Nefrotiskt syndrom är ett samlingsnamn för en grupp symtom som uppstår när njurarna skadats på ett sätt som får dem att låta stora mängder protein passera ut i urinen. Det inkluderar ofta proteinuri (stort proteinavlossning i urinen), hypoalbuminemi (låga nivåer av albumin i blodet), edem (vätskeansamling i kroppen) och höga nivåer av kolesterol och lipider i blodet. Det kan orsakas av en rad olika sjukdomar, inklusive glomerulonefrit (inflammation i njurarnas glomeruli), diabetes, amyloidos, systemisk lupus erythematosus och vissa typer av infektioner. Det är vanligare hos barn än vuxna.

Det är viktigt att söka medicinsk vård om man upplever symtom som kan vara relaterade till nefrotiskt syndrom, eftersom det kan leda till komplikationer såsom blodproppar, infektioner och njurskada om det inte behandlas. Behandlingen av nefrotiskt syndrom beror på vilken underliggande sjukdom som orsakar symtomen.

'Lipoid nefrosi' er en gammel betegnelse for en nefrotisk sygdom, der primært påvirker nyrernes glomeruli (små blodkar i nyrerne). Den moderne betegnelse for denne sygdom er 'minimal change distal renal tubular acidosis' (MCD-dRTA).

Sygdommen kendetegnes ved en pludselig opkomst af nefrotisk syndrom, som inkluderer:

* Proteinuri (store mængder protein i urinen)
* Hypoalbuminemi (lavt niveau af albumin i blodet)
* Edema (væskeansamling i kroppen, især i ben og ankler)

MCD-dRTA er karakteriseret ved en forstyrrelse i nyrernes evne til at regulere kroppens syre/base-balance. Dette resulterer i en metabolsk acidose, hvor blodets pH-værdi falder.

Sygdommen er ofte associeret med andre autoimmune sygdomme, især Henoch-Schönlein purpura og systemiske lupus erythematosus (SLE). Den kan også forekomme som en bivirkning af visse lægemidler, såsom nonsteroidale antiinflammatoriske mediciner (NSAID) og lithium.

Behandlingen består typisk af immunosuppressive medicin, herunder kortikosteroider, samt behandling af den metaboliske acidose med basebehandling, såsom natriumcitrat eller natriumhydrogenkarbonat.

'Syndrom' er et begreb, der anvendes indenfor medicin og betegner en samling af symptomer, tegn og/eller læsioner, der ofte forekommer sammen. Et syndrom repræsenterer dermed en særlig klinisk præsentation eller et mønster af sygdomsmanifestationer, men adskiller sig fra en specifik diagnose, da årsagen til syndromet ikke nødvendigvis er klar.

Et eksempel på et syndrom er Down-syndromet, der karakteriseres ved en unormal kromosomalt fordeling (trisomi 21), hvilket resulterer i en række fysiske og mentale egenskaber og udviklingsmæssige forsinkelser. Andre eksempler inkluderer Klinefelters syndrom, Cushings syndrom og Marfans syndrom.

Membranous glomerulonephritis (MGN) är en autoimmun sjukdom som drabbar njurarnas glomeruli, små blodkärlsformationer i njuren där blodet filtreras. I MGN orsakar antikroppar och komplementsystemet skador på den glomerulära basementmembranen (GBM), vilket leder till nefrotiskt syndrom, en samling symtom som inkluderar proteinuri (protein i urinen), hypoalbuminemi (lågt albuminspår i blodet), edem (vätskeansamling i kroppen) och höjd risk för tromboemboli.

MGN kan vara primär eller sekundär till annan sjukdom, såsom cancer, infektioner, autoimmuna sjukdomar eller exponering för vissa läkemedel. Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, laboratorieprov och njurbiotillståndsbedömning med hjälp av tekniker som ljusmikroskopi, immunofluorescens och elektronmikroskopi. Behandlingen kan innefatta immunosuppressiva läkemedel, ACE-hämmare eller andra behandlingsmetoder beroende på sjukdomens svårighetsgrad och underliggande orsak.

Fokal segmental glomeruloskleros (FSGS) är en typ av skada på njurarnas glomeruli, små blodkärlsformationer som filtrerar blodet för att rensa bort avfall och överskottsvätska. Ordet "fokal" betyder att skadan endast drabbar en del av de små blodkärlen i njuren, medan "segmental" innebär att skadan endast berör en del av varje skadat blodkärl. "Glomeruloskleros" betyder förhårdnad eller ärrbildning av glomeruli.

FSGS kännetecknas av cellväxt, ärrbildning och ansamling av extracellulära matrix i en del av glomerulus, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och proteinuri (proteiner i urinen). Det finns olika orsaker till FSGS, inklusive genetiska faktorer, vissa mediciner, virusinfektioner och andra sjukdomar som primärt drabbar njuren. I vissa fall kan orsaken inte fastställas, och det kallas idiopatisk eller primär FSGS.

FSGS är en allvarlig njursjukdom som kan leda till komplikationer som ödem (vätskeansamling i kroppen), högt blodtryck, försämrad nivå av njurfunktion och slutligen behov av dialys eller njurtransplantation.

Proteinuria är ett medicinskt tillstånd där det uppmätts förhöjda nivåer av protein, särskilt albumin, i urinen. Normalväg är att lite protein läcker ut via nyckelhålen i glomerulus (en del av nefronet i njuren), men när glomerulus skadas eller blir inflammerat kan det orsaka en ökad permeabilitet för protein, vilket leder till proteinuri.

Det finns två typer av proteinurier:

1. Ortoftalmisk proteinuri: Detta innebär att det uppmätts mer än 150 mg protein per deciliter (mg/dL) i en urinprova som tas under ett timme. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på skada eller sjukdom i njurarna, men kan också förekomma hos friska individer efter fysisk aktivitet eller vid förkylningar.

2. Paraproteinuri: Detta innebär att det uppmätts höga nivåer av specifika typer av protein, så kallade paraproteiner, i urinen. Denna typ av proteinuri kan vara ett tecken på multipel myelom eller andra monoklonala gammopatier.

Proteinuria kan också vara en indikation på njursjukdomar som glomerulonefrit, nefrotiskt syndrom, diabetes och hypertension. Det är viktigt att undersöka orsaken till proteinurin för att kunna behandla underliggande sjukdom eller skada.

Puromycinaminonukleosid är ett toxin som hämmar proteintransleringen i celler. Det är egentligen inte en medicinsk term, utan snarare en biokemisk. Puromycinaminonukleosid isoleras från bakterien Streptomyces alboniger och består av en puromycin-grupp som är kovalent bundet till en nukleosid. När puromycinaminonukleosid tas upp i celler, så kan det inkorporeras i den pågående proteintransleringen och orsaka att processen stoppas, vilket leder till celldöd. Det används ibland som ett laboratorieverktyg för att studera proteintranslering eller för att selektera ut celler som har integrerat en viss plasmid i sitt genom.

En njurglomerulus är en samling kapillärer inne i en njure som spelar en viktig roll i reningsprocessen av blodet. Den bildas när efferenta arterioler, de små artärerna som leder bort blod från glomerulus, delar sig och blir till en uppsättning kapillärer innan de återförenas och formar en efferent ven.

Glomerulus är den del av nefronet, det grundläggande filtreringsenheten i njuren, där blodfiltrat bildas. När blod passerar genom glomerulus sker en ultrafiltration, vilket innebär att vatten, små molekyler och joner passerar genom kapillärväggen medan större molekyler, som proteiner och celler, förblir kvar i blodet.

Njurglomerulusen är en viktig struktur eftersom den reglerar reningsprocessen och hjälper till att kontrollera vätske- och elektrolytbalansen i kroppen.

Prednisolon är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används som antiinflammatorisk och immunosuppressiv terapi. Det verkar genom att minska aktiviteten hos immunsystemet och på så sätt reducerar inflammation, rodnad, smärta och svullnad i kroppen.

Prednisolon används ofta för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd, inklusive astma, allergier, autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska böjningssjukdomar, hudutslag, svullnad i svalg och andningsvägar, ögoninflammationer och cancer.

Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisolon orsaka en rad biverkningar, inklusive ökad aptit, viktuppgång, svårigheter att sova, förändringar i humör och sömnschema, förhöjt blodtryck, ökat blodsockernivå, benstarknad och försämrad immunförsvar. Dessa biverkningar kan vara mer uttalade vid högre doser eller längre behandlingstider.

Det är viktigt att använda prednisolon enligt recept och under läkares tillsyn, för att minimera risken för biverkningar och maximera dess terapeutiska effekt.

Podocyter är nervceller som finns i hälsoresandes (glomerulus) kärlväggar inne i nyren. Dessa celler har långa utskott (fotprocesser) som sträcker sig över kapillärernas yta och bildar ett slags filter, genom vilket små blodplasmamolekyler kan passera medan större molekyler och celler inte kan. Podocyterna har en viktig roll i att reglera proteintransporten mellan blodbanan och urinbanan, och skador på podocyterna kan leda till proteinuri (proteiner i urinen) och nedsatt njurfunktion.

'Glomerulonefrit' är en benämning på en grupp av sjukdomar som alla berör njurarnas glomeruli, de små blodkärlen i njurarna där blodet renas. Glomerulonefrit innebär inflammation och skada på glomerulus, vilket kan leda till att protein och blod passerar över i urinen. Detta kan orsaka symtom som svullnad, blod i urinen och högt blodtryck. Glomerulonefrit kan ha olika orsaker, exempelvis infektioner, autoimmuna sjukdomar eller vissa läkemedel. I vissa fall kan glomerulonefrit leda till kronisk njursjukdom eller njurförlust om det inte behandlas adekvat.

Steroider är en grupp organiska föreningar, inklusive kolesterol och dess derivat, som har en speciell struktur bestående av fyra ringar som är arrangerade i en specifik konformation. Många naturligt förekommande steroider har hormonella egenskaper och är viktiga för levande organismer. Exempel på naturligt förekommande steroidhormoner inkluderar kortisol, aldosteron, östrogener och androgener som alla produceras i kroppen hos däggdjur.

Steroider kan också vara syntetiska preparat som används inom medicinen för att behandla en rad olika sjukdomar och tillstånd. De kan användas för att minska inflammation, undertrycka immunsystemet, ersätta hormonbrist eller behandla cancer. Exempel på syntetiska steroider inkluderar kortikosteroider som prednisolon och dexametason, samt anabola steroider som testosteron och nandrolon.

Användning av anabola steroider utanför medicinska rekommendationer är dock olagligt i många länder och kan leda till allvarliga bieffekter, inklusive lever- och hjärtskador, aggressivt beteende och förändringar av reproduktiva systemet.

Membranproliferative Glomerulonefrit (MPGN) är en typ av glomerulonefrit, en grupp sjukdomar som orsakar inflammation i de små blodkärlen (kapillärerna) i njurarnas filteringssystem (glomerulus). MPGN kännetecknas av proliferation (överväxt) av celler och pålager av extracellulära matrix i den glomerulära basalmembranen. Det finns två huvudtyper av MPGN: Typ I och Typ II, beroende på histologiska (mikroskopiska) mönster.

Typ I karaktäriseras av nedbrytning av glomerulära basalmembranet med pålager av komplementkomponenter och immunglobuliner, vilket kan vara associerat med autoimmuna sjukdomar eller infektioner.

Typ II, även känd som Dense Deposit Disease (DDD), visar på ett speciellt mönster av komplementdeposition i basalmembranet och är ofta relaterad till genetiska störningar i komplementsystemet.

Båda typerna av MPGN kan leda till nedsatt njurfunktion, proteinuri (protein i urinen) och hematuri (blod i urinen). Symptomen kan variera från milda till allvarliga, och sjukdomen kan behandlas med immunosuppressiva läkemedel, blodtrycksmedel och ibland dialys eller njurtransplantation.

'Nefros' är ett prefix som härstammar från grekiskan och betyder ' njurar'. Det används ofta inom medicinen för att bilda diagnoser eller beskriva sjukdomar som har med njurarna att göra. Exempel på detta är 'nefros', som betyder 'njursjukdom', och 'nefrotiskt syndrom', en allvarlig form av njursjukdom där kroppen tappar för mycket protein via urinen.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.

Immunhämmande medel, även kända som immunosuppressiva medel, är läkemedel som minskar eller undertrycker funktionen hos det immunsystemet. De används ofta för att förhindra avstötning av transplanterade organ och behandla autoimmuna sjukdomar, där det immunsystemet attackerar kroppens egna celler eller vävnader. Immunhämmande medel fungerar genom att hämta någon aspekt av den immunologiska responsen, till exempel produktionen av antikroppar eller aktiveringen av vita blodkroppar som T-celler och B-celler. Det är viktigt att notera att användning av dessa medel kan öka risken för infektioner och onkologiska sjukdomar, eftersom de undertrycker den immunologiska responsen.

"Svullnad" är ett tillstånd där ett område av kroppen ökar i volym på grund av ökat vatteninnehåll i celler, vävnader eller håligheter. Detta orsakas vanligtvis av inflammation, trauma, infektion, allergiska reaktioner eller störningar i cirkulationssystemet. Svullnaden kan vara lokaliserad till en specifik del av kroppen eller generell och beror på den underliggande orsaken. Symptomen på svullnad kan inkludera rodnad, värme, smärta, funktionsnedsättning och i vissa fall förlorar av känseln i det drabbade området.

En vävnadsprov är en typ av medicinskt prover där ett litet fragment av kroppens vävnad tas bort för att undersöka och analysera. Det kan användas för att ställa en diagnos, bedöma effekterna av en behandling eller forska. Vävnadsproven kan tas från olika delar av kroppen, beroende på vad som behöver undersökas, och metoderna för att ta provet varierar beroende på vilken typ av vävnad som ska tas. Exempel på olika slag av vävnadsprover är exempelvis biopsi, aspirationscytologi och finnmönstring.

Down's syndrom, även känt som trisomi 21, är ett genetiskt tillstånd orsakat av en extra kopia av kromosom 21. Normalt har individen två kopior av varje kromosom, en från vardera föräldern. I Down's syndrom förekommer det dock tre kopior av kromosom 21 istället för de vanliga två. Det extra genetiska material som innehas på grund av den extra kromosomen leder till speciella fysiska och utvecklingsmässiga egenskaper hos individen.

Några typiska drag i ansiktet inkluderar en platt bakåt-sluttande panna, ett smalt ansikte med en långsmal näsa, almondformade ögon med epikantler (horisontella fårfällen vid yttre ögonvrån), en större tunga som kan sticka ut och små öron. Andra symptom kan variera från milda till allvarliga och inkluderar hjärtfel, problem med syn och hörsel, lägre intelligensnivåer, skelett- och muskelfel samt ökad risk för vissa sjukdomar som Alzheimers.

Det är värt att notera att Down's syndrom inte är en arvsförändring som går i arv från föräldrar till barn, utan orsakas av ett slumpmässigt fel under embryots tidiga utveckling. Risken för att få ett barn med Down's syndrom ökar dock med åldern på modern, särskilt efter 35 år.

Ciclosporin er en immunsuppressiv steroidfri droge som brukes etter transplantasjon for å forhindre avstøtning og i behandlingen av visse autoimmune sykdommer, like som eksempelvis psoriasis og revnebusk. Ciclosporin virker ved å hæmme aktiviteten til T-celler, en type hvite blodlegemer som spiller en viktig rolle i immunforsvaret. På denne måten reduserer ciclosporin sannsynligheten for at kroppen vil angripe og avvisje transplantatet eller uønskede celler i kroppen ved autoimmune sykdommer.

Metabol syndrome X, även känt som metabolt syndrom eller insulinresistents syndrom, är en samling av symtom och fysiska tillstånd som tillsammans ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och stroke. Det saknas dock en konsensus om det ska räknas som ett självständigt medicinskt tillstånd eller inte. Följande symtom och fysiska tillstånd är vanligt förekommande hos de drabbade:

1. Ökad midjaomfång (> 94 cm för män, > 80 cm för kvinnor)
2. Högt blodtryck (> 130/85 mmHg)
3. Förhöjda nivåer av triglycerider i blodet (> 150 mg/dL)
4. Låga nivåer av HDL-kolesterol (< 40 mg/dL för män, < 50 mg/dL för kvinnor)
5. Förhöjd blodsockernivå efter en glukosbelastningstest (> 140 mg/dL två timmar efter intag av en glukostol)
6. Ökad insulinresistens
7. Central övervikt (BMI > 30)

Om en person uppfyller kriterierna för tre eller flera av dessa tillstånd, kan de diagnostiseras med metabolt syndrom X. Det är värt att notera att det finns olika kriterier för diagnos som används av olika medicinska organisationer.

Amyloidose är en grupp sjukdomar som kännetecknas av att proteiner viks felaktigt och ansamlas i vävnader och organ i kroppen, vilket kan störa deras funktion. Proteinerna bildar så kallade amyloidavlagringar, som är extracellulära (utanför cellerna) aggregat av fibrillär proteiner med en betydande bêta-pliktvikning. Det finns flera olika typer av amyloidos, beroende på vilket protein som ansamlas. Exempel på sådana proteiner är immunoglobulin lättkedjor (AL-amyloid), serum Amyloid A (AA-amyloid) och transthyretin (ATTR-amyloid).

Amyloidos kan drabba olika organ i kroppen, beroende på vilket protein som ansamlas. Några exempel på symptom och komplikationer är hjärtsvikt, njurssvikt, leverpåverkan, neuropati (nervskador) och enteropati (tarmproblem). Diagnosen ställs vanligtvis genom en kombination av kliniska symtom, bilddiagnostik och biopsi, där man analyserar vävnaden för närvaro av amyloid. Behandlingen beror på vilken typ av amyloidos det rör sig om, men kan innefatta mediciner som reducerar proteinproduktionen, kemoterapi och transplantation.

Läkemedelsresistens (eller "drug resistance") är ett medicinskt fenomen där sjukdomsframkallande agenter, som bakterier eller virus, blir mindre känsliga eller helt oemottagliga för läkemedel som tidigare varit verksamma mot dem. Detta kan inträffa genom olika mekanismer, till exempel mutationer i de mikroorganismers gener som kodar för proteiner som är involverade i läkemedlets verkningsmekanism eller förändringar i cellytan som förhindrar att läkemedlet kan nå sitt mål.

Läkemedelsresistens kan vara en naturlig förekomst hos vissa mikroorganismer, men kan också utvecklas under behandling med läkemedel som påverkar deras tillväxt eller överlevnad. Ofta är det ett resultat av selektionstryck från användning av antibiotika och andra antimikrobiella läkemedel, där de mest resistenta individerna överlever och reproducerar sig.

Läkemedelsresistens kan ha allvarliga konsekvenser för den individuella patienten och på populationsnivå, eftersom det kan leda till att behandlingen av infektioner blir svårare eller omöjlig. Det kan också öka risken för komplikationer, sjukhusvistelser och dödlighet. Därför är det viktigt att begränsa användningen av antibiotika till nödvändiga fall och att följa riktlinjer för antibiotikabehandling för att minska risken för utveckling av resistens.

'Recurrence' refererar till att en sjukdom eller ett symptom återvänder efter en period av förbättring eller remission. Det kan användas i olika medicinska sammanhang, men ofta talar man om recurrens när cancer återvänder efter behandling. I sådana fall betyder det att cancerceller har överlevt initialbehandlingen och börjat växa igen. Recurrens kan vara lokal (i samma plats som tidigare), regional (i omgivande vävnader eller lymfkörtlar) eller systemisk (i kroppen som helhet, inklusive avlägsna organ).

Binjurebarkshormoner, även kända som corticosteroidhormoner, är hormoner som produceras och secreteras av binjurenkortex, den yttre barken på binjuren. Det finns två typer av binjurebarkshormoner: glukokortikoider och mineralokortikoider.

Glukokortikoider, som huvudsakligen består av cortisol, har en rad effekter på kroppen, inklusive att hjälpa till att reglera metabolismen, modulera immunresponsen och dämpa inflammation. De kan också påverka vattn- och elektrolytbalansen i kroppen.

Mineralokortikoider, som huvudsakligen består av aldosteron, är involverade i regleringen av salt- och vattenbalansen i kroppen. De gör detta genom att påverka reabsorptionen av natrium och sekretion av kalium i njurarna.

Binjurebarkshormoner är nödvändiga för att underhålla homeostasen i kroppen, men överproduktion eller underproduktion kan leda till olika hälsoproblem. Till exempel kan överproduktion av cortisol leda till Cushings syndrom, medan underproduktion kan leda till Addisons sjukdom. Överproduktion av aldosteron kan leda till primär hyperaldosteronism, och underproduktion kan leda till Addisons sjukdom.

'Serumalbumin' er en type protein som forekommer naturlig i blodet hos mennesker og andre dyr. Det er syntetiseres i leveren og utgjør den mest abondante proteinet i blodplasma, med en koncentrasjon på omkring 35-50 gram per liter serum hos en voksen person.

Serumalbumin har flere funksjoner, men det er især kjent for sin evne til å binde og transportere forskjellige molekyler i blodet, som f.eks. fedtstoffer, hormoner og mediciner. Det hjelper også med å regulere vannets fordeling i kroppen ved å holde vannet innenfor blodkarrene og forebygge edema (svulmning).

Endelig kan serumalbumin-nivået være en indikator på leverfunksjon, kosthold og generell helse. Lavere nivåer av serumalbumin kan være forbundet med forskjellige sykdommer og tilstander, som f.eks. leversvikt, malnutrisjon og inflammasjon.

Glukokortikoider är en grupp steroidhormoner som produceras naturligt i kroppen, framförallt i binjuremärgen. De har en rad betydelsefulla funktioner inom kroppen, men de är mest kända för sin roll i immunsystemets reglering och inflammationsrespons.

Glukokortikoider påverkar genuttrycket i celler genom att binda till glukokortikoidreceptorer, vilket leder till aktivering av olika signalvägar som kan ha både anti-inflammatoriska och immunosuppressiva effekter. Dessa hormoner kan också påverka metabolismen av kolhydrater, protein och lipider.

Exempel på naturligt förekommande glukokortikoider inkluderar kortisol och kortisone, som båda produceras i binjuremärgen under kontroll av hypofysens adrenocorticotropa hormon (ACTH). Glukokortikoider används också terapeutiskt för att behandla en rad sjukdomar, såsom autoimmuna sjukdomar, inflammatoriska tillstånd och allergier. De syntetiska glukokortikoiderna som används i medicinen inkluderar exempelvis dexametason, prednisolon och hydrokortison.

Prednisone är ett syntetiskt glukokortikoid preparat som används för behandling av en mängd olika sjukdomar och tillstånd, framför allt inflammatoriska eller autoimmuna tillstånd. Det fungerar genom att minska aktiviteten i immunsystemet och på så sätt reducera inflammation och svullnad. Prednisone kan användas för att behandla till exempel astma, eksem, ledinflammationer, multipel skleros, reumatoid artrit och vissa former av cancer. Liksom med andra kortikosteroidpreparat kan prednisone ge upphov till biverkningar som ökad aptit, viktuppgång, sömnsvårigheter, humörsvängningar och försämrad immunförsvar.

Spontan remission definieras inom medicinen som en situation där en sjukdom av naturliga eller okända skäl avtar eller försvinner utan någon specifik behandling. Detta fenomen är relativt sällsynt och kan variera beroende på vilken typ av sjukdom det rör sig om. I vissa fall kan patientens eget immunsystem ha haft en roll i att bekämpa sjukdomen, medan andra gånger kan orsaken vara okänd. Det är viktigt att notera att spontan remission inte är samma sak som en fullständig läkning, eftersom det finns risk för att sjukdomen kan återkomma i framtiden.

'Remissionsinduktion' er en betegnelse, der primært anvendes indenfor onkologi og hematologi. Det refererer til den fase af en kræftbehandling, hvor målet er at reducere tumorlasten og/eller undertrykke sygdommen så meget som muligt, typisk med henblik på at opnå komplet remission eller delvis remission.

I praksis kan remissionsinduktion involvere brug af forskellige typer behandlinger, herunder kemoterapi, immunterapi, targeted therapy (målrettet terapi) og/eller stråleterapi, alt efter den specifikke kræfttype og dens biologiske egenskaber.

For eksempel i akut lymfoblastisk leukæmi (ALL), vil remissionsinduktion ofte involvere en kombination af forskellige typer kemoterapi, der gives over en periode på flere uger med det formål at eliminere så mange leukæmiske celler som muligt og opnå komplet remission.

Det er værd at notere, at remissionsinduktion ikke altid resulterer i en komplet forsvinden af sygdommen, men kan også føre til en delvis remission, hvor tumorlasten er reduceret, men stadig eksisterer. I sådanne tilfælde kan yderligere behandling gives for at forsøge at eliminere resten af sygdommen og opnå komplet remission.

"Behandlingsresultat" er en betegnelse for hvordan en pasient reagerer på en behandling. Det kan inkludere forbedringer i symptomer, funksjon og kvalitet av liv, men også potentiale bivirkninger eller komplikasjoner til behandlingen. Behandlingsresultatet må ofte evalueres over tid for å kunne avgjøre om behandlingen er effektiv og om det er behov for justeringer i terapeutisk strategi.

Paraneoplastisk syndrom är en grupp symtom och sjukdomstillstånd som orsakas av substanser som produceras av cancerceller eller av den immunologiska responsen på cancer, istället för att vara direkta resultat av cancercellernas invasion och spridning. Dessa syndrom kan påverka olika organ och system i kroppen, inklusive nervsystemet, endokrina systemet, muskulatur och hud. Paraneoplastiska syndrom kan vara en indikation på att cancer finns eller har funnits, och det är viktigt att diagnostisera och behandla både sjukdomen och dess underliggande orsak, i detta fall cancer.

"Njursjukdomar" refererar till sjukdomar eller störningar som drabbar urinvägar och/eller de två njurarna. Njuren har flera viktiga funktioner, bland annat att filtrera blodet, reglera vätske- och elektrolytbalansen samt producera hormoner.

Exempel på njursjukdomar inkluderar:

1. Glomerulonefrit - en grupp av sjukdomar som drabbar de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket kan leda till blod och protein i urinen, ödem och högt blodtryck.
2. Nephrotiskt syndrom - en samling symtom som orsakas av skada på de små blodkärlen (glomeruli) i njuren, vilket leder till stor mängd protein i urinen, lägre albuminnivåer i blodet och ödem.
3. Pyelonefrit - en infektion i njurarna eller urinvägarna som orsakas av bakterier.
4. Nephrolitiasis (källdjurssten) - när stenar bildas i njuren eller urinvägarna, vilket kan leda till smärta, blod i urinen och infektioner.
5. Polycystisk njursjukdom - en ärftlig sjukdom där flera cystor (säckar fyllda med vätska) bildas i njurarna, vilket kan leda till nedsatt njurfunktion och njurförsämring.
6. Akut tubulär nekros - en plötslig skada på de små rörformade strukturerna (tubuli) i njuren, vilket kan orsakas av olika faktorer som infektioner, droger och lägre blodtryck.
7. Kronisk njursvikt - en progressiv nedsättning av njurfunktionen över tid, vilket kan leda till symtom som trötthet, ödem, förhöjd blodtryck och onormala kemiska värden i blodet.

Det är viktigt att söka vård om du upplever några av dessa symtom eller har andra oroande tecken eller symptom relaterade till njurarna.

Sjögrens syndrom är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att kroppens immunsvar riktas felaktigt mot ett eller flera av kroppens egna vävnader. I detta fall angriper immunförsvaret slemkörtlarna i kroppen, vilket leder till torrhet i ögon och mun.

Sjögrens syndrom kan vara primärt, då det är den enda sjukdomen som drabbar individen, eller sekundärt, då det förekommer tillsammans med en annan autoimmun sjukdom, såsom reumatoid artrit eller systemisk lupus erythematosus (SLE).

Typiska symtom på Sjögrens syndrom innefattar torra ögon och munn, men andra symtom kan också förekomma, såsom trötthet, muskel- och ledsmärtor samt andningssvårigheter. Diagnosen ställs vanligen genom en kombination av symtom, fysiska undersökningar och laboratorietester som visar på autoantikroppar i blodet.

Det finns behandlingar tillgängliga för Sjögrens syndrom som kan hjälpa att lindra symtomen och förebygga komplikationer, men det finns inte någon känd botemedel för sjukdomen.

Pulstjänare, eller "pulsedelivered medication," är ett sätt att leverera läkemedel till patienten genom att använda en apparat som skapar en kort, högtrycksdos av gas som trycks genom en applicator och in i huden. Denna metod används ofta för att leverera läkemedel transdermalt (genom huden), men kan också användas för att leverera läkemedel till andra delar av kroppen, beroende på applikatortypen.

Den vanligaste användningen av pulstjänare är för smärtlindring och behandling av muskelspasmer, men det kan också användas för att leverera andra läkemedel som antiinflammatoriska medel, lokalbedövningar och hormoner.

Det är viktigt att notera att pulstjänare inte ska förväxlas med transdermala öronsnäckemedicineringsenheter (TDOEs), som också använder gas för att leverera läkemedel, men gör det genom öronen istället för huden.

Medicinskt sett betyder "missbildningar, multiple" att en individ har flera missbildningar i kroppen. Missbildningar är avvikelser från den normala utvecklingen och strukturen hos kroppsdelar eller organ. De kan vara medfötta (congenital) eller uppstå senare under livet.

Multiple missbildningar kan vara relaterade till varandra eller orelaterade, och de kan påverka olika delar av kroppen. Exempel på orsaker till multiple missbildningar inkluderar genetiska faktorer, exponering för teratogener (substanser som kan orsaka fetal skada) under graviditeten och andra sjukdomsförlopp.

Multiple missbildningar kan vara ett tecken på en underliggande medicinsk störning eller syndrom, så det är viktigt att diagnostisera och behandla orsaken om möjligt. Behandlingen av multiple missbildningar beror på vilka delar av kroppen som är drabbade och hur allvarliga avvikelserna är.

Klorambucil är ett medikament som tillhör en grupp av läkemedel som kallas alkylanter. Det används vanligen för att behandla olika typer av cancer, framförallt specifika former av leukemi och lymfom.

Klorambucil fungerar genom att störa cellers förmåga att dela sig och växa, vilket i slutändan leder till död av cancercellerna. Det gör detta genom att reagera med DNA i cellen och orsaka skador som förhindrar celldelningen.

Läkemedlet ges vanligen som tablettform och används ofta tillsammans med andra behandlingar såsom kemoterapi eller strålbehandling. Som med alla cancerbehandlingar, kan klorambucil ha biverkningar och komplikationer, inklusive nedbruten blodbild, infektioner, illamående och ökad risk för sekundära cancerformer. Dess användning bör alltid övervakas av en läkare specialiserad på cancerbehandling.

Membranproteiner är proteiner som är integrerade i eller associerade med cellmembran, såsom plasma membran, mitokondriella membran och endoplasmatiska retikulums membran. De kan vara inkorporerade i lipidbilagan i membranet eller fäst vid ytan av membranet. Membranproteiner utför en rad viktiga funktioner, såsom transport av molekyler över membranet, signaltransduktion och cellytiska processer som celladhesion och celldelning. Enligt en uppskattning utgör membranproteiner upp till 30% av det proteomika landskapet hos eukaryota celler. Membranproteiner kan delas in i tre kategorier baserat på deras struktur och funktion: transmembrana proteiner, bitmembrana proteiner och GPI-ankrade proteiner.

Albumin är ett protein som syntetiseras i levern och är den mest förekommande proteinet i blodplasmatan. Albuminet har flera viktiga funktioner, bland annat hjälper det att reglera vätskan i kroppen genom att hålla vätskan inne i blodkärlen och transporterar olika substanser, som hormoner, fettsyror och läkemedel, runt i kroppen.

Albuminets koncentration i blodplasman kan användas som ett mått på leverfunktionen och proteinbalansen i kroppen. Låga värden av albumin i blodet (hypoalbuminemi) kan vara ett tecken på en sjuklig förlust av protein, exempelvis vid njursjukdom eller inflammation, medan höga värden (hyperalbuminemi) kan förekomma vid förhöjd proteinproduktion i levern.

IgA Glomerulonefrit (IgAN) är en autoimmun sjukdom som orsakar skada på nyfilteringssystemet i njurarna, känt som glomerulus. Den primära patologiska mekanismen involverar depositering av immunglobulin A (IgA) i glomeruluskroppen.

IgAN karaktäriseras ofta av hematuri (blod i urinen) och proteinuri (protein i urinen), som kan variera från asymptomatisk till nefrotiskt syndrom. Andra symtom kan inkludera smärta eller tryckkänslighet i ländryggen, ödem och höjd blodtryck.

Sjukdomens sjukdomsprocess kan variera från mild till allvarlig, och prognosen är beroende på svårighetsgraden av skadan på njurarna. Vissa fall av IgAN kan spontant förbättras, medan andra kan fortsätta att försämras och leda till slutliga komplikationer som njursvikt. Behandlingen kan innefatta symtomatisk behandling, immunosuppressiva läkemedel och ibland dialys eller njurtransplantation vid livshotande skador på njurarna.

'Njurvener' är ett medicinskt begrepp som refererar till strukturerna i njuren som filtrerar blodet och producerar urin. De två huvudsakliga njurvenerna består av varierande delar, inklusive glomerulus, tubuli, kapillärer och kärl. Glomerulus är en samling blodkärl som fungerar som en finfilter för blodet, medan tubuli är små rör som reabsorberar vatten, näringsämnen och elektrolyter från den initiala urinfiltret. Kapillärerna och kärlen i njuren hjälper också till att reglera blodtrycket och balansen av vätska i kroppen. Njurven är viktiga för att hålla kroppens homeostasbalance genom att rena blodet från skadliga ämnen, producera hormoner och hjälpa till att reglera elektrolytbalansen.

Levamisole är ett antihelmintiskt läkemedel som används för att behandla infektioner orsakade av rundmaskar, såsom pinworms och hookworms. Det fungerar genom att störa den neuromuskulära aktiviteten hos maskarna, vilket leder till deras död. Levamisole används också som immunmodulerande läkemedel för att behandla vissa former av cancer och autoimmuna sjukdomar, eftersom det kan påverka aktiviteten hos vissa delar av det immunsystemet.

"Glomerular basement membrane (GBM)" er en del av den struktur i nieren som hjälper till att filtrera blodet och producera urin. GBM är en tunna, skiktig struktur som utgör en del av glomerulus, den del av nefronet där blodfiltrationen sker.

GBM består av ett nätverk av proteiner, inklusive kollagen och laminin, och är belägen mellan de kapillärer som bildar glomerulus och Bowman kapsel, en säckliknande struktur som omger glomerulus. GBM spelar en viktig roll i att hindra stora proteiner och celler från att passera från blodet till urinen.

Vissa sjukdomar kan orsaka skador på GBM, vilket kan leda till proteinuri (protein i urinen) och eventuellt njursvikt. Exempel på sådana sjukdomar inkluderar Goodpasture syndrom och nefritisk syndrom.

Retrospective studies, på svenska retroaktiva studier, är en typ av observational study där forskare analyserar data som har samlats in före studiens början. Dessa studier undersöker ofta associationer mellan utsatta faktorer och utfall i en population under en given tidsperiod.

Retrospektiva studier kan vara antingen fall-kontrollstudier eller kohortstudier. I en fall-kontrollstudie väljer forskaren ut individer med ett specifikt utfall (fall) och jämför dem med en kontrollgrupp som inte har detta utfall. I en kohortstudie följs två eller flera grupper av individer över tid, där den ena gruppen är exponerad för en viss riskfaktor och den andra inte är det.

Retrospektiva studier kan vara användbara när det finns redan tillgängliga data som kan användas för att besvara ett forskningsfrågor, men de har också nackdelar. Dessa studier kan vara såriga för bias eftersom de är beroende av att data har samlats in på ett korrekt och konsistent sätt före studiens början. Det kan också vara svårt att etablera orsakssamband mellan exponeringar och utfall i retroaktiva studier eftersom det kan finnas okända eller outtalade variabler som påverkar resultaten.

Den Glomerulära Filtrationsbarriären (GFB) är ett viktigt strukturellt och funktionellt komplex i nefronet, de grundläggande enheterna i njurarna. Denna barrière består av tre huvudsakliga komponenter:

1. Endotelialcellerna som liningar glomeruluskärlet (kapillärernas inre yta).
2. Basalmembranet, ett tjockt extracellulärt matrixskikt som ligger under endotelcellerna och omsluter podocyterna.
3. Podocyterna, specialiserade epitelceller med utskott (pediceller) som bildar en öppen nätstruktur (slitzmembranet).

Den glomerulära filtrationsbarriären är ansvarig för att hindra passage av stora molekyler och celler från blodet till urinen, medan små molekyler som vatten, glukos, aminosyror och mindre proteiner kan passera fritt. Dysfunktion i den glomerulära filtrationsbarriären kan leda till proteinuri (protein i urinen) och nedsatt njurfunktion.

En njurfunktionstest är ett medico-tekniskt undersökningsförfarande som används för att utvärdera hur väl njurarna fungerar i kroppen. Det finns olika typer av njurfunktionstester, men de flesta mäter någon form av urin- eller blodprov för att bedöma njurarnas förmåga att filtrera och rena blodet från skadliga ämnen.

Exempel på vanliga njurfunktionstester inkluderar:

1. Serumkreatinin: Detta är ett blodprov som mäter nivån av kreatinin, ett ämne som produceras i musklerna och filtreras bort av njurarna. Höga nivåer av kreatinin kan indikera nedsatt njurfunktion.
2. Glomerulär filtrationsrate (GFR): Detta är en beräkning baserad på serumkreatininnivån och andra faktorer, som ger en uppskattning av hur mycket blod filtreras genom njurarna per minut.
3. Urinanalys: Detta innebär att urinen undersöks för tecken på skada eller infektion i njurarna, såsom protein, blod eller bakterier.
4. Bilddiagnostik: Metoder som ultraljud, datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRT) kan användas för att undersöka strukturen och funktionen hos njurarna.

Sammanfattningsvis är njurfunktionstester en viktig grupp medicinska tester som används för att bedöma hur väl njurarna fungerar, upptäcka eventuella problem och övervaka behandlingen av njursjukdomar.

Plasmaferese, även känt som plasmaseparation och plasmafiltration, är ett medicinskt förfarande där man tar bort en del av patientens blodplasma och ersätter det med någon form av substitut, till exempel kolloidlösning eller annat friskt plasma. Detta görs vanligtvis med hjälp av ett så kallat apheresverktyg som separerar blodplasman från de andra blodbestanddelarna.

Plasmapheresen används ofta som en behandlingsmetod för olika sjukdomstillstånd, till exempel autoimmuna sjukdomar, där patientens eget immunsystem attackerar kroppens egna celler eller proteiner. Genom att ta bort det skadliga materialet i blodplasman kan man minska symtomen och förbättra patientens tillstånd. Plasmapheresen kan också användas som en temporär behandling före en transplantation eller för att behandla förgiftningar orsakade av toxiska substanser i blodet.

Frasier syndrom är ett mycket sällsynt genetiskt tillstånd som kännetecknas av kombinationen av kronisk tubulär skada i nieren, könsblandning (intersexuellt tillstånd) och överaktivt sköldkörtelsystem (hyperthyroidism). Tillståndet orsakas av mutationer i en gen som kallas WT1. Frasier syndrom ärvs autosomalt dominant, vilket betyder att en enda kopia av den muterade genen räcker för att orsaka sjukdomen.

För att diagnostisera Frasier syndrom används ofta olika typer av medicinska tester, till exempel blod- och urinprover, genetiska tester, bilddiagnostik och undersökningar av könsorganen. Behandlingen för Frasier syndrom beror på de specifika symtomen hos den enskilde patienten och kan innefatta mediciner, kirurgi eller dialys/transplantation av njurarna.

Läkemedelsterapi, kombinerad, refererar till användandet av två eller flera läkemedel tillsammans för att behandla en sjukdom eller ett symptom. Detta görs ofta för att öka effektiviteten av behandlingen, minska biverkningarna eller för att behandla flera aspekter av en sjukdom samtidigt. Kombinerad läkemedelsterapi kan användas inom alla medicinska områden, från infektionssjukdomar till psykiatriska störningar. Det är viktigt att notera att kombinerad läkemedelsterapi måste övervakas noga av en läkare för att undvika onödvändiga biverkningar eller komplikationer som kan uppstå när läkemedlen interagerar med varandra.

Turner syndrom är ett genetiskt tillstånd som orsakas av att en kvinna saknar allt eller delar av ett X-kromosom. Normalt har kvinnor två X-kromosomer (XX), medan män har en X-kromosom och en Y-kromosom (XY). Vid Turner syndrom är antingen den ena X-kromosomen helt saknad eller så är den endast delvis närvarande eller avvikande.

Turner syndrom leder till olika grader av symptom och problem, beroende på hur mycket av den andra X-kromosomen som saknas eller är skadad. De flesta personer med Turner syndrom har vanliga intellektuella förmågor, men kan ha svårigheter med rums- och tidsförståelse. Andra typiska symptom inkluderar kortvuxenhet (i genomsnitt ungefär 147 cm), breda bröstben, lågt placerade öron, smal hals, utskjutande skulderblad och svullna handflator och fötter. Vissa personer med Turner syndrom kan också ha problem med hjärta, njurar eller ögon.

Turner syndrom upptäcks vanligtvis under spädbarns- eller barndomsåren, men det kan ibland dröja till puberteten eller senare innan symptomen blir tydliga. Behandlingen av Turner syndrom inkluderar hormonbehandling för att främja tillväxt och utveckling under puberteten, samt övervakning och behandling av andra relaterade hälsoproblem som kan uppstå.

Intracellulära signalpeptider och proteiner är molekyler som spelar en viktig roll i cellens signalsystem och regulatoriska processer. De intracellulära signalpeptiderna och proteinerna kan aktivera eller inhibera olika cellulära funktioner, såsom genuttryck, celldelning, apoptos (programmerad celldöd) och cellcykeln. Dessa molekyler binder till specifika receptorer eller enzymer inne i cellen för att överföra signalsubstanser från cellmembranet eller cytosolen till cellkärnan. Exempel på intracellulära signalpeptider och proteiner inkluderar second messengers som cAMP (cyklisk AMP) och IP3 (inositoltrifosfat), samt proteinkinaser, kalmodulin och G-proteiner.

En mutation är ett tillfälligt eller permanet genetiskt förändring i DNA-sekvensen som kan resultera i en förändring i strukturen eller funktionen hos ett protein eller en genprodukt. Mutationer kan uppstå spontant under celldelning, eller orsakas av externa faktorer såsom strålning, kemikalier eller virus. Mutationer kan vara skadliga, neutrala eller till och med fördelaktiga beroende på vilken del av genomet de påverkar och hur de påverkar genens funktion.