"Bindvävssjukdomar" (engelska: "fibrotic diseases") är en övergripande benämning på sjukdomar som kännetecknas av ökad bildning och ansamling av bindväv i olika vävnader och organ i kroppen. Bindväv, eller "förbindiv vävnad", är en typ av vävnad som ger stöd och form åt kroppens olika strukturer, samt hjälper till att skydda och isolera dem. När bindvävsvävnaden blir förändrad eller skadas kan det leda till en överdriven produktion av bindvävsstrukturer, såsom kollagenfibriller och extracellulär matrix, vilket i sin tur kan orsaka skada på omgivande vävnader och organ.

Det finns många olika typer av bindvävssjukdomar, som varierar i sin orsak, lokalisation och svårighetsgrad. Några exempel på bindvävssjukdomar inkluderar:

* Skleroderma: En sjukdom som drabbar huden och andra organ, såsom lungor, njurar och hjärta. Skleroderma kännetecknas av en ökad produktion av bindväv i huden och blodkärlen, vilket kan leda till förhårdnad och trötthet i huden, små blodkärlsförändringar och skador på andra organ.
* Systemisk lupus erythematosus (SLE): En autoimmun sjukdom där kroppens immunsystem attackerar friska vävnader och organ. SLE kan drabba många olika organ i kroppen, inklusive huden, lederna, njurarna, lungorna och hjärtat. I samband med SLE kan det uppstå en ökad produktion av bindväv i de drabbade områdena, vilket kan leda till förhårdnad och andra skador.
* Dermatomyositis: En autoimmun sjukdom som drabbar huden och musklerna. Dermatomyositis kännetecknas av en inflammation i musklerna och en ökad produktion av bindväv i huden, vilket kan leda till svaghet, smärta och förhårdnad i musklerna samt rödaktiga eller lilafärgade utslag på huden.
* Fibromyalgi: En kronisk smärtsjukdom som drabbar muskler, senor och leder. Fibromyalgi kännetecknas av en ökad känslighet för smärta i musklerna och senorna samt trötthet, sömnsvårigheter och depression. Även om orsaken till fibromyalgi inte är fullständigt klarlagd, kan det finnas ett samband mellan sjukdomen och en ökad produktion av bindväv i musklerna och senorna.

Det finns också vissa hud- och muskelsjukdomar som orsakas av en överdriven produktion av bindväv, så kallade fibrotiska sjukdomar. Exempel på sådana sjukdomar är systemisk skleros (sklerodermi), Dupuytrens kontraktur och Ledderhoses sjukdom.

Systemisk skleros är en autoimmun sjukdom som drabbar huden, blodkärlen och inre organ. Sjukdomen kännetecknas av en förtjockning och förhårdnad av huden, speciellt på händer, armar, ansikte och bröstkorg. Även blodkärlen kan drabbas, vilket kan leda till höjd blodtryck och andra kardiovaskulära problem. Inre organ som lungor, njurar och mag-tarmkanalen kan också påverkas.

Dupuytrens kontraktur är en sjukdom där bindväv i handflatan och fingrarna förtjockas och förhärdar sig. Detta leder till att fingrarna böjs inåt och kan bli svåra att räta ut. Sjukdomen är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre personer.

Ledderhoses sjukdom är en sjukdom där bindväv i fotens sulor förtjockas och förhärdar sig. Detta leder till att foten blir svullen och smärtsam, och det kan vara svårt att gå eller stå upp. Sjukdomen är vanligare hos män än kvinnor och tenderar att drabba äldre personer.

Det finns också vissa sjukdomar som orsakas av en underproduktion av bindväv, så kallade syndrom med underutvecklad bindväv. Exempel på sådana sjukdomar är Ehlers-Danlos syndrom (EDS), Marfan syndrom och Osteogenesis imperfecta (OI).

Ehlers-Danlos syndrom (EDS) är en grupp av genetiska sjukdomar som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att bindväven blir slapp och mjuk, vilket kan orsaka ledsmärtor, hudskador och svårigheter att läka sår.

Marfan syndrom är en genetisk sjukdom som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att bindväven blir slapp och mjuk, vilket kan orsaka ledsmärtor, hudskador och svårigheter att läka sår. Marfan syndrom kan också påverka andra organ som hjärtat, lungorna och ögonen.

Osteogenesis imperfecta (OI) är en genetisk sjukdom som beror på defekter i kollagenproduktionen. Detta leder till att benen blir svaga och bräckliga, vilket kan orsaka frakturer och skador. OI kan också påverka andra organ som hjärtat, lungorna och ögonen.

Det är viktigt att söka medicinsk rådgivning om man tror sig ha en av dessa sjukdomar. En tidig diagnos och behandling kan förbättra prognosen och minska risken för komplikationer.

"En blandad bindvävssjukdom" är ett samlingsbegrepp för en grupp sjukdomar som alla påverkar och kännetecknas av onormalt tillväxt och/eller strukturförändringar i bindväven. Bindväv är ett vävnadslager som finns över hela kroppen och har funktionen att ge stöd, skydda och förbinda andra vävnader och organ.

Exempel på sådana sjukdomar inkluderar:

1. Fibromatoser: Vävnadsproliferationer som består av blandad bindväv med olika grad av kolagen, muskelfibriller och blodkärl. Dessa är vanligtvis lokaliserade till muskler eller senor och kan vara aggressiva eller icke-aggressiva.

2. Skleroderma: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av hård, förtjockad bindväv i huden och andra organ, inklusive lungor, hjärta, njurar och tarmar.

3. Systemisk lupus erythematosus (SLE): En autoimmun sjukdom som kan påverka alla kroppens organ och vävnader, inklusive huden, lederna, blodkärlen, njurarna och centrala nervsystemet.

4. Dermatomyositis: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av inflammation i musklerna och huden.

5. Polymyosit: En autoimmun sjukdom som kännetecknas av inflammation och svaghet i skelettmuskulaturen.

6. Rheumatoid arthritis (RA): En autoimmun sjukdom som primärt påverkar lederna, men kan också involvera andras organ och vävnader.

Dessa är bara några exempel på de många olika sjukdomar som kan innefatta en förändring i bindväven. Det är viktigt att konsultera en läkare om man misstänker att man har någon av dessa sjukdomar.

"Bindväv" (i medicinsk kontext) refererar till den typ av vävnad som hjälper till att hålla kroppens olika strukturer på plats och stödja dem. Den består av ett nätverk av proteiner, bland annat kollagen och elastin, som sitter fast i en grund substance som kallas extracellulär matrix. Bindväv hjälper också till att transportera näringsämnen, syre och avfallsprodukter mellan blodomloppet och cellerna i kroppen.

Det finns tre huvudsakliga typer av bindväv: lös bindväv, fast bindväv och speciell bindväv. Lös bindväv består av ett tunnare nätverk av proteiner och har en mer flytande grundsubstans, vilket gör den mer flexibel och anpassningsbar. Fast bindväv har ett tjockare proteinnätverk och mindre grundsubstans, vilket gör den styvare och mer strukturellt stödjande. Speciell bindväv inkluderar typer som är specifika för vissa organ eller vävnader, såsom federvävnad i öronen och brosk i lederna.

Bindväv kan skadas på olika sätt, till exempel genom inflammation, infektion, trauma eller degenerativa sjukdomar. Sådana skador kan leda till symptom som smärta, svullnad, rörelsebegränsning och försämrad funktion i den drabbade strukturen. Behandlingen av bindvävsrelaterade problem beror på orsaken och kan innefatta vila, behandling med läkemedel, fysisk terapi eller kirurgi.

Systemisk sklerodermi är en autoimmun sjukdom som påverkar huden och olika organ i kroppen. Den karaktäriseras av ett förändrat kollagenmetabolism som leder till ökad produktion och accumulering av kollagen i huden och andra vävnader, vilket orsakar fibros och skleros (förtjockning och hårdning).

Systemisk sklerodermi kan delas in i två huvudgrupper: limited cutaneous systemic sclerosis (lcSSc) och diffuse cutaneous systemic sclerosis (dcSSc), beroende på om det primärt berörda området är begränsat till händer och fingrar eller om det också inkluderar armar, ben och andra kroppsdelar.

Utöver hudpåverkan kan systemisk sklerodermi även drabba blodkärl, muskler, ledvävnader, lungor, hjärta, njurar och tarmar. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är involverade, men kan inkludera exempelvis Raynauds fenomen (fingrar och tår blir vit-blå-röda under kyla eller stress), hudförtjockning, smärta i lederna, muskelsvaghet, hosta, andnöd, trötthet, viktminskning och magproblem.

Systemisk sklerodermi behandlas vanligen med immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och fibrosen, samt med symtomatiska behandlingar beroende på vilka organ som är drabbade.

"Antinuclear antibodies" (ANA) er en type autoantikroppar, dvs. antikroppar som angriper egne kroppenes celler eller bestanddele. I denne sak handler det om antikroppar som angriper kjernebestanddelene i cellekjernen. ANA-tester brukes ofte som en del av undersøkelser for autoimmune sykdommer, fordi forekomsten av ANA kan indikere at en person har en økt risiko for å utvikle slike sykdommer.

Det er viktig å understreke at en positiv ANA-test alene ikke står for en diagnose av en autoimmun sykdom, siden ANA kan også forekomme hos helsepersoner eller personer med andre type sykdommer. Derfor bør resultatet av en ANA-test sette i sammenheng med andre symptomer og tester for å stille en korrekt diagnose.

Raynaud's sjukdom, även känd som Raynaud's fenomen eller Raynaud's syndrom, är ett medicinskt tillstånd där blodflödet i fingrar och tår (ibland också näsa, öron och tunga) minskar orsakat av att små blodkärl kontraherar sig när de utsätts för kyla eller stress. Detta leder till en förändring i hudfärgen, som vanligtvis blir vit först (avstannad blodflöde), sedan blå (syrebrist) och slutligen röd (återgång av blodflödet). Symptomen kan vara obehagliga men tenderar att vara reversibla.

Raynaud's sjukdom kan delas in i två kategorier: primärt Raynaud's, som inte är förknippat med någon underliggande sjukdom, och sekundärt Raynaud's (också kallat Raynaud's fenomen), som ofta uppstår till följd av en annan medicinsk tillstånd eller exponering för toxiner. Sekundärt Raynaud's kan vara ett tecken på en allvarligare sjukdom, såsom kollagenos, lupus, sklerodermi eller rheumatoid artrit.

Det är viktigt att söka medicinsk behandling om du tror att du har Raynaud's, särskilt om du upplever allvarliga symtom eller om du har andra riskfaktorer för underliggande sjukdomar. Behandlingen kan inkludera livsförändringar som undvikande av kyla och stress, medicinsk behandling med blodflödesförbättrande läkemedel eller symtomatisk behandling för smärta eller andra besvär.

Collagen diseases är en grupp sjukdomar som beror på felaktigheter i kroppens produktion eller förändringar av kollagen, ett protein som utgör en viktig del av bindväv, hud, ben och andra strukturer i kroppen. Dessa sjukdomar kan påverka olika delar av kroppen och ge upphov till en mängd symtom beroende på vilket kollagen som är drabbat och hur allvarligt felet är. Några exempel på collagen diseases inkluderar systemiska skleros, lupus erythematosus, rheumatoid arthritis och osteogenesis imperfecta. Behandlingen beror på vilken specifik sjukdom som föreligger och kan bestå av mediciner, terapi och livsstilsförändringar.

Systemisk lupus erythematosus (SLE) är en autoimmun sjukdom, vilket betyder att kroppens immunförsvar istället för att skydda mot främmande ämnen attackerar och skadar kroppens egna celler och vävnader. SLE kan påverka olika organ och system i kroppen, såsom hud, ledvävnader, njurar, lungor, hjärta och centrala nervsystemet.

Vid SLE produceras autoantikrocher, vilket är antikroppar riktade mot kroppens egna celler och proteiner. Dessa autoantikrocher kan bilda komplex som orsakar inflammation och skador på olika vävnader i kroppen. SLE karaktäriseras av att patienten ofta har symptom från flera olika organsystem samtidigt, och sjukdomen kan variera mycket mellan olika individer.

Några vanliga symtom på SLE inkluderar trötthet, feber, hudutslag (särskilt ett typiskt utslag känt som "malärt butterfly-utslag" på kinderna), ledvärk och ledont i händerna, muskelvärk, lunginflammation, njursjukdom, blodproppar och neurologiska symtom som minnesförlust, koncentrationssvårigheter och humörsvängningar.

SLE är vanligare hos kvinnor än män, och sjukdomen tenderar att debutera under fertil ålder (20-40 år). Sjukdomens orsaker är inte fullständigt kända, men det finns starka indicier på att både genetiska och miljöfaktorer spelar in. Behandlingen av SLE består ofta av immunosuppressiva läkemedel för att kontrollera den överaktiva immunsystemreaktionen, samt behandling av specifika symtom och komplikationer.

Connective Tissue Growth Factor (CTGF) är ett proteiner som tillhör transforming growth factor beta (TGF-β) superfamiljen. CTGF produceras av olika celltyper, inklusive fibroblaster och endotelceller, och spelar en viktig roll i reguleringen av cellproliferation, differentiering, migration och extracellulär matrixproduktion under normala fysiologiska förhållanden såväl som under patologiska tillstånd som fibros och cancersjukdomar.

CTGF binder till integrinreceptorer och andra receptorproteiner på cellmembranet, vilket aktiverar intracellulära signaltransduktionsvägar som reglerar cellfunktioner. I samband med skador eller inflammation kan CTGF-nivåerna öka, vilket kan leda till ökad fibroblastproliferation och matrixproduktion, samt försämrad kapillärtillväxt och angiogenes. Dessa processer kan i sin tur bidra till patologisk fibros och andra sjukdomstillstånd.

Autoantikroppar är en typ av antikroppar som utvecklas i kroppen och attackerar egna friska celler och vävnader. Normalt producerar vår immunsystem antikroppar för att bekämpa främmande ämnen, såsom virus och bakterier. I vissa fall kan det dock uppstå en felaktig respons där antikropparna istället angriper kroppens egna celler eller proteiner. Dessa autoantikroppar kan vara en del av sjukdomsbilden vid autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus och diabetes typ 1.

Hud- och bindvävssjukdomar är en bred kategori av sjukdomar som primärt påverkar huden och dess angränsande bindväv. Dessa sjukdomar kan vara infektionsrelaterade, autoimmuna, degenerativa, arvsgivna eller orsakas av andra faktorer såsom miljö, livsförhållanden och åldrande. Exempel på hud- och bindvävssjukdomar inkluderar eksem, psoriasis, svullnadssjuka (angioödem), dermatit, hudcancer och kollagenosen. Symptomen kan variera från milda till allvarliga och kan omfatta rödhet, irriterad hud, klåda, smärta, blåsor, svullnad, förändringar i pigmentering och nekros (död vävnad). Behandlingen beror på typen av sjukdom och kan omfatta topiska läkemedel, systemiska läkemedel, ljusterapi, kirurgi eller kombinationer av dessa.

Sjögrens syndrom är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppens immunsvar riktas felaktigt mot ett eller flera av kroppens egna vävnader. I detta fall angriper immunförsvaret slemkörtlarna i kroppen, vilket leder till torrhet i ögon och mun.

Sjögrens syndrom kan vara primärt, då det är den enda sjukdomen som drabbar individen, eller sekundärt, då det förekommer tillsammans med en annan autoimmun sjukdom, såsom reumatoid artrit eller systemisk lupus erythematosus (SLE).

Typiska symtom på Sjögrens syndrom innefattar torra ögon och munn, men andra symtom kan också förekomma, såsom trötthet, muskel- och ledsmärtor samt andningssvårigheter. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och laboratorietester som visar på autoantikroppar i blodet.

Det finns behandlingar tillgängliga för Sjögrens syndrom som kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga komplikationer, men det finns inte någon känd botemedel för sjukdomen.

Interstitiell lungsjukdom (IL) är en benämning på en grupp sjukdomar som orsakas av skada eller inflammation i det interstitella vävnadslagret i lungorna. Det interstitiella lagret är ett tunnt lager av bindväv som omger de luftfyllda alveolerna (lungblåsor) och hjälper till att ge stöd och struktur åt lungorna. När detta vävnadslager skadas eller inflammas kan det leda till andningssvårigheter, hosta och annan lungsymtomatologi.

Det finns många olika typer av interstitiella lungsjukdomar, inklusive:

* Idiopatisk pulmonell fibros (IPF): En progressiv form av IL som orsakas av en ökad produktion och ansamling av bindväv i lungorna. IPF är vanligast hos äldre vuxna och kan vara dödligt.
* Kollagenoss sjukdomar: Vissa autoimmuna sjukdomar, såsom systemisk skleros (scleroderma) och rheumatoid arthritis, kan orsaka en interstitiell lungsjukdom som kallas kollagenoss.
* Exposition mot miljögifter: Exponering för vissa miljögifter, såsom asbest eller silikos, kan leda till en interstitiell lungsjukdom.
* Infektioner: Vissa infektioner, som exempelvis histoplasmos och pneumocystis jirovecii pneumoni (PJP), kan orsaka en interstitiell lungsjukdom.
* Medikament: Vissa mediciner kan orsaka en interstitiell lungsjukdom som bieffekt, till exempel amiodaron, bleomycin och methotrexat.

Behandlingen för interstitiella lungsjukdomar beror på den underliggande orsaken och kan innefatta mediciner, andningsterapi, syreterapi eller lungtransplantation.

SnRNP (small nuclear ribonucleoprotein) core proteins refer to a group of proteins that are associated with small nuclear RNA (snRNA) molecules to form small nuclear ribonucleoprotein complexes. These complexes play crucial roles in various aspects of RNA processing, including splicing of pre-messenger RNA (pre-mRNA) in the nucleus of eukaryotic cells.

The snRNP core proteins are classified into two main groups: Sm proteins and Lsm proteins. The Sm proteins are a set of seven conserved proteins (B, D1, D2, D3, E, F, and G) that form a heptameric ring structure around a common binding site on the snRNA molecule. This forms the core of the spliceosomal snRNPs, including U1, U2, U4, U5, and U6 snRNPs.

Lsm proteins, on the other hand, are a group of Sm-like proteins that form a heterohexameric ring around the U7 snRNA in the U7 snRNP complex, which is involved in 3' end processing of histone mRNAs.

Both Sm and Lsm proteins have been shown to play important roles in the stability, assembly, and function of the snRNP complexes, and their dysfunction has been implicated in various human diseases, including cancer and neurological disorders.

CREST-syndrom är ett samlingsbegrepp för en grupp symtom som ofta förekommer tillsammans och som är associerade med sclerodermi, en autoimmun sjukdom. "CREST" är en akronym som står för de fem kärnsymtomen hos denna form av sclerodermi:

* Calcinosi (avsättningar av calcium i huden)
* Raynauds fenomen (svullnad och blåfärgning av fingrar och tår vid kyla eller stress)
* Esofagealdysmotilitet (störningar i matspjälkningen i matstrupen)
* Sclerodaktyli (förtjockning och tröghet i huden på fingrarna)
* Telangiektasier (utvidgade små blodkärl nära ytan av huden)

Det är viktigt att notera att CREST-syndromet är en del av det spektrum som kallas sclerodermi och att patienter med CREST-syndrom kan ha andra symtom också.

Dermatomyositis är en autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation i hud och skelettmuskulatur. Den drabbar ofta både musklerna nära eller under huden samt vissa delar av huden, särskilt ansiktet, övre extremiteter och baksidan av händer och fingrar.

Typiska tecken på dermatomyositis innefattar svaghet i proximala muskler (musklerna nära kroppens mitt), som kan göra det svårt för en person att stiga upp från en stol, klättra trappor eller utför andra vanliga aktiviteter. Andra tecken innefattar rödaktig eller lila upphöjning av huden (utslag) på kinder, nacke, överarmar och övre delen av ryggen, samt ibland också svullnad av fingrar.

Dermatomyositis kan även påverka andra organ i kroppen, såsom lungor, hjärta och tarmar. Den orsakas av en överaktiv immunförsvar som angriper kroppens egna vävnader och kan behandlas med läkemedel som dämpar det överaktiva immunsvaret.

'Bindvävsceller' refererar till olika typer av celler som är involverade i uppbyggnaden och underhållet av bindväv, som är en typ av vävnad som hjälper till att ge struktur och stöd till kroppen. Bindvävsceller inkluderar:

1. Fibroblaster: Dessa celler producerar de proteiner som utgör det mesta av bindväven, såsom kollagen och elastin. De hjälper också till att reparera skador på vävnaden.
2. Makrofager: Dessa är immunceller som hjälper till att försvara kroppen mot infektioner genom att fagocytera (förstöra) främmande partiklar och döda bakterier.
3. Adipocyter: Dessa är fetceller som lagrar energirik föda i form av fett. De hjälper också till att ge stöd och isolering till kroppen.
4. Blodkärlsceller: Dessa celler bildar blodkärlen som transporterar syre, näringsämnen och andra substanser till och från cellerna i kroppen.
5. Små blodkroppar (trombocyter): Dessa är små, diskformade celler som hjälper till att stanna blödningar genom att bilda blodproppar.

Det är värt att notera att det finns också andra typer av celler som kan ingå i bindväv beroende på var i kroppen den finns och dess specifika funktion.

Lunghypertoni, også kjent som pulmonale hypertoni, er en tilstand der artæriene i lungene har forhøydt trykk. Det vil si at det er for stort motstand i de blodkarrene som fører blodet fra hjertet og ut til lungene. Dette kan føre til at hjertet må arbeide hardere for å pumpe blodet rundt, og kan med tiden føre til hjertesvikt.

Lunghypertoni kan være primær eller sekundær. Primær lunghypertoni betyr at det ikke finnes en klar årsak til sykdommen, mens sekundær lunghypertoni betyr at det er en underliggende medisinsk tilstand som forårsaker trykkets øking.

Symptomer på lunghypertoni kan inkludere tranghet ved aktivitet, hoste, trøkkende brystpine, utmattelse og benøvendhet. Diagnosen stilles vanligvis ved hjelp av en røntgenundersøkelse, lungfunksjonstest, EKG eller hjertulsound. Behandlingen vil typisk inkludere medisinsk behandling, men kan også omfatte operasjon i vanskefulle tilfeller.

Reumatiska sjukdomar är en grupp av medicinska tillstånd som påverkar lederna, musklerna, senorna och i vissa fall även andra delar av kroppen. Dessa sjukdomar kan orsaka smärta, stelhet, inflammation och skada i lederna och omgivande vävnader. De reumatiska sjukdomarna kan vara kroniska eller akuta och kan variera från milda till svåra symptom. Exempel på reumatiska sjukdomar inkluderar reumatoid artrit, systemisk lupus erythematosus (SLE), psoriasisartrit, gikt, fibromyalgi och osteoartrit. Många av dessa tillstånd kan behandlas med mediciner, terapi och livsstilsförändringar, men det finns inget botemedel för de flesta reumatiska sjukdomarna.

Ett bröstimplantat är en medicinsk produkt som används vid bröstförstoring eller rekonstruktion. Det består vanligtvis av ett skal, oftast gjort av silikon, fyllt med en vätska som kan vara saltlösning eller silikongel. Implantaten finns i olika former, storlekar och hårdheter för att möta de individuella behoven hos patienten. De placeras under bröstvävnaden eller bröstmuskeln under kontrollerad kirurgisk behandling.

Muskelinflammation, också känd som myositis, är en medicinsk term som betecknar inflammation eller iritation i en eller flera musklers vävnader. Det kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna sjukdomar, trauma och vissa mediciner.

Vid muskelinflammation upplever personen ofta symtom som smärta, stelhet, svullnad och rodnad i den drabbade muskeln. Andra symtom kan inkludera trötthet, feber och minskad rörlighet. För att diagnostisera muskelinflammation kan läkare använda sig av olika metoder, såsom blodprover, magnetresonanstomografi (MRT) och muskelbiopsi.

Behandlingen av muskelinflammation beror på orsaken till tillståndet. I allmänhet kan antiinflammatoriska läkemedel, som icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID) eller kortikosteroider, användas för att lindra smärta och inflammation. Om muskelinflammation orsakas av en infektion behandlas ofta själva infektionen med antibiotika eller antivirala läkemedel. I vissa fall kan fysisk terapi och vila också vara användbar för att lindra symtom och främja återhämtning.

Ledgångsreumatism, även känt som reaktiv artrit eller postdotogen artrit, är en form av inflammatorisk ledvärk som kan uppstå som en komplikation till en infektion någon annanstans i kroppen. Detta sker när immunförsvaret svarar på en infektion och producerar antikroppar, vilka sedan kan orsaka inflammation i lederna.

Det är värt att notera att begreppet "ledgångsreumatism" inte längre används inom den moderna medicinska nomenklaturen eftersom det har visat sig vara för allmänt och inkluderande. I stället för att kalla en patient för "ledgångsreumatiker" tenderar läkare idag att beskriva den underliggande orsaken till deras symtom, såsom "reaktiv artrit orsakad av en HLA-B27 associerad infektion".

Ribonucleoproteiner (RNPs) är komplexa molekyler som består av RNA och protein. De har en central roll i cellens regulatoriska processer, inklusive splicing av RNA och transport av RNA.

Små nukleära U1 RNP är ett specifikt slag av RNP som deltar i splicingen av pre-mRNA (primär transkriberad mRNA) i eukaryota celler. Det består av en molekyl av U1 snRNA (small nuclear RNA) och ett antal proteiner.

U1 snRNA är en liten, icke-kodande RNA-molekyl som har en viktig roll i identifieringen och bindningen till specifika sekvenser av pre-mRNA vid splicingprocessen. Proteinkomponenterna hjälper till att stabilisera U1 snRNP:s struktur och aktivera dess funktioner.

Tillsammans bildar U1 snRNP och andra små nukleära RNP:er (U2, U4, U5 och U6) spliceosomen, en stor ribonukleoprotein-komplex som katalyserar borttagningen av icke-kodande intronsekvenser från pre-mRNA och sammanfogningen av exons (kodande sekvenser) för att bilda mogen, funktionell mRNA.

"Autoantigen" er en betegnelse for et antigen som normalt findes i en organisme, men som under visse omstændigheder kan udløse en immunreaktion mod sig selv. Det sker ved at immunsystemet fejlagtigt opfatter det egne væv eller celler som fremmede og danne antistoffer eller aktiverer immunceller, der angriber dem. Dette kan føre til autoimmune sygdomme som f.eks. reumatoid artritis, systemisk lupus erythematosus (SLE) og diabetes typ 1.

Polymyositis är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation och skada i skelettmusklerna. Detta leder till svaghet, smärta och trötthet i musklerna. Polymyositis påverkar vanligtvis proximala muskler, det vill säga musklerna nära kroppens mittlinje, såsom axlarna och höfterna. Sjukdomen kan också påverka andningsmusklerna och lederna.

Polymyositis orsakas av en överdriven immunrespons där den egna kroppen attackerar muskelvävnaden. Den exakta orsaken till sjukdomen är inte fullständigt klarlagd, men det anses att både genetiska och miljömässiga faktorer kan spela in.

Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av klinisk undersökning, blodprover, elektromyografi (EMG) och muskelbiopsi. Behandlingen för polymyositis består ofta av immunosuppressiva läkemedel som hjälper till att kontrollera inflammationen och minska skadan på musklerna. Fysisk terapi kan också vara användbar för att underlätta muskelstyrkan och funktion.

Polyarteritis nodosa (PAN) är en autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små och medelstora arterier i kroppen. Denna inflammation kan skada väggarna på artärerna och leda till blödning, blodkoagulation eller vävnadsdöd.

PAN kan drabba flera olika organ i kroppen, inklusive njurar, lever, mag-tarmsystem, hjärta, lungor, hud och nerver. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade, men kan inkludera feber, viktminskning, trötthet, smärtor i magen, muskel- och ledsmärtor, svullnad i benen och händer, neuropati (nervskada) och blodproppar.

Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka biopsier av drabbade vävnader eller genom att använda angiografi för att undersöka artärerna. Behandlingen består ofta av kortikosteroider och immunosuppressiva läkemedel för att reducera inflammationen och förhindra ytterligare skada på artärväggarna.

Lokaliserad sklerodermi, även känd som morfea, är en sällsynt autoimmun hudsjukdom som orsakas av ett överaktivt immunsystem. Sjukdomen karakteriseras av förhårdnaden och trötthet i huden, ofta runt ansiktet, händer, armar och ben. Sklerodermi kan också påverka andra system i kroppen, såsom blodkärl, muskler och ledvävnad, men dessa symptom är vanligtvis mildare än hos den systemiska formen av sklerodermi. Lokaliserad sklerodermi tenderar att vara mer begränsad till en viss del av kroppen jämfört med systemisk sklerodermi, som ofta påverkar flera olika områden i kroppen.

Autoimmune diseases are a group of medical conditions where the body's own immune system mistakenly attacks and destroys healthy tissues in the body. Under normal circumstances, the immune system helps protect the body against harmful substances such as bacteria, viruses, and toxins. However, in autoimmune diseases, the immune system identifies healthy cells and tissues as threats and produces antibodies that attack them.

This leads to inflammation and damage to various organs and tissues in the body, resulting in a wide range of symptoms depending on the specific autoimmune disease. Some common examples of autoimmune diseases include rheumatoid arthritis, lupus, multiple sclerosis, type 1 diabetes, Hashimoto's thyroiditis, and psoriasis, among others.

The exact cause of autoimmune diseases is not fully understood, but it is believed to involve a combination of genetic, environmental, and hormonal factors that trigger an abnormal immune response. Treatment for autoimmune diseases typically involves managing symptoms and suppressing the overactive immune system using medications such as corticosteroids, immunosuppressants, and biologics.

Mucinoser är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som kännetecknas av ökat mängd av ett protein som kallas mucin i huden eller i andra vävnader. Muciner är en typ av glykoproteiner som finns naturligt i kroppen och har en vattenavvisande funktion. Vid mucinoser kan det finnas ökad bildning av mucinvätska, vilket kan leda till svullnad och hårdhet i berörda områden.

Det finns olika typer av mucinoser, inklusive exempelvis kutan muzinös degenarativ sjukdom (CMMD) och retikulohistiocytos. Dessa sjukdomar kan variera i symptom och allvarlighetsgrad, och deras orsaker är inte fullständigt klarlagda. Behandlingen av mucinoser kan innebära användning av läkemedel som reducerar inflammation eller påverkar immunsystemet, samt möjligen kirurgiska ingrepp för att avlägsna överflödig vätska eller berörda vävnader.

Små nukleäre ribonukleoproteiner (snRNP) är komplexi av RNA och protein som förekommer i cellkärnan hos eukaryota celler. De är involverade i processeringen av nyss transkriberad RNA, särskilt inom splisning av pre-mRNA (primär transkript av mRNA) och kvalitetskontrollen av transkriptionella enheter.

snRNP:n består av små nukleära RNA (snRNA), som är korta, icke-kodande RNA-molekyler, och en uppsättning proteiner. Dessa komplex delas vanligen in i två grupper beroende på deras funktion: de som är involverade i splisningen av pre-mRNA (U1, U2, U4, U5 och U6 snRNP) och de som är involverade i kvalitetskontrollen av transkriptionella enheter (U3, U8 och U12 snRNP).

snRNP:n samlas tillsammans med andra proteiner och RNA-molekyler till stora komplex som kallas spliceosomer. Dessa komplex är ansvariga för att klippa bort icke-kodande intronsekvenser från pre-mRNA och klistra samman exonssekvenserna, vilket resulterar i ett mognat, funktionellt mRNA som kan översättas till protein.

Ribonukleoproteiner (RNP) är komplexa molekyler som består av RNA-molekyler som är associerade med proteiner. De har en central roll i cellens biologiska processer, såsom RNA-syntes, transport, lagrande och nedbrytning.

Det finns olika typer av RNP:er, inklusive ribosomer, spliceosomer, snRNP:er (små jämna nucleära RNP:er) och hnRNP:er (heterogena kärnära RNP:er). Varje typ av RNP har en specifik uppsättning proteiner som interagerar med RNA-molekylen för att utföra dess funktion.

Ribosomer är exempel på RNP:er som hjälper till att syntetisera proteinerna i cellen. De består av två subenheter, varav den stora subenheten innehåller tre RNA-molekyler och cirka 50 proteiner, medan den lilla subenheten innehåller en RNA-molekyl och cirka 30 proteiner.

Spliceosomer är andra exempel på RNP:er som hjälper till att bearbeta RNA-molekyler genom att klippa bort icke-kodande sekvenser (introner) och klistra samman de kvarvarande kodande sekvenserna (exonerna). De består av fem snRNP:er, var och en med en unik RNA-molekyl och ett antal proteiner.

I allmänhet är Ribonukleoproteiner viktiga molekyler som hjälper till att reglera genuttryck och underlätta olika cellulära processer i både pro- och eukaryota celler.

Kärlinflammation, även kallat coitus-inducerad cervicitis eller postkoital blödning, är ett tillstånd där kvinnan upplever smärta, blödning eller irriterande känslor i underlivet efter samlag. Det kan orsakas av olika faktorer, inklusive infektion, irritation eller skada på livmoderhalsen (cervix). I vissa fall kan det vara ett tecken på en underliggande gynecologisk problem, såsom cervicitis, endometritis eller sexuellt överförbara infektioner. Det är viktigt för den drabbade att söka medicinsk hjälp om de upplever dessa symptom, särskilt om det är återkommande eller kraftigt, för att få en korrekt diagnos och behandling.

'Naglar' är en del av det humana kroppens skelettsystem och är belägna vid fingrarnas och tårnas ändar. De består av ett protein som heter keratin och har en hård, fast struktur. Naglarna skyddar de yttre delarna av fingrar och tår och växer kontinuerligt från nagelbädden under nageln.

Det finns olika medicinska tillstånd som kan drabba naglarna, såsom nagelsjukdomar (onychopati), skador på naglarna eller infektioner i naglarna. Dessa tillstånd kan behandlas med olika metoder beroende på orsaken och svårighetsgraden.

'Silikoner' refererar till en grupp av syntetiska polymerer som innehåller silicium- och syreatomer. De är kända för sin termostabilitet, elastomeriska egenskaper och resistens mot höga och låga temperaturer, kemikalier och väderförhållanden.

I medicinsk kontext används silikoner ofta inom områden som bröstimplantat, läkemedelskapslar, katetrar och andra medicinska enheter där flexibilitet, biokompatibilitet och kemiell stabilitet är viktiga. Silikoner används också som hudsalva för att behandla torrhet, irritation och vissa hudtillstånd.

Idiopatisk interstitial pneumoni (IIP) är en benämning på en grupp lungsjukdomar som kännetecknas av inflammation och skada i det interstitiella vävnadslagret i lungorna, vilket leder till andningssvårigheter. "Idiopatisk" betyder att orsaken till sjukdomen är okänd eller obekräftad.

Det finns flera olika typer av IIP, men de mest vanliga är:

1. Usvanlig idiopatisk interstitial pneumoni (UIP): Denna form av IIP kännetecknas av skador i lungorna som ofta är fördelade oregelbundet och kan vara på olika stadier av sjukdomsutveckling. UIP är oftast relaterat till åldersrelaterad lungsjukdom (även känd som kronisk fibros) och har en sämre prognos jämfört med andra typer av IIP.

2. Nonspecifik interstitial pneumoni (NSIP): NSIP visar sig ofta som inflammation och skada i lungorna som är mer jämnfördelad än vad som ses vid UIP. Denna form av IIP har en bättre prognos än UIP, och svarar ofta väl på behandling med kortikosteroider och immunosuppressiva läkemedel.

3. Kryptogen organiskt pneumoni (COP, även kallat idiopatisk lungsjukdom): COP visar sig som inflammation och ödem i lungorna, och kan ha en snabbare påbörjan än andra former av IIP. Denna form av sjukdom tenderar att ha en god prognos med behandling.

4. Akut interstitial pneumoni (AIP): AIP är en akut form av IIP som kan utvecklas snabbt och leda till andningssvårigheter, feber och annan systemisk sjukdom. Denna form av sjukdom kan behöva intensivvård och behandling med kortikosteroider och andra läkemedel.

5. Respiratorisk bronskiroppar: Detta är en grupp sjukdomar som visar sig som inflammation och skada i de små luftvägarna (bronkioler) i lungorna. Denna form av IIP kan ha en varierande prognos beroende på orsaken till sjukdomen.

Orsakerna till IIP är ofta okända, men det finns vissa faktorer som kan öka risken för att utveckla dessa sjukdomar, inklusive exponering för kemiska ämnen eller damm, rökning och andra lungskador. Behandlingen av IIP beror på typen av sjukdom och kan omfatta kortikosteroider, immunosuppressiva läkemedel, syreterapi och lungtransplantation.

Marfan syndrom är ett genetiskt sjukdomstillstånd som beror på förändringar (mutationer) i genern FBN1, som kodar för proteinet fibrillin-1. Detta protein är viktigt för att ge struktur och styrka till olika vävnader i kroppen, särskilt bindväv, senor och hjärtat (aorta).

Sjukdomen påverkar ofta olika delar av kroppen, inklusive skelett, ögon, hud och hjärt-kärlsystemet. Några vanliga symtom innefattar långsträckt kroppsbyggnad, långa, smala lemmar, flexibel ryggrad, bröstkorgdeformationer, lågt blodtryck och ögonproblem som skelning eller glaskroppsförändringar. Vidare kan Marfan syndrom leda till komplikationer i hjärt-kärlsystemet, särskilt vidgad aorta och ökat risk för aortariss (en typ av hjärtklaffbristning).

Marfan syndrom är ärftligt och kan överföras från en förälder till barn genom autosomalt dominant nedärvningsmönster, vilket betyder att en kopia av den defekta genen räcker för att orsaka sjukdomen. Cirka 1 person i 5 000 är drabbad av Marfan syndrom.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

'Lungfibros' är en benämning på en grupp sjukdomar som kännetecknas av förtjockning och skleros (hårdnad) av lungornas vävnad. Detta leder till att lungorna inte kan expandera normalt under andningen, vilket i sin tur gör det svårare för syre att diffundera in i blodomloppet.

Den vanligaste typen av lungfibros kallas idiopatisk lungifibros (ILA), som innebär att orsaken till fibrosen är okänd. Andra typer av lungfibros kan bero på exponering för skadliga ämnen, såsom asbest eller silikos, eller vara en komplikation till andra sjukdomar, som exempelvis systemisk sclerosis (sklerodermi).

Symptomen på lungfibros kan inkludera andnöd, hosta och trötthet. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av lungsymtom, röntgenbilder och lungfunktionsprov, samt i vissa fall genom biopsi. Behandlingen av lungfibros kan omfatta medicinsk behandling, rehabilitering och syrgastillförsel vid svår andnöd.

"Mikroskopisk angioskopi" är inget etablerat medicinskt begrepp eftersom "angioskopi" vanligtvis refererar till en endoskopisk undersökning av blodkärl med hjälp av ett angioskop, som är en flexibel fiberoptisk bryta. Men om man tolkar frågan så att det handlar om en mikroskopisk undersökning av blodkärlen, kan det beskrivas som följande:

'Tår' er en fysiologisk v likfluid som produseres i øynene til å holde dem fukt og rense bort forunnetar. De dannes i tårløyper eller tårduser, små kjæringer av slimhinde som ligger i hjørnene av øynene, og inneholder tre typer celler: produksjonsceller, transportceller og klargjøringsceller. Tårfluidet består av vann, salt, fedtstoffer, proteiner, vitaminer og mineraler. Det hjelper også til å beskytte øynene mot skader og infeksjoner ved å vaske bort bakterier og andre fremmedlegemer som kommer i kontakt med øyet.

Plastikkirurgi (eller plastisk kirurgi) er en gren av medisinen som fokuserer på å forbedre, restituere eller endre utseende og funksjon ved bruk av kirurgiske metoder. Denne type kirurgi innebaker ofte korrigering av feilutviklinger, skader som følge av en ulykke eller sykdom, eller forandringer som er ønsket av den enkelte selv for å forbedre sin estetiske utseende.

Plastikkirurgi kan deles opp i to hovedkategorier: rekonstruktiv plastikkirurgi og estetisk plastikkirurgi. Rekonstruktiv plastikkirurgi handler om å gjenopprette en normal funksjon eller utseende etter en skade, sykdom eller feilutvikling. Dette kan involvere komplekse teknikker som flaps, grafts og mikrokirurgi for å genoprette strukturer som ansiktet, hånden, brystet eller andre kroppsdeler.

Estetisk plastikkirurgi, også kalt skjønnhetskirurgi, handler om å forbedre en persons utseende ved bruk av kirurgiske metoder. Denne type kirurgi inkluderer ofte procedurer som brystreduksjon, brystforstørrelse, ansiktsløft, øyelokkelyft og bukrefresjering.

Det er viktig å understreke at plastikkirurgi er en seriøs medisinsk behandling som skal utføres av kvalifiserte fagpersoner for å sikre trygghet og godt resultat.

Wegener's granulomatosis är en sällsynt autoimmun sjukdom som karaktäriseras av inflammation och skada i små blodkärl (vasculit). Den drabbar främst luftvägar, näsan och ögonen, men kan även påverka andra kroppsdelar som njurarna.

Typiska symtom inkluderar hosta, blodiga slemprodukter från näsan eller lungorna, nästäppa, sinusit, svullnad i ansiktet, ögoninflammation och njursvikt. Wegener's granulomatosis kan vara livshotande om den inte behandlas korrekt.

Sjukdomen orsakas av en överdriven immunreaktion där kroppens egna immunförsvar attackerar de små blodkärlen i olika vävnader. Den exakta orsaken till denna överdriven immunreaktion är fortfarande okänd, men det finns vissa teorier om att genetiska faktorer, infektioner eller andra utlösande faktorer kan spela en roll.

Behandlingen av Wegener's granulomatosis består vanligtvis av kombinerad immunsupression och cytotoxisk behandling för att kontrollera inflammationen och förhindra ytterligare skada på blodkärlen. De flesta patienter kan få lindring av symtom och förbättrad livskvalitet med behandling, men det finns fortfarande en risk för återfall eller komplikationer.

'Ledinflammation', även känt som artrit, är ett tillstånd där det uppstår inflammation i en eller flera ledarbeten. Detta kan orsakas av en rad olika faktorer, såsom infektion, skada eller autoimmuna sjukdomar.

Typiska symtom på ledinflammation innefattar:

* Smärta i leden, som kan förvärras vid rörelse
* Ömhet och svullnad i leden

Andra symtom kan vara:

* Rödaktig hud runt den berörda leden
* Förhöjd kroppstemperatur eller feber
* Allmänt sjukligt tillstånd

Om du tror att du har en ledinflammation bör du söka vård av din läkare för en korrekt diagnos och behandling.

"Small cytoplasmic RNA" (scRNA) refers to a heterogeneous group of small, non-coding RNAs that are located in the cytoplasm of eukaryotic cells. They range in size from 15 to 300 nucleotides and play various roles in post-transcriptional regulation of gene expression.

There are several classes of scRNAs, including:

1. Transfer RNA (tRNA): These RNAs are involved in protein synthesis by carrying amino acids to the ribosome during translation.
2. Small nuclear RNA (snRNA): These RNAs are components of small nuclear ribonucleoproteins (snRNPs) that are involved in splicing, or the removal of introns from pre-messenger RNA (pre-mRNA).
3. Small nucleolar RNA (snoRNA): These RNAs guide chemical modifications of other RNAs, such as ribosomal RNA (rRNA) and tRNA.
4. MicroRNA (miRNA): These RNAs regulate gene expression by binding to the 3' untranslated region (UTR) of target mRNAs, leading to their degradation or translational repression.
5. Piwi-interacting RNA (piRNA): These RNAs are involved in the defense against transposable elements and play a role in epigenetic regulation.

Overall, small cytoplasmic RNAs are essential regulators of gene expression and have important functions in various cellular processes, including protein synthesis, RNA processing, and gene silencing.

Enzyme-linked immunosorbent assay (ELISA) är en typ av immunologisk analys som använder en enzymmärkt antikropp för att detektera och quantifiera en specifik molekyl, till exempel ett protein eller en peptid, i en biologisk prov.

I ELISA-analysen fästs antigenet (det målprotein som ska detekteras) först till en solid fas, till exempel en mikrotitrerad platta. Sedan adsorberas en primär antikropp som binder till antigenet till plattan. Efter en washing-steg adderas en sekundär antikropp som är konjugerad till ett enzym, såsom horseradish peroxidase (HRP). Den sekundära antikroppen binder till den primära antikroppen och efter ytterligare washing-steg tillsätts ett substrat som reagerar med det enzymmärkta komplexet och genererar ett signal som kan kvantifieras, vanligtvis i form av färgförändring eller fluorescens.

ELISA är en mycket känslig och specifik analysmetod som används inom flera områden, till exempel för att detektera och mäta antikroppar i serum, för att upptäcka patogener såsom virus och bakterier, och för att bestämma koncentrationen av olika hormoner och andra biologiskt aktiva molekyler.

Hydroxiklorokin är ett läkemedel som tillhör gruppen antimalarika och används vanligen för att behandla malaria, men har också visat sig vara verksamt mot vissa autoimmuna sjukdomar som reumatoid artrit och systemisk lupus erythematosus (SLE).

Det är en syntetisk derivat av kinin, en naturligt förekommande alkaloid som hittats i barken från Cinchona-trädet. Hydroxiklorokin har strukturella likheter med kinin och har liknande farmakologiska egenskaper.

Det verkar genom att störa den kemiska signaleringen mellan celler inom det immunsystemet, vilket hjälper att reducera inflammation och underlättar smärta och svullnad. Det kan också påverka virusets förmåga att infektera celler i kroppen.

I samband med COVID-19-pandemin har hydroxiklorokin diskuterats som ett möjligt behandlingsalternativ, men det finns fortfarande begränsad vetenskaplig evidens för dess effektivitet och säkerhet vid behandling av denna sjukdom.

Rheumatoid knutor är små, inflammerade knölar som kan bildas under huden, vanligtvis på baksidan av händer och fötter. De uppstår när den immune systemet angriper sin egen vävnad, vilket orsakar ledinflammation och skada kring de små blodkärlen i huden. Rheumatoid knutor är ett vanligt tecken på reumatoid artrit, en autoimmun sjukdom som orsakar smärta, stelhet och svullnad i lederna.

Perikardiell utgjutning, även känd som pericardial effusion, är en medicinsk term som refererar till onormalt accumulerande vätska mellan de två hinnalagen som omsluter hjärtat, nämligen det yttre perikardiaktiva och det inre perikardiaka lagret. Denna påfyllda vätskan kan vara transparent, serös, blodig, purulent eller klamydial, beroende på orsaken till utgjutningen.

Perikardiell utgjutning kan vara asymptomatisk och upptäckas av en slump under en rutinundersökning, men i vissa fall kan det orsaka symptom som bröstsmärta, andfåddhet eller trötthet beroende på omfattningen och hastigheten på vätskan som accumulerar. I allvarliga fall kan en stor mängd vätska leda till komplikationer som ett komprimerat hjärta (kardiell tamponad) eller irritation av det mediastinala vävnaden, vilket kan orsaka ytterligare symtom som heshet och hosta.

Det finns många olika orsaker till perikardiell utgjutning, inklusive infektion, trauma, autoimmuna sjukdomar, cancer och reaktioner på vissa mediciner. Behandlingen beror på underliggande orsaken, men kan omfatta avvaktan och övervakning, dränering av vätskan eller behandling av den underliggande sjukdomen.

Hjärnnervsjukdomar är en övergripande benämning på sjukdomar eller störningar som drabbar de tolv pariga nerverna (hjärnnerven) som utgår direkt från hjärnan och hjärnbryggan. Dessa nerver är ansvariga för olika sensoriska, motoriska och autonoma funktioner såsom seende, hörsel, smak, lukt, balans, ansiktskänsel, andning, sväljning och pupillreaktioner.

Exempel på hjärnnervsjukdomar inkluderar Bells pares (facialispares), en förlamning av ansiktsnerven; trigeminusneuralgi, en smärtsjukdom som drabbar ansiktssensationsnerven; Menières sjukdom, en balansrubbning orsakad av en störning i hörsel- och jämningsorganet; och Guillain-Barrés syndrom, en autoimmun sjukdom som orsakar fullständig eller delvis muskelförlamning. Andra exempel är HIV/AIDS-relaterade nervskador och tumörer i hjärnans närhet som kan komprimerar eller skada nerverna.

Reumatoid faktor (RF) är ett antikroppsområde som kan finnas i blodet hos en del personer. Det är inte ovanligt att ha låga nivåer av reumatoid faktor utan att ha några symtom eller sjukdom. Men om någon har högre nivåer av reumatoid faktor tillsammans med vissa andra symtom, kan det vara ett tecken på en autoimmun sjukdom som kallas reumatoid artrit.

Reumatoid faktorn är inte specifik för reumatoid artrit och kan förekomma hos personer med andra sjukdomar eller infektioner. Dessutom kan en liten andel av friska individer ha höga nivåer av reumatoid faktor.

Reumatoid faktor är ett typiskt exempel på ett autoantikropp, vilket betyder att det är ett antikropp som riktar sig mot substanser i kroppen själv istället för att bekämpa främmande ämnen som virus eller bakterier. I fallet med reumatoid artrit attackerar reumatoid faktorn specifikt proteiner i lederna, vilket orsakar inflammation och skada.

Immunelektroosmofores (IEF) är en laboratorieteknik inom immunologi och proteinforskning. Det är en metod för att separera och identifiera olika proteiner baserat på deras elektriska laddning och molekylär vikt.

Tekniken bygger på att ett proteinprov placeras i ett gel med en pH-gradient, vilket gör att proteinerna migrerar mot den katodiska eller anodiska polen baserat på deras laddning vid den specifika pH-värdet. Proteinerna separeras sedan beroende på deras molekylära vikt och laddning, vilket resulterar i en skiljbar profil av proteiner i gelen.

IEF är en känslig metod som används för att identifiera och karakterisera olika proteiner, inklusive varianter och modifieringar. Den kan också användas för att undersöka protein-proteininteraktioner och för att utveckla diagnostiska tester och terapeutiska behandlingar.

Microscopic polyangiitis (MPA) är en ovanlig autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i små blodkärl (kapillärer) i flera olika organ i kroppen. Sjukdomen karaktäriseras av nekros och inflammation i kapillärväggarna, vilket kan leda till skada på de drabbade organen.

MPA påverkar ofta njurar, lungor, hud, tarmar och nerver. Symptomen varierar beroende på vilka organ som är drabbade, men kan inkludera blod i urinen, andningssvårigheter, hudutslag, buksmärtor och svaga muskler eller känselnedsättning i händer och fötter.

Diagnosen ställs vanligen genom att undersöka en biopsi av drabbade vävnader under ett mikroskop, där små blodkärlsväggarnas skador kan ses. Andra tester som används för att diagnostisera MPA innefattar blodprover för autoantikroppar och andra markörer av inflammation.

Behandlingen för MPA består vanligen av immunosuppressiva läkemedel, som syftar till att reducera aktiviteten i det immune systemet och på så sätt minska inflammationen i blodkärlen. I vissa fall kan kombinationsterapi med flera olika läkemedel behövas för att kontrollera sjukdomen.

Immunoglobulin G (IgG) är den vanligaste typen av antikroppar i människokroppen. De produceras av B-celler och har en viktig roll i immunförsvaret mot infektioner. IgG-antikropparna kan neutralisera toxiner, virus och bakterier, och de kan också hjälpa till att aktivera komplementsystemet för att eliminera patogener.

IgG-antikroppar delas in i fyra subklasser: IgG1, IgG2, IgG3 och IgG4. Varje subklass har olika funktioner och kan aktiveras av olika typer av antigener. IgG-antikroppar kan vara monomera, dimera eller tetramera beroende på hur många identiska Y-formade regioner de har. De kan korsa placentalmembranet och ger passiv immunitet till foster i livmodern. IgG-nivåerna är som högst under vuxenlivet och sjunker med åldrande.

Immunfluorescens (IF) är en teknik inom patologi och histologi som används för att visualisera och lokalisera specifika proteiner eller antikroppar i celler eller vävnader. Den bygger på principen att vissa antikroppar kan binda till sitt målprotein och sedan under speciella omständigheter fluorescera, det vill säga avge ljus av en viss våglängd när de exponeras för ljus av en annan våglängd.

I immunfluorescensmetoden inkuberas ett preparat av celler eller vävnader med en specifik antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, ett ämne som fluorescerar när det exponeras för ljus. Om denna antikropp binder till sitt målprotein i preparatet kommer den att fluorescera och kan ses under ett fluorescensmikroskop.

Det finns två huvudtyper av immunfluorescens: direkt och indirekt. Vid direkt immunfluorescens används en antikropp som är konjugerad till ett fluorofor, medan vid indirekt immunfluorescens används två antikroppar i två steg: först en icke-konjugerad primärantikropp som binder till målproteinet, följt av en sekundär antikropp som är konjugerad till ett fluorofor och binder till den primära antikroppen. Indirekt immunfluorescens kan öka känsligheten eftersom flera fluorescerande sekundära antikroppar kan binda till en enda primärantikropp.

Immunfluorescensen är ett viktigt verktyg inom forskning och diagnos av sjukdomar, särskilt vid identifiering av autoimmuna sjukdomar och infektioner.

Kryptogen organiserad pneumoni (COP) är ett sjukdomstillstånd där det förekommer organiskt vävnadsutveckling i lungorna utan att orsaken är känd. Det innebär att det finns tecken på inflammation och vävnadsskada i lungorna, men inga bakterier, virus eller andra mikroorganismer har identifierats som orsak. Symptomen på COP kan vara andfåddhet, hosta och feber. Behandlingen av COP är ofta symtomatisk och stöds av lungfunktionsprov och bilddiagnostiska metoder som röntgen eller datortomografi (CT).

Esofageal motility disorders refer to a group of conditions that affect the movement and function of the esophagus, which is the muscular tube that connects the throat to the stomach. These disorders can cause symptoms such as difficulty swallowing (dysphagia), chest pain, heartburn, and regurgitation.

There are several types of esophageal motility disorders, including:

1. Achalasia: This is a rare disorder that affects the lower esophageal sphincter (LES), which is the muscle that controls the opening between the esophagus and stomach. In achalasia, the LES fails to relax properly, making it difficult for food and liquids to pass through to the stomach.
2. Diffuse esophageal spasm: This disorder causes abnormal contractions of the esophageal muscles, which can make swallowing difficult or painful.
3. Nutcracker esophagus: This is a condition in which the esophageal muscles contract too forcefully, causing discomfort or pain during swallowing.
4. Hypertensive lower esophageal sphincter: In this disorder, the LES is abnormally tight, making it difficult for food and liquids to pass through to the stomach.
5. Ineffective esophageal motility: This condition is characterized by weak or discoordinated contractions of the esophageal muscles, which can lead to difficulty swallowing and regurgitation.

The causes of esophageal motility disorders are not fully understood, but they may be related to nerve or muscle dysfunction, autoimmune disorders, or other medical conditions. Treatment options depend on the specific type and severity of the disorder, and may include medications, surgery, or lifestyle changes.

'Fingrar' är en benämning på de korta, smala lemmarna som sticker ut från handflatan hos människor och vissa djur. Hos människor finns vanligtvis fem fingrar på varje hand: tumme, pekfinger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Varje finger består av tre falanger (små ben) som är sammanlänkade med ledgångar och flexibla ledband, vilket gör att fingrarna kan böja sig, vevas och räta ut sig. Fingrarnas främsta funktioner är att känna efter och manipulera föremål för att underlätta greppet och utforskandet av vår omgivning.

'Sklerit' är ett medicinskt terminologi som refererar till den del av ögat som består av den vitaktiga, opaka, hårda och fasta substansen som utgör ögonlockets ränder, regnbågshinnan och corneans kant. Skleriten är en del av scleraliskorpet, som är en tunn, elastisk och genomskinlig membran som omger och skyddar det inre av ögat. Skleritan är mestadels sammansatt av kollagenfibriller och proteoglykaner, och ger stöd och form till ögats yttre struktur.

Den medicinska definitionen av 'dödlig utgång' är när en persons tillstånd, ofta som ett resultat av en sjukdom eller skada, leder till döden. Det kan också definieras som en situation där en persons prognos är att de kommer att dö inom en viss tidsram, baserat på deras tillstånd och behandlingsalternativ. I kliniska studier används ofta ett mått som kallas "dödlighet" för att beskriva andelen deltagare som avlidit under en viss tidsperiod.

HLA-DR4 är ett antigen (proteinmolekyler på cellens yta) som tillhör gruppen HLA-klasse II-antigener. Dessa antigener spelar en viktig roll i immunförsvaret genom att presentera fragment av proteiner från intracellulära patogener (smittaorganismer såsom virus och bakterier) för T-celler, vilket initierar ett immunsvar.

HLA-DR4 är inte en specifik molekyl utan istället en samlingsbeteckning på en grupp relaterade HLA-DR-antigener som delar en viss strukturell och funktionell likhet. De mest vanliga undertyperna av HLA-DR4 är HLA-DRB1*04:01, HLA-DRB1*04:02, HLA-DRB1*04:04, HLA-DRB1*04:05 och HLA-DRB1*04:08.

Det är värt att notera att vissa HLA-antigener, inklusive HLA-DR4, har visat sig vara associerade med en ökad risk för vissa autoimmuna sjukdomar, såsom reumatoid artrit och diabetes typ 1. Dessa associationer är dock inte definitiva och det finns många individer med HLA-DR4 som aldrig utvecklar någon av dessa sjukdomar.

Nukleoproteiner är komplexa molekyler som består av ett protein som är kovalent bundet till nukleinsyra, det vill säga DNA eller RNA. Proteinet fungerar ofta som en strukturell komponent och hjälper till att packa och organisera nukleinsyran på ett sätt som skyddar den från skada och underlättar transporten av den inom cellen. Nukleoproteiner spelar också en viktig roll i cellens replikations- och transkriptionsprocesser, samt i virus' livscykel. Exempel på nukleoproteiner är histonerna, som hjälper till att organisera eukaryota cellers DNA, och kapsidproteinerna hos många olika slags virus.

'Antikroppsspecificitet' refererer til hvilken specifik antigen en given antikrop binder seg til. Antikroppar er proteiner som produceres av immunsystemet for å bekjempe fremmede stoffer, såkalt antigener. Hver antikrop har en unik struktur som gjør at den kun binder spesifikt til et bestemt antigen. Dette kaller man antikroppsspecificiteten. Denne specifisiteten er viktig for å sikre at immunsystemet reagerer korrekt på ulike trusler og ikke angriper kroppens egne celler ved fejlagtige responsar.

'Cellkärneantigener' (eng. 'nuclear antigens') är proteiner eller DNA-sekvenser som finns i cellkärnan och kan utgöra mål för autoimmuna reaktioner hos vissa sjukdomar, till exempel systemisk lupus erythematosus (SLE). Exempel på vanliga cellkärneantigener inkluderar små kärnproteiner (sm antigener), dsDNA-antigen och histonantigener. Dessa antigener kan mätas i blodet för att hjälpa till att ställa diagnos på autoimmuna sjukdomar och följa deras behandling.

Biologiska markörer, även kända som bio markörer eller biomarkrar, är en mätbar och objektiv utväg att uppskatta normala biologiska processer, patologiska processer eller farmakologiska respons på ett läkemedel, enligt definitionen från Förenta staternas livs- och medicinesäkerhetsverket (FDA).

Biologiska markörer kan vara olika typer av molekyler, såsom proteiner, gener, metaboliter eller celler, som finns i kroppen och kan mätas för att ge information om en persons hälsa, sjukdomstillstånd eller respons på behandling. Exempel på biologiska markörer inkluderar blodprover som hemoglobin A1c för diabetes, troponiner för hjärtinfarkt och PSA (prostataspecifikt antigen) för prostatacancer.

I medicinsk forskning används biologiska markörer ofta för att utvärdera effekterna av en behandling, diagnostisera sjukdomar eller övervaka sjukdomsförlopp. De kan också användas för att screena populationer för riskfaktorer för sjukdomar och för att utveckla personligare och precisionsmedicinska behandlingsmetoder.

'Hud' er det største organet i menneskelig kropp og utgjør en barriere mellom kroppen og ytre verden. Det er komplett med blodkar, svedkjertler, nerve-ende, hårfolikler og immunforsvarsmekanismer. Huden har mange funksjoner, inkludert beskyttelse av kroppen fra skader, regulering av varme og fugtighet, vitamin D syntese og sanseinntrykk som berør, smerte, varme og kulde. Det er også viktig for psykisk velbefindende og estetisk utseende. Huden kan deles opp i to hovedgrupper: tykk hud (eller keratiniseret epitel) som inkluderer håret, negler og tennene, og tynn hud (eller ikke-keratiniserte epiteler), som inkluderer skinn, slimhinner og de indre overflater av kroppen.

En fibroblast är en typ av cell som producerar och sekreterar extracellulära matrix-proteiner, såsom kollagen och elastin, vilka ger struktur och integritet till bindväv och andra stödjande vävnader i kroppen. De spelar också en viktig roll i läkning av sår och ärrbildning genom att producera kollagen och andra proteiner som hjälper till att reparera skadad vävnad. Fibroblaster är multipotenta, vilket betyder att de kan differensiera till andra typer av celler under vissa förhållanden. De förekommer i många olika sorters bindväv, inklusive leder, hud, lungor och hjärta.

En andningsfunktionstest (PFT) är en grupp av undersökningsmetoder som mäter lungornas funktion. Denna typ av tester kan mäta lungvolymer, flödeskapacitet och syrgashalning i blodet. PFT inkluderar ofta:

1. Spirometri: Mäter luftvolym och flöde genom att andas in och ut i ett instrument som kallas spirometer. Detta kan mäta förhindringar i luftflödet, såsom obstruktion eller restriktion.

2. Lungvolymmätning: Mäter den totala lungvolymen och den residuala volymen (den luft som är kvar i lungorna efter maximal utandning). Detta kan göras med hjälp av olika metoder, till exempel body plethysmography eller helium-dilution.

3. Diffusionskapacitet: Mäter hur effektivt syre och kolmonoxid kan diffundera över alveolär-kapillärmembranet från lungorna till blodomloppet. Detta kan ge information om lungornas förmåga att utbyta gaser.

Andningsfunktionstester används ofta för att diagnostisera, övervaka och bedöma effekterna av behandlingar för lungsjukdomar som astma, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), cystisk fibros och interstitiell lunga

IE-proteiner, eller "Immediate-Early"-proteiner, är en typ av proteiner som syntetiseras tidigt under en virusinfektion. De aktiveras direkt eller nästan direkt efter att viruset har infekterat värden och beforefter följer de två andra faser av genuttryck, tidiga (early) och sent (late) proteiner. IE-proteinerna spelar ofta en viktig roll i regleringen av virusets eget genuttryck samt i modifieringen av värdcellens miljö för att främja virusreplikationen.

Kollagen är ett protein som finns i djurs och människors kroppar. Det är ett strukturprotein som utgör en viktig del av bindväv, ben, hud, senor och leder. Kollagen ger styrka och elasticitet åt dessa vävnader. Det är det mest förekommande proteinet i djurriket och utgör upp till 30% av allt protein i en människokropp.

Det finns flera olika typer av kollagen, men de vanligaste är typ I, II och III. Typ I kollagen är det starkaste och mest vanliga och hittas bland annat i huden, benen och senorna. Typ II kollagen hittas främst i brosk och leder och ger dem deras elasticitet. Typ III kollagen finns i blodkärl, hud och andra mjuka vävnader.

Kollagens molekyler är uppbyggda av tre polypeptidkedjor som spirals samman till en tresnöring. Dessa tresnörningar sitter sedan ihop med varandra i långa fibriller som ger kroppsvävnaderna deras mekaniska styrka och flexibilitet.

Hudsjukdomar är sjukdomar som primärt påverkar huden och dess tillhörande strukturer, såsom hår, naglar och slemhinnor. Det kan vara både akuta och kroniska tillstånd, som orsakas av en rad olika faktorer, inklusive infektioner, autoimmuna störningar, genetiska faktorer, miljöfaktorer och cancer. Exempel på hudsjukdomar är eksem, psoriasis, akne, svampinfektioner, herpes simplex, hudcancer och vitiligo. Behandlingen av hudsjukdomar kan vara symtomatisk eller riktad mot orsaken, beroende på typen av sjukdom och dess allvarlighetsgrad.

Behçet's syndrome is a rare autoimmune disorder characterized by the inflammation of blood vessels throughout the body. The condition typically causes mouth sores, genital sores, eye inflammation, and skin lesions. In some cases, it may also affect the joints, digestive system, and central nervous system.

The exact cause of Behçet's syndrome is not known, but it is believed to be related to an abnormal response of the immune system. It is more commonly found in people from Mediterranean countries, the Middle East, and Asia. The diagnosis of Behçet's syndrome is based on a combination of clinical symptoms, medical history, and laboratory tests.

Treatment for Behçet's syndrome typically involves medications to reduce inflammation and suppress the immune system. These may include corticosteroids, immunosuppressive drugs, and biologic agents. The specific treatment plan will depend on the severity and location of the symptoms.

'Hjärttamponad' är ett medicinskt tillstånd där fluida eller gaser ansamlas utanför hjärtkammare, vilket förhindrar att kamrarna fylls normalt under diastolen. Detta kan orsaka en minskad hjärtfunktion och på sikt leda till organsvikt om det inte behandlas. Orsakerna kan variera, men de vanligaste är hjärtsvikt, lungemboli eller trauma. Symptomen kan inkludera andnöd, trötthet, hosta, svullnad i benen och bröstsmärta. Diagnosen ställs vanligen genom ultraljud eller datortomografi (CT). Behandlingen består ofta av att behandla underliggande orsaken samt att avlasta hjärtat med mediciner, såsom diuretika och ACE-hämmare. I vissa fall kan kirurgiskt ingrepp vara nödvändigt för att avlägsna ansamlad fluid eller reparera skada på hjärtkammaren.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

Intercellulära, signalöverförande peptider och proteiner är molekyler som används för kommunikation mellan celler i kroppen. Dessa peptider och proteiner binder till specifika receptorer på målcellernas yta och utlöser en biokemisk respons, vilket orsakar en ändring av cellens funktion eller beteende. De kan vara involverade i en rad olika fysiologiska processer, till exempel immunresponser, nervimpulstransmission och cellytorscellkommunikation. Exempel på intercellulära signalproteiner inkluderar cytokiner, neurotransmittorer och hormoner.

Immunoblot, även känt som Western blotting, är en laboratorieteknik inom molekylärbiologi och immunologi. Den används för att detektera och identifiera specifika proteiner i en proteinblandning, till exempel i cellulär extract eller i ett kroppsvätskeprov som serum eller urin.

Tekniken bygger på elektrofores, där proteiner separeras beroende på deras molekylvikt genom att låta dem vandra genom ett gelatinaliknande material i ett elektriskt fält. Efter separationen överförs proteinerna från gelen till en nitrocellulosa- eller PVDF-membran, där de fastnar och blir tillgängliga för immunologisk detektering.

I nästa steg inkuberas membranet med ett specifikt antikroppar mot det protein som ska detekteras. Antikroppen binder till sitt målprotein på membranet, och efter en avspolningstapp kan ytterligare en sekundär antikropp användas för att binda till de primära antikropparna. Den sekundära antikroppen är konjugerad till ett enzym, som i sin tur katalyserar en kemisk reaktion som leder till bildning av ett synligt band på membranet när ett substrat tillsätts.

Immunoblot används ofta för att bekräfta produktionen och nedbrytningen av proteiner, undersöka protein-proteininteraktioner eller jämföra relativa mängder av specifika proteiner i olika prover.

Metylprednisolon är ett syntetiskt glukokortikoidmedel som används för att behandla inflammatoriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar. Det fungerar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet, vilket reducerar svullnad och smärta.

Medicinskt sett är metylprednisolon en typ av kortikosteroid som har starka antiinflammatoriska och immunsuppressiva effekter. Det används ofta för att behandla allvarliga tillstånd som exacerberingar av multipel skleros, lunginflammation, allergisk alveolit, svår astma, reumatoid artrit och andra autoimmuna sjukdomar.

Liksom andra kortikosteroider kan metylprednisolon orsaka biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, svaghet, förändringar i humör och störningar i menstruationscykeln. Långvarigt bruk kan också leda till allvarliga biverkningar som ökad risken för infektioner, benbrott, högt blodtryck, diabetes och mag-tarmrubbningar.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.