggmärgens olika delar har specifika funktioner. Till exempel styr de övre segmenten andningen och hjärtverksamheten, medan de lägre segmenten är involverade i kontrollen av rörelser i benen och urinblåsan. Ryggmärgen har också en viktig roll i smärt- och temperaturkänslighet, reflexer och immunförsvaret. Skador på ryggmärgen kan leda till förlust av känsel, rörelse och andra sensoriska funktioner under skadan eller nedanför den.

Experimental, autoimmune, nervous system diseases are a category of conditions that involve an abnormal response of the immune system, which attacks the body's own nerves and tissues. These disorders are often studied in experimental settings to understand their underlying mechanisms and to develop potential treatments. Some examples of experimental, autoimmune, nervous system diseases include:

1. Experimental Autoimmune Encephalomyelitis (EAE): This is a commonly used animal model for studying multiple sclerosis (MS), a chronic inflammatory disease of the central nervous system. In EAE, the immune system is stimulated to attack the myelin sheath that surrounds and protects nerve fibers, leading to neurological symptoms such as paralysis.
2. Autoimmune Neuritis: This is a model of autoimmune peripheral neuropathy, where the immune system attacks the nerves in the peripheral nervous system. It can lead to muscle weakness, numbness, and pain.
3. Autoimmune Optic Neuropathy: This is a condition where the optic nerve is damaged due to an autoimmune response. It can cause vision loss and other visual disturbances.
4. Experimental Allergic Orchitis: This is a model of autoimmune testicular damage, where the immune system attacks the testicles, leading to inflammation and tissue damage.

These experimental models are important for understanding the pathophysiology of autoimmune nervous system diseases and for developing new therapies to treat them. However, it's important to note that these models do not always fully replicate the human condition, and further research is needed to translate findings from animal studies to humans.

Th17 cells, full form T-helper 17 cells, are a subset of CD4+ T helper cells that play a crucial role in the immune response, particularly in defending against extracellular bacteria and fungi. They are named for their ability to produce interleukin-17 (IL-17), which is a pro-inflammatory cytokine involved in the recruitment of immune cells to sites of infection or injury. Th17 cells also produce other cytokines such as IL-21, IL-22, and tumor necrosis factor-alpha (TNF-α).

The differentiation of naive CD4+ T cells into Th17 cells is influenced by a combination of cytokines in the local microenvironment, including transforming growth factor-beta (TGF-β), IL-6, and IL-23. Once activated, Th17 cells can migrate to various tissues throughout the body where they contribute to the development of inflammation and autoimmunity. Dysregulation of Th17 cell responses has been implicated in several chronic inflammatory and autoimmune diseases, such as multiple sclerosis, rheumatoid arthritis, psoriasis, and inflammatory bowel disease.

Demyelinerande autoimmuna sjukdomar i centrala nervsystemet (CNS) är en grupp av medicinska tillstånd där immunförsvaret i kroppen angriper och skadar myelinhöljet som omger nerverna i hjärnan och ryggmärgen. Myelin är ett vitt, fettaktigt material som skyddar nerverna och underlättar snabb kommunikation mellan nervcellerna. När myelin skadas eller förstörs blir signaleringen mellan nerverna långsam och störd, vilket kan orsaka en rad symtom beroende på vilka nerver som är drabbade. Exempel på demyelinerande autoimmuna sjukdomar i CNS inkluderar multipel skleros (MS), neuromyelit ovanligt akut (NAE) och akut disseminerad encefalomyelit (ADEM). Behandlingen för dessa tillstånd kan bestå av immunosuppressiva läkemedel, kortikosteroider och symptomatisk behandling för att hantera specifika symtom.

'Genetiska sjukdomsanlag' refererar till en persons predisposition eller benägenhet att utveckla vissa sjukdomar orsakade av avvikelser i deras genetisk make-up. Detta innebär att de har ärvt specifika gener från sina föräldrar som ökar risken för att utveckla en viss sjukdom, även om det inte garanterar att personen kommer att utveckla sjukdomen.

Det finns olika typer av genetiska sjukdomsanlag, beroende på hur många gener som är involverade och hur stor roll de spelar i sjukdomens uppkomst. Några exempel på genetiska sjukdomsanlag inkluderar:

1. Monogenetiska sjukdomsanlag: Orsakas av en enda gen som är defekt eller muterad. Exempel på monogenetiska sjukdomsanlag är cystisk fibros, Huntingtons sjukdom och sjukdomen Marfan.

2. Multifaktoriella sjukdomsanlag: Orsakas av en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer. Exempel på multifaktoriella sjukdomsanlag är diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdomar och psykiatriska störningar som schizofreni och depression.

3. Mitochondriella sjukdomsanlag: Orsakas av mutationer i mitokondrie-DNA, som är den del av DNA som finns utanför cellkärnan och som ärvs från modern. Exempel på mitokondriella sjukdomsanlag är Leigh syndrom, Kearns-Sayre syndrom och MELAS (mitochondriell encefalopati, läkemedelskänslig epilepsi, svårigheter att äta, huvudvärk och svimningar).

Det är viktigt att notera att genetisk predisposition för en viss sjukdom inte alltid leder till utveckling av sjukdomen. Miljömässiga faktorer som livsstil, näringsintag och exponering för skadliga ämnen kan också spela en roll i utvecklingen av en sjukdom.

Medicinskt kan "möss, inavlade stammar" definieras som speciellt avlasade populationer eller linjer av möss (Mus musculus), som används i forskning och experiment. Genom att avla möss under kontrollerade förhållanden över flera generationer, kan forskare skapa populationer med specifika genetiska bakgrunder och karaktäristika. Detta gör det möjligt att studera specifika sjukdomar, tillstånd eller biologiska processer i en kontrollerad och reproducerbar miljö.

Inavlade stammar av möss kan vara antingen kongenitala (renbure) eller korsblandade (hybrida). Kongenitala stammar har ett slutet genetiskt system, där alla individer i populationen härstammar från en enda individ eller en mycket liten grupp individer. Detta gör att deras gener är nästan identiska, och det kan vara användbart för att reducera varians inom populationen och underlätta reproducerbarhet i experiment.

Korsblandade stammar härstammar från två eller fler kongenitala stammar och har en mer varierad genetisk bakgrund. Dessa stammar kan användas för att undersöka effekterna av genetiska variationer på olika sjukdomar och tillstånd.

I medicinsk forskning är inavlade stammar av möss mycket viktiga, eftersom de möjliggör kontrollerade studier av många biologiska processer och sjukdomar. De används ofta för att testa nya läkemedel och behandlingar innan de testas på människor.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Systemisk sklerodermi är en autoimmun sjukdom som påverkar huden och olika organ i kroppen. Den karaktäriseras av ett förändrat kollagenmetabolism som leder till ökad produktion och accumulering av kollagen i huden och andra vävnader, vilket orsakar fibros och skleros (förtjockning och hårdning).

Systemisk sklerodermi kan delas in i två huvudgrupper: limited cutaneous systemic sclerosis (lcSSc) och diffuse cutaneous systemic sclerosis (dcSSc), beroende på om det primärt berörda området är begränsat till händer och fingrar eller om det också inkluderar armar, ben och andra kroppsdelar.

Utöver hudpåverkan kan systemisk sklerodermi även drabba blodkärl, muskler, ledvävnader, lungor, hjärta, njurar och tarmar. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är involverade, men kan inkludera exempelvis Raynauds fenomen (fingrar och tår blir vit-blå-röda under kyla eller stress), hudförtjockning, smärta i lederna, muskelsvaghet, hosta, andnöd, trötthet, viktminskning och magproblem.

Systemisk sklerodermi behandlas vanligen med immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och fibrosen, samt med symtomatiska behandlingar beroende på vilka organ som är drabbade.

Imedicinen är "Lew rats" en benämning på en speciell stam eller linje av laboratorieråttor som används i forskningssammanhang. Det exakta ursprunget och de specifika genetiska egenskaperna hos Lew-råttorna kan variera beroende på vilken inavelad linje eller stam som avses.

En vanlig användning av begreppet "Lew rats" är för att referera till Brown Norway (BN) Lew råttor, även kända som Biomässigt Normala (BN) råttor. Dessa råttor har en genetiskt diversifierad bakgrund och används ofta som kontrolldjur i forskningsstudier eftersom de inte bär på några kända genetiska defekter eller sjukdomar.

Det är viktigt att notera att det kan finnas andra inavelade linjer av Lew-råttor med specifika genetiska modifieringar eller sjukdomstillstånd som används i forskning, såsom Lew-HD (Lewis Hanover) råttor, som utvecklar en typ av progressiv muskeldystrofi.

Sammanfattningsvis är "Lew rats" ett medicinskt begrepp som refererar till speciella inavelade linjer eller stammar av laboratorieråttor med varierande genetiska egenskaper, beroende på sammanhang och användning.

Reumatiska sjukdomar är en grupp av medicinska tillstånd som påverkar lederna, musklerna, senorna och i vissa fall även andra delar av kroppen. Dessa sjukdomar kan orsaka smärta, stelhet, inflammation och skada i lederna och omgivande vävnader. De reumatiska sjukdomarna kan vara kroniska eller akuta och kan variera från milda till svåra symptom. Exempel på reumatiska sjukdomar inkluderar reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), psoriasisartrit, gikt, fibromyalgi och osteoartrit. Många av dessa tillstånd kan behandlas med mediciner, terapi och livsstilsförändringar, men det finns inget botemedel för de flesta reumatiska sjukdomarna.

Myelinproteiner är proteiner som är belägna i den fettrika myelinscheidan som omger och skyddar axoner (nervtrådar) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och perifera nervsystemet. Myelinproteinerna hjälper till att accelerera nervimpulserna genom att underlätta saltatorisk konduktion, vilket är en hoppande form av ledning som gör att impulsen kan färdas snabbare än om den skulle behöva färdas kontinuerligt längs axonen.

Det finns olika typer av myelinproteiner, men två viktiga proteiner är:

1. P0 (eller PO) protein: Detta är ett stort transmembrant protein som utgör en betydande del av den yttre layern av myelinscheidan i perifera nervsystemet.
2. Myelin basic protein (MBP): Detta är ett hydrofilt proteiner som finns i den innersta lagret av myelinscheidan, både i centrala och perifera nervsystemet. MBP är involverat i stabiliseringen och underhållet av myelinscheidan.

Abnormaliteter eller skador på myelinproteinerna kan leda till neurologiska sjukdomar, såsom multipel skleros (MS), där immunförsvaret attackerar myelinskidan och orsakar demyelinering, vilket leder till diverse neurologiska symtom.

"BALB/c mus" är en typ av möss som används i forskning. Denna musstam har blivit inavlad under många generationer för att få en relativt sett jämn genetisk bakgrund och beteende, vilket gör dem till ett populärt val för experimentell forskning. BALB/c är en av de vanligaste musstammarna som används inom biomedicinsk forskning.

Specifikt står "BALB" för det engelska National Institutes of Health (NIH) beteckningssystemet för möss, och "c" står för den specifika understammen som har utvecklats genom inavel. BALB/c musen är känd för att ha en starkt responsiv immunreaktion, vilket gör dem användbara i studier av immunologi och infektionssjukdomar. De har också en relativt låg aggressionsnivå jämfört med andra musstammar.

Det är värt att notera att även om BALB/c musen är en mycket använd modellorganism inom forskning, så kan resultaten som erhålls från studier på mus inte alltid direkt tillämpas på människor på grund av skillnader i genetik och fysiologi.

'Mjälte' är ett medicinskt begrepp som refererar till kroppens stora salivkörtlar, som ligger i huvudet och halsen. De två största mjältena är glandula parotis (öronmjälta) och submandibulär glandula (underkäkmjälta). Dessa körtlar producerar saliv som hjälper till att smida upp maten så att den blir lättare att svälja. Mjältena kan bli inflammerade eller infekterade, vilket kallas mjältinflammation (sialadentis) eller mjältinfektion (sialit). Andra medicinska tillstånd som kan drabba mjälten inkluderar tumörer och stenar i gångsystemet för saliven.

T-lymfocytsubset är ett samlingsbegrepp för de olika typerna av T-lymfocyter, som är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till det thymusvävnad där de mognar och differensieras till olika funktionella undergrupper, även kallade subsets.

De två huvudsakliga T-lymfocytsubsetterna är CD4+ T-hjälparceller (eller T-helperceller) och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller aktiverar och reglerar andra immunceller, såsom B-celler, macrofager och cytotoxiska T-celler, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

Andra viktiga T-lymfocytsubsetter inkluderar regulatoriska T-celler (Tregs), som hjälper till att kontrollera immunresponsen och förhindra autoimmunitet, samt naturligt dödande T-celler (NKT-celler), som har både T-cells- och naturliga dödsceller (NK-cells) funktioner.

Varje T-lymfocytsubset har unika fenotyper, cytokinprofiler och funktionella egenskaper som gör dem viktiga för att bekämpa olika typer av patogener och att underhålla homeostas i det immuna systemet.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

'Virussjukdomar i centrala nervsystemet' (CNS) är en övergripande term för sjukdomar som orsakas av att ett virus invaderar och infekterar hjärnan eller ryggmärgen. Virus kan nå CNS genom blodomloppet, direkt via nervändar eller genom att sprida sig från närliggande vävnader.

Exempel på virussjukdomar i centrala nervsystemet inkluderar:

1. HIV-associated neurologic disorder (HAND): Orsakas av human immunodeficiency virus (HIV) och kan leda till en rad olika neurologiska symtom, beroende på vilken del av CNS som är infekterad.
2. Viral meningitis: Inflammation av hjärnhinnorna (meninges) orsakad av ett virus. De vanligaste orsakerna är enterovirus och herpes simplex-virus 2.
3. Viral encephalitis: Inflammation av hjärnan orsakad av ett virus. Det kan vara mycket allvarligt och orsaka skada på nervceller, med symtom som feber, huvudvärk, förvirring, rörelse- eller sinnesstörningar.
4. Progressive multifocal leukoencephalopathy (PML): En dödlig infektion av centrala nervsystemet orsakad av JC-virus, som vanligtvis drabbar personer med nedsatt immunförsvar, till exempel HIV-smitta.
5. Rabies: En fatal zoonotisk virussjukdom som orsakas av rabiesvirus och överförs via djursbett eller -kontakt. Den infekterar CNS och kan leda till symtom som feber, muskelkramper, aggressivitet och slutligen koma och död.
6. Subacuta sclerosising panencephalitis (SSPE): En fatal progressiv neurologisk sjukdom orsakad av ett muterat measles-virus som infekterar CNS, vanligtvis upp till 10 år efter en första measlesinfektion.
7. Poliovirus: En enterovirus som kan leda till polio, en infektionssjukdom som orsakas av poliovirus och drabbar nervsystemet, vilket kan resultera i muskelsvaghet eller förlamning.

"Adoptive transfer" är ett begrepp inom immunologi och medicin, och refererar till en teknik där immunceller med specifika antikroppar eller cytokiner transplanteras från en individ till en annan, för att behandla olika sjukdomstillstånd. Detta kan användas som terapi vid cancer, autoimmuna sjukdomar och infektionssjukdomar.

I adoptiv överföringen fångas först immunceller, oftast T-celler, från den givande individens blod. Dessa celler behandlas sedan i laboratoriet så att de uttrycker specifika receptorer som kan känna igen och attackera patogener eller cancerceller i den mottagande individen. Sedan transplanteras de behandlade immuncellerna tillbaka till mottagaren, där de börjar arbeta för att eliminera sjukdomsorsakarna.

Denna teknik har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt vid behandling av blodcancer och andra typer av cancer som utvecklar resistens mot konventionell behandling. Adoptiv överföring kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar genom att införa immunceller som modulerar det immune systemet och hjälper till att minska inflammationen och skadan på kroppens egna vävnader.

Protein Tyrosine Phosphatase, Non-Receptor Type 22 (PTPN22) är ett protein som tillhör familjen Protein Tyrosine Phosphatases (PTPs), en grupp enzymer som regulerar cellsignalering genom att avlägsna fosfatgrupper från proteiner. PTPN22 saknar en transmembrandomän och kallas därför för Non-Receptor Type.

Specifikt är PTPN22 inblandat i negativ regulering av T-cellers immunrespons. Det gör detta genom att avreglera aktiviteten hos proteinkinaser som är involverade i signaltransduktionen, såsom ZAP-70 och Lck. Genom att avlägsna fosfatgrupper från dessa proteiner hämmar PTPN22 deras aktivitet och på så sätt modulerar immunresponsen.

Mutationer i PTPN22 har visats korrelera med ökad risk för autoimmuna sjukdomar som rheumatoid artrit, typ 1-diabetes och lupus erythematosus.

Th1-celler, eller CD4+ T-hjälpceller av typ 1, är en undergrupp av T-hjälpceller som producerar specifika typer av cytokiner, vilket gör att de spelar en viktig roll i cellmedierad immunitet. De aktiveras av antigenpresenterande celler och svarar genom att producera cytokiner såsom IFN-γ, TNF-α och IL-2, som främjar celldödlighet, inflammation och aktivering av andra immunceller. Th1-svaret är viktigt för att bekämpa intracellulära patogener såsom virus och intracellulära bakterier.

Inflammation is the body's natural response to injury or infection. It is a complex process that involves various cells, chemicals, and blood vessels in the affected area. The main goal of inflammation is to eliminate the initial cause of cell damage, clear out necrotic tissue and cellular debris, and initiate tissue repair.

The cardinal signs of inflammation are:

1. Rubor (redness) - This results from increased blood flow to the affected area due to vasodilation of local blood vessels.
2. Calor (heat) - The increased blood flow also leads to an increase in temperature in the affected region.
3. Tumor (swelling) - Fluid and immune cells accumulate in the tissue, causing it to swell.
4. Dolor (pain) - The release of inflammatory mediators like prostaglandins sensitizes nerve endings, leading to pain.
5. Functio laesa (loss of function) - The inflammation and accompanying symptoms can impair the normal functioning of the affected organ or tissue.

Inflammation can be classified into two types: acute and chronic. Acute inflammation is a short-term response that usually lasts for a few days, while chronic inflammation is a long-term response that can persist for weeks, months, or even years. Chronic inflammation is often associated with various diseases, such as autoimmune disorders, cardiovascular disease, and cancer.

"Molekylär härmning" (engelska: "molecular mimicry") är ett fenomen där en patogen (t.ex. en bakterie eller virus) har strukturer, som liknar värdorganismens (t.ex. människans) egna molekyler, vilket kan leda till att immunsystemet inte kan skilja på de två och därmed attackerar både patogenen och värdkroppen. Detta kan orsaka autoimmuna sjukdomar då immunförsvaret fortsätter att angripa kroppens egna celler eller vävnader även efter att patogenen eliminerats.

Myelin-associated glycoprotein (MAG) är ett transmembrant protein som finns i den yttre layern av myelinscheman som omger axonerna i centrala nervsystemet (CNS) och perifera nervsystemet (PNS). Proteinet är en viktig komponent i strukturen och funktionen hos myelinschemat, eftersom det hjälper till att stabilisera och underhålla dess integritet. MAG är också involverat i signalöverföringen mellan neuroner genom att modulera interaktionerna mellan axonen och glialcellerna. Defekter i MAG har associerats med neurologiska sjukdomar som multiple skleros och Charcot-Marie-Tooth syndrom.

'Myelin Proteolipid Protein' (PLP) refererar till ett protein som är ett viktigt komponent i den myelin som omger och skyddar nervcellers axoner i centrala nervsystemet hos däggdjur. Myelin består av flera olika proteiner och lipider, och PLP utgör ungefär 50% av alla proteiner i den kompakta myelinskalen. Det är kodat av genen PLP1 och har en viktig roll för struktur och funktion hos myelin. Avvikelser i PLP kan leda till neurologiska sjukdomar som exempelvis X-länkad demyeliniserande neuropati (XDP) och Pelizaeus-Merzbacher-syndromet (PML).

Experimental arthritis refers to the induction of joint inflammation and damage in animal models for the purpose of studying the disease process and testing potential new treatments. There are several ways to induce experimental arthritis in animals, including:

1. Antigen-induced arthritis: This is induced by injecting an antigen into the joint space, which leads to a local immune response and subsequent inflammation.
2. Adjuvant-induced arthritis: This is induced by injecting an adjuvant (an agent that enhances the immune response) into the animal, which leads to systemic inflammation and arthritis.
3. Spontaneous arthritis models: Some strains of animals, such as the DBA/1J mouse, develop arthritis spontaneously due to genetic factors. These models are useful for studying the natural history of the disease and testing new treatments.

It's important to note that these animal models do not fully replicate human arthritis but they can provide valuable insights into the pathophysiology of the disease and help in the development of new therapies.

Myasthenia gravis är en autoimmun sjukdom som kännetecknas av muskelsvaghet och snabbt tröttnande i skelettmuskulaturen. Sjukdomen orsakas av att antikroppar blockerar eller förstör receptorerna på muskelcellernas yta, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras till musklerna och leda till muskelsvaghet. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera dubblering av synen, problem med att tugga, svälja och tala samt muskelsvaghet i armar och ben. Myasthenia gravis behandlas vanligen med mediciner som hjälper att förbättra nervimpulsöverföringen till musklerna, men i vissa fall kan kirurgi vara aktuell.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Hashimoto's sjukdom, även känd som Hashimoto's thyroidit, är en autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem angriper och skadar sköldkörteln. Sköldkörteln producerar hormoner som styr bland annat metabolismen, tillväxten och utvecklingen. Hashimoto's sjukdom orsakas av att kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar sköldkörtelns vävnad och med tiden kan leda till en underaktiv sköldkörtel (hypotyreos). Symptomen på Hashimoto's sjukdom kan variera, men inkluderar ofta trötthet, viktminskning, känslighet för kyla, håravfall och förstoppning. Behandlingen av Hashimoto's sjukdom består vanligen av hormonersättningst Therapi med levotyroxin, ett syntetiskt thyroxinhormon.

Interferon typ II, även känt som IFN-γ (Interferon gamma), är ett cytokin som produceras främst av aktiverade T-lymfocyty och naturliga killerceller (NK-celler) under cellulär immunrespons. Det spelar en viktig roll i modulerandet av både den adaptiva och innata immunsvaret mot infektioner orsakade av virus, intracellulära bakterier och parasiter, samt i regleringen av celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

IFN-γ utövar sin biologiska aktivitet genom att binda till specifica receptorer på cellytan, vilket leder till aktivering av JAK-STAT-signaltransduktionsvägen och efterföljande transkriptionella förändringar av målgener. Dessa förändringar resulterar i en antiviral respons som inkluderar upphörande av virusreplikation, ökad presentation av antigener till T-celler och aktivering av andra immunceller såsom makrofager.

I patologiska sammanhang har IFN-γ visat sig ha en viktig roll i uppkomsten och underhållet av autoimmuna sjukdomar, kronisk inflammation och allvarliga former av COVID-19.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

'Myelinskidan' är ett lagertunge material som omger och skyddar nervcellers axoner i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) samt i det perifera nervsystemet. Den består huvudsakligen av fett och protein och har en vitaktig färg, varav den vita substansen i hjärnan och ryggmärgen utgörs till stor del av myelinskidor.

Myelinskidan har till uppgift att öka nervimpulsernas hastighet och skydda axonen från skada. Den bildas av en typ av glialceller som kallas oligodendrocyter i centrala nervsystemet och av Schwannceller i det perifera nervsystemet. Myelinskador, såsom multipel skleros (MS), kan orsaka neurologiska symtom som sängliggande, förlamningar, känselbortfall och smärta.

'Monoklonala antikroppar' är en typ av antikroppar som produceras av en enda klon av B-celler och har därför alla samma specifika antigenbindningsplats. De används inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, framför allt cancer och autoimmuna sjukdomar. Exempel på monoklonala antikroppar som används terapeutiskt är Rituximab, Trastuzumab och Infliximab.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

"Nervvävnadsproteiner" är ett mycket brett begrepp som kan omfatta alla proteiner som finns i nervvävnad, inklusive hjärna, ryggmärke och nerver. Detta kan inkludera strukturella proteiner som utgör grunden för celler och deras processer, signalproteiner som används för kommunikation mellan celler, samt enzymer och andra proteiner som har betydelse för nervvävnadens funktion och homeostas. Exempel på specifika proteiner inkluderar neurofilament, tubulin, aktin, kinas, ligander och receptorer.

Kvicksilverklorid (HgCl2) är ett vitaktigt, giftigt och luktfri pulver som lätt löser sig i vatten. Det bildas när kvicksilver reagerar med saltsyra och används inom medicinen som starkt desinfektionsmedel och som behandling mot akut svampinfektion i huden. Det är även ett vanligt laboratorireagens. På grund av sitt höga toxicitet och miljöpåverkan så används det alltmer sällan inom medicinen idag.

Lupusnefrit är en komplikation till autoimmunsyndromet systemisk lupus erythematosus (SLE), som orsakas av inflammation i njurarna. Den medicinska definitionen av lupusnefrit är inflammation i nefron, de grundläggande enheterna i njuren som filtrerar blodet.

Lupusnefrit kännetecknas av att antikroppar reagerar med komponenter i njurarna och orsakar skada på glomerulii, kapillärnäten i njurarna som är ansvariga för filtreringen. Detta kan leda till proteinuri (protein i urinen), hematuri (blod i urinen) och nedsatt njurfunktion.

Lupusnefrit klassificeras ofta i olika grader beroende på svårighetsgraden av inflammation och skadan, från klass I till klass VI. Klass I innebär mild inflammation utan skada på glomerulii, medan klass VI innebär sjukligt förändrade njurar som kan kräva dialys eller en njurtransplantation.

Forkhead-transkriptionsfaktorer (FOX) är en familj av transkriptionsfaktorer som innehåller ett välbevarat DNA-bindningsdomäne, känt som Forkhead box-domänen. Dessa proteiner deltar i regleringen av en mängd cellulära processer, inklusive cellytocykl, differentiering, apoptos och metabolism. Varje FOX-protein har specifika funktioner beroende på vilken typ av cell de uttrycks i och under vilka förhållanden. De kan agera som aktivatorer eller repressorer av transkription beroende på vilka andra proteiner de interagerar med. Genom att kontrollera genuttrycket på olika gener, hjälper FOX-proteinerna att styra cellens öde och funktion under dess livscykel.

Inflammation i ögats druvhinna, även känt som "uvetis" eller "uvitis", är en uppsättning symptom som orsakas av inflammation i den del av ögat som kallas druvhinnan (ukkoes). Druvhinnan är ett tunt skikt av transparent bindväv som täcker ytan på ögats baksida och reflekterar ljuset för att hjälpa till att skapa en skarp bild på näthinnan.

Inflammation i druvhinnan kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma, operationer och exponering för toxiska substanser. Symptomen på uvetis kan inkludera rodnad, smärta, ökad känslighet för ljus, sårbarhet för infektioner, förändringar i synen och sekret som läcker ut från ögat.

Inflammationen i druvhinnan kan leda till komplikationer såsom skador på näthinnan, glaukom, katarakt och ögonförslitning om den inte behandlas tillfälligt. Behandlingen av uvetis beror på orsaken till inflammationen och kan innebära användning av antiinflammatoriska läkemedel, antibiotika eller andra typer av mediciner som ges systematiskt eller som appliceras direkt på ögat. I vissa fall kan kirurgi vara nödvändig för att behandla komplikationer eller för att kontrollera inflammationen.

Vaskulit är en allmän benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av inflammation i väggarna på blodkärl. När detta specifikt berör de blodkärl som försörjer centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) kallas det centrala nervsystemets vaskulit.

Centrala nervsystemets vaskulit kan orsaka en rad symtom beroende på vilka nerver eller delar av hjärnan som drabbas. Symptomen kan inkludera bland annat huvudvärk, yrsel, minnesförlust, koncentrationssvårigheter, förvirring, humörsvängningar, svårigheter att tala eller svälja, muskelsvaghet, rörelsemönstringsförändringar och i värsta fall koma.

Det är viktigt att notera att centrala nervsystemets vaskulit kan vara ett symtom på en underliggande sjukdom, såsom autoimmuna sjukdomar, infektioner eller cancer. Därför behöver en diagnos ställas av en läkare och behandlingen beror på den underliggande orsaken till sjukdomen.

Pemphigus är en grupp sällsynta, autoimmuna hudsjukdomar som karaktäriseras av blåsor och sår på huden och slemhinnor. Det uppstår när kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar desmosomer, de proteiner som håller samman hudceller (keratinocyter). Detta orsakar en separation av cellerna från varandra, vilket resulterar i blåsor och sår.

Det finns två huvudtyper av pemphigus:

1. Pemphigus vulgaris: Den vanligaste formen av sjukdomen, som ofta drabbar munnen och andra slemhinnor innan den sprider sig till huden. Blåsorna är vanligtvis stora, flata och lätta att bryta på.
2. Pemphigus foliaceus: Denna form av sjukdom drabbar huvudsakligen huden och orsakar mindre, skorpbildande blåsor som är svårare att bryta än de hos pemphigus vulgaris.

Båda formerna av pemphigus kan vara livshotande om de inte behandlas korrekt. Behandlingen innefattar vanligen immunosuppressiva läkemedel som minskar aktiviteten hos det överaktiva immunsystemet, samt lokal vård av sår och blåsor för att förebygga infektioner.

Immunologiska modeller är matematiska eller datorbaserade representationer av olika aspekter av immunsystemet och dess interaktioner med patogener, såsom virus och bakterier. Dessa modeller används för att simulera och förutsäga hur olika faktorer, som antigenstruktur, cellpopulationer och cytokiner, påverkar immunsvar och sjukdomsförlopp. Immunologiska modeller kan vara mycket enkla, med några få variabler, eller mycket komplexa, med tusentals variabler och icke-linjära interaktioner. De kan användas för att undersöka grundläggande immunologiska principer, testa hypoteser om sjukdomsmekanismer eller utvärdera effektiviteten av olika vacciner och terapeutiska strategier.

'Lupus vulgaris' är en medicinsk term som används för att beskriva en form av sårig hudsjukdom orsakad av en kronisk infektion med mykbakterier, särskilt Mycobacterium tuberculosis. Detta tillstånd karaktäriseras vanligtvis av ett långsamt växande, rosa eller rödaktigt, krustigt och/eller skör hudutslag som ofta ses på ansikte, öron, nacke och extremiteter. Skador på näsa och kinder kan leda till destruktion av brosk och benstruktur, vilket kan ge upphov till deformitet. Lupus vulgaris är ett sällsynt tillstånd i industrialiserade länder, men det förekommer fortfarande i vissa delar av världen där tuberkulos är vanligare.

Alopecia areata är en autoimmun sjukdom som orsakar håravfall. Det sker när kroppens immunsystem angriper hårsäckarna, vilket stoppar hårets tillväxt. Alopecia areata kan leda till olika grader av håravfall. Några personer med alopecia areata förlorar endast små områden av håret, medan andra kan förlora allt hår på huvudet och kroppen.

Typiska tecken och symptom på alopecia areata inkluderar:

* Plötsligt uppträdande av en eller flera runda, glatta, helt skalade områden på huvudet eller kroppen där håret har fallit ut.
* Förlust av ögonbryn eller ögonlashes.
* Små "isig" kännetecken (vita, smala strimlor) på nagelarna.
* Klumpiga, suddiga eller splittrade naglar.

Alopecia areata kan drabba personer av alla åldrar och etniciteter. Det är dock vanligare hos barn och unga vuxna. Alopecia areata tenderar att vara mer allvarlig om den uppstår i barndomen.

Det finns ingen botemedel för alopecia areata, men behandling kan hjälpa till att stimulera hårsäckarna och främja hårtillväxten igen. Behandlingar som ofta används inkluderar kortisonpreparat, immunmodulerande läkemedel och minoxidil. I vissa fall kan fotografiövervakning och psykologiskt stöd vara till hjälp för att hantera de emotionella aspekterna av sjukdomen.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

Neuroglia, även känt som glial cells, är stödjevävnad i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos djur. De utgör ungefär hälften av hjärnbalansens volym och har länge antagits vara passiva underhållsceller, men nyligen forskning visar att de också kan ha en aktiv roll i informationsprocesseringen.

Det finns fyra huvudtyper av neuroglia: astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller. Astrocyter är de vanligaste glialcellerna och hjälper till att underhålla neuroner, reglera transmissionen av signalsubstanser i synapsen och underhåll och reparera hjärnan efter skada. Oligodendrocyter producerar myelin som isolerar axoner (långa utskott från neuroner) och ökar nervimpulsens hastighet. Ependymceller liner ventrikelsystemet, en serie håligheter i hjärnan fyllda med cerebrospinalvätska, och hjälper till att producera den vätskan. Mikrogliaceller är immunförsvarsceller som hjälper till att försvara nervsystemet mot infektioner och skador.

Medicinskt sett betyder "möss, mutanta stammar" ungefär att man har modifierat gener hos möss genom en artificiell process, vilket resulterar i att deras fenotyp (kroppslig utseende och funktion) skiljer sig från den ursprungliga, eller "vilda", populationen.

En mutant stam är en grupp möss som har en gemensam genetisk förändring (mutation), vilket ger dem alla en specifik egenskap eller fenotyp. Dessa mutationer kan vara spontana, men oftare orsakas de av att forskare introducerar en förändring i deras DNA genom att använda tekniker som genetisk manipulation eller mutagenes.

Detta är viktigt inom biomedicinsk forskning eftersom det möjliggör studier av specifika gener och deras roll i olika sjukdomar, funktioner och processer hos levande organismer. Genetiskt modifierade möss kan användas för att undersöka hur en viss gen fungerar eller hur den påverkar en viss sjukdom, eftersom forskare kan skapa populationer med specifika genetiska förändringar och jämföra dem med kontrollgrupper.

Det immunsystemet är ett komplext nätverk av celler, vävnader och molekyler som arbetar tillsammans för att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus, bakterier, svampar och parasiter. Det gör detta genom att känna igen och svara på sådana hot med olika former av immunrespons.

Det finns två huvudsakliga delar av det immunsystemet: det adaptiva eller specifika immunsvaret och det omedelbara eller icke-specifika immunsvaret. Det omedelbara immunsvaret är den första linjen av försvar och innefattar fysiska barriärer som huden och slemhinnor, kemiska signaler som komplementsystemet och cellulära responsen från vita blodkroppar som neutrofila granulocyter och naturligt mördande celler.

Det adaptiva immunsvaret är en mer specifik och minnesbaserad respons som utvecklas över tid efter att kroppen har exponerats för ett antigen för första gången. Detta innefattar två typer av immunceller: T-lymfocyter (eller T-celler) och B-lymfocyter (eller B-celler). När dessa celler aktiveras producerar de specifika proteiner, såsom antikroppar från B-celler och cytokiner från T-celler, som hjälper till att eliminera den främmande invaderaren.

Ett viktigt koncept inom det immunsystemet är själv/främmande-diskrimineringen, vilket innebär att det immunsystemet kan skilja på egna (själv) och främmande (icke-själv) molekyler. Detta är viktigt för att undvika autoimmuna sjukdomar där det immunsystemet attackerar kroppens egna vävnader och organ.

'Nervsystemets missbildningar', även kända som neurala tube defects (NTD), är en grupp med medfödda defekter orsakade av oregelbunden utveckling under fostertiden. Dessa defekter berör det nervsystemet och kan variera i allvarlighetsgrad. De två vanligaste formerna av NTD är anencefali och spina bifida.

Anencefali uppstår när hjärnan och huvudet inte formas korrekt under fostrets utveckling, vilket orsakar en mycket allvarlig defekt där barnet saknar delar av hjärnan och skallbenet. Barn med anencefali föds oftast döda eller lever endast några timmar eller dagar.

Spina bifida är en defekt i ryggkotornas slutplatta, vilket orsakar att ryggraden och nerverna i ryggmärgen inte utvecklas korrekt. Det finns olika grader av spina bifida, men de vanligaste formerna är spina bifida occulta och spina bifida manifesta. Spina bifida occulta är den mildare formen där ryggkotorna inte stängs fullständigt, men det saknas ofta symtom eller endast finns små tecken som en liten hudplugg eller en liten knöl på ryggen. Spina bifida manifesta är allvarligare och kan orsaka neurologiska skador som ledar till svaga ben, muskelsvaghet, förlamning, sängliggande blåsa och/eller förstoppning, samt sensorisk störning i underlivet.

NTD beror ofta på en kombination av genetiska och miljömässiga faktorer, inklusive brist på folsyra under graviditeten. För att minska risken för NTD rekommenderas alla kvinnor som planerar att bli gravida att ta 400 mikrogram (0,4 milligram) folsyra dagligen innan graviditeten och under de första tre månaderna av graviditeten.

Dendritiska celler (DCs) är en typ av immunceller som spelar en central roll i att initiera och reglera immunsvar. De är en del av vår kropps försvarssystem och hjälper till att identifiera och svara på främmande ämnen, såsom virus, bakterier och tumörceller.

DCs har fått sitt namn efter sin unika morfologi, med långa utskott (dendriter) som de använder sig av för att fånga upp och analysera material från omgivningen. När en DC fångar upp ett främmande ämne börjar den bearbeta det och presentera dess beståndsdelar på sin yta, så kallade antigener, tillsammans med olika signaler som aktiverar andra immunceller.

Det finns två huvudtyper av DCs: konventionella dendritiska celler (cDCs) och plasmacytoid dendritiska celler (pDCs). cDCs är specialiserade i att presentera antigen till T-celler, en typ av immuncell som hjälper till att koordinera immunsvaret. pDCs däremot producerar stora mängder interferon när de aktiveras, ett ämne som hjälper till att skydda kroppen mot virusinfektioner.

I sin helhet är DCs viktiga regulatorer av immunsvaret och har potentialen att användas inom medicinen för att behandla olika sjukdomar, såsom cancer och autoimmuna sjukdomar.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

CD-antigen (Cluster of Differentiation) er en type overflateproteiner som finnes på celloverflaten til mange forskjellige typer av hvite blodceller, inkludert lymfocytter og monocytter. CD-antigener brukes som markører for forskjellige celltyper og er viktige for å forstå forskjellene mellom de ulike typer av immunceller og deres funksjoner.

CD-antigener er også viktige mål for immunterapy, som for eksempel monoklonale antistoff, som brukes i behandlingen av mange typer av kraftige sykdommer som kreft og autoimmune lidelser. CD-antigener er også viktige for å forstå hvordan immunsystemet fungerer og hvordan det kan bli styrt i ulike patologiske tilstander.

Tymektomi är en medicinsk term som refererar till en kirurgisk procedure där delar av mittöronbenet, även kallat tyttan, tas bort. Detta görs vanligtvis för att lindra symptomsammansättningar orsakade av Ohrs tumörer eller andra tillstånd som påverkar strukturen och funktionen hos mittöronbenet. Tymektomin kan även ingå i en större operation, såsom translabyrintotomi, för att ge bättre tillgång till innerörat.

En nervcellsutskott, också känt som ett neurit eller axon, är en utlöpare från en nervcell (neuron) som används för att överföra elektriska signaler, eller impulser, till andra nerver, muskler eller körtlar i kroppen. Detta gör att nervcellen kan kommunicera med andra celler och hjälpa till att koordinera olika funktioner i kroppen. Nervcellsutskott kan vara myltingar (myelinerade) eller icke-myltingar (amylinerade), beroende på om de är täckta med en myelinhinnan som hjälper till att skydda och isolera nervimpulsen under överföringen.

'Giftstruma' är ett medicinskt tillstånd där magsäcken och/eller tarmsystemet har blivit förlamat eller påverkats negativt efter exponering för ett toxiskt ämne, vanligtvis en giftig substans. Detta kan orsaka symtom som illamående, kräkningar, buksmärtor och i allvarliga fall undernäring och död, beroende på typen och mängden av toxinet. Giftstruma behandlas vanligtvis genom att avlägsna toxinet så snart som möjligt, stödja patientens andnings- och cirkulationsfunktioner och ge understödjande vård beroende på symtom.

'CNS-aktiva medel' refererar till läkemedel eller andra substanser som påverkar Centrala Nervösa Systemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. Dessa medel kan antingen stimulera eller hämma nervcellernas funktion, beroende på deras mekanism av verkan. Exempel på CNS-aktiva medel är sedativa, stimulanter, antidepressiva, antipsychotiska läkemedel och opiater.

Receptorer: Inom medicinen refererar receptorer till speciella proteiner på cellens yta eller inne i cellen som är involverade i cellernas kommunikation och signalering. De kan aktiveras av olika signalsubstanser, såsom hormoner, neurotransmittorers eller till exempel signalsubstanser från immunsystemet. När en signalsubstans binder till receptorn utlöses en kaskad av intracellulära händelser som kan leda till att cellen startar en viss funktion eller process.

Antigen: Ett antigen är ett ämne, oftast ett protein eller kolhydrat, som kan identifieras och binder till specifika immunceller i kroppen, såsom T-celler och B-celler. Antigener kan vara främmande substanser, till exempel virus, bakterier eller parasiter, men de kan också vara delar av vår egen kropp, som i fall av autoimmuna sjukdomar. När ett antigen binds till en T-cell eller B-cell aktiveras den och startar en immunrespons mot det aktiva antiginet.

T-celler: T-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en viktig del av vårt immunsystem. De produceras i röda benmärgen och mognar i tarmens lymfatvävnad. När de aktiverats kan T-celler direkt attackera och döda virus-infekterade celler eller hjälpa till att aktivera andra immunceller, såsom B-celler, för att producera antikroppar mot främmande ämnen. T-celler har receptorer på sin yta som kan känna igen och binda till specifika antigener. När en T-cell binds till sitt specifika antigen aktiveras den och börjar att producera cytokiner, proteiner som koordinerar immunresponsen.

CTLA-4, eller Cytotoxic T-Lymphocyte Associated Protein 4, är ett transmembrant protein som uttrycks på aktiverade T-celler. Det fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering och hjälper till att kontrollera immunresponsen för att förhindra överaktivitet eller autoimmunitet. CTLA-4 agerar genom att konkurrera med CD28 om bindning till kostimulerande molekyler på antigenpresenterande celler, vilket minskar T-cellaktiveringen.

CTLA-4 är ett viktigt mål för immunterapi vid behandling av cancer, eftersom blockering av CTLA-4 kan öka aktiviteten hos tumörspecifica T-celler och leda till bättre svar på cancerväxten. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som aspirin har visat sig minska risken för cancer genom att öka uttrycket av CTLA-4 på tumörceller, vilket kan leda till större immunrespons och bättre kontroll av cancerväxten.

Demylinerande sjukdomar är en grupp av neurologiska tillstånd som kännetecknas av skada och förlust av myelinscheman, ett vitt, fettrikt lagert material som omger andras nervceller (axoner) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller perifera nervsystemet (nervtrådar utanför hjärnan och ryggmärgen). Myelinscheman fungerar som en isoleringsskiva runt axonen, vilket möjliggör snabb och effektiv ledning av nervimpulser. När myelinet skadas eller förloras kan nervimpulserna påverkas, vilket kan orsaka diverse neurologiska symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Exempel på demylinerande sjukdomar inkluderar multipel skleros (MS), neuromyelitis optica (NMO), akut disseminerad encefalomyelit (ADEM), transversell myelit och Guillain-Barrés syndrom. Dessa tillstånd kan orsakas av olika faktorer, inklusive autoimmuna reaktioner, infektioner, genetiska faktorer och okända orsaker. Behandlingen för demylinerande sjukdomar varierar beroende på typ och allvarlighetsgrad, men kan innefatta immunosuppressiva behandlingar, antiinflammatoriska läkemedel, fysioterapi och rehabilitering.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

'Fenotyp' är ett begrepp inom genetiken och betecknar de observerbara egenskaper, drag eller karaktärer hos en individ som resulterar från den specifika kombinationen av arv (genotyp) och miljöpåverkan. Fenotypen kan vara fysiska egenskaper såsom ögonfärg, storlek och form, men även beteendemässiga drag som intelligens och personlighet. Fenotypen uttrycks genom interaktionen mellan genotypen och olika miljöfaktorer som livsstil, näringsintag, sjukdomar med mera.

Sjukdomsmottaglighet (disease susceptibility) är ett medicinskt begrepp som refererar till den grad av sannolikhet eller benägenhet en individ har att utveckla en viss sjukdom eller tillstånd under sin livstid. Den kan vara inneboende (genetisk) eller akvired (miljöbetingad), och kan påverkas av en rad olika faktorer som ålder, kön, genetik, levnadsvanor, miljö och immunförsvar.

Det är värt att notera att sjukdomsmottaglighet inte garanterar att en individ kommer att utveckla en viss sjukdom, men bara att de har en högre risk än andra.

Hjälpar-T celler, även kända som CD4+ T celler eller T-hjälpare, är en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. De hjälper till att koordinera och reglera immunsvar genom att sekretera cytokiner och andra signalsubstanser som styr aktiviteten hos andra immunceller. Hjälpar-T celler kan också direkt interagera med andra immunceller, såsom B-celler och cytotoxiska T-celler, för att hjälpa till att koordinera deras funktioner och stärka immunsvaret. De kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) som visar upp fragment av främmande proteiner på sin yta i kombination med MHC klasse II molekyler. När hjälpar-T cellen binds till detta komplex aktiveras den och börjar sekretera cytokiner för att hjälpa till att koordinera immunsvaret.

Biliär levercirros (eller biliar cirros) är en specifik typ av levercirros där det primära skadan orsakas av skador på de små gallgångarna (kanaliculer) i levern som transporterar gallflüssiga från levercellerna till gallblåsan. Detta leder till att gallflüssiga ansamlas i levern, vilket kan orsaka skada på levercellerna och leda till fibros och eventuellt cirros.

Det finns två huvudtyper av biliär levercirros: primär biliär cirros (PBC) och sekundär biliär cirros. PBC är en autoimmun sjukdom där kroppen attackerar de små gallgångarna i levern, medan sekundär biliär cirros orsakas av andra sjukdomar eller skador som skadar gallgångarna, till exempel infektion, alkoholmissbruk eller vissa mediciner.

Symptomen på biliär levercirros kan variera, men kan inkludera trötthet, mjölksyrlig urin, ljust gulbrun avföring, pruritus (kronisk klining), ödem och ascites (fluidansamling i buken). Behandlingen av biliär levercirros beror på sjukdomens orsak och kan inkludera mediciner för att lindra symptomen, behandlingar för att reducera skadan på levern och eventuellt levertransplantation.

'Peptidfragment' är ett begrepp inom biokemi och molekylärbiologi. Det refererar till en kort sekvens av aminosyror som har beenadrots från ett större peptidmolekyl eller protein. Peptidfragment kan bildas genom nedbrytning av proteiner med hjälp av enzymer, kemiska metoder eller andra processer.

I medicinskt sammanhang kan analys av peptidfragment användas för att studera struktur och funktion hos proteiner, såväl som för att identifiera specifika aminosyresekvenser som är associerade med sjukdomar eller andra patologiska tillstånd.

Nervsystemets skador, också kända som nervskador, är skador eller skadegörande tillstånd som påverkar nervceller eller nerver. Nervceller, även kallade neuroner, är specialiserade celler som transmiterar och bearbetar information i form av elektriska impulser och kemiska signaler. Nerver är samlingar av nervceller och stödjande strukturer som bildar kommunikationsvägar mellan olika delar av kroppen.

Nervsystemets skador kan vara primära, orsakade direkt av en skada eller sjukdom som påverkar nervceller eller nerver, eller sekundära, orsakade av komplikationer från andra skador eller sjukdomar.

Exempel på olika typer av nervsystemets skador inkluderar:

1. Skador på centrala nervsystemet (CNS): CNS-skador drabbar hjärnan och ryggmärgen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom huvudtrauma eller ryggradsförlamning, eller av sjukdomar som stroke, multipel skleros (MS), Parkinson's disease och Alzheimer's disease.
2. Perifera nervsystemets skador (PNS): PNS-skador drabbar de nerver som förbinder hjärnan och ryggmärgen med resten av kroppen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom frakturer eller skador på muskler och senor, eller av sjukdomar som diabetes, Guillain-Barré syndrom och karbomatidos.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa är progressiva sjukdomar som orsakas av en nedbrytning av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Parkinson's disease, Alzheimer's disease, Huntington's disease och amyotrofisk lateralskleros (ALS).
4. Neuropatiska smärtsjukdomar: Dessa är sjukdomar som orsakar kronisk smärta i nerverna. De kan vara relaterade till skador, sjukdomar eller inte ha någon känd orsak. Exempel på neuropatiska smärtsjukdomar inkluderar diabetisk neuropati, postherpetisk neuralgi och komplex regional smärta syndrom (CRPS).

Behandlingen av nervskador varierar beroende på typen och svårighetsgraden. Den kan omfatta medicinering, fysikalisk terapi, kirurgi, rehabilitering och livsstilsförändringar. I vissa fall kan också komplementär och alternativ medicin vara till hjälp.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

Natural immunity, also known as innate immunity or non-specific immunity, refers to the body's first line of defense against infection and foreign substances. It is a natural, inborn protection that a person has from birth and does not require prior exposure to a particular pathogen or vaccine.

Natural immunity includes physical barriers such as the skin and mucous membranes, chemical barriers such as stomach acid and enzymes, and cellular barriers such as white blood cells (leukocytes) that attack and destroy foreign substances. Natural immunity also includes inflammation, fever, and other nonspecific responses to infection or injury.

Natural immunity provides broad protection against a wide range of pathogens, but it is generally not as specific or long-lasting as adaptive immunity, which develops after exposure to a particular pathogen or vaccine and involves the production of antibodies and immune cells that are tailored to recognize and respond to that specific pathogen.

It's important to note that natural immunity does not provide complete protection against all infections or diseases, and it can be overwhelmed by large numbers of pathogens or particularly virulent strains. Therefore, vaccines and other medical interventions are often necessary to boost or supplement natural immunity and prevent the spread of infectious diseases.

Immunfaktorer, även kända som immunmodulerande faktorer, är signalmolekyler som produceras och sekreteras av celler inblandade i det immuna systemet. Deras funktion är att modulera, reglera och stödja immunresponsen genom att aktivera, attrahera eller hämmas olika celler och molekyler involverade i den immunologiska responsen.

Immunfaktorer inkluderar:

1. Cytokiner: proteiner som verkar som signalmolekyler mellan celler, såsom interleukiner (IL), interferoner (IFN) och tumörnekrosfaktorer (TNF). De kan vara pro-inflammatoriska eller anti-inflammatoriska beroende på deras funktion.

2. Kemokiner: små proteiner som attraherar vita blodkroppar till områden med infektion eller skada genom att binda till specifika receptorer på cellmembranet.

3. Komplementfaktorer: en grupp proteinaser som aktiveras i ett kaskadliknande system för att underlätta fagocytos, inflammation och immunresponser.

4. Akutfasproteiner: proteiner som produceras av levern under akuta inflammatoriska tillstånd, såsom C-reaktivt protein (CRP) och serumamyloid A (SAA). De hjälper till att rekryterar vita blodkroppar till området och aktivera immunresponsen.

5. Immunoglobuliner: antikroppar som produceras av B-celler för att binda till specifika antigener och neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

6. Vävnadsfaktorer: proteiner som produceras av celler i olika vävnader för att stödja immunresponsen, såsom surfaktantproteiner och mukoproteiner.

I am not a medical expert, but I can tell you that the term "bräss" is not a standard medical term in English. However, I believe you may be asking for a medical definition of "breast."

In medical terms, a breast is a part of the female anatomy that contains the mammary glands and surrounding tissue. The primary function of the breast is to produce milk for feeding infants. It consists of lobules (glandular tissue), ducts (tubes that carry milk from the lobules to the nipple), fatty tissue, ligaments, blood vessels, nerves, and lymphatic tissue.

The breasts are located on the front of the chest wall, above the muscles and below the skin. They come in various shapes and sizes, and their development is influenced by factors such as genetics, hormonal changes, age, and weight. It's essential to have regular breast examinations and mammograms to ensure early detection of any abnormalities or potential health issues, such as breast cancer.

"Genuttrycksreglering, också känd som epigenetik, refererar till de mekanismer som kontrollerar aktiveringen eller stängningen av gener utan att ändra den underliggande DNA-sekvensen. Detta inkluderar processer som DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition, vilka kan påverka cellens funktion och dess svar på miljöfaktorer. Genuttrycksregleringen spelar en viktig roll under utvecklingen, då det kontrollerar när och var gener ska aktiveras eller stängas av för att ge upphov till de specifika egenskaper hos olika celltyper."

Polyendokrinopati, autoimmunitet är en samling sjukdomar där kroppens immunsystem angriper och skadar flera endokrina körtlar. Detta leder till oförmåga hos körtlarna att producera nödvändiga hormoner i rätt mängd, vilket kan orsaka olika symptom beroende på vilka körtlar som är drabbade. Exempel på endokrina körtlar som kan vara drabbade inkluderar sköldkörteln, bukspottkörteln, kanslakörteln och binjurarna.

Symptomen på polyendokrinopati, autoimmunitet kan variera beroende på vilka körtlar som är drabbade, men kan inkludera trötthet, viktminskning, hjärtklappning, svettningar, känsla av rysningar, förändringar i blodsockret och försämrad tolerans för stress. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, blodprover som visar på höga nivåer av autoantikroppar och avbildande tester som kan visa skador på körtlarna. Behandlingen består ofta av hormonersättningst Therapi och behandling av underliggande sjukdom orsaker.

"Fall-kontrollstudie" är en epidemiologisk studietyp där syftet är att undersöka samband mellan en utsatthet (exempelvis en viss beteendefaktor eller exponering) och ett sjukdomsfall. Studien jämför personer med sjukdomen (kallade "fall") med personer som inte har sjukdomen (kallade "kontroller"). Genom att jämföra dessa två grupper kan man se om det finns några skillnader mellan dem vad gäller utsattheten.

Det är viktigt att kontrollgruppen är så lik fallgruppen som möjligt, förutom sjukdomen, för att studien ska ge tillförlitliga resultat. Kontrollerna väljs ofta från samma population som fallen och matchas efter demografiska faktorer som ålder, kön och socioekonomisk status.

Fall-kontrollstudier är användbara när det är svårt att identifiera en representativ grupp av icke-sjuka personer i förväg, till exempel vid sällsynta sjukdomar eller då sjukdomen har lång inkubationstid. Dessa studier kan ge ett snabbt och kostnadseffektivt svar på frågor om orsakssamband mellan en utsatthet och ett sjukdomsfall.

Hjärn- och ryggmärgsinflammation, även känd som meningit, är en infektion som orsakas av virus eller bakterier och som orsakar inflammation i huden som täcker hjärnan och ryggmärgen (hårda meningerna). Den kan också leda till inflammation i det omgivande vävnaden och i hjärnan själv.

Meningit kan orsaka allvarliga symptom, inklusive hög feber, intensiva huvudvärk, kräkningar, stelhet i nacken, yrsel, förvirring, ljuskänslighet och ibland hudutslag. I vissa fall kan meningit leda till livshotande komplikationer, såsom hjärnskador, blodförgiftning eller dödsfall om den inte behandlas omedelbart.

Det är viktigt att söka medicinsk vård omedelbart om man misstänker meningit, eftersom en tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen betydligt. Behandlingen av meningit beror på vilken typ av infektion som orsakar den och kan innefatta antibiotika eller antivirala läkemedel, samt stödjande vård för att hantera symtom och komplikationer.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

En svampinfektion i centrala nervsystemet (CNS) är en infektion som orsakas av en svampart och drabbar hjärnan eller ryggmärgen. Detta kan inträffa när en svampinfektion, till exempel kryptokockos, sprider sig från andra delar av kroppen via blodomloppet. Symptomen på en svampinfektion i CNS kan variera beroende på orsaken och kan inkludera huvudvärk, feber, kräksjuka, förvirring, minnesförlust, muskelstelhet, svaghet, balansproblem och i värsta fall koma. Behandlingen av en svampinfektion i CNS är ofta baserad på antimykotiska läkemedel som kan ges oralt eller intravenöst.

In situ-hybridisering (ISH) är en teknik inom molekylärbiologi som används för att detektera och lokalisera specifika DNA- eller RNA-sekvenser i celler eller vävnader. Tekniken bygger på hybridisering av komplementära sequensemolekyler, vanligtvis små fluorescerande eller radioaktivt märkta probar (eller sonder), till målsekvensen in situ i den fysiska positionen där de finns i cellen eller vävnaden.

Denna metod används ofta för att undersöka genuttryck, genernas aktivitet och lokalisering samt för att detektera specifika virus eller patogener inom diagnostiska tillämpningar. In situ-hybridisering kan utföras som en manuell process eller med hjälp av automatiserade system, och det finns också olika varianter av tekniken, såsom FISH (Fluorescens in situ-hybridisering) och CISH (Chromogenisk in situ-hybridisering).

"Antigen" er en medisinsk term som refererer til et stoff som kan aktivere immunsystemet og fremkalde en immunrespons. Antigener består vanligvis av strukturer som kaller T-cellsreseptorer og B-cellsreseptorer, som er spesielle proteiner på overflater av hvite blodlegemer kalt T-celler og B-celler. Når et antigen binder til en av disse reseptorer, aktiveres immunsystemet for å bekjempe det fremmede stoffet. Antigener kan være proteiner, kulhydrater, lipider eller andre molekyler som finnes på overflater av bakterier, svamp, virus, parasitter eller andre substances som ikke tilhører kroppen.

Den medicinska definionen av "blod-hjärnbarriären" (BHB) är ett system av cellmembran som kontrollerar och begränsar utbytet av substanser mellan blodomloppet och centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Den består huvudsakligen av endotelceller i de små blodkärlen som försörjer hjärnan, vilka är sammanbundna av täta skrynklor som begränsar vad som kan diffundera över till det omgivande vävnaden. Dessutom finns det en underlagrad basalmembran och glialceller (särskilt astrocyter), vilka bidrar till att upprätthålla och reglera barriärens integritet och funktion.

BHB har till syfte att skydda hjärnan från skadliga substanser, toxiner och patogener som kan finnas i blodet, samtidigt som den tillåter nödvändiga näringsämnen, hormoner och signalsubstanser att passera över för att underhålla och kommunicera med nervcellerna (neuroner). Den här selektiva permeabiliteten gör att BHB är av stor betydelse för hjärnans homeostas och funktion. Vissa sjukdomar, skador och läkemedel kan dock påverka BHBs integritet och leda till en störd hjärnfunktion.

'Autonoma nervsystemets sjukdomar' (autonomic disorders) är en grupp medicinska tillstånd som beror på problem med det autonoma nervsystemet, som styr automatiska kroppsfunktioner såsom hjärtslag, andning, puls, blodtryck, sockernivåer, svettningar, tarmrörelser och pupillreaktion.

Det autonoma nervsystemet har två delar: den sympatiska delen som förbereder kroppen för aktivitet (känt som 'fight or flight'-svaret) och den parasympatiska delen som hjälper till att vila och restaurera kroppen.

Några exempel på autonoma nervsystemets sjukdomar inkluderar:

* Multipel systematrofi (MSA): en neurologisk sjukdom som orsakas av skador på de celler i hjärnan och ryggmärgen som styr autonoma nervsystemet.
* Primärt autonomt sammanbrott (POTS): ett tillstånd där kroppen har svårt att reglera blodtrycket, vilket kan leda till yrsel, svimningar och trötthet.
* Neurogen orsakad hypotoni: en sjukdom som orsakas av skador på det autonoma nervsystemet och som resulterar i lågt blodtryck.
* Autonom neuropati: en skada på de nerver som styr autonoma funktioner, ofta orsakad av diabetes eller andra sjukdomar.

Symptomen på autonoma nervsystemets sjukdomar kan variera beroende på vilken del av systemet som är drabbad och hur allvarligt tillståndet är. Behandlingen beror också på vilket tillstånd som ligger bakom, men kan inkludera mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.

Astrocyter är en typ av stödjecell i centralnervösystemet (CNS), som hjälper till att bilda neuroglia, även känd som nervvävnad. De är den vanligaste typen av glialcell i CNS och spelar en viktig roll i underhåll och funktion av neuroner (nervcellerna).

Astrocyter har många funktioner, inklusive:

1. Underhåll av homeostas: De hjälper till att reglera jonbalansen och näringsomsättningen i den centrala nervsystemet.
2. Buffring av neurotransmittorer: De tar upp och bort neurotransmittorerna efter de har skickat sin signal, för att säkerställa att signalsystemet inte störs.
3. Skydd av blod-hjärnbarriären: De hjälper till att reglera vad som kan passera från blodomloppet in i hjärnan.
4. Stöd av neuroner: De bildar en strukturell stödjande ramverk runt neuronerna och hjälper till att fästa dem på rätt plats.
5. Reparation efter skada: Efter en skada i CNS, kan astrocyter bli reaktiva och bilda ärrvävnad för att skydda omgivande vävnad.

Astrocyter är också involverade i flera sjukdomar som drabbar det centrala nervsystemet, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, hjärnskador och cancer.

Interleukin-10 (IL-10) är ett cytokin som produceras av flera olika celltyper, inklusive T-celler, B-celler och makrofager. IL-10 har en immunosuppressiv effekt och fungerar som en antiinflammatorisk signalmolekyl i kroppen. Den hämmar aktiveringen av immunförsvaret genom att hämma produktionen av proinflammatoriska cytokiner, såsom IL-1, IL-6, TNF-alpha och interferon-gamma. IL-10 bidrar också till att hämma antigenpresenterande cellers förmåga att aktivera T-celler. Dessutom har IL-10 en skyddande effekt på epitelceller i tarmen och är involverat i regleringen av autoimmuna reaktioner.

'Ledinflammation', även känt som artrit, är ett tillstånd där det uppstår inflammation i en eller flera ledarbeten. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom infektion, skada eller autoimmuna sjukdomar.

Typiska symtom på ledinflammation innefattar:

* Smärta i leden, som kan förvärras vid rörelse
* Ömhet och svullnad i leden

Andra symtom kan vara:

* Rödaktig hud runt den berörda leden
* Förhöjd kroppstemperatur eller feber
* Allmänt sjukligt tillstånd

Om du tror att du har en ledinflammation bör du söka vård av din läkare för en korrekt diagnos och behandling.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

Interleukin-2 (IL-2) receptor alpha subunit, också känt som CD25 eller T-aktiverings antigenen, är en proteinmolekyl som utgör en del av IL-2 receptorn. Denna subunit kombineras med två andra subenheter, beta (CD122) och gamma (CD132), för att bilda ett fullständigt fungerande IL-2 receptor komplex på ytan av aktiverade T-celler.

IL-2 är en cytokin som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen, särskilt vid aktivering och proliferation av T-celler. När IL-2 binder till sin receptor aktiveras intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till cellcykeln och celldelningen hos de aktiverade T-cellerna.

CD25 är en icke-membranbundet protein med hög affinitet för IL-2, vilket gör det möjligt för T-celler att svara känsligt på låga koncentrationer av IL-2. Dessutom har CD25 en viktig funktion i regleringen av tolerans och autoimmunitet genom att hämma aktivering av autoreaktiva T-celler.

Abnorma nivåer av CD25 kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer. Därför är mätning av CD25-nivåer kliniskt användbar för att diagnostisera och monitorera vissa sjukdomar, samt för att utvärdera effektiviteten av behandlingar som riktar sig mot IL-2-receptorn.

Organspecificitet (også kendt som organotropisme) er et begreb inden for patologi og immunologi, der refererer til den evne, som visse sygdomme, især cancer, har til at sprede sig specifikt til bestemte organer i kroppen. Dette skyldes ofte, at kræftcellerne udtrykker bestemte molekyler, som de kan binde til på overfladen af specifikke celler i det pågældende organ. På denne måde kan kræftcellerne invadere og kolonisere dette organ mere effektivt end andre dele af kroppen. Organspecificitet kan også have en betydning inden for immunologi, hvor visse immunresponser er specifikt rettet mod bestemte organer i kroppen.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

Th2-celler, eller T-hjälpceller 2, är en typ av adaptiva immunceller som producerar specifika cytokiner och har en viktig roll i försvaret mot parasitiska infektioner, såsom ormar och maskar. De producerar också cytokiner som bidrar till allergisk reaktivitet och astma. Th2-celler stimulerar B-celler att differensiera till antikroppsproducerande plasmaceller och frisätter IL-4, IL-5 och IL-13. Dessa cytokiner är involverade i aktivering av mastceller och eosinofiler, som bidrar till inflammation och försvaret mot parasiter.

Perifera nervsystemets sjukdomar, även kända som periphera nervsjukdomar (PNS), är en grupp med medicinska tillstånd som orsakas av skador, funktionsnedsättning eller sjukdom i det perifera nervsystemet. Det perifera nervsystemet består av ett nätverk av nervceller och nerver som utgår från ryggmärgen och förgrenar sig till alla delar av kroppen, förutom hjärnan och ryggmärgen själva, som kallas det centrala nervsystemet.

Perifera nervsystemets sjukdomar kan vara uppdelade i olika kategorier baserat på orsaken till skadan eller funktionsnedsättningen. Dessa inkluderar:

1. Kompressionsskador: Nerven komprimeras eller kramas, vilket orsakar smärta, känselbortfall och muskelsvaghet. Exempel på kompressionsskador är karpaltunnelsyndrom (kompression av mediannerven i handleden) och lumbalplexusneuropati (kompression av nerverna i lårsidan).
2. Traumatiska skador: Nerven skadas direkt till följd av en trauma, såsom en fraktur eller en skada under en operation.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Progressiv nedbrytning och förlust av nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Charcot-Marie-Tooth-syndrom.
4. Infektionsrelaterade sjukdomar: Nerven infekteras av en patogen, såsom bakterier eller virus. Exempel på infektionsrelaterade sjukdomar är Guillain-Barré-syndrom och botulism.
5. Autoimmuna sjukdomar: Det immunförsvaret angriper och skadar nervceller i perifera nervsystemet. Exempel på autoimmuna sjukdomar är kronisk inflammatorisk demyeliniserande polyneuropati (CIDP) och multifokala motorneuronsjukdom (MMN).
6. Metaboliska sjukdomar: Nervceller skadas till följd av störningar i metabolsma processer, såsom diabetes och hypotyreos. Exempel på metaboliska sjukdomar är diabetisk neuropati och hypotyroid neuropati.
7. Toxinskador: Nervceller skadas till följd av exponering för toxiner, såsom tungmetaller eller läkemedel. Exempel på toxinskador är alkoholrelaterad neuropati och läkemedelsinducerad neuropati.

Det är viktigt att söka specialistvård om man misstänker en perifer nervskada, eftersom tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen.

Den medicinska benämningen på "Möss, inavlade DBA" refererar till en specifik stam av laboratoriemöss, akronymen "DBA" står för "Dark Blagden Allele". DBA-stammen är känd för att ha en genetisk mutation som orsakar en autoimmun sjukdom, där individernas immunförsvar attackerar och förstör de egna blodbildande cellerna i benmärgen. Detta leder till nedsatt produktion av blodceller och symtom som anemi, neutropeni (nedsatt antal vita blodkroppar) och trombocytopeni (nedsatt antal blodplättar). DBA-stammen används ofta inom forskning för att studera autoimmuna sjukdomar, blodcellers utveckling och genetiska mekanismer.

Immunoterapi, även känt som immunologisk terapi eller biologisk terapi, är en form av behandling som använder sig av patientens egna immunsystem för att bekämpa sjukdomar, särskilt cancer. Den kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar och allergier.

Immunterapi innebär ofta att stimulera patientens immunsystem att attackera och förstöra cancerceller eller andra patogena celler. Det kan göras genom att ge patienten preparat som hjälper till att stärka, rikta eller restaurera deras immunförsvar. Exempel på immunterapeutiska behandlingar inkluderar monoklonala antikroppar, cytokiner, vaccin och cellterapi med adopterade T-celler.

Immunterapi har visat sig vara mycket lovande inom cancerbehandling, särskilt för vissa typer av cancer som kan vara svåra att behandla med traditionell kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi. Immunterapi kan också ha förmånen att orsaka mindre biverkningar jämfört med andra behandlingsformer, eftersom den riktar in sig på cancerceller snarare än alla snabbt växande celler i kroppen.

Kärlinflammation, även kallat coitus-inducerad cervicitis eller postkoital blödning, är ett tillstånd där kvinnan upplever smärta, blödning eller irriterande känslor i underlivet efter samlag. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, irritation eller skada på livmoderhalsen (cervix). I vissa fall kan det vara ett tecken på en underliggande gynecologisk problem, såsom cervicitis, endometritis eller sexuellt överförbara infektioner. Det är viktigt för den drabbade att söka medicinsk hjälp om de upplever dessa symptom, särskilt om det är återkommande eller kraftigt, för att få en korrekt diagnos och behandling.

Alleler är i genetisk terminologi de varianter av ett specifikt gen som kan finnas hos en individ. Varje individ har två kopior av varje gen, en från vardera förälder, och dessa två kopior kan variera från varandra. Dessa varianter kallas just alleler.

Ett exempel: För det gen som styr ögonfärgen kan vi ha två olika alleler, en som ger upphov till grön ögonfärg och en annan som ger upphov till blå ögonfärg. Om en individ har två kopior av genen med grön ögonfärgsallelen (homozygot), kommer den att ha gröna ögon. Om en individ har en kopia av genen med grön ögonfärgsallel och en kopia med blå ögonfärgsallel (heterozygot), kan individens ögonfärg variera mellan grön och blå beroende på vilka andra genetiska faktorer som också är involverade.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

"Antikroppar", på latin "Anticorpora", är en typ av proteiner som produceras av kroppens immunsystem för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. De kallas även "immunglobuliner". Antikroppar binds till specifika ytor på främmande ämnen och hjälper till att markera dem för förstörelse av andra delar av immunförsvaret. Varje antikropp är specifik för ett visst främmande ämne, eller antigen. De finns naturligt i kroppen men kan också produceras genom vaccinationer.

"Epitope" er en medisinsk terminologi som refererer til den del av et antigen (et fremmed protein eller struktur) som blir kjennetegnet av et antistoff, og som binder seg til det. Epitopen kan være en liten molekyleringskompleks på antigener, noe som gjør at det er spesifikk for den enkelte type antigen. Dette er viktig i immunologi og medisinsk sammenheng fordi epitopene kan identifiseres og måles for å undersøke immunresponsen til et bestemt antigen, som kan være assosiert med en infeksjon eller en sykdom.

B-cellsaktiverande faktor (BAFF), även känd som B-lymfostimulatorisk protein 1 (BLys), är ett protein som spelar en viktig roll i aktiveringen och överlevnaden av B-celler, en typ av vita blodkroppar som producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. BAFF binder till sin receptor, BAFF-receptorn, på ytan av B-celler och stimulerar deras överlevnad, differentiering och aktivering. Dysreglering av BAFF har visats vara involverat i flera autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) och rheumatoid artrit (RA).

Antigen-presenting cells (APCs) are a group of immune cells that play a critical role in the adaptive immune response by processing and presenting antigens to T-cells. This process activates the T-cells and initiates an immune response against specific pathogens or foreign substances.

There are several types of APCs, including dendritic cells, macrophages, and B-cells. Dendritic cells are considered the most potent APCs and are located in tissues that are in contact with the external environment, such as the skin and mucous membranes. They are responsible for capturing antigens and transporting them to the lymphoid organs, where they present the antigens to T-cells.

Macrophages are another type of APC that engulf and digest foreign substances, including pathogens. They then display a portion of the digested substance on their surface in combination with a major histocompatibility complex (MHC) molecule. This presentation allows T-cells to recognize and respond to the antigen.

B-cells are primarily responsible for producing antibodies, but they can also function as APCs. When B-cells encounter an antigen, they internalize it, process it, and display it on their surface in combination with an MHC molecule. This presentation activates T-cells, which then help to stimulate the production of antibodies specific to the antigen.

Overall, antigen-presenting cells are essential for initiating and regulating the adaptive immune response, and dysfunction in APCs can lead to immune disorders or increased susceptibility to infection.

Parasympathetic nervous system is the part of the autonomic nervous system that generally functions to promote rest, digestion, and recovery. It is responsible for the body's "rest and digest" response, which is the counterpart to the sympathetic nervous system's "fight or flight" response.

The parasympathetic nervous system is activated in situations of relaxation and safety, allowing the body to conserve energy and perform maintenance and repair tasks. It does this by decreasing heart rate and blood pressure, increasing digestive activity, and promoting tissue growth and healing.

The parasympathetic nervous system is controlled by cranial nerves III, VII, IX, and X, as well as sacral nerves S2-S4. These nerves release the neurotransmitter acetylcholine, which binds to receptors in target organs and causes a variety of effects, including relaxation of smooth muscle, dilation of blood vessels, and increased secretion of digestive enzymes.

Overall, the parasympathetic nervous system plays an important role in maintaining homeostasis and promoting overall health and well-being.

Oligodendroglia är en typ av stödjcell i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur. Dessa celler har huvudsakligen som funktion att producera och underhålla myelin, ett fettrikt skal som omger och skyddar axonerna, de långa utskotten på nervcellerna (neuron). Myelinet hjälper till att öka hastigheten för nervimpulserna och ger också mekanisk buffring åt axonen.

Oligodendroglia är en av tre huvudsakliga typer av glialceller i centrala nervsystemet, de andra två är astrocyter och mikrogliaceller. Oligodendrocyter skiljer sig från deras ryggradslösa motsvarigheter, Schwann celler, genom att en oligodendrocyt kan myelinisera flera axon i centrala nervsystemet, medan en Schwann cell endast myelinerar ett axon i det perifera nervsystemet.

Hemolytisk autoimmun anemi är en sjukdom där individens eget immunsystem producerar antikroppar som attackerar och förstör de egna röda blodkropparna. Detta orsakar en för tidig nedbrytning (hemolys) av röda blodkroppar, vilket leder till minskat antal röda blodkroppar och därmed även minskat syretransportsystem i kroppen. Symptomen på hemolytisk autoimmun anemi kan vara trötthet, blekhet, bröstsmärtor, gulsot (icterus), andningssvårigheter och i vissa fall även njurskada. Behandlingen kan bestå av blodtransfusioner, immunosuppressiva läkemedel eller avlägsnande av milten (splenektomi).

Membranglykoproteiner (engelska: membrane glycoproteins) är proteiner som innehåller kolhydrater och är integrerade i cellmembranet. De kan fungera som receptorer, adhesionsmolekyler eller transporteringsproteiner och är viktiga för cellens kommunikation, signalöverföring och interaktion med andra celler och substanser i omgivningen. Membranglykoproteinerna delas in i olika klasser beroende på hur de är integrerade i membranet, till exempel transmembrana glykoproteiner som spänner över hela membranet och typ I-glykoproteiner som sticker ut från cellens yta.

Lymfkörtlar, även kända som lymfnoder, är små, bönformade strukturer som finns i vår kropp, främst koncentrerade till halsen, armhålorna, ljumskarna och underarmarna. Deras huvudsakliga funktion är att hjälpa till med immunförsvaret genom att filtrera det interstitella vätskan (lymf fluid) från olika kroppsdelar för infektionskällor, främmande partiklar och celler som inte tillhör oss, såsom cancerceller.

Lymfkörtlarna innehåller speciella vita blodkroppar, kallade lymfocyter, som är en del av vårt adaptiva immunsystem. När lymffluiden passerar genom lymfkörteln, undersöker lymfocyterna den för eventuella skadliga ämnen. Om de upptäcker någonting farligt, blir lymfocyterna aktiverade och börjar producera specifika antikroppar eller andra signalproteiner för att hjälpa till att eliminera hotet.

Dessutom har lymfkörtlarna en viktig roll i dräneringen av vätskor från olika kroppsdelar och hjälper till att underhålla balansen mellan vätskan i det interstitella utrymmet och blodomloppet.

I samband med infektioner eller andra immunreaktioner kan lymfkörtlarna bli ömmare, svullna och kännas uppvärmda, vilket är ett tecken på att de är aktiva i kampen mot det inträngande hotet.

"Cell movement" or "cell motion" refers to the ability of cells to change their location within an organism. This process is essential for various biological functions, including embryonic development, wound healing, and immune responses. There are several types of cell movements, such as:

1. **Random motility:** Also known as chemokinesis, this type of movement occurs when cells move randomly in response to changes in their environment, such as temperature or pH.
2. **Directed motility:** This type of movement is directional and occurs when cells respond to chemical gradients, a process called chemotaxis. For example, immune cells can migrate towards the site of an infection in response to chemicals released by bacteria.
3. **Cytokinesis:** This is the process by which a cell divides into two daughter cells during mitosis or meiosis. The cell membrane constricts and eventually pinches off, separating the two cells.
4. **Amoeboid movement:** This type of movement is characterized by the extension and retraction of pseudopodia (false feet), allowing the cell to move through its environment. This is common in certain types of white blood cells and single-celled organisms like amoebas.
5. **Actin-based motility:** Many types of cells use actin filaments, a type of protein, to generate forces for movement. The polymerization and depolymerization of actin filaments can push or pull the cell membrane, leading to cell movement.

These are just a few examples of cell movements with their own unique mechanisms and functions.

Immunsjukdomar, også kjent som autoimmune sykdommer eller autoinflammatoriske lidelser, er tilstander der oppstår når det normale immunsvaret i kroppen forstyrres. I stedet for å beskytte kroppen mot infeksjoner og skader, angriper dets egne celler og vesener.

Det kan forekomme på grunn av en overaktivhet hos immunsystemet eller fordi det ikke kan skille eget vevs fra fremmede stoffer (antigener). Dette resulterer i en unormal reaksjon som kan skade kroppens vesener og føre til en rekke ulike symptomer.

Immunsjukdomar kan være lokalisert til et enkelt sted i kroppen eller involvere flere organer og systemer. De kan variere i alvorlighetsgrad fra milde til livstruende, og de kan være vanskelige å diagnostisere på grunn av deres varierende symptomer og manglende specifikke tester for mange av dem.

Eksempler på immunsjukdomar inkluder reumatoid artritt, systemisk lupus erythematosus (SLE), multipel sklerose (MS), type 1 diabetes, basedow sykdom, celiaki, psoriasis og inflammatorisk tarmsykdom. Behandlingen av immunsjukdomar kan involvere medisinsk behandling for å reducere inflammasjonen og styrke immunsystemet, samt endringer i livsstilen for å hjelpe til å kontrollere symptomer og forebygge komplikasjoner.

"Nyfött djur" kan definieras som ett djur som just har fötts och fortfarande är i sitt spenbarnstadium. Under denna period är ungdjuret beroende av moderns mjölk för näring och skydd. Det exakta tidsintervallet för det nyfötta stadiet kan variera beroende på djurspecies.

För vissa djur, som människan, är det relativt kort, medan andra djurarter kan ha en mycket längre period av beroende. Under denna tiden utvecklas ungdjuret fysiskt och lärr sig överlevnadsstrategier från modern eller flocken.

Intravenösa immunglobulin (IVIG) är en preparat av poolad, steril filtrerad och pasteuriserad human immun globulin, innehållande antikroppar som har extraherats från tusentals friska bloddonatorers plasma. IVIG används terapeutiskt för att behandla en rad olika medicinska tillstånd, såsom primär immunbrist, immune trombocytopenisk purpura (ITP), Kawasakis sjukdom och flera andra autoimmuna eller inflammatoriska tillstånd.

IVIG ges som en intravenös infusion, vilket innebär att lösningen injiceras direkt in i blodbanan med hjälp av en nål och ett infusionssystem. Detta möjliggör snabb absorption och högre koncentrationer av immunglobulin G (IgG) jämfört med intramuskulär injektion, en annan metod för administrering av immunglobulin.

IVIG innehåller huvudsakligen IgG-antikroppar, men kan även innehålla små mängder av IgA och IgM. Dessa antikroppar hjälper till att skydda kroppen mot infektioner genom att neutralisera eller eliminera patogena agenter som virus, bakterier och andra främmande ämnen.

I behandlingen av autoimmuna sjukdomar fungerar IVIG genom att modulera immunresponsen på olika sätt, inklusive:

1. Neutralisering av autoantikroppar: IVIG kan binda till och neutralisera autoantikroppar som angriper kroppens egna celler eller proteiner.
2. Modulering av komplementaktiviteten: IVIG kan påverka aktiveringen av komplementsystemet, vilket är en del av immunförsvaret som hjälper till att eliminera patogena agenter.
3. Dämpning av inflammationen: IVIG kan hämma inflammatoriska processer genom att påverka cytokiner och andra proinflammatoriska mediatorer.
4. Modulering av immuncellfunktion: IVIG kan modulera funktionen hos olika immunceller, inklusive T-celler, B-celler och naturliga killer.

IVIG är ett effektivt läkemedel för behandling av en rad sjukdomar, inklusive primär immuneftrodisyn (PIE), Kawasakis sjukdom, Guillain-Barrés syndrom och myasthenia gravis. Det kan också användas off-label för behandling av andra autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE) och multipel skleros (MS).

En bakteriell infektion i centrala nervsystemet (CNS) är en infektion som drabbar hjärnan eller ryggmärgen och orsakas av bakterier. Det kan vara någon av följande:

1. Meningit: En inflammation av de membraner som omger hjärnan och ryggmärgen (de meninges). Den vanligaste orsaken till bakteriell meningit är *Neisseria meningitidis* (meningokocker) och *Streptococcus pneumoniae* (pneumokocker).

2. Encefalit: En inflammation av hjärnbarken, som kan orsakas av bakterier såsom *Mycobacterium tuberculosis* (tuberkulos) och *Streptococcus agalactiae* (grupp B-streptokocker).

3. Abscess: En encapsulerad samling av pyogenic bakterier, som bildar en inflammatorisk massa i hjärnan eller ryggmärgen. Vanliga orsaker till bakteriella abcesser inkluderar *Staphylococcus aureus* och anaeroba bakterier.

4. Sinusit: En inflammation av de slemhinnefickor som omger näsa, ögon och tinningarna kan sprida sig till hjärnan via den blodkärlsförbindelse som finns mellan tinningarna och hjärnan (t.ex. thromboflebitis of the cavernous sinus).

Symptomen på en bakteriell infektion i CNS kan inkludera feber, huvudvärk, kräkningar, muskelstelhet, förvirring, medvetandeförlust och i vissa fall fokal neurologisk skada. Behandlingen består ofta av antibiotika som är aktiva mot de bakterier som orsakar infektionen.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

Lymfocytuttömning, även känt som lymfocytdepletion, är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulerande blod. Lymfocyter är en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner och främmande ämnen. Det finns tre huvudtyper av lymfocyter: T-celler, B-celler och naturliga killer (NK)-celler.

En lymfocytuttömning kan orsakas av olika faktorer, inklusive vissa sjukdomar, infektioner, immunosuppressiva behandlingar eller cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling. I vissa fall kan en lymfocytuttömning också vara ett symptom på en allvarligare underliggande sjukdom, såsom leukemi eller HIV/AIDS.

Det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken till en lymfocytuttömning, eftersom det kan öka risken för infektioner och andra komplikationer. Behandlingen beror på underliggande orsak, men kan innebära antibiotika eller antivirala läkemedel för att behandla infektioner, immunsystemstödjande behandlingar för att hjälpa kroppen att producera fler lymfocyter eller behandling av underliggande sjukdom eller tillstånd.

CD8-positiva T-lymfocyter, också kända som CD8+ T-celler eller cytotoxiska T-celler, är en typ av cell som spelar en viktig roll i den adaptiva immunresponsen. De identifierar och eliminerar virusinfekterade celler och cancerceller genom att producera toxiska proteiner som orsakar apoptos (programmerad celldöd) hos målcellerna. CD8-positiva T-lymfocyter har en proteinreceptor på sin yta som kallas CD8, vilket gör dem specifika för att binda till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass I molekyler på målcellens yta. När CD8-positiva T-lymfocyter aktiveras producerar de också cytokiner som rekryterar och aktiverar andra immunceller för att förstärka den immuna responsen.

Interleukiner (IL) är en grupp signalsubstanser som produceras och verkar inom det immunologiska systemet. De fungerar som mediatorer i celldelningen, tillväxten och differentieringen av olika celltyper, samt i inflammatoriska processer. Interleukiner produceras av flera olika celltyper, däribland leukocyter (vita blodkroppar), endotelceller och fibroblaster. De binder till specifika receptorer på cellytan hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser, vilket leder till att cellen svarar genom att exempelvis producera andra cytokiner eller aktivera immunförsvaret. Interleukiner delas in i olika undergrupper baserat på deras struktur och funktion, däribland IL-1 till IL-35.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

IgG-receptorer, även kända som Fcγ-receptorer, är proteiner som finns på ytan av vissa celler i immunsystemet, till exempel neutrofila granulocyter, monocyter och makrofager. Dessa receptorer binder specifikt till Fc-delen av IgG-antikroppar, vilket möjliggör diverse effektorfunktioner såsom fagocytos, antibody-dependent cellular cytotoxicity (ADCC) och komplementaktivering. Genom att känna igen och binda till IgG-antikroppar som har bunden till antigener på patogener eller infekterade celler, hjälper IgG-receptorer till att koordinera och förstärka immunförsvaret mot infektioner och främmande ämnen.

Interleukin-2-receptor (IL-2R) er ein type av reseptorer som finns på overflata av mange slags immuns cells, bl.a. T-celler og NK-celler. IL-2R består av tre forskjellige underenheter: alpha (CD25), beta (CD122) og gamma (CD132). Disse underenhetene kan forekomme i ulike kombinasjoner, noh vil IL-2R oftest referere til den komplekse bestående av både alpha- og betaenheten samt gammaenheten.

IL-2 er ein cytokin som spiller en viktig rolle i aktivering og proliferasjon av T-celler. Når IL-2 binder til IL-2R, fører dette til intrasellulær signaloverføring som leder til aktivering av forskjellige cellulære prosesser, bl.a. cellveskelvokst og produksjon av andre cytokiner. Dermed er IL-2R ein viktig regulerende faktor i immunsresponset.

Abnorme nivåer av IL-2R kan være forbundet med ulike sykdommer, bl.a. autoimmune sjukdomar og kræft. For eksempel er høye nivåer av IL-2R i blodet ein indikator på aktiviteten til mange slags kræftceller, og det kan være brukt som ein markeringsfaktor for diagnose og overvaking av kræft.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Relapsing Polychondritis (RP) är en sällsynt autoimmun sjukdom som orsakas av inflammation i kroppens broskvävnader. Denna tillstånd karaktäriseras av upprepade, inflammatoriska attacker som drabbar olika broskstrukturer i kroppen, såsom öronen, näsan, struphuvudet och de stora luftvägarna.

Typiska symptomen inkluderar smärta, svullnad och rödvärn i drabbade områden, eventuellt med hörsel- eller andningssvårigheter beroende på vilka strukturer som är inflammerade. Andra allmänna symtom kan vara trötthet, feber, viktminskning och ledsmärtor.

Relapsing Polychondritis tenderar att ha en fluktuerande kurs med perioder av förbättring följt av nya attacker eller recidiver. Sjukdomen kan påverka individer olika, och svårighetsgraden varierar från mild till allvarlig. I allvarliga fall kan RP leda till komplikationer såsom hörselförlust, andningssvårigheter eller skada på de stora blodkärlen.

Det finns ingen känd orsak till Relapsing Polychondritis, men det antas att den uppstår som en överdriven immunrespons där kroppens egna immunsystem attackerar broskvävnaderna. Behandlingen fokuserar vanligtvis på att kontrollera inflammationen och lindra symtomen, ofta med hjälp av antiinflammatoriska läkemedel, immunosuppressiva behandlingar eller kortikosteroider. I vissa fall kan biologiska terapier vara aktuella.

Enkel nucleotid polymorfism (SNP, Single Nucleotide Polymorphism) är den vanligaste formen av genetisk variation hos människor. Det handlar om en permanent ändring av en enda nucleotid (en building block av DNA:t) i vår arvsmassa. Denna ändring kan leda till en förändring av ett aminosyra i ett protein eller att det bildas en ny splicingssida, vilket kan påverka proteinet och dess funktion. SNP:er kan användas som markörer för att spåra genetiska drag och är viktiga i forskningen kring ärftliga sjukdomar och individens svar på läkemedel.

Immunsuppression refererar till ett läge där individens immunförsvar är nedsatt eller undertryckt. Detta kan orsakas av sjukdomar, läkemedel eller andra faktorer. Immunsuppression kan öka risken för infektioner och onkologiska tillstånd eftersom kroppens förmåga att bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus och cancerceller är nedsatt.

Det finns två huvudsakliga typer av immunsuppression: primär och sekundär. Primär immunsuppression orsakas av en medfött eller förvärvad defekt i det immunförsvar som gör individen mer känslig för infektioner och andra sjukdomar. Sekundär immunsuppression orsakas av externt introducerade faktorer, såsom läkemedel eller sjukdomar, som undertrycker det immuna systemet.

Läkemedel som används för att undertrycka det immuna systemet kallas ofta immunosuppressiva läkemedel och används vanligen efter transplantationer för att förhindra avstötning av den transplanterade organen. Dessa läkemedel kan också användas för att behandla autoimmuna sjukdomar, där det immuna systemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader.

'B-lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de två huvudsakliga undergrupperna av B-celler, vilka är en typ av vita blodkroppar som har en central roll i den adaptiva immunresponsen. De två huvudsakliga B-lymfocytsubseterna är:

1. B-celler som utvecklar sig till plasmaceller: Dessa celler producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner, som en del av den humorala immunresponsen. Antikropparna binder till specifika antigener (främmande ämnen som utlöser en immunrespons) och hjälper till att neutralisera eller eliminera dem från kroppen.

2. B-celler som utvecklas till minnesB-celler: Dessa celler har kapaciteten att "minnas" tidigare antigenexponeringar och snabbt svara på framtida exponeringar av samma antigen med en kraftfull och specificerad immunrespons. MinnesB-celler kan leva länge i kroppen, även efter att sjukdomen har botats, vilket ger immunitet mot återinfektion av samma patogen.

Det är värt att notera att det finns också andra undergrupper och subtyper av B-celler, men de två nämnda är de mest kända och välstuderade.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

'Antigen-antibody complex' är en medicinsk term som refererar till den bindning som sker när ett antigen (ett främmande protein eller substans som kan utlösa en immunreaktion) binder till en antikropp (en proteinkomponent i serum som produceras av B-celler för att bekämpa främmande ämnen). När ett antigen och en antikropp binder tillsammans bildar de en komplex, vilket kan leda till olika immunologiska respons. Denna respons kan vara antingen lokal eller systemisk och kan orsaka symtom som inflammation och skada på vävnader. I vissa fall kan antigen-antikroppskomplexen ansamlas i kroppen och leda till autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk lupus erythematosus (SLE) eller rheumatoid artrit.

Immunomodulation refererer til den proces hvorved immunforsvarets aktivitet modelleres, kontrolleres eller ændres. Dette kan opnås gennem forskellige mekanismer, herunder dæmpning af overdrevent respons (anti-inflammatorisk virkning), stimulering af immunforsvaret eller modulerende af dens specifike respons til en given antigen. Immunomodulatoriske terapier kan inkludere brug af cytokiner, immunsuppressive medicin, biologiske agenter og andre substanser, der påvirker immunsystemet på forskellige måder. Formålet med immunomodulering er ofte at opnå en balance i immunforsvarets respons, så det kan beskytte mod trusler uden at skade værten.

Interleukin-2 (IL-2) er ein cytokin, som spiller en viktig rolle i reguleringen av immunsystemet. Det produseres av T-lymphocytene, en type hvite blodcellar, og stimulerer aktiviteten til andre immunsystemetts celler, slik som deaktiverte T-lymphocytar, B-lymphocytar og naturlige drabbefanger. IL-2 er involvert i reguleringen av immunresponsens mot infeksjoner og tumorer, men det kan også være involvert i autoimmune sykdommer og transplantasjonsavvisning.

Dermatomyositis är en autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation i hud och skelettmuskulatur. Den drabbar ofta både musklerna nära eller under huden samt vissa delar av huden, särskilt ansiktet, övre extremiteter och baksidan av händer och fingrar.

Typiska tecken på dermatomyositis innefattar svaghet i proximala muskler (musklerna nära kroppens mitt), som kan göra det svårt för en person att stiga upp från en stol, klättra trappor eller utför andra vanliga aktiviteter. Andra tecken innefattar rödaktig eller lila upphöjning av huden (utslag) på kinder, nacke, överarmar och övre delen av ryggen, samt ibland också svullnad av fingrar.

Dermatomyositis kan även påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta och tarmar. Den orsakas av en överaktiv immunförsvar som angriper kroppens egna vävnader och kan behandlas med läkemedel som dämpar det överaktiva immunsvaret.

Interleukin-4 (IL-4) er ein cytokine som spiller en viktig rolle innenfor immunsystemet og inflammasjonen. Det produseres av flere forskjellige typer av celler, blant annet T-hjelperceller, mastceller og basofile celler. IL-4 har mange funksjoner, men er særlig kjent for sin rolle i stimuleringen av B-cellers differensiasjon og antibassekretorisk aktivitet, samt for sin inngang i differentieringen av T-hjelperceller til en type kalt TH2-celler. Disse cellene er viktige for å regulere immunresponsen mot parasittiske organismer og allergiske reaksjoner. IL-4 kan også ha anti-inflammatoriske effekter og spille en rolle i heileprosessen.

'Neurit' er en betegnelse for de udløbere (aksoner og dendrier) som strækker sig ud fra nervens celler (neuroner).

'Autoimmun' refererer til et tilstand hvor kroppens immunforsvar starter en respons mod egne cellegrupper eller molekyler, som det forveksler med fremmede stoffer. I denne sammenhæng kan 'autoimmun' beskrive en tilstand hvor immunsystemet angriber neuritiske udløbere.

'Experimentel' er en betegnelse for forsøg eller undersøgelser, der foretages under kontrollerede forhold for at opnå nye viden og forståelse om et givent fænomen, i dette tilfælde muligvis neuroinflammation eller autoimmune reaktioner mod neuritiske strukturer.

En spottkörtelinflammation, också känd som sialadentit eller salpingit, är en inflammation av en eller flera spottkörtlar. Det kan orsakas av en infektion, vanligtvis bakteriell, men kan även vara relaterat till vissa mediciner, trauma, åldrande eller autoimmuna sjukdomar. Symptomen på en spottkörtelinflammation kan inkludera smärta i ansiktet eller halsen, svullnad, rödhet, feber och ökad salivproduktion. Behandlingen beror på orsaken till inflammationen, men kan innefatta antibiotika för bakteriella infektioner, smärtstillande medel och vila. I allvarliga fall kan kirurgiskt avlägsnande av spottkörteln vara nödvändigt.

'Genotyp' är ett begrepp inom genetiken som refererar till den unika kombinationen av gener och arvsmassa som en individ har. Det är den del av vår arvedel som bestämmer de egenskaper som är ärftliga, det vill säga de drag som vi fysiskt eller kemiskt har ärvt från våra föräldrar. Genotypen kan variera mellan individer och påverkar ofta individens fenotyp, det vill säga den synliga utformningen av en organism, inklusive dess morfologi, fysiologi och beteende.

Mikroglia är en typ av glialcell som förekommer i centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen. De utgör ungefär 10-15% av den totala cellpopulationen i CNS och är viktiga för underhåll, homöostas och skydd av det centrala nervsystemet. Mikroglia har också en viktig roll i immunförsvaret inom CNS genom att fagocytera (fagra upp och bortskaffa) skadade celler, patogener och celldebris. De kan aktiveras under olika patologiska tillstånd, såsom infektioner, trauma, neurodegenerativa sjukdomar och neuroinflammation, vilket leder till morfologiska och funktionella förändringar. Mikroglia kan vara både neuroskyddande och neurodestruktiva beroende på deras aktiveringsstatus och utsöndrade signalsubstanser.

Neuroimmunmodulering refererer til den sammensatte interaksjon mellom det immune systemet og nervsystemet, hvor både celler og signalmolekyler involveres i reguleringen av fysiologiske funksjoner, inflammasjon og patofysiologiske tilstander i centralnervøse systemet (CNS) og det perifere nervøse systemet (PNS).

Denne prosessen inkluderer regulering av immunresponsen i hjernen og ryggmarken, som kan påvirke smerteoverføring, neuroinflammasjon, neurodegenerasjon og andre neuropatiske tilstander. Neuroimmunmodulering innebærer også studiet av hvordan immunsystemet påvirker neurale funksjoner og hvordan det kan utnyttes i behandlingen av neuropsykiatriske lidelser, autoimmune sykdommer og andre tilstander som involverer CNS og PNS.

Behandlingsformer innen neuroimmunmodulering kan omfatte bruk av immunsuppressive medisiner, biologiske terapier som blokkerer specifikke immunsignalveier, og cellterapi med stamceller eller modifiserte immunceller.

Kv1.3-kaliumkanalen är ett typ av jonkanal som tillhör potassiumkanalfamiljen (Kv) och kodas för av genen KCNA3. Denna kanal består av fyra identiska subunits, var och en med en poreformad alfa-del som reglerar passage av potassiumjoner genom cellmembranet.

Immunoglobuliner, också kända som antikroppar, är en typ av protein som produceras av B-celler och Plasma celler i vår immunsystem. Deras huvudsakliga funktion är att identifiera och neutralisera främmande ämnen såsom bakterier, virus och andra patogener för att skydda kroppen från infektioner och sjukdomar.

Immunoglobuliner består av två identiska lättkedjor och två identiska tungkedjor, som hålls samman av disulfidbryggor. Det finns fem typer av tungkedjor (α, γ, δ, ε, μ) och två typer av lättkedjor (κ och λ), vilket ger upphov till fem olika klasser av immunoglobuliner: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM.

Varje immunglobulin har två aktiva regioner som kallas Fab-regioner (antigenbindningsfragment), där antikropparna binds till specifika epitoper på antigener. Den tredje regionen av immunoglobulin, kallad Fc-regionen (kristalliseringsfragment), är involverad i interaktioner med andra celler och proteiner i immunförsvaret.

Immunoglobuliner kan hittas i blodet, lymffluiden och mukosan i kroppen. De kan också användas som terapeutiska läkemedel för att behandla en rad sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar, infektioner och immunbristsjukdomar.

Addison's disease, även känt som primär adrenal insufficiens, är en sällsynt endokrin sjukdom som orsakas av en underaktivitet i kortikoidkörtlarna i binjuremärgen. Detta leder till ett brist på hormoner som kortisol och aldosteron.

Typiska symtom på Addison's sjukdom innefattar trötthet, svaghet, viktminskning, aptitlöshet, illamående, diarré, lågt blodtryck, hyperpigmentering av huden och sänkt kroppstemperatur. Sjukdomen kan vara livshotande om den inte behandlas korrekt. Behandlingen består vanligen av hormonersättning med kortisol och aldosteron.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

En lymfocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som är en central del i ditt immunsystems försvar mot infektioner och sjukdomar. Lymfocyterna hjälper till att koordinera immunsvaret genom att producera antikroppar och att direkt attackera främmande ämnen som virus och bakterier. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, vilka har olika funktioner i immunsvaret. B-lymfocyterna producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar främmande ämnen, medan T-lymfocyterna direkt attackerar och dödar virus-infekterade celler eller cancerceller. Lymfocyterna cirkulerar kontinuerligt mellan blodet och lymfatiska vävnader som lymfnoder, mjölke och tunntarm, där de utvecklas, matas på näringsämnen och reagerar på infektioner.

Immunisering, även känt som vaccinering, är en metod för att skydda en individ mot infektionssjukdomar genom att exponera dem för en mild form av sjukdomen eller en del av den, vanligtvis genom att ge ett vaccin. Detta stimulerar immunsystemet att utveckla specifika antikroppar och T-celler som ger immunitet mot den specifika patogenen.

Det finns olika typer av immunisering, inklusive levande vacciner som innehåller svaga eller modifierade former av en patogen, och döda vacciner som innehåller dödade patogener eller delar av dem. Det finns också subunit-vacciner som innehåller specifika proteiner eller andra beståndsdelar från en patogen, och toxoid-vacciner som använder inaktiverade toxiner från en patogen.

Immunisering är en av de mest effektiva metoderna för att förebygga infektionssjukdomar och har räddat miljoner liv världen över. Genom massimmunisering kan också populationell immunitet uppnås, vilket skyddar de som inte kan bli vaccinerade genom att minska circulationen av patogener i befolkningen.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är ett samlingsnamn för en grupp av gener och de proteiner de kodar för. Dessa proteiner finns på cellernas yta och har som uppgift att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virus och bakterier. HLA-antigener delas in i två klasser: klass I och klass II.

HLA-klasse II-antigener är proteiner som finns på ytan av vissa immunceller, till exempel B-celler och makrofager. Dessa antigener spelar en viktig roll i adaptiva immunsvar, det vill säga de hjälper kroppen att identifiera och bekämpa främmande ämnen som bakterier, virus eller transplanterade organ. HLA-klasse II-antigener presenterar fragment av främmande proteiner för CD4+-T-celler (hjälp T-celler), vilket aktiverar dessa celler och initierar en immunreaktion.

I en medicinsk kontext kan HLA-klasse II-antigener vara viktiga att testa för inför en transplantation, eftersom olikheter mellan givare och mottagares HLA-antigener kan öka risken för avstötningsreaktioner. Genom att matcha HLA-antigener så nära som möjligt minskar risken för avstötningsreaktioner och ökar chansen för en framgångsrik transplantation.

'Genetisk korsning' (eller 'genetisk kryssing') refererer til den proces, hvor to individers forskellige gener blandes sammen i et nyt individ under formeringen. Dette sker ved at en organisme af en art forplantar sig med en anden organisme af en anden art eller en anden variant af samme art, hvilket resulterer i en krydsning mellem de to genetiske baggrunde.

I mere specifik medicinsk termer kan genetisk korsning være anvendt for at opnå øget forståelse af genetiske mekanismer, arvelige sygdomme og genetiske variationer i populationer. Genetiske krydsninger mellem individer med forskellige generelle træk kan give forskere mulighed for at spore specifikke gener og deres effekter på en organismes fysiologi, adfærd og sundhed.

Det er vigtigt at notere, at genetisk korsning ikke skal forveksles med den almindelige brug af begrebet 'krydsning' i daglig tale, som ofte refererer til parring mellem individuelle af forskellige arter eller racer. I medicinsk kontekst er genetisk korsning en mere præcis og teknis terminologi.

Autoimmun hepatit är en sjukdom där kroppens immunsvar riktas felaktigt mot leverceller, orsakar inflammation och skada på levervävnaden. Detta leder till levercellskador, abnorma leverenzymer och eventuellt levercirros. Den kan drabba personer av båda könen och alla åldrar, men är vanligare hos kvinnor och mellan 40-60 års ålder. Orsaken till autoimmun hepatit är inte fullständigt känd, men det anses vara en kombination av genetiska och miljöfaktorer som utlöser sjukdomen hos mottagliga individer. Behandlingen innebär vanligtvis immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skada på levern.

CD4-antigen, även känd som CD4-receptor eller T4-receptorn, är ett protein som finns på ytan av vissa vita blodcellar, såsom hjälparceller (T-hjälpceller) och monocyter/makrofager. Det fungerar som en ko-receptor tillsammans med T-cellens receptor (TCR) för att binda till MHC klass II-komplexet på antigenpresenterande celler, vilket aktiverar T-cellen och initierar den immuna responsen. HIV använder sig av CD4-receptorn som en ingång till T-cellen och infekterar därmed huvudsakligen hjälparcellerna, vilket leder till ett nedsatt immunförsvar och progressivt sjukdomstillstånd.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Adaptive immunity, also known as acquired immunity, is a subcategory of the immune system that involves a targeted response to specific pathogens or antigens. This type of immunity develops throughout an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure to a particular pathogen. The adaptive immune response is characterized by the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens.

T cells, also known as T lymphocytes, are a type of white blood cell that plays a central role in cell-mediated immunity. They can directly attack infected cells or produce chemical signals that activate other immune cells. B cells, on the other hand, are responsible for producing antibodies, which are proteins that bind to specific antigens and neutralize them.

The adaptive immune response is highly specific and can take several days to develop after an initial exposure to a pathogen. However, once the immune system has encountered a particular pathogen, it will be better prepared to mount a rapid and effective response if the same pathogen is encountered again in the future. This is known as immunological memory and is the basis for vaccination.

In summary, adaptive immunity is a specific and targeted response to pathogens that develops over an individual's lifetime and becomes more effective with repeated exposure. It involves the activation of T cells and B cells, which are able to recognize and remember specific antigens. This allows for a rapid and effective response to future infections with the same pathogen.

Lupus vasculitis i centrala nervsystemet (CNS) är ett sällsynt tillstånd där inflammation orsakas av små blodkärlens skada i hjärnan. Detta kan inträffa som en komplikation till autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus (SLE).

Vaskulit betyder inflammation i blodkärlen, och när det sker i CNS kan det leda till en rad symtom som beror på vilka delar av hjärnan som drabbas. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och inkludera huvudvärk, yrsel, minnesförlust, konfusion, humörsvängningar, svårigheter att tala eller svälja, och i värsta fall till och med koma.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, medicinsk historia, fysiska undersökningar och specialundersökningar som magnetresonanstomografi (MRT), lumbarpunktion och blodprov. Behandlingen kan innebära användning av immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och underhållande behandlingar för att hantera symtomen.

Medicinskt sett är peptider korta aminosyrakedjor som består av två eller flera aminosyror som är kedjebundna med peptidbindningar. Peptider bildas när en aminosyraförening reagerar med en annan aminosyraförening och bildar en dipeptid, vilket kan fortsätta genom att ytterligare aminosyror adderas till kedjan. När antalet aminosyror i peptiden överstiger cirka 50-100 är den inte längre klassificerad som en peptid, utan istället som ett protein. Peptider har många olika funktioner i kroppen och kan agera som hormoner, neurotransmittorer eller en del av strukturella proteiner.

Nuclear Receptor Subfamily 1, Group F, Member 3 (NR1F3) is a protein that belongs to the nuclear receptor superfamily, which are transcription factors that regulate gene expression in response to various signals. NR1F3 is also known as retinoic acid-related orphan receptor alpha (RORα).

RORα plays important roles in several biological processes, including circadian rhythm regulation, immune function, and lipid metabolism. It binds to specific DNA sequences called response elements in the promoter regions of target genes and regulates their transcription. RORα can act as a transcriptional activator or repressor depending on the context and the presence of co-regulators.

RORα has been identified as a potential therapeutic target for various diseases, including cancer, metabolic disorders, and inflammatory diseases. For example, RORα activation has been shown to inhibit the growth and survival of certain types of cancer cells, while RORα inhibition has been shown to ameliorate symptoms in animal models of autoimmune diseases. However, further research is needed to fully understand the functions of RORα and its potential therapeutic applications.

Hjärnsjukdomar är en övergripande term för sjukdomar som drabbar hjärnan och kan påverka dess struktur, funktion eller kemi. Detta inkluderar en bred varierad palett av tillstånd, från neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinson sjukdom, till stroke, hjärntumörer, multipla skleros, epilepsi, mentala ohälsa som schizofreni och depression, samt neurologiska störningar som autism och ADHD. Hjärnsjukdomar kan orsakas av genetiska faktorer, infektioner, trauma, livsstilsfaktorer eller okända orsaker. Symptomen varierar beroende på vilken typ av hjärnsjukdom det rör sig om, men kan inkludera minnesförlust, förändringar i kognition, motoriska störningar, smärta, sinnesförluster och beteendeförändringar.

Tuberkulose des Zentralen Nervensystems (ZNS) ist eine Infektionskrankheit, die durch Mycobacterium tuberculosis verursacht wird und sich hauptsächlich auf das Gehirn und das Rückenmark auswirkt. Die häufigste Form der ZNS-Tuberkulose ist die Meningitis, bei der die Hirnhäute (Meningen) entzündet sind. Andere Manifestationen können einschließen: Tuberkulome (einzelne oder multiple raumfordernde Läsionen im Gehirn), intrakranielle Hirnabszesse, spinales Arachnoiditis und Pachymeningitis.

Die Symptome der ZNS-Tuberkulose können variieren, aber die häufigsten sind Kopfschmerzen, Fieber, Erbrechen, Müdigkeit, Krampfanfälle, Verwirrtheit, Lähmungen und eine gestörte Bewusstseinsklarheit. Die Diagnose wird durch die Analyse von Hirnflüssigkeit (Liquor), Bildgebung (MRT oder CT) und gegebenenfalls Biopsie oder Kultur von Gewebeproben gestellt.

Die Behandlung der ZNS-Tuberkulose erfolgt mit einer Kombination aus mehreren Antibiotika, die über einen längeren Zeitraum eingenommen werden müssen (mindestens 12 Monate). Die chirurgische Entfernung von Raumforderungen oder Abszessen kann in einigen Fällen erforderlich sein. Eine frühzeitige und angemessene Behandlung ist wichtig, um Komplikationen wie Hydrocephalus, Hirnschäden und Tod zu vermeiden.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

Tårsäcksinflammation, även känd som dakryocystit, är en inflammation eller infektion i tårsäcken, en liten gång som leder tårvätskan från ögat till näshålan. Den kan orsakas av bakterier eller virus och tenderar att uppstå när tårvätskan inte kan rinna korrekt ut genom näsögonhålans öppning, vilket leder till en samling av vätska i tårsäcken. Detta kan ge upphov till symtom som rodnad, smärta, värk och ömmhet i innerkanterna av ögat, särskilt när man lutar huvudet ner eller trycker på den inflammerade områden. I allvarliga fall kan det leda till bildning av abscess eller celullit. Behandlingen för tårsäcksinflammation innefattar ofta varma kompresser, smärtstillande medel och antibiotika om det orsakas av en bakterieinfektion. I vissa fall kan kirurgi behövas om problemet är återkommande eller svårbehandlat.

Immunoglobulin M (IgM) er en type av antistoffer (eller immunglobuliner) i kroppen. Antistoffer er proteiner som produceres av kroppens B-celler for å hjelpe til med å bekjempe frammannskaper som bakterier og jungers. IgM er den første type av antistoffer som produseres i responsen på en infeksjon, og det er også den mest effektive type av antistoffer når det kommer til å aktivere komplementsystemet, som er ein del av kroppens immunforsvar. IgM forekommer normalt i blodet og lymfen og er en del av den humorale immuniteten.

Lymfatiska sjukdomar är en övergripande benämning på en grupp av sjukdomar som drabbar lymfsystemet, vilket består av lymfkärlen, lymfknutor, mjölke, tillsammans med andra strukturer som har att göra med immunförsvaret. Dessa sjukdomar kan vara infektionsrelaterade, autoimmuna eller cancerartade till sin natur. Några exempel på lymfatiska sjukdomar inkluderar lymfödem, lymfom och leukemi. Lymfödem orsakas ofta av skada eller avlägsnande av lymfkärl, medan lymfom och leukemi är cancerformer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar.

Tumörnekrosfaktor-alfa (TNF-α) är ett citokin, som är en typ av proteiner som spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. TNF-α produceras främst av vita blodkroppar, såsom makrofager och neutrofila granulocyter, men kan även produceras av andra celltyper som lymfocyter och tumörceller.

TNF-α har en rad biologiska effekter på kroppens celler, inklusive aktivering av immunförsvaret, inflammation och celldöd. Det är involverat i regleringen av celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). TNF-α kan också bidra till sjukdomar som reumatoid artrit, Crohns sjukdom och cancer.

I cancerutvecklingen kan TNF-α ha både onkogena och tumörsuppressiva effekter. Det kan stimulera celldelning och överlevnad av tumörceller samt bidra till angiogenes (bildning av nya blodkärl) i tumören, men det kan också inducera apoptos hos tumörceller under vissa omständigheter. TNF-α har därför potential att användas som en behandlingsmetod för cancer, men det finns också risk för biverkningar och komplikationer.

Spottkörtlar, även kända som salivary glanders, är körtlar som producerar och sekreterar saliv. De hittas i munhålan och i ansiktet runt ögonen. Dessa körtlar hjälper till att fuktar och skyddar slemhinnan i munhålan, underlättar smak- och känselkänslor samt underlättar sväljning av mat. Det finns tre par större spottkörtlar: de två underkäksgångarna (submandibulära), de två parotidkörtlarna (parotida) och de två underkindskörtlarna (sublinguala). Dessutom finns det många små körtlar i munhålan, som kallas accessoriska spottkörtlar.

"Differentieringsantigener" är en medicinsk term som refererar till specifika antigener som används för att skilja olika subtyper eller former av en viss typ av cell eller mikroorganism från varandra. Dessa antigener är ofta proteiner eller kolhydrater på cellens yta och kan variera mellan olika subtyper, vilket gör det möjligt att skilja dem åt med hjälp av specifika antikroppar eller andra immunologiska verktyg.

Exempel på differentieringsantigener inkluderar HLA-antigener som används för att skilja olika subtyper av vita blodkroppar från varandra, och akvarienteringsproteiner som används för att identifiera olika serotyper av bakterier inom släktet Streptococcus.

Histokompatibilitetskomplex (MHC) är ett samlingsbegrepp för en grupp genetiskt relaterade proteinkomplex som finns på cellmembranet hos alla kroppsceller, med undantag för de röda blodkropparna. Dessa proteinkomplex har en viktig roll i att koordinera immunsvar och är involverade i att presentera antigen till T-celler, en typ av vita blodkroppar som hjälper kroppen att försvara sig mot infektioner.

MHC-komplexen delas in i två huvudklasser: MHC klass I och MHC klass II. MHC klass I-molekyler finns på alla celler och presenterar främst proteiner som producerats inne i cellen till CD8+ T-celler, också kända som cytotoxiska T-celler. MHC klass II-molekyler återfinns huvudsakligen på immunceller såsom dendritceller, makrofager och B-celler, och presenterar främst proteiner från utomkälliga patogener till CD4+ T-celler, också kända som hjälparande T-celler.

Histokompatibiliteten refererar till den grad av likhet eller olikhet mellan två individs MHC-molekyler. En hög grad av histokompatibilitet, det vill säga när två personers MHC-molekyler är mycket lika varandra, kan öka risken för en immunreaktion vid transplantation av organ eller vävnad mellan de två individerna. Därför utförs vanligen en histokompatibilitetsanalys innan en transplantation genom att jämföra MHC-molekylerna hos både donator och mottagare för att minimera risken för avstötningsreaktioner.

Epitope er en del av et antigen som kan binde seg til en antikropp eller ett T-cellsreseptor. Epitoper på et antigen kallas også antigendeterminanter. For T-lymfocytter, er epitopene ofte peptider som presenteres av MHC (major histocompatibility complex) molekyler på overflaten for antigenpresenterende celler (APCs).

T-lymfocytter har reseptorer som kjenner seg til disse epitopene, og når de binder seg, blir T-cellen aktivert og starter en immunrespons. Epitoper på et antigen kan variere i størrelse og kompleksitet, og de kan være lineære (kontinuerlige) eller konforme (dis kontinuerlige). Lineære epitoper består av en sekvens av kontinuerlige aminosyrer fra et protein, mens konforme epitoper består av aminosyrer som ikke er kontinuerlige i den opprinnelige proteinstrukturen, men blir foldet sammen til en struktur som kan binde seg til et T-cellsreseptor.

I tillegg kan epitoper være specifiske for individet, avhengig av MHC-haplotypen hos den enkelte individet. Dette betyr at en person kan ha en immunrespons mot et antigen, mens en annen ikke gjør, fordi de har forskjellige MHC-molekyler som presenterer forskjellige epitoper fra det samme antigenet.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

Macrophages are a type of white blood cell that are important part of the immune system. They are large phagocytic cells, which means they have the ability to engulf and destroy foreign substances, such as bacteria, viruses, parasites, and dead or damaged cells. Macrophages play a crucial role in the innate immune response, which is the body's first line of defense against infection. They also contribute to the adaptive immune response by presenting antigens to T-cells, which helps stimulate an immune response specific to the foreign substance. Additionally, macrophages are involved in tissue repair and wound healing, as well as the regulation of inflammation. They can be found throughout the body, including in the bloodstream, connective tissues, and organs such as the liver and spleen.

'Myasthenia gravis' är en neuromuskulär sjukdom som kännetecknas av muskelsvaghet och trötthet. Den orsakas av ett felaktigt immunsvar där antikroppar attackerar acetylkolinreceptorerna på muskelcellernas yta, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras till musklerna korrekt.

'Autoimmun' betyder att sjukdomen beror på ett felaktigt immunsvar där kroppens egna immunsystem attackerar friska vävnader eller organ. I det här fallet är det acetylkolinreceptorerna som blir angripna av antikroppar producerade av den drabbades eget immunsystem.

'Experimentell' används ofta för att beskriva en studie eller ett försök som utförts under kontrollerade laboratorieförhållanden, men kan också användas för att beskriva en sjukdom som är sällsynt eller inte fullständigt förstådd. I det här fallet skulle 'experimentell' dock snarare betyda att det rör sig om en forskningsmodell där man studerar sjukdomen i laboratorieförsök, till exempel genom att skapa ett djurmodell med myasthenia gravis för att undersöka sjukdomens mekanismer och utveckla nya behandlingsmetoder.

Så en medicinsk definition av 'Myasthenia gravis, autoimmun, experimentell' skulle kunna vara:

En neuromuskulär sjukdom som orsakas av ett felaktigt immunsvar där antikroppar producerade av den drabbades eget immunsystem attackerar acetylkolinreceptorerna på muskelcellernas yta, vilket förhindrar att nervimpulser kan överföras till musklerna korrekt. Denna sjukdom studeras ofta i laboratorieförsök genom att skapa djurmodeller med myasthenia gravis för att undersöka sjukdomens mekanismer och utveckla nya behandlingsmetoder.

Medicinskt sett är sköldkörteln (thyroid) en endokrin körtel som ligger i halsregionen, längst ned i struphuvudet. Den producerar tyreoideahormoner som har en viktig roll för kroppens ämnesomsättning, tillväxt och utveckling. Sköldkörteln producerar två huvudsakliga tyreoideahormoner: triiodthyronin (T3) och thyroxin (T4), som bildas genom att jod kopplas till tyrosin, en aminosyra. Sköldkörtelhormonerna styr ämnesomsättningen i nästan alla kroppens celler och påverkar bland annat hjärtats funktion, andning, muskelaktivitet, nervsystemet, skelettvävnaden och reproduktionssystemet. Sköldkörtelhormonerna påverkar också kroppsvikten genom att reglera ämnesomsättningen och energibalansen. Dessutom producerar sköldkörteln en hormon som kallas kalcitonin, vilket hjälper till att reglera kalciumhalten i blodet.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Monoclonal murine-derived antibodies are a type of laboratory-produced immune protein that is identical in structure and specificity. They are derived from a single clone of cells, which are obtained from a mouse (hence the term "murine"). These antibodies are created by fusing a mouse immune cell, specifically a B cell, with a tumor cell to create a hybrid cell called a hybridoma. The resulting hybridoma cell line is capable of producing a large quantity of identical antibodies that can bind to a specific target protein or antigen.

Monoclonal murine-derived antibodies have been widely used in research and medicine for various applications, including basic scientific research, diagnostic testing, and therapeutic treatments. However, due to their foreign origin, they may elicit an immune response when administered to humans, which can limit their effectiveness and safety. Therefore, newer generations of monoclonal antibodies have been developed using human or humanized cells to reduce the risk of an immune reaction.

B-lymphocytes, or B cells, are a type of white blood cell that plays a central role in the immune system's response to infection. Regulatory B cells (Bregs) are a subpopulation of B cells that function to suppress or regulate the activity of other immune cells, including T cells and other B cells.

Bregs produce anti-inflammatory cytokines, such as IL-10 and TGF-β, which help to dampen down excessive inflammation and prevent autoimmune diseases. They can also induce the differentiation of immune cells into regulatory phenotypes, further contributing to the regulation of the immune response.

Defects in Breg function have been implicated in several autoimmune and inflammatory diseases, including multiple sclerosis, rheumatoid arthritis, and lupus. Therefore, understanding the mechanisms that regulate Breg activity is an important area of research with potential therapeutic implications for these conditions.

Hjärninflammation, även känd som encefalit, är ett medicinskt tillstånd där hjärnhinnan eller det inre vävnadslagret i hjärnan blir inflammerat. Det orsakas oftast av infektioner med virus, bakterier eller parasiter, men kan även uppstå som en komplikation till autoimmuna sjukdomar eller efter skalltrauma. Symptomen på hjärninflammation kan variera beroende på vilken del av hjärnan som är inflammerad och hur allvarligt tillståndet är, men kan inkludera feber, huvudvärk, förvirring, minnesförlust, stelhet i nacken, krampanfall och i värsta fall koma. Behandlingen av hjärninflammation beror på orsaken till tillståndet och kan innebära antibiotika, antivirala läkemedel eller immunosuppressiva behandlingar.

En virussjukdom är en infektionssjukdom som orsakas av ett virus. Virus är små, ofta sjukdomsalstrande partiklar som består av genetiskt material (DNA eller RNA) inneslutet i ett proteinhölje. De kan inte leva eller reproducera sig själva, utan behöver en värdcell för att kunna göra detta. När ett virus infekterar en värdcell så tar det över cellens mekanismer och tvingar den att producera fler viruskopior. Detta kan leda till skador på värdcellen och orsaka sjukdomstillstånd.

Virussjukdomar kan variera i allvarlighetsgrad från milda, obehagliga symptom som exempelvis en vanlig förkylning, till allvarliga livshotande tillstånd som exempelvis HIV/AIDS eller ebolafebr. Vissa virussjukdomar kan även vara dödligt farliga om de inte behandlas korrekt och i tid, såsom exempelvis hjärnhinneinflammation (meningit) orsakad av vissa virusstammar.

För att skydda sig mot virussjukdomar finns det ofta vaccin som kan ges för att förebygga infektioner, och även antivirala läkemedel som kan användas för att behandla redan existerande infektioner. Det är också viktigt att hygieniska åtgärder vidtas för att minska risken för smitta, såsom handhygien och andningsskydd när man befinner sig i närhet av en sjukt person.

'Antigenpresentation' är ett centralt koncept inom immunologin och refererar till processen där antigener, som är främmande molekyler som kan identifieras som hot av det immuna systemet, presenteras för T-celler, en typ av vita blodkroppar.

Denna process sker i två steg: primärt och sekundärt antigenpresentation. I det primära steget bryts antigener ner till små peptidfragment inuti celler som kallas antigenpresenterande celler (APC), såsom dendritceller, makrofager och B-celler. Dessa peptider binds sedan till major histokompatibilitetskomplexet (MHC) molekyler på cellytan.

I det sekundära steget interagerar aktiverade T-celler med MHC-peptidkomplexet på APC:n, vilket leder till aktivering av T-cellen och en immunrespons mot den främmande substansen. Detta är en viktig mekanism för att identifiera och eliminera infektioner orsakade av virus, bakterier och andra patogener.

'Purpura, trombocytopen, idiopatisk' er en medisinsk diagnose som betegner uforklarlig lavt antall blodplater (trombocytopeni) i kombinasjon med blødninger under huden (purpura). "Idiopatisk" betyr at årsaken til sykdommen er ukjent.

Denne diagnosen innebærer at pasienten har en rektidig, ofte pludselig oppkommet trombocytopeni uten klare årsaker etter at andre mulige årsaker som f.eks. infeksjoner, medisinsk behandling eller andre sykdommer er eliminert ved hjelp av undersøkelser.

Purpura og blødninger under huden kan være resultatet av for lavt antall blodplater i kroppen, noe som øker risikoen for uhensiktlig blødning. Blodplater er viktige for å stoppe blødning etter skade på blodkar og vener. Når de er for få, kan det føre til at små blodkar i huden brekker ned og resultere i små purpurflekkene under huden.

Denne diagnosen stilles vanligvis etter en gründelig medisinsk undersøkelse, inkludert blodprøver for å måle antall blodplater og andre tester for å utelukke andre mulige sykdommer som kan være årsaken til trombocytopeni.

Psoriasis är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons. Det kännetecknas av rödvioletta, upphöjda utslag (plack) som täcks av silvervit skorv. De vanligaste områdena för psoriasis är armbågar, knän, ländrygg och skalen. Psoriasis kan också drabba naglar, gemene, leder och sällsynt andra inre organ. Sjukdomen varierar från mild till allvarlig och kan påverka livskvaliteten negativt. Den orsakas av en kombination av genetiska och miljöfaktorer, såsom infektioner och stress. Psoriasis är inte smittsam och det finns inget botemedel, men behandlingar finns tillgängliga för att lindra symtomen och underhålla remission.

CD20 är ett proteiner antigen som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret. CD20-antigenet används som mål för behandling med monoklonala antikroppar, såsom Rituximab, ofta vid behandling av B-cellrelaterade sjukdomar som cancer (exempelvis non-Hodgkins lymfom och chronisk lymfatisk leukemi) och autoimmuna sjukdomar (exempelvis reumatoid artros och systemisk lupus erythematosus).

Intraperitoneal injektion (IP) är en typ av injektion där lösningar eller mediciner administreras direkt in i bukhålan, som omsluts av peritoneum, ett tunnt membran som skiljer bukhålan från bukvävnaden. Denna metod används ofta när det behövs en snabb och effektiv absorption av läkemedlet eller näringsriktad vätska till kroppen.

Intraperitoneala injektioner kan användas inom sjukvården för att ge smärtstillande medel, antibiotika, kemoterapi, eller andra läkemedel som behöver distribueras i bukhålan. Det är också vanligt inom forskning och djurförsök.

Det är viktigt att notera att intraperitoneala injektioner ska utföras korrekt för att undvika skador på bukvävnaden eller komplikationer som peritonit (inflammation av peritoneum). Sjukvårdspersonal bör ha tillräcklig träning och erfarenhet innan de utför denna procedur.

Glutamatdekarboxylas (GAD) är ett enzym som katalyserar bildandet av neurotransmittorn gamma-aminobutyrisäure (GABA) från den excitatoriska aminosyran glutaminsyra. Detta enzym finns i både centrala nervsystemet (CNS) och i vissa delar av det perifera nervsystemet hos djur, inklusive människor. I CNS spelar GAD en viktig roll i regleringen av excitation och inhibition av neuroner genom att konvertera den excitatoriska signalsubstansen glutaminsyra till den inhibitoriska signalsubstansen GABA. Det finns två isoformer av GAD, GAD65 och GAD67, som skiljer sig åt i molekylär storlek och subcellulära lokaliseringsmönster. Dessa isoformer har också olika funktioner i regleringen av neurotransmissionen. Mutationer i GAD-generna har associerats med flera neurologiska sjukdomar, inklusive autism och epilepsi.

Immunfenotypbestämning är en metod inom laboratoriemedicin som används för att identifiera och klassificera olika typer av vita blodceller, såsom leukocyter (granulocyter, lymfocyter, monocyter och eosinofiler), baserat på deras yta och de proteiner (antigen) de uttrycker. Detta görs genom att använda specifika antikroppar som binder till dessa proteiner och sedan detekteras med hjälp av metoder såsom flow cytometri eller immunfluorescens.

Denna analys kan användas för att diagnostisera olika sjukdomar, såsom olika slag av leukemi och lymfom, samt för att övervaka effekten av behandlingar för dessa sjukdomar.

Lymfopeni är ett medicinskt tillstånd där individen har en lägre än normalt antal lymfocyter i cirkulation i blodet. Lymfocyter är en typ av vit blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Nivån på lymfocyter kan mätas genom en blodprovsanalys och normvärdena kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Låga nivåer av lymfocyter kan orsakas av olika sjukdomar eller behandlingar, till exempel HIV/AIDS, cancerbehandlingar som kemoterapi och strålbehandling, autoimmuna sjukdomar och vissa infektioner.

"Glutenintolerans" er en uoffisiell betegnelse som ofte brukes om to forskjellige medisinske tilstander: skjevt tarmsyndrom (non-celiak gluten sensitivity) og celiaki. Disse tilstandene kjennetegnes av en overfølsomhet eller et vanskelig å tåle stoffet gluten, som forekommer i visse korn som hvetebrøk, rugbrøk og bygg.

Celiaki er en autoimmun tilstand der tarmen blir angrepet av eget immunsystem når den mottar gluten. Dette fører til skader på tarmskjelettet og kan føre til en rekke symptomer som diarré, mage-t armsmerter, viktstnading og træthed. Celiaki kan også føre til langsiktige helseproblemer hvis det ikke behandles riktig. Behandlingen for celiaki er en strikt glutenfri diett.

Skjevt tarmsyndrom (non-celiak gluten sensitivity) er en anden type overfølsomhet mot gluten der ikke er foråksatt av autoimmunitet eller skader på tarmskjelettet. Symptomer som manglende energi, trøske og mage-t armsmerter kan oppstå etter inn taget av gluten, men disse forsvinner når personen følger en glutenfri diett.

Det er viktig å undersøke og diagnostisere korrekt for å kunne behandle disse tilstandene riktig. Hvis du tenker du har noen av de ovennevnte symptomene, bør du kontakte en lege for å få en korrekt diagnose og behandling.

En polymerase chain reaction (PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera DNA-strängar. Den bygger på en process där DNA-molekyler replikeras med hjälp av ett enzym som kallas DNA-polymeras. Genom att upprepa denna process i flera steg kan man skapa miljontals kopior av det ursprungliga DNA-segmentet på relativt kort tid.

PCR är en mycket känslig teknik som kan användas för att detektera mycket små mängder av DNA, till exempel från en enda cell. Den används inom flera områden, till exempel i diagnostiskt syfte inom medicinen, i forensisk vetenskap och i forskning.

Lymfocytanttal (även kallat lymfocytcount) är ett mått på antalet vita blodkroppar, specifikt lymfocyter, i en viss volym blod. Lymfocyterna är en typ av vita blodkroppar som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

En normal lymfocytanttal för en vuxen person ligger vanligtvis mellan 1000 och 4000 lymfocyter per milliliter blod (mm3). Låga lymfocytantal kan indikera att individen har en svagare immunförsvar, medan höga lymfocytantal kan vara ett tecken på olika sjukdomar eller infektioner.

Det är värt att notera att lymfocytanttalet kan variera beroende på ålder, kön och andra faktorer. Därför bör det alltid tolkas i kombination med andra medicinska data och symtom.

DNA, eller deoxyribonucleic acid, är ett molekyärt ämne som innehåller de genetiska instruktionerna för utveckling och funktion hos alla levande organismers celler. DNA består av två långa, dubbelhelixstrukturer som är byggda upp av en serie nukleotider som inkluderar socker (deoxyribose), fosfatgrupper och fyra olika baser: adenin (A), timin (T), guanin (G) och cytosin (C). Adenin parar sig alltid med timin, och guanin parar sig alltid med cytosin. Denna specifika basparning är viktig för att korrekt koda genetisk information.

DNA-molekylen lagrar den genetiska informationen i en kod som består av sekvenser av dessa fyra baser, och varje organisms unika DNA-sekvens ger instruktioner för hur proteiner ska byggas upp. Proteiner är viktiga byggstenar i alla levande organismer och utför en rad olika funktioner som hjälper till att reglera cellens struktur, metabolism och andra viktiga processer.

'Freunds adjuvans' är ett typ av immunologiskt adjuvans, som utvecklades på 1930-talet av den österrikiska immunologen och bakteriologen Jules Freund. Det består av en emulsion gjord av mineralolja, vatten och ett heat-killed mycobacterium tuberculosis-bakterie (ofta använder man stammarna H37 Ra eller M. avium).

När 'Freunds adjuvans' injiceras tillsammans med ett antigen, stimulerar det starkt immunsystemet att svara på antigenet och generera en starkare och längre varaktig immunitet än vad antigenet skulle ha gjort på egen hand. Detta uppnås genom att adjuvansen aktiverar celler i det immunförsvaret, såsom makrofager och dendritceller, vilket leder till en kraftigare presentation av antigenet till T-celler och B-celler.

Det är värt att notera att 'Freunds adjuvans' inte används i människor på grund av sin potential att orsaka lokal reaktioner, abscesser och granulomatösa inflammationer. Det används dock fortfarande i forskningssyfte inom djurmodeller för att undersöka immunresponser.

I en biokemisk kontext refererar en ligand till ett molekylärt ämne som binds till ett specifikt receptorprotein eller en enzymatisk aktivitetssida. Denna binding orsakar ofta en konformationell förändring hos receptorn eller enheten, vilket leder till en biologisk respons, såsom cellsignalering eller nedbrytning av substratet.

Ligander kan vara mycket små molekyler som läkemedel eller naturligt förekommande signalsubstanser, men de kan också vara större biologiska makromolekyler såsom protein-protein-interaktioner. Ligandbindning är en central mekanism i många cellulära processer och är av stor betydelse inom farmakologi, toxikologi och medicinsk forskning.

'Mononuclear leukocytes' är en samlingsbeteckning för vissa vita blodkroppar (leukocyter) som har en enda cellkärna och en relativt homogen cytoplasma. Denna grupp innefattar monocyter och lymfocyter, som båda är viktiga delar av immunförsvaret. Monocyterna hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (fagra upp och förstöra) främmande partiklar och patogener, medan lymfocyterna producerar antikroppar och hjälper till att koordinera immunresponsen. Tillsammans utgör mononukleära leukocyter en viktig del av kroppens försvar mot sjukdomar och infektioner.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

'Vävnadsdistribution' (på engelska: 'tissue distribution') refererar till hur ett ämne, såsom en läkemedelssubstans eller en kemisk förorening, fördelas och distribueras inom olika vävnader i ett levande organism. Detta omfattar hur substansen absorberas, transporteras och utsöndras i kroppen, och hur mycket som ansamlas i varje typ av vävnad. Vävnadsdistributionen påverkas av en rad faktorer, inklusive farmakokinetiska egenskaper hos substansen (som absorption, distribution, metabolism och elimination), samt specifika interaktioner mellan substansen och vävnader eller celler i kroppen. Det är viktigt att förstå vävnadsdistributionen av en substans för att bedöma dess säkerhet, effektivitet och potentiala bieffekter som läkemedel, eller för att utvärdera riskerna relaterade till exponering för kemiska föroreningar.

Receptorer: Proteiner på cellytan som kan binde specifika molekyler, till exempel hormoner, neurotransmittorers eller andra signalsubstanser. Dessa receptorer utlöser en biokemisk respons inne i cellen när de aktiveras av sina respektive ligander (de molekyler de binder till).

Antigen: En substans som kan identifieras och inducera en immunrespons hos ett immunsystem. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, glykoproteiner eller andra molekyler som finns på ytan av celler eller fritt i kroppen. De kan vara både exogena (främmande) och endogena (egen). Exogena antigener kommer från utomstället, till exempel virus, bakterier eller parasiter, medan endogena antigener produceras inne i kroppen, som till exempel cancerceller.

T-celler alfa-beta: En undergrupp av T-celler, som är en typ av vita blodkroppar som spiller en central roll i cellmedierad immunitet. T-celler alfa-beta har receptorer som består av två typer av proteinkedjor, alfa- och betakedjorna, som tillsammans bildar ett komplex som kan binda specifikt till en viss kombination av antigen och MHC-molekyler (major histocompatibility complex) på ytan av andra celler. När T-cellen alfa-beta binder till sin målcell aktiveras den och kan sedan initiera en immunrespons, till exempel att producera cytokiner eller döda målcellen.

Reumatoid faktor (RF) är ett antikroppsområde som kan finnas i blodet hos en del personer. Det är inte ovanligt att ha låga nivåer av reumatoid faktor utan att ha några symtom eller sjukdom. Men om någon har högre nivåer av reumatoid faktor tillsammans med vissa andra symtom, kan det vara ett tecken på en autoimmun sjukdom som kallas reumatoid artrit.

Reumatoid faktorn är inte specifik för reumatoid artrit och kan förekomma hos personer med andra sjukdomar eller infektioner. Dessutom kan en liten andel av friska individer ha höga nivåer av reumatoid faktor.

Reumatoid faktor är ett typiskt exempel på ett autoantikropp, vilket betyder att det är ett antikropp som riktar sig mot substanser i kroppen själv istället för att bekämpa främmande ämnen som virus eller bakterier. I fallet med reumatoid artrit attackerar reumatoid faktorn specifikt proteiner i lederna, vilket orsakar inflammation och skada.

Inflammatoriska mediatorer är signalmolekyler som frisätts från celler under inflammation och aktiverar olika processer i kroppen för att bekämpa skada eller infektion. Exempel på inflammatoriska mediatorer inkluderar cytokiner, chemokiner, prostaglandiner, leukotriener och komplementproteiner. Dessa molekyler hjälper till att rekrytera vita blodkroppar till området av skada eller infektion, öka permeabiliteten i kapillärväggarna för att underlätta transporten av immunceller och andra substanser till platsen, och aktivera smärt- och feberrespons. Även om inflammatoriska mediators signaler är viktiga för att initiera och upprätthålla en effektiv immunrespons kan överdriven eller förlängd aktivering av dessa molekyler leda till skada på kroppens egna vävnader och bidra till patogenesen av flera sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar och inflammatoriska sjukdomar.

'Kongenäsor' (latin: *Apae* congenitae) är en medfödd missbildning där individen föds utan näsa eller med en underutvecklad näsa. Detta orsakas av att de två knölarna i ansiktet, som normalt växer samman och bildar näsan, inte har utvecklats korrekt under fostertiden.

Det finns olika grader av kongenäsor, från mildare former där det endast finns en liten upphöjning på näsfältet till allvarligare former där det saknas nästan allt av näsan. I vissa fall kan andningssvårigheter uppstå som ett resultat av den missbildade näsan, men i andra fall kan individen ha relativt normal andning och livskvalitet.

Traditionell behandling för kongenäsor har innefattat kirurgiska ingrepp för att återställa andningsvägarna och skapa en funktionell näsa. Den exakta behandlingsplanen beror på individens specifika anatomiska och hälsotillstånd.

En infektion är en process där ett levande värddjur, ofta en människa, invaderas och koloniseras av en främmande mikroorganism, till exempel bakterier, virus, svampar eller parasiter. Detta leder vanligtvis till en patologisk respons hos värden, vilket kan resultera i sjukdomssymptom. Infektioner sprids ofta från en individ till en annan genom direkt kontakt, indirekt kontakt via födoämnen, vatten eller luft, eller vektorburna medel såsom myggor eller löss. Behandlingen av infektioner kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men inkluderar ofta antibiotika, antivirala läkemedel, antimykotiska medel eller antiparasitiska behandlingar. Prevention av infektioner kan uppnås genom vaccination, personlig hygien och andra förebyggande metoder.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin, som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det produceras främst av celler som kallas dendritceller och aktiverade makrofager. IL-23 har en kluster av aminosyror som liknar Interleukin-12 (IL-12), och båda cytokinerna använder sig av samma receptor-subenhet.

IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som bildar en heterodimer. Denna heterodimer binder till IL-23-receptorn på cellens yta, vilket leder till aktivering av signaltransduktionsvägar som involverar JAK2 och STAT3. Detta i sin tur leder till att cellen differentieras till en TH17-cell, en typ av T-hjälpcell som producerar cytokiner som IL-17 och IL-22.

IL-23 har visat sig spela en viktig roll i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) och multipel skleros (MS).

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Cerebrospinalvätska, på latin called "liquor cerebrospinalis", är en klar, steril och färglös vätska som cirkulerar i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) hos ryggradsdjur, inklusive människan. Den produceras kontinuerligt av specialiserade celler i kilarna, en typ av blodkärl som finns i hjärnbarken. Cerebrospinalvätskan agerar som ett skyddande och näringsfyllt kudde runt hjärnan och ryggmärgen, minskar på så sätt mekanisk skada från stötar och ger en buffertzon för att mildra tryckfluktuationer.

Cerebrospinalvätskan cirkulerar genom subarachnoidalrummet, ett utrymme mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, samt i centrala kanaler inne i ryggmärgen. Den cirkulerar sedan upp till hjärnventriklarna, där den till slut återabsorberas till blodomloppet via arachnoidalmembranet och granulationsvävnaden i venösa vener.

En analys av cerebrospinalvätskan kan ge värdefull information om eventuella sjukdomar eller skador på centrala nervsystemet, eftersom vätskan ofta innehåller proteiner och celler som kan vara tecken på olika tillstånd. Lumbarpunktion är en medicinsk procedur där en liten mängd cerebrospinalvätska tas ut från ryggraden för att undersöka dess sammansättning och hitta eventuella sjukdomsmärken.

Muskelinflammation, också känd som myositis, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i en eller flera musklers vävnader. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma och vissa mediciner.

Vid muskelinflammation upplever personen ofta symtom som smärta, stelhet, svullnad och rodnad i den drabbade muskeln. Andra symtom kan inkludera trötthet, feber och minskad rörlighet. För att diagnostisera muskelinflammation kan läkare använda sig av olika metoder, såsom blodprover, magnetresonanstomografi (MRT) och muskelbiopsi.

Behandlingen av muskelinflammation beror på orsaken till tillståndet. I allmänhet kan antiinflammatoriska läkemedel, som icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) eller kortikosteroider, användas för att lindra smärta och inflammation. Om muskelinflammation orsakas av en infektion behandlas ofta själva infektionen med antibiotika eller antivirala läkemedel. I vissa fall kan fysisk terapi och vila också vara användbar för att lindra symtom och främja återhämtning.

Sköldkörtelsjukdomar är en övergripande term för olika tillstånd som påverkar sköldkörteln (thyroidea), en endokrin gland som producerar hormoner som styr metabolism, tillväxt och utveckling. Sköldkörtelsjukdomar kan delas in i två huvudgrupper: hypothyroidism (underaktiv sköldkörtel) och hyperthyroidism (överaktiv sköldkörtel).

Hypothyroidism orsakas ofta av en för liten produktion av thyroxin (T4) och triiodtyronin (T3), två typer av hormoner som produceras av sköldkörteln. Det kan leda till symptom som trötthet, viktminskning, känslighet för kyla, koncentrationssvårigheter och depression.

Hyperthyroidism orsakas av en överdriven produktion av T4 och T3, vilket kan leda till symptom som nervositet, viktminskning, hjärtklappning, svettningar, muskelspasmer och sömnsvårigheter.

Andra exempel på sköldkörtelsjukdomar innefattar till exempel autoimmuna sjukdomar som Graves' sjukdom och Hashimotos sjukdom, struphuvudscancer, nodulä sköldkörtel och goiter (förstorad sköldkörtel).

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

En hjärntumör är en abnorm odling av celler i hjärnan som kan vara godartad (benign) eller elakartad (malig). Hjärntumörer kan uppstå från olika typer av hjärnceller eller från strukturer som omger hjärnan. De kan orsaka en rad symtom beroende på var i hjärnan de växer, inklusive huvudvärkar, krämpor, epilepsi, syn- och hörminskningar samt kognitiva problem. Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling och/eller cellgiftsbehandling beroende på typen och graden av tumören.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

"Drosophila proteins" refer to the proteins that are expressed by the genes found in the genome of Drosophila melanogaster, also known as the fruit fly. Drosophila is a widely used model organism in various fields of biological research, including genetics, developmental biology, and neurobiology. The study of Drosophila proteins has contributed significantly to our understanding of fundamental biological processes, such as gene regulation, cell signaling, and protein function.

Drosophila proteins are encoded by genes that are transcribed into messenger RNA (mRNA) molecules, which are then translated into proteins through a process called translation. The Drosophila genome contains approximately 15,000 genes, many of which encode for proteins with diverse functions. These proteins range in size from small peptides to large complex structures and play critical roles in various cellular processes, such as enzyme catalysis, DNA replication and repair, signal transduction, and cytoskeleton organization.

The study of Drosophila proteins has led to the discovery of many important biological concepts, including the mechanisms of gene regulation, the role of microRNAs in post-transcriptional gene silencing, and the function of protein domains in mediating protein-protein interactions. Additionally, Drosophila proteins have been used as models to study human diseases, such as cancer, neurodegenerative disorders, and developmental abnormalities. The insights gained from studying Drosophila proteins have provided valuable information for understanding the molecular basis of these diseases and developing new therapeutic strategies.

'Antikroppsbildning' (antibody production) är en immunologisk process där B-celler, en typ av vita blodcellar, producerar specifika proteiner som kallas antikroppar. Antikropparna binder till ytor på främmande ämnen, såsom virus eller bakterier, och hjälper till att markera dem för att elimineras av immunsystemet.

Denna process startar när en B-cell träffar på ett antigen (ett främmande ämne som kan utlösa en immunrespons). Om B-cellen har en receptor som matchar det specifika antigenet kommer den att aktiveras och börja dela sig. Några av dessa avkomlingar blir plasma celler, som är specialiserade till att producera stora mängder av en viss typ av antikroppar som matchar det ursprungliga antigenet. Dessa antikroppar cirkulerar sedan i kroppen och hjälper till att eliminera de främmande ämnena från kroppen.

Antikroppsbildning är en viktig del av den adaptiva immunresponsen, vilket innebär att det är en aktiv process som utvecklas över tid och blir mer effektiv vid upprepad exponering för samma antigen.

Biological models är matematiska eller datorbaserade representationer av biologiska system, processer eller fenomen. De används inom forskning för att simulera, analysera och förutsäga beteendet hos komplexa biologiska system, som exempelvis celler, organ, populationer eller ekosystem. Biological models kan vara mekanistiska (baserade på förståelse av underliggande mekanismer) eller empiriska (baserade på experimentella observationer och korrelationer). Exempel på biologiska modeller inkluderar systemdynamikmodeller, differentiall equations-modeller, agentbaserade modeller och neuronala nätverksmodeller.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

HLA-DR-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klasse II-antigener som spelar en central roll i immunförsvaret hos människor. De presenterar peptider från inre och yttre källor, såsom infektionsagenter och cancerceller, för CD4+ T-celler (hjälparceller), vilket initierar specifika immuna svar. HLA-DR-antigener är genetiskt mycket varierande mellan individer, vilket kan påverka individens sårbarhet för vissa sjukdomar och deras respons på olika behandlingsformer.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

En korsreaktion är inom medicinen en immunologisk reaktion som uppstår när en individ som redan är sensibiliserad mot ett visst antigen utsätts för ett annat, relaterat antigen. Denna reaktion orsakas av att antikroppar eller T-celler som bildats under den första exponeringen kan korsreaktivitet med det nya antigenet.

Korsreaktioner kan förekomma mellan olika allergen, till exempel pollen och frukt, men även mellan vissa läkemedel och kontrastmedel som används under röntgenundersökningar. Korsreaktioner kan i värsta fall leda till allvarliga allergiska reaktioner, såsom anafylaxi.

Interleukin-17-receptor (IL-17R) refererar till en grupp av receptorproteiner som interagerar med cytokinen IL-17 och sänder signaler in i cellen. IL-17-receptorer finns på ytan av olika slags immunceller, till exempel T-celler och granulocyter. När IL-17 binder till sin receptor aktiveras en signalkaskad som leder till att cellen producerar andra cytokiner, kemokiner och vävnadsenzymer, vilket kan leda till inflammation och immunrespons. Dysfunktion i IL-17-signalering har visats vara involverat i flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis och rheumatoid artrit.

"Clonal inactivation" er en terminologi som ofte brukes i medisinsk sammenheng for å referere til den prosessen hvor ein celleklones evne til å dele seg og utføre sine funksjoner blir permanent redusert eller eliminert. Dette kan skje på grunn av ulike mekanismer, for eksempel som følge av genetisk endringar eller epigenetiske endringer i cellens DNA.

I kreftterapi, kan termen "clonal inactivation" være relatert til bruken av terapeutiske strategier som er designert for å unngå å aktivere onkogene signalveier eller forstyrre andre kreftfremkallende mekanismer i celleklonene. Dette kan involvere bruk av typer av terapi som for eksempel kinase inhibitorer, monoklonale antistoffer eller CAR-T-cellterapi.

I all følge er "clonal inactivation" en viktig strategi i kreftbehandling, fordi det kan hjelpe til å redusere risikoen for rekurser og forbedre overlevelsen for pasienter med kreft.

"Ganglier" är ett adjektiv som används för att beskriva något som har formen eller liknar ett ganglion. I en medicinsk kontext refererar "ganglion" vanligtvis till en grupp av nervceller utanför centrala nervsystemet, som fungerar som en smärtcentral och bearbetar sensoriska signaler. Ganglier innehåller ofta cellkropparna för afferenta neuron (sensoriska nervceller) och kan ingå i det autonoma nervsystemet eller vara en del av det perifera nervsystemet.

Exempel på olika typer av ganglier inkluderar:

1. Dorsalrotsganglion: En typ av ganglion som innehåller cellkropparna för de afferenta neuron som transporterar smärta, temperatur och kvalitetssinne till ryggmärgen.
2. Sympatiskt ganglion: En del av det sympatiska nervsystemet som hjälper till att reglera kroppens involuntära funktioner, såsom hjärtslag, andning och blodtryck.
3. Parasympatiskt ganglion: Även en del av det autonoma nervsystemet, men denna gång i det parasympatiska nervsystemet, som hjälper till att reglera kroppens vila och ämnesomsättning.

Det är värt att notera att "ganglion" kan också användas för att beskriva en sorts vätskefylld cysta som ofta bildas i hand- eller fotleden, men detta är inte relaterat till den medicinska definitionen av ett nervganglion.

En embryo hos icke-däggdjur (excl. behandling av människan) är ett organism i en tidig utvecklingsfas, vanligen från befruktning till att de specifika kroppsdelarna och systemen har bildats och börjar fungera koordinerat.

För exempelvis hos en amfibie, kan embryots utveckling delas in i olika faser: fertilisation, segmentering, gastrulation, neurulering, organogenes och systemgenes. Under denna tid kommer embryot att utvecklas från en zygot till en larv med en uppsättning fungerande organ.

Det är värt att notera att definitionen av "embryo" kan variera mellan olika arter och forskningsområden, så det är alltid viktigt att specificera vilket djur som avses när man diskuterar denna term.

I medicinsk kontext betyder "nedreglering" ofta att något som reglerar en fysiologisk process, till exempel ett hormon eller en nervimpuls, minskar i aktivitet eller verkan. Det kan leda till olika symptom beroende på vilken process som påverkas. Exempelvis kan nedreglering av det signalsubstanser som styr hungerkänslan leda till viktminskning, medan nedreglering av andningsregleringen kan orsaka andnöd.

Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.

Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.

Ett immunkonjugat är en substans som består av två delar: en immunologisk del och en verkningsdel. Den immunologiska delen är ett antikroppsmolekyl som kan binda specifikt till en viss typ av cell, proteins molekyl eller antigen. När denna binding har skett aktiveras den verkningsfyllda delen av konjugatet, vilket ofta är ett toxin, en radioaktiv isotop eller en fluorescerande markör. Denna mekanism används inom medicinen för att exempelvis kunna eliminera cancerceller eller visualisera specifika strukturer i kroppen.

CD28 är ett kostimulerande molekylärt receptorprotein som uttrycks på T-celler och spelar en viktig roll i aktiveringen av dessa celler. CD28-antigenet refererar till det antigen som binder till CD28-receptorn och aktiverar därmed T-cellen. Det mest välkända liganden för CD28 är B7-1 (CD80) och B7-2 (CD86), som uttrycks på antigenpresenterande celler såsom dendritiska celler och aktiverade B-celler. När CD28-receptorn binder till sina ligander aktiveras flera intracellulära signaltransduktionsvägar, vilket leder till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och överlevnad. CD28-signaleringsvägen är därför en viktig mekanism för att stärka och underhålla immunresponsen.

Chimerism är ett medicinskt tillstånd där en individ har celler, gener eller vävnader med genetiskt distinkta egenskaper. Det kan uppstå när två befruktade ägg eller embryon smälter samman under tidig utveckling, vilket resulterar i en individ som har celler från båda ursprungliga individer. Chimerism kan också uppstå genom transplantation av celler eller vävnader från en annan person, där mottagaren sedan utvecklar en population av celler med genetiskt distinkta egenskaper jämfört med deras egna celler.

Chimerism kan vara asymptomatisk och upptäckas slumpmässigt genom genetiska tester, eller det kan orsaka symtom beroende på vilka organ eller system som är påverkade. I vissa fall kan chimerism leda till autoimmuna sjukdomar, transplantat mot immunreaktioner eller andra komplikationer. Behandlingen av chimerism beror på underliggande orsaken och symtomen, men kan inkludera mediciner som supressar immunsystemet eller celltransplantation.

'Drosophila' är ett släkte inom flugordningen, och det mest kända arten inom släktet är bananflugan (*Drosophila melanogaster*). Denna art är en vanlig modellorganism inom genetisk forskning på grund av sin enkla uppbyggnad, kort livscykel och lätta odling. Genomet hos bananflugan är väl studerat och den har blivit ett viktigt verktyg för att förstå grundläggande principer inom genetik och developmental biology.

"Graviditet" är ett medicinskt begrepp som refererar till den period då en befruktad äggcell har implanterats i livmodern och utvecklas till ett foster. Denna process innebär att en kvinnas kropp genomgår en rad fysiologiska förändringar för att underhålla fostrets tillväxt och utveckling. Graviditeten räknas vanligtvis från den dag då den sista menstruationen började, och varar i ungefär 40 veckor, delad in i tre trimestrar.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

'Hjärnkemi' är inte en etablerad medicinsk term, men det kan vara ett slanguttryck eller ett begrepp som används inom neurovetenskap och psykiatri för att beskriva den biokemiska aktiviteten i hjärnan. Detta kan inkludera studiet av hur olika kemikalier, såsom neurotransmittorer och hormoner, påverkar hjärnans funktion och beteende.

Neurotransmittorerna är kemiska signalsubstanser som överför signaler mellan neuron (hjärnbildande celler) i centrala nervsystemet. Dessa signalsubstanser kan ha effekter på olika mentala processer, såsom sinnesstämning, minne, inlärning och kognition. Exempel på neurotransmittorer är serotonin, dopamin, noradrenalin och GABA (gamma-aminobutyriska syra).

Hormoner är också kemiska signalsubstanser som kan påverka hjärnans funktion. De frisätts ofta från endokrina körtlar och cirkulerar i blodet innan de når målceller, inklusive neuron. Hormoner kan ha effekter på sinnesstämning, kognition, minne och andra mentala processer. Exempel på hormoner som påverkar hjärnans funktion är östrogen, testosteron, kortisol och insulin.

I en bredare betydelse kan 'Hjärnkemi' också syfta på den biokemiska grunden för mentala tillstånd och sjukdomar, inklusive neuropsykiatriska störningar som depression, ångest, schizofreni och autism. Denna forskningsområde undersöker hur genetiska faktorer, livsförhållanden och miljöfaktorer påverkar hjärnans biokemi och hur detta kan leda till olika mentala tillstånd.

'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).

Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.

Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)

Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.

"En blandad bindvävssjukdom" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar som alla påverkar och kännetecknas av onormalt tillväxt och/eller strukturförändringar i bindväven. Bindväv är ett vävnadslager som finns över hela kroppen och har funktionen att ge stöd, skydda och förbinda andra vävnader och organ.

Exempel på sådana sjukdomar inkluderar:

1. Fibromatoser: Vävnadsproliferationer som består av blandad bindväv med olika grad av kolagen, muskelfibriller och blodkärl. Dessa är vanligtvis lokaliserade till muskler eller senor och kan vara aggressiva eller icke-aggressiva.

2. Skleroderma: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av hård, förtjockad bindväv i huden och andra organ, inklusive lungor, hjärta, njurar och tarmar.

3. Systemisk lupus erythematosus (SLE): En autoimmun sjukdom som kan påverka alla kroppens organ och vävnader, inklusive huden, lederna, blodkärlen, njurarna och centrala nervsystemet.

4. Dermatomyositis: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av inflammation i musklerna och huden.

5. Polymyosit: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av inflammation och svaghet i skelettmuskulaturen.

6. Rheumatoid arthritis (RA): En autoimmun sjukdom som primärt påverkar lederna, men kan också involvera andras organ och vävnader.

Dessa är bara några exempel på de många olika sjukdomar som kan innefatta en förändring i bindväven. Det är viktigt att konsultera en läkare om man misstänker att man har någon av dessa sjukdomar.

Lymfoproliferativa sjukdomar är en grupp av sjukdomar som kännetecknas av överdriven celldelning och tillväxt av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att skydda kroppen mot infektioner. Dessa sjukdomar kan vara benigna eller maligna (cancerartade). Maligna lymfoproliferativa sjukdomar innefattar olika typer av lymfom och cancerformer som lever-, milt- och broskcancer. Benigna lymfoproliferativa sjukdomar kan orsaka symtom som obehag, svullnad eller smärta i lymfkörtlarna, trötthet och infektionskänslighet. Maligna former av lymfoproliferativa sjukdomar kan leda till allvarligare symptom som feber, svettningar, viktminskning, trötthet och svullnad i lever, mjälte eller andra kroppsdelar. Behandlingen beror på typen av sjukdom, dess utbredning och grad av allvarlighet.

HLA-DQ-antigener är en typ av human leukocyte antigen (HLA) klass II-molekyler, som spelar en central roll i immunsystemet hos människor. Dessa molekyler presenterar peptider från utomkroppsmässiga proteiner för CD4+ T-celler, vilket initierar den adaptiva immunresponsen.

HLA-DQ-antigener består av två polypeptidkedjor, en alpha- och en beta-kedja, som binder till varandra för att bilda en heterodimer. Dessa kedjor är kodade för av genkluster på kromosom 6 i människans DNA. Det finns flera olika varianter av HLA-DQ-antigener, och individuella variationer i dessa antigener kan ha betydelse för immunresponsen mot patogener samt för risken att utveckla autoimmuna sjukdomar.

HLA-DQ-antigener är speciellt viktiga vid presentationen av glutenpeptider hos individer med celiaki, en autoimmun sjukdom som orsakas av en överdriven immunrespons mot gluten i livsmedlen. I dessa fall kan variationer i HLA-DQ2 och HLA-DQ8-antigener öka risken för att utveckla celiaki.

Desmoglein 3 är en typ av desmosomal proteinkomponent som spelar en viktig roll i intercellulära kontakter och celladhesion, särskilt i huden (epidermis). Det är ett transmembrant protein som förekommer i desmosomer, strukturer som kopplar samman två adjacenta celler. Desmoglein 3 interagerar med andra desmosomala proteiner för att bilda starka intercellulära kontakter och bidrar till hudens mekaniska integritet. Det är också en viktig komponent i den adaptiva immuniteten, eftersom det fungerar som ett antigenpresenterande molekyl under vissa omständigheter. Mutationer i Desmoglein 3-generna har visats korrelera med autoimmuna sjukdomar såsom pemfigus vulgaris, en blåsbildande hudsjukdom som karaktäriseras av förlusten av celladhesion.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

En näthinneinflammation, även kallad uveit eller uveitis, är en inflammatorisk reaktion i näthinnan (uvea) i ögat. Näthinnan består av tre delar: iris, cilliarkroppen och korgbindeminet. Vid näthinneinflammation kan alla dessa delar vara inflammerade eller endast en del.

Symptomen på näthinneinflammation kan inkludera rodnad i ögat, smärta, ljuskänslighet, förändrad syn och nedsatt synskärpa. I vissa fall kan det även förekomma flytningar i ögat.

Näthinneinflammation kan orsakas av olika faktorer som infektioner, autoimmuna sjukdomar eller skada på ögat. Behandlingen beror på vilken typ av näthinneinflammation det är och vilka symtom personen har. Vanligtvis behandlas näthinneinflammation med antiinflammatoriska läkemedel som kortikosteroider eller immunosuppressiva mediciner. I vissa fall kan operation behövas för att behandla komplikationer orsakade av näthinneinflammation.

Interleukin-6 (IL-6) är ett cytokin, ett signalsubstans som produceras av flera olika celltyper i kroppen. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret och inflammationen. IL-6 verkar genom att binde till sin receptor på cellytan och utlösa en signaltransduktionsväg som leder till ändringar i cellens genuttryck och funktion.

IL-6 är involverat i regleringen av immunresponsen, hematopoesis (blodcellsproduktion), inflammationen och akutfasreaktionen. Det kan också vara involverat i patologiska processer som cancer och autoimmuna sjukdomar.

I klinisk medicin används IL-6 som ett markör för inflammatorisk aktivitet och kan mätas i blodprover för att diagnostisera och monitorera sjukdomar som rheumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och cancer.

Neuropeptider är signalmolekyler som består av korta aminosyrekedjor och fungerar som neurotransmittorer eller neuromodulatorer i det centrala nervsystemet (CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). De produceras inne i neuron och är involverade i en rad olika fysiologiska processer, såsom smärtperception, aptitreglering, minnesbildning och emotionella respons.

Neuropeptider binder till specifika receptorer på cellmembranet hos målcellerna och utlöser en kaskad av intracellulära signaltransduktionsprocesser som leder till en biologisk respons. Exempel på välkända neuropeptider inkluderar substance P, endorfiner, oxytocin och vasopressin.

I medicinska sammanhang kan förändringar i neuropeptidernas uttryck och funktion vara associerade med olika sjukdomszustånd, såsom smärtsyndrom, neuropsykiatriska störningar och neurologiska skador.

Behçet's syndrome is a rare autoimmune disorder characterized by the inflammation of blood vessels throughout the body. The condition typically causes mouth sores, genital sores, eye inflammation, and skin lesions. In some cases, it may also affect the joints, digestive system, and central nervous system.

The exact cause of Behçet's syndrome is not known, but it is believed to be related to an abnormal response of the immune system. It is more commonly found in people from Mediterranean countries, the Middle East, and Asia. The diagnosis of Behçet's syndrome is based on a combination of clinical symptoms, medical history, and laboratory tests.

Treatment for Behçet's syndrome typically involves medications to reduce inflammation and suppress the immune system. These may include corticosteroids, immunosuppressive drugs, and biologic agents. The specific treatment plan will depend on the severity and location of the symptoms.

Stamceller (engelska: Stem cells) är celler som har förmågan att dela sig och differensiera sig till olika typer av specialiserade celler i kroppen. De kan renas och expanderas i laboratoriemiljö och användas inom regenerativ medicin för att ersätta skadade eller sjuka celler, vävnader och organ.

Det finns två huvudtyper av stamceller: embryonala stamceller och vuxna stamceller (även kända som adulte stamceller). Embryonala stamceller hämtas från blastocysten under de tidiga stadierna av fosterdifferensiering och kan differensiera sig till alla celltyper i kroppen. Vuxna stamceller finns hos vuxna individer och återfinns i olika delar av kroppen, som benmärg, hjärna, lever, hud och fettvävnad. De har begränsad differensieringskapacitet jämfört med embryonala stamceller och kan endast differensiera sig till specifika celltyper beroende på var de finns.

Stamceller är en aktiv forskningsområde inom medicinen, men deras användning är också omdiskuterad på grund av etiska frågor kopplade till användningen av embryonala stamceller.

En kloncell är en cell som har exakt samma genetiska uppstäggning som den cell de har skapats ifrån. Detta uppnås genom att en cell kopieras och delar sig, vilket resulterar i en grupp identiska celler. Klonceller kan användas inom medicinen för att studera sjukdomar på cellnivå, utveckla terapier och tillverka celler som kan ersätta skadade eller defekta celler hos patienter.

Uveomeningoencephalitis syndrom (UMEN) är ett sällsynt neurologiskt tillstånd som kännetecknas av inflammation i hjärnan (encefalit), meningerna (meningit) och ögats regnbågshinna (uveit). Det kan orsakas av olika infektioner eller autoimmuna sjukdomar. Symptomen på UMEN kan variera, men inkluderar ofta feber, huvudvärk, kräksymtom, muskel- och ledvärk, förändringar i medvetandegraden, minnesförlust, psykiatriska symtom som exempelvis humörsvängningar eller hallucinationer, samt ögonproblem som rodnad, smärta eller synnedsättning. Behandlingen för UMEN består ofta av antiinflammatorisk behandling och behandling av underliggande orsak om den kan fastställas.

Langerhans celler är typen av dendritiska celler som finns i huden och epitelgeweben. De utgör ett viktigt bestånddel i immunförsvaret genom att presentera antigen till T-celler och initiera en immunrespons. Langerhans cellöar är speciella strukturer som finns i epidermis, den yttre delen av huden, där de sitter mellan keratinocyterna. Deras huvudfunktion är att fagocytera främmande partiklar och proteiner, bryta ner dem till små peptider och presentera dessa för T-celler i lymfknutor. På det sättet hjälper de till att identifiera och eliminera patogener som tränger in i kroppen genom huden.

Sköldkörtelinflammation, även känd som tyreoidit, är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar attackerar och skadar sköldkörteln. Detta orsakar en inflammation av sköldkörteln, som kan leda till en rad symtom beroende på hur allvarligt sköldkörteln är drabbad.

Symptomen på sköldkörtelinflammation kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera trötthet, viktminskning, hjärtklappning, muskel- och ledsvaghet, förändringar i humör och kognition, förhöjd känslighet för kyla eller värme, och förändringar i tacksjuka. I allvarliga fall kan sköldkörtelinflammation leda till hypotyreos (undervaktig sköldkörtelfunktion) eller hypertyreos (överaktiv sköldkörtelfunktion).

Sköldkörtelinflammation behandlas vanligen med mediciner som hjälper att lindra symtomen och reducera inflammationen. I vissa fall kan kirurgi vara aktuell om sköldkörteln är allvarligt skadad eller om patienten har komplikationer såsom knölar eller cystor i sköldkörteln.

"Bullous pemphigoid" är en autoimmun hudsjukdom som karaktäriseras av bildandet av blåsor (bullae) på huden. Det orsakas av en autoimmunreaktion där antikroppar bildas mot två proteiner, BP230 och BP180, i basalmembranet som sitter mellan epidermis och dermis i huden.

Sjukdomen drabbar vanligen äldre personer över 60 år och kan vara associerad med andra sjukdomar som diabetes, neurologiska störningar eller cancer. Symptomen inkluderar ofta intensivt kliande eksem-liknande hudutslag och senare bildandet av blåsor fyllda med klar vätska. De mest vanliga placeringsområdena för blåsorna är på lår, mag, armar och svalg.

Behandlingen inkluderer ofta systemiska kortikosteroider eller andra immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera sjukdomen och förebygga komplikationer som infektioner. I allvarliga fall kan intravenös immunglobulin användas.

Haplotyping är en metod inom genetiken som används för att bestämma den specifika kombinationen av gener och genvarianter (snipp) som är ärftliga tillsammans på samma kromosom. Varje individ har två kopior av varje kromosom, en från vardera förälder, och dessa kallas haplotyper. Genom att bestämma haplotypen kan man få information om vilka gener och genvarianter som ärvs tillsammans och hur de möjligen kan påverka varandra och leda till olika fenotyper eller sjukdomar. Haplotypning används bland annat inom forskning, medicinsk diagnostik och för att utveckla personligadiserade läkemedel (precision medicine).

Natural killer (NK) cells are a type of white blood cell in the human body that play a crucial role in the immune system's response to viral infections and cancer. They are called "natural killers" because they have the ability to recognize and destroy abnormal cells, such as infected or cancerous cells, without the need for prior activation or sensitization.

NK cells are part of the innate immune system, which means they provide a rapid but nonspecific response to threats. They can identify abnormal cells through the recognition of specific markers on their surface that indicate cellular stress or transformation. Once NK cells recognize an abnormal cell, they release cytotoxic granules containing proteins like perforin and granzymes, which create pores in the target cell's membrane and induce apoptosis (programmed cell death).

NK cells also secrete cytokines, such as interferon-gamma (IFN-γ), that help coordinate the immune response by recruiting other immune cells to the site of infection or inflammation. Overall, natural killer cells are an essential component of the human immune system, providing a critical defense mechanism against various diseases and disorders.

En kronisk sjukdom är en sjukdom som varar i lång tid, ofta livet ut, och som kräver kontinuerlig eller periodvis behandling. Kroniska sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom som kan variera i svårighetsgrad över tiden. Vissa exempel på kroniska sjukdomar är diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, lungsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och neurologiska tillstånd. Det är viktigt att diagnostisera och behandla kroniska sjukdomar i tid för att förhindra komplikationer och förbättra livskvaliteten hos den drabbade individen.

Polymyositis är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i skelettmusklerna. Detta leder till svaghet, smärta och trötthet i musklerna. Polymyositis påverkar vanligtvis proximala muskler, det vill säga musklerna nära kroppens mittlinje, såsom axlarna och höfterna. Sjukdomen kan också påverka andningsmusklerna och lederna.

Polymyositis orsakas av en överdriven immunrespons där den egna kroppen attackerar muskelvävnaden. Den exakta orsaken till sjukdomen är inte fullständigt klarlagd, men det anses att både genetiska och miljömässiga faktorer kan spela in.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av klinisk undersökning, blodprover, elektromyografi (EMG) och muskelbiopsi. Behandlingen för polymyositis består ofta av immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att kontrollera inflammationen och minska skadan på musklerna. Fysisk terapi kan också vara användbar för att underlätta muskelstyrkan och funktion.

Cellkommunikation (eller cellulär kommunikation) refererar till de sätt på vilka celler i ett levande väsen kan kommunicera och samordna sin funktion med varandra. Detta sker ofta genom signalsubstanser som frisätts av en cell och sedan binder till receptorer på en annan cells yta, vilket utlöser en biokemisk respons. Cellkommunikation är viktig för att koordinera processer som celldelning, differentiering, apoptos (programmerad celldöd) och cellrörelse, och är också involverat i kommunikation mellan olika typer av celler och organ.

Rekombinanta fusionsproteiner är proteiner som skapats genom molekylärbiologiska metoder, där genetisk information från två eller fler olika protein kodande gener kombineras till en enda gen. Den resulterande fusionerade genen ger upphov till ett protein som innehåller delar av de ursprungliga proteinenheterna, vilka är sammanfogade i en enda peptidkedja.

Denna teknik möjliggör skapandet av proteiner med nya och unika funktionella egenskaper som inte finns hos de ursprungliga proteinerna. Rekombinanta fusionsproteiner används inom forskning, diagnostik och terapi, exempelvis vid tillverkning av monoklonala antikroppar för behandling av cancer och autoimmuna sjukdomar.

'Kokulturmetoder' är ett begrepp inom mikrobiologi och relaterade områden, som refererar till metoder där två eller flera olika mikroorganismer (bakterier, svampar, protozoer med mera) odlas tillsammans under kontrollerade förhållanden. Detta görs ofta i syfte att studera deras interaktioner och hur de påverkar varandras tillväxt, metabolism och överlevnad. Kokulturmetoder kan användas för att simulera naturliga ekosystem eller för att undersöka patogen-mikrobiominteraktioner in vitro. Genom att analysera dessa interaktioner kan forskare få en bättre förståelse av mikroorganismernas roll och betydelse i olika ekologiska nischer, vilket kan ha implicationer för medicinsk forskning, miljövetenskap och bioteknologi.

Sekvenshomologi, eller sekvenstillhörighet, inom biokemi och genetik refererar till den grad av likhet mellan två eller flera molekylära sekvenser, som kan vara DNA-sekvenser, RNA-sekvenser eller proteinsekvenser. När det gäller aminosyrasekvenser, handlar det om den ordningsföljd av specifika aminosyror som bildar en proteinmolekyl.

Aminosyrasekvenshomologi mellan två proteiner används ofta för att undersöka deras evolutionära släktskap och funktionella likheter. Hög sekvenshomologi kan indikera närbesläktade proteiner med möjligen liknande funktioner, medan låg homologi kan tyda på mindre närstående eller icke-relaterade proteinsekvenser.

Det är värt att notera att även om två proteiner har en hög sekvenshomologi kan deras struktur och funktion skilja sig ifrån varandra, eftersom aminosyrasekvenser inte alltid korrelerar perfekt med proteiners tredimensionella struktur eller biokemiska aktivitet.

Cell separation is a general term used to describe various methods for isolating specific cell types or populations from a heterogeneous mixture of cells. This process can be accomplished through physical or biological means and is often a crucial step in many laboratory and medical procedures, such as cell culture, diagnostic testing, and regenerative medicine. Some common techniques for cell separation include:

1. Density gradient centrifugation: In this method, a sample containing the mixture of cells is carefully layered onto a density gradient medium (such as Ficoll or Percoll) and then centrifuged at high speeds. The different cell types will separate based on their densities, with denser cells settling towards the bottom of the tube and less dense cells remaining near the top.
2. Flow cytometry and cell sorting: This technique uses fluorescently labeled antibodies to specifically bind to and tag target cells within a mixture. The sample is then passed through a flow cytometer, which detects and sorts the cells based on their fluorescence characteristics.
3. Magnetic-activated cell separation (MACS): In this method, magnetic beads coated with antibodies that recognize specific cell surface markers are added to a sample containing the mixture of cells. The cells are then passed through a magnetic field, causing the labeled target cells to be retained while the unlabeled cells flow through.
4. Immunomagnetic separation: Similar to MACS, this method uses antibody-coated magnetic beads to isolate specific cell types. However, instead of passing the sample through a magnetic field, the bead-bound cells are selectively captured using a magnet and then washed and eluted for further analysis or processing.
5. Microfluidic devices: These small, chip-based systems use various physical principles (such as size, deformability, or electrical properties) to separate cells within microchannels. They offer high throughput, gentle handling, and precise control over the separation process.

These are just a few examples of cell separation techniques used in research and medicine. The choice of method depends on factors such as the specific application, required purity and yield, and the complexity of the starting mixture.

'Lillhjärna' (cerebellum) är en del av hjärnan som ligger under storhjärnan och bakom hörsel- och synbarken. Det är en viktig struktur som har en central roll i koordineringen av muskulär aktivitet, balans och rörelsekoordination. Lillhjärnan består av två hemisfärer och ett mittparti (vermis) och innehåller mycket nervceller (neuron). Skador på lillhjärnan kan orsaka problem med muskeltonus, rörelsekontroll, balans och koordination.

CD3-antigener är en typ av proteiner som finns på ytan av T-celler, en viktig typ av vita blodkroppar som hjälper till att koordinera immunförsvaret i kroppen. CD3-antigenen består av flera olika underenheter (CD3γ, CD3δ, CD3ε och CD3ζ) som tillsammans bildar en komplex struktur på T-cellernas yta. När en T-cell aktiveras genom att binda till ett antigenpresenterande celler (APC), sker en serie signaltransduktion via CD3-komplexet, vilket leder till aktivering av T-cellen och initieringen av en immunrespons. CD3-antigener är därför viktiga markörer för att identifiera och studera T-celler in vitro och in vivo.

Neurogenerell är ett medico-biologiskt begrepp som hänvisar till något som har att göra med nervceller eller deras funktion. Neurogenering innebär skapandet av nya nervceller, ett fenomen som främst har observerats under embryonal utveckling och i vissa delar av hjärnan hos vuxna djur, inklusive människor. Neurogenering kan också syfta på återbildningen eller regenereringen av nerver eller nervvävnad efter skada eller sjukdom.

Neurodegenerativa tillstånd är en grupp medicinska tillstånd som kännetecknas av progressivt förlust av neuroner och deras funktion, vilket leder till neurologiska symtom som exempelvis minnesförlust, rörelsekoordinationsproblem eller sensorisk störning. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar är Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och Huntingtons sjukdom.

En immunologisk dos-respons-kurva visar sambandet mellan en given dos av ett antigen (som till exempel ett vaccine) och den immuna respons som det ger upphov till. Kurvan illustrerar hur stor andel av individer i en population som utvecklar en immunrespons (till exempel produktion av antikroppar eller T-celler) vid olika doser av antigenet.

Typiskt sett stiger immunresponsen initialt med ökande dos, men når sedan ett plato då ytterligare ökningar av dosen inte ger någon ytterligare förbättring av immunresponsen. I vissa fall kan alltför höga doser av antigenet leda till en nedsatt immunrespons, vilket resulterar i en topp och sedan ett fall i kurvan vid mycket höga doser.

Det är värt att notera att individuella variationer kan förekomma, så att samma dos av antigen inte ger upphov till samma immunrespons hos alla individer. Dessutom kan andra faktorer, som individens ålder, hälsotillstånd och immunstatus, påverka den immuna responsen.

Sjukdomsförlopp definieras inom medicinen som den kliniska utvecklingen och tiden från att en sjukdom uppstår till dess att den har löpt sitt fulla skepp, det vill säga från sjukdomens början via diagnostisering, behandling och eventuell komplikation till slutet när individen är återställd eller avlidit. Sjukdomsförloppet kan delas in i tre faser: akut, subakut och kronisk. Under akutfasen uppstår sjukdomen plötsligt och symtomen är ofta allvarliga. I subakuta fasen minskar symtomen men sjukdomen är fortfarande pågående, medan i kroniska fasen kan symtomen vara konstanta under en längre tidsperiod eller återkommande.

"Genetiskt uttrycks mönster" refererar till hur och när gener i ett individuellt genomi expressar sig, det vill säga hur de producerar specifika proteiner eller RNA-molekyler. Detta kan variera mellan olika celltyper, till exempel leverceller jämfört med hjärnceller, och under olika livscykel-faserna, som fostertillstånd jämfört med vuxen ålder. Genuttrycksmönster kan påverkas av både genetiska och miljömässiga faktorer.

Det är värt att notera att termen 'genetiskt uttrycks mönster' ofta används i samband med studier av epigenetik, som undersöker hur miljöfaktorer kan påverka genuttryck genom mekanismer som DNA-metylering och histonmodifiering. Dessa förändringar kan vara reversibla och är ofta specifika för en viss celltyp eller tillstånd, vilket leder till unika genuttrycks mönster.

Interleukin-21 (IL-21) är ett cytokin som spelar en viktig roll i immunförsvaret. Det binder till sin specifika receptor, Interleukin-21-receptorn (IL-21R), för att utöva sina effekter. IL-21R är en transmembranprotein som består av två delar: en extracellulär ligandbindande domän och en intracellulär signaldel. När IL-21 binder till IL-21R aktiveras en signaltransduktionsväg som kallas JAK-STAT-signalvägen, vilket leder till cellulära svar som kan påverka immunresponsen. IL-21R finns naturligt på olika typer av immunceller, inklusive T-celler och B-celler.

En hjärtmuskelinflammation, även kallad myokardit, är en inflammatorisk sjukdom som drabbar hjärtmuskulaturen (myokardiet). Den kan orsakas av infektioner, autoimmuna reaktioner eller toxiska ämnen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan inkludera bröstsmärta, andfåddhet, trötthet och hjärt rytmstörningar. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av symtom, blodprover, elektrokardiogram (ECG) och ibland med hjälp av en biopsi av hjärtmuskeln. Behandlingen beror på orsaken till myokardit och kan innebära mediciner, hälsolivsändringar eller i vissa fall operationellt ingrepp.

Passiv immunisering (også kendt som adoptiv immunitet) refererer til overførsel af forudsynt antistoffer fra en individ til en anden, der ikke selv har producéret dem. Dette kan ske ved at give immunglobulin preparater, som indeholder specifikke antistoffer mod en given patogen, eller ved at overføre modersmælkemilk, der indeholder naturligt producerede antistoffer til babyen.

Den passive immunisering giver hurtig beskyttelse mod infektioner og sygdomme, men den er normalt midlertidig, da antistofferne med tiden bliver nedbrudt i kroppen. Derfor giver den ikke varige immunitet som aktiv immunisering (f.eks. vaccination) gør. Passiv immunisering anvendes ofte til forebyggelse eller behandling af infektioner hos personer med nedsat immunforsvar, gravide kvinder, nyfødte babyer og i forbindelse med biologisk krisebehandling.

Schwann celler är typen av glialceller som finns i det perifera nervsystemet hos däggdjur. De omger och skyddar axonerna, de långa utskott som utgör en del av nervcellernas kommunikationssystem. Schwann celler har också en viktig roll i att underhålla och regenerera nervceller.

En speciell typ av Schwann cell, känd som en ensamstående Schwann cell, kan också bilda en myelinat skida runt axonen, vilket hjälper till att öka nervimpulsernas hastighet och effektivitet. Myelinat axoner omges av flera lager av Schwann celler som tillsammans bildar en myelinat fibrill. Mellan varje lager finns en liten lucka, känd som Node of Ranvier, där axonen är obeväpnade och impulser kan hoppa mellan noderna för att öka hastigheten på nervimpulserna.

Immunologiskt minne är ett begrepp inom immunologin som refererar till den förmåga hos det adaptiva immune systemet att "komma ihåg" en specifik patogen (t.ex. en virus eller bakterie) och snabbare och mer effektivt bekämpa den om individen exponeras för den igen i framtiden. Detta uppnås genom att specifika immunceller, såsom B-celler och T-celler, som har identifierat och svarat på en patogen under en tidigare exponering överlever efter sjukdomen och förblir i ett icke-aktiverat tillstånd i kroppen. Dessa minness Ömmar kan sedan snabbt aktiveras vid en senare exponering av samma patogen, vilket leder till en snabbare och kraftfullare immunrespons. Detta fenomen är viktigt för effektiv vaccination, eftersom vaccin ger immunsystemet en "upplevelse" av en patogen utan att orsaka sjukdomen, vilket låter immunsystemet skapa minnen som kan skydda individen från framtida infektioner.

"Complementary DNA" (cDNA) är en syntetisk enkelsträngad DNA-molekyl som skapas genom att transkribera en messenger RNA (mRNA)-molekyl med hjälp av en revers transkriptas. cDNA används ofta i molekylärbiologiska experiment, till exempel för att klona specifika gener eller studera genuttryck.

Den komplementära naturen av cDNA och den ursprungliga mRNA-molekylen gör det möjligt att använda cDNA som en representation av den ursprungliga genen, eftersom basparningen mellan DNA och RNA följer komplementära regler (A parar sig med T respektive G parar sig med C). Detta gör cDNA till ett värdefullt verktyg inom molekylärbiologi, eftersom det ofta är lättare att arbeta med DNA än RNA.

Ett motorneuron är ett neuron i centrala nervsystemet (CNS) som har till uppgift att kontrollera muskelaktiviteten och kroppens rörelser. Motorneuroner har sin cellkropp (soma) belägen i hjärnan eller ryggmärgen, och de skickar ut efferenta nervimpulser via sina axoner till musklerna eller andra effektororgan.

Det finns två huvudtyper av motorneuron:

1. Övre motorneuroner (upper motor neurons, UMNs): Dessa är belägna i hjärnbarken och skickar signaler via sina axoner till lägre motorneuroner i ryggmärgen. Skador på övre motorneuroner kan leda till spasticitet, hyperreflexi och svårigheter att initiera rörelser.

2. Lägre motorneuroner (lower motor neurons, LMNs): Dessa är belägna i ryggmärgen och skickar signaler direkt till musklerna via sina axoner. Skador på lägre motorneuroner kan leda till muskelsvaghet, atrofi och förlust av reflexer.

Motorneurons funktion är att koordinera rörelser genom att aktivera eller inhibera muskelaktiviteten i olika grupper av muskler. De spelar därför en viktig roll i alla aspekter av kroppens rörelseförmåga, från finmotorik till grossmotorik.

HLA-DRB1 chains är en typ av histokompatibilitetsantigen (HLA) som finns på cellytoplasmamembranet hos mänskliga celler. De tillhör majora histokompatibilitetskomplexet (MHC) klass II och spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera peptidantigen till CD4+ T-celler, även kända som hjälparande T-celler.

HLA-DRB1 är ett genetiskt polymorft system, vilket innebär att det finns många olika varianter av HLA-DRB1-generna i befolkningen. Dessa gener kodar för proteinkedjor som bildar en del av DRB1-komplexet. Varje individ har två kopior av HLA-DRB1-genen, en ärvt från var och en av sina föräldrar.

HLA-DRB1-varianter kan ha olika affinitet till olika antigenpeptider, vilket kan påverka individens immunrespons mot patogener och öka eller minska risken för autoimmuna sjukdomar. Därför är HLA-typer viktiga markörer inom transplantationsmedicin och forskning kring autoimmuna sjukdomar.

En hjärninflammation orsakad av ett virus (virala hjärninflammation) är en process där det inträffar en inflammatorisk respons i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) som orsakas av en infektion med ett virus. Detta kan leda till en rad symtom, inklusive feber, huvudvärk, kräksjuka, muskelvärk, förändringar i medvetandegraden och andra neurologiska symptom beroende på vilket område av hjärnan som är inflammerat. Exempel på virus som kan orsaka hjärninflammation inkluderar herpes simplex-virus, HIV, enterovirus och flavivirus (som kan orsaka till exempel West Nile fever). Behandlingen av viral hjärninflammation kan vara symtomatisk och stödjande, men i vissa fall kan antivirala läkemedel ges för att bekämpa själva virusinfektionen.

"C3H mice" refer to a strain of laboratory mice that have been inbred for research purposes. The "C3H" designation stands for "Cooperative Colony-Harwell," indicating that the strain was developed through collaboration between the Cooperative Research Program and the Oak Ridge National Laboratory in Harwell, England.

These mice are known to have a number of genetic characteristics that make them useful for studying various biological phenomena. For example, they are prone to developing certain types of tumors, including mammary and lymphomas, which can be useful for cancer research. They also have a robust immune response, making them useful for studies of immunology and infectious diseases.

It is important to note that while "C3H mice" refers to a specific strain of laboratory mice, there may be variations within the strain depending on the specific breeding line or stock. Therefore, it is always important to consult the relevant literature and seek guidance from experienced researchers when working with these animals.

Molekylär kloning är en biologisk teknik där man skapar exakta kopior av specifika gener eller andra stycken av DNA. Detta görs genom att skapa en rekombinant DNA-molekyl, vilken består av DNA från två olika källor. Denna rekombinanta DNA-molekyl innehåller oftast en önskad gen som är flankerad av kontrollsekvenser, så kallade promotor- och terminatorkärnor, som styr när och hur mycket av genen ska exprimera sig.

Den rekombinanta DNA-molekylen införs sedan i en värdcell, ofta en bakteriecell eller en eukaryot cell, där den kan replikera sig tillsammans med cellens egna gener. På det viset produceras stora mängder av den önskade genen eller DNA-sekvensen.

Molekylär kloning används inom forskning för att studera geners funktion och interaktion, för att producera proteiner i stor skala för medicinska tillämpningar och för att skapa genetiskt modifierade organismer som används inom jordbruk och bioteknik.

Nervtillväxtfaktorer (NGF, från engelskan: Nerve Growth Factors) är signalsubstanser som påverkar utvecklingen, underhållet och överlevnaden av neuron i det nervsystemet. De verkar genom att binde till specifika receptorer på cellytan och aktivera intracellulära signaltransduktionsvägar som leder till olika biologiska responsar, såsom celltillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Nervtillväxtfaktorer spelar en viktig roll i uppbyggnaden av nervsystemet under embryonal utveckling, men de är också involverade i läkning efter skada och återhämtning efter sjukdom. Exempel på nervtillväxtfaktorer inkluderar NGF, BDNF (Brain-Derived Neurotrophic Factor), NT-3 (Neurotrophin-3) och GDNF (Glial Cell Line-Derived Neurotrophic Factor).

Aging, also known as aging or senescence, is a natural, progressive process that occurs over time and affects all living organisms. In a medical context, aging is defined as the accumulation of changes in an individual over time, which includes biological, psychological, and social components. These changes can lead to increased vulnerability to disease, disability, and death.

The biological aspect of aging involves changes at the cellular and molecular level, such as DNA damage, telomere shortening, protein aggregation, and altered gene expression. These changes can affect the function and survival of cells and tissues, leading to age-related diseases such as cancer, heart disease, and neurodegenerative disorders.

The psychological aspect of aging involves changes in cognitive, emotional, and social functioning. Aging can be associated with declines in memory, attention, and processing speed, as well as increased risk for mental health conditions such as depression and anxiety. However, many older adults maintain good cognitive function and emotional well-being throughout their lives.

The social aspect of aging involves changes in roles, relationships, and social participation. Older adults may experience retirement, loss of loved ones, and decreased mobility, which can impact their social connections and sense of purpose. However, many older adults remain active and engaged in their communities, pursuing new interests and maintaining meaningful relationships.

In summary, aging is a complex and multifaceted process that involves changes at the biological, psychological, and social levels. While there are challenges associated with aging, many older adults lead healthy, fulfilling lives and make valuable contributions to their families and communities.

Transforming Growth Factor Beta (TGF-β) är ett protein som fungerar som en cytokin och signalmolekyl involverad i cellens tillväxt, differentiering och celldöd. Det finns tre isoformer av TGF-β hos människor: TGF-β1, TGF-β2 och TGF-β3. Dessa proteiner binder till sina respektive receptorer på cellens yta och aktiverar en signalkaskad som reglerar genuttrycket relaterat till celldelning, apoptos och extracellulär matrisproduktion. TGF-β spelar också en viktig roll i embryonal utveckling, angiogenes och immunrespons. Dysreglering av TGF-β har visats vara involverat i flera patologiska tillstånd, inklusive fibros, cancer och autoimmuna sjukdomar.

Glykoproteiner är proteiner som har kovalent bundna kolhydrater (oligosackarider) i sin molekylstruktur. Kolhydratdelarna på glykoproteinerna kan variera mycket i komplexitet, från en enkel monosackarid till stora, förgrenade oligosackarider. Glykoproteiner förekommer naturligt i många levande organismer och har en rad olika funktioner, bland annat som strukturella komponenter, signalproteiner, och enzymproteiner. De kan även spela en viktig roll i cell-till-cell-interaktioner och immunförsvaret.

I den medicinska terminologin, betegner "BN" en specifik type af rotte, som er blevet opdrættet under kontrollerede forhold i et laboratorie miljø. "BN" står for "Brown Norway", og disse rotter stammer oprindeligt fra Norge. De er meget populære i forskningen pga. deres store fertilitet, lette adfærdsobservation og relative modstandsevne overfor visse sygdomme.

"Inavlade BN rotter" refererer til rotter, hvis slægtstræ er kendt og kontrolleret gennem flere generationer i et laboratorie miljø. Dette sikrer en ensartet genetisk baggrund og reducerer variansen i forskningsresultaterne.

Således betyder "Råttor, inavlade BN" rotter af den specificerede Brown Norway race, som er blevet opdrættet under kontrollerede forhold i et laboratorie miljø med en kendt og kontrolleret slægtstræ.

Juvenile arthritis (JA) is a general term used to describe a group of autoimmune and inflammatory disorders that develop in children under the age of 16. These conditions can affect any joint in the body, and may also impact other organs. The most common types of JA include:

1. Juvenile Idiopathic Arthritis (JIA): This is an umbrella term that includes several subtypes of JA, characterized by chronic arthritis lasting for at least 6 weeks in a child under 16 years of age. The onset is usually before the age of 16.

2. Systemic Onset Juvenile Idiopathic Arthritis (SoJIA or Still's Disease): This subtype affects both sexes equally and can start at any age, although it is most common in children between 5-15 years old. It presents with spiking fevers, rash, and inflammation in various organs, including the heart and lungs, in addition to arthritis.

3. Oligoarticular Juvenile Idiopathic Arthritis (OJIA): This subtype is more common in girls and usually starts before the age of 5. It affects four or fewer joints during the first six months of illness. A subset of OJIA patients, called "oligoarticular extended," will eventually develop arthritis in five or more joints after the first six months.

4. Polyarticular Juvenile Idiopathic Arthritis (PJIA): This subtype affects five or more joints during the first six months of illness and can be rheumatoid factor-positive or negative. Rheumatoid factor-positive PJIA is more common in girls and tends to present after the age of 8, while rheumatoid factor-negative PJIA affects both sexes equally and can start at any age.

5. Juvenile Psoriatic Arthritis (JPsA): This subtype combines features of arthritis and psoriasis in children under 16 years old. It may also include nail changes, dactylitis (swelling of an entire finger or toe), and enthesitis (inflammation where tendons or ligaments attach to bones).

6. Enthesitis-related Juvenile Idiopathic Arthritis (ERJIA): This subtype is more common in boys and often starts after the age of 8. It includes arthritis, enthesitis, and may involve inflammatory bowel disease, psoriasis, or uveitis (eye inflammation).

7. Undifferentiated Arthritis: This subtype does not fit into any of the above categories or meets criteria for more than one subtype.

Early diagnosis and appropriate treatment are crucial to prevent long-term complications such as joint damage, growth disturbances, and disability in children with juvenile idiopathic arthritis.

CD80 är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade B-celler, monocyter och dendritceller. Det fungerar som en kostimulerande molekyl i T-cellers aktivering och verkar samverka med CD28-receptorn på T-celler för att stärka signalsvarvet och främja T-cellers proliferation, differentiering och cytokinproduktion. CD80 kan också binda till CTLA-4 (cytotoxisk T-lymfocytassocierad protein 4), som är en negativ regulator av T-cellsresponsen.

CD80-antigen definieras alltså som ett proteinsubstrat som binder till CD80-receptorn och utövar en funktionell effekt på cellen där det uttrycks. Detta kan exempelvis vara en ligand eller ett antikropp som binder till CD80 och modulerar dess signalering eller aktivitet.

Meningoencefalit är en infektionssjukdom som orsakas av inflammation i både hjärnhinnor (meninges) och hjärnbarken (cerebrum). Den kan orsakas av olika typer av patogener, såsom virus, bakterier eller parasiter.

Virus är den vanligaste orsaken till meningoencefalit, och exempel på sådana virus inkluderar herpes simplex-virus, HIV, enterovirus och vissa arborvirussjukdomar som West Nile-feber och Zika.

Bakterier kan också orsaka meningoencefalit, särskilt hos personer med nedsatt immunförsvar. Exempel på bakterier som kan orsaka sjukdomen inkluderar Streptococcus pneumoniae, Neisseria meningitidis och Listeria monocytogenes.

Parasiter är också en möjlig orsak till meningoencefalit, särskilt i områden där parasitsjukdomar som toxoplasmos och malaria är vanliga.

Symptomen på meningoencefalit kan variera beroende på orsaken, men de kan inkludera feber, huvudvärk, kräksjuka, muskelvärk, förvirring, minnesförlust, stel nacke, yrsel och i vissa fall till och med koma. Behandlingen av meningoencefalit beror på orsaken, men kan inkludera antibiotika, antivirala läkemedel eller behandling mot parasiter.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

'Lymfocytsubset' är ett medicinskt begrepp som refererar till de olika undergrupperna av lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. Det finns två huvudtyper av lymfocyter: B-lymfocyter och T-lymfocyter, och var och en av dem kan delas in i flera olika undergrupper baserat på deras specifika funktioner och ytmarkörer.

B-lymfocytsubset inkluderar:

* B1-celler: som är involverade i naturlig immunitet
* B2-celler: som producerar antikroppar som neutraliserar eller eliminerar patogener

T-lymfocytsubset inkluderar:

* CD4+ T-hjälparceller: som hjälper till att aktivera och reglera andra immunceller
* CD8+ T-cytotoxiska celler: som dödar virusinfekterade eller cancerceller
* Treg-celler (regulatoriska T-celler): som hjälper till att modulera och avreglera immunsvaret för att förhindra överreaktioner

Det finns också andra undergrupper av lymfocyter, såsom NKT-celler (naturligt kiiltande T-celler) och γδ T-celler, som har specifika funktioner i immunförsvaret.

Hjärtfrekvens är ett mått på hur ofta hjärtat slår per minut. Det är antalet slag som hjärtats kamrar gör under en minut. Hälsa hjärtfrekvensen kan ge en indikation om hur väl hjärtat fungerar och om det finns några hjärtsjukdomar eller andra hälsoproblem.

För en vuxen person i vila är en normal hjärtfrekvens vanligtvis mellan 60 och 100 slag per minut, men det kan variera beroende på ålder, fysisk aktivitet och andra faktorer. Vid intensiv fysisk aktivitet kan hjärtfrekvensen stiga till uppemot 200 slag per minut.

Det är viktigt att notera att en låg eller hög hjärtfrekvens kan vara ett tecken på olika hälsoproblem och bör undersökas av en läkare om det uppfattas som oroväckande.

Theilovirus är ett släkte inom familjen Picornaviridae, som består av små, enkelsträngade RNA-virus. Theilovirus innefattar flera arter som kan infektera djur, framförallt hästar och nötkreatur. Dessa virus är kända för att orsaka enterit (tarminflammation) hos sina värddjur.

Ett exempel på ett Theilovirus är Equine Theilovirus, som kan orsaka en allvarlig form av tarminflammation hos hästar. Symptomen på denna sjukdom innefattar diarré, feber och minskad aptit. Även om dödligheten är låg hos vuxna hästar kan unga djur drabbas svårare av sjukdomen.

Det finns inga behandlingar eller vaccin som är specifika för Theilovirus-infektioner, men stödsymptomatisk behandling och underhållande vård kan ges för att hjälpa djuren att återhämta sig. För att förebygga smitta rekommenderas god hygien och biosecurity, såsom att undvika kontakt med infekterade djur och att desinficeringsmedel används för att rengöra utrustning och ytor som kan ha kommit i kontakt med viruset.

Riskfaktorer är enligt medicinsk terminologi några egenskaper, faktorer eller expositioner som ökar sannolikheten för att utveckla en viss sjukdom eller hälsoproblem. Riskfaktorer kan vara modifierbara, det vill säga de kan påverkas genom livsstilsförändringar och preventiva åtgärder, eller icke-modifierbara, som är oberoende av individens val och omständigheter. Exempel på modifierbara riskfaktorer inkluderar tobaksrökning, fysisk inaktivitet, ohälsosam kost och alkoholmissbruk. Icke-modifierbara riskfaktorer kan vara exempelvis genetiska predispositioner, ålder och kön. Det är värt att notera att närvaro av en riskfaktor inte garanterar att en person kommer att utveckla en viss sjukdom, men ökar bara sannolikheten.

Kutan lupus erythematosus (CLE) är en autoimmun hudsjukdom som orsakas av ett försvagat immunsvar och bildandet av antikroppar som attackerar hälsiga celler i kroppen. Det finns tre huvudtyper av CLE:

1. Akut CLE: Denna form är vanligast hos personer med systemisk lupus erythematosus (SLE) och visar sig ofta som en rodnad, inflammerad hud på kinderna som kan sträcka sig till näsan och öronen i en så kallad "vingåsbägarrödning".

2. Subakut CLE: Denna form orsakar vanligen diskformade, rodnande skorpor eller plack på solexponerade områden som ansikte, hals, överarmar och handryggar. Skorporna kan vara prickiga eller skalförändrade och kan klia.

3. Kronisk CLE: Det finns två huvudtyper av kronisk CLE: diskoid lupus erythematosus (DLE) och lupus panniculitis (LP). DLE orsakar ofta skorpor med tydliga, skarpkantade kanter och central nekros och atrofi av huden. LP orsakar djupa, smärtsamma knölar eller noduler som vanligen uppstår på extremiteterna, ansiktet och brösten.

CLE kan vara ett isolerat tillstånd eller förekomma tillsammans med systemisk lupus erythematosus (SLE), en allvarligare autoimmun sjukdom som kan påverka flera olika organ i kroppen.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras och utsöndras av vissa celler i kroppen, särskilt antigenpresenterande celler såsom dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i regleringen av immunförsvaret, särskilt vid cellmedierad immunitet.

IL-12 består av två underenheter, IL-12p35 och IL-12p40, som kombineras för att bilda en aktiv cytokin. När IL-12 binder till sin receptor på T-celler och naturliga killer (NK) celler stimulerar det deras differentiering och aktivering, vilket leder till produktion av andra cytokiner såsom interferon-gamma (IFN-γ). IFN-γ är en viktig mediator av immunförsvaret som hjälper till att koordinera den cellulära immuniteten och aktivera makrofager för att eliminera intracellulära patogener.

IL-12 har också visat sig ha potentialen som en tumörborttagande behandling, eftersom det kan stimulera T-celler och NK celler att attackera och döda cancerceller. Dock finns det fortfarande mycket forskning pågående för att undersöka effekterna och säkerheten av IL-12-baserad immunterapi.

Hypergammaglobulinemia är ett medicinskt tillstånd där individen har förhöjda nivåer av immunglobuliner (gammaglobuliner) i blodet. Detta kan orsakas av olika sjukdomar eller störningar i immunsystemet, såsom infektioner, autoimmuna sjukdomar, inflammation eller cancer relaterad till plasma celler (t.ex. multipel myelom). I vissa fall kan hypergammaglobulinemi också vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under rutinmässiga blodprover.

Anti-idiotypiska antikroppar, även kända som anti-Id eller AIA, är en typ av antikroppar som binder till specifika regioner (idiotypen) på andra antikroppars variabla regioner. Dessa regioner är unika för varje antikropp och spefierar den specifika antigenstrukturen de binder till.

När en organism producerar en antikropp mot ett främmande antigen, kan en annan typ av B-cell klona sig själv och producera en anti-idiotypisk antikropp som binder till den ursprungliga antikroppens idiotyp. Anti-idiotypiska antikroppar kan därför anses vara "anti-antikroppar".

Anti-idiotypiska antikroppar har visat sig ha potential som terapeutiska verktyg inom medicinen, särskilt inom cancerbehandling och autoimmuna sjukdomar. De kan användas för att modulera immunsvaret genom att blockera eller stimulera vissa delar av det.

Spinal ganglie är en del av det perifera nervsystemet. De är samlingar av nervceller, också kända som neuron, som är belägna utanför centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Spinala ganglier innehåller sensoriska nervceller som tar emot smärta, temperatur och känselimpulser från kroppen. Dessa impulser transmiteras sedan till ryggmärgen och vidare till hjärnan för bearbetning och respons.

Spinala ganglier är vanligtvis belägna i ryggraden, nära de ryggradsnervrötter som löper ut från ryggmärgen. Varje spinalt ganglion är associerat med en specifik ryggradsnervrot och innehåller sensoriska nervceller som tjänar den kroppsregion som innerveras av denna specifika nervrot.

Enligt Medicin.com är ett ganglion i zoologi definierat som en samling nervceller utanför centrala nervsystemet hos ryggradslösa djur. Ganglier fungerar som en slags "mini-hjärna" och hanterar information från olika delar av djuret's kropp. De är ofta ansvariga för att koordinera rörelser och andra reflexiva respons. Varje ryggradslöst djur har ett unikt ganglionsystem beroende på deras art och behov.

Homeostas är ett begrepp inom fysiologi och betecknar ett systems förmåga att upreta och underhålla en relativt konstant internt miljö, trots fluktuerande yttre förhållanden. Det innebär att levande organismer har mekanismer som reglerar och kontrollerar olika fysiologiska variabler, såsom kroppstemperatur, syre- och näringsomsättning, vätskebalans och elektrolytbalans, för att upprätthålla en jämn och balanserad inre miljö. Homeostas uppnås genom ett komplext regleringssystem som innefattar sensoriska mekanismer, integrationscentra och effektormekanismer. Exempel på homeostatiska processer är blodsockernivåers reglering av insulin och glukagon, kroppstemperaturreglering genom svettning och skälva samt vätske- och elektrolytbalansens reglering genom hormonella mekanismer.

I'm sorry, but I couldn't find a medical definition for the term "neurallist." It is possible that it may not be a widely recognized or used term in the field of medicine. If you could provide more context or clarify what you are looking for, I would be happy to try and help further!

B-cell activation factor receptor, ofta förkortat till BAFF-receptorn, är en typ av receptor som finns på ytan av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är involverade i immunförsvaret. Receptorn binder till ett protein som kallas BAFF (B-cell activating factor), som produceras av andra celler i kroppen. När BAFF binds till receptorn aktiveras B-cellen, vilket leder till att den kan producera antikroppar och hjälpa till att skydda kroppen mot infektioner och främmande ämnen.

BAFF-receptorn är en viktig regulator av B-cellernas aktivitet och överaktivering eller underaktivering av receptorn kan leda till olika sorters immunrelaterade sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och immunbristsjukdomar.

"Blodiglar" er en ukommens medicinsk term. Måske omtales dette fejlagtigt og ønsker du å finne ut mer om "blod i lungene"? Hvis så, er det when blood mixes with air in the lungs, which is called hemoptysis. This can be a symptom of several medical conditions, ranging from benign to serious, such as bronchitis, pneumonia, tuberculosis, or cancer. If you have this symptom, it's important to seek medical attention promptly for proper evaluation and treatment.

Genetisk polymorfism är när det finns fler än ett vanligt förekommande varianter (allaso kända som alleler) av ett specifikt gen i en population. Dessa varianter resulterar från små förändringar i DNA-sekvensen, såsom en enda nukleotidsubstitution eller en insertion eller deletion av ett fåtal nukleotider.

Genetisk polymorfism är vanlig och förekommer naturligt i alla levande organismer. De flesta genetiska polymorfa varianter har ingen påverkan alls på individens fenotyp (det observerbara kroppsliga uttrycket av ett gen) eller funktion, men vissa kan associeras med en ökad risk för vissa sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

En typ av genetisk polymorfism som har fått mycket uppmärksamhet inom forskningen kring personlig medicin och genetisk predisposition är singel-nukleotidpolymorfier (SNP). SNPs är enkla nukleotidbyten i DNA-sekvensen som kan användas för att spåra arvet av vissa gener och för att undersöka samband mellan genetiska varianter och sjukdomar eller andra medicinska tillstånd.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Hudsjukdomar är sjukdomar som primärt påverkar huden och dess tillhörande strukturer, såsom hår, naglar och slemhinnor. Det kan vara både akuta och kroniska tillstånd, som orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna störningar, genetiska faktorer, miljöfaktorer och cancer. Exempel på hudsjukdomar är eksem, psoriasis, akne, svampinfektioner, herpes simplex, hudcancer och vitiligo. Behandlingen av hudsjukdomar kan vara symtomatisk eller riktad mot orsaken, beroende på typen av sjukdom och dess allvarlighetsgrad.

Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.

Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.

Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.

Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.

I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.

"Arts specificity" är inte en etablerad medicinsk term, men inom konstterapi och relaterade områden kan det referera till användandet av specifika konstnärliga uttrycksformer, tekniker eller processer som har visat sig vara särskilt effektiva för att uppnå vissa terapeutiska mål.

Exempelvis kan "arts specificity" innebära användandet av musikterapi med specifika tonarter, rytmer eller melodier för att påverka patientens humör och emotionella tillstånd. I dansterapi kan det innebära användandet av specifika rörelsemönster eller koreografier för att främja självkännedom, kommunikation och social interaktion.

Det är värt att notera att termen "arts specificity" inte är allmänt accepterad inom alla konstterapeutiska sammanhang och kan variera beroende på teoretisk och praktisk inriktning.

Neurit är ett medicinskt begrepp som används för att beskriva de utskott (processer) som sträcker sig från nervcellens (neurons) cellkropp och ger upphov till det nervfibrösystem som bildar vårt nervsystem. Dessa neuriter kan vara antingen axoner eller dendriter, beroende på deras funktion och utseende.

Axonen är den långa, utskjutande process som svarar för att överföra signaler (impulser) bort från cellkroppen till andra nervceller, muskler eller körtlar. Dendriterna däremot är kortare och mer greniga utskott som tar emot signaler från andra nervceller och ledar dem till cellkroppen.

Neuriter kan vara drabbade av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till neurologiska symtom såsom sängvägran (paralys), känselbortfall, smärta eller förlorad muskelkontroll. Exempel på sådana sjukdomar är neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt infektionssjukdomar som polio och vissa former av hjärninflammation (encefalit).

"Cell heritage" er en betegnelse for de genetiske og epigenetiske egenskaber, som en celle arver fra sin oprindelige stamcellule. Dette inkluderer den specifikke kombination af gener, som cellen har fået via arvematerialet (DNA) fra sine forældre, samt de ændringer i genekspression og cellulær funktion, der er sket siden cellelinjen blev dannet.

Epigenetiske ændringer kan også påvirke cellens arv og bestemme, hvilken type celle den bliver, uden at ændre dens grundlæggende DNA-sekvens. Disse ændringer kan være reversible og kan skyldes faktorer som miljø, livsstil og alder.

I klinisk sammenhæng er cell heritage relevant for regenerativ medicin, hvor man benytter stamceller til at behandle sygdomme og skader. Forståelsen af cellens arv kan hjælpe med at prædikere, hvilken type celle der vil blive dannet og hvordan den vil opføre sig i et givent miljø.

SCID (Severe Combined Immunodeficiency) hos möss är en genetisk recessiv sjukdom som orsakas av mutationer i olika gener och leder till ett totalt eller nästan totalt utebliven fungerande immunsystem. SCID hos möss innebär ofta en kraftig nedsättning av T-celler, B-celler och i vissa fall NK-celler (naturligt mördande celler).

Den vanligaste formen av SCID hos möss är den som orsakas av mutationer i genen IL2RG (interleukin-2 receptor gamma chain), vilket leder till en brist på fungerande cytokinreceptorer på T-celler och NK-celler. Detta resulterar i ett uteblivet utveckling av dessa celltyper och en kraftig nedsättning av immunförsvaret.

Möss med SCID är mycket känsliga för infektioner, eftersom de saknar effektiva skyddsmekanismer mot patogener som bakterier, virus och svampar. De kan dö av en infektion redan under det tidiga livet om de inte behandlas. SCID hos möss är ett viktigt forskningsmodell för att studera immunologi, genetik och sjukdomsprocesser samt utveckling av terapeutiska strategier för SCID och andra immunbristsjukdomar.

Toll-like receptor 9 (TLR9) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer (TLR). TLR är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR), vilka har förmågan att känna igen och binda till specifika mönster på patogena mikroorganismer, såsom bakterier och virus. TLR9 är specifikt känd för att det kan känna igen DNA från bakterier och virus. När TLR9 binder till dessa molekyler aktiveras det intracellulära signalsystemet, vilket leder till produktion av cytokiner och andra immunaktiva mediatorer som aktiverar immunsvaret. TLR9 finns främst i celler som ingår i det innate immune systemet, såsom dendritceller, monocyter/makrofager och B-celler.

Magnetisk Resonansstomografi (MRI), även kallat Kärnmagnetisk Resonans (NMR) är en icke-invasiv diagnostisk bildgebande teknik som använder starka magnetiska fält och radiovågor för att producera detaljerade bilder av inre strukturer och funktioner i kroppen.

Under en MRI-undersökning placeras patienten i en tunn, rörlig bädd som glider in i en tunnelformad magnetisk resonansscanner. Scannern genererar ett starkt magnetfält som får protonerna (atomkärnor) i kroppens vätskor att orientera sig parallellt med magnetfältet. Radiovågor används sedan för att störa denna orientering, och när radiovågorna stängs av återgår protonerna till sin ursprungliga position. Detta ger upphov till en svagt elektromagnetiskt fält som detektorer i scannern kan uppfatta och tolka för att skapa två- eller tredimensionella bilder av kroppens inre.

MRI används vanligtvis för att undersöka mjuka vävnader, såsom hjärnan, ryggraden, muskler, ligament och inre organ, och är speciellt användbar för att upptäcka skador, inflammationer, tumörer och andra avvikelser.

Immunmodulerande medel är läkemedel som påverkar eller ändrar ditt immunsystems funktion. De kan antingen stärka (stimulera) eller försvaga (dämpa) immunsvaret beroende på behandlingsindikationen. Immunmodulerande medel används ofta för att behandla autoimmuna sjukdomar, där ditt immunsystem attackerar dina egna celler eller vävnader, eller för att stärka immunsvaret vid cancerbehandling. Exempel på immunmodulerande medel inkluderar kortikosteroider, immunsuppressiva läkemedel och biologiska terapier som monoklonala antikroppar.

"Antiinflammatoriska medel", även kända som antiinflammatory drugs (NSAID) eller prostaglandinförebyggande medel, är en grupp läkemedel som används för att behandla smärta, feber och inflammation. De fungerar genom att blockera en specifik typ av enzymer, cyklooxygenas (COX), som är involverade i produktionen av prostaglandiner, som orsakar inflammation och smärta.

Det finns två typer av COX-enzym: COX-1 och COX-2. COX-1 är involverad i skyddet av magslemhussen, blodets sammanflöde och njurarnas funktion, medan COX-2 främst produceras under inflammatoriska tillstånd. NSAID kan vara selektiva eller icke-selektiva beroende på om de blockerar båda typerna av COX-enzym eller bara COX-2.

Exempel på antiinflammatoriska medel är acetylsalicylsyra (Aspirin), ibuprofen, naproxen och celecoxib. Dessa läkemedel kan ha biverkningar som magonti, blödningsrubbningar och skada på njurarna vid långvarig användning.

Kemokiner är proteiner som fungerar som signalmolekyler i organismen. De spelar en viktig roll inom immunförsvaret och hjärnan, där de hjälper till att reglera cellernas rörelser och positionering genom att påverka deras migrationsbeteende. Kemokinerna binder till specifika receptorer på cellmembranet och utlöser en signaltransduktion som leder till cellens respons. De kan också ha en roll i angiogenes, inflammation och sjukdomar som cancer.

Tumörnekrosfaktorreceptorer (TNFR) är en typ av receptorproteiner som finns på ytan av vissa celler i kroppen. De aktiveras när de binds till tumörnekrosfactor (TNF), ett protein som produceras av immunsystemet när det upptäcker en infektion eller skada. När TNFR aktiveras startar det en signalväg inne i cellen som kan leda till celldöd, inflammation och andra svar som hjälper till att bekämpa infektionen eller reparera skadan.

TNFR finns på många olika typer av celler, inklusive vita blodkroppar, endotelceller och fibroblaster. Dessa celler kan aktiveras av TNF för att producera cytokiner och andra substanser som hjälper till att koordinera immunsvaret. I vissa fall kan överaktivering av TNFR-signalvägar leda till sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar och cancer.

Det finns också läkemedel som är designade för att blockera TNFR-signalvägar, vilka används för att behandla en rad olika sjukdomar, inklusive reumatoid artrit, psoriasis och Crohns sjukdom.

HLA-antigener (Human Leukocyte Antigen antigens) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra kroppens celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De är ansvariga för att identifiera själva kroppens celler från främmande celler, såsom virusinfekterade celler eller cancerceller. HLA-antigener delas in i tre huvudgrupper: HLA klasse I, HLA klasse II och HLA klasse III.

HLA-antigener är polymorfa, vilket betyder att de finns i många varianter i populationen. Varje individ har en unik kombination av HLA-antigener som är genetiskt bestämd och ärvts från sina föräldrar. Dessa antigener är viktiga vid transplantationer, eftersom de kan påverka om en donator och mottagare kommer att matcha varandra eller inte. Om de inte matchar kan det leda till avstötningsreaktioner där mottagarens immunförsvar attackerar de transplanterade cellerna eller organen.

Lymfvävnad (eller lymfatisk vävnad) är en typ av vävnad som främst består av speciella celler som kallas lymfocyter, som hjälper till att försvara kroppen mot infektion och sjukdom. Lymfvävnaden inkluderar också blodkärl, små strukturer som kallas lymfnoder (eller lymfknutor) och andra celler som hjälper till att transportera och filtrera lymfafluiden. Lymfanoden finns över hela kroppen, men de flesta av dem finns i armhålor, lårbenshålor och halsen.

Lymfanöden innehåller också speciella celler som heter fagocyter, vilka kan ta upp och förstöra främmande partiklar och bakterier som kommer in i kroppen. Lymfvävnaden hjälper också till att transportera näringsämnen, hormoner och avfall från celler tillbaka till blodomloppet.

'Hjärnbark' är ett medicinskt begrepp som refererar till den yttre vävnadslagern av hjärnan, även känd som cerebral cortex. Den består av nervceller och deras utskott (axoner och dendriter) och är indelad i olika områden med specifika funktioner, såsom sensoriska, motoriska och kognitiva funktioner. Hjärnbarken är den del av hjärnan som är involverad i högre mentala processer, inklusive tankeprocesser, minne, perception, språk och medvetande.

Testikelinflammation, også kalt orchitis, er en betegnelse for inflammation eller irritation i én eller begge testikler. Den kan skylles på infektioner, som fx mumps, seksuelt overførte sygdomme (STI'er) eller urinvejsinfektioner. Andre årsager kan være skader, autoimmune reaktioner eller ubalanceret hormonniveau. Symptomerne på testikelinflammation kan omfatte smerte, svelling, rødme og varme i testiklerne, samt sveden, træthed og feber. Hvis du formoder at have en testikelinflammation, bør du søge medicinsk behandling hurtigst muligt for at undgå komplikationer som infertilitet eller sterilitet.

Homeodomäneproteiner är en typ av transkriptionsfaktorer som binder till DNA och hjälper styra genuttrycket under utvecklingen hos flera olika levande organismer, inklusive djur, växter och svampar. Homeodomäneproteinernas struktur består av en 60 aminosyror lång region, känd som homeodomen, som bildar tre alfa-helixar som kan vecklas runt DNA:t. Denna struktur gör att proteinet kan binda till specifika sekvenser av DNA och hjälpa styra aktiviteten hos närliggande gener. Många homeodomäneproteiner är involverade i utvecklingen av kroppsplanen hos djur, inklusive reglering av organutveckling och celldifferentiering.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

Intraventrikulära injektioner är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller annan substans direkt införs in i en av de laterala ventriklarna i hjärnan, vanligtvis som en del av behandlingen av centrala nervösa system (CNS) störningar som hydrocefalus eller cerebral sjukdom.

Denna typ av injektioner kräver ofta specialiserad medicinsk utrustning och skicklighet, eftersom den innebär att en tunn nål införs genom kraniet och insätts i det specifika området i hjärnan. Det är viktigt att notera att intraventrikulära injektioner är en invasiv procedur och medför vissa risker, inklusive infektion, blödning och skada på hjärnan eller nervsystemet. Dessa risker måste vägas upp mot potentiala fördelar av behandlingen innan en sådan procedur genomförs.

En tumör är en abnorm och oftast ocontrollerad tillväxt av celler i eller på kroppen. Tumörer kan vara godartade (benigna) eller elakartade (maligna). Godartade tumörer växer lokalt och tenderar att inte sprida sig till andra delar av kroppen, medan elakartade tumörer kan infiltrera omgivande vävnad och metastasera, det vill säga sprida sig via blod- eller lymfkärlen till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kan vara cancer i olika former, såsom carcinom, sarcom, leukemi och lymfom. Dessa typer av tumörer har olika orsaker, behandlingsmetoder och prognoser beroende på vilken typ av cell som är involverad och hur aggressivt tumören växer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade tumörer i tid för att öka chanserna till fullständig bot eller förlängt överlevnad.

Genetisk transkription är ett biologiskt process inom cellen där DNA-sekvensen i en gen kopieras till en mRNA-molekyl (meddelande RNA). Detta är den första stegen i uttrycket av genen, och sker i cellkärnan hos eukaryota celler eller direkt i cytoplasman hos prokaryota celler.

Under transkriptionen öppnas dubbelspiralen av DNA-molekylen upp vid en specifik position, känd som promotor, och RNA-polymeras enzymet fäster sig vid DNA-sekvensen och börjar bygga upp en komplementär mRNA-sträng genom att läsa av DNA-sekvensen. När transkriptionen är klar klipps mRNA-molekylen loss från DNA:t och förbereds för translationen, där informationen i mRNA-molekylen används för att bygga upp en polypeptidkedja under ledning av ribosomer.

Cell surface receptors, också kända som celllytereceptorer, är proteiner som spänner över cellytan och fungerar som kommunikationskanaler mellan cellen och dess omgivning. De möjliggör celldelningen av signalsubstanser såsom hormoner, neurotransmittorer, cytokiner och tillväxtfaktorer. När en signalmolekyl binder till sin specifika receptor aktiveras denna och utlöser en intracellulär signaltransduktionskaskad som kan leda till olika cellulära svar, såsom genuttryck, cellproliferation, differentiering eller apoptos.

Det finns två huvudsakliga typer av celllytereceptorer: metabotropa receptorer och ionotropa receptorer. Metabotropa receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar en signalsubstansspecific intracellulär signalväg via en sekundär budbärare, medan ionotropa receptorer är direkt kopplade till jonkanaler och förändrar membranpotentialen när de aktiveras.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.

'Bläsa' är ett medicinskt begrepp som kan ha olika betydelser beroende på sammanhang. Några vanliga användningar inkluderar:

1. Att blåsa upp: Används ofta för att fylla en ballong eller annat objekt med luft, exempelvis vid lungvolymreduktionstest.
2. Blåsa av (bronki/luftvägar): En akut andningsbesvär som orsakas av en obstruktion i de nedre luftvägarna, ofta på grund av astma eller kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL).
3. Blåsa slem: Att hala upp slem eller sputum från lungorna, vanligt förekommande vid lungsjukdomar som bronkit eller lungsäcksinflammation.
4. Blåsbildning: En patologisk tillstånd där det bildas en vätskefylld blåsa under huden eller i andra vävnader, ofta orsakad av infektion, irritation eller trauma.

Det är viktigt att specificera sammanhanget när man använder termen 'bläsa' inom medicinen för att undvika missförstånd.

"Genkartläggning" är ett begrepp inom medicinen som refererar till den process där man fastställer en individs genetiska make upp. Detta kan involvera att analysera och identifiera specifika gener, kromosomer eller genetiska variationer hos en person. Genkartläggning kan användas för att ställa diagnoser av genetiska sjukdomar, för att fastställa ärftlighet av vissa sjukdomar eller egenskaper, och för att planera och utvärdera medicinska behandlingar. Genkartläggning kan också användas inom forskning för att undersöka genetiska associationer med olika sjukdomar och hälsotillstånd.

Neurosekretoriska system är ett samlingsbegrepp för de nervceller och nerver som producerar, transporterar och secreterar neurohormoner till blodomloppet. Dessa neurohormoner påverkar sedan olika kroppsfunktioner genom att påverka andra cellers och organers aktivitet. Neurosekretoriska system finns i hjärnan och ryggmärgen, där de ofta är belägna i så kallade hypothalamiska neurosekretoriska celler. Dessa celler bildar två huvudsakliga typer av neurohormoner: neuropeptider och klassiska hormoner. Neuropeptider är korta aminosyrekedjor som fungerar som signalsubstanser i nervsystemet, medan klassiska hormoner är kemiska ämnen som frisätts direkt till blodomloppet och transporteras till sina målceller. Neurosekretoriska system har en central roll i regleringen av olika kroppsliga funktioner, såsom hunger, tirst, stress, reproduktion och homeostas.

I'm sorry for the confusion, but "cellantal" is not a recognized medical term in English or any other language I am familiar with. It is possible that there may be a spelling mistake or typo in the term you are looking for. If you have more context or information about what you are looking to define, I would be happy to try and help you further.

Cellulär immunitet, även känt som cellmedierad immunitet, är en form av immunitet som involverar celler som kan identifiera och förstöra infektiösa agenter eller cancerceller. Detta sker genom att speciella immunceller, såsom T-lymfocyter (eller T-celler), aktiveras för att direkt attackera och eliminera de främmande cellerna eller ämnena som orsakar sjukdomen.

Cellulär immunitet är en viktig del av vår immunförsvarsmekanism, särskilt när det gäller att bekämpa intracellulära patogener, som virus och bakterier som lever inne i våra celler. Denna form av immunitet är också viktig för att eliminera cancerceller, eftersom de ofta undgår upptäckt av andra delar av det immunologiska systemet.

Cellulär immunitet skiljer sig från humoral immunitet, som istället involverar produktionen av antikroppar av B-lymfocyter (eller B-celler) för att bekämpa extracellulära patogener. Båda formerna av immunitet arbetar tillsammans för att skydda kroppen mot infektion och sjukdom.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

CD40-liganden, också känd som CD154, är en proteinkoagulant som binder till receptorn CD40 på B-celler och andra immunceller. Det aktiverar dessa celler och spelar därmed en viktig roll i den adaptiva immunresponsen, särskilt vid aktivering av T-celler och produktion av antikroppar. CD40-liganden är också involverad i inflammation och ateroskleros.

Cell deling (celldeling på engelska) är ett centralt koncept inom cellbiologi och refererar till processen därbyggnadselementen i en cell, såsom kromosomer och organeller, fördelas mellan två identiska dotterceller under celldelningens olika faser. Det finns två huvudsakliga typer av celldelning hos eukaryota celler: mitos och meios.

Mitos är den typ av celldelning som sker under växande och differentiering av celler i en organism. Under mitosen separeras kromosomerna till två identiska uppsättningar, varefter cytoplasman delas upp så att varje dottercell får en komplett uppsättning kromosomer och organeller.

Meiosen är en speciell typ av celldelning som sker under bildandet av könsceller (gameter) hos sexuellt reproducerande organismer. Under meiosen sker två raka celldelningar efter varandra utan mellanliggande celldelning och celldelningen innefattar en särskild process där kromosomantalet halveras, så att könscellerna får hälften så många kromosomer som de ursprungliga cellerna. Detta är nödvändigt för att undvika att antalet kromosomer dubbleras vid befruktning, då två könsceller slås samman och bildar en zygot (en fertiliserad äggcell).

I båda fallen är celldelningen en noga reglerad process som innefattar flera olika faser där cellens struktur och innehåll förändras systematiskt. Celldelning är en nödvändig del av livscykeln hos de flesta levande organismer, och fel i celldelningen kan leda till sjukdomar såsom cancer.

'Drosophila melanogaster' er en art av insekt som tilhører familien Drosophilidae og er bedre kjent under navnet bananflue. Det er en meget liten art med en gjennomsnittlig lengde på 2-3 millimeter, og den har en typisk gyllenbrun farge med sorte striper på bakkroppen.

Drosophila melanogaster er en av de mest studerte organismer i biologi og genetikk, delvis på grunn av sin enkle oppbygning og kort levetid på bare 40-50 dager. Den har også en relativt enkel generasjonstid på omkring to uker, hvilket gjør den velegnet for genetiske studier.

Dess genom er fullstendig sekventert og inneholder cirka 13.000 gener, noe som gir forskere en unik mulighet til å studere genuttrykk, regulering og interaksjoner i en levende organisisme. Drosophila melanogaster er også viktig for medisinsk forskning, da mange av de gener som styrer utviklingen og funksjonen hos denne artien også finnes hos mennesker. Studier av disse genene kan derfor gi viktige innsikter i forståelsen av menneskelig sykdom, inkludert arvelige sykdommer og kraftigere former for kreft.

MHC klasse II-gener er en del av det biologiske systemet som presenterer antigener for T-celler i immunforsvaret hos vertebrater, inkludert mennesker. MHC står for Major Histocompatibility Complex og består av flere gener som koder for proteiner som viser små fragmenter av både eget og fremmede proteinmolekyler på celloverflaten til immunceller, slik at T-celler kan kontrollere om de er egne eller fremmede.

MHC klasse II-molekylene består av to kjepper, alpha (α) og beta (β), som dannes i endoplasmatisk reticulum og transporteres til golvet av den vesikulære systemet før de migrerer til cellemembranen. MHC klasse II-molekylene binder typisk til peptider fra exogene proteiner, som er fagocytosert av antigenpresenterende celler (APCs) som f.eks. dendritiske celler og makrofager. Når disse peptidfragmentene blir bundet til MHC klasse II-molekylerne, vil de presenteres for CD4+ T-hjelperceller, som deretter kan svare på infeksjonen ved å produisere cytokiner og aktivere andre immunceller.

MHC klasse II-gener inkluderer HLA-DP, HLA-DQ og HLA-DR gener i mennesker, og disse varierer mellom individene, noe som kan ha betydning for hvor effektivt immunsystemet kan bekjempe infeksjoner og tilbakevise tumørceller.

Gliafilamentproteiner är en typ av strukturproteiner som förekommer i glialceller, som är stödjevävnadsceller i nervsystemet hos djur. Dessa proteiner är viktiga för att ge strukturell integritet och stöd till glialcellerna. De kan också spela en roll i celldelning, migration och differentiering. Ett exempel på ett gliafilamentprotein är glial fibrillary acidic protein (GFAP), som förekommer i astrocyter, en typ av stödjevävnadsceller i hjärnan och ryggmärgen. Andra exempel på gliafilamentproteiner inkluderar neurofilamentproteiner och peripherin.

CD40 är ett membranbundet protein som fungerar som en kostimulatorisk receptor på antigenpresenterande celler (APC), såsom B-celler och makrofager. Det aktiveras av sin ligand, CD154 (även känd som CD40L eller GP39), som är expressed på aktiverade T-celler.

CD40-CD154 samspelet spelar en central roll i adaptiva immunresponser genom att reglera aktivering, differentiering och överlevnad av B-celler, samt aktivering och differentiering av dendritiska celler. Det är också involverat i inflammatoriska svar och atherogenes.

En antigen är ett molekyltarm som kan bindas till en immuncellreceptor, såsom en T-cellreceptor eller B-cellreceptor, och inducerar en immunrespons. CD40-antigener refererar inte till någon specifik substans eller molekyl, utan snarare till ett koncept relaterat till den roll CD40 spelar i antigenpresentationsprocessen.

"Galaktosylceramider" er en type med lipid (et fedtstoff) som forekommer naturlig i kroppen. Det er en form for ceramid, som er en viktig komponent i cellemembranene og spiller en rolle i celle signalering og celleregenerasjon. Galaktosylceramider består av et ceramid molekyle som har en galaktose sukkeren bundet til det. Det er særlig viktig for funksjonen i nerver og kan være involvert i utviklingen av visse neurologiske lidelser, som f.eks. Krabbe sykdom.

Interferon typ I är en grupp interferoner som produceras och utsöndras av kroppen i respons på infektion, speciellt virusinfektion. De två huvudsakliga typerna av Interferon typ I är interferon alfa (IFN-α) och interferon beta (IFN-β). När en cell blir infekterad av ett virus börjar den producera och utsöndra Interferon typ I, som sedan kan binda till receptorer på närliggande celler. Detta leder till att dessa celler aktiveras för att motstå viruset, bland annat genom att öka sin produktion av enzymer som bryter ner virus-RNA och -DNA samt genom att öka sin förmåga att presentera virusproteiner för immunsystemet. Interferon typ I spelar därför en viktig roll i kroppens försvar mot infektioner och cancer.

Sjukdomsgradsmått, eller "disease severity measures," är metoder och skalor som används för att kvantifiera hur allvarlig en viss sjukdom eller tillstånd är hos en patient. Det kan handla om subjektiva bedömningar gjorda av en vårdpersonal, såsom kliniska observationer och symptombeskrivningar, eller objektiva tester och mätningar som exempelvis blodprover eller bilddiagnostik.

Sjukdomsgradsmått används ofta inom forskning för att jämföra effekterna av olika behandlingsmetoder, men de kan även användas i klinisk praxis för att övervaka en patients tillstånd över tid och för att ställa in behandlingen på rätt nivå. Exempel på vanliga sjukdomsgradsmått är skalor för smärta, funktionsnedsättning, livskvalitet och komplikationsrisk.

"Genfrekvens" refererar till sannolikheten eller andelen av en viss genvariant (alltså en variant av en given gen) inom en population. Genfrekvensen för en specifik genvariant kan variera mellan olika populationer, beroende på olika faktorer som migration, selektion och slumpmässig drift.

Genfrekvensen kan beräknas genom att räkna antalet individer som bär på en viss genvariant och dividera det med det totala antalet individer i populationen. Genfrekvenser används ofta inom genetisk forskning för att studera mönster av genetisk variation och släktskap mellan olika populationer.

Tyreoideaglobulin (Tg) er ein proteín som produseres i skjevtarmen (tarmen) og er normalt ikke synlig i blodet. I tillegg kan det produseres av tyreoidekjelen, noe som gjør at det ofte brukes som en marker for tilstedeværelse og aktivitet hos skjevtarmskanser og tyreoidekjeltumorer.

Et stigende nivå av Tg i blodet kan vise på at kreften har metastaserat eller at behandlingen ikke har vært suksessfull. Tg-nivået måles vanligvis etter en abliseringsbehandling (som f.eks. radioaktiv jodterapi) for å kontrollere om behandlingen har vært effektiv og om det er noen resterende kreftceller igjen.

Det er viktig å understreke at tolkningen av Tg-verdier kan være kompleks og bør gjøres av en ekspert i sammenheng med andre tester og kliniske data.

Wegener's granulomatosis är en sällsynt autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation och skada i små blodkärl (vasculit). Den drabbar främst luftvägar, näsan och ögonen, men kan även påverka andra kroppsdelar som njurarna.

Typiska symtom inkluderar hosta, blodiga slemprodukter från näsan eller lungorna, nästäppa, sinusit, svullnad i ansiktet, ögoninflammation och njursvikt. Wegener's granulomatosis kan vara livshotande om den inte behandlas korrekt.

Sjukdomen orsakas av en överdriven immunreaktion där kroppens egna immunförsvar attackerar de små blodkärlen i olika vävnader. Den exakta orsaken till denna överdriven immunreaktion är fortfarande okänd, men det finns vissa teorier om att genetiska faktorer, infektioner eller andra utlösande faktorer kan spela en roll.

Behandlingen av Wegener's granulomatosis består vanligtvis av kombinerad immunsupression och cytotoxisk behandling för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skada på blodkärlen. De flesta patienter kan få lindring av symtom och förbättrad livskvalitet med behandling, men det finns fortfarande en risk för återfall eller komplikationer.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Sebrafisk (latin: Danio rerio) er en liten, tropisk ferskvannsfisk som også brukes som modellorganisme innenfor biomedisinsk forskning. Den tilhører familien kyertfisker (Cyprinidae) og stammer fra de søyrker i Syd-Asia. Sebrafisken er en populær akvariefisk på grunn av sin lette holdbarhet og lave krav til akvariet. Den blir vanligvis mellom 3,5 til 4,5 cm lang og lever opp til tre år i fangenskap. Sebrafisken har en sidelengtre stribet kropp med røde farver på de siste skalerene i hver stribe. Den er ikke giftig eller skadelig for mennesker.

"Remittierande multipel skleros" (RMS) är en undergrupp av multipel skleros (MS), en kronisk autoimmun neurologisk sjukdom som påverkar centrala nervsystemet. RMS karaktäriseras av att patienten upplever perioder med nya symtom eller försämring av befintliga symtom, följt av perioder då symtomen delvis eller helt förbättras, så kallade remissioner. Under remissionsperioderna kan individen uppleva en viss grad av återhämtning, men det finns alltid ett risk att nya skador uppstår i centrala nervsystemet även under dessa perioder.

RMS delas vanligen in i fyra kliniska subtyper baserat på typen och frekvensen av symtom:

1. Recidiverande remittierande MS (RRMS): Den vanligaste formen av RMS, där patienten upplever diskreta skov med nya eller försämrade symtom, följt av delvis eller fullständig återhämtning. Skov kan inträffa flera gånger under sjukdomsförloppet.
2. Primärt progressiv MS (PPMS): I denna form av RMS försämras patientens tillstånd gradvis från insjuknandet, utan tydliga skov eller remissioner. Cirka 10-15% av alla MS-fall är primärt progressiva.
3. Sekundärt progressiv MS (SPMS): När en patient med RRMS gradvis försämras under en längre period, utan tydliga skov eller remissioner, kallas det sekundärt progressiv MS. Detta är en vanligare fortsättning på RRMS och kan inträffa efter flera år med recidiverande sjukdomsförlopp.
4. Progressiv recurrens MS (PRMS): Denna undergrupp av RMS kännetecknas av en gradvis försämring, men också av diskreta skov med nya eller försämrade symtom. Skillnaden mellan PRMS och SPMS är att patienter med PRMS fortfarande kan uppleva skov, även om de inte längre har tydliga remissioner.

Det är viktigt att poängtera att sjukdomsförloppet för MS-patienter kan variera mycket, och att det inte alltid går att fastställa en exakt diagnos direkt efter insjuknandet. Diagnosen MS ställs ofta först när patienten har haft flera skov eller visat tecken på progressiv försämring under en längre tid.

Protein isolerare är en grupp enzymer som bryter ned proteiner till mindre peptider eller enskilda aminosyror. De gör detta genom att klyva specifika bindningar mellan aminosyrorna i proteinmolekylen, vilket orsakar dess nedbrytning. Proteinisoformer är viktiga för cellulärt proteinhomeostasibalans och proteinkatabolism, men de kan också vara skadliga om de överaktiveras eller missregleras, särskilt under sjukdomstillstånd som neurodegenerativa sjukdomar.

Antifosfolipidsyndrom (APS) är ett autoimmunt syndrom som kännetecknas av förekomsten av antifosfolipidantikroppar i blodet, vilket kan leda till blodproppar och komplikationer under graviditeten. Det finns två typer av APS: primärt APS och sekundärt APS, där den senare ofta förekommer tillsammans med annan autoimmun sjukdom, som systemisk lupus erythematosus (SLE).

APS orsakas av att kroppens immunsystem producerar antikroppar som attackerar fosfolipider, en typ av fettmolekyler som finns i cellmembranen och hjälper till att styrka blodets koagulationssystem. När dessa antikroppar binder till fosfolipiderna kan det leda till blodproppar i artärer och vener, vilket kan orsaka en rad symtom som varierar från milda till allvarliga.

Exempel på symtom på APS inkluderar:

* Blodproppar i benen eller lungorna
* Recidiverande missfall under graviditeten
* Förtidig födsel
* Förlust av fostret under första trimestern
* Stroke eller transitorisk ischemisk attack (TIA)
* Svullnad och smärta i lederna
* Hjärtklappning
* Andningssvårigheter
* Besvär med minnet, koncentrationen eller talförmågan

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av blodtester som mäter nivåerna av antifosfolipidantikroppar och andra koagulationsfaktorer. Behandlingen inkluderar ofta blodförtunnande mediciner, såsom warfarin eller heparin, för att förebygga blodproppar. I vissa fall kan immunosuppressiva läkemedel vara nödvändiga för att behandla allvarliga symtom orsakade av APS.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

'Tärapparat' är ett medicinskt begrepp som refererar till det komplexa systemet av glander och strukturer i ögat som producerar, lagrar och transporterar tårvätska. Det inkluderar lacrimalkörtlarna, som producerar den vattenbaserade delen av tårflödet, accessoriska glander som producerar olja för att mjukna och skydda ytan på ögat, samt det intrakorneala lagret och tarskörtelns gångar som lagrar och transporterar tårvätskan över ögonytan. Tårapparatet har en viktig funktion i att hålla ögats yta fuktig, skydda det från skador och främmande partiklar, samt underlätta synprocessen genom att hjälpa till att klara borta smuts och andra avlagringar på ögonytan.

Toll-like receptorer (TLR) är en typ av proteiner som spelar en central roll i det tidiga ansvaret för immunförsvaret. De tillhör patterngenkänningsreceptorerna (PRR) och aktiveras av så kallade pathogen-associated molecular patterns (PAMP), vilket är molekyler som är unika för olika mikroorganismer, till exempel bakterier och svampar. När TLR binds till en PAMP utlöses en signaltransduktionskaskad som leder till att immunsystemet aktiveras och svarar på infektionen. TLR finns på olika celltyper, inklusive immungceller som neutrofiler, dendritceller och makrofager, samt icke-immungceller som epitelceller. Genom att känna igen och svara på infektioner hjälper TLR till att försvara kroppen mot skadliga mikroorganismer.

Medicinskt talat, refererar hjärnstammen (latin: trunci cerebri) till den nedre delen av hjärnan som förbinder med ryggmärgen. Hjärnstammen kan delas in i tre delar: mittbron (latin: mesencephalon), pons och lillhjärnan (latin: medulla oblongata).

Hjärnstammen är ansvarig för en rad viktiga livsviktiga funktioner, såsom andning, hjärtslag, blodtryck och sömn-vakenhetscykler. Den innehåller också nervbanor som förbinder högre centra i hjärnan med kroppens muskler och organ, och är involverad i reflexer som exempelvis gag-reflexen och blinkreflexen.

Skador på hjärnstammen kan leda till allvarliga symtom som exempelvis andnings- och hjärtstopp, men även svårigheter med rörelse, syn, hörsel, smak och känsel.

CD86 är ett proteinsurfatsmolekyl (kallat en kostimulatorisk molekyl) som spelar en viktig roll i aktiveringen av den adaptiva immunresponsen. Det uttrycks på ytan av antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och makrofager. När CD86 interagerar med sin receptor, CD28, på T-celler, aktiveras T-cellerna och börjar dela sig och producera cytokiner, vilket initierar och underhåller den adaptiva immunresponsen. CD86 kan också interagera med en annan receptor, CTLA-4, som fungerar som en negativ regulator av T-cellaktivering. Denna balans mellan stimulering och inhibition av T-celler är viktig för att undvika överdriven immunrespons och autoimmunitet.

Neurotransmittersubstanser är signalsubstanser som nervceller (neuron) använder för att kommunicera med varandra och koordinera aktiviteten i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggraden) och det perifera nervsystemet (de nerver som går ut från ryggmärgen och innerverar muskler, organ och känselorgan). De neurotransmittorsubstanser som finns i kroppen är till exempel dopamin, serotonin, noradrenalin, GABA (gamma-aminobutyrsyra), glutamat, acetylkolin och histamin.

När en nervimpuls når slutet av en nervcell (axonterminalen) frisätts neurotransmittorsubstansen i det smala gapet (synapsgapet) mellan den aktiva nervcellen och målcellen (den cell som nervcellen ska påverka). Neurotransmittorsubstansen binder till receptorer på målcellens yta, vilket orsakar en kemisk signal i målcellen. Detta kan leda till att målcellen exciteras eller hämjs, beroende på vilken neurotransmittorsubstans som används och vilken typ av receptor som aktiveras. Efter att neurotransmittorsubstanser har frisatts i synapsgapet transporteras de tillbaka till den aktiva nervcellen eller bryts ned av enzymer för återanvändning eller utsöndring.

Neurotransmittorsubstanser spelar en viktig roll i många kroppsliga funktioner, inklusive sinnesstimulans, rörelsekoordinering, känslor, minne, aptit, sömn och sexuell respons. Dysfunktion i neurotransmittorsystemet kan leda till olika sjukdomar som depression, ångest, Parkinsons sjukdom, epilepsi, migrän och ADHD.

I medicinsk kontext är antigent ytliga strukturer på cellytan eller på mikroorganismer som kan identifieras och stimulera ett immunsvar hos värden. Antigen kan vara proteiner, kolhydrater eller andra molekyler som binder till specifika receptorer på immunceller, såsom B-celler och T-celler. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras cellen för att initiera en immunrespons mot den främmande strukturen. Ytantigener kan också användas i diagnostiska tester för att identifiera specifika sjukdomar eller tillstånd genom att upptäcka närvaron av specifika antikroppar som binder till dem.

Ovalbumin är ett protein som utgör den dominerande delen av äggvitan i hönsägg. Det är ett globulärt protein med en molekylmassa på ungefär 45 kDa och består av 385 aminosyror. Ovalbumin används ofta som modellprotein inom immunologi och allergiforskning, eftersom det är ett av de mest välstuderade allergenen hos hönsägg.

'Kolinerga receptorer' är en grupp av receptorproteiner som aktiveras av signalsubstanser som acetylkolin och andra kolinerga neurotransmittorer. Dessa receptorer spelar en viktig roll i regleringen av olika fysiologiska processer, såsom hjärt- och muskelfunktion, samt kognitiva funktioner som minne och uppväckning.

Det finns två huvudtyper av kolinerga receptorer: nicotiniska receptorer (nAChR) och muskariniska receptorer (mAChR). Nicotiniska receptorer är jonkanaler som öppnas när de aktiveras, vilket leder till inflöde av natrium- och kaliumjoner och excitering av den cell som receptorn finns på. Muskariniska receptorer är G-proteinkopplade receptorer som aktiverar olika intracellulära signaltransduktionsvägar när de aktiveras.

Kolinerga receptorer kan vara postsinaptiska, presynaptiska eller autoreceptorer. Postsynaptiska receptorer finns på den cell som neurotransmittorn verkar på och orsakar en exciterande eller inhibiterande effekt beroende på receptortyp. Presynaptiska receptorer finns på den neuron som skickar signalsubstansen och kan modulera frisättningen av neurotransmittor. Autoreceptorer är receptorer som finns på samma neuron som signalsubstansen verkar på och kan reglera själva releasen av signalsubstanser.

Felet i kolinerga receptorfunktion har kopplats till olika sjukdomar, såsom neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom och Parkinsons sjukdom, samt psykiatriska störningar som schizofreni.

Blockerande antikroppar, även kända som neutraliserande antikroppar, är en typ av antikroppar som produceras av B-celler i samband med en infektion eller vaccination. Dessa antikroppar har förmågan att binda till ytor på patogener (sjukdomsalstrande mikroorganismer) och förhindra dem från att infectera värdkällor, till exempel celler i kroppen. Genom att blockera infektionen bidrar blockerande antikroppar till en immunförsvarsmekanism som skyddar kroppen från framtida infektioner av samma patogen.

När en blockerande antikropp binder till ett patogen förhindras ofta det att binda till receptorer på värdceller, vilket annars skulle ha möjliggjort cellinfektion och fortsatt infektionsspridning. Antikroppen fungerar som en barriär mellan patogenen och värdcellen, vilket förhindrar att sjukdomen etableras eller sprider sig i kroppen.

Blockerande antikroppar är speciellt viktiga när det gäller skydd mot virusinfektioner, eftersom de kan förhindra viruset från att infektera celler och replikera sig. De har visat sig vara effektiva i både förebyggande och terapeutiska kontexter, då de kan ge immunitet eller minska sjukdomens allvarlighetsgrad.

"En monocyt är en typ av vit blodcell (leukocyт) som utgör en del av kroppens immunförsvar. Monocyter är stora celler med ett rundat till ovalt sken och en diameter på cirka 12-20 Mikrometer. De mognar i benmärgen och cirkulerar sedan i blodomloppet där de kan utgöra upp till 10% av alla vita blodceller. När de aktiveras, migrerar monocyterna från blodbanan in i vävnader där de differensieras till makrofager eller dendritceller. Dessa celler spelar en viktig roll i att fagocytera (åt ett förstöra) främmande partiklar och patogener, samt i att presentera antigen för T-celler och initiera immunresponsen."

Noradrenalin, också känt som norepinefrin, är ett hormon och neurotransmittor i kroppen. Det produceras naturligt i kroppen av nervceller (neuron) i både centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och det perifera nervsystemet (nervceller utanför hjärnan och ryggmärgen).

I centrala nervsystemet är noradrenalin involverat i vakenhet, uppmärksamhet, minnesbildning och emotionella reaktioner. I det perifera nervsystemet spelar noradrenalin en roll i regleringen av blodtrycket, hjärtats frekvens och andningen.

Noradrenalin binder till speciella receptorer (adrenoreceptorer) på cellmembranen för att utöva sina effekter. Det finns två huvudtyper av adrenoreceptorer: alfa- och beta-receptorer, som kan underindelas i flera subtyper. Noradrenalin binder till både alfa- och beta-receptorerna, men har en starkare affinitet till alfa-1-receptorer.

I medicinsk kontext används syntetiskt framställd noradrenalin som läkemedel för att behandla lågt blodtryck (hypotoni) och skapa en ökning av hjärtats pumpförmåga. Det ges ofta som intravenös infusion under kontrollerade omständigheter i sjukhusmiljö.

En synaps är en struktur i nervsystemet där nervceller (neuron) kan kommunicera med varandra och utbyta elektriska eller kemiska signaler. En synaps består vanligtvis av en presynaptisk neuron, en synaptisk spalt och en postsynaptisk neuron.

En definition av 'synapser' är:

"Den strukturella och funktionella kontakten mellan två nervceller eller mellan en nervcell och ett effektororgan, där neurotransmittor molekyler frisätts från den presynaptiska neuronen och diffunderar över synaptisk spalt för att binda till receptorer på den postsynaptiska neuronen eller effektororganet, vilket leder till en elektrisk eller kemisk signal som påverkar cellens funktion."

Hjärnhinnor, även kallade meninges, är de membran som omsluter och skyddar hjärnan och ryggmärgen. Det finns tre hjärnhinnor: dura mater, arachnoidea mater och pia mater. Dura mater är den yttersta hjärnhinnan och är tjock och stark. Arachnoidea mater är den mellersta hjärnhinnan och har ett spindelvävsliknande utseende. Pia mater är den innersta hjärnhinnan och är mycket tunn och följer nära hjärnbarkens kontur.

Dessa hjärnhinnor har olika funktioner, men deras huvudsakliga uppgift är att skydda hjärnan och ryggmärgen från skada, förse dem med näring och transportera avfallsprodukter bort ifrån dem. De tillåter också förflyttningar av hjärnan inom kraniet utan att det skadas.

'Mag-tarmsystemet' er en betegnelse for det samlede digestive system, der inkluderer munden, spiserøret, maven, tarme, leveren, galdeblæren og bugspytkirtlen. Dette system har ansvaret for at fordøje maden, absorbere næringsstofferne og udskille affaldsstoffer.

Maven er en muskelholdig sak, der modtager maden fra spiserøret og indleder fordøjelsesprocessen ved at sekretere mavesaft, som indeholder enzymer, der bryder ned proteiner. Maven også gemme maden i en periode, så den kan fordøjes bedre.

Tarme er et system af hulrum og rør, der strækker sig fra mavesækkens udgang til anus. De fleste af tarmerne har en indvendig overflade, der er dækket med små fold, som øger overfladen, så organismen kan absorbere næringsstofferne bedre. I tarmene findes også mange forskellige typer af bakterier, som hjælper til at fordøje maden yderligere.

Leveren og galdeblæren er to vigtige organer, der hjælper med at fordøje fedtstoffer. Leveren producerer galdesaft, som indeholder salte og stoffer, der hjælper med at opløse fedtstofferne, så de kan absorberes i tarmene. Galdeblæren lagrer galdesaften og udskiller den ind i tolvfingertarmen, når organismen spiser.

Bugspytkirtlen er et andet vigtigt organ, der producerer enzymer, som hjælper med at fordøje kulhydrater, proteiner og fedtstoffer. Bugspytkirtlen udskiller også insulin, et hormon, der regulerer blodsukkeret i organismen.

Sammen arbejder disse organer for at fordøje maden og absorbere næringsstofferne, så organismen kan vokse og fungere korrekt. Hvis der er problemer med et af disse organer, kan det have en betydelig indvirkning på organismens helbred og livskvalitet.

Wistar rats are a type of albino laboratory rat that are widely used in scientific research. They were first developed at the Wistar Institute in Philadelphia, USA in the early 20th century. Wistar rats are outbred, which means that they have been bred to produce offspring with a high degree of genetic variability. This makes them useful for studies that require a large and diverse population.

Wistar rats are typically used in biomedical research because of their size, ease of handling, and well-characterized genetics. They are also relatively resistant to disease, which makes them a good choice for studies that involve infectious agents. Wistar rats are commonly used in toxicology studies, pharmacology studies, and studies of basic biological processes such as aging, development, and behavior.

Wistar rats are typically larger than other strains of laboratory rats, with males weighing between 350-700 grams and females weighing between 200-400 grams. They have a relatively short lifespan of 2-3 years, which makes them useful for studies of aging and age-related diseases. Wistar rats are also used in studies of cancer, cardiovascular disease, neurological disorders, and other health conditions.

Overall, Wistar rats are a versatile and widely used animal model in biomedical research. Their well-characterized genetics, ease of handling, and resistance to disease make them an ideal choice for many types of studies.

HLA-DR2 är ett samlingsnamn för två HLA-proteiner, HLA-DRB1*1501 och HLA-DRB1*1601, som båda finns på ytan av vissa celler i kroppen. Dessa proteiner har en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av främmande proteiner (antigen) för T-celler, vilket kan leda till en specifik immunrespons. HLA-DR2 är associerat med ett ökat risk för vissa autoimmuna sjukdomar som multipel skleros och reumatoid artrit.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

'Näthinna' är ett medicinskt begrepp som refererar till den tunn, genomskinliga membranen som täcker ytan på ögat och skyddar det från främmande partiklar, smuts och skada. Näthinnan, även känd som konjunktiva, består av två delar: den bulbära konjunktivan som täcker främre delen av ögonbulben och den palpebrala konjunktivan som ligger mellan ögonlocken och den bulbära konjunktivan. Näthinnan producerar också en vätska som håller ögat fuktigt och skyddar det mot infektioner.

A Genome-Wide Association Study (GWAS) är en metod inom genetisk forskning som används för att undersöka samband mellan genetiska varianter och specifika sjukdomar eller egenskaper hos en individ. I en GWAS jämförs genotypdata från en stor grupp individer med en viss egenskap eller sjukdom med en kontrollgrupp som saknar denna egenskap eller sjukdom.

Genom-bredda associationsstudier undersöker miljontals enskilda varianter i DNA-sekvensen, kända som enkelnukleotidpolymorfismer (SNP), över hela genomet för att hitta de som är associerade med en given egenskap eller sjukdom. Genom att undersöka så många varianter samtidigt kan forskare öka sannolikheten att hitta små till måttliga genetiska effekter som inte skulle ha upptäckts i mindre studier med färre SNP:er.

Data från en GWAS kan ge information om de specifika genetiska varianterna som är associerade med en given sjukdom eller egenskap, men det behövs ofta ytterligare forskning för att fastställa den exakta mekanismen bakom hur dessa varianter orsakar eller bidrar till sjukdomen. GWAS-resultat kan också användas för att utveckla nya diagnostiska och terapeutiska mål, samt för att förbättra förståelsen av genetisk variation och dess roll i mänsklig hälsa och sjukdom.

En benmärgstransplantation är en medicinsk procedure där patienten får en ny benmärg, som består av stamceller. Detta görs vanligtvis för att ersätta en skadad eller sjuk benmärg, till exempel vid behandling av cancerformen leukemi.

Den nya benmärgen kan komma från en donator (allogen transplantation) eller från patienten själv (autolog transplantation). Innan transplantationen måste patienten ofta genomgå kemoterapi och/eller strålbehandling för att eliminera sina egna skadade stamceller och förbereda kroppen för den nya benmärgen.

Efter transplantationen kan patienten drabbas av komplikationer som graft-versus-host-sjukdom (GVHD), där donatorns immunsystem attackerar mottagarens kropp. Även infektioner är vanliga efter benmärgstransplantation, på grund av den nedsatta immunförsvar som följer proceduren.

Subkutan injektion (SC-injektion) är en metod för att administrera läkemedel eller andra terapeutiska substanser genom att infoga dem under huden med en injektionsnål. Den subkutana vävnaden är det lösa vävnadslagret direkt under huden och ovanför muskelvävnaden.

Vid en SC-injektion introduceras nålen vanligtvis i en vinkel på 45 grader till huden, med den spetsiga änden riktad neråt. Nålen ska penetrera huden och subkutan vävnad, men inte gå djupare in i muskelvävnaden. Efter injektionen ska nålen dras tillbaka långsamt för att undvika att suga upp vävnad i nålen.

SC-injektioner används ofta för att administrera läkemedel som insulin, vacciner och andra substanser som inte behöver ges in direkt i blodbanan eller muskelvävnaden. Det är vanligtvis en smärtfri procedur, men det kan kännas lite obehagligt när nålen träffar huden. Vissa läkemedel kan orsaka lokala reaktioner som rodnad, svullnad eller smärta på injektionsstället.

CD8-antigen är ett proteinkomplex som finns på ytan av vissa typer av vita blodceller, så kallade T-lymfocyter. CD8-proteinet hjälper till att identifiera och binder till specifika proteinmolekyler, antigener, på ytan av infekterade celler eller cancerceller. När en CD8+ T-lymfocyt binder till en sådan cel via sitt CD8-antigen, kan den aktiveras och därefter producera cytokiner som hjälper till att koordinera ett immunsvar mot den infekterade eller cancercellen. CD8-antigen är därför viktigt för cellmedierad immunitet och skyddar kroppen mot infektioner och cancer.

Alpha-interferon, också känt som interferon-alfa, är en typ av cytokin, ett protein som produceras och utsöndras av vissa vita blodkroppar (leukocyter) i respons på infektioner eller främmande ämnen såsom virus. Alpha-interferon har antivirala, immunreglerande och cellcyklusreglerande egenskaper. Det används som läkemedel för behandling av vissa typer av cancer och virussjukdomar, till exempel hepatit C.

'Mjältförstoring' är ett medicinskt begrepp som ofta används för att beskriva en abnormt ökad volym eller massa av levervävnad. Det kan bero på olika orsaker, till exempel fettsjukdom, alkoholmissbruk, virusinfektioner som hepatit eller vissa arvsdefekter. I vissa fall kan mjältförstoring också vara ett tecken på levercancer. Det är viktigt att undersöka orsaken till mjältförstoring för att ge rätt behandling och övervaka eventuella komplikationer.

Chaperonin 60, också känt som CPN60 eller HSP60 (heat shock protein 60), är ett molekylärt chaperonprotein som hjälper till att folda och montera andra proteiner inuti celler. Det är en del av det så kallade proteomaskvalitetskontrollsystemet, som hjälper till att säkerställa att proteiner foldas korrekt och fungerar optimalt.

Chaperonin 60 är en stor, cylindrisk komplex bestående av två identiska subenheter, var och en med en molekylvikt på ungefär 60 kDa. Denna struktur bildar en inre kammare där andra proteiner kan bindas och foldas korrekt. Chaperonin 60 förekommer hos de flesta levande organismer, inklusive bakterier, archaeer och eukaryoter, även om den är speciellt välbevarad hos bakterier.

I medicinsk kontext kan förändringar i chaperonin 60-funktionen vara associerade med olika sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar och cancer. Vissa studier har visat att överexpression av chaperonin 60 kan ha en skyddande effekt mot stressorskapad celldöd, medan nedsatt funktion av chaperonin 60 kan vara associerat med ökad cellsdöd och sjukdomsutveckling.

Kohortstudie är en epidemiologisk studietyp där en grupp individer (kohorten) följs över tid för att undersöka samband mellan exponeringar och hälsa. Kohortstudien kan vara antingen prospektiv, där deltagarna rekryteras i förväg och studien följer dem framåt i tiden, eller retrospektiv, där man undersöker en kohort som redan har exponerats för ett visst fenomen i det förflutna.

I en prospektiv kohortstudie identifieras deltagarna baserat på en viss exponering och jämförs sedan med en kontrollgrupp som inte är exponerad. Deltagarna följs sedan över tid för att se om de utvecklar en viss hälsotillstånd eller komplikationer.

Retrospektiva kohortstudier använder sig av redan befintliga data, till exempel sjukvårdsregister eller folkräkningar, för att undersöka samband mellan en tidigare exponering och senare hälsoutfall.

Kohortstudier ger ofta starka belägg för orsakssamband eftersom man kan följa deltagarna över lång tid och kontrollera för potentiala störvariabler.

Hypersensitivity, Delayed (typically referred to as Type IV hypersensitivity) is a type of immune response that becomes apparent several hours or days after exposure to an antigen. Unlike other types of hypersensitivity reactions, it does not involve the production of antibodies such as IgE. Instead, it involves the activation of T-cells (a type of white blood cell) and the release of cytokines, which can cause inflammation and tissue damage.

This type of hypersensitivity reaction is often seen in response to certain medications, chemicals, or other environmental antigens. Examples include contact dermatitis (e.g., poison ivy), some drug reactions (e.g., penicillin), and graft-versus-host disease. Treatment typically involves avoiding the offending agent and managing symptoms with topical corticosteroids, antihistamines, or other medications as needed.

Nervdegeneration (eller neurodegeneration) är en term som används för att beskriva en progressiv och ofta irreversibel nedbrytning eller skada på neuroner (nervceller) i centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (de nerver som sträcker sig ut från hjärnan och ryggmärgen till resten av kroppen). Denna nedbrytning orsakas vanligtvis av olika sjukdomar, skador eller åldrandeprocesser och kan leda till en varierad uppsättning symtom beroende på vilka nervceller som är drabbade. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom och multipel skleros.

Ett kycklingembryo är den tidiga utvecklingen av ett kycklingägg, vanligtvis från fertilisation till dagen 20-21. Under den här perioden sker snabb celltillväxt och differentiering, ledande till bildandet av olika delar av en fullvuxen kyckling, inklusive hjärtat, hjärnan, ryggraden, muskler, och organ. Kycklingembryot är beläget inuti ägget och är omgivet av två membran, amnion och allantois, som ger skydd och näring. Det är viktigt att notera att användning av kycklingembryon i forskning är kontroversiellt på grund av etiska överväganden.

I medicsin betyder "larv" ofta ett stadium i utvecklingen av vissa parasitiska organismers livscykel, där de lever som parasiter inuti värddjuret. Under larvstadiet kan parasiten fortplanta sig och/eller växa, innan den fortsätter till nästa stadium i sin livscykel.

Exempel på parasiter som har ett larvstadium inkluderar roundworms (ascaris), hookworms, threadworms och pinworms. Larven kan vara specialiserad för att infektera värddjuret genom olika sätt, till exempel via huden, mag-tarmkanalen eller andningsvägarna.

Det är viktigt att notera att termen "larv" kan ha andra betydelser inom andra vetenskapliga områden än medicin.

Den hippocampus är en del av limbiska systemet i hjärnan som spelar en viktig roll i minnes- och läringsprocesser. Det är ett par strukturer, en i varje hemisfär, som liknar en hästsko i formen och ligger djupt inne i tinningloben. Hippocampus består av flera regioner, inklusive cornu ammonis, dentatgyrus och subiculum, som tillsammans bildar en komplex neural nätverksarkitektur.

Hippocampus är speciellt känslig för skador orsakade av syrebrist, neuroinflammation och neurodegenerativa sjukdomar, såsom Alzheimers sjukdom. Forskning har visat att förlust av volym och funktion i hippocampus korrelerar med minnesförlust och kognitiva nedsättningar hos äldre vuxna och personer med demenssjukdomar.

Cardiovirusinfektioner är en infektion orsakad av cardioviruser, som tillhör picornavirusfamiljen. Det finns två huvudsakliga arter av cardiovirus: mänsklig cardiovirus (HCV) och djurcardiovirus (CVB). HCV kan orsaka milda respiratoriska symptom hos barn, medan CVB kan orsaka en rad allvarliga sjukdomar som hjärtmuskelinflammation (myokardit), hjärninflammation (encefalit) och meningit. Infektioner med cardiovirus är vanligast hos barn under 5 år, men kan även drabba vuxna. Infektionen sprids oftast via direkt personligt kontakt eller via förorenat vatten. Behandlingen av cardiovirusinfektioner består vanligen av symtomatisk behandling och stödjande vård, eftersom det inte finns några specifika antivirala läkemedel tillgängliga för dessa infektioner.

Konfokal mikroskopi är en typ av ljusmikroskopi som möjliggör högupplöst och skarp avbildning av smala optiska plan i ett prov, genom att eliminera det fläckvisa bakgrundsljuset som orsakas av utbredd skarpskugga. Denna teknik uppfanns på 1950-talet av M. Minsky och har sedan dess blivit en viktig metod inom biomedicinsk forskning, speciellt för att studera subcellulära strukturer och interaktioner.

I konfokal mikroskopi fokuseras ett smalt laserljusstråle till ett litet volymelement (ett "punkt") inom provet. Det fluorescerande ljuset som emitteras från detta punkt avges sedan genom en lins och en apertur, vilket begränsar mängden bakgrundsljus som når detektorerna. Genom att röra laserfokusen i tre dimensioner kan man skapa en serie optiska sektioner av provet, vilka sedan kan kombineras för att skapa en högupplöst 3D-bild.

Denna teknik har haft ett stort inflytande på biomedicinsk forskning genom att möjliggöra direkt observation och analys av levande celler och vävnader under kontrollerade förhållanden, samt att minska behovet av fixering och färgning som kan påverka struktur och funktion hos de undersökta systemen.

"Anti-neutrophil cytoplasmic antibodies" (ANCA) är en typ av antikroppar som kan påträffas i blodet hos vissa personer med autoimmuna sjukdomar, framför allt två specifika typer av inflammatoriska beteckningar: granulomatos polyangiit (GPA) och mikroskopisk polyangiit (MPA). Dessa antikroppar är riktade mot proteiner i cytoplasman, det vill säga det inre av neutrofilerna, en typ av vita blodkroppar som hjälper till att bekämpa infektioner.

Det finns två huvudsakliga typer av ANCA-antikroppar: perinukleär antineutrofila cytoplasmaantikroppar (p-ANCA) och citrullineraftaterade proteiner (C-ANCA). C-ANCA är vanligtvis associerad med GPA, medan p-ANCA oftare förekommer hos MPA.

Det är värt att notera att ANCA-tester inte används som ett screeningverktyg för alla patienter, utan snarare som en del av en diagnostisk arbetsprocess för personer med symtom på inflammatoriska beteckningar. Positiva resultat bör tolkas i klinisk kontext tillsammans med andra laboratorie- och kliniska fynd.

'Ovarian diseases' refer to a range of medical conditions that affect the ovaries, which are small reproductive glands located on either side of the uterus in women. The ovaries produce eggs (oocytes) and sex hormones such as estrogen and progesterone, which play crucial roles in reproduction and sexual development.

There are several types of ovarian diseases, including:

1. Ovarian cysts: These are fluid-filled sacs that develop on the ovary. Most cysts are benign (non-cancerous) and may not cause any symptoms. However, some cysts can grow large and cause pain or discomfort. In rare cases, ovarian cysts can rupture and cause internal bleeding.
2. Polycystic ovary syndrome (PCOS): This is a hormonal disorder that affects women of reproductive age. Women with PCOS have enlarged ovaries that contain numerous small cysts. The condition can cause irregular menstrual periods, excessive hair growth, acne, and weight gain.
3. Ovarian cancer: This is a malignant (cancerous) tumor that develops in the ovary. Ovarian cancer is often difficult to detect in its early stages because it does not typically cause any symptoms until it has advanced. Symptoms may include abdominal pain, bloating, and difficulty eating.
4. Endometriosis: This is a condition in which tissue similar to the lining of the uterus grows outside of the uterus, often on the ovaries or other pelvic structures. Endometriosis can cause painful periods, pelvic pain, and infertility.
5. Ovarian torsion: This occurs when the ovary twists around its blood supply, cutting off blood flow to the ovary. Ovarian torsion is a medical emergency that requires prompt treatment to prevent tissue death.
6. Premature ovarian failure (POF): This is a condition in which the ovaries stop functioning before the age of 40. POF can cause symptoms such as irregular periods, hot flashes, and difficulty getting pregnant.

These are just a few examples of conditions that can affect the ovary. If you have concerns about your reproductive health, it is important to speak with a healthcare provider.

Genmanipulerade djur definieras som djur vars genetiska material har ändrats genom användning av bioteknik, ofta med hjälp av tekniker såsom genteknik eller geneditering. Det kan innebära att ett eller flera gener har lagts till, tagits bort eller modifierats i djurets DNA-sekvens. Syftet med genmanipulation kan vara att introducera en ny egenskap hos djuret, förändra en befintlig egenskap eller ta bort en egenskap helt. Genmanipulerade djur används inom forskning, medicin och jordbruk.

Receptor: En receptor är ett proteinmolekyl som kan binda specifikt till en annan molekyl, kallad ligand. I en medicinsk kontext refererar receptorer ofta till proteiner på cellens yta eller i cellens inre (i cytoplasman eller kärnan) som binder till signalsubstanser och aktiverar cellulära svar när de binds till sin ligand.

Antigen: Ett antigen är ett molekyl som kan identifieras och stimulera immunsystemet att producera en specifik immunrespons. Antigener kan vara proteiner, polysackarider, lipopolysackarider eller andra strukturer som finns på bakterier, virus, svampar, parasiter eller transplanterade celler och vävnader. När ett antigen binds till en immuncell aktiveras den och sätter igång en immunrespons mot det antigenetiska ämnet.

B-celler: B-celler är en typ av vita blodkroppar som utgör en del av adaptiva immunsystemet. De producerar och sekreterar antikroppar (immunglobuliner) som binder till specifika antigener och hjälper till att eliminera dem från kroppen. När en B-cell möter ett antigen aktiveras den och differensieras till en plasmacyt, en cell som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar mot det antigenetiska ämnet.

En chimæra är en organism bestående av celler från två eller flera olika zygotiska ursprung. Det kan till exempel uppstå när två befruktade ägg (zygoter) slår sig samman under embryonal utvecklingen, eller när celler från två olika embryon mixas under tidig embryonal development. Chimärer kan ha celler med olika kromosomala makeup, och de kan ha olika fenotyper i olika delar av sin kropp. Chimärer förekommer naturligt hos vissa djurarter, men kan även skapas experimentellt i laboratoriemiljö.

Immunreceptorer är proteiner på eller i cellmembranet hos immunceller, såsom vita blodkroppar (leukocyter), som aktiveras när de binder till specifika antigener, molekyler på ytan av främmande ämnen som kan vara patogena, till exempel virus eller bakterier. Detta bindande initierar en signaltransduktionskaskad som leder till aktivering av immuncellen och startar ett svar för att bekämpa den främmande invaderaren. Exempel på immunreceptorer är T-cell receptorer (TCR) och B-cell receptorer (BCR) på T- och B-celler respektive, samt receptorer för komplementproteinet C3b och Fc-delen av antikroppar.

Cellkärneproteiner är proteiner som finns i cellkärnan och utför olika funktioner där. De kan delas in i flera kategorier baserat på deras funktion, såsom strukturella protein som bildar kärnans cytoskelett och lamina, regulatoriska proteiner som kontrollerar genuttryck och replikation, och enzymproteiner som katalyserar reaktioner inne i cellkärnan. Cellkärneproteinerna är viktiga för celldelning, genreglering, signaltransduktion och andra cellulära processer.

Enterovirusinfektioner är en typ av virala infektioner orsakade av enterovirus, som tillhör picornaviridae familjen. Det finns över 100 olika sorter av enterovirus, inklusive poliovirus, coxsackievirus, echovirus och enterovirus D-slakten. De flesta enterovirusinfektioner orsakar milda symptom eller är asymptomatiska, men vissa sorter kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation (encefalit), hjärtsjukdomar och lunginflammation (pneumoni).

Infektionen sprids vanligtvis via direkt kontakt med infektiösa sekretioner från näsa, mun eller avföring, men kan också spridas via kontaminerat vatten eller föda. De flesta enterovirusinfektioner är som mildast och smittar inte lätt till andra individer.

Symptomen på en enterovirusinfektion varierar beroende på vilken typ av virus det rör sig om, men kan inkludera feber, hosta, irritabilitet, sömnighet, ont i halsen, ont i magen, diarré, illamående och kräkningar. Vissa typer av enterovirus kan orsaka allvarligare sjukdomar som hjärninflammation, meningit (inflammation i hårda hornen), myokardit (hjärtmuskelsjukdom) och perikardit (inflammation i hjärtats yttre hinna).

Behandlingen av enterovirusinfektioner består vanligtvis av symtomlindring, men vissa typer av infektioner kan behandlas med antivirala läkemedel. För att förebygga spridning av enterovirusinfektioner rekommenderas god handhygien, inklusive regelbunden handtvätt och undvikande av nära kontakt med sjuka personer.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

"Small cytoplasmic RNA" (scRNA) refers to a heterogeneous group of small, non-coding RNAs that are located in the cytoplasm of eukaryotic cells. They range in size from 15 to 300 nucleotides and play various roles in post-transcriptional regulation of gene expression.

There are several classes of scRNAs, including:

1. Transfer RNA (tRNA): These RNAs are involved in protein synthesis by carrying amino acids to the ribosome during translation.
2. Small nuclear RNA (snRNA): These RNAs are components of small nuclear ribonucleoproteins (snRNPs) that are involved in splicing, or the removal of introns from pre-messenger RNA (pre-mRNA).
3. Small nucleolar RNA (snoRNA): These RNAs guide chemical modifications of other RNAs, such as ribosomal RNA (rRNA) and tRNA.
4. MicroRNA (miRNA): These RNAs regulate gene expression by binding to the 3' untranslated region (UTR) of target mRNAs, leading to their degradation or translational repression.
5. Piwi-interacting RNA (piRNA): These RNAs are involved in the defense against transposable elements and play a role in epigenetic regulation.

Overall, small cytoplasmic RNAs are essential regulators of gene expression and have important functions in various cellular processes, including protein synthesis, RNA processing, and gene silencing.

Neurodegenerativa sjukdomar är en grupp av medfödda eller acquireda neurologiska störningar som kännetecknas av progressiv neurodegeneration, det vill säga nedbrytning och förlust av neuroner och deras sammanhang i hjärnan. Denna degeneration leder till en gradvis försämring av den neurologiska funktionen, vilket kan påverka kognition, rörelse, balans, tal, minne, perception och andra sensoriska funktioner. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, Huntingtons sjukdom, Amyotrofisk lateralskleros (ALS) och Spinal muskelatrofi (SMA). Dessa sjukdomar är ofta förknippade med åldrande, men kan även drabba yngre individer. De orsakas vanligtvis av en kombination av genetiska, miljömässiga och livsförloppsfaktorer och saknar ofta botemedel eller effektiva behandlingsalternativ.

Spottkörtelsjukdomar, även kända som salivary gland diseases, är en samling medicinska tillstånd som drabbar spottkörtlarna och påverkar deras förmåga att producera och sekretera saliva. Detta kan leda till symptom som torka i munnen och sveda. Spottkörtelsjukdomar kan delas in i olika kategorier, såsom:

1. Inflammatoriska sjukdomar: Till exempel sialadenit (spottkörtelinflammation), Sjögrens syndrom och infektioner som orsakas av bakterier eller virus.
2. Obstruktiva sjukdomar: Till exempel stenar i spottkörtlarna, tumörer eller cystor som blockerar salivens väg ut från körtlarna.
3. Autoimmuna sjukdomar: Till exempel Sjögrens syndrom och sklerodermi, där kroppens immunförsvar angriper spottkörtlarna.
4. Neoplastiska sjukdomar: Till exempel godartade (benigna) och elakartade (maligna) tumörer i spottkörtlarna, som kan orsaka en ökad eller minskad salivproduktion.

Symtomen på spottkörtelsjukdomar kan variera beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om, men de vanligaste symptomen inkluderar torka i munnen och sveda, svullnad i ansiktet eller halsen, smärta i spottkörteln och en förändrad smak i munnen. Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera från antibiotika till kirurgi beroende på diagnosen.

Enligt den medicinska ordboken definieras en "blodstamcellstransplantation" som en procedure där patienten får en transplantation av blodstamceller, vanligen från benmärgen. Dessa celler kan härstamma antingen från en donator (allogen transplantation) eller från själva patienten (autolog transplantation).

Blodstamcellstransplantation används ofta som behandling för olika former av blodcancer, såsom leukemi och lymfom, då den kan hjälpa till att bygga upp patientens immunsystem efter en kraftig behandling, såsom kemoterapi eller strålbehandling. Under proceduren tar man bort patientens eget immunsystem med hjälp av höga doser av kemoterapi och/eller strålbehandling, för att sedan ersätta det med de nya, friska blodstamcellerna.

Efter transplantationen kan patienten behöva vila och återhämta sig under en längre tid, då det tar tid för de nya cellerna att växa och utvecklas till fullt fungerande blodceller. Under denna tiden kan patienten vara känslig för infektioner och andra komplikationer, men med korrekt vård och övervakning kan de flesta patienter tillfriskna och leva ett normalt liv efter en lyckad transplantation.

CD45-antigen, även känt som leukocyte common antigen (LCA), är ett transmembrant protein som uttrycks på alla hälsa vit blodceller (leukocyter) med undantag för de äldsta typen av röda blodceller (erytrocyter). Proteinet är involverat i signaltransduktion och aktivering av cellerna. CD45-antigenet har olika isoformer beroende på cellypen, och dess uttryck kan användas för att identifiera och klassificera olika typer av leukocyter.

Interleukin-12 (IL-12) är ett protein som produceras av vissa celler i kroppen, inklusive dendritceller och makrofager. IL-12 spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att hjälpa till att aktivera och rekrytera T-celler och naturliga mördareceller (NK-celler), vilket är en del av kroppens svar på infektioner.

IL-12 består av två underenheter, p35 och p40, som bildar en heterodimerisk struktur. Underenheten p35, även känd som IL-12A, är en 35 kDa subunit som kombineras med underenheten p40 (IL-12B) för att bilda aktivt IL-12.

Underenhet p35 är involverad i signalering och reglering av immunresponsen, och den hjälper till att stimulera produktionen av interferon-gamma (IFN-γ), ett cytokin som aktiverar immunförsvaret mot infektioner. Därför kan underenhet p35 ha en potential som en terapeutisk mål för behandling av olika sjukdomar, inklusive cancer och autoimmuna sjukdomar.

CD5 är ett proteiner och en typ av cell yta markör som uttrycks på vissa typer av vita blodceller, inklusive T-celler och B-1-celler. CD5-antigenet är också känt som Leu-1, LCA, or TP50 protein. Det fungerar som en receptor och deltar i signalering av immunresponser.

I diagnostiska tester kan CD5-antigentestning användas för att hjälpa till att identifiera olika typer av leukemi och lymfom, inklusive B-cell lymfom och chronic lymphocytic leukemia (CLL). I CLL är det vanligtvis ett negativt prognostiskt tecken om tumörcellerna saknar CD5-antigen.

Transgender är ett samlingsbegrepp för personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte stämmer överens med det biologiska könet de blev födda med. Termen inkluderar en mängd olika könsupplevelser och uttrycksformer, och kan omfatta transpersoner som har genomgått hormonbehandling eller kirurgi för att ändra sitt könsuttryck, såväl som de som inte gjort några fysiska förändringar. Det är viktigt att notera att vara transgender är inte en psykiatrisk störning, utan snarare en naturlig variation av mänsklig könsuttryck och identitet.

'Möss, inavlade A' kan tolkas som en referens till speciella linjer av laboratoriemöss där genen för albinism har inavlats. Albino betyder att djuret saknar pigment i huden, pälsen och ögonen, vilket ger dem deras typiska vitaktiga utseende och röda ögon.

Den specifika genen som kallas 'A' står för Agouti, ett generellt pigmenteringsmönster hos möss. När denna gen inavlas i en albino mus, kommer den att behålla sitt vita utseende men inte ha de röda ögonen som annars är vanliga bland albinomöss. I stället kommer de att ha normalt färgade ögon eftersom albinismgen har modifierats.

Dessa inavlade möss används ofta i forskning på grund av deras konsekventa genetiska bakgrund och kan vara användbara för att studera olika medicinska tillstånd eller för att testa effekterna av olika behandlingar.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

Interleukinreceptorer (IL-receptorer) är en typ av receptorproteiner som finns på cellmembranet hos flera olika typer av celler i kroppen. Dessa receptorer binder specifikt till interleukiner, signalsubstanser som produceras och utsöndras av vita blodkroppar och andra celler inblandade i immunförsvaret och inflammationen.

När en interleukin binder till sin respektive receptor aktiveras en signaltransduktion som leder till att cellen svarar på detta med att exempelvis ändra sitt beteende, öka eller minska sin produktion av olika substanser eller dela upp sig själv (apoptose). På detta sätt spelar interleukinreceptorer en viktig roll i regleringen av immunförsvaret och inflammationen, men de kan även vara involverade i patologiska processer som exempelvis autoimmuna sjukdomar och cancer.

Toll-like receptor 7 (TLR7) är ett protein som tillhör gruppen toll-like receptorer, som är en typ av proteiner som kallas pattern recognition receptors (PRR). TLR7 finns i cellmembranet hos vissa immunceller, såsom dendritceller och granulocyter. Det aktiveras av specifika strukturer på virus, så kallade ssRNA (enkelsträngat RNA), och sätter igång en signaltransduktion som leder till att immunförsvaret aktiveras och börjar producera cytokiner och kemokiner för att bekämpa infektionen. TLR7 spelar därför en viktig roll i det första försvaret mot virusinfektioner.

'Animal behavior' er en gren av biologi som undersøker hvordan dyr oppfør seg og hvorfor de gjør det. Dette inkluderer studier av dyrs kommunikasjon, sosiale strukturer, rutiner, instinkter og adaptive strategier i forhold til deres miljø.

En mer medisinsk definisjon av 'djurs beteende' kan være relatert til dyreetisk avvik, som er abnorme, kompulsive eller skadelige handlinger som utføres av dyr. Disse handlingene kan være satt i sammenheng med fysiologiske lidelser, psykiske lidelser eller både de to. Forskere og dyrlæger kan analysere dyrs beteende for å diagnosticere og behandle sykdommer, stressrelaterte problemer eller adferdsproblemer hos dyr i fangenskap eller i vilt tilstand.

'Sequencing' är ett begrepp inom genetiken som refererar till metoder för bestämandet av raka rader (sekvenser) av nukleotider, de grundläggande byggstenarna i DNA och RNA. 'Sequencing' används ofta för att undersöka gener och andra delar av DNA för att få information om deras struktur, funktion och evolutionära utveckling.

'Sekvensinpassning' (engelska: sequence alignment) är en metod inom bioinformatiken som används för att jämföra två eller flera DNA- eller proteinsekvenser för att hitta likheter och skillnader mellan dem. Genom att jämföra sekvenser kan forskare identifiera konserverade regioner, mutationer, evolutionära relationer och möjliga funktionella roller.

Sekvensinpassning kan användas för att undersöka olika aspekter av DNA- eller proteinsekvenser, till exempel struktur, funktion, evolutionärt ursprung och släktskap. Det är en viktig metod inom komparativ genetik, molekylär evolution och strukturell biologi.

I sekvensinpassning jämförs två eller flera sekvenser med varandra genom att lägga till luckor (gaps) i sekvenserna för att matcha upp dem så bra som möjligt. Det finns två huvudtyper av sekvensinpassning: global och lokal. Global inpassning jämför hela sekvenserna med varandra, medan lokal inpassning endast jämför delar av sekvenserna där likheter finns.

Sekvensinpassning kan användas för att hitta homologa sekvenser (sekvenser som har gemensam evolutionärt ursprung), identifiera mutationer och andra variationer, och studera evolutionära relationer mellan olika arter eller populationer. Det kan även användas för att förutsäga struktur och funktion hos okända sekvenser genom att jämföra dem med kända sekvenser med liknande egenskaper.

In genetics, a promoter region is a section of DNA that initiates the transcription of a gene. This region typically contains specific sequences of bases (the building blocks of DNA) that serve as binding sites for proteins called transcription factors. When these transcription factors bind to the promoter region, they recruit RNA polymerase, the enzyme that carries out the process of transcription and creates a complementary RNA copy of the gene.

Promoter regions are crucial for the regulation of gene expression, as they help determine when and where a particular gene is turned on or off. The specific sequence of the promoter region can influence its strength, or the level of transcription it drives. Additionally, various factors such as chemical modifications to the DNA and proteins associated with the chromosome can also affect the activity of the promoter region and thus the expression of the gene.

It's worth noting that there are different types of promoters, including constitutive promoters that are always active and tissue-specific promoters that are only active in certain cell types. There are also inducible promoters that can be turned on or off in response to specific signals or environmental conditions. Understanding the properties and regulation of promoter regions is an important area of research in genetics and molecular biology, as it can provide insights into the underlying mechanisms of gene expression and how they contribute to health and disease.

Lipopolysaccharides (LPS) är en typ av molekyler som förekommer i yttermembranen hos Gram-negativa bakterier. De består av en lipid- och en polysackariddel. Lipiddelen kallas lipid A och är ansvarig för den endotoxiska verkan hos LPS, det vill säga dess förmåga att orsaka inflammatoriska reaktioner i värdorganismen. Polysackariddelen består av en kort kedja av repeaterenheter och kan variera mellan olika bakteriestammar, vilket gör den användbar som taxonomisk markör. När LPS separeras från bakterien eller bryts ned kan det utlösa en stark immunrespons, inklusive released av cytokiner och inflammatoriska mediatorer, som kan leda till sjukdom hos värden.

"Grön fluorescerande protein" (GFP) er ein biologisk fluorescerende proteinet som oprinnelig kommer fra den lysende havhøne, Aequorea victoria. GFP-molekylet inneholder et hromofor som absorberer blått lys med en bølgelengde på om lag 480 nm og emitterer grønt lys med en bølgelengde på om lag 510 nm.

GFP-proteinet kan brukes i biomedisinsk forskning som et markør for ei spesifikk molekyltype, for eksempel ein gen, en proteinkompleks eller en celle. Dette gjør det mulig å studere hvordan disse molekyler oppfører seg under forskjellige fysiologiske tilstande og under forskjellige eksperimentelle vilkår. GFP-proteinet har vært en sentral komponent i mange grunnleggande biologiske forskningsprosjekter, og det har bidratt til en rekke betydelige gjenomfinninger innen molekylærbiologi og cellebiologi.

"Bindvävssjukdomar" (engelska: "fibrotic diseases") är en övergripande benämning på sjukdomar som kännetecknas av ökad bildning och ansamling av bindväv i olika vävnader och organ i kroppen. Bindväv, eller "förbindiv vävnad", är en typ av vävnad som ger stöd och form åt kroppens olika strukturer, samt hjälper till att skydda och isolera dem. När bindvävsvävnaden blir förändrad eller skadas kan det leda till en överdriven produktion av bindvävsstrukturer, såsom kollagenfibriller och extracellulär matrix, vilket i sin tur kan orsaka skada på omgivande vävnader och organ.

Det finns många olika typer av bindvävssjukdomar, som varierar i sin orsak, lokalisation och svårighetsgrad. Några exempel på bindvävssjukdomar inkluderar:

* Skleroderma: En sjukdom som drabbar huden och andra organ, såsom lungor, njurar och hjärta. Skleroderma kännetecknas av en ökad produktion av bindväv i huden och blodkärlen, vilket kan leda till förhårdnad och trötthet i huden, små blodkärlsförändringar och skador på andra organ.
* Systemisk lupus erythematosus (SLE): En autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem attackerar friska vävnader och organ. SLE kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive huden, lederna, njurarna, lungorna och hjärtat. I samband med SLE kan det uppstå en ökad produktion av bindväv i de drabbade områdena, vilket kan leda till förhårdnad och andra skador.
* Dermatomyositis: En autoimmun sjukdom som drabbar huden och musklerna. Dermatomyositis kännetecknas av en inflammation i musklerna och en ökad produktion av bindväv i huden, vilket kan leda till svaghet, smärta och förhårdnad i musklerna samt rödaktiga eller lilafärgade utslag på huden.
* Fibromyalgi: En kronisk smärtsjukdom som drabbar muskler, senor och leder. Fibromyalgi kännetecknas av en ökad känslighet för smärta i musklerna och senorna samt trötthet, sömnsvårigheter och depression. Även om orsaken till fibromyalgi inte är fullständigt klarlagd, kan det finnas ett samband mellan sjukdomen och en ökad produktion av bindväv i musklerna och senorna.

Det finns också vissa hud- och muskelsjukdomar som orsakas av en överdriven produktion av bindväv, så kallade fibrotiska sjukdomar. Exempel på sådana sjukdomar är systemisk skleros (sklerodermi), Dupuytrens kontraktur och Ledderhoses sjukdom.

Systemisk skleros är en autoimmun sjukdom som drabbar huden, blodkärlen och inre organ. Sjukdomen kännetecknas av en förtjockning och förhårdnad av huden, speciellt på händer, armar, ansikte och bröstkorg. Även blodkärlen kan drabbas, vilket kan leda till höjd blodtryck och andra kardiovaskulära problem. Inre organ som lungor, njurar och mag-tarmkanalen kan också påverkas.

Dupuytrens kontraktur är en sjukdom där bindväv i handflatan och fingrarna förtjockas och förhärdar sig. Detta leder till att fingrarna böjs inåt och kan bli svåra att räta ut. Sjukdomen är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre personer.

Ledderhoses sjukdom är en sjukdom där bindväv i fotens sulor förtjockas och förhärdar sig. Detta leder till att foten blir svullen och smärtsam, och det kan vara svårt att gå eller stå upp. Sjukdomen är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre personer.

Det finns också vissa sjukdomar som orsakas av en underproduktion av bindväv, så kallade syndrom med underutvecklad bindväv. Exempel på sådana sjukdomar är Ehlers-Danlos syndrom (EDS), Marfan syndrom och Osteogenesis imperfecta (OI).

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) är en grupp av genetiska sjukdomar som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att bindväven blir slapp och mjuk, vilket kan orsaka ledsmärtor, hudskador och svårigheter att läka sår.

Marfan syndrom är en genetisk sjukdom som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att bindväven blir slapp och mjuk, vilket kan orsaka ledsmärtor, hudskador och svårigheter att läka sår. Marfan syndrom kan också påverka andra organ som hjärtat, lungorna och ögonen.

Osteogenesis imperfecta (OI) är en genetisk sjukdom som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att benen blir svaga och bräckliga, vilket kan orsaka frakturer och skador. OI kan också påverka andra organ som hjärtat, lungorna och ögonen.

Det är viktigt att söka medicinsk rådgivning om man tror sig ha en av dessa sjukdomar. En tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska risken för komplikationer.

'Genetic linkage' refererer til en situation i genetik hvor to eller flere gener, der ligger tæt på hinanden på et kromosom, ofte arves sammen fordi de har fået overført sig som en enhed under celledelingen. Dette sker fordi de ikke er sandsynligvis at blive adskilt fra hverandre under crossing over-processen i meiosen. Jo tættere to gener ligger på kromosomet, desto stærkere er den genetiske linkage mellem dem. Denne koncept er vigtig for at forstå arvemønstre og genetisk mangfoldighed.

En vaccine er ein preparat som ges aktiv immunforsvar mot en spesifikke sykdom. Vaccinene inneholder vanligvis et dødt eller avskjævt smitteagent, eller deler av dette, der stimulerer kroppens immunsystem til å produsere antistoff og aktivere immunceller mot den speisifiske sykdommen. Dette gir beskyttelse mot fremtidig infeksjon med den samme typen smitteagent. Vaccinering er en viktig offentlig helsemaatekanmerke for å forebygge spredning av infeksjonssykdommer og redusere antall tilfeller og komplikasjoner relatert til disse sykdommene.

'Immunitet' refererer til den beskyttelse som kroppen har mod infektion og sygdom, der skyldes at systemet for adaptive immunforsvar (som består af B-celler og T-celler) kan genkende og angribe fremmede stoffer, såsom bakterier, virus og andre patogener.

Der findes to slags immunitet:

1. **Aktiv immunitet**: Den opnås når kroppen selv har oplevet en infektion eller modtaget en vaccination, hvilket fører til at systemet for adaptive immunforsvar udvikler en specifik respons overfor det pågældende patogen. Denne respons kan beholdes i år eller livstid, alt efter hvad der er tilfældet.
2. **Passiv immunitet**: Den opnås når en person modtager antistoffer fra en anden kilde, fx ved at modtage modersmællemilk eller en ind injection af antistoffer. Passiv immunitet giver hurtig beskyttelse, men den holder kun i kort tid, normalt få uger eller måneder.

Immunitet er en vigtig del af vores sundhed og evnen til at modstå sygdomme.

Enligt medicinskt perspektiv är plasmaceller typen av vita blodceller som producerar och sekreterar antikroppar, också kända som immunglobuliner. De utvecklas från B-celler i samband med en immunrespons för att hjälpa till att bekämpa infektioner. Plasmaceller producerar stora mängder av specifika antikroppar som är riktade mot en viss främmande substans, såsom en bakterie eller ett virus. Dessa antikroppar hjälper till att neutralisera eller eliminera patogenen från kroppen. Plasmaceller kan leva i vävnader över längre perioder och fortsätta att producera antikroppar för att ge immunitet mot en specifik patogen även efter att sjukdomen har botats.

T-cell receptor (TCR) är ett protein på ytan av T-celler, en typ av vita blodcellar som spelar en central roll i cellmedierad immunitet. TCR:en är ansvarig för att känna igen och binda specifika antigener, små peptider som presenteras på cellytan av andra celler i kroppen med hjälp av major histokompatibilitetskomplexet (MHC).

Det finns två huvudtyper av T-celler: CD4+ T-celler och CD8+ T-celler, som också kallas hjälparceller respektive cytotoxiska T-celler. Varje typ av T-cell har en unik TCR-struktur som är specifik för att känna igen ett visst antigenpresenterande MHC-molekylkomplex på cellytan.

CD4+ T-cellernas TCR binder till MHC klasse II-molekyler, medan CD8+ T-cellers TCR binder till MHC klasse I-molekyler. När en T-cell känner igen sitt specifika antigen via TCR:en aktiveras den och utför sin funktion i immunförsvaret, som kan vara att producera cytokiner eller att döda infekterade celler.

Nervtillväxtfaktorreceptorer (NGFR, eller även known as neurotrophic tyrosine kinase receptors, NTR) är en typ av receptorproteiner som spelar en viktig roll i signalsuberingen relaterad till cellers överlevnad, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Dessa receptorer binder specifikt till nervtillväxtfaktorer (NGF), vilka är en familj av proteiner som reglerar neuronala signalsuberingar.

Det finns två huvudsakliga typer av NGFR: tyrosin kinase-kopplade receptorer (TrkA, TrkB och TrkC) och den decoy-receptorn p75NTR. Trk-receptorerna är aktiverade när de binder till sina respektive ligander (NGF, BDNF eller NT-3), vilket leder till en signalsubering som främjar cellens överlevnad och differentiering. p75NTR kan både fungera som en signalreceptor när den binder till sin ligand, men den kan också agera som en negativ regulator av Trk-receptorernas signalsubering genom att binda till samma ligander.

Sammanfattningsvis är nervtillväxtfaktorreceptorer viktiga proteiner som hjälper till att reglera neuronal differentiering, överlevnad och apoptos, och deras funktioner kan ha implicationer i olika neurologiska sjukdomar såsom neurodegenerativa sjukdomar och cancer.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

En embryo hos däggdjur är den tidiga utvecklingsfasen av ett foster, vanligtvis från befruktningen till omkring 8 veckor. Under denna period sker snabba förändringar och differentiering av cellerna, vilket leder till att de grundläggande organen och systemen bildas. Embryots utveckling kännetecknas av celldelning, migration, differensiering och interaktion mellan celler, vilket kräver en precis kontroll av genuttryck och signalsubstanser för att garantera en normalt embryonal utveckling.

'Komplement Component 3' (C3) är ett protein som är en del av komplementsystemet, vilket är en grupp av proteiner i kroppen som hjälper till att skydda oss mot infektioner. C3 aktiveras när komplementsystemet startar sin reaktionskedja och spelar en viktig roll i att eliminera patogener såsom bakterier och virus från kroppen.

När C3 aktiveras splittras det upp i två delar, C3a och C3b. C3a är ett anafylatoxin som orsakar inflammation och samlar in immunceller till området där patogenen finns. C3b binder istället till patogenens yta och hjälper till att markera det för förstörelse av andra komplementproteiner och immunceller.

C3-defekter kan orsaka ett ökat risk för infektioner, särskilt med bakterier som är känsliga för komplementsystemet, såsom Neisseria meningitidis (bakterien som orsakar meningit).

Hjärnnerver, även kända som kranialnervi, är de tolv parvisa nerverna som utgår direkt från hjärnbalken (truncus encephali) i huvudet. Dessa nerver är involverade i olika sensoriska, motoriska och autonoma funktioner såsom seende, hörsel, smak, lukt, känsloöverkänslighet, ansiktsmuskelkontroll och reglering av pupillstorlek, among annat. Varje hjärnnerv har en specifik funktion och ett unikt bana genom skallen.

Den hypothalamus är ett strukturellt och funktionellt delområde i hjärnan som utgör en viktig del av det endokrina systemet. Den hypothalamus har en central roll i att reglera och kontrollera flera kroppsliga funktioner, inklusive:

* Termoreglering (kroppstemperatur)
* Homöostasreglering (t.ex. vatten- och elektrolytbalans, hungerkänslor och näringsintag)
* Sömn-vakenhetscykeln
* Hormonella funktioner (till exempel produktion av hormoner som styr hypofysens funktion)
* Kardiovaskulära funktioner (t.ex. hjärtrytm och blodtryck)
* Stressrespons och affektiva tillstånd (t.ex. depression, rädsla och ilska)

Den hypothalamus är belägen i det ventrala delen av diencephalon och gränsar till tredje ventrikeln. Den består av flera nuclei (kärnor) med olika funktioner, inklusive supraoptiska kärnan, paraventriculariska kärnan, ventromediala kärnan och laterala hypotalamiska kärnan. Dessa kärnor kommunicerar med varandra och med andra delar av hjärnan via nervbanor och neurotransmittorer.

Den hypothalamus producerar också flera neuropeptider och hormoner, inklusive TRH (tyreoideastimulerande hormonfrisättande hormon), CRH (kortikotropinfrisättande hormon), GnRH (gonadotropinfreisättande hormon) och somatostatin. Dessa hormoner reglerar bland annat hypofysens produktion av tyreoideahormoner, kortisol, könshormoner och prolaktin.

I'm sorry for any confusion, but "Gendeletion" is not a recognized medical term. It's possible that you may be looking for "Genetic deletion," which refers to the loss of a genetic segment or gene from an individual's chromosome. This type of genetic alteration can lead to various health conditions and developmental abnormalities, depending on the size and location of the deleted genetic material. If you have more context or details, I'd be happy to help further!

'Genetic association studies' är en typ av forskningsstudier inom genetiken som undersöker sambandet mellan genetiska varianter och ett visst sjukdomstillstånd eller en viss fenotyp (ett synligt, mätbart eller på annat sätt iakttagbart drag hos en organism).

Studierna jämför ofta frekvenserna av specifika genetiska varianter, till exempel enlelsningar (SNPs), hos individer med ett visst sjukdomstillstånd jämfört med friska individer. Genetiska varianter som visar sig vara vanligare eller sällsyntare hos de drabbade individerna kan vara associerade med sjukdomen och kan ge forskarna insikter om dess genetiska bas.

Det är värt att notera att en association inte automatiskt betyder att det finns en orsakssamband mellan genetisk variant och sjukdom. Det kan finnas andra faktorer som påverkar sambandet, till exempel miljöfaktorer eller interaktioner mellan olika gener. Därför behöver associationer bekräftas i flera studier innan de kan betraktas som robusta och trovärdiga.

Non-parametric statistik är en gren inom statistiken som inte kräver några specifika antaganden om dators distributionsform eller parametrar. Detta ställer en kontrast mot parametrisk statistik, där antaganden om distributionsform och parametrar görs för att möjliggöra mer kraftfulla slutsatser.

Non-parametric metoder är särskilt användbara när dators fördelning inte följer en välkänd distribution, till exempel normalfördelning, eller när det finns utbredda avvikelser från den antagna distributionen. Dessa metoder kan också vara mer robusta mot utvärderingar som påverkas av utbildningsformer och andra extrema värden i datan.

Exempel på vanliga non-parametrisk statistiska metoder inkluderar Wilcoxon rank sum test, Mann-Whitney U test, Kruskal-Wallis H test och Friedman test för jämförelser mellan grupper, samt Spearmans rangkorrelation och Kendalls tau för korrelationer mellan variabler.

Immunogenetics er en gren within immunologi og genetikk som studerer arvelige faktorer i individets respons til ulike miljøstimuli, særlig infeksjoner og autoimmune sykdommer. Dette inkluderer studier av gener som koder for proteiner involverte i immunsystemet, så som MHC-molekyler (major histocompatibility complex) og T-cell receptorer, samt studier av genetisk variasjon i disse områdene og dens sammenheng med individuelle forskjeller i immunrespons. Immunogenetikk undersøker også hvordan arvelige faktorer kan påvirke risikoen for å utvikle autoimmune sykdommer, alvorlighet av infeksjoner og effektiviteten av vacciner.

Allergi definieras inom medicinen som en överreagerande respons eller överskshotsreaktion på ett främmande ämne, kallat allergen, som normalt är harmlöst. Denna respons orsakas av en förändring i immunsystemet, där antikroppar och andra immunceller aktiveras och utsöndrar kemiska medlare, såsom histamin, som i sin tur orsakar symtom som kan vara milda till allvarliga. Allergisymptomen kan variera beroende på vilket allergen individen är exponerad för och hur känslig den är för det ämnet.

Immunologi är däremot läran om immunsystemet, som är ett komplext nätverk av celler, vävnader och kemiska signalsubstanser som har utvecklats för att skydda oss från infektioner och sjukdomar. Immunsystemet kan delas in i två huvudsakliga delar: det adaptiva immunsystemet och det oadaptiva immunsystemet. Det adaptiva immunsystemet är specifikt och lär sig att känna igen och bekämpa specifika patogener, medan det oadaptiva immunsystemet ger en snabb, icke-specifik respons mot allmänna signalsubstanser som frisätts vid skada eller infektion.

Allergier orsakas av ett felaktigt svar från det adaptiva immunsystemet, där det aktiveras och utvecklar en överdriven responss mot ett främmande ämne som normalt är ofarligt.

'Synaptisk överföring' är ett centralt begrepp inom neurovetenskapen och refererar till den process där information överförs mellan två neuron (nervceller) vid en speciell typ av kontaktpunkt som kallas en synaps.

Den synaptiska överföringen sker när ett signalsubstanser, oftast en neurotransmittor, releaseas från den presynaptiska nervcellens terminal och diffunderar över det smala gapet (synapsk cleft) till den postsynaptiska nervcellens membran.

Neurotransmittorn binder sedan till specifika receptorer på den postsynaptiska cellen, vilket orsakar en biokemisk signal som kan leda till excitering eller inhibition av den postsynaptiska cellen. Den synaptiska överföringen är därmed en mekanism för kommunikation mellan neuron och spelar en viktig roll i alla aspekter av nervsystemets funktion, inklusive perception, kognition, minne och rörelse.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som hjälper till att regulera vår immunförsvarsmekanism. De är genetiskt betingade och varierar mellan olika individer, vilket gör att det kan finnas en högre eller lägre grad av överensstämmelse mellan två personers HLA. Om en persons HLA inte är tillräckligt kompatibel med ett organ som ska transplanteras, kan deras immunförsvar angripa och förkasta det nya organet. Därför är en grundläggande del i en organdonation att matcha donatorn och mottagaren så väl som möjligt med avseende på HLA-antigener för att minska risken för organs rejektion.

Immunfluorescens, indirekt, är en teknik inom immunhistokemi och immuncytochemistry som används för att detektera och lokaliserar specifika antikroppar eller proteinmolekyler i ett preparat, vanligtvis vävnad eller celler.

I den indirekta metoden används två antikroppar istället för en. Först används en primär antikropp som binder specifikt till det målprotein eller antigen du vill undersöka i preparatet. Sedan följs den upp av en sekundär antikropp, som är konjugerad till ett fluorescerande ämne, såsom FITC (fluoresceinisotiditjodtyrosin) eller TRITC (tetrametylrodamin). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppens Fc-del, vilket ger en starkare fluorescenssignal än om man använder en enda konjugerad primär antikropp.

Den indirekta immunfluorescensmetoden har flera fördelar jämfört med den direkta metoden, bland annat kan den öka sensitiviteten och specificiteten eftersom det finns fler tillgängliga sekundära antikroppar att välja mellan. Dessutom kan samma sekundär antikropp användas för att detektera olika primära antikroppar, vilket kan spara tid och resurser.

"CBA mice" är en typ av möss som används i forskning. "Inavlad" betyder att denna specifika stam av möss har blivit renrasig genom flera generationers avel med syfte att få en homogen population med konsekventa egenskaper och arvsmassa.

CBA (Cooperative Biology Assessment) är en av de vanligaste musstammarna använda inom biomedicinsk forskning, känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra möss. Dessa egenskaper gör CBA-möss till ett attraktivt val för forskare som studerar åldrande och åldringsrelaterade sjukdomar, såsom cancer, neurodegenerativa störningar och kardiovaskulära sjukdomar.

CBA-möss har också ett starkt immunsvar och är väl lämpade för studier av immunologiska fenomen och infektionssjukdomar. Det finns flera genetiskt distinkta CBA-substränger, såsom CBA/CaJ, CBA/Ca, CBA/J och CBA/N, som kan ha olika egenskaper eller användningsområden inom forskningen.

Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts förhöjda nivåer av protein, särskilt albumin, i urinen. Normalväg är att lite protein läcker ut via nyckelhålen i glomerulus (en del av nefronet i njuren), men när glomerulus skadas eller blir inflammerat kan det orsaka en ökad permeabilitet för protein, vilket leder till proteinuri.

Det finns två typer av proteinurier:

1. Ortoftalmisk proteinuri: Detta innebär att det uppmätts mer än 150 mg protein per deciliter (mg/dL) i en urinprova som tas under ett timme. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, men kan också förekomma hos friska individer efter fysisk aktivitet eller vid förkylningar.

2. Paraproteinuri: Detta innebär att det uppmätts höga nivåer av specifika typer av protein, så kallade paraproteiner, i urinen. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på multipel myelom eller andra monoklonala gammopatier.

Proteinuria kan också vara en indikation på njursjukdomar som glomerulonefrit, nefrotiskt syndrom, diabetes och hypertension. Det är viktigt att undersöka orsaken till proteinurin för att kunna behandla underliggande sjukdom eller skada.

'Nervvävnad' (eller 'nervesystemets vävnader') är de speciella typer av vävnader som utgör grunden för vårt nervsystem. Det finns två huvudsakliga delar av nervsystemet: det centrala nervsystemet (CNS), inklusive hjärnan och ryggmärgen, och det perifera nervsystemet (PNS), inklusive nerver och ganglier som sträcker sig ut från CNS till kroppens olika delar.

Nervvävnad består av två huvudsakliga celltyper: neuron och gliaceller. Neuroner är de specialiserade cellerna som skickar och tar emot elektriska impulser, även kallade aktionspotentialer. Dessa signaler leder till kommunikation mellan olika delar av nervsystemet och med muskler och körtlar i kroppen. Gliacellerna är stödjande celler som hjälper till att underhålla, skydda och nourrera neuronerna. Det finns också flera undergrupper av gliaceller, inklusive astrocyter, oligodendrocyter, ependymceller och mikrogliaceller, som alla har specifika funktioner i nervsystemet.

Nervvävnad är speciell på grund av sin förmåga att leda elektriska impulser längs axonerna hos neuronerna. Denna förmåga gör det möjligt för oss att känna, tänka och agera i vår omgivning.

Enligt medicinskt perspektiv är en nyfödd ett barn som har nyligen fötts och fortfarande befinner sig inom sitt första levnadsår. Detta omfattar oftast spädbarn som är yngre än 28 dagar, även kända som "fullborna", men kan fortsätta att gälla under de första 12 månaderna av barnets liv. Under denna tidsperiod genomgår barnet snabba fysiska och utvecklingsmässiga förändringar, vilket gör det viktigt att övervaka dess tillstånd noga för att säkerställa en hälsosam utveckling.

Immunkomplexsjukdomar är en grupp av sjukdomar som orsakas av överdriven aktivering av immunförsvaret, vilket leder till skada på kroppens egna celler och vävnader. Detta händer när antikroppar (en del av vårt immunsystem) binds till antigener (främmande ämnen som kan vara virus, bakterier eller andra substanser) och bildar immunkomplex. När dessa immunkomplex depositeras i kroppens vävnader kan de orsaka inflammation och skada.

Immunkomplexsjukdomar kan vara lokaliserade till en viss del av kroppen eller vara systemiska, det vill säga att de drabbar hela kroppen. Exempel på immunkomplexsjukdomar inkluderar systemisk lupus erythematosus (SLE), rheumatoid artrit, glomerulonefrit och vasculit. Behandlingen av dessa sjukdomar kan variera beroende på typen och svårighetsgraden, men inkluderar ofta immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att minska aktiviteten i immunsystemet och därmed reducera skadan på kroppen.

Insulinantikroper är antikroppar som riktas mot insulin och kan neutralisera dess effekt. De bildas som en autoimmun reaktion hos vissa personer med diabetes typ 1, men kan också förekomma hos en mindre andel av personer med diabetes typ 2 eller helt utan diabetes. Insulinantikroppar kan mätas i blodet och höga nivåer kan vara associerade med sämre insulinsensitivitet och insulinresistens.

Histokompatibilitetsantigener (HLA) är en grupp av proteiner som finns på ytan av våra celler och som spelar en central roll i vår immunförsvarsmekanism. De fungerar som markörer för vår individuella immuna identitet och hjälper till att skilja själva kroppen (värdkroppen) från främmande substance, såsom virus och bakterier.

Histokompatibilitetsantigener klass I är en typ av HLA-proteiner som finns på alla kärnhaltiga celler i vår kropp, inklusive blodceller, hudceller och leverceller. De består av tre delar: en alpha-kedja, en beta-2 mikroglobulin-kedja och en lätt kedja. Dessa proteiner presenterar fragment av proteiner från intracellulära patogener till cellens övervakningssystem, så kallade CD8 + T-celler eller cytotoxiska T-celler. När ett främmande proteinpresenteras på en klass I HLA-molekyl aktiveras CD8+ T-cellerna för att attackera och förstöra den infekterade cellen.

I transplantationsmedicin är kompatibiliteten mellan givare och mottagares HLA-antigener av stor betydelse, eftersom en brist på kompatibilitet kan leda till en kraftfull immunreaktion mot den transplanterade organen eller vävnaden.

En medicinsk definition av "nerver, inåtledande" (afferent nerver) är nervceller eller nerveimpulser som leds in i centrala nervsystemet, till exempel från huden, musklerna eller organen, för att bearbetas och tolkas som känselintryck, smärta, temperatur eller proprioception (kroppens position och rörelse). Detta står i kontrast till "efferent nerver", som leder signaler ut från centrala nervsystemet för att styra muskelaktivitet och kroppens funktioner.

"Animal models" er en betegnelse for brugen af dyr som forsøgsdyr i forskning, hvor dyrene svarer til mennesker på en eller anden måde. Dette kan være pga. en lignende anatomi, fysiologi, genetisk sammensætning eller sygdomsudvikling. Animal models anvendes ofte i biomedicinsk forskning for at opnå bedre forståelse for sygdomme, udvikle og teste nye behandlingsmetoder, og forudsige virkninger og bivirkninger af medicinske produkter før de prøves på mennesker. De dyr, der oftest anvendes som animal models, er mus, rotte, kanin, hund, kat, gris og primat.

"Uppföljningsstudier" (engelska: "follow-up studies") är en typ av longitudinell forskningsdesign inom medicinen där man studerar en grupp individer under en längre tidsperiod. Dessa studier kan vara observationella eller interventionsbaserade, och syftet är ofta att undersöka hur olika faktorer påverkar hälsan, sjukdomsutvecklingen eller behandlingsresultaten över tid.

I en uppföljningsstudie kan forskarna exempelvis samla in data om deltagarnas levnadsvanor, miljöfaktorer och medicinska historik, och sedan följa upp dem regelbundet för att se hur de utvecklas. Detta kan ge värdefull information om riskfaktorer, skyddsfaktorer och möjliga orsaker till olika hälsotillstånd.

Uppföljningsstudier kan vara av olika slag, beroende på hur länge de pågår och hur ofta data samlas in. De kan vara kohortstudier, där en grupp individer följs över tid, eller fallföljningsstudier, där man följer upp en specifik diagnos eller behandling hos en grupp patienter.

Neural stem cells (NSCs) are a type of undifferentiated cells found in the nervous system, including the brain and spinal cord. They have the ability to self-renew and generate new neurons and glial cells, which are the two main types of cells in the central nervous system. NSCs can differentiate into both nerve cells (neurons) and support cells (glia), making them a promising candidate for cell-based therapies aimed at repairing or replacing damaged or diseased neural tissue.

NSCs are present in the developing nervous system, where they play a critical role in generating the diverse cell types that make up the brain and spinal cord. In the adult nervous system, NSCs are found in specific regions, such as the subventricular zone of the lateral ventricles and the subgranular zone of the hippocampus, where they contribute to the maintenance and repair of neural tissue throughout life.

Researchers are actively studying NSCs to better understand their properties and potential therapeutic applications in treating neurological disorders such as Parkinson's disease, Alzheimer's disease, stroke, and spinal cord injury. However, further research is needed to overcome the challenges associated with isolating, expanding, and directing the differentiation of NSCs for clinical use.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Interleukin-18 (IL-18) är ett cytokin, som produceras och frisätts av flera olika celltyper, inklusive makrofager och dendritceller. Det spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att aktivera och reglera cellmedierad immunitet. IL-18 stimulerar till exempel T-celler och naturliga killerceller (NK-celler) att producera cytokiner som gör dem mer reagerande och effektiva i sin funktion. Dessutom kan IL-18 verka sammanvänt med andra signalsubstanser för att främja differentiering av TH1-celler, vilket är en typ av T-hjälpceller som deltar i immunförsvaret mot intracellulära patogener. IL-18 har också visat sig ha en roll i inflammatoriska processer och kan vara involverad i patologin bakom vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.

'Komplement 4a' (C4a) är ett protein som bildas när komplementsystemet aktiveras. Komplementsystemet är en del av vår immunförsvar som hjälper till att skydda oss mot infektioner och skadliga substanser. C4a är en så kallad anafylatoxin, vilket betyder att det kan orsaka inflammation och samling av vitt blodkroppar (leukocyter) till området där komplementsystemet har aktiverats.

C4a är ett fragment av det större proteinet C4, som spjälkas upp i två mindre fragment, C4a och C4b, när komplementsystemet aktiveras. Dessa fragment har olika funktioner: C4a deltar i inflammationen genom att påverka blodkärlen och leukocyterna, medan C4b hjälper till att markera patogener (smittaorganismer) så att de kan elimineras av immunförsvaret.

I medicinskt sammanhang kan mätningar av C4a-nivåer användas som indikator för aktivering av komplementsystemet, till exempel vid diagnostisering och monitorering av sjukdomar som är kopplade till överaktivering av komplementsystemet.

Kollagen typ II är ett slags kollagen som är specifikt för broskvävnad och bindväv i lederna. Det utgör en viktig del av den extracellulära matrisen i dessa vävnader och ger stöd, struktur och integritet till dem. Kollagen typ II är också en viktig komponent i hyalint brosk, som täcker slutledsliggande ytor och hjälper till att minska friktionen mellan lederna. Mutationer i generna som kodar för kollagen typ II kan leda till sjukdomar såsom osteoartrit och andra brosksjukdomar.

Cyklofosfamid är ett cellgift som används för att behandla olika slags cancer och autoimmuna sjukdomar. Det är en typ av alkylerande medel, vilket betyder att det fungerar genom att skada DNA i cancerceller så att de inte kan dela sig och växa.

Cyklofosfamid ges vanligen som intravenös infusion (dropp) eller som tablett. Några av de vanligaste biverkningarna av cyklofosfamid inkluderar illamående, kräkningar, diarré, mukosit (irriterad och smärtsam slemhinna i munnen och tarmen), håravfall och ökad risk för infektion. Cyklofosfamid kan också ha skada på de vita blodkropparna, röda blodkropparna och blodplättarna, vilket kan leda till en förhöjd risk för blödningar, anemi och infektioner.

Liksom med alla cellgifter bör cyklofosfamid ges under noggrann medicinsk övervakning för att minimera risken för biverkningar och komplikationer.

"Kroppsutformning" refererer til den generelle formen og proportionen av kroppen, inkludert muskelmasse, kroppsfett, knøytnad og vekt. Den kan være naturlig eller endres gjennom trening, ernæring og medisinske behandlinger. En person med en "gunn" kroppsutforming har typisk en høy muskelmasse og lavt kroppsfett, mens en person med en "stiv" kroppsutforming kan ha for mye kroppsfett i forhold til muskler og knøytnad. En sund kroppsutforming innebærer typisk en god balanse mellom muskelmasse, kroppsfett og knøytnad, og er viktig for å forebygge helseproblemer som f.eks. overvikt, hjerte-karsykdommer og diabetes.

Guillain-Barré syndrom (GBS) är en ovanlig autoimmun sjukdom som orsakas av en felaktig immunreaktion där kroppens immunsystem angriper och skadar nervceller i ryggmärgen och nerverna utanför hjärnan. Detta leder till muskelsvaghet och ofta även känselbortfall. I allvarliga fall kan andningen vara påverkat.

GBS är en akut sjukdom som oftast uppkommer efter en infektion, såsom influensa eller magsjuka. Symptomen utvecklas vanligen snabbt och kan bli allvarliga inom ett par veckor. Det finns olika former av GBS, men de flesta patienter upplever en gradvis förbättring under flera månader, även om vissa kan ha permanenta skador eller komplikationer. Behandlingen består ofta av immunglobulin-givning och plasmaperfusion, samt intensivvård och respiratorbehandling vid behov.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

Tumor Necrosis Factor (TNF) Ligand Superfamily Member 13, også kjent som TNFSF13 eller BAFF (B-cell Activating Factor), er ein protein som spiller en viktig rolle i immunsystemet. Det er involvert i aktivering og overlevelse av B-lymphocytter, som er ein type hvite blodceller som produserer antistoffer. TNFSF13/BAFF binder til sine receptorar på B-lymfocytter og stimulerer celles overlevd og proliferasjon. Dysregulering av denne signalveien kan føre til autoimmune sykdommer og lymfom.

Läkemedelstillförsel genom munnen, också känd som oral läkemedelstillförsel, är en metod för att ge patienter mediciner genom att svälja dem i form av tabletter, kapslar, vätskor eller smältbara lozenges. Detta är en vanlig och praktisk administrationsväg eftersom den är lätt handhavbar och oftast väl tolererad av patienterna.

Exempel på olika former av oral läkemedelstillförsel inkluderar:

1. Tabletter: De flesta läkemedel finns tillgängliga som tablettform, som är lätt att hantera och svälja.
2. Kapslar: Läkemedel kan också ges i kapslar, vilket kan vara användbart när patienten har svårt att svälja en stor tablettrundning.
3. Vätskor: Vissa läkemedel finns som vätska och kan tas med hjälp av en sked eller direkt ur en flaska. Detta kan vara användbart för patienter som har svårt att svälja fasta former av medicin.
4. Smältbara lozenges: Smältbara lozenges är en form av läkemedel som smälter sakta i munnen och kan ge en mildare smak än vissa tablett- eller vätskeformer.

Det är viktigt att alltid följa din läkares instruktioner när du tar dina mediciner, oavsett administrationsväg. Om du har frågor om hur du ska ta dina mediciner eller om du upplever några biverkningar, bör du kontakta din läkare eller apotekare för råd och vägledning.

Variansanalys (ANOVA) är en statistisk metod som används för att undersöka om det finns några signifikanta skillnader mellan grupper i ett experiment. Den jämför medelvärdena hos två eller fler grupper och beräknar variansen inom varje grupp samt totalvariansen över alla grupper. Sedan använder den en F-test för att avgöra om det finns någon signifikant skillnad mellan grupperna. Metoden bygger på jämförelser av gruppers standardavvikelser och är därför särskilt användbar när man vill undersöka effekter hos flera grupper samtidigt.

'Komplementproteiner' er ein system av proteiner i kroppen som jobber saman for å beskytte mot infeksjon og skade på kroppens egen celler. Systemet består av over 30 forskjellige proteiner som aktiveres i et koblet kjettsystem når det trues av fremmede stoff, såkalt komplementaktivering.

Det primære målet med komplementaktiveringen er bakterier og andre mikroorganismer, men systemet kan også være involvert i immunresponsen mot egen celler i tilfelle av autoimmune sykdommer eller transplantasjon.

Komplementproteinene har mange forskjellige funksjoner, blant annet:

* Øke inflammasjonsresponsen ved å tiltrakke andre immunceller til området
* Direkte skade bakteriers cellemembran og føre til deres død (lysis)
* Markere bakterier for fagocytos (fagocytmarkering)
* Neutralisere virus ved å forhindre dem i å infisere kroppens celler

I all felleshet bidrar komplementproteinene til en effektiv immunrespons og er viktige for å holde kroppen frisk.

Medicinskt sett betyder "lever" det nästa största organet i kroppen och har flera viktiga funktioner. Här är en kort medicinsk definition:

Levern (latin: hepar) är ett vitalt, multipel fungerande organsystem som utför en rad metaboliska, exkretoriska, syntetiska och homeostatiska funktioner. Den primära funktionen av levern är att filtrera blodet från skadliga substanser, producera gallan för fettdigestion och bryta ned proteiner, kolhydrater och fetter. Levern innehåller också miljarder celler, kända som hepatocyter, som är involverade i protein-, kolhydrat- och lipidmetabolism, lagring av glykogen, syntes av kolesterol, produktion av kloningfaktorer och andra hormoner samt bortrening av exogena och endogena toxiner.

Neuronal plasticity, also known as neuroplasticity, refers to the brain's ability to change and adapt as a result of experience. This can involve changes in the connections between neurons (nerve cells), the strength of those connections, or even the structure and function of individual neurons. Neuronal plasticity allows the nervous system to reorganize itself by forming new neural pathways or modifying existing ones, which can happen in response to learning, development, injury, or disease. It is a fundamental property of the nervous system that underlies many aspects of cognition, behavior, and recovery from brain injury.

Inducible T-cell co-stimulator protein (ICOS) är ett membranprotein som uttrycks på aktiverade T-celler, en typ av vita blodkroppar som spelar en central roll i immunförsvaret. ICOS är en kostimulatorskyddsproteinkäka och tillhör CD28-familjen av kostimulatoriska receptorer. Det aktiveras vid kontakt med sin ligand, ICOS-L (eller B7h/B7RP-1), som uttrycks på antigenpresenterande celler, såsom dendritceller och B-celler.

När ICOS aktiveras, leder det till ökad T-cellproliferation, cytokinproduktion och differentiering av T-hjälparceller, vilket stärker den cellulära immunresponsen. ICOS har också visat sig spela en viktig roll i regleringen av humoral immunitet genom att stödja aktivering och differentiering av B-celler. Dysfunktion eller störningar i ICOS-signalering kan leda till nedsatt immunrespons och autoimmuna sjukdomar.

Ryggmärgstumörer är en allmän term för olika typer av cancertumörer som utvecklas i ryggmärgen. Ryggmärgen är det tunna, segelartade organ som löper genom ryggraden och spelar en central roll i kroppens nervsystem. Ryggmärgstumörer kan vara maligna (cancertumörer) eller benigna (godartade tumörer), men även de godartade tumörerna kan orsaka allvarliga symptom genom att de trycker på ryggmärgen eller nerverna som löper ut från den.

Det finns olika typer av ryggmärgstumörer, beroende på vilka celler de utvecklas ifrån. Några exempel är:

* Astrocytom: En tumör som utvecklas ifrån stödjande glialceller i ryggmärgen, kända som astrocyter. Astrocytomer kan vara av olika grader av malignitet, från låga grader som är relativa godartade till höga grader som är mycket aggressiva och kan spridas till andra delar av kroppen.
* Ependymom: En tumör som utvecklas ifrån ependymceller, som hjälper till att producera ryggmärgens cerebrospinalvätska (CSF). De flesta ependymomer är låga grader av malignitet, men de kan fortfarande vara invasiva och orsaka problem.
* Neuroblastom: En tumör som utvecklas ifrån immature nervceller i ryggmärgen. Neuroblastom är en mycket aggressiv cancer som ofta sprider sig till andra delar av kroppen. Det är vanligare hos barn än vuxna.
* Meningeom: En tumör som utvecklas ifrån membranen som omger ryggmärgen, kända som meningerna. Meningeomer är oftast låga grader av malignitet och kan vara relativt godartade, men de kan fortfarande orsaka problem genom att växa in i andra strukturer i ryggmärgsregionen.

Behandling för ryggmärgscancer beror på typen och graden av cancer, samt patientens allmäntillstånd och andra faktorer. Behandling kan omfatta kirurgi, strålbehandning, kemoterapi eller en kombination av dessa. I vissa fall kan observation vara ett rimligt alternativ för låggradiga tumörer som inte orsakar några symtom.

'Inbred BB rats' refererar till en specifik stam av laboratorieråtta som har selektivt avlats för att uttrycka en genetisk mutation som orsakar typ 2 diabetes. Denna specifika stam kallas också 'BB-rasen' eller 'Biobreeding diabetes-prone rasen'.

Den genetiska mutationen i BB-rasen beror på en defekt i det immuna systemet som orsakar en autoimmun reaktion där betareceptorceller i bukspottkörteln attackeras och förstörs. Betareceptorcellerna producerar insulin, ett hormon som reglerar blodsockernivåerna. När dessa celler förgår kan det leda till insulinbrist och därmed diabetes.

BB-rasen används ofta i forskning relaterad till typ 1 diabetes och andra autoimmuna sjukdomar, samt för att undersöka behandlingsmetoder för dessa sjukdomar.

Immundominanta epitoper, eller immundominans, refererar till en typ av antigenepitop som tenderar att induce en starkare och mer hållbar immunrespons än andra epitoper på samma antigen. Dessa epitoper kan dominera den specifika immunresponsen, även om det finns andra potentiellt immunogena epitoper på samma antigen. Immundominanta epitoper kan identifieras genom att undersöka T-cellers eller B-cellers respons mot olika delar av ett antigen.

Det är värt att notera att begreppet "immundominans" kan ha något olika betydelser beroende på kontexten, men i allmänhet refererar det till den förmåga hos vissa epitoper att dominera den immunologiska responsen.

Hybridom är en teknik inom molekylärbiologi där celler kombineras för att producera monoklona antikroppar. Detta uppnås genom att fusionera en typ av cancercell, oftast en myelomcell, med en annan typ av cell som producerar specifika antikroppar, till exempel B-lymfocyter.

Den resulterande hybridcellen, hybridomen, har både cancercellens förmåga att dela sig oändligt och B-lymfocytens förmåga att producera specifika antikroppar. Genom att använda sig av selektiva metoder kan man sedan isolera de hybridceller som producerar önskade antikroppar, vilka kan odlas upp i stora mängder för forsknings- eller terapeutiska syften.

Monoklona antikroppar är mycket värdefulla verktyg inom forskning och klinisk praktik, eftersom de är specifika för ett visst molekylärt mål och kan användas till att behandla sjukdomar som cancer och autoimmuna störningar.

'Homozygot' är ett genetiskt tillstånd där en individ har samma allel (en variant av ett gener) på ett visst locus (en viss plats på kromosomen) i båda kopiorna av genen, alltså en kopia från varje förälder. Detta skiljer sig från att vara heterozygot, där individen har två olika alleler på samma locus. Homozygositet kan ha olika effekter beroende på om den innebär en normalfunktionerande allel eller en patologisk allel. I fallet med en patologisk allel kan individen utveckla en ärftlig sjukdom om de är homozygota för den specifika allelen.

DNA-mikroarrayanalyser, även känd som DNA-chip eller genexpressionsprofilering, är en teknik inom genomik och proteomik som används för att simultant undersöka aktiviteten hos tusentals gener i ett enda experiment. Denna metod bygger på hybridisering av fluorescentmärkta DNA-prover till komplementära DNA-prober som är fysiskt fäst på en glasslid eller en silikonplatta.

I en DNA-mikroarrayanalys används ofta prover från två olika biologiska tillstånd, exempelvis frisk och sjuk, för att jämföra deras genuttrycksmönster. Genom att mäta intensiteten av fluorescensen på varje punkt i arrayet kan forskaren fastställa relativa nivåer av genaktivitet för varje gener i de två proverna. Detta kan hjälpa till att identifiera olikheter i genuttryck som kan vara associerade med en viss sjukdom eller biologisk process.

DNA-mikroarrayanalys är ett kraftfullt verktyg inom forskning och har använts för att studera allt från cancer till neurovetenskap, immunologi och utvecklingsbiologi. Den kan också användas för att undersöka genuttrycket hos patogener såsom bakterier och virus, vilket kan hjälpa till att identifiera nya mål för läkemedelutveckling.

Interleukin-21 (IL-21) receptor alfa subunit, också känd som CD215 eller IL-21Rα, är en proteinreceptor som binder specifikt till cytokinen IL-21. Denna receptor består av en extracellulär domän, en transmembrandomän och en intracellulär domän. När IL-21 binder till den extracellulära domänen aktiveras en signalkaskad som leder till cellytningar såsom cellproliferation, differentiering och cytokinproduktion. Denna receptor är involverad i immunreglering och inflammatoriska processer.

Interleukin-23 (IL-23) är ett cytokin som spelar en viktig roll i inflammatoriska svar och immunförsvaret. IL-23 består av två underenheter, p40 och p19, som tillsammans bildar en funktionell heterodimer.

Interleukin-23-underenhet p19 (IL-23p19) är en av de två underenaheterna i IL-23. Den kodas för av genen IL23A och har en molekylvikt på ungefär 19 kDa. IL-23p19 bildar en heterodimer med underenheten p40, som kodas för av genen IL12B, för att bilda den fullständiga IL-23-molekylen.

IL-23 är involverat i olika fysiologiska processer, såsom regleringen av T-cellernas aktivitet och differensiering samt inflammatoriska responsen. Dysregleringar av IL-23 har visats vara involverade i patogenesen av flera autoimmuna sjukdomar, såsom psoriasis, Crohns sjukdom och multipel skleros.

Retinolbindande protein (RBP) är ett specifikt protein som binder sig till och transporterar retinol, också känt som vitamin A-aldehyd, i kroppen. Retinol är en form av vitamin A som är viktigt för synen, celltillväxten och hudens hälsa. RBP produceras främst i levern och transporteras därefter via blodomloppet till målceller i kroppen. Det retinol som binder till RBP kallas även för retinolbindande protein 4 eller RBP4.

HLA-DR4 är ett antigen (proteinmolekyler på cellens yta) som tillhör gruppen HLA-klasse II-antigener. Dessa antigener spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av proteiner från intracellulära patogener (smittaorganismer såsom virus och bakterier) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar.

HLA-DR4 är inte en specifik molekyl utan istället en samlingsbeteckning på en grupp relaterade HLA-DR-antigener som delar en viss strukturell och funktionell likhet. De mest vanliga undertyperna av HLA-DR4 är HLA-DRB1*04:01, HLA-DRB1*04:02, HLA-DRB1*04:04, HLA-DRB1*04:05 och HLA-DRB1*04:08.

Det är värt att notera att vissa HLA-antigener, inklusive HLA-DR4, har visat sig vara associerade med en ökad risk för vissa autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit och diabetes typ 1. Dessa associationer är dock inte definitiva och det finns många individer med HLA-DR4 som aldrig utvecklar någon av dessa sjukdomar.

Polyarteritis nodosa (PAN) är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små och medelstora arterier i kroppen. Denna inflammation kan skada väggarna på artärerna och leda till blödning, blodkoagulation eller vävnadsdöd.

PAN kan drabba flera olika organ i kroppen, inklusive njurar, lever, mag-tarmsystem, hjärta, lungor, hud och nerver. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade, men kan inkludera feber, viktminskning, trötthet, smärtor i magen, muskel- och ledsmärtor, svullnad i benen och händer, neuropati (nervskada) och blodproppar.

Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka biopsier av drabbade vävnader eller genom att använda angiografi för att undersöka artärerna. Behandlingen består ofta av kortikosteroider och immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och förhindra ytterligare skada på artärväggarna.

Immunglobulinisotyper, även känt som immunoglobulin Klass/Typ, refererar till de olika typerna av antikroppar som produceras av B-celler i det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Antikroppar är glykoproteiner som innehåller en variabel region som kan binda specifikt till olika antigener, såsom virus, bakterier och andra främmande ämnen.

Det finns fem huvudsakliga immunglobulinisotyper: IgA, IgD, IgE, IgG och IgM. Varje isotype har unika egenskaper som gör dem anpassade för olika funktioner i immunförsvaret.

1. IgA - Denna isotyp är speciellt viktig för den mukosala immuniteten och hittas ofta i slemhinnor, såsom i mag-tarmkanalen och luftvägarna. IgA kan finnas som monomerer eller dimerer och skyddar mot infektion genom att neutralisera patogener innan de kan tränga in i kroppen.
2. IgD - Denna isotyp finns huvudsakligen på ytan av B-celler och fungerar som en receptor för antigener, vilket hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. Ibland kan IgD också hittas i serum.
3. IgE - Denna isotyp är involverad i den allergiska responsen och binder till mastceller och basofiler. När IgE binds till ett allergen kan det utlösa de inflammatoriska reaktionerna som karakteriserar en allergisk reaktion, såsom ökad slemproduktion, snuva näsa och astma.
4. IgG - Denna isotyp är den vanligaste antikroppen i serum och skyddar mot bakterier och virus genom att neutralisera dem eller genom att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener. IgG kan också passera placenta och ger passiv immunitet till foster.
5. IgM - Denna isotyp är den första antikroppen som produceras under en infektion och hjälper till att initiera den adaptiva immunresponsen. IgM är en pentamer med högre avbindningsförmåga än andra isotyper, vilket gör det effektivt för att neutralisera virus och bakterier.

Sammanfattningsvis, de fem olika antikroppsklasserna har varsin specifik funktion i immunförsvaret. De produceras av B-celler som undergått klassomvandling och differensiering för att producera en viss isotyp av antikropp. Varje isotyp har olika egenskaper, såsom struktur, funktion och distributionsmönster i kroppen, vilket gör dem effektiva för att hantera olika typer av patogener och infektioner.

"Genetiska vektorer" är ett begrepp inom genetik och molekylär biologi som refererar till små, artificiella DNA-molekyler som används för att transportera en specifik gen eller ett annat genetiskt material in i celler eller virus. Genetiska vektorer är ofta modifierade versioner av naturligt förekommande virus, som till exempel adenovirus, retrovirus eller aptamer, men kan också vara plasmider eller andra små DNA-molekyler.

Genetiska vektorer är konstruerade så att de kan införlivas i cellens genetiska material och därmed leda till uttryck av den insatta genen. De används ofta inom forskning för att studera geners funktion, men kan också användas terapeutiskt för att behandla sjukdomar genom att ersätta eller korrigera defekta gener. Genetiska vektorer är en viktig del av genterapi och andra genbaserade behandlingsmetoder.

Stat4 är ett transkriptionellt faktorprotein som spelar en viktig roll i regleringen av immunresponsen. Det aktiveras av cytokiner som IL-12 och aktiverat Stat4 dimeriserar och transloceras till cellkärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och på så sätt reglerar transkriptionen av målgener. Stat4 är involverat i differensieringen av T-hjälparceller och regleringen av produktionen av proinflammatoriska cytokiner.

In medical terms, "eye" refers to the specialized sense organ located in the front part of the head that is responsible for receiving and processing visual information. The eye is a complex structure made up of various parts including:

1. Cornea: The clear, dome-shaped surface at the front of the eye that refracts light and protects the eye.
2. Iris: The colored part of the eye that controls the amount of light entering the eye by adjusting the size of the pupil.
3. Pupil: The opening in the center of the iris that allows light to enter the eye.
4. Lens: A biconvex structure located behind the iris that further refracts light and focuses it onto the retina.
5. Retina: A layer of light-sensitive cells at the back of the eye that convert light into electrical signals that are transmitted to the brain.
6. Optic nerve: The nerve that carries the electrical signals from the retina to the brain, where they are interpreted as visual images.
7. Vitreous: A clear, gel-like substance that fills the space between the lens and the retina and helps maintain the shape of the eye.

Overall, the eye is responsible for capturing light, converting it into electrical signals, and transmitting those signals to the brain for processing and interpretation as visual information.

'Incidens' er en begrep i epidemiologi som refererer til antallet af nye tilfælde af en sygdom, skade eller anden helbredsrelateret hændelse, der opstår inden for en bestemt periode i en given befolkningsgruppe. Incidensen beregnes som det antal nye tilfælde divideret med den gennemsnitlige persontid i befolkningsgruppen under observation, og udtrykkes ofte som et antal tilfælde per 1000 personer pr. år.

Denne måling er vigtig for at forstå hyppigheden af en sygdom eller hændelse i en befolkning og kan anvendes til at sammenligne risici over tid, steder eller mellem forskellige grupper.

"Specifically pathogen-free (SPF) organisms" är en term som används inom forskning och djurhållning för att beskriva djur eller andra levande organismer som har uppfödts, hållits och undersökts under kontrollerade förhållanden med syfte att undvika exponering för vissa patogener (smittämnen som orsakar sjukdom).

SPF-organismer används ofta inom forskning för att minska variabiliteten i experimentella resultat, eftersom avsaknaden av specifika patogener kan reducera påverkan av infektioner på djurens beteende, fysiologi och immunförsvar. Detta är särskilt viktigt inom områden som immunologi, toxicologi och farmakologi, där kontrollen över variabler är av högsta vikt för att kunna dra slutsatser om forskningsresultaten.

Det är värt att notera att det finns olika nivåer och standarder för SPF-organismer beroende på art, patogener och användningsområde. Dessutom kan det vara möjligt att en SPF-organism fortfarande bär på andra, icke-relaterade patogener eller infektioner, så det är alltid viktigt att ta hänsyn till specifika krav och riktlinjer när man arbetar med dessa organismer.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

Injektioner, intravenösa (IV) är en medicinsk procedur där ett läkemedel eller en fluid direkt införs in i en ven med hjälp av en injektionsnål. Detta görs vanligtvis med en injektionsspruta eller en infusionsset, som till exempel en intravenös kateter.

Intravenösa injektioner används ofta när det behövs snabb påverkan av läkemedlet i kroppen, då absorptionen via magsäcken undviks och läkemedlet istället kommer direkt in i blodomloppet. Det kan vara speciellt användbart vid akuta tillstånd, smärtlindring, eller när patienten har svårigheter att svälja.

Säkerheten är viktigt vid intravenösa injektioner, och rutinmässiga procedurer bör följas för att minimera komplikationer som infektioner eller skador på venerna.

Den bukspottkörteln (pancreas) är en glandulär organs situerad i bakre delen av bukhålan. Den har två huvudsakliga funktioner:

1. Exokrin funktion: Den producerar och sekreterar en alkalisk juice, som innehåller enzymer som hjälper till att bryta ned proteiner, kolhydrater och lipider i mag-tarmkanalen.
2. Endokrin funktion: Den innehåller cellgrupperingar kända som Langerhans' öar, som producerar hormoner såsom insulin, glukagon och somatostatin, vilka hjälper till att reglera blodsockernivåerna.

Så en medicinsk definition av 'bukspottkörtel' är: En glandulär organs i bukhålan med exokrin och endokrin funktion som producerar enzymer för nedbrytning av näringsämnen och hormoner för reglering av blodsockernivåer.

Familjens hälsa (Family Health) är ett samlingsbegrepp som innefattar alla familjemedlemmarnas fysiska, mentala och sociala välbefinnande. Det handlar också om de stöd- och resurser som finns tillgängliga för familjen, deras relationer till varandra och till samhället i stort. Familjens hälsa kan påverkas av en mängd olika faktorer, såsom arbets- och levnadsförhållanden, ekonomisk situation, socialt nätverk och individuella hälsofaktorer som näringsintag och motion.

Det är värt att notera att familjens hälsa kan variera över tid och att det inte finns en enskild definition som alla anammar. Men i allmänhet så handlar det om ett holistiskt perspektiv på hälsan där alla aspekter av familjen tas i beaktande.

Hypersensitivity är en överdrivet kraftig eller oproportionerlig reaktion av det immunförsvaret mot ett främmande ämne, till exempel ett protein i pollen eller ett läkemedel. Det kan delas in i fyra olika typer (I-IV) beroende på vilken mekanism som orsakar reaktionen. Exempelvis orsakas typ I-hypersensitivitet av omedelbar överkänslighet, där antikroppen IgE utsöndras och binder till mastceller eller basofiler, vilket leder till degranulering och frisättning av mediatorer som orsakar symtomen. Andra typer av hypersensitivitet involverar andra delar av det adaptiva immunförsvaret, såsom T-celler eller komplementsystemet.

Autotransplantation är en medicinsk procedur där man flyttar celler, vävnader eller organ från en del av kroppen till en annan del hos samma individ. Detta görs ofta för att ersätta skadad, sjuk eller funktionsoduglig vävnad med frisk vävnad från samma person. Exempel på autotransplantation inkluderar till exempel transplantation av benmärg, hud, tänder och leverceller.

Hormonsjukdomar är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som orsakas av felaktig funktion i endokrina systemet, det vill säga kroppens hormonproducerande körtlar och deras regleringssystem. Hormoner är signalsubstanser som frisätts av en endokrin körtel och transporteras via blodomloppet till målceller i kroppen, där de påverkar cellens funktion.

Hormonsjukdomar kan delas in i två kategorier: överaktiva hormonkörtlar som orsakar för höga hormonnivåer och underaktiva hormonkörtlar som orsakar för låga hormonnivåer.

Exempel på hormonsjukdomar inkluderar:

* Diabetes mellitus, en sjukdom där betacellerna i bukspottkörteln inte producerar tillräckligt med insulin eller närkroppens celler inte reagerar normalt på insulin.
* Hyperthyreoidism, en överaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för höga nivåer thyroxin (T4) och trijodtyronin (T3).
* Hypothyreoidism, en underaktivitet av sköldkörteln som orsakas av för låga nivåer T4 och T3.
* Cushings syndrom, en sjukdom där kroppen utsätts för för höga nivåer kortisol över en längre tidsperiod.
* Addisons sjukdom, en sjukdom där binjuremärgen inte producerar tillräckligt med hormoner som kortisol och aldosteron.
* Diabetes insipidus, en sjukdom där njurarna inte kan koncentrera urinen på grund av brist på antidiuretiskt hormon (ADH).

Symptomen på hormonsjukdomar varierar beroende på vilket hormon som är störd och hur mycket det är påverkat. Vissa symptom kan vara trötthet, viktmässiga förändringar, hudförändringar, sömnsvårigheter, förändrade kognitiva funktioner och förändrad humör.

I en genetisk kontext, betyder "heterozygot" att en individ har två olika alleler (varianter av samma gen) på ett visst locus (plats) på ett par homologt kromosom. Ett enklare sätt att uttrycka det kan vara att personen har en kopia av en viss gen från modern och en annan kopia av samma gen från fadern.

Detta kontrasterar med att vara homozygot, där individen har två identiska alleler på samma locus, vilket kan vara två kopior av samma normala allel eller två kopior av en muterad allel.

Heterozygota tillstånd kan ha olika effekter beroende på hur de två olika allelerna interagerar, och detta kallas för genetisk dominans. I vissa fall kan en allel vara dominant över den andra, medan i andra fall kan de två allelerna uttryckas samtidigt, vilket kallas för kodominans. I vissa fall kan en allel också vara partiell dominerande eller recessivt, beroende på hur mycket den bidrar till det fenotypiska (observbara) uttrycket av genen.

'Blodtryck' är ett medicinskt begrepp som refererar till den kraft som utövas av blodet mot kärlväggarna i de artärer som försörjer kroppen med syre- och näringsriktigt blod. Blodtrycket mäts vanligtvis i millimeter kvicksilver (mmHg) och består av två värden: systoliskt blodtryck och diastoliskt blodtryck.

Systoliskt blodtryck är det högsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna kontraherar och pumpar ut blodet i kroppen. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 120 mmHg under normala förhållanden.

Diastoliskt blodtryck är det lägsta trycket som uppnås under hjärtats slag, när kamrarna vilar och fylls på med blod. Detta inträffar vanligtvis vid ungefär 80 mmHg under normala förhållanden.

Dessa två värden tas tillsammans som ett totalblodtryck, till exempel 120/80 mmHg, och ger en indikation på individens kardiovaskulära hälsa. Högt blodtryck, även kallat hypertension, kan öka risken för allvarliga hälsoproblem som hjärtinfarkt, stroke och njursvikt.

"Age factors" in a medical context refers to the various changes and conditions that occur as a result of aging, which can affect an individual's health and susceptibility to disease. These factors may include:

* Physical changes associated with aging, such as decreased muscle mass, bone density, and lung function
* Increased risk for certain chronic diseases, such as heart disease, stroke, diabetes, and cancer
* Changes in sensory perception, including vision and hearing loss
* Cognitive decline, including an increased risk of dementia and Alzheimer's disease
* Increased susceptibility to infections due to a weakened immune system
* Greater likelihood of experiencing multiple chronic conditions simultaneously (multimorbidity)

These age-related factors can impact the diagnosis, treatment, and management of medical conditions, and must be taken into account when providing care for older adults.

"Genetiska markörer" refererar till specifika delar av DNA-sekvensen som är kopplade till ett visst genetiskt trait eller en viss position på ett kromosom. De kan användas i biomedicinsk forskning för att lokalisera och identifiera gener som är associerade med sjukdomar, predispositioner till sjukdomar eller andra specifika drag. Genetiska markörer kan vara enkla nukleotidpolymorfismer (SNP:er), repetitiva sekvenser eller strukturella variationer i DNA-sekvensen. De används ofta inom genetisk kartläggning, genetisk screening och genetisk diagnos.

'Sklerodermi, begränsad' är en autoimmun sjukdom som orsakar förtjockning och hårdning av huden och i vissa fall även inre organ. Sjukdomen påverkar vanligtvis endast enstaka områden av kroppen, till skillnad från den diffusa formen av sklerodermi som drabbar större delar av kroppen.

Begreppet 'begränsad' i samband med sklerodermi refererar ofta till att sjukdomen främst begränsar sig till hud och lokaliserade områden av bindväv, utan eller med endast milda inre organbeteckningar. Det kan dock fortfarande orsaka allvarliga symptom och komplikationer, särskilt om det drabbar händer, fingrar eller fötter.

Typiska tecken på begränsad sklerodermi inkluderar:

* Hård, förtjockad hud, vanligtvis i form av strimlor eller prickar på händer, armar, ansikte och andra kroppsdelar.
* Smala blåfärgade linjer på fingrarna (Raynauds fenomen), som orsakas av förträngning av små blodkärl.
* Förändringar i naglar, hår och tänder.
* Muskel- och ledsvaghet.
* Smärta eller stelhet i lederna.

I vissa fall kan begränsad sklerodermi utvecklas till diffus sklerodermi, som är en allvarligare form av sjukdomen som drabbar flera system i kroppen och kan orsaka livshotande komplikationer.

'Groddcentrum i lymfkörtel' refererer til et område i en lymfknude, hvor B-cellerne aktiveres og differencieres til plasmacytter under en immunrespons. Det er også kendt som et germinalt centrum. Her foregår en proces, hvor B-cellerne undergår hypermutation i deres antigenreceptorer (immunglobuliner) for at øge affiniteten over for det antigen, de binder til. Samtidig udsonderer T-hjælpeceller cytokiner, som styrer B-cellernes differentiering og antibudneproduktion. Dette er en vigtig del af den adaptive immunrespons mod infektioner og er også involveret i udviklingen af mange autoimmune sygdomme.

'Foster' är inget medicinskt begrepp, utan istället ett socialt eller beteendemässigt fenomen. Ordet refererar till att ta hand om och uppfostra någon annans barn som om det vore ditt eget. Det kan ske formellt genom en fosterföräldraprogram varvid barnet placeras i ett hem av sociala myndigheter, eller informellt genom familjemedlemmar eller vänner.

I medicinskt hänseende kan man tala om fostran i samband med att en fosterdiagnos ställs under graviditeten, vilket innebär att det förekommer en abnormal utveckling hos fostret. Men själva termen 'foster' används inte som ett medicinskt begrepp för att beskriva en persons tillstånd eller diagnos.

HEK (Human Embryonic Kidney) 293 cells är en immortaliserad celllinje som isolerades från humana embryonala njurceller under 1970-talet. Dessa celler har sedan dess blivit ett vanligt verktyg inom molekylärbiologi och genetisk manipulation, eftersom de är lätta att kultivera och har en hög transfektionsgrad. HEK293 celler används ofta för att producera rekombinanta protein och virus-like partiklar (VLPs) i forskning och utveckling av biologiska läkemedel. Det är viktigt att notera att dessa celler inte längre bär samma karaktäristika som de ursprungliga njurcellerna, eftersom de har genomgått en genetisk förändring under kultiveringen.

Lokaliserad sklerodermi, även känd som morfea, är en sällsynt autoimmun hudsjukdom som orsakas av ett överaktivt immunsystem. Sjukdomen karakteriseras av förhårdnaden och trötthet i huden, ofta runt ansiktet, händer, armar och ben. Sklerodermi kan också påverka andra system i kroppen, såsom blodkärl, muskler och ledvävnad, men dessa symptom är vanligtvis mildare än hos den systemiska formen av sklerodermi. Lokaliserad sklerodermi tenderar att vara mer begränsad till en viss del av kroppen jämfört med systemisk sklerodermi, som ofta påverkar flera olika områden i kroppen.

SnRNP (small nuclear ribonucleoprotein) core proteins refer to a group of proteins that are associated with small nuclear RNA (snRNA) molecules to form small nuclear ribonucleoprotein complexes. These complexes play crucial roles in various aspects of RNA processing, including splicing of pre-messenger RNA (pre-mRNA) in the nucleus of eukaryotic cells.

The snRNP core proteins are classified into two main groups: Sm proteins and Lsm proteins. The Sm proteins are a set of seven conserved proteins (B, D1, D2, D3, E, F, and G) that form a heptameric ring structure around a common binding site on the snRNA molecule. This forms the core of the spliceosomal snRNPs, including U1, U2, U4, U5, and U6 snRNPs.

Lsm proteins, on the other hand, are a group of Sm-like proteins that form a heterohexameric ring around the U7 snRNA in the U7 snRNP complex, which is involved in 3' end processing of histone mRNAs.

Both Sm and Lsm proteins have been shown to play important roles in the stability, assembly, and function of the snRNP complexes, and their dysfunction has been implicated in various human diseases, including cancer and neurological disorders.

"Moder-fosterutbyte" är ett medicinskt tillstånd där ett foster byter plats med den vätska och näringsämnen som annars skulle ha förts över via moderkakan. Detta kan leda till komplikationer eftersom fostret inte längre får tillgång till syre och näring genom moderkakan. Orsaken till moder-fosterutbyte kan vara anatomiska avvikelser, infektioner eller andra sjukdomar hos modern. Symptomen på moder-fosterutbyte kan inkludera minskad fosterrörelse, ökad fostervikt och onormalt stort moderkaka. Behandlingen för moder-fosterutbyte kan omfatta operation eller medicinsk behandling beroende på orsaken till tillståndet.

Kemosympathektomi är ett kirurgiskt ingrepp där sympatiska nervbanor, som reglerar svettning och hjärtslagfrekvens, delvis eller helt avlägsnas. Detta används främst för att behandla hyperhidros (överdrivet svettande) eller vissa typer av smärtsyndrom som exempelvis kronisk smärta i extremiteterna orsakad av nervskada, även kallat CRPS (Complex Regional Pain Syndrome).

Det finns olika sorters kemosympathektomier beroende på vilken del av sympatiska nervsystemet som påverkas. De vanligaste ingreppen är T2-T3 sympathektomi för att behandla översvettning i handflatorna och L2-L3 sympathektomi för att behandla översvettning i fötterna.

Ingreppet utförs vanligtvis under lokalbedövning eller ryggmärgsanestesi och innebär att en neurokirurg får tillgång till sympatiska nervbanor genom ett snitt i armhålan eller längs ryggen. Sedan avlägsnas eller blockeras delar av nervbanorna för att minska svettning och/eller smärta. Efter ingreppet kan det vara nödvändigt med fysioterapi för att återhämta rörelseförmågan i de drabbade kroppsdelarna.

Histochemistry and immunohistochemistry, ofta förkortat till histokemi respektive immunhistokemi, är två relaterade discipliner inom patologi och cellbiologi.

Histochemistry är en metod som används för att lokalisera och identifiera specifika substanser eller strukturer i celler och vävnader genom att använda histologiska färgningstekniker. Genom att använda olika kemikalier som reagens kan man få celler och vävnader att färgas specifikt beroende på vilka substanser de innehåller, till exempel proteiner, kolhydrater, lipider eller nukleinsyror.

Immunohistochemistry är en undergrupp av histochemistry som använder antikroppar för att detektera specifika proteiner i celler och vävnader. Genom att använda primära antikroppar som binder till ett visst protein och sedan sekundära antikroppar som är konjugerade till en fluorescerande markör eller en enzymatisk katalysator kan man lokalisera och identifiera proteinet i fråga. Detta används ofta inom patologi för att ställa diagnoser, studera sjukdomsprocesser och forska om cellulära mekanismer.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

HLA-DQ beta-chains är en del av den mänskliga lymfocyttypen HLA (Human Leukocyte Antigen), som är belägen på kromosom 6p21.3. Dessa molekyler är involverade i antigenpresentation och immunresponser. Specifikt är HLA-DQ beta-chain en del av den heterodimeriska molekylen HLA-DQ, som består av en alpha-kedja och en beta-kedja. Denna molekyl binder upp peptider från antigener för att presentera dem för CD4+ T-celler (T-hjälparceller). Variationer i HLA-DQ beta-chain kan ge upphov till olika immunresponser och är associerade med olika sjukdomar, inklusive autoimmuna sjukdomar som diabetes typ 1.

En strålningschimär är en term som används inom genetik och molekylärbiologi för att beskriva ett muterat generellt mönster i en organisms celler eller vävnader, orsakad av exponering för joniserande strålning. Strålningschimärer uppstår när två olika mutationer skapar en hybridcell med två skilda genetiska sekvenser på samma kromosom eller i samma gener, istället för att ha en enda kontinuerlig sekvens. Detta kan leda till abnorma fenotyper och potentiala hälsoproblem. Strålningschimärer är vanliga efter exponering för höga doser joniserande strålning, som kan förekomma i vissa medicinska behandlingar eller vid olyckor med kärnkraftverk.

Sensoriska receptorceller är specialiserade nervceller som detekterar olika former av yttre- eller inre stimuli, såsom ljus, ljud, smak, lukt, temperatur och beröring. De omvandlar dessa stimuli till nervsignaler, som sedan transmiteras till centrala nervsystemet för bearbetning och tolkning. Exempel på sensoriska receptorceller inkluderar fotoreceptorer i ögat som reagerar på ljus, hårceller i innerörat som reagerar på rörelse och läge, smakceller på tungan som uppfattar de fem grundsmakerna, och känselreceptorceller i huden som registrerar tryck, smärta och värme.

I medical terms, "kaniner" refererer til dyrene guineapig (Cavia porcellus), som er en art i familien Caviidae. Guineapiger er små pattedyr, der oprstammer fra Sydamerika og ofte holdes som kæledyr verden over. De er populære på grund af deres rolige og venlige natur.

Det kan være forvirrende at guineapiger ofte bliver omtalt som "kaniner" i daglig tale, men det er en fejlagtig betegnelse. De er ikke relateret til den almindelige kanin (Oryctolagus cuniculus), der tilhører familien Leporidae.

Diagnosen MS ställs oftast av en specialist på nervsjukdomar, en neurolog. Diagnosen baseras på patientens beskrivning av sina ... Läkemedelsverket godkänner Sativex...,. Multipel skleros - MS på 1177 Vårdguiden (Autoimmuna sjukdomar, Inflammation, ...
internetmedicin.se emedicine.com (Nervsjukdomar, Motoriska tillstånd och störningar, Syndrom, Autoimmuna sjukdomar, Medicinska ...
... psykiska besvär eller andra autoimmuna symtom såsom t.ex. sköldkörtelrubbningar. De hundratals personer med Pandemrixutlöst ... Nervsjukdomar, Sömnstörningar). ...
Ovanligare orsaker är vissa autoimmuna sjukdomar som drabbar hjärnan eller psykos i samband med hjärntumör. Organiska psykoser ... Nervsjukdomar, Organiska psykiska störningar). ...
Diagnosen MS ställs oftast av en specialist på nervsjukdomar, en neurolog. Diagnosen baseras på patientens beskrivning av sina ... Läkemedelsverket godkänner Sativex...,. Multipel skleros - MS på 1177 Vårdguiden (Autoimmuna sjukdomar, Inflammation, ...
Nervsystemets sjukdomar > Autoimmuna nervsjukdomar > Demyeliniserande autoimmuna sjukdomar, CNS > Encefalomyelit, autoimmun, ... 1] Handläggning vid utredning Autoimmuna sjukdomar som SLE, primärt Sjögrens syndrom, vaskulit, sarkoidos, akut disseminerad ...
Det har kommit flera nya typer av läkemedel mot cancer och autoimmuna sjukdomar. Försäljningen av till exempel psykofarmaka har ... Volymmässigt säljer läkemedel mot nervsjukdomar och hjärtkärlsjukdomar mycket, men dessa grupper utgör inte lika stor kostnad ...
I ett inlägg på Instagram, som publicerats både på engelska och franska, berättar Dion att hon har den autoimmuna sjukdomen ...
Autoimmuna nervsjukdomar (0) * Autonoma nervsystemets sjukdomar (0) * Centrala nervsystemets sjukdomar (2) * ...