B-cellsleukemi/lymfom-2-gener, ansvariga för att blockera apoptos (celldöd) i normala celler och förknippade med follikulärt lymfom vid överrepresentation. Förhöjt uttryck beror på t(14;18)-translokering. Hos människa är c-bcl-2-genen belägen vid 18q24 på den långa armen på kromosom 18.
BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är ett proteIN som spelar en viktig roll inom cellens apoptos eller programmerade celldöd. Det tillhör bcl-2-proteinfamiljen och kan fungera som en proapoptotisk faktor genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket leder till release av cytochrom c och initiering av caspas-kaskaden, slutligen ledande till cellsdöd. BAX är kodat av BAX-genen, som under negativ stress kan aktiveras och öka uttrycket av BAX-proteinet, vilket i sin tur kan leda till apoptos.
'c-Bcl-2' är ett protoonkogen protein som spelar en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos) och livscykel. Det produceras av c-Bcl-2-genen och hittas naturligt i celler, där det hjälper till att kontrollera celldelningen och skyddar cellerna från apoptos under normala förhållanden.
En av de två formerna av celldöd. Till skillnad från den patologiska processen nekros är apoptos en biologiskt programmerad process, ansvarig för en fysiologisk likvidering av celler. Denna typ av cel ldöd tjänar som en motvikt mot mitos och utgör ett led i regleringen av vävnaders tillväxt och storlek.
BCL-2 Homologous Antagonist-Killer (BAK) protein is a member of the BCL-2 family, which consists of proteins that regulate cell death, also known as apoptosis. The BAK protein functions as a pro-apoptotic protein, meaning it promotes cell death. It does this by forming pores in the mitochondrial membrane, leading to the release of cytochrome c and other pro-apoptotic factors into the cytosol, which ultimately triggers the activation of caspases and the execution of apoptosis. The BAK protein is kept in an inactive state under normal conditions, but upon activation by various stress signals or insults to the cell, it can oligomerize and form pores in the mitochondrial membrane, leading to apoptosis.
BCL-X-protein är ett protein som tillhör BCL-2 familjen och har förmåga att både inhibera och initiera apoptos, det vill säga programmerad celldöd. Det finns i två isoformer, BCL-XL och BCL-XS, där den förra fungerar som en anti-apoptotisk regulator medan den senare är pro-apoptotisk. I korthet kan man säga att BCL-X-proteinet spelar en viktig roll i kontrollen av celldöd och överlevnad, där oreglerad aktivitet kan leda till patologiska tillstånd som cancer.
Proton pump inhibitor proteins, also known as protono pumpare, refer to a group of protein pumps found primarily in the parietal cells of the stomach that play a key role in regulating gastric acid secretion. These proteins are responsible for transporting hydrogen ions (protons) from the cytoplasm of the cell into the lumen of the stomach, where they combine with chloride ions to form hydrochloric acid. By inhibiting the function of these proton pumps, medications known as proton pump inhibitors can reduce gastric acid secretion and alleviate symptoms associated with acid-related disorders such as gastroesophageal reflux disease (GERD) and peptic ulcers.
'c-BCL-6' är ett protoonkogen, vilket betyder att det har potentialen att bidra till cancerutveckling om det muteras eller oregleras på något sätt. Det kodar för en transkriptionsfaktor, dvs. ett protein som binder till DNA och kontrollerar genuttrycket i celler. c-BCL-6 har en roll i reguleringen av immunresponsen och celldelningen, men överaktivering eller överexpression av detta protein kan leda till onkogenes och medföra risk för cancerutveckling, särskilt B-cellslymfom.
Myeloid Cell Leukemia Sequence 1 (MCL-1) protein is a key anti-apoptotic regulator that plays a critical role in the survival of various cell types, including hematopoietic cells. It belongs to the BCL-2 family of proteins and functions by binding and inhibiting pro-apoptotic proteins, thereby preventing programmed cell death or apoptosis. Overexpression of MCL-1 has been implicated in the development and progression of various cancers, including acute myeloid leukemia (AML), making it a potential target for cancer therapy.
B-cellsleukemi/lymfom-1-gener, som vid överrepresentation är förknippade med olika tumörer.
Apoptosisreglerande proteiner är proteiner som kontrollerar och styr cellers naturliga dödsprocess, apoptos. Dessa proteiner kan vara både pro-apoptotiska (död främjande) eller anti-apoptotiska (död motverkande) och arbetar tillsammans för att upprätthålla homeostas i kroppen genom att balansera cellproliferation och celldöd. Exempel på apoptosreglerande proteiner inkluderar Bcl-2 familj, caspaser, inhibitorer av apoptos (IAP) och p53.
En familj intracellulära cysteinproteinaser. De har en nyckelroll vid inflammationer och apoptos hos däggdjur, och är specifika för asparaginsyra vid position P1. De indelas i två klasser, utifrån län gden på N-terminalprodomänerna. Kaspas-1, -2, -4, -5, -8 och -10 har långa prodomäner, medan kaspas-3, -6, -7 och -9 har korta. EC 3.4.22.-.
Kaspas-3 är ett enzym som tillhör en grupp av proteaser, kallas kaspaser, och spelar en central roll i apoptos, det programmerade cellsdöendet. Det aktiveras under olika stress- eller skadeprocesser och bryter ned strukturella proteiner i cellen, vilket leder till att cellen fragmenteras och avlägsnas på ett kontrollerat sätt.
Halvautonoma, självförökande organeller som finns i cytoplasman hos alla celler hos nästan alla eukaryoter. Varje mitokondrie omges av ett dubbelt membran. Det inre är kraftigt inbuktat, och dess utskott kallas kristor (cristae). I mitokondrierna sker oxidativa fosforyleringsreaktioner, vilka leder till bildande av ATP. De innehåller bestämda ribosomer, transfer-RNA, aminacyl-tRNA-syntetaser, och förlängnings- och termineringsfaktorer. Mitokondrier är beroende av generne i kärnan i den cell de befinner sig i för många avgörande typer av budbärar-RNA. Mitokondrier antas ha uppstått ur aeroba bakterier som etablerat ett symbiotiskt förhållande med primitiva protoeukaryoter.
Nitrophenoler är en grupp organiska föreningar som innehåller en nitrogrupp (–NO2) och en fenolgrupp (–OH) i samma molekyl. De är vanligen röda till bruna kristaller med starkt sur smak, och är lösliga i vatten och etanol. Nitrophenoler förekommer naturligt i kol från stenkolstjärnor, men de flesta nitrophenoler som förekommer idag är syntetiska och används inom industrin som exempelvis som plasttillsatser, läkemedel och pesticider. Vissa nitrophenoler är skadliga för levande organismer och kan orsaka cancer och andra hälsoproblem.
Livsdugligheten hos en cell, kännetecknad av förmågan till vissa funktioner, så som ämnesomsättning, tillväxt, reproduktion, reaktion på stimuli och anpassning.
BH3 Interacting Domain Death Agonist Protein, ofta förkortat som BAD, är ett protein som spelar en central roll inom cellers apoptos (programmerad celldöd). Det tillhör Bcl-2 familjens proteiner och innehåller en BH3 domin som kan binda till och neutralisera vissa anti-apoptotiska proteiner, såsom Bcl-2 och Bcl-xL. När BAD aktiveras genom att avregleras från fosforylering, kan det binder till och stänger ned dessa anti-apoptotiska proteiner, vilket i sin tur frigör pro-apoptotiska proteiner såsom Bax och Bak för att initiera apoptos.
BCL-associated death protein, ofta förkortat till BAD, är ett protein som spelar en viktig roll inom cellens apoptos eller programmerade celldöd. Det tillhör en grupp av proteiner som kallas BCL-2 family, vilka kan vara antingen pro-apoptotiska eller anti-apoptotiska beroende på deras struktur och funktion.
Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en central roll i cellcykeln och DNA-reparationen, och som undertrycker oregelbunden celldelning och neoplasi (abnorm tumörväxt). Det gör detta genom att initiera apoptos eller celldelningsstopp vid skadad DNA eller påträngande onkogena signaler.
Cytokrom c är ett protein som fungerar som en elektrontransportör i mitokondriernas andningskedja, vilket är en biokemisk process som genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat) i cellen. Det är beläget i mitokondriens inre membran och är en viktig del av den elektrontransportkedjan där det accepterar elektroner från cytochrom b och överför dem till oxygen, som är den slutliga elektronacceptorn. Cytokrom c spelar också en roll i apoptos, ett programmerat cellsdödssystem, då det frisätts från mitokondrier under vissa stresstillstånd och aktiverar en kaskad av enzymer som leder till celldöd.
En tumörcellinje refererar till en homogen grupp av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och beteenden, och som härstammar från samma ursprungscell. Denna celllinje kan behålla sin unika identitet och vårda sig lika under tumörts growth, metastas och respons på terapi. Detta är viktigt att ta hänsyn till när man utvecklar cancerbehandlingar, eftersom responsen på en viss typ av behandling kan variera mellan olika tumörcellinjer.
En seskviterpendimer som finns i bomullsfrön. (-)-isomeren används som preventivmedel för män, medan (+)-isomeren ger förgiftningssymtom.
DNA fragmentering refererar till den process där DNA-strängarna i cellkärnan bryts ned till mindre bitar, ofta som ett resultat av skada eller stress på cellnivå. Detta fenomen kan inträffa naturligt under processen med celldöd och cellförnyelse, men kan också orsakas av faktorer som UV-strålning, toxiska ämnen, inflammation eller vissa sjukdomar som cancer. DNA-fragmentering kan användas som en biomarkör för att undersöka cellskada och är också en kritisk teknik inom molekylärbiologi för att analysera specifika delar av DNA-molekyler.
Syn. difenylföreningar. Välkända är de flerklorinerade bifenylerna (polychlorinated biphenyl, PCB), där några av de kolbundna väteato merna ersatts med kloratomer.
Histokemiskt påvisande av immunreaktiva ämnen med hjälp av märkta antikroppar.
Ett av tre par i den fjärde gruppen (grupp D) av mänskliga kromosomer, enligt gällande klassificering.
Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till eukaryota celler, ofta med syfte att introducera en specifik gen så att cellen kan producera ett protein som kodas av den genen. Detta kan göras för forskningsändamål, till exempel för att studera proteinet och dess funktion, eller för medicinska ändamål, till exempel för att ersätta en defekt gen hos en patient med ärftlig sjukdom. Transfektion kan ske med olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viralvektorbaserad transfektion.
Blot-metod för identifiering av proteiner eller peptider som separerats med elektrofores och överförts till nitrocellulosastrimlor och sedan påvisas med hjälp av radioistopmärkta antikroppar.
Ett av de tre paren i den femte gruppen (grupp E) av de mänskliga kromosomerna, enligt gällande klassificering.
Differentieringsantigener på ett flertal cellstammar, inklusive lymfoida och lymfoblastoida. Deras primära uppgift är att reglera perifera immunsvar, vilket åstadkoms genom att apoptos sätts igång.
Caspase-9 är ett proteolytiskt enzym som spelar en central roll i apoptos, det vill säga den kontrollerade programmerade celldöden hos flercelliga organismer. Det aktiveras genom att bilda en komplex med adaptorproteinet Apaf-1 och cytochrom c efter att cellen utsatts för skada eller stress. När caspase-9 är aktiverat, kan det i sin tur aktivera andra effektorcaspaser som leder till fragmentering av kärnan och celldöd.
En in situ-metod för att upptäcka DNA-områden som stubbats vid apoptos. Terminalt deoxinukleotidyltransferas används för att binda märkt dUTP, på ett malloberoende sätt, till 3-prim OH-ändarna på enkel- eller dubbelsträngat DNA. Denna s k TUNEL-metoden markerar apoptos i enskilda celler, vilket gör den känsligare än agarosgelelektrofores för analys av DNA-fragmentering.
Upphörande av cellens förmåga att upprätthålla sådana livsnödvändiga funktioner som metabolism, tillväxt, förökning, reaktioner på stimuli och anpassning.
Proteiner i biologiska membran, som t ex cellmembran och intracellulära membran. De utgörs av två typer, yttre (perifera) och inre, integrerade, proteiner. De omfattar de flesta membranbundna enzymer, antigena proteiner, transportproteiner, och receptorer för läkemedel, hormoner och lektiner.
Caspase inhibitors are pharmacological agents or proteins that block the activity of caspases, which are a family of cysteine-aspartic proteases playing a central role in the execution of cell apoptosis or programmed cell death. These inhibitors are used in research to study apoptotic pathways and have potential therapeutic applications in diseases with abnormal apoptosis, such as neurodegenerative disorders and cancer.
Medel som hämmar eller hindrar tumörtillväxt, genom att stoppa mogningsprocessen och proliferationen hos elakartade celler.
Tumor proteins are abnormal or altered proteins produced by the genetic changes that occur within cancer cells, contributing to tumor growth, progression, and resistance to therapy.
I en enkel mening kan 'signalomvandling' inom medicin definieras som processen där celler konverterar inkommande signaler, ofta i form av hormoner, neurotransmittorer eller tillväxtfaktorer, till intracellulära svar genom en kaskad av biokemiska händelser. Detta kan leda till aktivering eller inhibitering av vissa cellulära funktioner och är en central mekanism i cellkommunikationen och regleringen av cellulär homeostas.
En grupp cytokromer med kovalenta tioeterbindningar mellan den ena av eller båda protohemvinylsidokedjorna och proteinet.
Elakartade lymfom där lymfcellerna är hopklumpade till avgränsade noduler inuti lymfknutorna. Nodulerna påminner i viss utsträckning om germinalcentra i lymfknutsfolliklar och utgör sannolikt en neoplastisk utveckling av follikulära B-lymfocyter från lymfknutor. Denna lymfomklass förekommer vanligen hos äldre personer, är spridd till flera lymfknutor, och möjligen även extranodal. Patienter med lymfom med follikulärt eller nodulärt mönster har oftast ett lindrigare sjukdomsförlopp än de med diffust lymfom.
I medicine refererer "cellinje" til en gruppe af celler med ensartet funktion og opbygning, der samarbejder for at udføre en specifik biologisk proces eller opgave i et levende organisme. Celliner er ofte specialiserede i deres struktur og funktion for at udføre deres rolle effektivt, og de kan findes i alle levende organismer, fra encellet bakterie til komplekse flercellede dyr og planter.
En promyelocytisk cellinje som kommer från en patient med akut promyelocytisk leukemi. HL-60-celler saknar specifika markörer för lymfoida celler, men uttrycker ytreceptorer för FC-fragment och komplement. De uppvisar även fagocytisk aktivitet och reagerar på kemotaktisk stimulans.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten i tumörvävnad.
"Antisense oligonucleotides are short, synthetic single strands of DNA or RNA that are designed to bind to a specific RNA target through base-pairing, with the goal of modulating gene expression or protein production. This can include various mechanisms such as degradation of the target RNA, inhibition of translation, or splicing alterations."
"RNA (Ribonucleic acid) är ett ensträngat nucleotidmolekylt som fungerar som genetisk budbärare i celler, transportierande genetisk information från DNA till ribosomer under protein syntesprocessen."
En mätteknik som utnyttjar en maskin för att göra, bearbeta och presentera en eller fler mätningar på enstaka celler ur en cellsuspension. Cellerna färgas vanligen med något fluorescent färgämne som är specifikt för de cellkomponenter som undersöks, t ex DNA, och fluorescensen hos varje cell mäts då den snabbt passerar aktiveringsstrålen (laser eller kvicksilverlampa). Fluorescensen ger ett kvantitativt mått på olika biokemiska och biofysiska egenskaper hos cellen, och utgör även en grund för cellsortering. Andra mätbara optiska parametrar är bl a ljusabsorption och ljusspridning, varav den senare kan användas för mätning av cellstorlek, form, täthet, kornighet och färgupptagning.
En grupp heterogena lymftumörer som vanligtvis uttrycker ett eller fler B-cellsantigen eller representerar elakartade omvandlingar av B-lymfocyter.
Den fenotyp som en gen eller gener uttrycker genom de processer som kallas gentranskription och gentranslation.
Celler som drivs fram in vitro i odlingsmedia som främjar deras tillväxt. Odlade celler används bl a för studier av utveckling, morfologi, metaboliska, fysiologiska och genetiska processer.
Omvandling av en inaktiv enzymform till en med metabolisk aktivitet, vilket inkluderar: 1) jonaktivering (aktivatorverkan); 2) kofaktor-/koenzymaktivering; 3) omvandling av enzymprekursor (proenzym eller zymogen) till aktivt enzym.
Motstånd mot eller minskad känslighet för ett antitumörmedel hos en tumör hos människor, djur eller i cell- eller vävnadsodlingar.
NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ till ett proteinmottagare, vilket resulterar i modifiering och påverkan av proteinets funktion.
Genetisk translokation är en typ av genetisk avvikelse där delar av två olika kromosomer byter plats med varandra. Denna process kan resultera i att gener på de två kromosomerna hamnar i en ny position, vilket kan störa normal proteinproduktion och orsaka genetiska sjukdomar eller abnormaliteter hos den drabbade individen.
Sulfonamider är en grupp av syntetiska antibiotika som är verksamma mot olika bakterier, inklusive stafylokocker och E. coli. De fungerar genom att hämma enzymet dihydropteroatsyntas, vilket behövs för bakteriens tillväxt och reproducering. Sulfonamider används vanligen för behandling av olika infektioner, såsom urinvägsinfektioner, hudinfektioner och öroninfektioner.
I en enkel medicinsk definition kan 'uppreglering' (aktivering) syfta på den process där en cell, ett enzym eller ett signalsystem ökar sin aktivitet eller verkan i organismen. Detta sker ofta som svar på olika inre eller yttre signaler och kan vara en del av normala fysiologiska processer eller en patofysiologisk process vid sjukdom. Exempelvis kan uppgifter om cellskador, infektioner eller hormonella signalsystem aktivera genuttryck och proteinsyntes som leder till uppreglering av vissa proteiner eller signalvägar för att hantera dessa situationer.
Proteiner som transporterar specifika ämnen i blodet eller genom cellväggar.
Beskrivningar av specifika sekvenser av aminosyror, kolhydrater eller nukleotider som publicerats och/eller deponerats och hålls tillgängliga i databaser som t ex Genbank, EMBL, NBRF eller andra sekvensdataarkiv.
Exogena eller endogena föreningar som hämmar cysteinendopeptidaser.
En prostinkogener är ett enzym som katalyserar syntesen av protoner (H+) i celler, vanligtvis involverat i celldygnets reglering och energiproduktion i mitokondrier.
Kaspas-8, eller Caspase-8, är ett enzym som spelar en viktig roll inom cellers apoptos, det vill säga den kontrollerade celldöden. Det aktiveras vid signalsubstanser i kroppen som indikerar att en cell bör dö och utför då en process där det klipper upp andra proteiner, vilket leder till att cellen slutligen dör. Då Caspase-8 är viktigt för att reglera celldöd kan felaktig funktion av det leda till sjukdomar som cancer.
Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-regulatoriska sekvenser och kontrollerar transkriptionen av gener, vilket påverkar syntesen av specifika proteinmolekyler i cellen.
En cellinje som härrör från human T-cell-leukemi och som används för att bestämma mekanismen för differentierad känslighet för cancermedel och strålning.
De båda lipoproteinskikt som omger mitokondrien. Det yttre membranet omsluter hela mitokondrien och innehåller kanaler med transportproteiner som flyttar molekyler och joner in i och ut ur organellen. Det inre membranet är veckat i kristor och innehåller många enzym som är viktiga för cellmetabolismen och energiproduktion (mitokondriella protontranslokerande ATPaser).
Laboratoriemöss som framställts från ett genmanipulerat ägg eller däggdjursembryo.
Proteiner som binder till DNA. Till denna familj hör proteiner som binder till såväl dubbelsträngat som enkelsträngat DNA, och den omfattar även specifika DNA-bindande proteiner i serum som kan användas som markörer för tumörsjukdomar.
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten under transkriptions- eller translationsstadierna. Hit hör även genaktivering och geninduktion.
"Cellgifter" är ett obestämt medicinskt begrepp som kan användas för att beskriva något som skadar eller förstör celler, men det används sällan i klinisk praxis. Som naturopatisk behandling kan "cellgifter" avse olika substanser som påstås stärka och skydda celler, men det finns inga vetenskapligt erkända bevis som stödjer dessa påståenden och användning av sådana preparat kan vara farligt om de inte har undergått rigorösa kliniska prövningar och visat sig vara säkra och effektiva.
Alla de händelser som tillsammans leder till ökat antal celler. Häri ingår fler processer än celldelning, som utgör en del av cellcykeln.
En komplex följd av händelser, som inträffar mellan slutet av en celldelning och slutet av nästa, varigenom cellmaterial delas upp mellan dottercellerna.
"Proteinbindning refererar till den process där ett protein binder specifikt till ett annat molekylärt substance, såsom en liten molekyl, ett annat protein eller en jon, vanligtvis genom non-kovalenta interaktioner som hydrogenbindning, Van der Waals-kräfter och elektrostatiska attraktioner. Denna bindning kan regulera funktionen hos det bundna substanceet och är av central betydelse för många biologiska processer, inklusive signaltransduktion, enzymsk aktivitet och transport av molekyler inom cellen."
Piperaziner är en grupp av heterocykliska organiska föreningar som innehåller en piperazinring, bestående av två kolatomar och fyra kväveatomer som är bundna i en sex-ledad ring. Piperazin är även namnet på den enklaste representanten för denna grupp.
Staurosporin är ett alkaloidderivat som isolerats från bakterien Streptomyces staurosporeus, och fungerar som en mycket potent inhibitor av flera typer av kinaser, inklusive protein kinaser. Det används ofta i forskning för att studera signaltransduktionsvägar och cellulär signalering på grund av sin förmåga att hämma proteinkinasaktiviteten. Staurosporin är dock inte specifik för en viss typ av kinasa, utan kan hämma flera olika kinaser med varierande effektivitet.
Spänningsskillnaden, normalt ungefär -180mV, som upprätthålls över det inre mitokondriemembranet genom en nettovandring av positiv laddning över membranet. Den utgör huvudkomponenten av den protonpotential som driver ATP-syntesen i mitokondrier.
Införande av en fosforylgrupp i en förening genom bildande av en esterbindning mellan föreningen och en fosfordel.
Malignt lymfom bestående av av stora celler som är antingen delade eller odelade. Mönstret är övervägande diffust. De flesta av dessa lymfom utgörs av maligna B-lymfocyter ungefär halvvägs i differentieringsförloppet.
"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används inom forskning. De är så kallade inbredda möss, vilket betyder att de har en mycket konsekvent genetisk bakgrund eftersom de härstammar från en enda individ och har förökat sig genom systerskötsel under många generationer. Detta gör att deras egenskaper är väldigt repeterbara, vilket är användbart inom experimentell forskning. C57BL-stammen är känd för sin robusta hälsa och långa livslängd jämfört med andra mössstammar. De används ofta inom olika områden av biomedicinsk forskning, till exempel cancer-, neurologi- och immunologiforskning.
B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-cells, which are a type of white blood cell responsible for producing antibodies to help fight infections. In B-cell leukemia, the bone marrow produces abnormal B-cells that accumulate and do not function properly, leading to an impaired immune system and other symptoms such as fatigue, frequent infections, and anemia. There are different types of B-cell leukemia, including chronic lymphocytic leukemia (CLL) and acute lymphoblastic leukemia (ALL), which differ in their aggressiveness and treatment approaches.
NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. I vila finns NF-κB komplexat med dess inhibitor IκB och hålls inaktiverat i cytoplasman. När cellen aktiveras genom olika signaltransduktionsvägar får IκB en signalserie av fosforyleringar som leder till att det degraderas, vilket frigör NF-κB att transloeras in i kärnan där det binder till specifika DNA-sekvenser och påverkar transkriptionen av målgener.
"Small interfering RNA (siRNA) is a type of small RNA molecule, typically 20-25 nucleotides in length, that plays a crucial role in the RNA interference (RNAi) pathway. siRNAs are formed from double-stranded RNA precursors and function to silence specific genes post-transcriptionally by targeting and degrading complementary messenger RNA (mRNA) molecules, thereby preventing protein synthesis."
Reguljär omlagring av genregioner genom DNA-omfördelning, såsom normalt sker under utvecklingsprocessen.
Lymfoida celler, även kallade B-celler, verksamma i det humorala immunförsvaret. B-cellerna är kortlivade och bildas i stora mängder i människokroppen. De har fått sitt namn pga likheten med celler fr ån fåglarnas bursa. Vid stimulering producerar B-cellerna antikroppar, dock endast av en sort, som sprids i kroppsvätskorna.
Fas Ligand (FasL eller CD178) är ett protein som aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd, när det binder till sitt receptorprotein Fas (CD95) på cellens yta. Detta system hjälper till att reglera cellöverlevnad och -död i kroppen.
En omvänd transkriptaspolymerasekedjereaktion (RT-PCR) är en molekylärbiologisk metod som används för att kopiera komplementär DNA (cDNA) från ett given RNA-molekyl, vilket möjliggör dess detektering och analys.
Den första, kontinuerligt odlade cellinjen av humana, maligna celler, vilka kom från ett livmoderhalskarcinom hos "Henrietta Lacks". Cellerna används för virusodling och testning av cancerpreparat.
En cellcykel- och tumörtillväxtmarkör som enkelt kan upptäckas med hjälp av immuncytokemiska metoder. Ki-67 är ett kärnantigen som endast finns i kärnan hos celler som är under delning.
Purin- och pyrimidinföljden i nukleinsyror och polynukleotider. Kallas även nukleotid- eller nukleosidsekvens.
Enzyminhibitorer är substanser som sänker eller helt stoppar en enzymes aktivitet genom att binda till enzymet. Detta resulterar i försening eller minskning av den kemiska reaktionen som enzymet annars skulle ha katalyserat. Enzymer är proteinmolekyler som accelererar biologiska reaktioner inom celler, och deras aktivitet kan regleras genom olika mekanismer, däribland användning av enzyminhibitorer.
Syn. bensopyraner.
Inhibitor of Apoptosis Proteins (IAPs) are a group of proteins that play a role in regulating programmed cell death, also known as apoptosis. They do this by binding to and inhibiting the activity of certain caspases, which are enzymes that play a crucial role in initiating and executing the apoptotic process. By inhibiting these caspases, IAPs can help to prevent cells from undergoing apoptosis and promote their survival. IAPs have been found to be overexpressed in many types of cancer, which can contribute to tumor development and resistance to treatment.
Cellers egenskap att kunna skilja ut och bryta ned skadade eller överflödiga beståndsdelar genom autofaga vakuoler (cytolysosomer). Autofagocytos spelar en stor roll i kräldjurens omvandlingsprocess o ch i samband med osteoklasters nedbrytning av benvävnad. Sy. autofagi.
"Tidsfaktorer" refererar inom medicinen till de aspekter av tiden som kan spela in på en persons hälsa, sjukdomsutveckling eller svar på behandling. Detta kan omfatta sådant som tidpunkt för exponering för en skada eller en infektion, tid som har gått sedan symtom uppstod, eller den tid det tar för en behandling att verka. Tidsfaktorer kan vara av avgörande betydelse för att ställa diagnoser, planera behandlingar och förutse prognoser.
Förhållandet mellan läkemedelsdos och kroppens/organismens gensvar på medlet.
Biological tumor markers are substances, such as proteins or genetic material, that are produced by cancer cells or by other cells in the body in response to cancer, which can be measured in body fluids like blood or urine to help detect, diagnose, monitor treatment response, and assess prognosis of malignancies.
'c-myc' är ett protoonkogen protein som reglerar celldelning, differentiering och apoptos (programmerad celldöd). Det kodas av c-myc-genen och ingår i en familj av onkogena transkriptionsfaktorer. Oreglerad aktivitet av c-myc-genen har visats korrelera med cancerutveckling, då det kan leda till oregelbunden celldelning och cellytiskt växtstimuli.
Kronic B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, a type of white blood cell that plays a crucial role in the immune system by producing antibodies to help fight infections. In chronic B-cell leukemia, the bone marrow produces an excessive number of abnormal, mature-appearing B-lymphocytes, which accumulate in the blood, bone marrow, and other organs. These abnormal cells crowd out the healthy cells, leading to a weakened immune system and various symptoms such as fatigue, weight loss, frequent infections, and anemia. The disease progresses slowly, often over years, and is typically diagnosed in advanced stages. Treatment options include chemotherapy, targeted therapy, immunotherapy, and stem cell transplantation.
Aminosyrors ordningsföljd i en polypeptidkedja. Den utgör proteiners primärstruktur och är av avgörande betydelses för proteinkonfigurationen.
Ett halvsyntetiskt derivat av podofyllotoxin med antitumörverkan. Det hämmar DNA-syntes genom att bilda komplex med topoisomeras II och DNA. Komplexet utlöser brott på dubbelsträngat DNA och hindrar reparation genom topoisomeras II-bindning. Upprepade DNA-brott hindrar övergång till celldelningens mitosfas och leder till celldöd. Etoposid är verksam främst i cellcykelns G2- och S-faser.
En allmän beteckning för olika tumörsjukdomar i lymfvävnad.
En familj retrovirusassocierade DNA-sekvenser (myc) som ursprungligen isolerades från fågelmyelocytomatosvirus. Protoonkogenen c-myc kodar för ett kärnprotein som deltar i omsättningen av nukleinsyra och i förmedlingen av cellers reaktion på tillväxtfaktorer. Trunkering (avkortning) av den första exonen, vilken tycks reglera uttryckandet av c-myc, är avgörande för dess cancerogenicitet. Hos människa är c-mycgenen belägen på plats 8q24 på den långa armen på kromosom 8.
Ett protein i annexinfamiljen som isolerats ur den mänskliga livmodern och andra vävnader. Det hämmar cytosolfosfolipas A2 och uppvisar antikoagulerande aktivitet.
Apoptotic Protease-Activating Factor 1 (APAF-1) är ett protein som aktiverar enzymkomplexet kallat caspaser, vilket spelar en central roll i apoptos, det vill säga programmerad celldöd. När APAF-1 aktiveras bildar det, tillsammans med cytochrom c och dATP, en multiproteinkomplex som kallas apoptosom. Denna apoptosom initierar en kaskad av händelser som leder till celldöd genom att skära sönder strukturella och funktionella proteiner i cellen. APAF-1 är därför en viktig regulator av celldöd och celldifferentiering, och felaktig kontroll eller mutationer i APAF-1 kan leda till patologiska tillstånd som cancer och neurodegenerativa sjukdomar.
Musstammar, hos vars individer vissa gener inaktiverats, eller slagits ut. Utslagningen åstadkoms genom att man med hjälp av rekombinant DNA-teknik ändrar den normala DNA-sekvensen hos den gen som är föremål för studier, för att förhindra syntes av normala genprodukter. Klonade celler med lyckad DNA-förändring injiceras sedan i musembryon för framställning av chimärer. De chimära mössen avlas därefter för att ge en stam där alla celler i varje mus innehåller den brutna genen. Knockout-möss används i experimentella djurmodeller av sjukdomar och för att klarlägga geners funktioner.
Cancer i bröstet.
DNA som finns i tumörvävnad.
Läkemedelsamverkan, eller drug-drug interaction (DDI), är den förändring i farmakologisk respons som uppstår när två eller fler läkemedel tas samtidigt och påverkar varandra negativt eller positivt. Detta kan resultera i ökat eller minskat terapeutiskt effekt, eller ökad biverkan av ett eller flera av läkemedlen.
Tumörsuppressorgener som är belägna på den korta armen på människans kromosom 17 och som kodar för fosfoprotein p53.
Fortskridande begränsning av utvecklingsförmågan och tilltagande specialisering av funktioner som sker under embryots utveckling och som leder till bildandet av specialiserade celler, vävnader och org an.
Varje påvisbar och ärftlig förändring i det genetiska materialet som medför ändrad genotyp och som överförs till dotterceller och efterföljande generationer.
Tunna strukturer som omger de subcellulära enheterna eller organellerna i eukaryota celler. De omfattar en rad olika membran anslutna till cellkärnan, mitokondrierna, golgiapparaten, det endoplasmatiska närverket, lysosomerna, plastiderna och vakuolerna.
Immunologisk metod för påvisande eller kvantifiering av immunreaktiva ämnen.
Endopeptidaser som vid katalys använder cystein. Denna enzymgrupp inaktiveras av sulfhydrylreagentia. EC 3.4.22.
Ett antitumörmedel som fås från Streptomyces peuceticus. Det är ett hydroxiderivat av daunorubicin och används både mot leukemier och fasta tumörer.
"Tionukleotider är en typ av bioorganiska molekyler som består av en socker, en fosfatgrupp och en nukleotidbas. De spelar en central roll i lagringen, kopieringen och överföringen av genetisk information inom celler."
"Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett protein, som resultat av specifika interaktioner mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-skikt."
I medicinen refererar prognosen till den förväntade utgången eller framgången av en behandling eller sjukdom. Det är en förutsägelse om hur en patients hälsotillstånd kommer att utvecklas över tiden, inklusive sannolikheten för fullständig genes, kronisk sjukdom eller död. Prognosen baseras ofta på olika faktorer som patientens allmänna hälsotillstånd, sjukdomens art och svårighetsgrad, behandlingsalternativ och individuella respons på behandlingar.
Antisense oligodeoxynucleotides (ASOs) are short, synthetic single strands of DNA that are designed to bind to a specific RNA sequence in a process called hybridization. This binding prevents the translation of the targeted RNA into protein, either by inducing degradation of the RNA or by blocking the ribosome from translating the mRNA into a protein. ASOs are used as research tools and have potential as therapeutic agents for various genetic diseases and cancers.
Proteiner som transkriberas från E1B-regionen hos adenovirus, och som ingår i regleringen av tidig och sen genexpression.
Korta DNA-sekvenser (vanligtvis ca 10 baspar) som är komplementära till sekvenser av budbärar-RNA och som tillåter omvänt transkriptas att påbörja kopiering av angränsande mRNA-sekvenser. Primrar har utbredd användning som verktyg vid genetiskt och molekylärbiologiskt arbete.
"Apoptosis-inducing factor (AIF) is a protein that, when released from the mitochondria, plays a role in programmed cell death, or apoptosis. AIF contributes to the DNA fragmentation and chromatin condensation that are characteristic of apoptotic cells."
Muterade möss som är homozygota för den recessiva "nakengenen" och inte utvecklar någon tymus (bräss). De är värdefulla för tumörstudier och undersökning av immunsvar.
Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin, för att behandla olika typer av cancer. Det är en typ av cellcyklusspecifik kemoterapi, som verkar genom att stabilisera mikrotubuli i cellen och på så sätt störa celldelningen.
Protoncogenproteinet c-AKT, också känt som protein kinase B (PKB), är ett intracellulärt enzym som spelar en central roll i cellers överlevnad, tillväxt och differentiering. Det aktiveras av signalsubstanser utsöndrade från extracellulära receptorer och reglerar diverse cellulära processer genom fosforylering av olika proteiner involverade i apoptos, metabolism, celldelning och transkription.
Rekombinanta proteiner är proteiner som innehåller sekvenser från två eller flera olika källor, vanligtvis genom genetisk manipulation i laboratorium. Genom användning av rekombinant-DNA-teknik kan man kombinera gener från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskade egenskaper. Detta är en viktig metod inom biomedicinsk forskning och används bland annat för produktion av läkemedel, diagnostiska verktyg och för studier av proteiner och deras funktioner.
Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre och har en ockuperat elektronpar-orbital. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andning, men deras koncentration kan öka avsevärt vid oxidativ stress, till exempel orsakad av exponering för toxiner eller strålning. Reaktiva syre radicaler kan reagera med cellmembraner, proteiner och DNA, vilket kan leda till celldamage och potentialen att bidra till sjukdomar som cancer, neurodegenerativa störningar och åldrande.
Xenograft model antitumor assays refer to a type of preclinical cancer research study in which human tumor tissue or cell lines are implanted into an immunodeficient animal, typically a mouse, to form a tumor. This allows researchers to test the effectiveness of potential anti-cancer therapies in a living organism. The assay measures the ability of the therapy to inhibit or reduce the growth of the xenografted human tumor, providing valuable information about its safety and efficacy before proceeding to clinical trials in humans.
En prostata tumör är en abnormell och ocontrollerad tillväxt av cancerceller i prostata-glanden hos mannen, som kan vara lokaliserad eller ha spridit sig till omkringliggande vävnader och andra kroppsdelar.
T-lymfocyter, eller T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet och spelar en central roll i cellmedierad immunitet. De utvecklas från stamceller i benmärgen och migrerar sedan till thymus, där de mognar och differensieras till olika sorters T-celler med olika funktioner, såsom CD4+ helper T-celler och CD8+ cytotoxiska T-celler. Dessa celler kan aktiveras av antigenpresenterande celler (APC) och svara på infektioner genom att sekretera cytokiner eller direkt döda infekterade celler.
Ett system av cisterner (vätskefyllda hålrum) i cytoplasman hos många celler. Ställvis går det endoplasmatiska nätverket i ett med plasmamembranet eller kärnhöljets yttermembran. Om nätverksmembranets ytor är täckta med ribosomer sägs det vara kornigt, annars sägs det vara glatt.
En fortskridande, elakartad sjukdom i de blodbildande organen, med onormal tillväxt och utveckling av leukocyter och deras prekursorceller i blod och benmärg. Sjukdomen klassificeras utifrån celldifferentieringsgrad som akut eller kronisk, och beroende på dominerande celltyp som myelogen eller lymfocytisk.
Den aktiverade delen av en lymfsäck i sekundär lymfvävnad, där B-lymfocyter stimuleras av antigen och T-hjälparceller stimuleras att bilda minnesceller.
En typ av odifferentierat, malignt lymfom, som förekommer framförallt i centrala Afrika, men också i andra delar av världen. Det visar sig oftast som en stor osteolytiskt svulst i käken eller i buken. B-cellsantigen uttrycks på de omogna celler som utgör tumörvävnaden i nästan alla fall av Burkitts lymfom. I Afrika har Epstein-Barrvirus isolerats från Burkitts lymfom, men de flesta icke-afrikanska fall är EBV-negativa.
"Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och förmågan till cellulär neutralisering genom antioxidativa försvarsmekanismer. Denna obalance kan leda till skada på cellulära strukturer, såsom proteiner, lipider och DNA, vilket i sin tur kan bidra till åldrande och utveckling av flera sjukdomar."
De processer genom vilka cellkärnors, cytoplasmatiska eller intercellulära faktorer inverkar på differentieringsstyrningen av genaktiviteten vid leukemi.
"Sprague-Dawley råtta" är en typ av albino släthårig laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning på grund av deras förutsägbara och reproducerbara genetiska, fysiologiska och beteendemönster. De utvecklades under 1920-talet i USA av biologerna Robert Sprague och Harold Dawley och är idag en av de mest använda råttorna inom forskning världen över.
NF-kappa B p50 subunit is a component of the NF-kappa B (nuclear factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) transcription factor, which regulates immune response, inflammation, and cell survival. The p50 subunit can form homodimers or heterodimers with other NF-kappa B subunits, such as p65, and binds to specific DNA sequences in the promoter regions of target genes to modulate their expression.
En i den eukaryota cellen belägen, höljeomgiven kropp, som innehåller kromosomer och en eller flera nukleoler. Höljet består av ett dubbelmembran, genomsatt av ett antal porer. Det yttre membranet öve rgår i det endoplasmatiska nätverket. Det kan finnas mer än en kärna i en cell.
Odlingsmedia utan innehåll av serumproteiner, men med de för celltillväxt nödvändigaste ämnena. Med denna substrattyp undviks närvaro av extra ämnen som kan påverka cellproliferationen eller leda till oönskad cellaktivering.

BCL-2 (B-cell lymphoma 2) är ett protein som hör till en grupp proteiner som kallas BCL-2 family. Dessa proteiner spelar en viktig roll i regleringen av cellens död, så kallad apoptos eller programmerad celldöd. BCL-2 skyddar specifikt cellen från apoptos och hjälper därmed till att förlänga cellens livslängd.

BCL-2-generna är gener som kodar för BCL-2 proteiner. Dessa gener inkluderar bland annat BCL-2, BCL-XL och MCL-1. Dessa gener kan vara överaktiva eller överförda i vissa typer av cancer, vilket leder till en ökad mängd BCL-2 protein och en minskad förmåga hos cellen att undergå apoptos. Detta kan leda till cancerscellers överlevnad och tumörers växt.

BCL-2-associated X protein, ofta förkortat till BAX, är en proteinkedja som hör till BCL-2 familien och spelar en viktig roll i apoptos, eller programmerad celldöd. Proteinet upptäcktes ursprungligen som ett protein som interagerar med BCL-2, ett protein som skyddar celler från apoptos.

BAX är ett proapoptotiskt protein och fungerar genom att bilda porer i mitokondriens yttre membran, vilket orsakar frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cellkärnan. Detta aktiverar en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos.

Regleringen av BAX-aktivitet är mycket viktig för att upprätthålla homeostas i celler och ett obalanserat uttryck av BAX kan leda till patologiska tillstånd, såsom cancer eller neurodegenerativa sjukdomar.

"c-Bcl-2" er ein protein som tilhører Bcl-2-familien, som spiller en viktig rolle i reguleringen av celledød (apoptose). Det ble oppkalt etter det humane B-cell lymphoma 2-generet, og har senere blitt identifisert i mange typer av kreft. c-Bcl-2-proteinet hjelper til å kontrollere celledød ved å nevne en rekke andre proteiner som enten stimulerer eller hemmar apoptose. I kreftceller kan forhøyet uttrykk av c-Bcl-2 forstyrre den normale balansen mellom celledød og celleveksling, førende til u kontrollert cellevoksing og tumørutvikling.

Apoptosis är en form av programmerad celldöd som sker under normala fysiologiska förhållanden, såväl som i samband med sjukdomar och skada. Det är en aktiv process där cellen genomgår en serie specifik morfologiska och biokemiska förändringar, inklusive kondensation av kromatin, fragmentering av DNA, membranbubblor och celldelning till apoptotiska kroppar som sedan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka någon inflammatorisk respons. Apoptos kan initieras genom en mängd olika signaltransduktionsvägar, inklusive extracellulära signalsubstanser, intracellulära stressfaktorer och mitokondriella störningar. Dessutom är apoptos en viktig mekanism för att eliminera celler som är skadade eller muterade, för att underhålla homeostasen i flertalet organismers vävnader och för att modulera immunresponsen.

BAK (Bcl-2 Homologous Antagonist-Killer) protein is a member of the Bcl-2 family, which consists of proteins that regulate programmed cell death, also known as apoptosis. The Bcl-2 family includes both pro-apoptotic and anti-apoptotic members, and their interactions play a crucial role in determining whether a cell lives or dies.

BAK is a pro-apoptotic protein, which means that it promotes programmed cell death. It does this by forming pores in the outer membrane of the mitochondria, allowing the release of cytochrome c and other pro-apoptotic factors into the cytosol. This leads to the activation of caspases, a family of protease enzymes that carry out the destruction of cellular components during apoptosis.

BAK is kept in an inactive state by binding to anti-apoptotic Bcl-2 family members, such as Bcl-2 and Bcl-xL. When these interactions are disrupted, BAK becomes activated and can form pores in the mitochondrial membrane. This process can be triggered by various signals, including DNA damage, oxidative stress, and activation of the death receptor pathway.

In summary, BAK is a pro-apoptotic protein that plays an important role in regulating programmed cell death by forming pores in the mitochondrial membrane and releasing cytochrome c into the cytosol. Its activity is tightly regulated by interactions with anti-apoptotic Bcl-2 family members, and its dysregulation has been implicated in various diseases, including cancer and neurodegenerative disorders.

Bcl-x-protein är ett protein som tillhör Bcl-2-familjen, som innehåller proteiner med en viktig roll i regleringen av cellens död (apoptos). Bcl-x-proteinet finns i två isoformer, Bcl-xL och Bcl-xS, som har olika funktioner. Bcl-xL är ett antiapoptotiskt protein som hjälper till att förhindra cellens död, medan Bcl-xS istället verkar förena sig med andra proteiner för att främja apoptos.

Bcl-x-proteinet har flera domäner som möjliggör dess interaktion med andra proteiner och reglering av cellens överlevnad eller död. Det inkluderar bland annat BH1, BH2 och BH3-domäner, som är involverade i protein-protein-interaktioner, samt en C-terminal transmembrandomän som möjliggör för proteinet att lokaliseras till mitokondriens yta.

Dysreglering av Bcl-x-proteinet och andra medlemmar i Bcl-2-familjen har visats vara involverade i patogenesen av flera sjukdomar, inklusive cancer och neurodegenerativa tillstånd.

Protonpumpproteiner, också kända som protonkogenproteiner, är proteiner som aktivt transporterar protoner (H+) över cellyttmembranet. Denna transport process skapar ett koncentrationsgradient för H+ joner och genererar en protonsjö i specifika kompartment inom cellen, vilket är en viktig del av cellens energiproduktion.

Ett exempel på ett protonpumpprotein är ATPas, som hittas i mitokondriernas inner membran och i cellytan hos epitelceller i mag-tarmkanalen. I mag-tarmkanalen är detta viktigt för att möjliggöra en kontrollerad frisättning av H+ joner till magsäcken, vilket skapar den låga pH som krävs för att bryta ned matspillror. I mitokondrien är ATPas-proteinet en viktig del av oxidativ fosforylering och produktionen av ATP, det viktigaste energibärande molekylen i cellen.

Protonpumpproteiner kan också hittas i andra kompartment inom cellen, såsom i endosomer och golgiapparaten, där de hjälper till att underhålla ett specifikt pH-värde som krävs för korrekt proteintransport och -förädling.

I'm sorry for any inconvenience, but I need to clarify that "Protonkogenproteiner c-bcl-6" doesn't seem to be a recognized medical term in English or any other language. It appears that there might be some confusion with the terminology. If you meant "BCL6," I can provide a definition for that.

BCL6 (B-cell lymphoma 6 protein) is a transcriptional repressor that plays a crucial role in the germinal center reaction during adaptive immunity. It helps B cells to proliferate and mutate their antibody genes in order to generate high-affinity antibodies. Dysregulation of BCL6 has been implicated in several types of lymphomas, such as diffuse large B-cell lymphoma (DLBCL) and follicular lymphoma (FL).

If "Protonkogenproteiner c-bcl-6" is a specific term from a non-English source or a typo, please provide more context or correct the terminology so I can give you an accurate definition.

Medical Definition of Myeloid Cell Leukemia Sequence 1 Protein (MCL-1):

MCL-1 is a protein that belongs to the Bcl-2 family and plays a crucial role in regulating programmed cell death, also known as apoptosis. It is encoded by the MCL1 gene located on chromosome 1 at position q21.3. MCL-1 has an anti-apoptotic function, which means it helps prevent cells from undergoing programmed cell death. This protein is widely expressed in various tissues and is essential for the survival of many cell types, including hematopoietic stem cells and immune cells.

In certain types of cancer, such as acute myeloid leukemia (AML), MCL-1 expression can be elevated, contributing to tumor cell survival and resistance to chemotherapy. Overexpression or amplification of the MCL1 gene has been associated with poor prognosis in AML patients. Therefore, targeting MCL-1 is an area of interest for developing new cancer therapies, particularly in hematological malignancies like AML.

BCL-1 (B-cell leukemia/lymphoma 1) er også kjent som Cyclin D1, og er ein protein som spiller en viktig rolle innenfor cellecyklusregulering og apoptose. BCL-1-generet (CCND1) er genet som koder for BCL-1/Cyclin D1-proteinet.

BCL-1-generet ligger på kromosom 11 i regionen q13, og kan bli overeksprimert eller transloisert i mange typer av kraftfullkreft, særlig B-cell leukemia og lymphoma. Overeksprimering eller transloasjon av BCL-1-generet fører til økt syntese av Cyclin D1-proteinet, som kan føre til u kontrollert celleproliferasjon og kraftfullskaping.

I medisinsk sammenheng kan en abnormalitet i BCL-1-generet være assosiert med en dårlig prognose for pasienter med B-cell leukemia eller lymphoma, og det kan bli brukt som ein marker for diagnose og monitoring av kraftfullskaping.

Apoptosregulerande proteiner är proteiner som har en roll i kontrollen och regulationen av apoptos, också känt som programmerad celldöd. Apoptos är en normal och nödvändig process där celler elimineras för att underhålla homeostasen i kroppen.

Det finns två huvudsakliga grupper av apoptosregulerande proteiner: pro-apoptotiska proteiner och anti-apoptotiska proteiner. Pro-apoptotiska proteiner stimulerar apoptosprocessen, medan anti-apoptotiska proteiner motverkar eller hämmar den.

Exempel på pro-apoptotiska proteiner inkluderar BAX, BAK och cytochrom c, medan anti-apoptotiska proteiner inkluderar BCL-2, BCL-XL och IAP (inhibitor of apoptosis) proteinfamiljen.

Apoptosregulerande proteiner är involverade i flera cellulära signaltransduktionsvägar som styr celldöd, inklusive mitokondriella signalvägar, death receptor-medierad signalering och endoplasmatisk retikulum-associerad signalering. Dysreglering av apoptosregulerande proteiner kan leda till patologiska tillstånd som cancer, neurodegenerativa sjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Kaspaser är en grupp proteiner som spelar en viktig roll inom celldödens (apoptos) mekanismer. De aktiveras i samband med celldöd och bryter ned cellens DNA, vilket leder till att cellen fragmenterar och kan fagocyteras av omgivande celler utan att orsaka en inflammatorisk respons. Det finns två huvudtyper av kaspaser: initiatorkaspaser (8, 9, 10 och 11) och effektor- eller exekutorkaspaser (3, 6 och 7). Initiatorkaspaserna aktiverar sig själva och sedan andra kaspaser i en kaskadreaktion som slutligen leder till celldöd. Effektorkaspaserna är de som direkt orsakar DNA-nedbrytningen och cellens fragmentering.

Kaspas-3 (Caspase-3) är ett enzym som tillhör en grupp enzymer kallas caspaser, som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Caspaser aktiveras när cellen ska dö och bryter ned proteiner i cellen så att den kan fragmenteras och fagocyteras av andra celler.

Kaspas-3 är särskilt viktigt eftersom det aktiverar flera enzymer som bryter ner strukturella proteiner i cellkärnan och cytoskelettet, vilket leder till att cellen fragmenteras och kapslar in sig själv i membrankapslar kallade apoptotiska kroppar. Dessa kroppar kan sedan tas upp av andra celler och brytas ned på ett kontrollerat sätt.

Förhöjda nivåer av aktiverad Kaspas-3 har observerats i många sjukdomstillstånd, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, cancer och ischemisk skada.

MITOKONDRIER: Mitokondrier är subcellulära organeller som återfinns i de flesta eukaryota celler och har en central roll i celldelning, tillväxt, apoptos (programmerad celldöd) och energiproduktion. De innehåller sin egen DNA (mitokondriellt DNA eller mtDNA), ribosomer och dubbelmembran. Deras främsta funktion är att producera ATP (adenosintrifosfat) genom oxidativ fosforylering, ett process där elektroner från matspjälkningen av näringsämnen överförs till syre och frigör energi som lagras i ATP. Mitokondrier delar sig själva genom en process som liknar binär fission hos prokaryota celler, men deras arvedelning kan också ske på ett icke-mendeliskt sätt via utbyte av mitokondriellt DNA mellan celler. Dessa organeller är dynamiska och kan förändra sin form och storlek genom fusion och fission, vilket bidrar till deras homeostas och funktion. Mitokondrier har också en viktig roll i andra cellytiska processer som kalciumreglering, hemosyntes och lipidsyntes. Dysfunktionella mitokondrier kan leda till en rad sjukdomar, inklusive neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, cancer och åldersrelaterade skador.

"Nitrophenoler" är ett samlingsnamn för oorganiska föreningar som innehåller en nitrogrupp (–NO2) och en fenolgrupp (–C6H5OH) i samma molekyl. De är vanligen röda eller gula kristaller med starkt sur smak. Nitrophenoler förekommer naturligt i kol, stenkolstjära och träoljor, men de flesta nitrophenoler som används kommer från industriell produktion.

De är mycket giftiga för levande organismar, inklusive människor, och kan orsaka allvarliga skador på levern, njurarna och centrala nervsystemet. De är också miljöfarliga eftersom de kan lätt diffundera genom mark och vatten och kan orsaka skada på växter och djur i ekosystemet.

Nitrophenoler används inom flera industriella tillämpningar, såsom som utgångsmaterial för syntes av andra kemikalier, som konserveringsmedel, som färgämnen och som bekämpningsmedel mot ogräs och skadedjur.

"Cell survival" er en begrepsbeskrivelse innen cellebiologi som refererer til evnen til at en celle kan forblive levende og funksjonell under ugunstige forhold som skader, stress, iltsvikt eller eksponering for toksisk miljø. Dette kan involvere aktivering av cellulære overlevelsesmekanismer som f.eks. reparasjon av DNA-skade, regulering av celldød (apoptose), autofagi og endret metabolisme for å tilpasse seg de ugunstige forholdene.

Det er viktig å skille mellom "cell survival" og "viability", som refererer til en cells evne til å fortsette med normal funksjon etter eksponering for en utfordring eller behandling. En celle kan være "viable" men ha økt sårbarhet overfor ytterligere skade eller stress, mens en celle som har "cell survival" kan ha aktivert overlevelsesmekanismer for å overleve under ugunstige forhold, men kan ha noen funksjonelle begrunnelse.

BH3 (Bcl-2 Homology 3) Interacting Domain Death Agonist Protein refererar till en grupp av proteiner som innehåller en BH3 domän, vilket är en typ av proteininteraktionsdomän. Dessa proteiner är involverade i apoptos, eller programmerad celldöd. De aktiveras under cellulär stress och svarar genom att initiera apoptosprocessen. Exempel på BH3-proteiner inkluderar BAD, BID, BIM, PUMA och NOXA. Dessa proteiner interagerar med andra proteiner i Bcl-2 familien för att reglera celldödens utlösande.

Bcl-associated death protein, även känt som Bcl-associated X protein eller Bax, är en protein som hör till Bcl-2 familien och spelar en viktig roll i reguleringen av cellens apoptos (programmerad celldöd). Proteinet påträffas huvudsakligen i mitokondriernas yttre membran. När Bax aktiveras, kan det forma oligomerer och bilda porer i mitokondriernas yttre membran, vilket leder till frisättning av cytochrom c och andra proapoptotiska faktorer till cytosolen. Detta utlöser en kaskad av händelser som slutligen leder till apoptos. Därför kan Bax ha en proapoptotisk funktion och bidra till att eliminera skadade eller abnormalt fungerande celler.

Tumörsuppressorproteinet p53 är ett protein som spelar en viktig roll i cellcykeln och DNA-reparationer. Det kallas även "vaktmannen" eftersom det hjälper till att reglera celldelningen och förhindra oregelbunden celldelning och cancertillväxt. När p53 detekterar skada på DNA eller andra cellskador aktiveras det och styr cellcykeln in i en fas där cellen kan reparera skadan. Om skadan inte kan repareras, inducerar p53 apoptos, en form av programmerad celldöd, för att undvika cancertillväxt. Mutationer i TP53-genen som kodar för p53-proteinet är vanliga i många olika cancertyper och leder till att proteinet inte fungerar korrekt, vilket kan leda till obegränsad celldelning och cancertillväxt.

Cytokrom c är ett proteinet som förekommer i mitokondrier och är en viktig del av den elektrontransportkedjan. Det består av en hemgrupp och en polypeptidkedja med 104 aminosyror. Cytokrom c hjälper till att överföra elektroner mellan olika komponenter i mitokondriernas elektrontransportkedja, vilket genererar energi i form av ATP (adenosintrifosfat). I cellens cytoplasma fungerar cytokrom c även som en signalprotein vid apoptos eller programmerad celldöd.

En tumörcellinje är en population av cancerceller som delar gemensamma genetiska mutationer och karaktäristika, och som har potentialen att växa, sprida sig och forma nya tumörer. När en cancercell delar sig och bildar nya celler kan dessa celler ärva de genetiska mutationerna från den ursprungliga cellen. Om en av dessa celler utvecklar ytterligare mutationer och börjar växa oberoende av den ursprungliga tumörcelllinjen, kan detta leda till en ny tumörcelllinje med nya karaktäristika och potentialen att respondera olikartat på behandlingar.

Tumörcelllinjer kan studeras i laboratorier för att undersöka cancercellers biologi, respons på behandlingar och möjliga terapeutiska mål. Genom att jämföra skillnader mellan olika tumörcelllinjer kan forskare få insikt i de genetiska och epigenetiska förändringarna som leder till cancerutveckling och progression.

Gossypol är ett pigment som förekommer naturligt i bomullsfrön och -fibrer. Det har undersökts för sin potential som kontraceptiv medel, men på grund av biverkningar och toxicitet har det inte blivit godkänt för denna användning. Gossypol kan också ha en viss verkan mot vissa sorters cancerceller, men det behövs fortsatta studier för att fastställa dess säkerhet och effektivitet som cancerbehandling.

DNA fragmentation refererar till den skada eller nedbrytning som kan ske i DNA-strängarna. Detta är en normal och viktig process vid celldelning, där DNA fördelas mellan dottercellerna. Men om DNA-fragmenteringen är onormalt hög eller inträffar spontant, kan det leda till skador på cellens integritet och förekomsten av fragmenterat DNA används som en indikator på celldöd, apoptos eller nekros.

I medicinskt sammanhang kan onormalt hög DNA-fragmentering vara associerad med olika sjukdomstillstånd såsom cancer, neurodegenerativa sjukdomar och åldersrelaterade skador.

Bisfenylföreningar är en grupp kemiska föreningar som innehåller två bensenringar (aromatiska kolringar) som är kopplade till varandra via en atom eller en funktionell grupp. De mest välkända exemplen på bisfenylföreningar är Bisfenol A (BPA), Bisfenol F och Bisfenol S, som alla har två bensenringar kopplade till varandra via en tvåvärd kolatom.

Bisfenol A används främst i produktionen av polykarbonatplast och epoxiharts, medan Bisfenol F och Bisfenol S används oftare inom lack- och limindustrier. Dessa föreningar har visat sig ha estrogenliknande egenskaper och kan därför påverka hormonsystemet hos djur och människor, vilket har resulterat i att deras användning begränsats inom vissa applikationer.

Immunohistochemistry (IHC) är en teknik inom patologi och histologi som kombinerar immunologiska metoder med mikroskopisk observation för att visualisera specifika proteiner eller antigener i celler eller vävnader. Denna teknik använder sig av specifika antikroppar som är markerade med en fluorescerande markör eller en enzymatisk reaktion, vilket gör det möjligt att lokalisera och identifiera olika typer av celler och strukturer inuti ett vävnadsprov. IHC används ofta som en diagnosmetod inom klinisk medicin för att ställa diagnoser på olika slags cancersjukdomar och andra sjukdomar som är relaterade till specifika proteiner eller antigener.

Människokromosompar 14 refererar till ett par av autosoma (icke-könsbärande) kromosomer som finns hos människor. Varje person har två exemplar av varje autosomal kromosom, en ärftad från modern och en från fadern.

Kromosomen 14 innehåller gener som kodar för ett stort antal proteiner och RNA-molekyler som har viktiga funktioner i cellen. Bland annat finns det gener på kromosom 14 som är involverade i blodcellsproduktion, immunförsvar, neurotransmission och celldelning.

Abnormaliteter i antalet eller strukturen av kromosom 14 kan leda till olika genetiska störningar. Till exempel kan en extra kopia av hela kromosomen 14 orsaka Downs syndrom, även om detta är mycket ovanligt. Mer vanliga är små förändringar i antalet eller strukturen av gener på kromosom 14, vilket kan leda till specifika genetiska störningar som exempelvis deleteringssyndrom 14q och duplikationssyndrom 14q.

Transfektion är en process där DNA, RNA eller andra molekyler överförs till celler i syfte att förändra deras genetiska makeup. Detta kan uppnås genom olika metoder, såsom elektroporering, kemisk transfektion eller viraltransduktion. Transfektion används ofta inom forskning för att studera geneffekter och proteinexpression, men den kan även användas i terapeutiska syften för att behandla genetiska sjukdomar.

"Western blotting" är en laboratorieteknik som används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en biologisk prov. Denna metod kombinerar elektrofores, immunoblotting och immunokemi.

I korthet innebär tekniken följande steg:

1. Elektrofores: Proteiner i ett extrakt av en cell eller vävnad separeras beroende på deras molekylära vikt genom elektrisk potentialskillnad i en gel.
2. Transfer: De separerade proteinkomplexen överförs sedan från gelen till en membran (vanligtvis nitrocellulosa eller PVDF) där de fastnar i ett ordnat mönster.
3. Blockering: Membranet blockeras med ett protein som inte binder till den primära antikroppen, för att undvika nonspecifika bindningar.
4. Immunoblotting: Membranet exponeras för en specifik primär antikropp som binder till det sökta proteinets epitop.
5. Avläsning: Andra sekundära antikroppar, konjugerade med ett enzym eller fluorescenta markörer, införs för att binda till primärantikroppen och avslöja positionen och mängden av det sökta proteinet.

Denna teknik används ofta inom forskning och klinisk diagnostik för att upptäcka specifika proteiner som är associerade med sjukdomar, funktionella störningar eller förändringar i cellulär aktivitet.

Människokromosompar 18, även kända som autosomala kromosompar 18, är en del av vårt genetiskt material och består av två identiska kromosomer. Varje människa har ett par 18-kromosomer, vilket innebär att vi har totalt fyra kopior av alla gener som finns på kromosompar 18. Dessa kromosomer är viktiga för vår utveckling och hälsa, och mutationer eller abnormaliteter i dem kan leda till olika genetiska tillstånd och sjukdomar.

CD95, även känt som Fas-receptorn, är ett transmembranprotein som tillhör tumörnekronsfamiljen av dödlighetsreceptorer. När CD95 binder till sin ligand, CD95L (FasL), aktiveras en signalkaskad som leder till apoptos eller programmerad celldöd.

CD95-antigen definieras medicinskt som ett proteinerkännmärke (antigen) som identifierar CD95-receptorn på cellens yta. Detta antigen är viktigt för att reglera immunresponsen och hålla kontroll över cellexpansion och apoptos. Dysfunktion i CD95-systemet har visats vara involverat i patologiska tillstånd som autoimmuna sjukdomar, onkologi och neurodegenerativa sjukdomar.

Kaspas-9, även känt som caspase-9, är ett enzym som spelar en viktig roll i apoptos, också känd som programmerad celldöd. Det tillhör en grupp enzymer kallade caspaser och aktiveras när cellen ska dö.

När Kaspas-9 aktiveras bryter det ned andra proteiner i cellen, vilket leder till att cellens struktur förstörs och den dör. Detta är en naturlig process som hjälper till att förhindra spridning av skadliga eller cancervård celler i kroppen.

TUNEL (Terminal deoxynucleotidyl transferase dUTP nick end labeling) är en teknik inom patologi och molekylärbiologi som används för att detektera DNA-skador, särskilt DNA-strängbrott i cellkärnan. Denna metod använder sig av enzymet terminaldeoxynukleotidyltransferas (TdT) för att addera markeringsmolekyler till de slutna ändarna av DNA-strängar, vilket ger information om celldöd och apoptos. TUNEL används ofta i forskning och diagnostiska sammanhang för att undersöka skador på DNA orsakade av olika faktorer som ischemisk skada, cancer, infektion och toxicitet.

"Cell death" är en process där en cell slutar att leva och dör. Det finns två huvudsakliga typer av cellsdöd: programmerad celldöd och nekros. Programerad celldöd, även känd som apoptos, är en aktiv process som sker under normala förhållanden och hjälper till att reglera cellpopulationen i kroppen. Nekros däremot är en passiv process som orsakas av allvarlig skada på cellen, såsom syrebrist eller toxiska substanser. Vid nekros svullnar cellen upp och spricker, vilket kan leda till inflammation och skada i omgivande vävnad.

Så en medicinsk definition av 'celldöd' skulle kunna vara: "En process där en cell slutar att fungera och dör, antingen genom en aktiv programmerad mekanism (apoptos) eller som ett resultat av allvarlig skada (nekros)."

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Caspase inhibitors are substances that block the activity of caspases, which are a family of enzymes involved in programmed cell death, also known as apoptosis. Caspases play a crucial role in the initiation and execution of apoptosis, and their activation leads to the breakdown of cellular structures and proteins, ultimately resulting in cell death.

Caspase inhibitors can be divided into two main categories: synthetic inhibitors and endogenous inhibitors. Synthetic inhibors are designed to specifically target and inhibit caspases, while endogenous inhibitors are naturally occurring molecules that regulate caspase activity within the cell.

Synthetic caspase inhibitors are often used in research to study the role of apoptosis in various biological processes and diseases. They can also be used as potential therapeutic agents for conditions associated with excessive apoptosis, such as neurodegenerative disorders and ischemia-reperfusion injury.

Endogenous caspase inhibitors include proteins like X-linked inhibitor of apoptosis (XIAP), cellular FLICE-inhibitory protein (cFLIP) and survivin, which regulates the activity of caspases and prevent unwanted cell death. Dysregulation of these endogenous inhibitors can lead to uncontrolled cell growth and cancer.

It's important to note that while caspase inhibitors may have potential therapeutic benefits, they may also have unintended consequences such as interfering with normal apoptotic processes and promoting tumor growth. Therefore, more research is needed to fully understand the risks and benefits of using caspase inhibitors in a clinical setting.

"Cellular engraftment" refers to the process by which cells or tissues are transplanted into a patient's body and establish themselves within the recipient's tissue. This is an important concept in regenerative medicine, where cells such as stem cells may be used to replace or repair damaged or diseased tissues.

During cellular engraftment, the donor cells must migrate to the site of injury or damage, adhere to the extracellular matrix, and differentiate into the appropriate cell type. They must also establish a blood supply to receive nutrients and oxygen, and evade the recipient's immune system to avoid rejection.

The success of cellular engraftment depends on various factors, including the type and quality of the donor cells, the method of delivery, and the condition of the recipient's tissue. Efficient and safe cellular engraftment is a critical challenge in regenerative medicine, as it can have significant implications for the treatment of various diseases and conditions, such as cancer, diabetes, heart disease, and neurological disorders.

Tumörproteiner är proteiner som produceras av cancerceller och kan användas som markörer för att identifiera olika typer av cancersjukdomar. Dessa proteiner kan variera beroende på vilken typ av cancer som finns, dess aggressivitet och huruvida den har spridit sig till andra delar av kroppen. Tumörproteiner kan mätas i blodet eller andra kroppsfluidor och användas för att ställa en diagnos, övervaka behandlingseffekter och förutsäga prognosen hos cancerpatienter. Exempel på tumörproteiner inkluderar PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer, CA-125 för äggstockscancer och CEA (karcinoembryonalt antigen) för kolorektalcancer.

I medicinen kan "signalomvandling" definieras som den process där celler eller molekyler omvandlar inkommande signaler till en biologisk respons. Detta sker ofta genom en kaskad av reaktioner, där en initial signal aktiverar en receptor, som sedan aktiverar andra molekyler i en signalkedja. Den slutliga responsen kan vara en genetisk aktivering eller enzymatisk aktivitet, beroende på vilken typ av cell och signal som är inblandad. Signalomvandling är en central mekanism för cellkommunikation och koordinering av cellulära processer som tillväxt, differentiering och apoptos (programmerad celldöd).

Cytokrom c är ett proteinskt enzymsystem som deltar i cellandningen, eller celldygnaden, i mitochondrier. Det består av en hemgrupp och två proteinkedjor och har en viktig roll i den elektrontransportkedjan där det hjälper till att generera energi i form av ATP (Adenosintrifosfat). Cytokrom c kan även vara involverat i apoptos, eller programmerad celldöd. Det är lokaliserat i mitochondriernas intermembranrum och har en molekylvikt på cirka 12 kDa.

Follicular lymphoma är en typ av non-Hodgkin lymfom, en cancer som drabbar vissa typer av vita blodceller (B-lymfocyter) som finns i lymfsystemet. Det kännetecknas av att tumören utvecklas i de små könsceller som kallas för folliclar i lymfknutor, mjälte och andra lymfatiska vävnader. Follicular lymphoma är oftast en långsamväxande cancer och tenderar att vara asymptomatisk under tidiga stadier. Symptomen som kan uppstå inkluderar trötthet, smärta eller otillräcklig funktion i drabbade områden, och i vissa fall B-symtom såsom feber, nattsvett och viktminskning. Behandlingen kan bestå av observation, kemoterapi, immunterapi, strålbehandling eller en kombination av dessa. Prognosen för follicular lymphoma är varierande, men många patienter kan leva med sjukdomen under många år med behandling.

"Cell line" er en betegnelse for en population av levende celler som deler seg selvstandig og ubestemt i laboratoriet. Disse cellene har typisk samme karyotype (sammensetningen av deres kromosomer) og genetiske egenskaper, og de kan replikeres over en lang periode av tid. De kan brukes i forskning for å studere cellebiologi, molekylær biologi, farmakologi, virologi og andre områder innen biovitenskapen. Eksempler på velkjente cellinjer inkluderer HeLa-cellinjen (som er tatt fra en livstrukturløs kvinne i 1951) og Vero-cellinjen (som er vanlig å bruke i studier av virusinfeksjoner).

HL-60-celler är en typ av cancerceller som isolerats från en patients blod (en kvinna med akut promyelocytisk leukemi). Dessa celler används ofta inom forskning, eftersom de kan differentieras till att uppföra sig som vuxna, specialiserade celltyper såsom neutrofila granulocyter och monocyter/makrofager. Detta gör HL-60-celler användbara för studier av cellulär differentiering, signaltransduktion, apoptos och cancerbiologi.

"Reglering av genuttryck, cancer" refererer til prosessen där cellers vækst, deling og død kontrolleres for å forebygge uregulær vekst som kan føre til kraftige, abnormale vækster av celler, kalt tumører. Når reguleringen av genuttrykk fungerer feil eller blir størt, kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

I en celles livscyklus spiller gener en viktig rolle i å bestemme hvordan cellen fungerer og oppfører seg. Genuttrykk refererer til når gener aktiveres eller deaktiveres for å produsere proteiner som påvirker cellens funksjon. I en healthy cell er denne prosessen strikt regulert av komplekse molekylære mekanismer.

I tillegg til å kontrollere cellens vekst og deling, spiller reguleringen av genuttrykk også en viktig rolle i å sikre at celler dør når de skal, et prosess kalt apoptose. Dersom denne prosessen ikke fungerer korrekt kan det føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling.

Tumører kan være godartede eller maligne. Godartede tumører vokser langsomt, er lokaliserte og har en lav risiko for å spre seg til andre deler av kroppen. Maligne tumører, eller cancers, vokser raskt, kan invadere andre deler av kroppen og metastasere til andre organer.

Feilregulering av genuttrykk kan føre til u kontrollert cellevækst og eventuell cancers utvikling ved å påvirke flere aspekter av cellens funksjon, inkludert vekstfaktorer, apoptose, angiogenese og DNA-reparasjon. For eksempel kan overaktivering av onkogener eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til u kontrollert cellevækst og cancers utvikling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling. For eksempel kan overaktivering av onkogener som aktiverer DNA-reparasjon eller undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledød føre til resistens mot kjemoterapi og strålebehandling.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, eller blodkjedsdannelse, som er nødvendig for cancers vekst og spredning. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet og metastase, som er ansvarlig for mange dødsfall relatert til cancer. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som hindrer celledeling og migrasjon føre til økt invasivitet og metastase.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt inflammasjon, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av proinflammatoriske signalveier som NF-kB føre til økt inflammasjon og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt stresse respons, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer stresse respons føre til økt stresse respons og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose resistans, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt apoptose resistans og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer som stimulerer angiogenesen føre til økt blodkjedsdannelse og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer invasivitet føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av metastasefaktorer føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot kjemoterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener som regulerer apoptose føre til økt resistens mot kjemoterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot stråleterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av DNA-reparasjonsfaktorer føre til økt resistens mot stråleterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt resistens mot immunterapi, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av immunfaktorer føre til økt resistens mot immunterapi og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt angiogenese, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av vækstfaktorer føre til økt angiogenese og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt invasivitet, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av matrixmetalloproteinaser føre til økt invasivitet og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt metastase, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan undertrykkelse av tumorsuppressorgener føre til økt metastase og cancers vekst og spredning.

I tillegg kan feilregulering av genuttrykk også føre til økt apoptose, som er relatert til cancers utvikling og progressjon. For eksempel kan overaktivering av apoptoseregulatorer føre til økt apoptose og

Antisense oligonucleotides (ASOs) are synthetic single-stranded DNA-like molecules that are designed to bind to specific RNA sequences through base-pairing, forming a DNA-RNA hybrid. This interaction can affect various stages of gene expression, such as transcription, splicing, or translation, leading to the inhibition or reduction of the production of a particular protein. ASOs have been widely studied and developed as potential therapeutic agents for various diseases, including genetic disorders, viral infections, and cancers.

RNA (Ribonucleic acid) är ett samlingsnamn för en grupp molekyler som spelar en central roll i cellens proteinsyntes och genuttryck. Det finns olika typer av RNA, men en specifik typ kallas just budbärarrNA (mRNA, messenger RNA). BudbärarrNA har till uppgift att transportera genetisk information från cellkärnan till ribosomen i cytoplasman, där den används för att bygga upp proteiner enligt instruktionerna i genomet. På så sätt fungerar budbärarrNA som ett slags "budbärare" av genetisk information mellan cellkärnan och ribosomen.

Flödescytometri är en laboratorieteknik inom cellbiologi och patologi som används för att kvantifiera och analysera fysikaliska och kemiska egenskaper hos enskilda celler i en population av levande eller fixerade celler. Metoden bygger på att celler passerar genom ett snävt ljusstråle, ofta laserljus, varvid cellernas optiska egenskaper registreras med hjälp av olika detektorer.

Cellerna fluorescerar när de exciteras av laserljuset, och det är möjligt att koppla specifika antikroppar eller andra molekyler som binder till cellreceptorer markerade med fluoroforer till cellerna före analysen. På så sätt kan man få information om olika aspekter av cellernas proteinexpression, cellyta, DNA-innehåll och andra egenskaper.

Flödescytometri är en mycket känslig metod som möjliggör att analysera upp till ett tusen celler per sekund, och den används inom många områden inom biomedicinsk forskning och klinisk diagnostik, exempelvis för att bestämma immunfenotyp, det vill säga vilka typer av vita blodceller som finns i en blodprov, eller för att uppskatta cellcykeln hos cancerceller.

B-cellslymfoli är en typ av cancer som utgörs av maligna transformationer och klonal expansion av B-celler, en typ av vita blodkroppar som är viktiga för immunförsvaret. I allmänhet drabbar sjukdomen lymfknutor, men den kan också spridas till andra delar av kroppen, såsom benmärgen, levern och mjälten.

Det finns olika subtyper av B-cellslymfom, som varierar i deras aggressivitet och prognos. Några exempel på subtyper inkluderar diffus stora B-cellslymfom (DLBCL), folliculärt lymfom (FL) och mantle cellslymfom (MCL). Behandlingen kan bestå av kirurgi, strålbehandling, immunterapi, cellgiftsbehandling eller en kombination av dessa. Prognosen varierar beroende på subtyp och behandlingssvar.

"Genuttryck" (engelska: "genetic imprinting") är ett fenomen där arvsmassan i en viss del av en kromosom eller ett visst genområde är "märkt" beroende på om det är den könsbestämda kromosomen som givits vid från modern eller fadern. Detta leder till att antingen moderns eller faderns version av genen är aktiv, medan den andra är inaktiv i cellen. Detta kan ha konsekvenser för uttrycket av genen och därmed på individens fenotyp (kroppslig utveckling och funktion). Ett exempel på ett sådant fall är Prader-Willi syndromet, som orsakas av en deletion eller avstängning av paternellt tillförda gener i kromosom 15.

"Cell culturing" or "cell cultivation" is the process of growing and maintaining cells in a controlled environment outside of a living organism. This is typically done in a laboratory setting using specialized equipment and media to provide nutrients and other factors necessary for cell growth and survival. The cells can be derived from a variety of sources, including human or animal tissues, and can be used for a range of research and therapeutic purposes, such as studying cell behavior, developing new drugs, and generating cells or tissues for transplantation.

Enzymaktivering refererar till processen där ett enzym aktiveras för att kunna börja katalysera en biokemisk reaktion. Detta kan ske på olika sätt, beroende på typen av enzym. I allmänhet kan enzymaktivering involvera att en molekyl, kallad en aktivator, binds till enzymet och orsakar en konformationsändring som gör att enzyms aktiva plats blir tillgänglig för substratet. I andra fall kan enzymaktivering ske genom att en inhibitor tas bort från enzyms aktiva plats, eller genom att enzymet modifieras genom en kemisk reaktion.

Exempel på mekanismer för enzymaktivering inkluderar allosterisk regulering, där bindningen av en molekyl till en allostersk plats på enzymet orsakar en konformationsändring som påverkar aktiva platsen, och covalent modifiering, där en grupp kovalent binder till enzyms aktiva plats och förändrar dess egenskaper.

I medicinsk kontext kan enzymaktivering ha betydelse när det gäller att behandla sjukdomar genom att påverka enzymaktiviteten i kroppen. Exempelvis kan enzymaktiverande läkemedel användas för att behandla vissa typer av cancer, där aktivering av specifika enzymer hjälper till att bromsa celltillväxten eller inducerar apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedelsresistens hos cancer eller tumör innebär att cancerceller blir mindre känsliga för behandling med läkemedel som tidigare fungerat. Detta kan inträffa på grund av genetiska mutationer eller andra mekanismer i cancercellerna, vilket gör att de inte längre svarar på läkemedlet som förväntat.

Det finns olika typer av läkemedelsresistens hos tumörer, beroende på vilken typ av behandling som används. Till exempel kan resistens mot kemoterapi orsakas av en ökad förmåga hos cancercellerna att reparera skada på DNA eller att pumpa ut läkemedlet från cellen. Resistens mot målriktad terapi, som monoklonala antikroppar eller tyrosinkinashämmare, kan bero på mutationer i de molekyler som behandlingen riktar in sig på.

Läkemedelsresistens hos tumörer är en utmaning inom cancerbehandling och forskning kring hur man kan förhindra eller överbrygga resistens är därför ett viktigt område.

NAD+ ADP-ribosyltransferase är ett enzym som katalyserar överföringen av en ADP-ribosgrupp från molekylen NAD+ (nikotinamidadenindinukleotid) till ett proteinmottagare. Detta process kallas ADP-ribosylering och är en posttranslatorisk modifikation som kan påverka proteinet på olika sätt, såsom förändringar i dess funktion, lokalisation eller interaktion med andra molekyler. NAD+ ADP-ribosyltransferas har visat sig spela en viktig roll i flera cellulära processer, inklusive DNA-skador och reparation, celldöd, inflammation och åldrande.

"Translokation, genetisk" refererer til en type genetisk mutation hvor der forekommer en overførsel eller udveksling af store dele (eller hele) af en kromosom med en anden. Denne proces kan resultere i to typer translokationer:

1. Reciprok translokation: Her sker der en ømsesidig udveksling af genetisk materiale mellem to forskellige kromosomer. Det vil sige, at et bestemt segment fra én kromosom byttes ud med et segment fra en anden kromosom.
2. Robertsoniansk translokation: Her fusionerer to akrocentriske kromosomer (kromosomer med korte arme) ved deres centromere, hvilket resulterer i en større kromosom og et mindre antal kromosomer i alt.

Translokationer kan være konsekvensen af fejl under celledeling eller udvikle sig som følge af skade på DNA-molekylet, for eksempel ved eksponering for ioniserende stråling eller kemiske stoffer. Nogle translokationer kan være asymptomatiske og ikke have nogen negativ effekt, mens andre kan føre til genetiske sygdomme, udviklingsforstyrrelser eller cancer.

Sulfonamider är en grupp av syntetiska antibiotika som verkar bakteriostatiskt, det vill säga de hämmar bakteriers tillväxt och förökning. De gör detta genom att hindra bakteriens förmåga att producera den essentiella aminosyran folsyra, vilket leder till att bakterien inte kan växa eller föröka sig.

Sulfonamiderna är effektiva mot en mängd olika bakterier, inklusive stafylokocker, streptokocker och E. coli. De används vanligen för att behandla olika typer av infektioner, till exempel urinvägsinfektioner, hudinfektioner och öroninfektioner.

Sulfonamiderna är i allmänhet väl tolererade, men kan i sällsynta fall orsaka allvarliga biverkningar som blodbrist, lever- eller njurskada. De bör inte användas hos gravida kvinnor under det första trimesteret på grund av risk för missbildningar hos fostret.

'Uppreglering' är ett medicinskt begrepp som refererar till en process där nivåerna eller aktiviteten hos en viss molekyl, cell, vävnad eller funktion ökar i kroppen. Det kan ske naturligt eller orsakas av läkemedel eller andra behandlingsformer. Uppreglering kan ske på olika nivåer, inklusive genetisk (överaktivering av en gen), proteinsnivå (ökad produktion av ett protein) eller signalsubstansnivå (förhöjd aktivitet hos en signalsubstans). Det kan vara en önskvärd effekt vid behandling av vissa sjukdomar, men i andra fall kan det leda till negativa konsekvenser och biverkningar.

"Bärarproteiner", eller "transportproteiner", är proteiner som binder till och transporterar specifika molekyler, såsom hormoner, vitaminer, lipider och joner, genom cellmembranet eller inom cellen. De hjälper till att reglera cellytans homeostas och kommunikation mellan olika celler. Exempel på bärarproteiner inkluderar hemoglobin, som transporterar syre i blodet, och LDL-cholesterol, som transporterar kolesterol i blodet.

Molekylsekvensdata (molecular sequencing data) refererer til de resultater som bliver genereret når man secvenserer DNA, RNA eller proteiner i molekylærbiologien. Det innebærer typisk en række af nukleotider (i DNA- og RNA-sekvensering) eller aminosyrer (i proteinsekvensering), der repræsenterer den specifikke sekvens af gener, genetiske varianter eller andre molekyler i et biologisk prøve.

DNA-sekvensdata kan f.eks. anvendes til at identificere genetiske varianter, undersøge evolutionæ forhold og designe PCR-primerer. RNA-sekvensdata kan bruges til at studere genudtryk, splicevarianter og andre transkriptionelle reguleringsmekanismer. Proteinsekvensdata er vigtige for at forstå proteinstruktur, funktion og interaktioner.

Molekylsekvensdata kan genereres ved hjælp af forskellige metoder, herunder Sanger-sekvensering, pyrosekvensering (454), ion torrent-teknikker, single molecule real-time (SMRT) sekvensering og nanopore-sekvensering. Hver metode har sine styrker og svagheder, og valget af metode afhænger ofte af forskningens specifikke behov og ønskede udbytte.

Cysteine protease inhibitors are substances that inhibit or reduce the activity of cysteine proteases, which are enzymes that break down proteins in the body. Cysteine proteases play important roles in various physiological processes, including inflammation, immune response, and programmed cell death (apoptosis). However, unregulated or excessive activity of these enzymes can contribute to the development of various diseases, such as cancer, arthritis, and neurodegenerative disorders.

Cysteine protease inhibitors work by binding to the active site of cysteine proteases and preventing them from interacting with their substrates or targets. These inhibitors can be synthetic compounds or natural products derived from plants, animals, or microorganisms. Some examples of cysteine protease inhibitors include E-64, leupeptin, and epigallocatechin gallate (EGCG).

In medicine, cysteine protease inhibitors have been studied as potential therapeutic agents for various diseases. For example, some inhibitors have shown promise in reducing inflammation and joint damage in animal models of arthritis, while others have shown anti-cancer effects by inhibiting the activity of cancer-associated cysteine proteases. However, more research is needed to determine the safety and efficacy of these inhibitors as drugs for human use.

Protonpumphinderare, eller protonkogener, är en grupp av läkemedel som används för att behandla magreflux och andra tillstånd där magsyraöverproduktion förekommer. Dessa läkemedel fungerar genom att blockera den sista steget i magsyrsekretionens process, vilket sker i magcellernas protonpumpar.

Protonpumpar är proteinkomplex som transporterar protoner (H+) från cytoplasman till maglumen, vilket skapar ett lågt pH-värde och möjliggör en effektiv nedbrytning av föda. Genom att blockera denna transportprocess kan protonpumphinderare minska magsyrasekretionen och därmed lindra symtom som magont, illamående och brännande smärta i mage eller matstrupen.

Exempel på vanligt använda protonpumphinderare inkluderar omeprazol, lansoprazol, pantoprazol och esomeprazol. Dessa läkemedel tas oftast en gång per dag och är mycket effektiva i behandlingen av magreflux och andra tillstånd där magsyrasekretion måste reduceras.

Kaspas-8, eller Caspase-8, är ett enzym som tillhör en grupp av proteiner som kallas caspaser. Dessa enzym är involverade i apoptos, det programmerade cellsdödet. Kaspas-8 aktiveras vid celldöd och sätter igång en kedjareaktion där andra caspaser aktiveras och bryter ner proteiner i cellen, vilket leder till celldöd. Dessutom har Kaspas-8 visat sig ha en roll i inflammation och immunförsvar.

Transkriptionsfaktorer är proteiner som binder till DNA-sekvenser och hjälper till att initiera transkriptionen av gener till mRNA. De aktiverar eller stänger av genuttryck genom att interagera med cis-regulatoriska element i promotorregionerna eller enhancerregionerna av gener. Transkriptionsfaktorer kan också hjälpa till att koordinera och integrera signaler från olika cellulära signaltransduktionsvägar för att kontrollera genuttrycket i olika typer av celler under olika fysiologiska eller patologiska tillstånd.

Jurkat-celler är en typ av immortaliserade T-lymfocytceller som isolerades från en patient med T-cellsleukemi på 1970-talet. Dessa celler används ofta inom forskning, särskilt för att studera signaltransduktion och apoptos (programmerad celldöd) i T-celler. Jurkat-celler är ett exempel på en cancercellslinje som har använts för att undersöka cellulära processer inom både cancer- och immunologisk forskning.

MITOKONDRIEMEMEMBRANER: Mitokondrier är cellers kraftverk och innehåller två membran som har viktiga funktioner för celldrift. Det yttre mitokondriemembranet är ett relativt tunt, semipermeabelt lipidbilaga som tillåter små molekyler att diffundera fritt. Det inre mitokondriemembranet är en mycket mer selektiv barriär med ett stort antal proteiner ingraverade i det, och det är här där elektrontransportkedjan och oxidativ fosforylering sker, vilket genererar ATP som cellen använder för energi. Mitokondriens inre membran har många veck eller plikor, kallade kristae, som ökar ytan där dessa processer kan äga rum. De två mitokondriemembranerna är också involverade i andra celldefinitionsprocesser, såsom apoptos (programmerad celldöd) och calciumreglering.

"Genetically modified mice" refer to mice that have undergone genetic modification, which is the process of altering the DNA or genes of an organism to produce a desired trait. This is typically achieved through the use of recombinant DNA technology, where specific genes are inserted, deleted, or altered in the mouse genome. The resulting mice can serve as important models for studying human diseases and testing new therapies.

There are several methods used to create genetically modified mice, including:

1. Pronuclear injection: This involves injecting DNA containing the desired gene directly into the pronucleus of a fertilized egg. The egg is then transferred into a surrogate mother, and the resulting offspring will carry the altered gene in all their cells.
2. Embryonic stem cell manipulation: In this method, embryonic stem cells are genetically modified in vitro, and these cells are later introduced into an early-stage embryo. The modified embryonic stem cells contribute to the germ line of the resulting chimeric mouse, allowing for the transmission of the altered gene to its offspring.
3. CRISPR/Cas9 system: This is a more recent and efficient method for generating genetically modified mice. It uses a targeted DNA-cutting enzyme (Cas9) guided by a small RNA molecule (CRISPR RNA) to introduce specific modifications into the mouse genome.

Genetically modified mice are widely used in biomedical research to study various aspects of human diseases, such as cancer, diabetes, neurodegenerative disorders, and immunological conditions. They provide valuable insights into disease mechanisms and potential therapeutic targets, contributing significantly to our understanding and treatment of numerous medical conditions.

DNA-bindande proteiner är proteiner som har förmågan att binda sig till DNA. Dessa proteiner spelar en viktig roll inom cellens regulatoriska processer, såsom genuttryck och replikation. De kan vara strukturella proteiner som hjälper till att organisera DNA:t i kromosomer eller regulativa proteiner, som transkriptionsfaktorer, som binder till specifika sekvenser av DNA och påverkar genuttrycket. DNA-bindande proteiner innehåller ofta strukturella domäner, såsom zinkfingerdomäner eller helix-loop-helix-domäner, som är involverade i DNA-bindningen.

'Reglering av genuttryck' (engelska: gene regulation) refererar till de mekanismer och processer som kontrollerar aktiviteten hos gener, det vill säga när och i vilken omfattning gener ska transkriberas till mRNA och översättas till protein. Detta är en central aspekt av genetisk kontroll och påverkar alla cellulära processer, inklusive celldifferentiering, cellcykelkontroll, apoptos och respons på miljöförändringar.

Regleringen av genuttryck sker på flera olika sätt, både vid transkriptionsnivån (där DNA transkriberas till mRNA) och translationsnivån (där mRNA översätts till protein). Några exempel på mekanismer som kan ingå i regleringen av genuttryck inkluderar:

* Transkriptionsfaktorer: Proteiner som binder till DNA-sekvenser upstream av gener och påverkar initieringen av transkriptionen. De kan aktivera eller inhibera transkriptionen beroende på deras bindningspreferens till DNA.
* Epigenetiska modifieringar: Förändringar i DNA-metylering, histonmodifiering och nukleosomposition som påverkar tillgängligheten av DNA för transkriptionsfaktorer och därmed reglerar genuttrycket.
* MikRNA: Små icke-kodande RNA-molekyler som binder till komplementära sekvenser i mRNA och påverkar stabiliteten eller translationskapaciteten hos dessa molekyler.
* Posttranskriptionella modifieringar: Förändringar av mRNA efter transkriptionen, inklusive 5'-capping, polyadenylering och splicing, som kan påverka stabiliteten, lokaliseringsmönstret eller translationskapaciteten hos mRNA.
* Posttranslationella modifieringar: Förändringar av proteiner efter translationen, inklusive fosforylering, acetylering och ubiquitinering, som kan påverka stabiliteten, aktiviteten eller interaktionsmönstret hos proteiner.

Genom att integrera information från dessa olika regulatoriska nivåer kan celler koordinera genuttrycket och svara på förändringar i intra- och extracellulära signaler. Dessa mekanismer är viktiga för cellulär differentiering, homeostas och patologi.

I'm sorry for the confusion, but "cell gifter" and "natural medicine" are not medical terms that are widely recognized or have a specific definition in the field of medicine. It is important to use precise and established medical terminology when discussing medical topics.

If you are referring to "cellular gift," it is a term used in regenerative medicine to describe the process of transferring healthy cells from one person to another to replace damaged or diseased cells. This can be done through various methods, such as stem cell transplantation or tissue grafting.

On the other hand, "natural medicine" refers to medical treatments and practices that use natural remedies, such as herbs, plants, and other natural substances, to prevent, diagnose, and treat various health conditions. However, it is important to note that not all natural remedies are safe or effective, and they should be used with caution and under the guidance of a healthcare professional.

Cell proliferation refers to the process by which cells divide and increase in number. In medicine, cell proliferation is a fundamental biological process that is tightly regulated in the body. However, uncontrolled cell proliferation can lead to the development of various diseases, including cancer. Therefore, understanding the mechanisms that regulate cell proliferation is crucial for developing effective treatments for these conditions.

The process of cell proliferation involves several stages, including:

1. Cell growth and preparation for division (G1 phase)
2. DNA replication (S phase)
3. Preparation for cell division (G2 phase)
4. Cell division (M phase), which includes mitosis (nuclear division) and cytokinesis (cytoplasmic division)

These stages are tightly regulated by various intracellular signaling pathways, as well as external factors such as growth factors and hormones. Dysregulation of these pathways can lead to abnormal cell proliferation and the development of diseases such as cancer.

In summary, cell proliferation is a critical biological process that is tightly regulated in the body. Understanding the mechanisms that control cell proliferation is essential for developing effective treatments for various medical conditions, including cancer.

The cell cycle is the process by which a cell grows, replicates its DNA, and divides into two daughter cells. It consists of four distinct phases: G1 phase, S phase, G2 phase, and M phase.

* G1 phase: This is the first gap phase, where the cell grows in size and synthesizes mRNA and proteins needed for DNA replication.
* S phase: This is the synthesis phase, where the cell replicates its DNA to ensure that each daughter cell will have a complete set of chromosomes.
* G2 phase: This is the second gap phase, where the cell continues to grow and prepares for division by checking for any errors in the DNA and producing more proteins and organelles needed for mitosis.
* M phase: This is the mitosis phase, where the cell divides into two daughter cells through a process called cytokinesis. M phase is further divided into prophase, prometaphase, metaphase, anaphase, and telophase, which are the stages of mitosis.

The cell cycle is regulated by various checkpoints that ensure the accurate replication and segregation of DNA, as well as the proper division of the cytoplasm. If any errors are detected during the cell cycle, the cell may undergo apoptosis or programmed cell death to prevent the propagation of abnormal cells.

Proteinbindning (ibland även kallat proteininteraktion) refererar till den process där ett protein binder sig till ett annat molekylärt ämne, exempelvis en liten organisk molekyl, ett metalljon, ett DNA- eller RNA-molekyl, eller till ett annat protein. Proteinbindningar är mycket viktiga inom cellbiologi och medicinen, eftersom de ligger till grund för många olika biokemiska processer i kroppen.

Exempel på olika typer av proteinbindningar inkluderar:

* Enzym-substratbindningar, där ett enzym binder till sitt substrat för att katalysera en kemisk reaktion.
* Receptor-ligandbindningar, där en receptor binder till en ligand (exempelvis ett hormon eller en neurotransmittor) för att aktiveras och utlösa en cellsignal.
* Protein-DNA/RNA-bindningar, där proteiner binder till DNA eller RNA-molekyler för att reglera genuttrycket eller för att delta i DNA-replikation eller -reparation.
* Protein-proteinbindningar, där två eller fler proteiner interagerar med varandra för att bilda komplexa eller för att reglera varandras aktivitet.

Proteinbindningar kan styras av en mängd olika faktorer, inklusive den tresdimensionella strukturen hos de involverade molekylerna, deras elektriska laddningar och hydrofila/hydrofoba egenskaper. Många proteinbindningar kan också moduleras av läkemedel eller andra exogena ämnen, vilket gör att de är viktiga mål för farmakologisk intervention.

Piperaziner är en grupp av organiska föreningar som innehåller en piperazinring, ett heterocykliskt komplex med två kolatomar och två kväveatomer i en sluten ringstruktur. Piperazin är en basisk förening och kan agera som en protonacceptor.

Inom medicinen används piperaziner ofta som en del av strukturen hos läkemedel, där de kan fungera som en del av en receptorbindningsplats eller på annat sätt påverka farmakologisk aktivitet. Exempel på läkemedel som innehåller piperazinringar är antihistaminet cyproheptadin, neuroleptika som flufenazin och muskelrelaxanten pipecuronium.

Det är värt att notera att piperaziner också kan användas inom kemisk industri för att syntetisera andra kemikalier och läkemedel.

Staurosporin är ett alkaloidderivat som isolerats från bakterien Streptomyces staurosporeus. Det är en mycket potent inhibitor av flera typer av kinaser, inklusive protein kinaser och tyrosinkinaser. Staurosporin har använts i forskning som ett verktyg för att undersöka signaltransduktionsvägar och cellulär differentiering, men på grund av sin låga specificitet och höga toxicitet har den inte blivit en kliniskt användbar läkemedel.

Mitocondriellt membranpotential (MMP) är ett elektrokemiskt potentialskillnad över mitokondriens inre membran. Det uppstår på grund av en ojämn fördelning av joner, främst hydrogen- och kalciumjoner, över membranet. MMP är ett viktigt mått på mitokondriernas funktion och hälsa, eftersom det ger information om den aktuella nivån av cellandningen (oxidativ fosforylering) och ATP-syntes.

Under normala förhållanden är MMP negativt, vilket innebär att membranet har en högre koncentration av negativa joner än den omgivande cytoplasman. Denna skillnad skapar ett elektriskt potential som driver protoner (H+) genom ATP-syntasen, vilket leder till produktion av ATP, det viktigaste energibäraren i cellen.

Vid störningar i mitokondriella funktioner eller under stressförhållanden kan MMP minska eller till och med inväxlas, vilket kan leda till ett stopp av ATP-syntesen och cellskada. Därför är det viktigt att kunna mäta MMP för att övervaka mitokondriell funktion och hälsa i forskning och kliniska sammanhang.

'Fosforylering' er en biokjemisk prosess hvor et fosfatgruppe (PO4-) blir lagt til ein molekyll, ofte ein protein eller en enzym. Dette skjer når ATP (Adenosintrifosfat) deler seg i ADP (Adenosindifosfat) og frigir ein energirik fosfatgruppe som kan bli lagt til et anna molekyll for å endre dets egenskaper eller aktivere det. Fosforylering er en viktig reguleringsmekanisme innenfor cellegjenforening og signalveiledning i levande organismer.

'Diffus stora cellstams cells lymfom' (DLBCL) är en typ av non-Hodgkins lymfom, vilket är en form av cancer som drabbar vissa typer av vita blodkroppar benämnas lymfocyter. DLBCL kännetecknas av att den uppstår i B-lymfocyterna och att tumörcellerna är stora, snabbt växande och vanligtvis samlas i en diffus (utbredd) mönster i lymfknutorna eller andra lymfatiska vävnader.

DLBCL är den vanligaste typen av non-Hodgkins lymfom och kan drabba personer av alla åldrar, men den är vanligare hos äldre vuxna. Symptomen på DLBCL kan inkludera smärtfria knutor eller inflammation i halsen, underarmarna, buken eller lymfkörtlarna i groppen, trötthet, feber, nattsvettningar och viktminskning.

DLBCL behandlas vanligtvis med kemoterapi, ofta i kombination med immunterapi, monoklonala antikroppar eller strålbehandling beroende på sjukdomens omfattning och patientens allmänt tillstånd. Prognosen för DLBCL varierar stort, men många patienter kan behandlas framgångsrikt med modern medicin.

"C57BL mice" är en specifik stam av möss som används i biomedicinsk forskning. Denna musstam är inavlad och har en homogen genetisk bakgrund, vilket gör dem till ett värdefullt verktyg för att studera genetiska faktorers roll i olika sjukdomar och biologiska processer.

C57BL musen är känd för sin robusta hälsa, lång livslängd och god fertilitet, vilket gör den till en populär stam att använda i forskning. Den har också visat sig vara sårbar för vissa sjukdomar, som exempelvis diabetes och katarakter, vilket gör den till ett användbart djurmodell för att studera dessa tillstånd.

Det finns flera understammar av C57BL musen, såsom C57BL/6 och C57BL/10, som skiljer sig något från varandra i genetisk makeup och fenotypiska egenskaper. Dessa understammar används ofta för att undersöka specifika frågeställningar inom forskningen.

B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, which are a type of white blood cell that is part of the immune system. In B-cell leukemia, the bone marrow produces abnormal B-lymphocytes that do not mature properly and accumulate in the bloodstream. These abnormal cells can crowd out healthy cells, leading to infection, anemia, and other symptoms.

There are several types of B-cell leukemia, including:

1. Chronic lymphocytic leukemia (CLL): This is a slow-growing type of leukemia that mainly affects older adults. It causes a gradual increase in the number of abnormal B-lymphocytes in the bloodstream.
2. Acute lymphoblastic leukemia (ALL): This is a fast-growing type of leukemia that can affect both children and adults. It causes a rapid increase in the number of immature B-lymphocytes, or lymphoblasts, in the bloodstream.
3. B-cell prolymphocytic leukemia (B-PLL): This is a rare and aggressive type of leukemia that affects mature B-lymphocytes. It mainly affects older adults.
4. Burkitt lymphoma/leukemia: This is a fast-growing type of B-cell leukemia that can affect both children and adults. It often involves the central nervous system and can cause tumors to form in various parts of the body.

The symptoms of B-cell leukemia can vary depending on the type and stage of the disease, but may include fatigue, frequent infections, easy bruising or bleeding, swollen lymph nodes, and weight loss. Treatment options for B-cell leukemia may include chemotherapy, radiation therapy, stem cell transplantation, targeted therapy, or immunotherapy.

NF-κB (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en central roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykelkontroll. Det finns i olika former, men de två vanligaste formererna är p50/p105 (NF-κB1) och p52/p100 (NF-κB2). I vila befinner sig NF-κB som en inaktiv komplex i cytoplasman, bunden till en inhibitorprotein kallad IkB. När cellen aktiveras av olika signaler, exempelvis cytokiner, bakterieprodukter eller stress, får IkB en signalserie som leder till att den degraderas, vilket frigör NF-κB att transporteras in i cellkärnan där det kan binda till DNA och påverka transkriptionen av målgener.

Small interfering RNA (siRNA) är en typ av RNA-molekyler som består av 20-25 nukleotider. De bildas genom en process som kallas RNAi (RNA-interference), där dubbelsträngat RNA (dsRNA) klipps itu till små, enkelsträngade fragment av siRNA av ett enzym kallat Dicer.

siRNA binder till ett protein komplex som kallas RISC (RNA-induced silencing complex), vilket leder till att den komplementära delen av siRNA-molekylen hybridiserar med mRNA i cellen. Detta resulterar i enzymatisk nedbrytning av mRNA, vilket stoppar translationen och produktionen av det proteinet som kodas för av mRNA.

siRNA används ofta som ett forskningsverktyg för att studera genfunktioner genom att blockera specifika gener i celler eller djurmodeller. Dessutom har siRNA potentialen att utvecklas till terapeutiska behandlingar för olika sjukdomar, inklusive cancer och virussjukdomar.

"Genomfördelning av gener" är ett begrepp inom genetiken som refererar till processen där gener från två föräldrar överförs och blandas till deras avkomma under den biologiska fortplantningen. Varje individ har en unik kombination av gener, som de har fått från sina föräldrar genom att ärva en halv mängd gener från var och en av dem. Denna process innebär att genfrekvenserna i populationen förändras över generationer, vilket kan leda till en ökad mångfald eller en minskad mångfald av genetisk information beroende på olika faktorer som naturligt urval och genetisk drift.

Under den genetiska omfördelningen sker en slumpmässig kombination av gener från varje förälder, vilket kan resultera i en stor variation i de genetiska egenskaperna hos avkomman. Detta är en naturlig process som bidrar till den biologiska mångfalden och evolutionen inom arter.

I vissa fall kan genetisk manipulation eller tekniker som in vitro-fertilisering och gentekniska metoder påverka denna process genom att direkt införa specifika gener i ett individuellt genomi, vilket kan leda till en förändring av de vanliga mönstren hos genfördelningen.

B-lymfocyter, också kända som B-celler, är en typ av vita blodkroppar som är en del av det adaptiva immunförsvaret hos däggdjur. Deras främsta funktion är att producera antikroppar, även kallade immunglobuliner, som hjälper till att bekämpa infektioner orsakade av främmande patogener, såsom bakterier och virus. När B-lymfocyterna aktiveras genom kontakt med ett specifikt antigen, ombildas de till plasmacyter som producerar och sekreterar stora mängder av specifika antikroppar för att neutralisera eller eliminera patogenen. B-lymfocyterna utvecklas i benmärgen och kan hittas i lymfknutor, milt, tunntarm och andra lymfatiska vävnader.

Fas Ligand (FasL) är ett protein som binder till Fas-receptorn (CD95) och aktiverar apoptos, eller programmerad celldöd. Detta system är en naturlig mekanism för att eliminera skadade eller överflödiga celler, men det kan också spela en roll i immunförsvaret genom att döda infekterade eller cancerceller. FasL-proteinet uttrycks ofta på ytan av aktiverade T-celler och andra immunceller.

Den omvända transkriptaspolymeraskedjereaktionen (RT-PCR) är en laboratorieteknik som används för att kopiera RNA till komplementär DNA (cDNA). Denna metod bygger på två olika enzymatiska reaktioner: transkription och PCR.

Transkriptionen är en process där en specifik typ av enzym, kallad revers transkriptas, används för att konvertera RNA till komplementärt DNA. Detta sker genom att revers transkriptasen läser av sekvensen i RNA-molekylen och bygger upp en komplementär DNA-sträng.

PCR (polymeraskedjereaktion) är en metod för att amplifiera specifika DNA-sekvenser genom att kopiera dem upprepade gånger med hjälp av enzym, temperaturcykling och specifika primare. I RT-PCR används den cDNA som skapats under transkriptionen som matris för PCR-reaktionen.

RT-PCR är en känslig metod som ofta används inom molekylärbiologi och medicinsk forskning för att detektera och kvantifiera specifika RNA-molekyler i ett prov, till exempel virus-RNA eller cellulärt RNA.

Hela-celler, även kända som HeLa-celler, är en immortaliserad celllinje som isolerades från ett cancerpatient som led av cervixcancer. Patienten hette Henrietta Lacks och hennes celler togs utan hennes vetskap eller samtycke under en operation 1951.

HeLa-cellerna är speciella eftersom de är "immortala", vilket betyder att de kan dela sig oändligt i laboratoriemiljö och fortsätta växa och reproduceras under lång tid. Detta gör dem till en mycket användbar resurs inom biomedicinsk forskning, eftersom de kan användas för att studera cellbiologi, genetik, cancer, virusinfektioner och andra sjukdomar.

HeLa-cellerna var den första mänskliga celllinjen som lyckades kultivera i laboratoriet och har sedan dess använts i tusentals forskningsstudier världen över. De har bidragit till ett stort antal vetenskapliga framsteg, inklusive utvecklingen av poliovaccinet, upptäckten av telomeraser och studiet av cellcykeln.

Emellertid har användningen av HeLa-celler också varit kontroversiell på grund av etiska frågor kring patientens samtycke och efterlevande familjs rättigheter till hennes genetiska information.

Ki-67 är ett antigen som förekommer i cellkärnan hos prolifererande celler, det vill säga celler som delar sig och växer. Det används som en markör för celldelning och kan hittas i alla aktiva delningsfaserna under celldelningen (G1, S, G2 och M-fasen).

Ki-67-antigenet är ett proteinkomplex som består av flera olika underenheter. Det förekommer inte alls eller i mycket liten mängd i cellkärnan hos vilaande celler (i G0-fasen). Därför används det ofta som en indikator för celldelning och tillväxt i forskning och klinisk diagnostik, särskilt inom patologin.

I kliniska sammanhang kan immunhistokemisk färgning med antiboder mot Ki-67 användas för att bedöma proliferationsaktiviteten i olika typer av tumörer, vilket kan vara viktigt för att fastställa prognos och välja behandlingsmetoder.

"Bassekvens" er en medisinsk betegnelse for en abnorm, gentagen sekvens eller mønster i et individ's DNA-sekvens. Disse baseparsekvenser består typisk av fire nukleotider: adenin (A), timin (T), guanin (G) og cytosin (C). En bassekvens kan være arvelig eller opstå som en mutation under individets liv.

En abnormal bassekvens kan føre til genetiske sygdomme, fejlutviklinger eller forhøjet risiko for bestemte sykdommer. For eksempel kan en bassekvens, der koder for en defekt protein, føre til en arvelig sykdom som cystisk fibrose eller muskeldystrofi.

Det er viktig å understreke at en abnormal bassekvens ikke alltid vil resultere i en sykdom eller fejlutvikling. I mange tilfeller kan individet være asymptomatisk og leve et normalt liv.

Enzyminhibitorer, också kända som enzymhämmare, är molekyler som binder till enzym och minskar dess aktivitet. Denna bindning kan vara reversibel eller irreversibel och påverkar ofta den katalytiska funktionen hos enzymet genom att förhindra substratets bindning till aktivt centrum eller att störa den kemiska reaktionen som sker inne i enzymet. Enzyminhibitorer kan vara naturligt förekommande, till exempel i vissa giftiga substanser, eller syntetiskt framställda, och används ofta inom medicinen för att behandla olika sjukdomar.

"Benzopyranner" är ett samlingsnamn för olika kemiska föreningar som har en benzofenring fused med en pyranring. Det finns flera undergrupper till benzopyranner, beroende på var de två ringarna är fused. Några exempel är:

* Chromener: 1-benzopyran eller 2H-1-benzopyran
* Isochromener: 2-benzopyran eller 4H-3-benzopyran
* Coumariner: 2H-1-benzopyran-2-on eller 1,2-bensopyron
* Chromaner: 4H-1-benzopyran eller 2,3-dihydrochromen
* Isochromaner: 4H-3-benzopyran eller 1,2-dihydroisochromen

Benspyrander förekommer naturligt i växter och har en rad medicinska egenskaper. Exempelvis har coumariner blödningshämmande effekter och används inom farmaci, medan andra benspyrander kan ha antiinflammatoriska, antibakteriella eller antioxidativa effekter.

Inhibitors of apoptosis proteins (IAPs) are a group of cellular proteins that play a crucial role in regulating programmed cell death, also known as apoptosis. These proteins function by binding to and inhibiting the activity of caspases, which are enzymes that drive the execution phase of apoptosis.

IAPs contain one or more baculoviral IAP repeat (BIR) domains, which are responsible for their caspase-binding and inhibitory activities. Some IAPs also possess additional functional domains, such as RING fingers, that can mediate protein-protein interactions and contribute to their regulatory functions.

By inhibiting caspases and preventing apoptosis, IAPs help maintain cell survival and tissue homeostasis under normal physiological conditions. However, dysregulation of IAPs has been implicated in various pathological processes, including cancer, neurodegenerative diseases, and autoimmune disorders. Therefore, targeting IAPs has emerged as a promising strategy for the development of novel therapeutic approaches in these areas.

"Autofagi" er ein biologisk prosess hvor eget cellmaterial blir brutt ned og fordelt til ny bruk. Dette skjer som en reaksjon på cellestress, slik som nedsatt energileveranse eller skade på cellen. Autofagi-prosessen involverer dannelse av dobbeltskalvete vesikler, autofagosomer, som omgir og transporterer dele av cellmaterialet til lysosomene, organeller som inneholder enzymer som bryter ned andre strukturer. I lysosomen blir cellmaterialet brutt ned til simple building blocks som kan brukes igjen i cellemetabolismen. Autofagi er viktig for normalcellevelføring og er involvert i regulering av cellers livssyklus, inkludert celldeling og celldød. Storeskader eller feilfunksjoner i autofagiprocessen kan være involvert i ulike sykdommer, slik som neurodegenerative lidelser, kreft og infeksjonssjukdomer.

I en medicinsk kontext refererer tidsfaktorer ofte til forhold der har med tiden at gøre, når det kommer til sygdomme, behandlinger eller sundhedsforhold. Det kan eksempelvis være:

1. Akutte vs. kroniske tilstande: Hvor akutte tilstande kræver øjeblikkelig medicinsk indgriben, kan kroniske tilstande udvikle sig over en længere periode.
2. Tidspunktet for diagnose og behandling: Hvor hurtigt en sygdom identificeres og behandles, kan have væsentlig indvirkning på prognosen.
3. Forløb og progression af en sygdom: Hvor lang tid en sygdom tager at udvikle sig eller forværres, kan have indvirkning på valget af behandling og dens effektivitet.
4. Tidligere eksponeringer eller længerevarende sundhedsproblemer: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til tidligere eksponeringer for miljøfaktorer, infektioner eller livsstilsvalg, der kan have indvirkning på senere helbredsudvikling.
5. Alder: Alderen kan have indvirkning på risikoen for visse sygdomme, svarende til at visse sygdomme er mere almindelige hos ældre end yngre mennesker.
6. Længerevarende virkninger af behandling: Tidsfaktoren spiller også en rolle i forhold til mulige bivirkninger eller komplikationer, der kan opstå som følge af længerevarende medicinske behandlinger.

I alle disse tilfælde er tidsfaktoren en vigtig overvejelse i forbindelse med forebyggelse, diagnostisk og terapeutisk beslutningstagen.

En dos-respons kurva är en grafisk representation av hur effekten av ett läkemedel varierar beroende på dosen. Kurvan visar den önskvärda effekten som ökar med ökande dos, tills en toppnivå nås där ytterligare ökning av dosen inte ger någon extra effekt. Vid högre doser kan läkemedlet bli skadligt och orsaka biverkningar, vilket resulterar i att kurvan börjar dalande.

Den optimala dosen av ett läkemedel är ofta den lägsta effektiva dosen som ger önskad terapeutisk effekt med minsta möjliga risk för biverkningar. Dos-respons kurvor används ofta vid utformning och planering av kliniska prövningar för att fastställa läkemedels säkerhet, effektivitet och optimal dosering.

Tumörmarkörer är substance som kan användas för att hjälpa till att diagnosticera, behandla eller övervaka cancer. Biologiska tumörmarkörer är substance som produceras av cancerceller själva eller av kroppen i respons på cancercellerna. De kan mätas i blod, urin, vävnad eller andra kroppsfluidor. Exempel på biologiska tumörmarkörer inkluderar proteiner, hormoner, virus och DNA-sekvenser. Vissa tumörmarkörer är specifika för en viss typ av cancer medan andra kan påträffas i flera olika sorters cancer. Nivåerna av tumörmarkörer kan variera beroende på cancertyp, stadiet och graden av cancern, samt patientens ålder, kön och hälsostatus.

"c-Myc" er ein protoonkogent protein som regulerer celles growth, differentiering, and apoptosis. Det er kodet av c-MYC-genet, et av de mest studierte onkogenene. Overaktivitet eller overekspressjon av c-Myc-proteinet kan føre til u kontrollert celldeling og kreftutvikling. Dette skjer ofte som en konsekvens av genetiske endringer, slik som transloaksjoner eller amplifikasjoner, i hematopoetiske og solidcancer. c-Myc-proteinet fungerer som en transkripsjonsfaktor og interagerer med andre proteiner for å regulere uttrykkiet av tallrike gener involvert i celles vekst og deling. Dessutom kan overaktivitet av c-Myc føre til økt angiogennese, invasivt vokst og resistans mot kreftbehandling.

Chronic B-cell leukemia is a type of cancer that affects the B-lymphocytes, which are a type of white blood cell that plays a crucial role in the immune system. In chronic B-cell leukemia, the bone marrow produces an excessive number of abnormal B-lymphocytes that accumulate in the blood, bone marrow, and other organs. These abnormal cells do not function properly and can crowd out healthy cells, leading to infection, anemia, and other complications.

Chronic B-cell leukemia is typically a slow-growing cancer, meaning that it may take years for the disease to progress and cause significant symptoms. The most common types of chronic B-cell leukemia are chronic lymphocytic leukemia (CLL) and chronic myeloid leukemia (CML). While both types affect B-lymphocytes, they differ in their specific characteristics and treatment approaches.

Symptoms of chronic B-cell leukemia may include fatigue, weight loss, frequent infections, swollen lymph nodes, and a feeling of fullness in the abdomen due to an enlarged spleen. Diagnosis typically involves blood tests, bone marrow aspiration and biopsy, and imaging studies. Treatment options may include watchful waiting, chemotherapy, targeted therapy, immunotherapy, and stem cell transplantation, depending on the stage and progression of the disease.

En aminosyrasekvens är en rad av sammanfogade aminosyror som bildar ett protein. Varje protein har sin unika aminosyrasekvens, som bestäms av genetisk information i DNA-molekylen. Den genetiska koden specificerar exakt vilka aminosyror som ska ingå i sekvensen och i vilken ordning de ska vara placerade.

Aminosyrorna i en sekvens är sammanbundna med peptidbindningar, vilket bildar en polymer som kallas ett peptid. När antalet aminosyror i en peptid överstiger cirka 50-100 talar man istället om ett protein.

Aminosyrasekvensen innehåller information om proteinet och dess funktion, eftersom den bestämmer proteins tertiärstruktur (hur aminosyrorna är hopfogade i rymden) och kvartärstruktur (hur olika peptidkedjor är sammansatta till ett komplext protein). Dessa strukturer påverkar proteinet funktion, eftersom de avgör hur proteinet interagerar med andra molekyler i cellen.

Etoposid är ett cytostatikum, ett ämne som används inom medicinen för att hämma celldelning och därmed cancercellers tillväxt. Det är en typ av läkemedel som kallas topoisomerase II-hämmare.

Etoposid fungerar genom att hindra en specifik enzymaktivitet, topoisomeras II, från att utöva sin normala funktion i DNA-replikeringen och celldelningen. Detta leder till skador på cancercellernas DNA och till slut till cellens död.

Etoposid används vanligtvis som en del av kombinerad behandling för att behandla olika typer av cancer, till exempel lungcancer, blodcancer och testikelcancer. Läkemedlet kan ges intravenöst (via en infusion in i en ven) eller oraliskt (som en tablet).

Samt som med alla läkemedel kan etoposid ha biverkningar och komplikationer, och dess användning bör övervakas av en läkare.

Lymfom är en samlingsbeteckning för olika former av cancer som utgår från lymfocyter, en typ av vita blodkroppar som hör till det immunförsvar som skyddar kroppen mot infektioner och främmande ämnen. Lymfocyterna finns i lymfnoder, mjälte, benmärg, milt och i andra delar av kroppen.

Lymfomer kan delas in i två huvudgrupper: Hodgkinlymfom och icke-Hodgkinlymfom. Hodgkinlymfomen kännetecknas av närvaron av en speciell typ av lymfocyt som kallas Reed-Sternberg-cell, medan icke-Hodgkinlymfomer saknar denna celltyp.

Icke-Hodgkinlymfomen är vanligare än Hodgkinlymfom och kan vara aggressiva eller långsamt växande. Symptomen på lymfom kan inkludera trötthet, feber, svettningar, viktminskning, smärta i buken eller bröstet, svullnad i lymfnoder och andra symtom beroende på vilket område av kroppen som är drabbat. Behandlingen för lymfom kan innebära kirurgi, strålbehandling, cellgiftsbehandling (kemoterapi) eller immunterapi, beroende på typ och grad av sjukdomen.

I'm sorry for the confusion, but "myc-gener" is not a recognized medical term in English. It seems like there might be a typo or a misunderstanding of the terminology. If you meant to ask about "Myc" in the context of oncology, it typically refers to the Myc gene or protein, which can play a role in the development and progression of certain types of cancer when it is overexpressed or mutated.

If you could provide more context or clarify your question, I would be happy to help further!

Annexin V är ett protein som binder till fosfolipider, specifikt fosfatidylserin, i cellmembranet. Det används ofta som en markör för apoptos (programmerad celldöd) eftersom fosfatidylserin normalt finns på insidan av cellmembranet och endast exponeras på ytan under apoptos. När annexin V binder till de exponerade fosfatidylserinen kan det identifieras och kvantifieras med hjälp av fluorescensmikroskopi eller flow cytometri, vilket gör att man kan upptäcka apoptotiska celler.

Apoptotic Protease-Activating Factor 1 (APAF-1) är en proteinmolekyl som spelar en central roll i regleringen av apoptos, eller programmerad celldöd. APAF-1 aktiverar en grupp enzymer kända som caspaser, som är involverade i nedbrytningen och klarningen av cellens komponenter under apoptos. När cellen utsätts för skada eller stress kan proteinet cytochrom c frisättas från mitokondrierna och binder till APAF-1, vilket leder till att en multiproteinkomplex bildas som kallas apoptosom. Denna komplex aktiverar caspaser, vilket i sin tur orsakar nedbrytning av cellens struktur och innehåll, och slutligen ledde till celldöd.

"Knockout mus" är en typ av genetiskt modifierade möss som saknar en viss gen som normalt finns i deras kroppar. Denna gen inaktiveras eller "knockas ut" med hjälp av tekniker som ger forskare möjlighet att studera funktionen hos den specifika genen och hur den påverkar olika fysiologiska processer i kroppen. Detta kan vara användbart för att undersöka samband mellan genetiska faktorer och sjukdomar, läkemedelsverkan och biologiska processer.

"Brösttumör" är ett samlingsbegrepp för olika slags tumörer (abnorma vävnadsformationer) som kan uppstå i brösten. Det finns två huvudsakliga kategorier av brösttumörer: godartade och elakartade.

Godartade brösttumörer är relativt vanliga och tenderar att vara ofarliga. De flesta godartade brösttumörer är cystor (flytande säckar fyllda med vätska) eller fibroadenomer (små, runda, solida knölar som består av både glandulär och stödjevävnad).

Elakartade brösttumörer, även kända som maligna bröstcancer, är mer allvarliga och kan spridas till andra delar av kroppen. De elakartade brösttumörerna inkluderar bland annat invasiv duktal carcinom (IDC), invasiv lobulär carcinom (ILC) och inflammatorisk bröstcancer.

Det är viktigt att upptäcka och behandla elakartade brösttumörer så tidigt som möjligt för att öka chanserna till fullständig bot. Regelbundna självundersökningar, mammografier och andra screening-metoder kan hjälpa till att upptäcka bröstcancer i ett tidigt stadium.

Tumör-DNA (tidligere også kendt som "circulating tumour DNA" eller ctDNA) refererer til fragmenteret DNA, der frigives fra døende eller nekrotisk cancerceller i blodet. Disse fragmenter af DNA bærer mutationer og andre genetiske ændringer, der er specifikke for den individuelle cancers type og kan findes i blodplasmaet hos patienter med cancer.

Tumør-DNA analyser kan anvendes til at diagnosticere, overvåge og forudsige responsen til cancerbehandling samt det potentiale tilbagefald af sygdommen. Dette gøres ved at undersøge blodprøver for ændringer i tumør-DNA, hvilket kan give en hurtigere og mindre invasiv metode end traditionelle biopsi-teknikker.

Det er vigtigt at understrege, at tumør-DNA kun udgør en lille del af det totale cellfri DNA i blodet, så derfor kræves hypersensitive metoder for at kunne identificere og måle disse små mængder.

Läkemedelssamverkan (Drug-Drug Interaction, DDI) definieras som ett samspel mellan två eller fler läkemedel där effekten på farmakologiska, kemiska eller fysiologiska sätt är avvikande jämfört med den enskilda effekten av var och en av de ingående substanserna. Det kan resultera i ökat eller försämrade läkemedelsverkan, biverkningar eller skada för patienten.

Läkemedelssamverkan kan delas in i farmakodynamiska (interaktioner som påverkar läkemedlets mekanism av verkan) och farmakokinetiska (interaktioner som påverkar läkemedlets upptagande, fördelning, metabolism eller exkretering) samverkan.

Det är viktigt att identifiera, undvika eller hantera potentiella läkemedelssamverkan genom att utvärdera patientens medicinska historia, farmakoterapi och laboratoriemedicinska data för att minimera risker och maximera terapeutiska effekter.

P53-genen, även känd som TP53, är en tumörsuppressorgen som kodar för proteinp53. Proteinet p53 spelar en central roll i cellcykelregleringen och DNA-reparationen. Det fungerar som en transkriptionsfaktor och aktiveras i respons på celldamage, såsom DNA-skador eller onkogena signaler. När p53 är aktiverat, kan det either orsaka cellcykelarrest, initiera reparation av DNA-skadan eller inducera apoptos (programmerad celldöd) för att förhindra reproduktion av skadade celler och potentiella cancerutveckling. P53-genen är en av de mest frekventa muterade generna i cancer, och dess inaktivering eller mutation kan leda till onkogen transformation och tumörutveckling.

Cell differentiation är en process där en obefläckad stamcell eller en tidigare differentierad cell blir mer specialiserad och tar på sig en specifik funktion i ett organism. Under cell differentieringen ändras cellens morfologi, biokemi och genuttryck för att utforma den specifika celltypen, till exempel en levercell, ett nervcell eller en röd blodkropp. Denna process är kontrollerad av både genetiska och epigenetiska faktorer samt signalsubstanser från omgivningen. Cell differentiering är en nödvändig del i utvecklingen av flerslagiga organism och för att underhålla homeostasen i vuxna organismer.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.

Intracellulära membraner är membran som finns inside cellen och delar in cellens interna kompartment. Dessa membran skapar olika organeller, som mitokondrier, endoplasmatiskt retikulum (ER) och golgiapparaten. Intracellulära membraner består av en dubbel lipidbilaga med en hydrofil huvuddel och en hydrofob mittdel. Proteiner är inbäddade i membranen och har viktiga funktioner som transport, signalering och katalys av biokemiska reaktioner.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Cysteine endopeptidases are a type of enzymes that cleave peptide bonds within proteins. They are also known as cysteine proteases or cysteine endoproteases. These enzymes contain a catalytic triad consisting of cysteine, histidine, and aspartate residues, with the cysteine residue acting as a nucleophile in the catalytic mechanism.

Cysteine endopeptidases play important roles in various biological processes, including protein degradation, cell signaling, inflammation, and immune response. They are also involved in several pathological conditions, such as cancer, neurodegenerative diseases, and infectious diseases caused by viruses and parasites.

Some examples of cysteine endopeptidases include caspases, which are involved in programmed cell death or apoptosis; cathepsins, which are lysosomal enzymes that degrade proteins; and the 20S proteasome, which is a large protein complex that degrades ubiquitinated proteins.

It's worth noting that while cysteine endopeptidases play important roles in many biological processes, they can also cause harm if their activity is not properly regulated. For example, excessive activation of cysteine endopeptidases has been implicated in the pathogenesis of several diseases, including cancer, neurodegenerative disorders, and inflammatory conditions.

Doxorubicin är ett läkemedel som tillhör en grupp kallad antineoplastiska medel, och är specifikt en typ som kallas antitumörantibiotika. Det används vanligtvis i behandlingen av olika typer av cancer, såsom bröstcancer, lungcancer, leukemi och lymfom.

Doxorubicin fungerar genom att hindra cellers förmåga att dela sig och växa, vilket är en nödvändig process för att cancersceller ska kunna växa och sprida sig i kroppen. Det gör detta genom att binda till DNA i cellkärnan och störa dess funktion, vilket orsakar skada på cellens DNA och kan leda till apoptos (programmerad celldöd).

Läkemedlet ges vanligtvis som intravenös infusion och används ofta i kombination med andra cancerläkemedel. Doxorubicin kan dock ha allvarliga biverkningar, såsom hjärtsvikt, levertoxicitet och lägre andelen vita blodkroppar, varför det vanligtvis begränsas till en viss dos per patient under deras livstid.

Tionukleotider är en typ av bio molekyler som består av en socker, en fosfatgrupp och en nukleotidbas. De förekommer naturligt i levande organismer och spelar en viktig roll inom genetiken och cellens funktioner. Tionukleotider är de grundläggande byggstenarna i DNA (DNA) och RNA (RNA), som lagrar, kopierar och translaterar genetisk information. Varje tionukleotid innehåller en av fyra olika nukleotidbaser: adenin (A), tymin (T)/uracil (U), guanin (G) eller cytosin (C). I DNA är A parat med T och G parat med C genom specifika vätebindningar, medan i RNA är A parat med U istället för T.

Tertiär proteinstruktur refererar till den tresdimensionella formen och flexibiliteten hos ett proteinmolekyl som resulterar från de specifika interaktionerna mellan dess sekundära strukturelement, såsom alfa-helixar och beta-flakor. Den tertiära strukturen av ett protein bestäms av den sekvensordningen (primär struktur) av aminosyror som utgör proteinet och de krafter som verkar mellan dem, såsom vätebindningar, dispersion-krafter och elektrostatiska attraktioner. Den tertiära strukturen är viktig för ett proteins funktionella aktivitet och kan vara stabil eller dynamisk beroende på proteinets roll i cellen.

'Prognose' er et begreb indenfor medicin, der refererer til forudsigelsen af sygdommens udvikling og slutresultat for en patient. Det er en vurdering af, hvordan sygdommen muligvis vil udvikle sig i fremtiden, herunder sandsynligheden for komplikationer, tilbageslag eller genopretning, og potentialet for livslængdeforventning. Prognosen kan blive påvirket af mange variable faktorer, såsom patientens alder, sundhedstilstand, behandlingsmuligheder og sygdommens art og sværhedsgrad. Den kan hjælpe læger og andre sundhedspersonale med at planlægge den bedste behandling og pleje for patienten, samt hjælpe patienter og deres familier med at forstå og forberede sig på det mulige sygdomsforløb.

Antisense oligodeoxynucleotides (ASOs) are short, synthetic single strands of DNA that are designed to bind to specific RNA sequences in a process called hybridization. This binding prevents the translation of the targeted RNA into protein, effectively "silencing" the gene. ASOs have shown promise as potential therapeutic agents for various genetic diseases and cancers. They work by triggering RNase H-mediated degradation of the RNA:ASO hybrid or by inhibiting the splicing or transport of the targeted RNA.

In summary, Antisense oligodeoxynucleotides (ASOs) are small synthetic DNA molecules that bind to specific RNA sequences through complementary base pairing, leading to the degradation or inhibition of the target RNA and thus reducing the production of the corresponding protein.

Adenovirus E1B-proteinerna är två proteiner som kodas för av adenoviruses tidig exprimering av gen 1B (E1B). Dessa proteiner kallas E1B-19K och E1B-55K, baserat på deras molekylära vikter.

E1B-19K är ett litet protein som hjälper till att blockera apoptos (programmerad celldöd) i den infekterade cellen, vilket gör det möjligt för viruset att fortsätta replikera sig. Det gör detta genom att binda och inaktivera proteinet p53, som annars skulle aktiveras under celldödscykeln och orsaka apoptos.

E1B-55K är ett stort protein som hjälper till att transportera virala genomer från cellkärnan till cytoplasman, där de kan användas för att producera nya viruspartiklar. Det gör detta genom att interagera med mikrotubuli och andra cytoskeletala proteiner i cellen.

Sammantaget är E1B-proteinerna viktiga för adenovirusets förmåga att replikera sig och orsaka infektion i målceller.

"DNA-primers" är en medicinsk term som refererar till små, syntetiska eller naturliga, ensträngade DNA-molekyler som används för att initiera och stödja DNA-syntesen under processer som PCR (polymeraskedjereaktion), sekvensering och kloning. DNA-primers binder specifikt till en komplementär sekvens i mål-DNA:t och fungerar som en startpunkt för DNA-polymerasen, det enzym som kopierar DNA-sekvensen. Primern är vanligtvis några tiotals baspar lång och är designad för att vara komplementär till den specifika sekvensen i mål-DNA:t där syntesen ska initieras.

"Apoptosis inducing factor" (AIF) är en proteinfaktor som spelar en viktig roll i processen av apoptos, det vill säga programmerad celldöd. AIF är ett mitokondrieprotein som under normala förhållanden finns inne i mitokondriernas matrix. Vid cellskada eller stress kan AIF transloeras till cellkärnan, där det utövar en DNAse-aktivitet och orsakar DNA-fragmentation och celldöd. AIF är ett exempel på ett så kallat "döddomäneprotein" som utlöser apoptos genom att interagera med andra proteiner i cellkärnan.

Den medicinska termen "nakna möss" (nude mice) används för att beskriva en typ av genetiskt modifierade laboratoriedjur som saknar ett fungerande immunsystem. Detta uppnås genom att avla bort gener som kodar för viktiga komponenter i djurets immunsvar, till exempel T-celler och B-celler.

Nakna möss används ofta inom forskning eftersom de är immunbristiga och inte kommer att avvisa främmande celler eller substanser som annars skulle ske om de hade ett normalt fungerande immunsvar. Det gör dem till en idealisk plattform för att studera sjukdomar som cancer, infektionssjukdomar och autoimmuna sjukdomar, där forskare kan transplantera humanceller eller patogener in i djuren utan att behöva oroa sig för immunreaktioner.

Det är värt att notera att termen "nakna" inte refererar till hudens utseende, utan snarare till det faktum att de saknar ett fungerande immunsvar. Dessa möss kan ha normalt utseende och beteende annars.

Paklitaxel är ett preparat som används inom medicinen, mer specifikt inom onkologin. Det är en typ av kemoterapi som tillhör gruppen taxaner och verkar genom att störa cellcykeln i cancerceller och på så sätt förhindra deras vidare delning och växt.

Paklitaxel används vanligen för behandling av olika typer av cancer, till exempel bröstcancer, äggstockscancer och lungcancer. Preparatet ges ofta i kombination med andra läkemedel och kan administreras via intravenös infusion.

Sidan påverkar även normala celler i kroppen, men dessa har vanligen en bättre förmåga att reparera sig själva efter behandlingen än cancercellerna. Vid användning av paklitaxel kan det uppstå biverkningar som diarré, illamående, kräkningar och försämrad blodbild. Dessa biverkningar behandlas vanligen med andra läkemedel eller genom att justera dosen paklitaxel.

ACOG (Amerikanska Collegiet för Obstetrik och Gynekologi) definierar 'protonkogenproteiner c-akt' som ett protein som är involverat i celldelning, cellcykeln, cellmotilitet, metabolism, apoptos och överlevnad. Det aktiveras av signalsubstanser utanför cellen och är också en nedvärmare för flera andra proteiner som påverkar celldelningen. c-Akt är ett medlem i AGC-kinasfamiljen, vilket innebär att det är en serin/treoninkinas. Dess aktivering är kopplad till flera olika cancertyper, såsom bröstcancer, livmoderhalscancer och prostatacancer.

Rekombinanta proteiner är proteiner som har skapats genom tekniker för genetisk rekombination, där man kombinerar DNA-sekvenser från olika organismer för att skapa en ny gen som kodar för ett protein med önskvärda egenskaper. Denna teknik möjliggör produktionen av stora mängder specifika proteiner med konstant och predikterbar struktur och funktion. Rekombinanta proteiner används inom flera områden, till exempel inom medicinen för framställning av läkemedel som insulin, vaccin och enzymer.

Reaktiva syre radicaler är kortlivade, mycket reaktiva molekyler eller atomgrupper som innehåller syre i ett högt oxidationstillstånd. De bildas ofta som en biprodukt under normala cellulära processer, såsom andningen, men deras koncentration kan öka avsevärt under vissa patologiska tillstånd, såsom ischemisk skada och inflammation.

Reaktiva syre radicaler har en oskyddad elektron i sin yttre elektronskal, vilket gör dem mycket reaktiva och fähiga att reagera med andra molekyler i kroppen, bland annat med DNA, proteiner och lipider. Denna reaktivitet kan leda till skada på cellmembran, proteiner och DNA, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till cancer.

Exempel på reaktiva syre radicaler inkluderar superoxidradikaler (O2•−), väteperoxidradikaler (HO2•) och hydroxylradikaler (•OH). Kroppen har ett antal mekanismer för att skydda sig mot skador orsakade av reaktiva syre radicaler, bland annat genom att producera antioxidanter som neutraliserar dessa molekyler.

Xenograft models are a type of animal model used in preclinical research, particularly in cancer studies. In a xenograft model, human tumor cells or tissues are implanted into an immunodeficient mouse, which allows the tumor to grow and be studied in a living organism.

Xenograft model antitumor assays refer to experiments that use xenograft models to evaluate the effectiveness of potential anti-cancer therapies. In these assays, the implanted tumor cells are allowed to establish and grow for a period of time before treatment with the experimental therapy is initiated. The response of the tumor to the therapy is then monitored over time, and various parameters such as tumor size, survival, and metastasis can be measured to assess the efficacy of the treatment.

Xenograft model antitumor assays can provide valuable information about the safety and effectiveness of new anti-cancer therapies before they are tested in human clinical trials. However, it is important to note that xenograft models have limitations, such as differences in tumor biology between mice and humans, and the absence of an intact immune system in immunodeficient mice, which can affect the translatability of the results to human patients.

En prostatatumör är en abnormell tillväxt eller förändring av prostata-glanden hos mannen. Det kan vara av olika typer, men den vanligaste formen är prostatacancer. Prostatacancern utgör ungefär 70-80% av alla prostatatumörer och uppstår när cancerceller bildas i prostata-glanden och börjar växa obehindrat. Andra typer av prostatatumörer inkluderar bland annat prostatabalken, som är en icke-cancerös tillväxt av prostatan, samt andra sällsynta sorter av cancer såsom småcellig prostatacancer och neuroendokrin prostatacancer.

T-lymfocyter, också kända som T-celler, är en typ av vita blodkroppar som hör till det adaptiva immunsystemet. De utvecklas i thymus och har en central roll i cellmedierad immunitet. T-lymfocyter kan identifiera och svara på specifika antigen, ofta presenterade av andra celler i form av peptidfragment bundna till MHC-molekyler.

Det finns två huvudsakliga populationer av T-lymfocyter: CD4+ T-hjälparceller och CD8+ cytotoxiska T-celler. CD4+ T-hjälparceller hjälper till att koordinera immunresponsen genom att producera cytokiner och aktivera andra immunceller, medan CD8+ cytotoxiska T-celler dödar virusinfekterade eller cancerceller direkt.

T-lymfocyterna har receptorer på sin yta som känner igen specifika antigener och aktiveras när de binder till sina målantigen. När T-lymfocyten är aktiverad, kommer den att klona sig själv och differensiera till effektorceller och minnessceller för att möta framtida förekomster av samma antigen.

Ett endoplasmatiskt nätverk (ER) är en sammanlänkad serie membrankanaler i eukaryota celler. Det utgör ett komplext intracellulärt membransystem som deltar i syntesen, modifieringen och transporten av proteiner och lipider. ER kan delas in i två typer: det grova ER (RER) och det glatt ER (SER). RER har ribosomer fäst på ytan och är involverat i proteintranslering och -foldning, medan SER saknar ribosomer och deltar i lipidsyntesen och metabolismen. ER kommunicerar också med andra organeller som golgiapparaten, mitokondrier och nucleus genom membrankontinuitet och vesikulär transport.

'Blodcancer' er en overordnet betegnelse for en gruppe af kræftsygdomme, der angriber blodet og dets produktionsorganer, herunder knoglevorterne. Blodcancere opstår, når der sker ændringer i cellerne, der producerer blod, hvilket fører til at de vokser og deler sig uforholdsmæssigt hurtigt og danner tumorer. Der findes tre hovedtyper af blodcancerceller: røde blodceller (erytrocyter), hvide blodceller (leukocytter) og blodplader (trombocytter).

1. Leukæmi: En type blodcancer, der angriber de unifunktionelle celler i knoglevorterne, som producerer hvide blodceller. Der findes flere forskellige typer leukæmi, herunder aklat (AKL), kronisk lymfatisk leukæmi (KLL) og kronisk myeloid leukæmi (KML).
2. Lymfom: En blodcancer, der angriber de lymfocyter, som er en type hvidblodscelle, der hjælper med at forsvare kroppen mod infektioner. Lymfomer kan opstå i lymfknuderne, milten, leveren, maven eller andre dele af kroppen. Der findes to hovedtyper af lymfom: Hodgkin-lymfom og ikke-Hodgkin-lymfom.
3. Myelom: En blodcancer, der angriber plasmacellernes forløbere i knoglevorterne, som producerer antistoffer, der hjælper med at bekæmpe infektioner. Myelom kan føre til komplikationer som knogleskørhed, frakturer og nedsat immunforsvar.

Symptomer på blodcancer kan variere alt efter typen og graden af sygdommen, men de inkluderer ofte træthed, feber, sværigheder med at hele sår, vægttab, nattesved og en forøget infektionsrisiko.

'Groddcentrum i lymfkörtel' refererer til et område i en lymfknude, hvor B-cellerne aktiveres og differencieres til plasmacytter under en immunrespons. Det er også kendt som et germinalt centrum. Her foregår en proces, hvor B-cellerne undergår hypermutation i deres antigenreceptorer (immunglobuliner) for at øge affiniteten over for det antigen, de binder til. Samtidig udsonderer T-hjælpeceller cytokiner, som styrer B-cellernes differentiering og antibudneproduktion. Dette er en vigtig del af den adaptive immunrespons mod infektioner og er også involveret i udviklingen af mange autoimmune sygdomme.

Burkitt's lymphom är en aggressiv typ av non-Hodgkin's lymfom, en cancer som drabbar B-celler i lymfsystemet. Det finns två huvudtyper: endemisk Burkitt's lymfom och sporadisk Burkitt's lymfom.

Endemisk Burkitt's lymfom förekommer främst hos barn i Afrika söder om Sahara, där den är kopplad till infektion med Epstein-Barr virus (EBV). Den sporadiska formen av sjukdomen är vanligare i västvärlden och drabbar oftast äldre barn och unga vuxna.

Burkitt's lymfom kännetecknas av snabb celldelning och spridning till olika delar av kroppen, särskilt i bukhålan, centrala nervsystemet (CNS) och lymfknutor. Symptomen kan inkludera svullnad i lymfknutor, feber, magsmärtor, diarré, viktminskning och trötthet.

Diagnosen ställs vanligtvis genom biopsi av en drabbad lymfknuta eller annan drabbad vävnad, följt av immunohistokemisk analys och molekylärgenetisk testning för att bekräfta typen av lymfom. Behandlingen består vanligtvis av kombinerad kemoterapi med eller utan radioterapi. Prognosen är bäst när sjukdomen upptäcks tidigt och behandlas aggressivt, men den kan fortfarande vara allvarlig eftersom sjukdomen sprider sig snabbt.

Oxidativ stress definieras som ett tillstånd av obalance mellan produktionen av fria radikaler och andra reaktiva syre-species (ROS) och den förmåga hos celler att neutralisera dem eller reparera skador som orsakats av dem. Fria radikaler och ROS är mycket reaktiva molekyler som innehåller syre och saknar en elektron, vilket gör dem instabila och villiga att reagera med andra molekyler i kroppen för att stabilisera sig. Denna process kan leda till skador på cellmembran, proteiner, DNA och andra cellulära strukturer, vilket kan orsaka celldöd eller mutationer som kan leda till sjukdomar.

Oxidativ stress uppstår när produktionen av fria radikaler och ROS överstiger cellers förmåga att hantera dem genom neutraliseringsprocesser som inkluderar enzymer som superoxiddismutas (SOD), katalas (CAT) och glutationperoxidas (GPx), samt antioxidanter som vitamin C, vitamin E och beta-karoten. Faktorer som kan öka risken för oxidativ stress inkluderar exponering för tobaksrök, luftföroreningar, ultraviolett strålning, inflammation, stresstillstånd och vissa läkemedel. Oxidativ stress har kopplats till en rad sjukdomar, inklusive cancer, neurodegenerativa sjukdomar, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och åldrande.

'Reglering av genuttryck, leukemi' refererer til den prosess where regulative mekanismer kontrollerer aktiviteten og ekspressjonen av gener relatert til leukemien. Leukemi er en slags kraftig kreft som oppstår i det tidlige stadiet av blodcelledevelopmenten i benmärket. Det fører til u kontrollert multiplikasjon og akkumulering av abnorme, delte celler i blodet og benmärket.

Reguleringen av genuttrykk i leukemi inkluderer mekanismer som epigenetisk modifisering (som DNA-metyling og histonmodifikasjon), non-koding RNA-regulering, transkripsjonsfaktorer og signalveier. Abnormiteter i disse regulative mekanismene kan føre til ubalanse i cellcyklus, apoptose (programmert celledød) og differentiering, som kan resultere i leukemisk transformasjon og progresjon.

Forståelse av reguleringen av genuttrykk i leukemi er viktig for å utvikle effektive terapeutiske strategier for å bekjempe denne livstruende sykdommen.

Sprague-Dawley råtta är en specifik strain av laboratorieråtta som vanligtvis används inom forskning. Denna strain utvecklades under 1920-talet av två forskare, Sprague och Dawley, i USA.

Sprague-Dawley råttor är kända för sin jämna genetiska bakgrund, god hälsa och lätta hantering, vilket gör dem till en populär val för forskning inom områden som farmakologi, toxicologi, beteendevetenskap och cancerforskning. De är också vanliga som subjekt i prekliniska studier av nya läkemedel och andra terapeutiska behandlingar.

Dessa råttor har en genomsnittlig livslängd på två till tre år och väger ungefär 250-500 gram som vuxna. De är också kända för sin fertilitet och stor förmåga att producera avkomma, vilket gör dem lättillgängliga och relativt billiga att använda i forskningssyfte.

NF-kappa B (Nuclear Factor kappa-light-chain-enhancer of activated B cells) är ett transkriptionsfaktorprotein som spelar en viktig roll i reguleringen av immunresponsen, inflammation och cellcykeln. NF-kappa B p50 underenheten (även känd som NFKB1) är en del av den heterodimeriska formen av NF-kappa B.

NF-kappa B p50 underenheten bildas som ett resultat av spjälkning av prekursorn p105, vilket resulterar i en proteinkedja med en molekylvikt på 50 kDa. Denna underenhet saknar transaktivitetsdomäner och kan därför inte aktivera transkription av målgener direkt. I stället fungerar den ofta som en negativ regulator av NF-kappa B-aktivering genom att bilda inaktiva heterodimerer med andra NF-kappa B underenheter, såsom p65 (RelA).

När celler aktiveras av till exempel cytokiner eller stressorer kan IkB-proteinet som håller NF-kappa B komplexet inaktivt degraderas. Detta leder till att p50 underenheten kan transloceras till cellkärnan och bilda aktiva heterodimerer med andra NF-kappa B underenheter, vilket i sin tur leder till aktivering av målgener som är involverade i inflammation, immunrespons och celldöd.

"Cell kärna" är den centrala delen av eukaryota celler (t.ex. djur-, växt- och svampceller) som innehåller det genetiska materialet i form av DNA-molekyler. Cellkärnan är avgränsad från cytoplasman av en dubbelmembranös struktur som kallas kärnmembran. I cellkärnan finns också en struktur som kallas nukleol, där ribosomalt RNA (rRNA) syntetiseras. Cellkärnan har en central roll i celldelningen och reglerar celldifferentiering, cellytgrowth och celldöd.

'Odlingssubstrat, serumfria' är ett begrepp inom laboratoriemedicin och betyder på svenska ungefär 'odlingsmedium, serumfritt'.

Ett odlingsmedium är en näringsrik lösning som används för att odla bakterier, celler eller vävnader utanför ett levande väsen. Olika arter av mikroorganismer och celler har olika behov av näring och livsvillkor, vilket gör att det finns en mängd olika odlingsmedier som kan anpassas efter vad som ska odlas.

'Serumfri' betyder att serum, ett proteinrika vätska som utvinns från blod, inte ingår i odlingsmediet. Serum används ofta som en källa till näring och tillväxtfaktorer när man ska odla celler, men det finns också situationer där man vill undvika serum för att undvika påverkan från dess innehåll av till exempel växthormoner eller tillväxtfaktorer. I stället kan man använda en serumfri odlingsmedie som istället innehåller andra substanser som kan ersätta serums funktion.

De flesta gener tolererar endast mycket små förändringar för att den fortsatt ska vara funktionell. Fibrinopeptider är dock ... Frisättningen av cytokrom c regleras av proteiner bcl-2-familjen. Externt orsakad apoptos initieras då extracellulära ... a b c d] Erlanson-Albertsson, Charlotte, 1947- (2007). Cellbiologi (2., [rev. och uppdaterade] uppl). Studentlitteratur. ISBN ...
De flesta gener tolererar endast mycket små förändringar för att den fortsatt ska vara funktionell. Fibrinopeptider är dock ... Frisättningen av cytokrom c regleras av proteiner bcl-2-familjen. Externt orsakad apoptos initieras då extracellulära ... a b c d] Erlanson-Albertsson, Charlotte, 1947- (2007). Cellbiologi (2., [rev. och uppdaterade] uppl). Studentlitteratur. ISBN ...
Plante med ett eller flere gener fra en annen organisme eller plante. Omfatter også gener som er blitt endret og satt tilbake i ... modifierad organism har blivit allmänt känt i samband med genetiskt modifierade växter som odlas T lymphoid cells from bcl-2 ... överföra specifika gener vilka tidigare var relativt hög för en transgen växt. genetiskt modifierad organism, GMO, transgen ... développementale, lenvisager 2 août 2015 Je ne crois pas quil y ait jamais eu un homme traitant une femme dégale à égal, et ...
Post-transkriptionell reglering av gener som har adenin / uridin-rika element (ARE) i deras 3′-otranslaterade region (3′-UTR) ... kontrolleras av MAPK-aktiverat proteinkinas 2 (MAPKAPK2 eller MK2), ett nedströms substrat av p38MAPK . Som sv ... Bcl-2), p21 och Sirtuin 1 (SIRT1) (122). Mekanismen bakom denna funktion av HuR är fortfarande oklar, men några få studier ... Expression av gener som är involverade i dessa vitala cellulära kaskader styrs av subtila interaktioner i underliggande ...
Ett exempel på ett sådant läkemedel är midostaurin som påverkar FLT3 - en av de gener som oftast är avvikande vid AML och som ... Det största som hänt där är en hämmare av BCL-2 som heter venetoklax. Detta läkemedel började användas vid B-cellslymfom av ... Sedan började man analysera enstaka genmutationer var för sig, medan vi nu brett analyserar hundratals gener för att söka efter ... I sökandet efter att identifiera riskgrupper och ställa mer detaljerad diagnos vill forskarna kartlägga gener och mutationer, ...
... är ett fysiologiskt beteende som kallas kronotyper.² Vissa gener har kopplats till morgon- och kvällspreferens och gener som ... På ett kontor med BCL m500 kan vi minska dessa skillnader i väckningstid med 50%, till ett fönster på tre timmar. Detta innebär ... 2020 Sep;65(2):394-402. *Elise Facer-Childs (2018) https://theconversation.com/morning-lark-or-night-owl-how-our-body-clocks- ...
Gener påverkar om spädbarn tittar mest på ansikten eller icke-sociala objekt. 27 november, 2023 - Uppsala universitet ... Titeln på artikeln är: Essential role of the prosurvival bcl-2 homologue A1 in mast cell survival after allergic activation. ...
Normala MYC- och BCL-gener hjälper till att skapa proteinbehov för dina celler att växa och utvecklas ordentligt. Om du har en ... Varje kromosom är gjord av långa DNA-strängar (deoxiribonukleinsyra) som innehåller våra gener. Våra gener ger koden som behövs ... och BCL 6-gener). Hyper CVAD ges i två delar - Hyper CVAD del A och Hyper CVAD del B. ... Vad är gener och kromosomer. Varje cell som utgör vår kropp har en kärna, och inuti kärnan finns de 23 kromosomparen. ...
Kandidater För Kemosensoriska Gener Identifierade I Den Kinesiska Citrusflugan, Bactrocera Minax, Genom En Transkriptomisk ... Bcl-2), inducerar anmärkningsvärd farmakologisk effekt av Bcl-2-hämning i AML-celler och är mer effektiva än fri G3139 eller ... öka uttrycket för gener som är involverade i cellsignalering och därmed påverka signalvägar i fall av exponering för hög dos ( ... vissa gener som modulerar uttrycket av järnmetabolismrelaterade proteiner, inriktar på små molekyler och så vidare. Det är ...
Men det r inte n gra f gener som ligger bakom sjukdomen, utan en stor m ngd gener som i olika kombinationer kar risken. St rst ... Enligt en studie publicerad i augusti 2013 kan Li ka halten av tv nervcellsskyddande substanser kallade BDNF och Bcl-2. Li kan ... Det finns tv gener som kar risken framf r allt hos yngre kvinnor, 40 50 r. Men alla med de h r generna f r inte br stcancer. ... Institutet: Kunskap om gener till nytta f r egenv rden. Din. medf dda genupps ttning (DNA) kan du inte ndra p . Men. k nner du ...
  • Experimentella bevis tyder på att MK2, det främsta målet för p38MAPK, reglerar stabiliteten hos väsentliga gener som är involverade i tumörpatogenes som har adenin / uridinrika element (ARE) i deras 3′-otranslaterade region (3 U-UTR) (8). (biomedicalhouse.com)
  • Människor skiljer sig åt vad det gäller preferenser för att somna och vakna, vilket är ett fysiologiskt beteende som kallas kronotyper.² Vissa gener har kopplats till morgon- och kvällspreferens och gener som genererar och reglerar sömn och cirkadiska rytmer är viktiga för att förstå de individuella skillnaderna i sömnbeteende. (commerz.se)
  • I sökandet efter att identifiera riskgrupper och ställa mer detaljerad diagnos vill forskarna kartlägga gener och mutationer, som även möjliggör att vissa patienter kan få så kallad målinriktad behandling. (netdoktorpro.se)