Recurrent Laryngeal Nerve Injuries
Laryngeal Nerve Injuries
Recurrent Laryngeal Nerve
Larynxnerver
Stämbandsförlamning
Tyreoidektomi
Peripheral Nerve Injuries
Struphuvudmuskler
Hjärnnervskador
Struphuvud
Ischiasnerv
Hypoglossal Nerve Injuries
Synnervsskador
Sår och skador
Facialisnervskador
Perifera nerver
Ryggradsnerver
Nerve Crush
Nervnybildning
Diafragmanerv
Ischiaticusneuropati
Nervsmärta
Trigeminal Nerve Injuries
Lingual Nerve Injuries
Nervsystemets skador
Laryngoskopi
Röststörningar
Hjärnskador
Synnerv
12:e kranialnerven
Nervtrådar
Tung- och svalgnerv
Reflex
Röststörningar
Ryggmärgsskador
Axotomi
Hyperalgesi
Katter
Recurrent laryngeal nerve injuries refer to damage or trauma inflicted on the recurrent laryngeal nerve, a branch of the vagus nerve that supplies motor function to the intrinsic muscles of the larynx, except for the cricothyroid muscle. This nerve plays a crucial role in controlling voice production, swallowing, and breathing.
Injuries to this nerve can result in various symptoms, such as hoarseness, weak voice, difficulty speaking or singing, shortness of breath, and swallowing problems. The impairment may be temporary or permanent, depending on the severity and location of the injury. Recurrent laryngeal nerve injuries can occur due to several reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or iatrogenic causes during medical procedures.
Laryngeal nerve injuries refer to damages or injuries to the recurrent laryngeal nerve or the superior laryngeal nerve, which are the two branches of the vagus nerve that innervate the larynx. These nerves play critical roles in voice production, swallowing, and protecting the airway.
Recurrent laryngeal nerve injuries can result in vocal cord paralysis, which can cause hoarseness, breathiness, or weakness in the voice. In severe cases, it may also lead to difficulty swallowing or breathing. The injury to this nerve can occur due to various reasons, including surgical complications, neck trauma, tumors, or neurological disorders.
Superior laryngeal nerve injuries, on the other hand, can cause alterations in voice quality and pitch, as well as pain during high-pitched voice use or swallowing. This nerve has two branches: the internal branch supplies sensation to the mucous membrane of the larynx above the vocal folds, while the external branch innervates the cricothyroid muscle, which is responsible for adjusting the tension and length of the vocal cords during voice production.
The diagnosis of laryngeal nerve injuries typically involves a thorough clinical evaluation, including a detailed history, physical examination, and often, laryngoscopy or videostroboscopy to assess vocal cord function and movement. Treatment options depend on the type and severity of the injury and may include voice therapy, surgical intervention, or observation with monitoring over time.
Recurrent laryngeal nerve (RLN) är en gren av vagusnerven (10:e kraniella nerven) som försörjer rösten och andningen i hals- och halsoområdet. Varje sida har en RLN, som innerverar stämbanden och de intralaryngala musklerna.
Den rekurrerande laryngeala nerven har ett ovanligt lopp, eftersom den avviker från sin normala kraniala bana för att loopa runt den nedre delen av sköldkörteln (lårbenet) på vänster sida och den återgående arteria subclavia på höger sida, innan den stiger upp till halsen.
Skador på RLN kan orsaka röstförändringar, heshet eller andningssvårigheter. Skador på RLN är en möjlig komplikation under kirurgiska ingrepp i hals- och halsoområdet, till exempel vid operationer för sköldkörteltumörer eller struphuvudschirurgi.
Lärinxnerven, även känd som recurrens nerven (CN X), är den tionde av de tolv kraniala nervena. Den har en vaguskaraktär och innerverar bland annat stämbanden i larynxen (stämbandsmuskulatur). Larynxnerven delas vanligen upp i två grenar: den främre och den bakre larynxnerven. Den främre grenen innerverar de muskler som lyfter stämbanden, medan den bakre grenen innerverar de muskler som sänker stämbanden. Larynxnerven har också en sensorisk funktion och förmedlar kvaliteter som smak, temperatur och smärta från bakre delen av tungan, svalget och övre delen av luftstrupen.
En stämbandsförlamning (laryngeal nerve palsy) är en förlust av nervfunktion i en eller båda stämbandsnerven (recurrent laryngeal nerve), som kan orsaka röstrubbningar och andningssvårigheter. Detta kan inträffa till följd av skada, sjukdom eller trauma till nerven.
Det finns två typer av stämbandsförlamning: enkel (unilateral) och dubbel (bilateral). En enkel stämbandsförlamning innebär att endast ena sidan av stämbanden är påverkad, medan en dubbel stämbandsförlamning innebär att båda sidorna är drabbade.
En enkel stämbandsförlamning kan orsaka rösten att bli svagare, hes och utmattningsbenägen, samt försämra andningsförmågan under fysisk aktivitet eller vid sömnsvårigheter. En dubbel stämbandsförlamning kan leda till allvarligare andningssvårigheter och kräva akut medicinsk behandling.
Orsakerna till stämbandsförlamning kan variera, men de vanligaste orsakerna innefattar skada under kirurgisk behandling (till exempel hals- eller hjärtkirurgi), sjukdomar som cancer, neurologiska sjukdomar, infektioner och trauma. I vissa fall kan orsaken inte fastställas. Behandlingen av stämbandsförlamning beror på orsaken och kan innefatta medicinsk behandling, logopedisk terapi eller kirurgi.
Tyreoidektomi är en medicinsk term som betyder att man operativt tar bort hela sköldkörteln (thyroidea). Sköldkörteln ligger i halsområdet och producerar hormoner som reglerar bland annat ämnesomsättning, tillväxt och kroppstemperatur. Tyreoidektomin kan utföras av olika anledningar, exempelvis vid godartad eller elakartad sjukdom i sköldkörteln som inte går att behandla på annat sätt. Efter operationen behöver patienten livet ut ta substitutionsbehandling med tyreoideahormoner.
Peripheral nerve injuries refer to damage or trauma to the peripheral nerves, which are the nerves that transmit signals between the brain and spinal cord (central nervous system) and the rest of the body. These nerves are located outside of the brain and spinal cord, and they control motor functions, such as movement and sensation, in various parts of the body.
Peripheral nerve injuries can result from a variety of causes, including trauma, compression, stretching, or laceration. The severity of the injury can range from mild to severe, and it may affect a single nerve or multiple nerves. Depending on the type and extent of the injury, peripheral nerve damage can cause symptoms such as numbness, tingling, weakness, pain, or loss of function in the affected area.
Peripheral nerve injuries are typically classified into three categories based on the severity of the injury:
1. Neuropraxia: This is a mild form of nerve injury that results from compression or stretching of the nerve. The nerve remains intact, but its functioning is disrupted due to damage to the myelin sheath, which is the protective covering around the nerve. Recovery from neuropraxia can take several weeks to months, but it is usually complete.
2. Axonotmesis: This is a more severe form of nerve injury that involves damage to the axons, which are the long fibers that transmit signals within the nerve. The myelin sheath may also be damaged or destroyed. Recovery from axonotmesis can take several months to years, and it may not be complete. Some patients may experience permanent loss of function or sensation in the affected area.
3. Neurotmesis: This is the most severe form of nerve injury, which involves complete severing of the nerve. Recovery from neurotmesis is unlikely without surgical intervention, such as nerve grafting or repair.
Treatment for peripheral nerve injuries depends on the type and severity of the injury. In some cases, conservative treatment, such as physical therapy or pain management, may be sufficient to promote recovery. However, in more severe cases, surgery may be necessary to repair or reconstruct the damaged nerve.
Struphuvudmuskler, även kända som infrahyoideus musculi eller de nedre struphuvudsmusklerna, är en grupp muskler i halsen som hjälper till att sänka och röra struphuvudet (larynx) och den undre delen av ansiktsskelettet (mandibula). Dessa muskler inkluderar:
1. Musculus sternohyoideus
2. Musculus omohyoideus
3. Musculus thyrohyoideus
4. Musculus geniohyoideus
Dessa muskler arbetar tillsammans för att hjälpa till med funktioner som andning, tal och sväljning.
Hjärnnervskador (cranial nerve injuries) är skador eller skadegörande tillstånd som drabbar de tolv parna nervtrådar som utgår ifrån hjärnbalken och förmedlar sensorisk, motorisk och autonom funktion till huvudet och halsen. Varje hjärnnerv har specifika funktioner och skador på dem kan orsaka olika symptom beroende på vilken nerv som är drabbad.
Här är en kort översikt över de tolv parna hjärnnervena och deras funktioner:
1. Olfaktornerven (I): Doftsinne
2. Optikusnerven (II): Seende
3. Oculomotoriusnerven (III): Rörelse och pupillreaktion i ögat
4. Trochlearisnerven (IV): Rörelse av ögonmuskeln som vrider ögat uppåt och bort från näset
5. Trigeminusnerven (V): Känsel och smärta i ansiktet, käkar och tandkött, samt muskelrörelser i käken
6. Abducensnerven (VI): Rörelse av ögonmuskeln som vrider ögat utåt
7. Facialisnerven (VII): Muskelrörelser i ansiktet, smak i främre två tredjedelar av tungan och känsel i örat
8. Vestibulocochlearisnerven (VIII): Hörsel och balans
9. Glossopharyngeusnerven (IX): Smak i baksidan av tungan, muskelrörelser i svalget och känsel i halsen
10. Vagusnerven (X): Muskelrörelser i strupen, röstkörtlar, hjärta, lungor och mag-tarmsystemet
11. Accessoriusnerven (XI): Muskelrörelser i nacken och skuldran
12. Hypoglossusnerven (XII): Muskelrörelser i tungan
Det är värt att notera att de flesta av dessa nerver har fler än en funktion, såsom känsel, smak och muskelrörelse.
Struphuvud, även känt som retrofaryngeal abscess, är en allvarlig infektion i det bakre området av halsen (retrofaryngealt område) som orsakas av en abscessbildning (pusansamling) i det fasciala rummet mellan bukofaryngeusmuskeln och den bakre halsens muskler. Struphuvud kan vara livshotande på grund av att infektionen kan sprida sig till omgivande strukturer, inklusive luftvägarna och blodomloppet.
Struphuvud kan uppstå som komplikation till en övre respirationsinfektion, såsom en vanlig halsont, eller orsakas av direkt trauma till området. Symptomen på struphuvud inkluderar svullnad i halsen, särskilt bakom strupe och i nacken, svårigheter att svälja (dysfagi), hosta, andas (dispynea) eller tala, feber, iritation och smärta i halsen. Behandlingen av struphuvud består vanligen av antibiotikaterapi, dränering av abscessen och ibland även kirurgisk intervention.
Ischiasnerven (latin: Nervus ischiadicus) är den största nervern i kroppen och förser benet med känsel och rörelseförmåga. Ischiasnerven bildas genom sammansmältning av två rötter från ryggmärgen på ländryggens nivå, L4 till S3. Nerven passerar sedan ner genom bäckenet och längs baksidan av benet, där den delar upp sig i flera grenar som förser musklerna, huden och lederna med nervimpulser.
Ischiasnervenspinale rötter kan bli irriterade eller komprimerade, vilket kan orsaka smärta, känselbortfall och muskelsvaghet i benet, ett tillstånd som kallas ischiasialgi. Detta är en vanlig orsak till ländryggssmärta och benbesvär. Andra orsaker till ischiasbesvär kan vara diskbråck, tumörer, inflammation eller trauma.
The hypoglossal nerve, also known as the twelve cranial nerve (CN XII), is primarily responsible for controlling the movements of the tongue. Hypoglossal nerve injuries can result in weakness or paralysis of the tongue muscles on one or both sides, depending on the severity and location of the injury.
Hypoglossal nerve injuries can occur due to various reasons, including trauma, surgical complications, tumors, or neurological disorders. The symptoms of hypoglossal nerve injuries may include:
* Difficulty with speaking, swallowing, or chewing due to tongue weakness or deviation towards the injured side.
* Changes in tongue movement and sensation.
* In severe cases, the tongue may become atrophied (wasted) and assume a shrunken appearance.
The diagnosis of hypoglossal nerve injuries typically involves a physical examination, during which the healthcare provider will assess the patient's tongue movements and speech patterns. Imaging tests such as MRI or CT scans may also be ordered to identify any underlying causes of the injury. Treatment for hypoglossal nerve injuries depends on the severity and cause of the injury and may include physical therapy, surgical intervention, or medication.
'Synnervsskada' (også kjent som 'ophthalmologisk trauma') refererer til skader på strukturer i øyet og synsnerven som følge av trauma eller skade. Dette kan inkludere blant annet skader på cornea, iris, lins, glasværsen, regnbuebanen, sclera og synnervesystemet. Symptomer på synnervsskador kan variere, men inkluderer ofte smerte, rødhet, svulst, synsforstyrkelser som bl.a. synsnedsatthet, dobbeltseende eller synsløshet, og forandringer i pupilreaksjonen. Behandlingen av synnervsskader kan variere alt etter type og alvorlighetsgraden på skaden, men inkluderer ofte behandling med medicinske midler, kirurgiske ingreps eller andre terapeutiske tiltak for å forebygge komplikasjoner og forbedre synet.
'Sår och skador' refererar till fysisk skada på kroppen, vanligtvis på huden eller vävnader under huden. Det kan vara orsakat av en rad olika faktorer, inklusive mekaniska trauma (som knivskärsverktyg, fall eller trafikolyckor), termisk skada (brännskador orsakade av eld, heta föremål eller kemikalier), elektrisk skada och kemisk skada.
Sår kan vara öppna sår som penetrerar huden och exponerar underliggande vävnad, eller stängda sår där huden inte är brutet men ändå har skadats. Öppna sår inkluderar snitt, sting, skråmärken, stick och brännskador. Stängda sår kan vara kontusioner, blåmärken eller muskelskador.
Skador kan också klassificeras som ytliga (superficial) eller djupa (deep), beroende på hur djupt skadan har trängt in i kroppen. Ytliga sår orsakar ofta mindre allvarlig skada och läker vanligtvis snabbare än djupa sår. Djupa sår kan vara mer svåra att behandla och kan leda till komplikationer som infektion, blödning och ärrbildning.
Facialisnervskador, eller femoralis nerve injuries, är skador på den tolfte cranial nervern (CN VII), även känd som den facialiska nerven. Denna nerv kontrollerar de flesta av ansiktets muskler som används för att uttrycka känslor och röra läppen, näsan och ögonlocken.
Facialisnervskador kan orsaka olika symptom beroende på graden och platsen på skadan. Några vanliga symtom inkluderar:
* Förlust av ansiktsmuskulaturens rörelseförmåga på den skadade sidan, vilket kan leda till att ansiktet ser ut som förvridet eller oförändrat.
* Svårigheter att blinka och/eller täcka över ögat med ögonlocken.
* Förlust av känsel i ansiktet på den skadade sidan (i vissa fall).
* Talsvårigheter eller sluddrande tal.
* Smakförlust vid främre två tredjedelar av tungan (i vissa fall).
Facialisnervskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive skalltrauma, stroke, infektion, tumörer och neurodegenerativa sjukdomar. Behandlingen beror på orsaken till skadan och kan innefatta mediciner, terapi eller kirurgi.
Periferala nerverna är en samling nervceller och deras utskott som bildar ett komplext nervesystem utanför centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Dessa nerver transporterar sensoriska, motoriska och autonoma signaler till och från olika delar av kroppen, såsom huden, musklerna, organ och lederna. De hjälper till att kontrollera känsel, rörelse, koordination, samt automatiska funktioner som andning, hjärtslag och digestion. Periferala nerver kan skadas eller påverkas av olika sjukdomar och skador, vilket kan leda till smärta, känselbortfall, muskelsvaghet och andra symtom beroende på vilka nerver som är drabbade.
Ryggradsnerver, också kända som spinalnerver, är nervrötter som utgår från ryggraden och förbinder centrala nervsystemet med resten av kroppen. Det finns 31 matched par ryggradsnerver (total 62) på båda sidor av ryggraden i människokroppen, och de är numrerade från C1 till S5, där C står för cervical, T för thoracic, L för lumbar, S för sacral och Co (coccygeal) för svansknochen. Varje ryggradsnerver innehåller sensomotoriska nervceller som tar emot sensorisk information från huden, musklerna och leder och skickar motorisk information till muskler och körtlar. Ryggradsnerverna är ansvariga för att överföra information mellan centrala nervsystemet och alla delar av kroppen utom huvudet och nacken, som istället förses med kranialnerver.
A "nerve crush" injury är ett traumatisk skada till en nerv som orsakas av kompression eller tryck på nerven under en längre period. Detta kan leda till skador på myelinhöljet som omger nerven och kan orsaka problem med nervens funktion, inklusive sänkt känsel, smärta, svaghet eller muskelsammamnande i den drabbade kroppsdelen. I allvarliga fall kan en nerve crush-skada leda till permanent nerve skada om den inte behandlas snabbt och effektivt.
'Nervybildning' är ett medicinskt begrepp som refererar till en abnormt växthastighet eller oregelbunden tillväxt hos nervceller eller deras utskott (axoner och dendriter) i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) eller det perifera nervsystemet (nervtrådar och ganglier utanför centrala nervsystemet).
Det finns två huvudsakliga typer av nervybildningar: benigna (godartade) och maligna (ontartade). Benigna nervybildningar växer långsammare, är mer lokaliserade och tenderar att vara mindre invasiva än maliga former. Maliga nervybildningar kan inkräkta på omgivande vävnader, sprida sig till andra delar av kroppen och bli livshotande.
Exempel på olika slags nervybildningar är:
- Neurinom (ett benign tumör som oftast bildas på de akustisk-vestibulära nerverna i inneran)
- Schwannom (en benign tumör som utvecklas från myelinbildande celler kring perifera nerver)
- Ganglioneurom (en benign tumör som består av övervuxen ganglieceller och deras stödjeceller)
- Neurofibroma (en blandning av olika typer av nervceller, blodkärl och bindväv)
- Maligna nervskida (cancer i de perifera nerverna)
Symptomen på nervybildningar kan variera beroende på vilken typ det är, var den är lokaliserad och hur stor den är. Vanliga symtom inkluderar neurologiska symptom som känselbortfall, smärta, muskelsvaghet eller förlamning, samt andra symtom som hörselskador, svullnad eller förändringar i utseendet.
Den medicinska definitiven av "diafragma nerv" saknas, eftersom det inte existerar någon etablerad medicinsk term med denna benämning. Möjligen kan du ha förväxlat det med "diaphragmatic (fibrositic) neuralgia", som är en mycket sällsynt neurologisk smärtsyndrom som involverar irritation eller skada av de nerver som innerverar diaframgan (bröstkorgens muskelplatta).
Ischiatic neuropathy, även känt som ischiaticusnerveinflammation eller ischiaticusneuropati, är en nervskada eller irritation av den ischiatiska nerven. Den ischiatiska nerven är en stor nerver som förgrenar sig från ryggraden i ländryggen och innerverar musklerna i bakdelen, låren och benen, samt känseln i delar av skinnet på baksidan av benet.
Ischiatic neuropathy kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive kompression eller skada av nerven, sjukdomar som diabetes, tumörer, infektioner eller trauma till ländryggen eller höftområdet. Symptomen på ischiatic neuropathy kan variera beroende på graden och platsen på skadan, men de kan inkludera smärta, kramper, svaghet eller förlorad känsel i låren och benen. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av fysiska undersökningar, neurologiska tester och avbildningsstudier som magnetresonanstomografi (MRI) eller datortomografi (CT). Behandlingen kan innebära mediciner för smärtlindring, fysisk terapi, operation eller kombinationer av dessa.
'Nervsmärta' eller neuropatisk smärta är en typ av smärta som orsakas av skada eller sjukdom i nervsystemet. Det kan vara en kronisk, långvarig smärta som kan vara svår att behandla. Nervsmärta kan beskrivas som stickande, brännande, skarp, elektriskt, klåfingrigt eller smärtsamt kittlande. Den kan uppstå som en komplikation till diabetes, cancerbehandling, HIV/AIDS, amputationer, alkoholism och andra sjukdomar eller skador på nervsystemet. Vissa läkemedel och behandlingsmetoder kan hjälpa att lindra nervsmärta, men det kan vara svårt att hitta en effektiv behandling eftersom orsaken till smärtan kan vara komplex och variera mellan individer.
Trigeminal nerve injuries refer to damages or injuries to the trigeminal nerve, also known as the fifth cranial nerve. This nerve is responsible for sensations in the face and motor functions such as biting and chewing. Trigeminal nerve injuries can result in various symptoms, including:
1. Loss of sensation in the face, lips, gums, or tongue.
2. Pain, numbness, or tingling in the face.
3. Difficulty with chewing or biting.
4. Impaired taste sensation.
5. Drooping of the eyelid or corner of the mouth.
6. Double vision or difficulty moving the eyes.
Trigeminal nerve injuries can occur due to various reasons, such as trauma, surgical complications, tumors, infections, or neurological conditions like multiple sclerosis. The treatment for trigeminal nerve injuries depends on the underlying cause and severity of the injury. It may include medications, physical therapy, surgery, or other interventions to manage pain and restore function.
A 'Lingual Nerve Injury' refererer til skader på den nerve som innerverer tungeten, og som er ansvarlig for smagssansen og følelsen af varme, koldt, smerte og tryk i den forre del af tungen. Den linguale nerve er en gren af den faciale nerve (cranial nerve VII) og den mandibulære nerve (cranial nerve V3).
Lingual nerve injuries kan opstå som komplikationer under kirurgiske indgreb i mundhuleområdet, såsom ekstrakton af tænder, implantationskirurgi eller operationer ved halsen. Symptomerne på en lingual nerve injury kan inkludere forringet smagssans, følelsesløshed, smerter, kramper eller sværhed med at bevæge tungeten korrekt. Disse skader kan have en betydelig indvirkning på patientens evne til at tale, spise og nyde mad, og det kan i visse tilfælde være nødvendigt med yderligere behandling eller kirurgiske indgreb for at korrigere skaden.
Nervsystemets skador, också kända som nervskador, är skador eller skadegörande tillstånd som påverkar nervceller eller nerver. Nervceller, även kallade neuroner, är specialiserade celler som transmiterar och bearbetar information i form av elektriska impulser och kemiska signaler. Nerver är samlingar av nervceller och stödjande strukturer som bildar kommunikationsvägar mellan olika delar av kroppen.
Nervsystemets skador kan vara primära, orsakade direkt av en skada eller sjukdom som påverkar nervceller eller nerver, eller sekundära, orsakade av komplikationer från andra skador eller sjukdomar.
Exempel på olika typer av nervsystemets skador inkluderar:
1. Skador på centrala nervsystemet (CNS): CNS-skador drabbar hjärnan och ryggmärgen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom huvudtrauma eller ryggradsförlamning, eller av sjukdomar som stroke, multipel skleros (MS), Parkinson's disease och Alzheimer's disease.
2. Perifera nervsystemets skador (PNS): PNS-skador drabbar de nerver som förbinder hjärnan och ryggmärgen med resten av kroppen. De kan orsakas av traumatiska händelser, såsom frakturer eller skador på muskler och senor, eller av sjukdomar som diabetes, Guillain-Barré syndrom och karbomatidos.
3. Neurodegenerativa sjukdomar: Dessa är progressiva sjukdomar som orsakas av en nedbrytning av nervceller i hjärnan eller ryggmärgen. Exempel på neurodegenerativa sjukdomar inkluderar Parkinson's disease, Alzheimer's disease, Huntington's disease och amyotrofisk lateralskleros (ALS).
4. Neuropatiska smärtsjukdomar: Dessa är sjukdomar som orsakar kronisk smärta i nerverna. De kan vara relaterade till skador, sjukdomar eller inte ha någon känd orsak. Exempel på neuropatiska smärtsjukdomar inkluderar diabetisk neuropati, postherpetisk neuralgi och komplex regional smärta syndrom (CRPS).
Behandlingen av nervskador varierar beroende på typen och svårighetsgraden. Den kan omfatta medicinering, fysikalisk terapi, kirurgi, rehabilitering och livsstilsförändringar. I vissa fall kan också komplementär och alternativ medicin vara till hjälp.
Laryngoskopi är ett medicinskt undersökningsförfarande där svalget och stämbanden inspekteras med hjälp av ett laryngoskop, ett slags tunn rör med en lampa och ofta även en kamera monterad vid dess ände. Laryngoskopi används vanligen för att diagnostisera eller behandla problem relaterade till rösten, andningen eller sväljningen.
Det finns två huvudtyper av laryngoskopi: direkt laryngoskopi och fiberoptisk laryngoskopi. Vid direkt laryngoskopi används ett styvt laryngoskop som introduceras ner i svalget under kontroll av en läkare, medan fiberoptisk laryngoskopi använder en flexibel, böjlig sonde som är lättare att manövrera och ofta används under lokalbedövning.
Laryngoskopi kan vara ett rutinmässigt ingrepp eller kräva bedövning eller full sedering beroende på omständigheterna. Det är viktigt att följa alla instruktioner från läkaren innan och efter undersökningen för att säkerställa en trygg och smidig procedur.
Röststörningar, även kända som röstrubbningar eller dysfonier, är en samling medicinska tillstånd som påverkar röstfunktionen och kvaliteten på rösten. Det kan orsakas av olika faktorer såsom strukturella skador på röstorganen, neurologiska sjukdomar, trauma, infektion eller cancer. Röststörningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från milda till allvarliga.
Exempel på olika typer av röststörningar inkluderar:
* Disfonier: en förändring i röstkvalitet, styrka eller komfort som orsakas av en skada eller sjukdom i röstorganen.
* Spasmodisk dysfoni: en neurologisk röstrubbning som orsakas av spasmer i de muskler som kontrollerar rösten.
* Recidiverande respirationsröstrubbning: en röstrubbning som uppstår när andningsluften tränger in i stämbanden och förändrar röstkvaliteten.
* Pubertal röstförändringar: förändringar i rösten under puberteten, särskilt hos pojkar då deras röst blir djupare.
* Professionell röstanvändning: röststörningar som orsakas av överansträngning eller skada på rösten till följd av användning i yrkeslivet, exempelvis sångare, lärare eller telefonförsäljare.
Behandlingen av röststörningar kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men kan inkludera medicinsk behandling, logopedisk terapi, röströstträning eller kirurgi.
Hjärnskada (traumatisk hjärnskada) definieras som skada på hjärnan orsakad av ett yttre våld. Det kan vara olyckor, fall, trafikolyckor, våld eller sportrelaterade skador. Hjärnskador kan variera från milda, som en hjärnskakning, till allvarliga, som komatoskada eller dödsfall. Symptomen på en hjärnskada kan variera beroende på vilken del av hjärnan som skadats och hur allvarlig skadan är. Symptomen kan inkludera minnesförlust, koncentrationssvårigheter, irritabilitet, humörsvängningar, huvudvärk, yrsel, svårt att tala eller svälja, och i allvarliga fall kan det leda till förlamning, medvetandeförlust eller dödsfall.
'Synnerv' eller optisk nerv (latin: Nervus opticus) är ett kranialnerv som primärt är ansvarigt för att överföra syninformation från ögat till hjärnan. Det är den andra av tolv kranialnerver och är unik eftersom den är en del av centrala nervsystemet (CNS) istället för det perifera nervsystemet (PNS). Synnerven börjar i ögats nackdel, där retinan (ögats näthinna) sammanstrålar till en punkt som kallas optisk disk eller blind fläck. Därifrån går den genom ögonhålan och in i hjärnan via en öppning i skallbasen vid temporalbenet, kallad optikuskanalen.
I hjärnan överför synnerven informationen till lateral geniculate kärnan (LGN) i thalamus och därefter till primära visuella cortex (area 17 eller V1) i occipitalloben, där det bearbetas ytterligare. Skador på synnerven kan orsaka synförlust, bland annat i form av synfältreduktion eller blindhet i ena ögat.
Den 12:e kranialnerven, även känd som hypoglossalnerven, är en nerv som utgår från hjärnbryggan och innerverar muskulaturen i tungan. Denna nerv har en viktig funktion vid kontrollen av rörelser och koordinationen av tungans muskler under tal, sugning, svalning och andning. Skador på den 12:e kranialnerven kan leda till sväljningssvårigheter, talrubbningar och förändringar i tungans rörelsemönster.
'Nervtrådar' är en del av det perifera nervsystemet och består av samlingar av neuroners axoner som är omgivna av ett myelinlager, vilket hjälper till att skydda nerverna och öka nervimpulsens hastighet. Nervtrådar kan vara myelinerade (täckta med myelin) eller icke-myelinerade (utan myelin). De är ansvariga för att överföra sensoriska, motoriska och autonoma signaler mellan centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) och kroppens olika delar.
Svaljning, också känd som deglutition, är en komplex process som innebär att föda, drycker eller andra substanser transporteras från munhålan till matstrupen och sedan ned i magen. Den består av flera faser:
1. Förberedande fas: I denna fas formas maten till en konsistens som är lämplig för att svälja, vilket ofta innebär att den tuggs och blandas med speichel.
2. Initieringsfas: Denna fas inleds när den preparerade biten av mat eller drycken placeras på baksidan av tungan. Tungan pressar sedan mot hårda gommen (på insidan av kinderna) och lyfter upp, vilket skapar en muskelkontraktion som driver maten bakåt mot svalgnärven (uvulan).
3. Transportfas: Under denna fas kontraherar musklerna i halsen och förflyttar maten genom farynx (svalg) och ned i esofagus (matstrupe). Detta sker genom en serie koordinerade kontraktioner som kallas peristaltik.
4. Relaxationsfas: När maten har passerat ned i matstrupen relaxerar musklerna i övre delen av strupen och låter luft passera tillbaka in i lungorna.
Svaljningsprocessen är kontrollerad av ett antal nervbanor och muskler som arbetar tillsammans för att säkerställa en smidig och effektiv transport av maten från munhålan till magen. Problem med svalgningen kan orsaka besvär som difficulties swallowing (dysfagi) eller aspirationspårningar, där mat eller dryck når lungorna istället för magen.
'Heshet' på medicinsk jysk innebär en förlust av hörsel eller nedsatt hörsel. Orsaken kan vara mekanisk, som vid skada på öronslaget eller medfödd, eller sensorineural, som vid skador på innerøra eller nervesystemet. Heshet kan också orsakas av infektioner, läkemedel eller åldring.
Den tung- och svalgnerven, även känd som den tolfte kranskärlen (latin: nervus glossopharyngeus), är en hos däggdjur förekommande nerv som har sin ursprungliga kärna i hjärnbryggan. Den innerverar bland annat muskulatur i svalget och tungan, samt deltar i smakupplevelser på baksidan av tungan. Dessutom innehåller den sensoriska fibrer som ger information om blodtrycket i aortan till hjärnan.
En reflex är en automatisk, snabb och involuntär muskulär respons eller reaktion på en stimulus, som orsakas av en kedja av nervsignaler i centrala och perifera nervsystemet. Reflexer hjälper till att skydda kroppen från skada genom att snabbt utlösa en muskulär kontraktion eller rörelse som motverkar den skadliga stimulen.
Ett exempel på en reflex är knäreflexen, även känd som patellarreflexen. Den utlösas när läkaren gently slår lätt på knäskålens undersida med en hammare, vilket får knäskålen att röra sig reflexmässigt. Detta sker eftersom den perifera nerverna i benet registrerar smärtan och skickar signaler till ryggmärgen, där de leds via en speciell bana av neuroner till den aktiverade muskeln (musculus quadriceps femoris), vilket orsakar en kontraktion och rörelse.
Reflexer är viktiga för att underhålla balans, koordinera rörelser och skydda kroppen från skada. De kan också användas som diagnostiska verktyg inom medicinen för att undersöka nervfunktionen och det neuromuskulära systemet.
Röststörningar, även kända som röstrubbningar eller dysfonier, är en samling medicinska tillstånd som påverkar röstfunktionen och kvaliteten på rösten. Det kan orsakas av olika faktorer såsom strukturella skador på röstorganen, neurologiska sjukdomar, trauma, infektion eller cancer. Röststörningar kan vara tillfälliga eller permanenta och kan variera i svårighetsgrad från milda till allvarliga.
Exempel på olika typer av röststörningar inkluderar:
* Disfonier: en förändring i röstkvalitet, styrka eller komfort som orsakas av en skada eller sjukdom i röstorganen.
* Spasmodisk dysfoni: en neurologisk röstrubbning som orsakas av spasmer i de muskler som kontrollerar rösten.
* Recidiverande respirationsröstrubbning: en röstrubbning som uppstår när andningsluften tränger in i stämbanden och förändrar röstkvaliteten.
* Pubertal röstförändringar: förändringar i rösten under puberteten, särskilt hos pojkar då deras röst blir djupare.
* Professionell röstanvändning: röststörningar som orsakas av överansträngning eller skada på rösten till följd av användning i yrkeslivet, exempelvis sångare, lärare eller telefonförsäljare.
Behandlingen av röststörningar kan variera beroende på orsaken och svårighetsgraden, men kan inkludera medicinsk behandling, logopedisk terapi, röströstträning eller kirurgi.
Ryggmärgsskada (eng. "spinal cord injury", SCI) är en skada på den del av nervsystemet som löper genom ryggraden och styr kroppens sensoriska och motoriska funktioner. Skador på ryggmärgen kan orsakas av olyckor, sjukdomar eller andra trauma som skadar eller trycker på ryggmärgen. Symptomen på en ryggmärgsskada kan variera beroende på vilken del av ryggmärgen som är skadad och hur allvarlig skadan är, men kan inkludera förlorad känsel eller rörelseförmåga under skadan eller nedanför, smärta, svälla, spasmer, svårigheter med balans och koordination, problem med tarm- och blåshantering samt i vissa fall andningssvårigheter. Behandlingen av ryggmärgsskador kan innebära akut vård, medicinsk behandling, rehabilitering och terapi för att hjälpa den skadade personen att återhämta sig så mycket som möjligt. I allvarliga fall kan en ryggmärgsskada leda till livslång funktionsnedsättning eller död.
"Axotomy" är en medicinsk term som refererar till skada eller skärning av en axon, den långa utskott som ledar nervimpulser bort från cellkroppen i en nervcell. När en axon axotomiseras kan det leda till avbrott i nervsignaler och möjligen degeneration av nervern. Termen används ofta inom neurovetenskap och medicin för att beskriva skador på nervsystemet.
'Hyperalgesi' är ett medicinskt begrepp som refererar till en ökad känslighet för smärta i samband med skada eller sjukdom. Det innebär att en person upplever en överdrivet stark smärtreaktion på en stimulus som normalt inte skulle vara speciellt smärtsam.
Det kan uppstå till följd av olika orsaker, såsom skador, sjukdomar eller läkemedelsbehandlingar. Exempelvis kan opioidbehandling leda till en ökad hyperalgesi som kan vara svår att hantera.
Hyperalgesin kan delas in i två typer: primär och sekundär. Primär hyperalgesi uppstår när smärtreceptorerna i det skadade området blir överaktiva, medan sekundär hyperalgesi uppstår när nervsystemet också blir känsligare för smärta i omgivande områden.
Behandlingen av hyperalgesi kan variera beroende på orsaken och kan innefatta smärtbehandling, fysisk terapi eller ändringar i läkemedelsbehandling.
'Katter' er en betegnelse for en bred vifte af symptomer og tilstande som inneholder:
1. Hjertekateterisering: En invasiv medisinsk procedur der involverer innsetting av et slankt, fleksibelt rør (kateter) i hjertet for å måle trykk og andre fysiologiske parametre.
2. Hjertekateterablation: En behandlingsmetode som brukes til å korrigere abnormale hjerterhyttemønstre (aritmier) ved å øke varme eller kjøleenergi for å ødele eller endre elektrisk ledende vevs i hjertet.
3. Hjertekateterinfeksjon: En infeksjon som oppstår når bakterier, svamp eller andre mikroorganismer invaderer hjertet via kateteret. Dette kan føre til endokardit, en alvorlig infeksjon av hjerteklappen.
4. Hjertekateteremboli: En komplikasjon som kan oppstå når blodklotter dannes rundt kateteret og migrerer til andre deler av kroppen, for eksempel lungene eller hjernen, førende til emboli.
5. Hjertekateterkomplikasjoner: Andre komplikasjoner kan inkludere blødning, infeksjon, arytmi, perforering av hjertet og andre strukturer, luftemboli og iskemi (mangel på ilt) til organer.
I allianse, er 'katter' en viktig del av diagnostisk og terapeutisk kortlaging av ulike hjertesjakter og -tilstander, men det kan også føre til alvorlige komplikasjoner som må overveies når man planlegger disse procedurane.
Idrottsskada är ett samlingsbegrepp för skador eller skada som orsakas av fysisk aktivitet inom idrott, träning eller annan form av fysisk aktivitet. Skadorna kan vara akuta eller kroniska och drabba olika delar av kroppen, till exempel muskler, senar, ligament, ben, ledband, brosk, skelett, nervsystemet eller andningsorganen.
Exempel på idrottsskador inkluderar men är inte begränsade till:
* Muskelbristningar och muskelskador
* Sen- och ligamentskador, såsom anslutningsbandsskada (spridd senbandsskada) eller korsbands skada
* Ledskador, som ledinflammationer, meniskskador eller artros
* Brott i benen, till exempel frakturer eller stressfrakturer
* Hjärnskador och skallskador, såsom hjärnskakningar eller medmärken
* Andningsorganens skador, som lunginflammationer eller blödningar i lungorna
Idrottsskador kan orsakas av en rad olika faktorer, inklusive felaktig träning, bristfällig teknik, otillräcklig uppvärmning, överansträngning, trauma och kollisioner. För att förebygga idrottsskador rekommenderas korrekt träning, teknik och uppvärmning, samt skyddsutrustning som hjälmar, armbågsskydd, knäskydd och benskydd.