P-aminohippursyra (PAH) är ett syntetiskt ämne som används som diagnostiskt verktyg inom medicinen. Det är en vanlig komponent i läkemedel som används för att mäta njurarnas klarning och blodflöde, ett test som kallas PAH-clearance.

PAH är en organisk syrabaserad förening med formeln C9H10N2O2. Den är lättlöslig i vatten och har en svagt sur reaktion. När PAH ges intravenöst, filtreras den fritt genom glomerulus i njuren och absorberas sedan av de tubulära epitelcellerna i njurarna. Därefter pumpas PAH tillbaka till blodomloppet och utsöndras i urinen.

PAH-clearancet beräknas genom att mäta koncentrationen av PAH i både plasma och urin under en given tidsperiod, och används för att uppskatta den totala glomerulära filtrationshastigheten (GFR) hos patienter med njursjukdomar.

Aminohippurat (benzensulfimid) är ett diuretiskt läkemedel som används för att mäta renalt blodflöde. Det är ett av de ämnen som kallas aminohippursyror, men det är det enda som har medicinsk användning.

Aminohippurat är en organisk syra med formeln C9H9NO3S. Den är löslig i vatten och etanol och har en svagt sur reaktion. När den injiceras i kroppen, filtreras den av njurarna och utsöndras i urinen, vilket gör att den kan användas för att mäta glomerulär filtrationshastighet (GFR) och därmed bedöma njurens funktion.

Det är viktigt att notera att aminohippurat inte längre används i klinisk praktik på grund av sina biverkningar och risker, men det kan fortfarande användas i forskningssyfte för att mäta renalt blodflöde.

Renalt plasmaflöde (RPF) är ett medicinskt mått som används för att beskriva volymen av plasma som pumpas genom nefron, de grundläggande enheterna i njurarna, per tidsenhet. Det är ett viktigt mått på njurens funktion och kan användas för att diagnostisera och övervaka olika njursjukdomar.

RPF beräknas vanligtvis genom att mäta den effektiva glomerulära filtrationshastigheten (eGFR) och multiplicera det med det plasmavolymförhållande som finns i blodet som passerar genom njurarna. Plasmaflödet är högre än blodflödet eftersom en del av blodvolymen består av röda blodkroppar och andra celler som inte passerar glomerulus, medan allt plasma gör det.

RPF kan påverkas av olika faktorer, inklusive njurens blodtryck, kärlresistens i njurarna och njurens strukturella integritet. Sänkt RPF kan leda till en minskad förmåga att filtrera skräpstoffar från blodet och orsaka symtom som proteinuri (protein i urinen), ödem (vätskeansamlingar) och azotemi (höga nivåer av kvävehaltiga ämnen i blodet).

Organic anion transport protein 1 (OATP1) är ett protein som fungerar som en transporterare för organiska anjoner, det vill säga negativt laddade molekyler, in i celler. Det finns olika typer av OATP-proteiner och OATP1 är specifikt namnet på en viss typ som uttrycks i flera olika vävnader, till exempel lever, njurar och hjärta.

OATP1 transporterar ett brett spektrum av substanser, bland annat läkemedel, biljurstoffer och hormoner. Genom att aktivt transportera dessa substanser in i celler kan OATP1 påverka deras farmakologiska effekter, absorption, distribution och elimination.

Det är viktigt att notera att den exakta funktionen och substratspecifiteten av OATP1 kan variera beroende på vilket vävnad där det uttrycks.

Organiska anjontransportörer, natriumoberoende, refererar till en typ av proteiner som hjälper till att transportera organiska anjoner (negativt laddade molekyler) genom cellmembranet utan att involvera natriumjoner i processen. Dessa transportörer är viktiga för att reglera koncentrationen av olika organiska anjoner inne i celler, såsom kloraftonater, sulfater och nitriter.

Det finns flera olika typer av natriumoberoende organiska anjontransportörer, som kodas för av olika gener. Exempel på sådana transportörer inkluderar SLC26-familjen av proteiner och OAT-familjen (organisk anion transporter). Dessa transportörer kan variera i sin specifika funktion och substratspecificitet, men de delar alla en mekanism där de aktivt transporterar organiska anjoner över cellmembranet.

Felfunktioner av natriumoberoende organiska anjontransportörer kan vara associerade med olika sjukdomstillstånd, såsom cystisk fibros, renal tubulär acidos och diabetes insipidus.

Probenecid är ett läkemedel som används för att behandla gikt (hyperurikemi) och vissa former av smärta och inflammation i lederna (arthralgier). Det fungerar genom att minska nivåerna av urat i kroppen, vilket kan hjälpa att förebygga giktattacker. Probenecid är en uricosurisk läkemedel, vilket betyder att det ökar utsöndringen av urat via njurarna.

Läkemedlet ges vanligen som tablett eller kapsel och intas två till fyra gånger per dag. Doseringen bestäms av läkaren beroende på patientens individuella behov och hälsotillstånd.

Vanliga biverkningar av probenecid inkluderar mag- och tarmbesvär, yrsel, huvudvärk och hudutslag. I sällsyna fall kan det orsaka allvarligare biverkningar som njurskador eller blodproppar.

Innan du börjar ta probenecid ska du informera din läkare om alla andra mediciner du tar, eftersom det kan interagera med andra läkemedel och påverka deras effektivitet eller orsaka oönskade biverkningar.

Enligt den medicinska ordboken, definieras njuren som: "Ett par vitala, hos däggdjur retroperitonealt placerade exkretoriska organ, vars huvudsakliga funktion är att filtrera blodet och producera urin."

Njurens viktigaste uppgift är att reglera vattnet, elektrolytbalansen och ämnesomsättningen i kroppen. Detta gör de genom att filtrera blodet, absorbera vatten och näringsämnen som behövs och avlägsna skadliga substanser och avfallsprodukter genom urinen. Njurarna hjälper också till att reglera blodtrycket och producera hormoner som styr rödblodskällan, benmärgen och andra kroppsfunktioner.